funktionalistiska bedömningen

1.Vid det här laget är det säkert välbekant för dig som läsare att det i den funktionalistiska bedömningen (i här avsedd bemärkelse) tas utgångspunkt i spörsmålet om huruvida rättsföljden i den relevanta regeln ska inträda.[^1006] Frågan uppstår då om konkursboet har ådragit sig en skuld eller om borgenären har fått en massafordran. Bedömningen av denna fråga tar sedan sin början i ett eller flera riktmärken, såsom ett eller flera ändamål. Här kan påminnas om det som sades i kapitlets inledning, nämligen att det har framkommit att boet kan bli förpliktat på tre olika sätt: dels genom att ådra sig nya förpliktelser, dels genom att träda in i gäldenärens avtal, dels enligt särskilda konkursrättsliga normer.s. 28

2.För att eftersöka lämpliga riktmärken kan uppmärksamheten vändas mot konkurslagens portalparagraf. Det framgår där att genom konkurs tar en gäldenärs samtliga borgenärer i ett sammanhang tvångsvis i an340 språk gäldenärens samlade tillgångar för betalning av sina fordringar.[^1007] Konkurs är såtillvida ett generalexekutivt förfarande.[^1008] Portalparagrafen kan läsas mot konkursförvaltarens åligganden enligt konkurslagen. Dessa framkommer bland annat av 7 kap 8 §. Där stadgas det att förvaltaren ska tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av konkursboet. I kravet på att konkursens avveckling ska vara förmånlig ligger att borgenärerna bör få en så bra utdelning som möjligt. Sammantaget är alltså konkursens övergripande syfte att i ett sammanhang tvångsvis ta i anspråk gäldenärens tillgångar för betalning av sina fordringar på ett för borgenärerna så förmånligt och snabbt sätt som möjligt.[^1009] Syftet kan vara vägledande när det kommer till att avgöra vad som krävs för att en massafordran ska uppkomma.s. 28

3.Innan utdelning kan ske i en konkurs måste de tillgångar som ingår i densamma omvandlas till pengar. Detta kommer bland annat till uttryck i 8 kap 1 § och 11 kap konkurslagen. Konkursförvaltningen inbegriper även fler moment än realisering. Tillgångarna kan ofta säljas för ett högre värde om verksamheten drivs vidare och sedan säljs som en enhet. I det här sammanhanget tydliggörs vikten av att konkursboet kan ingå avtal, vars förpliktelser ska betalas eller på annat sätt fullgöras innan någon utdelning kan ske i konkursen. Ifall konkursboets borgenärer hade fått nöja sig med sådana krav som kunde göras gällande i konkursen, hade knappast någon ingått avtal med ett konkursbo, om inte boet betalades. 29

4.341 i förskott eller kontant.[^1010] Den ordningen förutsätter en likviditet som boet sällan har.[^1011]s. 29

5.Konkursförvaltningen (däri inbegripet realiseringen av konkursboet) möjliggörs av att förvaltaren kan ingå avtal på kredit.[^1012] Massafordringars existens och status i konkursen förverkligar på så vis konkursens övergripande syfte. Det är mot den bakgrunden vi bland annat bör förstå vad som krävs för att massafordringar ska uppkomma. Massafordringar är de förpliktelser som konkursförvaltaren åtar (eller rentav ådrar) boet.s. 30

6.Denna slutsats ger enbart ledning i frågan om på vilket sätt konkursboet ådrar sig vissa nya förpliktelser. Slutsatsen ger inte vägledning beträffande på vilket sätt boet blir ansvarigt vid ett eventuellt inträde i gäldenärens avtal eller i frågan om huruvida boet ska vara ansvarigt enligt konkursrättsliga normer. De frågorna blir särskilt relevanta om en konkursfordran har uppkommit före konkursutbrottet och förvaltaren sedermera har gjort fordran fullgången. Det blir fallet om boet har tillgodogjort sig eller på annat sätt förfogat över en prestation som emanerar från konkursgäldenärens avtal. Skulle enbart konkursens övergripande syfte tas i beaktande skulle den mest förmånliga avvecklingen av konkursboet vara att boet inte blev ansvarigt för sitt förfogande över en sådan prestation. Det skulle dock inte utgöra en lämplig intresseavvägning mellan konkursboet och konkursgäldenärens medkontrahent. Det behövs ytterligare riktmärken och konsekvensbedömningar till ledning i dessa frågor.s. 30

7.Som belystes ovan är likabehandlingsprincipen betydelsefull i frågor om borgenärernas inbördes rätt.[^1013] Principen kan även användas för att avgöra vad som krävs för att en massafordran ska föreligga. Vid ett strikt upprätthållande av likabehandlingsprincipen borde inte en (villkorad) konkursfordran kunna upphöjas till en massafordran, eftersom det innebär att en konkursborgenär till skillnad mot de andra konkursborgenärerna sannol ikt får fullt betalt. Det blir inte någon likabehandling av borgenärerna då helt enkelt. Inte heller bör konkursgäldenärens medkontrahent tvingas att prestera efter konkursutbrottet mot erhållandet av en konkursfordran, då även det skulle strida mot likabehandlingsprincipen.[^1014]s. 30

8.Från den huvudregel likabehandlingsprincipen innebär har det dock gjorts en mängd undantag. Det kan också beskrivas som att principen har fått en mer preciserad betydelse. Exempelvis måste olika förmånsrätter 342 enligt förmånsrättslagen beaktas vid utdelning i konkurs. Konkursboet måste också respektera separationsrätter. Det senare följer redan av vilka tillgångar som omfattas av konkursen. Den frågan regleras av 3 kap 3 § konkurslagen, där det framkommer att det endast är egendom som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet som ingår i konkursen. Termen tillhörde ska här förstås som en hänvisning till de sakrättsliga reglerna, vilket bland annat innebär att om tredje man har bättre rätt till ett föremål ingår inte föremålet i konkursen.[^1015] Förvisso skulle det främja en förmånlig avveckling av konkursboet om boet kunde välja att även tillgodogöra sig sådan egendom som någon annan har bättre rätt till. Det skulle dock inverka begränsande på kreditgivningen, eftersom kreditgivaren skulle få svårare att få (en fullgod) säkerhet för sitt krav. Boet ådrar sig också massaansvar (i vart fall som huvudregel) om det inte respekterar vad som följer av 3 kap 3 § konkurslagen och de sakrättsliga reglerna. Att boet på ett sådant sätt kan ådra sig förpliktelser kan kategoriseras som normer vilka är speciella för den konkursrättsliga kontexten.[^1016]s. 30

9.Den berörda triaden, de sakrättsliga reglerna, konkursens övergripande syfte och likabehandlingsprincipen, bör i stället innebära att konkursboet inte ådrar sig förpliktelser i vissa fall. Konkursen syftar bland annat till att avveckla gäldenärens tillgångar (oavsett om det innebär en försäljning av enskilda tillgångar, delar av verksamheten eller hela verksamheten). En försäljning av de tillgångar som inte är belastade med sakrättsligt skyddade anspråk bör boet därför kunna vidta utan att ådra sig massaansvar. En annan ordning skulle innebära att likabehandlingsprincipen inte upprätthölls, eftersom vissa borgenärer (eller tredje män) skulle gynnas. Det skulle också motverka konkursens övergripande syfte. Den konkursrättsliga kontexten behöver på så vis beaktas.s. 31

10.Likabehandlingsprincipen kan inte heller vara ensamt avgörande för om konkursfordringar ska upphöjas till massafordringar eller inte. Det gäller särskilt för de konkursborgenärer som har ingått avtal med gäldenären före konkursutbrottet och frågan om huruvida konkursboet skas. 31

11.343 bli ansvarigt till följd av att boet har trätt in i gäldenärens avtal. I den frågan bör till en början beaktas att avvecklingen av boet inte bara ska vara snabb utan också förmånlig. Det framgår av 7 kap 8 § konkurslagen. För att uppnå en förmånlig avveckling av boet kan det ofta vara lämpligt att konkursförvaltaren fortsätter driften av verksamheten i syfte att kunna sälja hela eller delar av den vidare. Av 8 kap 2 § konkurslagen följer att en sådan vidaredrift tillåts om den är ändamålsenlig. Med ändamålsenlig avses här att den fortsatta driften är förmånlig, vilket i och för sig ska vägas mot en snabb avveckling av boet.[^1017]s. 31

12.Om verksamheten ska kunna avvecklas på ett förmånligt sätt behöver konkursboet emellanåt kunna inträda i vissa av gäldenärens avtal och därigenom åta sig massaansvar för de förpliktelser som fanns redan vid konkursutbrottet.[^1018] Det kan innebära att en annars oprioriterad borgenär får sin fordran betalt fullt ut. Ett exempel får illustrera hur ett sådant inträde kan vara förmånligt för avvecklingen av boet: Anta att en frisörsalong har gått i konkurs, och att konkursförvaltaren väljer att fortsätta driften av salongen under i vart fall en månad efter konkursutbrottet. Det utgör antagligen en förmånlig avveckling av boet, eftersom boet inte svarar för lönekostnaderna under den första månaden i konkursen, enligt 5 kap 18 § konkurslagen och bestämmelserna om lönegaranti.[^1019] Boet kan alltså driva salongen vidare under den första månaden efter konkursen för att generera intäkter. Samtidigt behöver det inte betala för lönerna, vilka troligen skulle ha tillhört de större utgiftsposterna i exemplet om lönegarantin inte fanns.s. 32

13.För att driften av vår salong ska kunna fortsättas krävs inte bara personal utan även hårprodukter. I det fallet att det lokala lagret av hårprodukter inte räcker måste konkursförvaltaren ordna fram ytterligare sådana. Förvaltaren kan säkerligen köpa in varorna utan att träda in i något av gäldenärens avtal. Men anta att gäldenären har haft ett särskilt 344 förmånligt avtal med en viss leverantör, enligt vilket en leverans av de nu eftersökta hårprodukterna egentligen skulle ske vid en viss tidpunkt efter konkursutbrottet. I och med konkursen har leverantören en rätt att innehålla sina varor enligt 61 § köplagen. Skulle leverans ske till konkursboet är boet dessutom skyldigt att lämna tillbaka varorna eller betala för dem enligt 63 § 4 st köplagen.[^1020] Konkursgäldenärens medkontrahent har på så vis en skyddad position (avseende denna leverans) i konkursen och vill förstås inte leverera utan att få betalt för sina varor. Boet får dock inträda i avtalet enligt 63 § köplagen och åta sig massaansvar. I exemplet kan alltså boet köpa hårprodukterna till det förmånliga priset om det träder in i avtalet. Medkontrahenten är då tryggad genom att boet åtar sig massaansvar. Inträdet främjar även en förmånlig avveckling av boet och i förlängningen borgenärskollektivet.[^1021]s. 32

14.Inträdet är likväl inte förenligt med likabehandlingsprincipen, eftersom leverantören av hårprodukterna gynnas, jämfört med andra borgenärer, av konkursboets inträde. Det blir tydligt genom en jämförelse med vad som hade hänt om något inträde inte hade kommit till stånd. I det fallet hade leverantören i och för sig kunnat utnyttja sin stoppningsrätt enligt 61 § köplagen och hade säkerligen också kunnat göra gällande en skadeståndsfordran i konkursen. Om leverantören inte hade någon säkerhet för denna fordran hade den dock varit oprioriterad, vilket vanligen innebär att den skulle ha fått liten eller ingen utdelning i konkursen. Genom inträdet kommer leverantören i stället med stor sannolikhet att få betalt fullt ut enligt avtalet. I jämförelse med andra oprioriterade borgenärer gynnas alltså en viss borgenär av inträdet. Det innebär visserligen en avvikelse från likabehandlingsprincipen, men det leder samtidigt till en mer förmånlig avveckling av boet.[^1022] Förvaltaren bör alltså kunna frångå likabehandlingsprincipen, genom att inträda i gäldenärens avtal och åta boet massafordringar, om det innebär en förmånlig avveckling av boet.[^1023] I och med att inträdet sker i ett av gäldenärens avtal bör som utgångspunkt vanliga avtalsrättsliga regler styra på vilket sätt boet inträder (men i bedömningen måste den konkursrättsliga kontexten likväl beaktas).s. 33

15.345s. 33

16.Likabehandlingsprincipen och frysningsprincipen[^1024] bör i stället få genomslag i vissa andra fall. Så bör ske om en del av de rättsfakta som konstituerar den fullgångna fordran förelåg vid konkursutbrottet och det är konkursboets agerande som gör fordran fullgången. Det tidigare exemplet med frisörsalongen får illustrera det sagda. Låt säga att konkursgäldenärens medkontrahent inte hade levererat hårprodukterna vid konkursutbrottet. Efter vad som framgår av 61 § köplagen hade då medkontrahenten en innehållanderätt vid den kritiska tidpunkten. Om leverans trots detta sker efter konkursutbrottet och konkursboet använder produkterna, så bör frysningsprincipen och likabehandlingsprincipen få genomslag, på så vis att medkontrahentens rätt bör bedömas enligt vad som gällde vid konkursutbrottet,[^1025] då medkontrahentens position var skyddad. Eftersom varorna inte kan lämnas tillbaka, på grund av att boet tillgodogjort sig dessa, bör konkursgäldenärens medkontrahent kompenseras. Konkursboets tillgodogörande av varorna bör därför leda till att boet också blir ansvarigt i enlighet med konkursgäldenärens avtal. Slutsatsen blir att om boet tillgodogör sig eller på annat sätt förfogar över en prestation från konkursgäldenärens medkontrahent (så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad) och konkursgäldenärens medkontrahent hade rätt att innehålla sin prestation vid konkursutbrottet eller en sakrättsligt skyddad återtaganderätt från konkursgäldenären eller boet (men inte nyttjat denna möjlighet) bör boets förfogande över prestationen medföra ett massaansvar.s. 34

17.Däremot bör konkursgäldenärens medkontrahent inte behandlas på annat sätt än någon annan oprioriterad borgenär, om medkontrahenten har fullgjort sin prestation redan före konkursutbrottet. Det gäller om inte konkursboet väljer att inträda i avtalet enligt vad som har framkommit ovan.s. 34

18.Som ska utvecklas vidare nedan finns visst stöd för att konkursboet blir ansvarigt i de nämnda fallen i köplagens 63 § 5 st. Där framgår att om en säljare av en vara överlämnar den till konkursgäldenären eller konkursboet efter konkursutbrottet och boet säljer eller på annat sätt förfogar över varan så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad anses boet ha inträtt i avtalet. Inom doktrinen har det sagts att det kan göras analogier till den norm som kommer till uttryck 346 i bestämmelsen och Högsta domstolen har också tillämpat motsvarande norm i 1905 års köplag analogt.[^1026]s. 34

19.Det har även framhållits att denna norm bör gälla generellt, eftersom andra rättssubjekt (än konkursboet) också kan bli ansvariga (i vissa fall) om de tillägnar sig varor som de inte har beställt.[^1027]s. 35

20.Möller[^1028] och Lindskog[^1029] förespråkar att konkursboet ska bli ansvarigt om boet tillgodogör sig eller på annat sätt förfogar över en prestation (så att den inte kan återlämnas väsentligen oförändrad och oförminskad), som konkursgäldenärens medkontrahent hade rätt att innehålla vid konkursutbrottet eller en sakrättsligt skyddad rätt att återta från konkursgäldenären eller boet (men inte nyttjat denna möjlighet). Även Håstad förordar att en sådan norm ska gälla, men han konstaterar att den inte har fått genomslag i Högsta domstolens rättspraxis.[^1030] Normen har blivits. 35

21.347 omnämnd som förfogandeprincipen,[^1031] vilket förefaller vara en lämplig benämning.s. 35

22.Förfogandeprincipen har föreslagits gälla generellt av flera olika utredningar, bland annat Förmånsrättskommittén.[^1032] Kommittén ansåg bland annat att ett konkursbo inte utan massaansvar borde kunna tillgodogöra sig prestationer, och därigenom fortsätta bedriva verksamheten på mer förmånliga villkor än andra näringsidkare.[^1033] Förfogandeprincipens vara eller icke vara i frågan om huruvida boet har ådragit sig en förpliktelse har utgjort bränsle för många diskussioner i doktrinen. Frågan har prövats av högsta instans vid ett antal tillfällen och är en av de mest centrala (del)frågorna gällande på vilket sätt boet ådrar sig en förpliktelse. Den kommer att behandlas ingående nedan.s. 36

23.Här bör också framhållas att förfogandeprincipen är förenlig med vad som anfördes ovan som ett systemargument, då sak- och konkursrätten som system beaktades. Det påpekades då att det sak- och konkursrättsliga systemet bör beaktas från konkursborgenärens och tredje mans perspektiv. Det leder till att, om någon exempelvis har en separationsrätt eller en innehållanderätt, så bör denna respekteras av konkursboet. Utgångspunkt togs då i att lika fall ska behandlas lika, medan utgångspunkt här togs i likabehandlingsprincipen. Kanske är det då inte särskilt märkligt att slutsatser som överensstämmer med varandra nås, eftersom likabehandling är det som betonas.s. 36

24.I förevarande avsnitt har framför allt fordringar som har sin grund i avtal behandlats. Även hur konkursboet blir ansvarigt för andra typer av fordringar måste dock undersökas. Om det bara ses till att konkursen ska innebära en förmånlig avveckling skulle boet inte alls bli ansvarigt för utomobligatoriska skadeståndsfordringar eller för andra fordringar, som inte har sin grund i ett avtal. Det allmänna borgenärskollektivet gynnas förstås av att så lite som möjligt ersätts ur massan. En sådan ordning tar dock inte hänsyn till den presumtiva motpartens intressen. Kan boet fortsätta driften av verksamheten, genom att bland annat sluta nya avtal, 348 måste det också exempelvis svara för eventuellt vårdslöst orsakande av skada. Det är en intresseavvägning som har stöd i doktrinen.[^1034] Däremot bör, som nämnts, inte konkursboet ärva eventuella förpliktelser från konkursgäldenären.[^1035] Det skulle strida mot likabehandlingsprincipen.s. 36

25.Det är då dags att summera den funktionalistiska bedömningen. Utgångspunkt togs i frågan om på vilket sätt konkursboet ådrar sig en skuld och i konkursens övergripande syfte, vilket konstaterades vara att i ett sammanhang tvångsvis ta i anspråk gäldenärens tillgångar för betalning av sina fordringar på ett för borgenärerna så förmånligt och snabbt sätt som möjligt. För att möjliggöra att detta syfte uppnås bör boet ha möjlighet att åta sig nya förpliktelser. Boet bör även ha möjlighet att inträda i konkursgäldenärens avtal, om det innebär en förmånlig avveckling av boet. Det gäller även om det strider mot likabehandlingsprincipen. Men den konkursrättsliga kontexten, att boet ska avvecklas, måste också tas i beaktande då frågan om huruvida boet har inträtt i konkursgäldenärens avtal bedöms. Även konkursgäldenärens medkontrahents eventuella innehållanderätt eller återtaganderätt vid den kritiska tidpunkten måste fästas avseende vid. Har medkontrahenten en sådan rätt och om boet tillgodogör sig eller på annat sätt förfogar över prestationen, så bör boets agerande medföra ett massaansvar enligt förfogandeprincipen. Vad gäller andra typer av fordringar bör boet bli ansvarigt som vilket annat rättssubjekt som helst.s. 37

Massafordrans uppkomst – några olika typfall

Inledande anmärkningar

1.I kapitlet har frågan om massafordrans uppkomst behandlats med hjälp av systemargument, associationstanken och argument som härrör från en funktionalistisk bedömning. Frågan har delats in i tre delfrågor, näml igen vad som krävs för att nya förpliktelser ska uppkomma, vad som krävs för att konkursboet ska ha inträtt i gäldenärens avtal och vad som krävs för att boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer. I förevarande avsnitt ska massafordrans uppkomst studeras utifrån ett antal olika typfall.s. 37

2.Inte alla de nämnda delfrågorna är lika intressanta här. Vad gäller frågan om nya förpliktelsers uppkomsttidpunkt konstaterades i avsnittet om systemargumenten att konkursboet ådrar sig sådana förpliktelser soms. 37

3.349 vilket annat rättssubjekt som helst. Det är också en slutsats som är förenlig med associationstanken. Även i den funktionalistiska bedömningen nåddes en sådan slutsats (i vart fall avseende avtalsgrundade fordringar). Bland annat påpekades att en förmånlig avveckling av konkursen främjas, om förvaltaren kan ingå avtal i vilka medkontrahentens fordran får massastatus. Att boet ådrar sig sådana förpliktelser som vilket annat rättssubjekt som helst har även stöd i doktrinen.[^1036] Svaret på vad som krävs för att en sådan förpliktelse ska uppkomma återfinns alltså i till exempel avtalsrätten eller skadeståndsrätten.s. 37

4.Här kommer därför uppmärksamheten framför allt riktas mot vad som krävs för att konkursboet ska ha inträtt i ett avtal, och därigenom åtagit sig förpliktelser, och vad som krävs för att boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga regler. Det finns bestämmelser som till viss del reglerar dessa frågor, såvitt avser köp av lös egendom, anställningsavtal och vissa nyttjanderättsavtal. Det finns därtill vägledande avgöranden från Högsta domstolen vad gäller förlagsavtal och boets ansvar för nyttjande av lokal när nyttjanderättsavtal saknas.s. 38

Fordran med grund i avtal om köp av lös egendom

1.I köplagen finns regler om gäldenärens avtal vid konkurs. Dessa reglerar på vilket sätt konkursboet kan ådra sig förpliktelser, dels genom inträde, dels genom (vad som här benämns) särskilda konkursrättsliga normer. Som nämndes ovan under avsnittet om den funktionalistiska bedömningen kommer förfogandeprincipen till uttryck i reglerna.[^1037] Högsta domstolen har även prövat förfogandeprincipens betydelse i en närliggande fråga, och rättsfallet ska behandlas i detta avsnitt.s. 38

2.Utgångspunkt kan tas i 63 § 1 st köplagen. Där föreskrivs att om en part har försatts i konkurs, så får konkursboet inträda i köpeavtalet.[^1038] 350 Regeln gäller oavsett om konkursgäldenären var säljare eller köpare. Av samma stycke följer även att gäldenärens medkontrahent får kräva att boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.[^1039] Enligt förarbetena behöver beskedet inte lämnas genom en uttrycklig förklaring eller genom ett särskilt meddelande från boet. Det sägs i förarbetena att en sådan åtgärd som klart ger uttryck för boets avsikt kan tillmätas samma betydelse som ett uttryckligt meddelande.[^1040] Ett exempel som ges på en sådan åtgärd är att boet betalar för en vara som har mottagits efter konkursutbrottet. I förarbetena uttalas dock att om boet inte självmant meddelar någon avsikt att inträda kan inte en sådan passivitet anses innebära att boet har inträtt i avtalet. Det sägs gälla oavsett om motparten har frågat om boet vill inträda eller inte. Eftersom det är boets avsikt som efterfrågas synes det lämpligt och rimligt att använda de sedvanliga avtalsrättsliga verktygen, för att avgöra om boet (klart) har givit uttryck för en avsikt att träda in i avtalet. I vanlig ordning får då samtliga relevanta omständigheter soms. 38

3.351 aktualiseras i det enskilda fallet beaktas, i bedömningen av om boet har givit uttryck för en sådan avsikt som krävs.[^1041]s. 39

4.I tolkningen av om en åtgärd klart har givit uttryck för konkursboets avsikt lär vanligen den konkursrättsliga kontexten aktualiseras, såsom om gäldenärens medkontrahent har separationsrätt. Har köparen separationsrätt är boet skyldigt att hålla varan tillgänglig för avhämtning, annars kan det bli massaansvarigt.[^1042] Då boet tillhandahåller varan i dessa fall kommer det inte (ensamt) kunna tolkas som ett uttryck för boets avsikt att träda in i avtalet.[^1043] Om köparen har förskottsbetalat, utan att ha någon säkerhet för betalningen, bör boet för övrigt noga överväga om det ska leverera varan till köparen, eftersom en leverans kan ge köparen kvittningsmöjlighet. Boets krav på betalning av varan (huvudfordran) anses nämligen ha uppkommit redan genom avtalet, varför köparen kan använda en konkursfordran till att kvitta mot boets krav på betalning.[^1044]s. 40

5.Det finns även regler om när konkursboet ska ha ansetts inträtt i avtalet. I 63 § 4 och 5 st köplagen stadgas nämligen:s. 40

6.”Överlämnas varan till köparen eller hans konkursbo efter det att ansökans. 40

7.om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruk-s. 40

8.tion har gjorts beträffande köparen eller denne försatts i konkurs och hars. 40

9.betalning inte skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behö-s. 40

10.ver dock inte lämnas tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpe-s. 40

11.summan inte ännu har förfallit till betalning, köparen eller konkursboets. 40

12.inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för betalningen.s. 40

13.Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över dens. 40

14.så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad,s. 40

15.skall konkursboet anses ha inträtt i avtalet.” Femte stycket ska läsas mot fjärde stycket. Femte stycket reglerar följaktligen situationen att varan har överlämnats till konkursboet efter konkursutbrottet samtidigt som boet har sålt varan eller på annat sätt förfogat över den så att den inte kan lämnas åter väsentligen oförändrad och 352 oförminskad.[^1045] Konkursboet ska då enligt denna regel anses ha inträtt i avtalet och boet ådrar sig därigenom förpliktelser.[^1046] Såsom påpekades ovan kommer förfogandeprincipen till uttryck i denna regel, såvitt avser de situationer i vilka konkursgäldenärens medkontrahent har en sakrättsligt skyddad innehållanderätt.[^1047] I jämförelse med 1 st i 63 § köplagen, i vilket det är fråga om huruvida boet har givit uttryck för en avsikt att inträda, är i femte stycket fråga om ett visst agerande som innebär att boet anses ha inträtt i avtalet. I femte stycket är det alltså inte fråga om huruvida boet har haft någon avsikt att inträda, det vill säga om boet haft viljan att inträda, utan fråga är om en särskild konkursrättslig norm som innebär att boet har inträtt i avtalet.s. 40

16.Här bör också nämnas att motsvarigheten till 63 § 5 st köplagen i 1905 års köplag, nämligen 41 § 2 st, har tillämpats analogt av Högsta domstolen i NJA 1986 s 136. I fallet var omständigheterna att O hade lämnat i uppdrag till (konkurs)gäldenären att för hans räkning avverka viss skog. (Konkurs)gäldenären överlät avverkningsrätten vidare till K-I. K-I betalade köpeskillingen till (konkurs)gäldenären. Därefter utbröt konkursen. O förbjöd då K-I att avverka skogen, men K-I avverkade den ändå. O stämde därför konkursboet och krävde att köpeskillingen ersattes som massafordran. I fallet var 1905 års köplag inte direkt tillämplig. Eftersom enligt 7 kap 3 § JB ska nämligen en skogsavverkningsrätt, som var fråga om i fallet, ses som en nyttjanderätt.s. 41

17.Inledningsvis konstaterade hovrätten, vars dom Högsta domstolen fastställde, att det inte fanns någon direkt tillämplig bestämmelse, varför allmänna kontraktsrättsliga principer skulle tillämpas. Domstolen likställde avverkningsrätten med ett köpeavtal, eftersom rättigheten avsåg en rotpost som skulle tas ut under kort tid. Domstolen fann därför att de grundsatser som hade lagfästs i köplagen var tillämpliga i fallet. Det uttalades också av domstolen att K-I mot O:s bestridande hade tillgodogjort sig skogen efter konkursutbrottet. Då K-I hade handlat som innehavare av konkursgäldenärens rätt hade O kunna göra gällande sin stoppningsrätt mot konkursboet. Och i och med att skogen inte kunde återställas fann domstolen att boet hade ådragit sig massaansvar för köpeskillingen.s. 41

18.353s. 41

19.Rättsfallet har visserligen kritiserats (dock av andra skäl, främst för att det inte var konkursboet som tillgodogjorde sig godset),[^1048] men av fallet framkommer ändå att köplagens bestämmelse (som ger uttryck för förfogandeprincipen) i princip kan användas analogt. Skillnaden mellan om boet har inträtt, genom att ge uttryck för sin avsikt att inträda, och att boet har ansetts inträda i avtalet blir också tydlig, genom vilka omständigheter som fästes avseende vid i fallet. Domstolen eftersökte inte konkursboets eventuella avsikt, utan det var bland annat om stoppningsrätt kunde göras gällande mot boet som hade betydelse.s. 42

20.Inom doktrinen har det också förordats att såväl 41 § 2 st 1905 års köplag som 63 § 4 st och 5 st kan tillämpas analogt. Det har bland annat påpekats att reglerna kan tillämpas på säljarens konkurs med följden att om köparen erlägger betalning efter konkursutbrottet kan köparen rikta ett återbäringskrav mot konkursboet.[^1049] Här bör även nämnas att Möller uttalar att regeln är tillämplig på betalningar i andra momentana avtalsförhållanden, såsom vid entreprenadbeställarens konkurs och fastighetsköp, samt då boet mottar en betalning.[^1050]s. 42

21.Förfogar konkursboet över en vara som i stället har levererats före konkursutbrottet, då säljaren inte har rätt att separera den, kan boet tillgodogöra sig varan utan att ådra sig ansvar. Säljarens fordran på betalning förblir en konkursfordran i dessa fall. Egendomen tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet, och egendomen räknas då till konkursboet enligt 3 kap 3 § konkurslagen.s. 42

22.Sammantaget finns alltså stöd i köplagen för att konkursboet kan ådra sig förpliktelser genom att inträda i ett avtal, och om boet har inträtt i 354 avtalet eller inte bör, lämpligen och rimligen, hanteras genom en avtalsrättslig bedömning. I köplagen finns också uttryckligt stöd för förfogandeprincipen, såvitt avser situationen att konkursgäldenärens medkontrahent har en innehållanderätt vid konkursutbrottet.s. 42

Fordran med grund i avtal om nyttjanderätt till fastighet

1.I jordabalken har frågan om vad som krävs för att konkursboet ska ådra sig massaansvar för förpliktelser som emanerar från konkursgäldenärens nyttjanderättsavtal delvis reglerats. Det gäller både i frågan om huruvida boet har inträtt i avtalet och den om boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer. Regler finns för hyra av lokal och för jordbruksarrende, och de gäller i de fall då boet fortsätter att använda nyttjanderätten efter konkursutbrottet. Inom doktrinen har det dessutom framförts att boet bör bli ansvarigt om det använder en lokal utan att inträda i avtalet i vissa fall som inte omfattas av jordabalkens regler. Den förordade ordningen och argumenten för densamma bygger på, och ger därmed implicit uttryck för förfogandeprincipen.[^1051] I regel har också hyresv ärden en sakrättsligt skyddad återtaganderätt till fastigheten vid hyrestagarens konkurs, vilket aktualiserar nämnda princip. Principens tillämplighet har prövats av Högsta domstolen. Rättskällematerialet är på så vis av principiellt intresse för om boet ska bli ansvarigt då det förfogar över prestationer som emanerar från konkursgäldenärens avtal. I avsnittet tas avstamp i jordbruksarrende. Det ger nämligen även möjlighet att teckna en historisk bakgrund till reglerna om hyra av lokal, vilket är värdefullt för förståelsen av desamma.s. 43

2.I 9 kap 30 § JB regleras vad som gäller såvitt avser arrendeavtalet vid jordarrendatorns konkurs. I bestämmelsen skiljs på om tillträde har skett före konkursutbrottet eller inte. Har tillträde skett före konkursutbrottet får jordägaren säga upp avtalet. Det gäller dock inte om jordägaren har säkerhet för avtalet i viss utsträckning eller sådan säkerhet ställs inom en månad efter anfordran. För att undvika en sådan uppsägning kan konkursboet också, inom en månad efter anfordran, förklara sig villigt att svara för arrendatorns skyldigheter under arrendetiden. Allt detta framgår av 9 kap 30 § JB. Boet har alltså givits en uttrycklig rätt att inträda i dessa avtal och därigenom ådra sig ett massaansvar.[^1052] Liksom påpekades i det föregående avsnittet synes det lämpligt och rimligt att använda de sedvanliga avtalsrättsliga verktygen, för att avgöra om boet har förklarats. 43

3.355 sig villigt att inträda i avtalet. Samtliga relevanta omständigheter som aktualiseras i det enskilda fallet får därmed beaktas, för att avgöra om boet har givit uttryck för en sådan avsikt som krävs.s. 43

4.Frågan vad som gäller om konkursboet inte inträder i avtalet, men ändå fortsätter nyttja marken, har inte reglerats uttryckligen i jordabalken. I den frågan är i stället NJA 1999 s 617 relevant att beakta. Rättsfallet gällde visserligen hyra av lokal och tillämpningen av 12 kap 31 § JB, men den bestämmelsen hade då en lydelse som motsvarar nuvarande 9 kap 30 § JB (i de frågor som här är av intresse).[^1053] I fallet hade gäldenären försatts i konkurs den 6 september. Konkursgäldenärens verksamhet drevs vidare av boet i konkursgäldenärens hyreslokal. Hyresvärden frågade konkursboet den 24 oktober samma år om det avsåg att ställa säkerhet eller inträda i avtalet. Boet meddelade dock den 13 november att det inte avsåg att inträda i avtalet. Det var därför svårt att nå slutsatsen att boet hade förklarat sig villigt att svara för avtalet (det vill säga träda in i detsamma). Boet fortsatte i stället att nyttja lokalen fram till årsskiftet, då det avflyttade. Konkursboet nyttjade alltså lokalen i knappt fyra månader. Tilläggas bör att hyresvärden inte sa upp avtalet.s. 44

5.I Högsta domstolen prövades om konkursboet skulle bli massaansvarigt på grund av nyttjandet av lokalen (enligt vad som här beskrivs som särskilda konkursrättsliga normer). Domstolen uttalade att 12 kap 31 § JB hade ersatt en tidigare bestämmelse, enligt vilken boet var tvunget att säga upp hyresavtal för att undgå ansvar. Efter vad som framgick av lagmotiven till den då gällande 12 kap 31 § JB var avsikten att konkursboet inte skulle bli bundet av hyresavtalet genom passivitet.[^1054] Mot den bakgrunden konstaterade Högsta domstolen att det av bestämmelsen följde att ett konkursbo inte var ansvarigt för förpliktelserna enligt konkursgäldenärens lokalhyresavtal, om boet inte hade åtagit sig ansvar för detsamma.s. 44

6.Högsta domstolen stannade dock inte vid detta konstaterande. Domstolen noterade nämligen att bland annat Möller och Håstad hade gjort gällande att ordningen innebar att konkursboet i viss utsträckning kunde driva verksamheten vidare i förhyrda lokaler, utan att behöva erlägga hyra.[^1055] De skäl som Möller och Håstad hade anfört sammanföll till viss del med de som ovan redovisades som stöd för förfogandeprincipen. Håstad hade bland annat påtalat att tillhandahållandet av en hyreslokal 356 kunde likställas med ett äganderättsförbehåll (snarare än med en leverans av lösöre), varför hyresvärden hade en sakrättslig skyddad rätt att häva avtalet, om konkursboet inte erlade hyra. Boet borde därför bli ansvarigt under den tiden det nyttjat lokalen enligt Håstad.[^1056]s. 44

7.Möller och Håstad hade också påpekat att konkursbon på ett chikanöst sätt kunde begagna hyresvärdars okunskap om reglerna och nyttja lokalerna under en längre tid, med den enda följden att hyresvärdarna fick ytterligare konkursfordringar.[^1057] Högsta domstolen noterade också att Konkursförvaltarkollegiernas förening rekommenderade förvaltarna att betala för konkursbons nyttjande av lokaler. Förmånsrättskommittén hade dessutom föreslagit att nyttjande i dessa fall skulle leda till massaansvar.[^1058]s. 45

8.Förmånsrättskommitténs förslag kom också att påverka Högsta domstolens avgörande, men inte i förslagets riktning. Domstolen uttalade nämligen att den inte önskade att föregripa lagstiftaren, särskilt när den förordade ordningen endast med svårighet lät sig förenas med gällande lag och förarbeten. Därtill påpekade domstolen att det inte var givet hur en sådan bestämmelse skulle utformas, vilket visade sig genom de tidigare instansernas domslut. Tingsrätten och hovrätten hade visserligen kommit fram till att konkursboet var ansvarigt, men i olika stor omfattning. Sammantaget fann Högsta domstolen att boet inte var ansvarigt till någon del avseende hyresfordringarna. I detta fall avfärdade alltså domstolen förfogandeprincipen.s. 45

9.I och med att reglerna om jordbruksarrende fortsatt har samma lydelse, som motsvarande regler om hyra då hade, bör de konkursbon som nyttjar ett arrende i dessa fall inte bli massaansvariga. Det gäller även om fordringarna blir fullgångna först efter konkursutbrottet.[^1059] Massafordringar uppkommer i stället om boet förklarar sig vilja svara för arrendatorns skyldigheter enligt arrendeavtalet. Det följer av 9 kap 30 § JB. Jordägaren kan också säga upp avtalet i vissa fall efter vad som föreskrivs i samma bestämmelse. Skulle konkursboet då fortsätta att nyttja arrende-s. 45

10.357 stället kan konkursboet bli ansvarigt för ett sådant nyttjande. Stöd för ett sådant ansvar finns i NJA 2007 s 519, som ska studeras närmare nedan under avsnitt 15.7.6.s. 45

11.Med det sagt är det dags att byta nyttjanderättsform i frågan om vad som krävs för att konkursboet ska bli ansvarigt. Hur boet kan bli ansvarigt för konkursgäldenärens lokalhyresavtal regleras i 12 kap 31 § JB. Som framgick strax ovan korresponderade dessa regler tidigare med vad som gäller för jordbruksarrende. Reglerna om lokalhyresavtal har numera modifierats. Liksom tidigare skiljs på om (konkurs)gäldenären har tillträtt lokalen vid konkursutbrottet eller inte. Har (konkurs)gäldenären tillträtt lokalen har hyresvärden möjlighet att säga upp den, om hyresvärden inte har sådan säkerhet för att avtalet fullgörs att hyresvärden skäligen kan nöja sig. Konkursboet kan bland annat säkra hyresrätten genom att inom en månad från uppsägningen förklara sig vilja svara för hyresgästens skyldigheter under hyrestiden. Det framgår av 12 kap 31 § 3 st JB. En sådan förklaring innebär att konkursboet inträder i konkursgäldenärens avtal.[^1060] Återigen bör frågan om huruvida boet har givit en sådan förklaring hanteras med en avtalsrättslig bedömning.[^1061]s. 46

12.Reglerna om hur konkursboet kan bli ansvarigt för ett nyttjande av en lokal förändrades 2004. Förmånsrättskommittén hade föreslagit att även om boet inte hade inträtt i hyresavtalet skulle det efter en övergångstid på sju dagar (räknat från konkursutbrottet) svara för hyra fram tills att boet ställde lokalen till hyresvärdens förfogande.[^1062] Det skulle alltså finnas en särskild regel enligt vilken boet skulle bli ansvarigt genom passivitet på visst sätt.[^1063] Syftet sades vara att boet skulle stå för kostnaderna avseende den fortsatta driften och därigenom tvingas konkurrera på lika villkor med andra verksamheter.[^1064] Konkursgäldenärens medkontrahents 358 sakrättsliga skydd lyftes också fram i kommittébetänkandet.[^1065] På så vis sammanföll, som nämnts, till stor del den föreslagna regeln och stödet för densamma med förfogandeprincipen.[^1066]s. 46

13.Förmånsrättskommitténs förslag kom dock inte att genomföras fullt ut. För de fall då konkursboet inte har inträtt i avtalet blir boet numera massaansvarigt om hyresvärden uppmanar boet att ställa lokalen till hyresvärdens förfogande och konkursboet inte gör detta inom en månad. Då svarar boet för hyran från konkursbeslutet fram tills att lokalen ställs till hyresvärdens förfogande.[^1067] Det följer av 12 kap 31 § 5 st JB. Hyresvärden måste alltså vara aktiv, om boet ska bli ansvarigt för att det inte ställer lokalen till hyresvärdens förfogande. Det räcker inte att båda parter förhåller sig passiva, som Förmånsrättskommittén hade föreslagit.s. 47

14.I propositionen (till den nu gällande 12 kap 31 § JB) konstaterade regeringen att det kan vara svårt för en konkursförvaltare att inom en begränsad tid få tillgång till den information som behövs, för att ta ställning till om lokalen ska behållas för verksamheten. Regeringen uttalade också att enligt Förmånsrättskommitténs förslag skulle konkursboet kunna bli ansvarigt för hyra utan att förvaltaren hade haft tillräckliga och rimliga möjligheter att påverka situationen. Det påpekades att det skulle kunna vara till men för borgenärskollektivet.[^1068]s. 47

15.Kritiken mot den äldre regeln har alltså i viss mån efterkommits. Konkursboet ådrar sig massaansvar genom att förklara att det inträder eller genom att inte ställa lokalen till hyresvärdens förfogande efter en uppmaning på föreskrivet sätt. Det är vad som följer av 12 kap 31 § JB. Boet kan alltså inte förfoga över en lokal i samma utsträckning som tidigare. Förfogandeprincipen har dock inte genomförts rakt av, eftersom hyresvärden måste uppmana boet att ställa lokalen till förfogande. Att hyresvärden på så vis måste vara aktiv har kritiserats med liknande argument som de vilka har anförts till stöd för förfogandeprincipen.[^1069]s. 47

16.Vad gäller 12 kap 31 § JB har dess betydelse preciserats av Högsta domstolen i NJA 2009 s 41, såvitt avser vad det innebär att ställa lokalernas. 47

17.359 till hyresvärdens förfogande. Rättsfallet ger också uttryck för på vilket sätt argument som anförts till stöd för förfogandeprincipen fått genomslag i rättspraxis. Omständigheterna i rättsfallet var som följer: Hyresvärden hade uppmanat konkursboet att ställa lokalen till hyresvärdens förfogande, i enlighet med 12 kap 31 § 5 st JB. Boet hade då meddelat att det var berett att ställa lokalen till hyresvärdens förfogande inom den relevanta tidsfristen, om hyresvärden insisterade på det. Högsta domstolen fann att meddelandet var tillräckligt klart för att boet inte skulle ha gjort anspråk på lokalen.s. 47

18.När fristen löpte ut fanns dock egendom kvar som tillhörde konkursgäldenären. Lokalen var också delvis uthyrd till en andrahandshyresgäst, som fortsatt nyttjade lokalen. Det fanns dessutom miljöfarligt avfall kvar i lokalen (som konkursboet i och för sig tog bort inom fristen). Frågan var om boet ändå hade ställt lokalen till hyresvärdens förfogande.s. 48

19.Vad gällde de föremål som fanns kvar i lokalen uttalade Högsta domstolen:s. 48

20.”Det finns inget i förarbetena till 12 kap. 31 § JB som antyder att hyresvär-s. 48

21.dens krav på att återfå lokalen i avtalat skick skulle ha sakrättsligt skydd. Atts. 48

22.det i lokalen fanns egendom som tillhörde gäldenären men som konkurs-s. 48

23.boet inte gjorde anspråk på utgör alltså inget hinder mot att konkursboet fårs. 48

24.anses ha ställt lokalen till [hyresvärdens] förfogande.”[^1070] Intressant nog fäste Högsta domstolen här avseende vid hyresvärdens (konkursborgenärens) sakrättsliga skydd i bedömningen av om konkursboet var ansvarigt, vilket står i linje med de argument som anförs till stöd för förfogandeprincipen.s. 48

25.Vad gällde den omständigheten att det fanns en andrahandshyresgäst i lokalen uttalade Högsta domstolen att konkursboet inte hade någon skyldighet att inträda i andrahandshyresavtalet, vilket var en förutsättning för att boet skulle kunna ingripa mot andrahandshyresgästen. Boet bedömdes ha ställt lokalen till hyresvärdens förfogande, trots att en andrahandshyresgäst fanns kvar i lokalen. Att det hade funnits miljöfarligt avfall kvar i lokalen förändrade inte den slutsatsen.s. 48

26.Förfogandeprincipens genomslag (eller snarare avsaknad av genomslag) illustrerar sammantaget diskussionen kring och förändringarna av reglerna om på vilket sätt konkursboet blir ansvarigt i dessa fall. Förfogandeprincipen avfärdades av Högsta domstolen i NJA 1999 s 617. Men reglerna förändrades. Förfogandeprincipen genomfördes dock inte. Om hyresvärden är aktiv, på så vis att värden uppmanar boet att ställa lokalen till hyresvärdens förfogande, begränsas emellertid tiden då boet kan an360 vända lokalen och undgå massaansvar till en månad.[^1071] Hyresvärden kan också vara aktiv genom att förverka hyresavtalet, om grund för förverkan finns. Boet blir då ansvarigt för fortsatt nyttjande.[^1072]s. 48

27.Om hyresvärden i stället är passiv kan boet dock undvika ansvar, även om det fortsätter att nyttja lokalen. I den bemärkelsen är fortsatt NJA 1999 s 617 relevant. Argument som tar hänsyn till motpartens sakrättsliga skydd har ändå fått visst utrymme, genom att Högsta domstolen har tillmätt sådana argument betydelse i tolkningen av vad som krävs för att boet ska anses ha ställt lokalen till hyresvärdens förfogande enligt 12 kap 31 § 5 st.s. 49

Fordran med grund i anställningsavtal

1.I 5 kap 18 § konkurslagen regleras vad som krävs för att konkursboet ska bli ansvarigt för fordringar med grund i anställningsavtal, såvitt avser konkursgäldenärens arbetstagares lönefordringar. Där föreskrivs:s. 49

2.”Om en arbetstagare fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt anställ-s. 49

3.ningsavtalet, ansvarar konkursboet för arbetstagarens fordran på lön ellers. 49

4.annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från kon-s. 49

5.kursbeslutet.” Regeln infördes samtidigt som 12 kap 31 § 5 st JB, och liksom enligt hyresregeln består rättsföljden inte av att konkursboet träder in i anställningsavtalet. Boet svarar endast för viss fordran om arbetstagaren utför arbete.[^1073] För att regeln ska vara tillämplig är det dock inte tillräckligt att arbetstagaren utför arbete på eget bevåg. Av förarbetena framgår nämligen att konkursförvaltaren måste ha godkänt att arbete utförs, för att boet ska svara med massan.[^1074]s. 49

6.361s. 49

7.Syftet med att införa regeln i 5 kap 18 § konkurslagen var att undvika att konkursboet skulle kunna driva verksamheten vidare utan att behöva utge löner under den tid som arbetstagarnas uppsägningslön ersattes av lönegaranti. En sådan kostnadsfri arbetskraft för konkursboet menades snedvrida konkurrensen med solventa företag.[^1075] I Förmånsrättskommitténs förslag var den period som boet inte ansvarade för arbetstagarnas lönefordringar kortare – endast sju dagar.[^1076] Det var först i propositionen som perioden förlängdes till en månad.[^1077] Bakom regeln står också tanken att boet ska betala för de prestationer som det förfogar över, om motpartens prestation var sakrättsligt skyddad. Arbetstagarna kan innehålla sina egna prestationer, vilket gör deras anspråk på lönefordringar skyddade på ett sådant sätt. Argumenten för regeln i 5 kap 18 § konkurslagen sammanfaller alltså till stor del med de skäl som anförs till stöd för förfogandeprincipen. Förutsättningarna för att tillämpa regeln respektive principen sammanfaller också till stor del.[^1078]s. 50

8.Konkursförvaltaren kan även träda in i de anställningsavtal som konkursgäldenären har med sina arbetstagare. Arbetstagaren måste dock godkänna inträdet.[^1079] Vad som konstituerar ett inträde från boets sida kommer typiskt sett att påverkas av 5 kap 18 § konkurslagen.[^1080] Det gäller särskilt i bedömningen av om boet konkludent har trätt in i anställn ingsavtalet avseende den första månaden efter konkursutbrottet. I förarbetena till 5 kap 18 § konkurslagen omnämns denna tid som ”[e]n övergångstid under vilken alla anställda behandlas lika […]. Under denna övergångstid bör alla anställda omfattas av lönegaranti och löneförmånsrätt oavsett om de utför arbete eller inte, under förutsättning att de står till konkursförvaltarens förfogande.”[^1081] Utför arbetstagaren arbete under den första månaden efter konkursutbrottet med förvaltarens goda minne kommer detta antagligen inte att ses som ett inträde av boet. Detta mot bakgrund av 5 kap 18 § konkurslagen och lönegarantireglerna. 362s. 50

9.I frågan om hur boet inträder konkludent i dessa anställningsavtal bör också NJA 1979 s 253 beaktas. I fallet prövade Högsta domstolen om konkursboet hade trätt in i ett anställningsavtal och om lönefordringarna med grund i avtalet därigenom skulle vara massafordringar i konkursen.[^1082] I rättsfallet hade en arbetstagare fortsatt att arbeta viss tid efter konkursutbrottet. Arbetstagaren hade blivit uppsagd 16 dagar efter det att konkursen övergått till en ordinär konkurs, och frågan var bland annat om detta konstituerade ett inträde. Högsta domstolen uttalade att ett inträde efter boets sida förutsätter en överenskommelse mellan boet och arbetstagaren, samt att denna överenskommelse kan ske konkludent. Domstolen konstaterade även att det konkludenta inträdet kan bestå i att boet, utan att säga upp anställningsavtalet, fortsätter att nyttja arbetstagaren för boets räkning. Bedömningen av om ett sådant konkludent inträde skett skulle utgå från den aktuella situationen enligt domstolen. Domstolen fastslog också att det skulle beaktas om arbetstagaren haft lönegaranti under perioden.s. 51

10.I rättsfallet hade det, som sagt, gått 16 dagar från det att konkursen övergått till en ordinär konkurs till det att förvaltaren hade sagt upp arbetstagaren. Först vid slutet av denna period hade förvaltaren fått vetskap om att arbetstagaren fortsatt var anställd hos konkursgäldenären. Domstolen konstaterade att dessförinnan hade förvaltaren haft befogad anledning att utgå från att arbetstagaren inte var anställd hos konkursgäld enären. Samman taget fann domstolen att något inträde inte hade skett.s. 51

11.Förvaltaren kan alltså inträda i konkursgäldenärens avtal med arbetstagare, genom såväl uttrycklig överenskommelse som konkludent handlande. Sedvanlig avtalsrätt ska tillämpas i dessa bedömningar. I det refererade rättsfallet blir detta tydligt, genom att Högsta domstolen resonerade kring vad förvaltaren hade haft befogad anledning att utgå från, angående om avtal hade slutits.[^1083] Vid bedömningen av om ett konkludent inträde har skett måste hänsyn tas till kontexten i det enskilda fallet, vilkets. 51

12.363 Högsta domstolen också påpekade.[^1084] Det gäller även den normkontext som reglerar situationen, såsom att 5 kap 18 § konkurslagen måste beaktas när det gäller frågan om huruvida konkursboet har inträtt.s. 51

13.Sammanfattningsvis kan alltså konkursboet bli ansvarigt genom att inträda i gäldenärens avtal. Boet kan även bli ansvarigt efter vad som föreskrivs i 5 kap 18 § konkurslagen.s. 52

Upphovsrättsliga fordringar

1.Hur konkursboet ådrar sig upphovsrättsliga förpliktelser, som härrör från konkursgäldenärens avtal, har prövats av Högsta domstolen i NJA 1966 s 241 och NJA 2005 s 510. Rättsfallen har varit omdiskuterade i doktrinen. Framför allt har frågan gällt om boet blir ansvarigt om det sålt sådana varor som har befunnits i konkursgäldenärens besittning, då varorna har varit belastade med upphovsrätter. I rättsfallen har (konkurs)gäldenären haft förlagsavtal med upphovsmän. I förlagsavtalen har upphovsmännen upplåtit bland annat spridningsrätten till (konkurs)gäldenären.[^1085] (Konkurs)gäldenären har på så vis haft en rätt att sälja exemplar (utan att begå upphovsrättsintrång). Frågan har aktualiserats om boet kan sälja sådana exemplar av verket utan att bli ansvarigt för upphovsrättsliga förpliktelser gentemot upphovsmännen. Avgörandena från Högsta domstolen ger, särskilt i ljuset av doktrinens kritik av desamma, vägledning i frågan om och på vilket sätt boet ådrar sig ansvar för upphovsrättsliga förpliktelser i dessa fall. Det gäller dels beträffande om boet har inträtt i avtalet, dels om boet ska bli ansvarigt genom särskilda konkursrättsliga normer (här i form av förfogandeprincipen), dels slutligen under vilka förutsättningar boet kan bli ansvarigt på utomobligatorisk grund. 364s. 52

2.Utgångspunkt kan tas i NJA 1966 s 241 och kritiken av detta avgörande. Rättsfallet har refererats ovan under avsnitt 6.3, varvid det uppmärksammades att fallet, såvitt avser slut och terminologi i domskälen ger uttryck för villkorsläran. Kanske är det därför inte särskilt överraskande att rättsfallet har kritiserats för att Högsta domstolen inte beaktade de skäl som brukar anföras som stöd för förfogandeprincipen. Därefter kommer det att undersökas hur domstolen värderade denna kritik och förfogandeprincipen i NJA 2005 s 510. Avslutningsvis studeras hur domstolen har sett på frågan om huruvida konkursboet hade inträtt i förlagsavtalet, genom att sälja varor vilka fanns i gäldenärens lager vid konkursutbrottet och som dessutom var belastade med upphovsrätter, samt om boet hade blivit ansvarigt på någon annan grund i dessa fall.s. 53

3.Även om NJA 1966 s 241 har refererats ovan kan en kort repetition vara befogad. En förläggare hade slutit förlagsavtal med två författare. I avtalet hade förläggaren givits rätt att framställa och sälja exemplar av författarnas verk mot viss royalty. Royaltyfordringarna var på så vis villkorade av att försäljning av exemplar kom till. Förläggaren gick sedermera i konkurs, varvid konkursförvaltaren sålde ett antal exemplar av verken. Frågan var om konkursboet därigenom hade ådragit sig förpliktelser mot författarna.s. 53

4.Högsta domstolen konstaterade att förläggaren hade förlagsrätt före konkursutbrottet, medan författarna hade en av försäljning villkorad fordran på royalty. Enligt domstolen ändrade inte konkursen på dessa avtalsförhållanden, eftersom det inte fanns några särskilda bestämmelser om författares rätt i konkurs. Domstolen uttalade att det inte heller följde av grunderna för upphovsrättslagen att upphovsrätten skulle bedömas på annat sätt än vad som i allmänhet gäller för fordringar grundade på avtal. Högsta domstolen fann därför att författarnas fordringar på royalty hade uppkommit genom avtalet och att något upphovsrättsintrång inte hade skett genom konkursboets försäljning. Det berodde på att försäljningen innefattades i den spridningsrätt som tillkom konkursgäldenären.s. 53

5.Som refererades ovan sammanfaller Högsta domstolens avgörande med villkorsläran sett till resultatet genom att fordran hade uppkommit redan genom avtalet. Enligt villkorsläran har en fordran uppkommit om parten har blivit rättsligt bunden till den, även om fordran är villkorad av att en framtida och oviss omständighet ska inträffa, under förutsättning att rättshandlingens bindande rättsverkan inte har blivit villkorad. Noterbart är också att domstolen använde villkorslärans terminologi (villkor och uppkomst), för att avgöra om konkursboet hade blivit ansvarigt.[^1086]s. 53

6.365s. 53

7.Rättsfallet innehåller även uttalanden om andra sätt som konkursboet skulle kunna ha ådragit sig förpliktelser. Högsta domstolen fann, som sagt, att boet kunde nyttja den rätt till spridning som konkursgäldenären hade haft, för att undvika att begå upphovsrättsintrång. Boet skulle alltså kunna ha blivit ansvarigt genom försäljningen av exemplaren, i det fall att boet inte hade haft denna rätt till spridning.[^1087]s. 54

8.I doktrinen har rättsfallet blivit problematiserat och kritiserat. Flera författare har pekat på de konsekvenser som rättsfallet för med sig. Bland annat har Adlercreutz uttalat att om konkursboet kan tillgodogöra sig sådana exemplar som är belastade med upphovsrätter så finns det risk för att boets försäljning av varor kan pågå under lång tid och därigenom påverka värdet av upphovsrätten under lång tid.[^1088] Det är en kritik i vilken andra har instämt.[^1089]s. 54

9.Möller har analyserat rättsfallet och uttalat att Högsta domstolen ”avgjort målet utifrån en tämligen intetsägande teori om att fordringar grund ade på ömsesidigt förpliktande avtal ska anses ha uppkommit redan vid avtalsslutet.”[^1090] Här bör inskjutas att i villkorsläran beaktas inte den konkurs- och sakrättsliga kontexten. Villkorsläran leder i stället till en avtals rättslig bedömning av fordrans uppkomsttidpunkt.[^1091] Möller menar dock att Högsta domstolen borde ha tagit hänsyn till den sakrättsliga och konkursrättsliga kontexten,[^1092] vilket skulle ha inneburit att om författarna hade kunnat häva avtalet i rättsfallet borde konkursboet ha svarat med massan. Det beror på att författarna i sådana fall hade sakrättsligt skydd vid den kritiska tidpunkten. En sådan ordning står i samklang med förfogandeprincipen, vilken har beskrivits ovan under avsnitt 15.4. I det avsnittet konstaterades det att konkursförvaltarens åtgärder inte bör leda till ett sämre utfall för konkursborgenären än vad borgenären hade rätt till vid konkursutbrottet.s. 54

10.Frågan om just förfogandeprincipens genomslag i dessa fall prövades även av Högsta domstolen i NJA 2005 s 510. Omständigheterna liknade dem i NJA 1966 s 241. I 2005 års fall hade en upphovsman upplåtit mångfaldigande- och spridningsrätt till ett bolag.[^1093] Denna rätt avsåg 366 vissa motiv som bland annat skulle användas som dekoration på gratulationskort. Enligt avtalet skulle upphovsmannen erhålla royalty, som uppgick till en viss procent av produkternas försäljningspris. Royaltyfordringarna var på så vis villkorade av att försäljning av produkterna kom till stånd. Efter det att bolaget hade försatts i konkurs sålde konkursboet produkter från bolagets lager, produkter som var försedda med motiv som upphovsmannen hade upphovsrätt till. Upphovsmannen hävde förlagsavtalet.s. 54

11.Fallet avgjordes i Högsta domstolen genom en så kallad hissprövning (varom stadgas i 42 kap 17 a § RB).[^1094] I hissprövningen spjälkades den övergripande frågan om huruvida konkursboet hade ådragit sig ansvar gentemot upphovsmannen på grund av överlåtelsen av lagret i en rad olika delfrågor. Bland annat avgjorde domstolen om boet hade gjort sig skyldigt till upphovsrättsintrång, om boet hade inträtt i avtalet konkludent samt om massafordran hade uppkommit på grund av boets förfogande över den upplåtna spridningsrätten. Den sista frågan aktualiserar Högsta domstolens avgörande i NJA 1966 s 241 och förfogandeprincipens relevans i denna kontext, varför den behandlas först. Frågan synliggör också hur fordrans uppkomst har fått betydelse, för att avgöra om ett konkursbo har ådragit sig en förpliktelse.s. 55

12.I 2005 års avgörande var alltså frågan om en massafordran hade uppkommit på grund av konkursboets förfogande över den upplåtna spridningsrätten. Högsta domstolen tog avstamp i en allmän beskrivning av hur frågan om boets ansvar skulle formuleras:s. 55

13.”Tidpunkten för uppkomsten av en fordran har i doktrin och praxis ansettss. 55

14.relevant inte bara för bedömningen av om en fordran får göras gällandes. 55

15.i en konkurs (5 kap. 1 § konkurslagen) utan också för bedömningen avs. 55

16.om den är en konkursfordran eller en massafordran. Härvid har brukats. 55

17.anföras att det är uppkomsten av den väsentliga grunden för fordran soms. 55

18.bestämmer denna tidpunkt (se t.ex. Welamson, Konkursrätt, s. 441 f.).s. 55

19.Principen är i vissa fall svår att tillämpa på ömsesidigt förpliktande avtals. 55

20.(se t.ex. nedan). Vad gäller gränsdragningen mellan konkursfordran ochs. 55

21.massafordran kan principen även leda till resultat som kan vara materiellts. 55

22.otillfredsställande.”[^1095] Från citatet bör särskilt uppmärksammas att Högsta domstolen formulerade frågan om huruvida konkursboet hade ådragit sig förpliktelser som en tidpunktsfråga. Det kommer också till uttryck i att domstolen uttalade att det finns en gräns mellan konkurs- och massafordringar. Frågan ställdes alltså inte om boet hade ådragit sig en förpliktelse eller om upphovs-s. 55

23.367 männen hade haft en sakrättsligt skyddad position, utan om en fordran hade uppkommit före eller efter konkursutbrottet.s. 55

24.I doktrinen har domen kritiserats på denna punkt. Lindskog har menat att Högsta domstolen ”missförstått problemställningen”.[^1096] Han påpekar att fordringar är ett utflöde av rättsfakta, varför domstolen i stället skulle ha fokuserat på rättsfaktumbilden.[^1097] Söderlund är inne på samma spår. Hon menar att domskälen i 2005 års avgörande inte bidrar till någon större klarhet, eftersom Högsta domstolen inte anknöt till obligationsrättsliga regler, ”utan diskuterade massafordringens uppkomst fritt, närmast i ett rättsligt vakuum – som en fråga om tidpunkten för fordringens uppkomst.”[^1098] Enligt Söderlund borde frågan i stället ha formulerats som en fråga om huruvida konkursboet hade ådragit sig en förpliktelse.[^1099] Diskuteras konkursboets ansvar på sådant vis måste skillnad göras mellan olika typer av förpliktelser, och då framkommer det också att det är svårt att hänföra Högsta domstolens avgörande i denna fråga till någon obligationsrättslig förpliktelse. Söderlund kategoriserar förpliktelsen som ”en kvasikontraktuell återgångsförpliktelse”.[^1100]s. 56

25.Här kan påminnas om att en massaförpliktelse endast kan ha sin grund i konkursboets agerande enligt Söderlund. Associationstanken innebär nämligen att boet är en egen juridisk person, som inte ärver förpliktelser eller rättsfaktum från konkursgäldenären.[^1101] Hon menar att ifall frågan om huruvida boet är ansvarigt formuleras som en uppkomstfråga är risken stor för att konkursboet blir ansvarigt på strängare grunder än vad som gäller för andra rättssubjekt, eftersom boet då kan komma att ärva förpliktelser från konkursgäldenären.[^1102]s. 56

26.Oavsett kritiken kan det här konstateras att Högsta domstolen faktiskt behandlade frågan om huruvida konkursboet hade ådragit sig förpliktelser som en uppkomstfråga.s. 56

27.Framhållas bör också att Högsta domstolen noterade att materiellt otillfredsställande resultat kunde uppstå om principen om den väsentliga grunden tillämpades. Domstolen uttalade nämligen: 368s. 56

28.”I doktrinen har därför förordats att den som till ett konkursbo levererats. 57

29.en prestation, som han hade rätt att stoppa eller har rätt att återta och soms. 57

30.konkursboet tillgodogjort sig, får en mot boet gällande massafordran avse-s. 57

31.ende vederlaget för prestationens utnyttjande (se bl.a. Möller, Konkurs ochs. 57

32.kontrakt, s. 635 f., Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl. s. 419s. 57

33.och Lindskog, Kvittning, s. 163 ff.). Visst stöd för sistnämnda synsätt finnss. 57

34.i rättsfallet NJA 1986 s. 136, jämför dock rättsfallet NJA 1999 s. 617.”[^1103] Som synes konstaterade Högsta domstolen att, om vad som här benämns förfogandeprincipen skulle ha tillämpats i fallet, så hade det fått till följd att konkursboet varit ansvarigt, under förutsättning att upphovsmannen haft separationsrätt. Boets eventuella ansvar hade då inte heller påverkats av om upphovsmannen faktiskt hävt eller inte.[^1104]s. 57

35.Högsta domstolen noterade också att Förmånsrättskommittén i SOU 2001:80 hade föreslagit en bestämmelse, som liknande den som hade föreslagits i doktrinen. Domstolen uttalade emellertid att regeln ansågs innebära en förändring av gällande rätt enligt kommittén, och att förslaget inte hade föranlett någon lagändring.[^1105] Högsta domstolen fann därför att det var mindre lämpligt att genom rättspraxis ”införa förändringar av rättsläget i vad avser upphovsrättsupplåtelser som även skulle kunna få konsekvenser inom andra oreglerade områden för ömsesidigt förpliktande nyttjanderättsavtal utan att dessa konsekvenser närmare analyserats.”[^1106] Av dessa skäl valde domstolen att inte tillämpa förfogandeprincipen.[^1107] I stället återgick domstolen till tidpunktsfrågan:s. 57

36.369s. 57

37.”[Upphovsmannen] har anfört att det förfogande över [upphovsmannens]s. 58

38.spridningsrätt som skett efter konkursutbrottet innebär att en massafordrans. 58

39.avseende på försäljningen belöpande royalty har uppstått av det skälet atts. 58

40.royaltyfordran skall anses ha uppkommit först genom försäljningsåtgärden.s. 58

41.I doktrinen finns stöd för detta synsätt (se bl.a. Lindskog, a.a., s. 159 ochs. 58

42.s. 165). Det kan konstateras att det är konkursboet som ensamt har hafts. 58

43.rådigheten över det förhållande – exemplarförsäljningen – som utlöst dens. 58

44.nu aktuella royaltyfordran. Emellertid har HD i rättsfallet NJA 1966 s. 241s. 58

45.uttalat att en fordran på royalty får anses ha uppkommit genom förlagsavta-s. 58

46.let och således före konkursutbrottet. Det föreligger inte sådana omständig-s. 58

47.heter i det nu aktuella fallet att det finns skäl att frångå detta uttalande.”[^1108] Som synes undersökte Högsta domstolen här vid vilken tidpunkt som fordran på royalty hade uppkommit. Domstolen stannade vid att fordran hade uppkommit genom avtalet, eftersom det fanns tidigare rättspraxis i form av NJA 1966 s 241 som stöd för denna ordning, rättspraxis som domstolen inte fann skäl att frångå. Föga förvånande har kritik även riktats mot 2005 års avgörande, för att avgörandet inte står i samklang med en funktionalistisk bedömning. Bland annat genom att de argument som brukar anföras till stöd för förfogandeprincipen inte fick genomslag i Högsta domstolens avgörande.[^1109] 370s. 58

48.Återigen har Högsta domstolen alltså kommit fram till ett resultat som sammanfaller med villkorsläran. Frågan om huruvida konkursboet ådragit sig en förpliktelse har också formulerats med villkorslärans terminologi, det vill säga som en fråga om huruvida en fordran har uppkommit före eller efter konkursutbrottet. Vad som är nytt i NJA 2005 s 510, i jämförelse med NJA 1966 s 241, är att domstolen uttryckligen beaktade förfogandeprincipen och de skäl som hade anförts för den i doktrinen. Domstolen avfärdade emellertid förfogandeprincipen.s. 59

49.Rättsfallen, i kontrast med kritiken av desamma, illustrerar hur det finns en spänning i frågan om huruvida konkursboet ska vara ansvarigt för en viss förpliktelse. Det finns en spänning mellan villkorsläran, en funktionalistisk bedömning och associationstanken. Spänningen tar sig inte bara uttryck i hur frågan formuleras och vilka argument som används. Spänningen tar sig även uttryck i vilka slutsatser som nås. I dessa frågor synes villkorsläran bäst kunna förklara den av Högsta domstolen fastslagna ordningen. Med det sagt är det tid att undersöka hur domstolen tog sig an de kvarstående frågorna.s. 59

50.I NJA 2005 s 510 prövades också om konkursboet skulle anses ha inträtt i avtalet konkludent och på så vis blivit ansvarigt.[^1110] I den frågan konstaterade domstolen att ”[e]n bedömning av om ett konkursbo skall anses ha inträtt i ett förlagsavtal av förevarande slag måste göras med beaktande av samtliga omständigheter och rättsförhållandets art.”[^1111] Att omständigheterna i det enskilda fallet ska vara avgörande var också något Högsta domstolen lyfte i NJA 1979 s 253, som bestämmande för vad som utgjorde ett konkludent inträde.[^1112] I 2005 års rättsfall uttalade domstolen även att viss ledning kunde hämtas från köplagen i bedömningen av om boet skulle ansetts ha inträtt konkludent i avtalet:s. 59

51.”Viss ledning kan analogivis hämtas från 63 § femte stycket köplagen varis. 59

52.anges att konkursboet skall anses ha inträtt i (köpe-)avtalet, om boet har för-s. 59

53.fogat över varan så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrads. 59

54.och oförminskad. Av särskild betydelse kan därför vara om ett konkursbos. 59

55.utöver försäljning av inneliggande exemplar har producerat nya exemplars. 59

56.under utövande av mångfaldiganderätten […].s. 59

57.Vid försäljning av exemplar av verken till [köparen] har som ovan konsta-s. 59

58.terats konkursboet förfogat över en upplåten rättighet som [upphovsman-s. 59

59.nen] inte hade kunnat hindra konkursgäldenären att utöva så länge avtalets. 59

60.var gällande. Försäljningen avser ett inneliggande lager för vilka mångfal-s. 59

61.371s. 59

62.diganderätten tagits i anspråk före konkursutbrottet och för vilka produk-s. 60

63.tionskostnaderna burits av konkursbolaget. Försäljningen kan i detta falls. 60

64.jämställas med en normal avveckling av ett konkursbos varulager. Konkurs-s. 60

65.boet kan därför inte anses konkludent ha inträtt i upplåtelseavtalet enbarts. 60

66.genom exemplarförsäljningen.”[^1113] Som framkommer av citatet valde Högsta domstolen att göra en skillnad på exemplarförsäljning, vilket avser den upphovsrättsliga spridningsrätten, och exemplarframställning, vilket avser den upphovsrättsliga mångfaldiganderätten. Konkursboets ianspråktagande av spridningsrätten kunde jämställas med en normal avveckling av ett konkursbos varu lager enligt domstolen, vilket inte konstituerade ett inträde i avtalet (eller massa ansvar genom boets förfogande efter vad domstolen tidigare hade funnit), medan en exemplarframställning, och därigenom ett utövande av mångfaldiganderätten, kunde utgöra ett inträde.s. 60

67.Om denna ordning betraktas genom de upphovsrättsliga glasögonen framstår dess konsekvenser som besynnerliga, eftersom konkursboets nyttjande av mångfaldiganderätten behandlas på ett annat sätt än spridningsrätten. I upphovsrättslagen behandlas de på samma sätt, såtillvida att ett nyttjande av dessa upphovsrätter i strid med lagen leder till samma sorts rättsföljd. Det följer bland annat av 54 § upphovsrättslagen. Från konkurs- och sakrättsligt håll framstår också ordningen som anmärkningsvärd. Efter vad som framgår av 3 kap 3 § konkurslagen ingår den egendom i konkursboet som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet eller som tillfaller gäldenären efter samma tidpunkt. Tillhörde ska här förstås som en hänvisning till de sakrättsliga reglerna, och just det sakrättsliga skyddet uppkommer på samma sätt till spridningsrätten och mångfaldiganderätten.[^1114] Någon skillnad på dessa rättigheter, som kan berättiga den valda ordningen i NJA 2005 s 510, görs alltså inte sakrättsligt.s. 60

68.Frågan gällde dock om konkursboet skulle ha ansetts inträtt i avtalet konkludent och därigenom bör frågan vara just en avtalsrättslig fråga.[^1115] Det är även den ordning Högsta domstolen tillämpade i NJA 372 1979 s 253.[^1116] I enlighet med detta bör mottagarens befogade uppfattning vara tolkningstema för om boet ska ha inträtt i avtalet, men hänsyn måste tas till den upphovsrättsliga och insolvensrättsliga kontexten. Från mottagarens horisont (här upphovsmannens horisont) är som sagt mångfaldiganderätten och spridningsrätten skyddade på samma sätt såväl upphovsrättsligt som konkurs- och sakrättsligt. Boet borde därför kunna använda upphovsmannens samtycke på samma sätt, oavsett om boet kan använda samtycket eller inte. Det finner också stöd i 63 § 5 st köplagen, som Högsta domstolen dessutom hänvisade till i frågan om huruvida boet kunde nyttja mångfaldiganderätten. Av bestämmelsen framgår att om konkursboet förfogar över varan, så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, ska boet anses ha inträtt i avtalet. Ett förfogande över varan borde därför avse både ett nyttjande av spridningsrätten och exemplarframställningsrätten.s. 60

69.Kanske är det dock inte denna problemformulering, detta perspektiv, som Högsta domstolen valde att bedöma frågan utifrån. Kanske ansåg domstolen att om konkursboet fortsatte tillverkningen av varorna, fortsatte boet också driften av verksamheten liksom att boet därigenom också fortsatte avtalsförhållandet (vilket skulle ha konstituerat ett inträde). Kanske utgjorde det mottagarens befogade uppfattning enligt domstolen, medan en normal avveckling av konkursboet innebär försäljning av varulagret, vilket inte konstituerade något inträde i avtalet.[^1117]s. 1979

70.373s. 1979

71.Som påpekades i flera tidigare typfallsavsnitt måste alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet beaktas vid bedömningen av om konkursboet har inträtt i ett avtal. Men i regel kommer Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s 510 innebära att om boet säljer varor från konkursgäldenärens lager, och avtalet inte är hävt, inträder boet inte i avtalet. I vart fall måste detta gälla om inga särskilda förhållanden som talar mot denna ordning föreligger i det enskilda fallet. Det finns däremot starka skäl att tro att om boet framställer nya exemplar kommer det vanligen innebära att boet träder in i avtalet.s. 1980

72.Slutligen ska något sägas om konkursboet gjorde sig skyldig till upphovsrättsintrång. Högsta domstolen konstaterade att i upphovsrättslig mening innebar boets överlåtelse av lagret en spridning av exemplar av upphovsmannens verk till allmänheten. Spridningsrätten är primärt reglerad i 2 § upphovsrättslagen. Där framgår det att spridning av exemplar till allmänheten är en exklusiv rätt som tillkommer upphovsmannen. I bedömningen av om boet gjorde sig skyldigt till upphovsrättsintrång fäste Högsta domstolen avseende vid att om motsvarande försäljning hade skett före konkursutbrottet av (konkurs)gäldenären hade försäljningen inte kunnat förhindras av upphovsmannen. Av denna anledning kom domstolen fram till att så länge förlagsavtalet var gällande innebar inte boets överlåtelse av exemplaren något upphovsrättsintrång. Däremot fann domstolen att om förlagsavtalet hade hävts före överlåtelsen av exemplaren saknade boet spridningsrätt till dessa. Boets försäljning skulle i sådana fall ha inneburit ett upphovsrättsintrång, vilket skulle ha medfört en ersättningsskyldighet enligt 2 och 54 §§ upphovsrättslagen, som i vart fall skulle uppgå till skäligt vederlag för utnyttjandena av verken.[^1118] 374s. 1980

73.Högsta domstolen uttalade alltså att avtalet var gällande. Domstolen fäste därigenom avseende vid konkursgäldenärens avtalsrättsliga möjlighet att sprida verket vidare i bedömningen av om konkursboet hade begått något upphovsrättsintrång.[^1119] Konkursboet fick den rätt som konkursgäldenären haft i denna fråga.[^1120] Med associationstanken kan vi fås. 1981

74.375 hjälp att sortera frågan om boets ansvar här. Frågan om boet hade begått upphovsrättsintrång gällde en utomobligatorisk förpliktelse.[^1121] Boets ansvar bedöms emellertid inte enbart utifrån dess handlande, eftersom boet kunde använda upphovsmannens avtal med konkursgäldenären för att undgå ansvar. Boets eventuella utomobligatoriska ansvar bör antagligen ses utifrån den konkursrättsliga kontexten. I 3 kap 3 § konkurslagen föreskrivs att all egendom som tillhörde gäldenären vid konkursutbrottet tillhör konkursboet. Av rättsfallet följer att boet varken får sämre eller bättre rätt till egendomen än vad konkursgäldenären hade. Före konkursutbrottet kunde (konkurs)gäldenären sprida exemplar av verket, utan att begå upphovsrättsintrång tack vare avtalet med upphovsmannen. Den rätten får även konkursboet enligt rättsfallet, vilket står i samklang med bestämmelsen i 3 kap 3 § konkurslagen. Rätten upphör om avtalet hävs, vilket också är vad som gällde för (konkurs)gäldenären. Efter vad jag har förstått finns nu vanligen konkursklausuler (eller med ett annat namn ipso facto klausuler) i förlagsavtalen, i vilka det föreskrivs att avtalet ska upphöra att gälla (eller dylikt) i och med konkursen. Det aktualiserar den intressanta frågan om dessa klausuler är giltiga i en konkurs.[^1122] Den frågan ligger dock utanför denna avhandlings ramar.s. 1981

75.Sammanfattningsvis kan sägas att konkursboet får nyttja de upphovsrätter som (konkurs)gäldenären kunde nyttja så länge upphovsmannen inte har hävt avtalet. Det är en lösning som visserligen kan kritiseras utifrån ändamålsskäl, men ambitionen i denna avhandling är inte att enbart undersöka vad som är den bästa funktionalistiska lösningen utan att undersöka vad som krävs för att en fordran ska uppkomma.[^1123] I dessa fall uppkommer fordran redan genom förlagsavtalet. Det har stöd i och kan förklaras med villkorsläran. Förfogandeprincipen fick alltså inte genom slag i dessa fall, det vill säga då konkursgäldenärens medkontrahent hade en sakrättsligt skyddad återtaganderätt vid konkursutbrottet. Skulle boet i stället producera nya exemplar med grund i förlagsavtalet innebär det i regel att boet inträder i avtalet enligt Högsta domstolen, vilket medför massaansvar för boet. 376s. 1982

Obehörig vinst (eller ren förmögenhetsskada)

1.Som nämndes ovan under avsnitt 15.6 har Håstad inte bara anfört konkursrättsliga skäl till stöd för förfogandeprincipen. Han har också menat att konkursboet bör bli bundet som vilket annat rättssubjekt som helst, då boet tillägnar sig varor som det inte har beställt. I sammanhanget hänvisar han bland annat till NJA 1993 s 13. I det fallet hade en underhyresgäst fortsatt att nyttja en lokal, trots att avtalet hade upphört. Högsta domstolen fann att underhyresgästens faktiska nyttjande utgjorde grund för att hyresgästen skulle bli förpliktad att utge ersättning till fastighetsägaren, en ersättning som motsvarade skälig hyra för lokalerna.s. 1983

2.I NJA 2007 s 519 prövades om ett konkursbo skulle bli förpliktat i en situation som liknade den i 1993 års fall. I 2007 års fall hade ett hyresavtal upphört strax efter konkursutbrottet i vilket konkursgäldenären hade varit hyrestagare. Högsta domstolen konstaterade att upphörandet av avtalet innebar en skyldighet för konkursboet att omedelbart flytta från lokalen. Boet kom dock att nyttja lokalen under två månader efter konkursutbrottet. Högsta domstolen jämförde denna situation med den som förelåg i just NJA 1993 s 13.[^1124] Domstolen framhöll också följande:s. 1983

3.377s. 1983

4.”Genom att nyttja lokalen efter det att hyresrätten upphört har konkurs-s. 1984

5.boet undandragit Oceanterminalen möjligheten att själv använda lokalen.s. 1984

6.Ersättningsskyldighet i ett sådant fall uppkommer oberoende av avtals-s. 1984

7.förpliktelse och förutsätter inte heller att skadan har vållats genom brott.s. 1984

8.Eftersom grunden för hyresvärdens fordran på ersättning för användningens. 1984

9.av lokalen har uppkommit efter konkursutbrottet utgör Oceanterminalenss. 1984

10.fordran en massafordran.”[^1125] Av det citerade uttalandet framkommer att grunden för anspråket mot konkursboet var densamma som för vilket annat rättssubjekt som helst. Det var nyttjandet av lokalen utan avtalsstöd och undandragandet av hyresvärdens egen möjlighet att använda lokalen som utgjorde grunden för att boet blev massaansvarigt. I så måtto bekräftar rättsfallet Håstads uttalande om att konkursboet bör bli bundet som vilket annat rättssubjekt som helst – i vart fall beträffande denna fråga.s. 1984

11.Här bör också noteras att Högsta domstolen fann att det var konkursboet (och inte konkursgäldenären) som var ansvarigt, genom att grunden för fordran hade uppkommit efter konkursutbrottet. Det kanske inte är särskilt märkligt i detta sammanhang, eftersom det var ett nyttjande som utgjorde grunden för anspråket. Nyttjandet kunde dock ha knutits till vem som nyttjade lokalen (konkursgäldenären eller konkursboet) snarare än till om nyttjandet hade skett före eller efter konkursutbrottet. En sådan problemformulering hade varit mer förenlig med Håstads sätt att se på frågan. Den hade också varit mer förenlig med associationstankens frågeformulering (och lösning). Högsta domstolens avgörande ligger i stället närmare villkorsläran, eftersom det utgick från när förpliktelsen hade 378 uppkommit (när nyttjandet hade skett) och knöt ansvarets (fordrans) uppkomst till det.[^1126]s. 1984

12.Sammantaget står det klart att konkursboet kan, liksom andra rättssubjekt, bli ansvarigt i dessa situationer om konkursgäldenärens avtal har hävts eller på annan grund har upphört. Exempelvis kan avtalet ha blivit förverkat.[^1127] Boet kan då inte använda de rättigheter som konkursgäldenären hade. Det bör jämföras med vad som har framkommit av de tidigare typfallsstudierna. I det närmast föregående avsnittet (om upphovsrättsliga fordringar) framkom att boet kan använda den rätt gäldenären hade enligt ett förlagsavtal ifall det inte var hävt. Även i fråga om på vilket sätt boet kan använda gäldenärens lokalhyresavtal framkom att boet som utgångspunkt får nyttja en lokal som konkursgäldenären haft. Det är först om hyresvärden uppmanar boet att ställa lokalen till hyresvärdens förfogande och boet inte inom en månad gör detta, som boet blir ansvarigt för hyran, enligt 12 kap 31 § JB. Om förverkandegrund föreligger kan hyresvärden i stället välja att just förverka hyresavtalet. Boet blir även ansvarigt för fortsatt nyttjande då. Den av Håstad förordade ordningen har alltså inte alltid fått genomslag. Gäller konkursgäldenärens avtal kommer det att påverka hur boet blir ansvarigt.s. 1985

Massafordrans uppkomst – syntes

1.Hittills har argumentationslinjer, argument och typfall främst studerats. Detta material ska här sammanställas; ett omdöme ska ges om hur rättskällorna ska tolkas och systematiseras.[^1128] I kapitlet togs utgångspunkt i 11 kap 1 § konkurslagen. Där framgår att skulder som konkursboet har ådragit sig ska betalas innan utdelning kan ske i konkursen. Hur boet ådrar sig dessa skulder, vad som krävs för att dessa massafordringar ska uppkomma, har undersökts i kapitlet. I studien har det framkommit att massafordringar kan uppkomma på tre olika sätt: Dels kan boet ådra sig nya förpliktelser. Dels kan boet träda in i konkursgäldenärens avtal och på så sätt åta sig ansvar för förpliktelser med grund i avtalet. Dels kan boet bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer, vilka aktualiseras om boet har förfogat över eller på annat sätt har tillgodogjort sig en prestation som emanerar från konkursgäldenärens avtal. I frågan om huruvida boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga nor-s. 1985

2.379 mer, däribland förfogandeprincipen, har det framkommit att det finns en spänning mellan olika argument och argumentationslinjer. Det tar sig inte bara uttryck i hur frågan formuleras och i vilka argument som används utan också i vilka slutsatser som nås i frågan. Frågan om huruvida boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer kommer att behandlas sist i detta avsnitt. Först ska något sägas om hur boet ådrar sig nya förpliktelser.s. 1985

3.Då systemargumenten undersöktes framkom att konkursboet kan betraktas som ett rättssubjekt, såtillvida att det ådrar sig nya förpliktelser som vilket annat rättssubjekt som helst. Med nya förpliktelser avses sådana förpliktelser som inte härrör från konkursgäldenärens avtal eller förehavanden på annat sätt. Att boet på så sätt är ett rättssubjekt kan möjligen förklara att det råder stor enighet om att boet förpliktas som vilket annat rättssubjekt som helst när det gäller nya förpliktelser.[^1129] Konkursboet kan till exempel ingå avtal och därigenom åta sig förpliktelser eller bli skadeståndsskyldigt på utomobligatorisk grund. Det kan också bli ansvarigt för upphovsrättsintrång.[^1130] Att boet kan bli ansvarigt på dessa sätt har även stöd i associationstanken och i en funktionalistisk bedömning.[^1131] NJA 2007 s 519, som behandlades strax ovan,[^1132] utgör också ett exempel på att boet kan bli ansvarigt som andra rättssubjekt avseende nya förpliktelser. Att boet på så sätt kan bli ansvarigt har även stöd i villkorsläran, i och med att enligt den uppkommer en fordran om någon har förpliktat sig (låt vara att frågan då ställs om en fordran har uppkommit).[^1133] Även principen om den väsentliga grunden leder till samma ordning.[^1134] Att fastslå på vilket sätt boet ådrar sig nya massaskulder är alltså en fråga för exempelvis avtalsrätten, skadeståndsrätten och fordringsrätten.[^1135]s. 1986

4.Vad gäller frågan om hur konkursboet inträder i gäldenärens avtal, och därigenom ådrar sig förpliktelser, finns det avseende vissa fordringstyper bestämmelser, i vilka det föreskrivs att boet kan inträda. Här kan hänvisas till 63 § köplagen och 12 kap 31 § JB.[^1136] Av de rättsfall där Högsta dom380 stolen har prövat om konkursboet inträtt i gäldenärens avtal framkommer det att domstolen har använts sig av en avtalsrättslig bedömning för att avgöra frågan. I till exempel NJA 1979 s 253 fäste Högsta domstolen avseende vid konkursförvaltarens befogade intryck.[^1137] Att det är en avtalsrättslig bedömning som ska avgöra om boet har inträtt i avtalet följer redan av att fråga är om boet har inträtt i ett avtal. Det är också en slutsats som är förenlig med de uttryck som används i de nämnda bestämmelserna och förarbetena till desamma.[^1138] I norsk rätt anges uttryckligen att frågan om huruvida boet har inträtt i ett avtal ska bedömas med hjälp av avtalsrätten,[^1139] och även i dansk rätt verkar det vara fråga om en avtalsrättslig bedömning i dessa fall.[^1140]s. 1986

5.381s. 1987

6.Stöd för att bedömningen av om konkursboet har inträtt i gäldenärens avtal är en avtalsrättslig fråga kan även hämtas från associationstanken. Huruvida boet har ådragit sig en förpliktelse ska enligt associationstanken bedömas på samma sätt som för vilket annat rättssubjekt som helst. Eftersom frågan här gäller om boet har inträtt i ett avtal bör frågan också avgöras med avtalsrättsliga regler.[^1141]s. 1988

7.I den funktionalistiska bedömningen av inträdesfrågan framkom att förvaltaren bör få avgöra i vilka avtal konkursboet ska kunna inträda. I och med att parternas avsikter och intryck i regel har avgörande betydelse i avtalsrätten förefaller den vara ett utmärkt verktyg för att avgöra om boet har inträtt eller inte.[^1142] Det framstår som systematiskt tilltalande att betrakta inträdet som en rättshandling, en inträdeshandling. Sammantaget bör alltså frågan om huruvida boet har inträtt i ett avtal eller inte hanteras som en avtalsrättslig fråga. [^1143]s. 1988

8.Konkursboet kan träda in i gäldenärens avtal på samma sätt som ett avtal sluts, exempelvis genom att ge uttryck för det (vilket också kan ske konkludent) eller genom relevant passivitet.[^1144] I bedömningen av om boet har trätt in i avtalet måste omständigheterna i det enskilda fallet beaktas.[^1145] Det kommer exempelvis till uttryck i NJA 2005 s 510, där Högsta domstolen betonade vad som var en normal avveckling av konkursboet i bedömningen av om boet hade inträtt konkludent eller inte. Typiskt sett kommer den konkursrättsliga kontexten påverka hur boets agerande tolkas. Har till exempel motparten separationsrätt till en vara kommer inte boets utgivande av densamma utan vidare att konstituera ett inträde.[^1146]s. 1988

9.Då till frågan om huruvida konkursboet kan bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer. Frågan aktualiseras om boet har förfogat över eller på annat sätt tillgodogjort sig en prestation som emanerar från konkursgäldenärens avtal (så att prestationen inte kan återlämnas). Till en början kan noteras att frågan om huruvida boet ska bli ansvarigt i dessa fall har formulerats på lite olika sätt beroende på vilken argumentationslinje som har följts. De olika argumenten och argumentationslinjerna leder heller inte i alla fall till samma slutsatser. 382s. 1988

10.Enligt associationstanken bör boet bli ansvarigt som vilket annat rättssubjekt som helst. Det innebär att frågan om huruvida boet har ådragit sig en skuld bör formuleras på samma sätt som för vilket annat rättssubjekt som helst;[^1147] det vill säga frågan blir om konkursboet har ådragit sig en förpliktelse, varvid grunden för boets eventuella ansvar återfinns i exempelvis avtalsrätten eller skadeståndsrätten. I en funktionalistisk bedömning blir frågan i stället om rättsföljden i 11 kap 1 § konkurslagen ska inträda. Denna fråga avgörs sedan främst med grund i konkursrättsligt och sakrättsligt influerade konsekvensbedömningar. Enligt vad som framkom av dessa bedömningar bör boet bli ansvarigt om det har förfogat över eller på annat sätt tillgodogjort sig en prestation från en medkontrahent till konkursgäldenären, som medkontrahenten hade kunnat innehålla eller återta (en sakrättsligt skyddad rätt) vid konkursutbrottet. Systemargument kan också anföras för denna norm.[^1148] Den har här benämnts förfogandeprincipen.[^1149]s. 1989

11.Efter vad som framkom ovan har Högsta domstolen inte alltid använt dessa frågeformuleringar. Emellanåt har frågan ställts om en fordran har uppkommit före eller efter konkursutbrottet. Det framgår av NJA 1966 s 241,[^1150] NJA 1981 s 801,[^1151] NJA 2005 s 510[^1152] och NJA 2007 s 519,[^1153] vilka har behandlats ovan. Vid flera tillfällen har utgångspunkt inte heller tagits i 11 kap 1 § konkurslagen utan i lagens 5 kap 1 §, som reglerar vilka fordringar som får göras gällande i konkurs. Villkorsläran och principen om den väsentliga grunden kan i dessa fall bättre förklara flera av avgörandena, såväl vad gäller hur domstolen har motiverat sina avgöranden som vilka slutsatser domstolen har nått.[^1154]s. 1989

12.Om förfogandeprincipen, systemargumenten och associationstanken sätts i ljuset av lagbestämmelser och rättspraxis är det svårt att finna stöd för en linje. Det är svårt att finna stöd för en generell tolkning och systematisering av rättskällematerialet,[^1155] såvitt gäller på vilket sätt boet kan bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer. Det kan illustreras med NJA 1981 s 801. I rättsfallet hade (konkurs)gäldenären slutit ett mäklaravtal i syfte att få till stånd en försäljning av en fastighet. Enligt avtalet skulle viss provision utgå om mäklaren ordnade så att fastigheten såldes.s. 1989

13.383 Före konkursutbrottet anvisade mäklaren en köpare. Konkursboet sålde sedan fastigheten till just denna köpare (efter konkursutbrottet). Frågan var bland annat om boet var ansvarigt för provisionsfordran. Högsta domstolen konstaterade att ovissheten om mäklarbolaget skulle bli berättigat att uppbära provision hade undanröjts först efter konkursutbrottet. Domstolen uttalade därefter:s. 1989

14.”Men provisionsfordringen är i sådan väsentlig mån grundad på vad soms. 1990

15.förekommit före konkursbeslutet att enbart den omständigheten att kon-s. 1990

16.kursförvaltaren utnyttjade mäklarbolagets tidigare anvisning på köpare intes. 1990

17.kan ge fordringen karaktär av massafordran.”[^1156] Här bör uppmärksammas att Högsta domstolen formulerade frågan utifrån om fordran hade uppkommit före eller efter konkursutbrottet, och om konkursboet därigenom hade ådragit sig ett massaansvar. Det blev på så sätt en tidsfråga, snarare än en fråga om huruvida boet hade ådragit sig en förpliktelse.[^1157] Rättsfallet är därmed inte förenligt med associationstanken.[^1158] De konkurs- och sakrättsliga skälen, såsom om mäklarbolaget hade kunnat innehålla sin prestation, vägdes inte heller in. I stället använde Högsta domstolen principen om den väsentliga grunden, för att avgöra om boet var ansvarigt. Likväl är utgången förenlig med förfogandeprincipen, eftersom mäklarbolaget inte kunde innehålla sin egen prestation vid konkursutbrottet. Bolaget hade nämligen redan fullgjort sin prestation.s. 1990

18.Systematiseringen av rättskällematerialet har också formulerats på lite olika sätt i doktrinen beträffande på vilket sätt konkursboet kan bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer. Här kan Lindskogs, Möllers och Håstads tolkningar och systematiseringar av rättskälle materialet tas som exempel, då de länge har förordat att förfogandeprincipen ska gälla generellt. Lindskogs skiljaktiga mening i NJA 2009 s 41 får utgöra det första exemplet på en sådan systematisering. (Systematiseringen förekommer också i Kvittning och Betalning, i vilka han hänvisar till sin skiljaktiga mening.)[^1159] Lindskog menar att, om konkursboet har tagit i anspråk en prestation enligt gäldenärens avtalsskyldighet och gäldenärens medkontrahent enligt sakrättsliga regler hade en rätt att hålla inne sin prestation (eller separera eller annars återta sin prestation), så ska boet 384 vara ansvarigt för det vederlag som gäldenärens medkontrahent hade kunnat kräva av gäldenären. Denna norm har här benämnts förfogandeprincipen. Om hur normen förhåller sig till rättskällematerialet uttalar Lindskog följande:s. 1990

19.”Beträffande vissa av de principer som redovisats i det föregående finns pås. 1991

20.regelnivå positivrättsliga preciseringar och även undantag. Således finns sär-s. 1991

21.skilda regler för bl.a. köp (63 § köplagen, 1990:931), hyresförhållandens. 1991

22.(12 kap. 31 § JB; rättsfallet NJA 1999 s. 617 är att förstå i ljuset av dens. 1991

23.särskilda hyresrättsliga reglering som gällde tidigare, se vidare det följande)s. 1991

24.och anställningsförhållanden (5:18 konkurslagen; jfr NJA 1979 s. 253s. 1991

25.beträffande rättsläget före den bestämmelsens införande). Vidare finns is. 1991

26.rättspraxis exempel på avvikelser (särskilt märks rättsfallet NJA 2005 s. 510,s. 1991

27.som angående frågan om boets vederlagsansvar får anses ha en till immate-s. 1991

28.rialrättsliga förhållanden begränsad räckvidd).s. 1991

29.Förekomsten av regler som avviker från principerna hindrar dock inte atts. 1991

30.principerna är vägledande när tillämpliga regler inte finns. I linje med dets. 1991

31.bör regler som avviker från principerna inte läggas till grund för analogislut.s. 1991

32.Bestämmelserna i 12 kap. 31 § JB är därför att förstå som en till hyresför-s. 1991

33.hållanden begränsad lagstiftning, som bör tolkas med beaktande av såväls. 1991

34.hyresförhållandets särart och de särskilda syften som bär upp lagstiftningens. 1991

35.som allmänna konkursrättsliga principer men som inte bör tillmätas någons. 1991

36.betydelse utanför hyresförhållanden.”[^1160] Som framkom ovan motiverar Lindskog principen med (vad som här kategoriseras som) argument som härrör från en funktionalistisk bedömning.[^1161] Lagbestämmelserna ses som preciseringar eller undantag från principen (det senare om de inte sammanfaller med principen). Rättsfallen får också ses som undantag från principen.s. 1991

37.Möller har också diskuterat förfogandeprincipen i förhållande till exempelvis NJA 1999 s 617 och NJA 2005 s 510.[^1162] Att förfogandeprincipen utgör just en princip påpekas uttryckligen av Möller, en princip som han menar har stöd i 63 § 4 och 5 st köplagen. Han betonar också att förfogandeprincipen har föreslagits, som en generell lagbestämmelse, av Förmånsrättskommittén, i såväl huvudbetänkandet som slutbetänkandet, Insolvensutredningen och Nordic-Baltic Recommendations on Insolvency Law. Möller påpekar även att Högsta domstolen har övervägt att tillämpa normen i NJA 1999 s 617 och NJA 2005 s 510, men avstått därifrån för att inte föregripa lagstiftningsarbete. I frågan om principens förhållande till andra lagbestämmelser uttalar han:s. 1991

38.385s. 1991

39.”Principen har i lagstiftningen, utöver köplagen, dock fått konkursrätts-s. 1992

40.ligt särgenomslag i 12 kap. 31 § femte stycket JB (lokalhyra) och 5 kap.s. 1992

41.18 § konkurslagen (anställning) samt i viss mån indirekt vid företagsrekon-s. 1992

42.struktion genom 7 § andra stycket och 7 a § första stycket lönegarantila-s. 1992

43.gen (anställning). För övriga avtalstyper är rättsläget oklart, även om dets. 1992

44.som nämnts lutar åt att köplagens lösning gäller analogt på tjänsteavtal soms. 1992

45.entreprenad- och transportavtal, medan de ställningstaganden som praxiss. 1992

46.gjort för nyttjanderätter till fastigheter och immaterialrätter möjligen kans. 1992

47.utsträckas till i vart fall leasing och annan hyra av lös egendom.”[^1163] Möller finner alltså att förfogandeprincipen utgör just en princip, som har stöd i köplagen, och att analogier kan göras till köplagen i vissa fall.s. 1992

48.I sin tolkning och systematisering av rättskällematerialet har Håstad tagit utgångspunkt i att om ett annat rättssubjekt än ett konkursbo tillägnar sig en icke beställd prestation så blir det i princip skyldigt att erlägga ett förväntat vederlag eller värdeersättning (det gör han med hänvisning till NJA 1946 s 122 och NJA 1993 s 13). Han noterar att det även återspeglas i 63 § köplagen om konkursboet förfogar över varan. Håstad påpekar dock att (vad som här benämns) förfogandeprincipen inte har tillämpats vid annat än köp gällande konkursboets tillägnelse och att i rättspraxis har i stället principen om den väsentliga grunden varit avgörande, vilket inneburit att fordran har uppkommit genom avtalet. (Han hänvisar till NJA 1966 s 241, NJA 1979 s 253 och NJA 1981 s 801.) Håstad betonar också att Högsta domstolen har hållit fast vid att inte tilllämpa förfogandeprincipen i NJA 1999 s 617 och NJA 2005 s 510, även om principen har införts med några variationer gällande lokalhyresavtal och anställningsavtal.[^1164]s. 1992

49.Håstad konstaterar att ”det är svårt att säga att något är en allmän princip även inom insolvensrätten när principen (utom i NJA 1986 s. 136) alltid avvisats av Högsta domstolen […].”[^1165] Även om NJA 2014 s 537 kan ha förändrat rättsläget enligt Håstad. Han framhåller att avsikten med domen torde ha varit att principen nu ska tillämpas också inom insolvensrätten, om inte andra lagbestämmelser är tillämpliga.[^1166]s. 1992

50.Lindskogs, Möllers och Håstads tolkningar och systematiseringar av rättskällematerialet skiljer sig alltså åt. Lindskog anser att det finns en allmän princip, som har preciseringar och undantag. Möller menar också att det finns en allmän princip, men att analogi får sökas till köplagen för de avtalstyper som inte har reglerats på annat sätt. Håstad ser inte förfo386 gandeprincipen som en allmän princip, men han noterar att NJA 2014 s 537 kan ha förändrat rättsläget. Skillnaderna speglar komplexiteten vad gäller om, och i sådana fall på vilket sätt, boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer i dessa fall.s. 1992

51.För egen del menar jag att materialet kan destilleras genom frågeställningen – det vill säga vad krävs för att konkursboet ska bli ansvarigt (en frågeställning som är gemensam för både den funktionalistiska bedömningen och för associationstanken). Utgångspunkten blir då att söka efter grunder på vilka boet har blivit ansvarigt och kan bli det enligt de primära rättskällorna (här främst lagbestämmelser och rättspraxis), snarare än att bygga upp en princip på sak- och konkursrättsliga skäl.s. 2014

52.Utgångspunkt tas lämpligen i köplagen, eftersom där finns uttryckligt stöd för att konkursboet kan bli ansvarigt, om det förfogar över en prestation som härrör från konkursgäldenärens avtal. I 63 § stadgas, som bekant, att boet ska anses ha inträtt i avtalet om det sålt eller på annat sätt förfogat över en vara (så att den inte kan lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad), under förutsättning att varan har överlämnats till köparen eller köparens konkursbo efter konkursutbrottet. Bestämmelsen har tillämpats analogivis i NJA 1986 s 136 av Högsta domstolen. Den har på så vis ett vidare tillämpningsområde än vad som direkt framgår av köplagen.[^1167]s. 2014

53.Här bör också det systematiska sambandet med frågan om ackordsfordrans uppkomst framhållas – det vill säga argumentet att borgenärer ska behandlas lika i offentligt ackords- och konkursfrågor.[^1168] Om borgenärerna behandlas lika motverkar det att de strävar efter något av förfarandena, och därigenom att enskilda intressen också styr valet mellan förfarande; en förfarandeneutralitet eftersträvas. Det gör att vad som gäller i ackordsfrågor även blir relevant att beakta i frågan om vad som krävs för att konkursboet ska bli ansvarigt. NJA 2014 s 537 blir därför relevant här.[^1169]s. 2014

54.I 2014 års avgörande uttalade Högsta domstolen att om rekonstruktionsgäldenärens medkontrahent har en innehållanderätt vid den kritiska tidpunkten och gäldenären efter den kritiska tidpunkten förfogat över prestationen blir denna fordran ackordsfri. Med grund i 2014 års rättsfall, som har bekräftats av HFD 2016 ref 62 och AD 2019 nr 22, och vad som gäller generellt i ackordsfrågor,[^1170] kan därför sägas att motsvarande ordning bör gälla i konkurs. Det vill säga om konkursgäldenärenss. 2014

55.387 medkontrahent har en innehållanderätt vid konkursutbrottet och konkursboet (efter den kritiska tidpunkten) tillgodogör sig eller på annat sätt förfogar över prestationen (så att den inte kan återlämnas) blir boet ansvarigt för denna prestation. Denna förfogandeprincip har stöd i 63 § köplagen, även om en annan ordning gäller i 5 kap 18 § konkurslagen.s. 2014

56.Förfogandeprincipen har dock sagts ha ett bredare tillämpningsområde än att enbart gälla då konkursgäldenärens medkontrahent har haft en innehållanderätt vid konkursutbrottet. Även medkontrahentens rätt att återta en sådan prestation som medkontrahenten har en sakrättsligt skyddad återtaganderätt till vid konkursutbrottet har sagts omfattas av principen. Det träffar exempelvis en fastighetsägares rätt att återta sin lokal från en lokalhyresgäst. Förmånsrättskommittén föreslog också att förfogandeprincipen skulle gälla för konkursboets nyttjande av en hyreslokal och dess nyttjande av konkursgäldenärens anställdas arbetskraft. Boet skulle dock inte vara ansvarigt under en kortare övergångsperiod efter konkursutbrottet. I propositionen förändrades emellertid de föreslagna bestämmelserna. Vid hyra av lokal gäller i stället att hyresvärden måste vara aktiv, för att konkursboet ska bli ansvarigt för hyran.s. 2015

57.Vad gäller anställningsavtal blir konkursboet visserligen ansvarigt om det nyttjar de anställdas arbetskraft, men boet anses inte ha inträtt i avtalet (som i 63 § köplagen). Enligt 5 kap 18 § konkurslagen kommer boet i stället svara för lön eller annan ersättning för arbete som belöper på tid efter en månad från konkursutbrottet, om en arbetstagare då fortsätter att fullgöra sina åtaganden enligt anställningsavtalet. Vidare innebär 12 kap 31 § JB att konkursboet svarar för hyran från konkursbeslutet till dess lokalen ställs till hyresvärdens förfogande. Dessa konkursrättsliga normer (de är i vart fall så de benämns här) kan alltså medföra att boet blir ansvarigt på ett annat sätt än genom förfogandeprincipen.s. 2015

58.Att förfogandeprincipen har varit föreslagen men inte genomförts har Högsta domstolen fäst avseende vid då domstolen uttryckligen avfärdade förfogandeprincipen vid hyra av lokal i NJA 1999 s 617 och vid förfogande över en upplåten spridningsrätt i NJA 2005 s 510.[^1171] I dessa fall har det inte handlat om att konkursgäldenärens medkontrahent har haft en innehållanderätt vid den kritiska tidpunkten, utan i stället en sakrättsligt skyddad återtaganderätt. Rättsfallen har visserligen kritiserats, bland annat har påståtts att Högsta domstolen inte företagit någon självständig 388 materiell prövning,[^1172] men som framkom ovan kan flera av de avgöranden som inte är förenliga med förfogandeprincipen (i den vidare betydelsen, då den innefattar såväl en innehållanderätt som en återtaganderätt) i stället förklaras med villkorsläran.[^1173] Vad gäller resultat och terminologi överensstämmer nämligen avgörandena med villkorsläran. På så vis är de inte icke-avgöranden, utan de ger snarare uttryck för en lära med mycket gamla anor, som leder till en avtalsrättslig bedömning av fordrans uppkomsttidpunkt. I stället för att kritisera avgörandena bör det här granskas under vilka förutsättningar konkursboet har blivit ansvarigt i dessa fall.s. 2015

59.Konkursboet har blivit ansvarigt om konkursgäldenärens medkontrahent har hävt avtalet. Det gäller i de fall då boet har nyttjat en lokal (NJA 2007 s 519). Det gäller också upphovsrättsintrång (NJA 2005 s 510). Boet har då inget avtal att stödja någon rätt på. Här finns alltså en skillnad mellan å ena sidan en innehållanderätt (såsom vid köp enligt köplagen) och å andra sidan en sakrättsligt skyddad rätt att återta en prestation (såsom vid nyttjanderätter (vilka även upplåtelseavtal av immaterialrätter hänförs till av Högsta domstolen i NJA 2005 s 510)). Om konkursgäldenärens medkontrahent haft en innehållanderätt vid konkursutbrottet är det tillräckligt att boet förfogar över varan för att det ska bli ansvarigt, medan om konkursgäldenärens medkontrahent endast haft en sakrättsligt skyddad återtaganderätt räcker inte det.s. 2016

60.Ytterligare en skillnad föreligger mellan typfallen, som kanske kan förklara ordningen. Vid köp levereras en vara efter konkursutbrottet. Gäldenärens medkontrahent är på så vis aktiv (eller stoppar i vart fall inte varan om den fraktas vid konkursutbrottet).[^1174] Det rör sig också om ett ianspråktagande av en ny prestation i dessa fall (vilket också var fallets. 2016

61.389 i NJA 1986 s 136). I nyttjanderättsfallen är inte gäldenärens medkontrahent aktiv efter konkursutbrottet. Det rör sig i stället om ett fortsatt nyttjande av konkursboet – ett nyttjande som redan har påbörjats av (konkurs)gäldenären. Det är också skillnaden mellan att boet producerar nya exemplar av verket, som innebär inträde enligt Högsta domstolen i NJA 2005 s 510, och försäljning av i konkursgäldenärens lager liggande exemplar. Är motparten emellertid aktiv, såsom genom att ge en uppmaning enligt 12 kap 31 § 5 st JB eller genom att häva eller förverka avtalet, blir boet massaansvarigt om det nyttjar prestationen (emellanåt efter viss tid), som motparten haft sakrättsligt skydd till vid konkursutbrottet.[^1175]s. 2016

62.I en sådan tolkning och systematisering av materialet är det sakrättsliga skyddet inte ensamt avgörande för om konkursboet ådrar sig ett massaansvar. Det ingår i stället som en del av bedömningen. Tolkningen och systematiseringen av materialet kan tillämpas på till exempel leasing. I sådana fall räcker inte boets fortsatta nyttjande av ett leasinggods, som leasegivaren har en sakrättsligt skyddad rätt att återta vid konkursutbrottet. Det förutsätter även att konkursgäldenärens medkontrahent häver avtalet.[^1176] Förfogandeprincipen har på så vis ett snävare tillämpningsområde än vad som har gjorts gällande. Förfogandeprincipen gäller om konkursgäldenärens medkontrahent har haft en innehållanderätt vid konkursutbrottet och konkursboet (efter den kritiska tidpunkten) tillgodogör sig prestationen eller på annat sätt förfogar över den (så att den inte kan återlämnas väsentligen oförändrad och oförminskad), då blir konkursboet ansvarigt för denna prestation. Innehållanderätten avser då såväl en rätt att innehålla sin prestation som en rätt att hindra att någon annan lämnar ut varan. Som nämndes strax ovan finns därutöver andra konkursrättsliga normer som boet kan bli ansvarigt i enlighet med i dessa fall. 12 kap 31 § 5 st JB och 5 kap 18 § konkurslagen är sådana normer, medan 63 § 5 st köplagen får sägas ge uttryck för förfogandeprincipen.[^1177]s. 2017

63.Här bör också uppmärksammas att benämningen förfogandeprincipen är avsiktligt vald. Såsom påpekades ovan i bland annat avsnitt 12.7 kan 390 det sägas att en princip lägger ut en riktlinje för bedömningen. Principen innehåller inte fasta rekvisit som alltid medför att en rättsföljd ska inträda om rekvisiten är för handen (om inte ett undantag görs från regeln). I detta kapitel har pekats på en rad hänsyn och faktorer som behöver beaktas i bedömningen av om konkursboet ska bli ansvarigt. Vad som utgör förfogandeprincipens (exakta) betydelse får anstå dess tillämpning i de enskilda fallen. Förfogandeprincipen kan också jämföras med principen om den väsentliga grunden. Det kan då pekas på att förfogandeprincipen ger uttryck för en mer talande beskrivning av vad som krävs för att boet ska bli ansvarigt enligt särskilda konkursrättsliga normer än principen om den väsentliga grunden.s. 2017

64.391s. 2018