1.Hittills har uppkomstfrågan behandlats avseende penningfordringar och om bristande komputabilitet föreligger vid konkursutbrottet, båda vad gäller avtalsgrundade fordringar. I detta avsnitt ska vad som krävs för att en huvudfordran ska uppkomma undersökas beträffande sådana naturafordringar, som har sin grund i avtal och är komputabla med motfordran vid konkursutbrottet. En naturafordran är komputabel med en annan naturafordran om båda anspråken exempelvis avser samma sorts fungibla egendom. Det kan vara fallet om såväl motfordran som huvudfordrans. 30
2.313 avser olja av viss kvalité. Har en sådan huvudfordran sin grund i ett avtal, som har ingåtts före konkursutbrottet och konkursborgenären kan styra över om den blir fullgången, talar de argument som följer av en funktionalistisk bedömning samt villkorsläran och principen om den väsentliga grunden, för att huvudfordran uppkommer redan genom avtalet. I linje med vad som framkom ovan under avsnitt 14.5.2.5 kan en sådan fordran till och med uppkomma genom (konkurs)borgenärens anbud.s. 30
3.Den problematiska frågan är i stället om fordran har uppkommit genom avtalet även ifall konkursboet styr över om fordran blir fullgången. Konkursborgenären har då inte någon kvittningsförväntan vid den kritiska tidpunkten. Det strider också mot frysningsprincipen och likabehandlingsprincipen om konkursförvaltarens åtgärder medför kvittningsrätt. Mot dessa argument står att Högsta domstolen medgav kvittning i NJA 1916 s 154, då avtal hade ingåtts före konkursutbrottet och konkursboet gjort fordran fullgången. Även NJA 1996 s 368 talar för att kvittningsrätt ska föreligga i de här diskuterade fallen. I 1996 års avgörande tillät Högsta domstolen kvittning, fastän penningfordran blev fullgången genom konkursförvaltarens försorg. Som bekant hade boet inträtt i avtalet och fullgjort en leverans. Att huvudfordran på så vis uppkommer redan genom avtalet (eller anbudet) står även i samklang med villkorsläran.s. 31
4.I frågan bör emellertid Högsta domstolens egen systematisering av rättskälleläget beaktas. I NJA 2009 s 291 förklarade nämligen domstolen skillnaden mellan utgången i det fallet och NJA 1996 s 368 med att det i det senare fallet förelåg en penningfordran vid konkursutbrottet, varför fordran rent rättstekniskt kunde uppfyllas vid konkursutbrottet. Även om förklaringen kan kritiseras, fäste domstolen i NJA 1996 s 368 avgörande vikt vid att borgenären hade kunnat kvitta i förtid. Högsta domstolen uttalade nämligen att kvittningsrätt förelåg i och med avtalets ingående och fram till konkursen. I det typfall som här undersöks bör även tillmätas betydelse att en naturafordran inte kan fullgöras i förtid, såsom en penningfordran kan.s. 31
5.Här bör också beaktas att den funktionalistiska bedömningen, och de argument som den för med sig, har fått en större betydelse i bedöm314 ningen av fordrans uppkomsttidpunkt på senare år. Mot den bakgrunden bör dessa argument få genomslag även i detta fall. Det medför att en huvudfordran inte uppkommer genom avtalet, ifall det är konkursboet som styr över om fordran blir fullgången. Det gäller om huvudfordran avser en naturafordran.s. 31
Regress
1.Som framkom ovan under avsnitt 13.5 finns såvitt avser motfordrans uppkomst en särskild regel gällande regressfordringar. I 5 kap 17 § konkurslagen föreskrivs nämligen att sådana fordringar uppkommer genom att till exempel en borgensman förpliktar sig. Bestämmelsen gäller emellertid inte i frågan om huvudfordrans uppkomst. I stället får vi falla tillbaka på 5 kap 15 § konkurslagen i dessa fall.s. 32
2.Fråga om huvudfordrans uppkomst vad gäller regressfordringar kan exempelvis aktualiseras om (konkurs)gäldenären har gått i borgen för (konkurs)borgenärens skuld till tredje man. Ifall (konkurs)gäldenären har fullgjort sitt borgensåtagande redan före konkursutbrottet är (konkurs)borgenärens huvudfordran fullgången före konkursutbrottet. Den har då förstås också uppkommit före konkursutbrottet. Problemet är snarare vad som ska gälla i uppkomsthänseende då skulden inte har blivit betald före konkursutbrottet. Gör tredje man gällande borgensåtagandet i konkursen, och utdelning ges på detsamma, kan frågan ställas om regressfordran har uppkommit redan genom att borgensåtagandet ingicks (såsom gäller vid motfordrans uppkomst) eller om fordran har uppkommit efter konkursutbrottet.s. 32
3.Här är U 1995 28/2 H relevant att beakta. I fallet hade en bank ställt borgen för vissa bolags förpliktelser till en kreditförening. Banken och bolagen gick sedermera i konkurs. Vid konkursutbrotten hade inte borgensåtagandet infriats. I stället gavs utdelning enligt borgensåtagandet i bankens konkurs till huvudförbindelsens borgenär (kreditföreningen). Därigenom fanns en regressrätt mot bolagen. Då konkursboet med grund i regressrätten krävde bolagen (i konkurs) invände dessa och begärde att få kvitta med konkursfordringar. Frågan var om huvudfordringarna (regressfordringarna) hade uppkommit före eller efter konkursutbrottet.s. 32
4.Højesteret kom fram till att konkursboets fordringar hade uppkommit först genom utbetalningen av utdelningen, varför regressfordringarna tillkom konkursboet. Det följde därför motsatsvis av 42 § danskas. 32
5.315 konkursloven (motsvarigheten till 5 kap 15 § konkurslagen) att bolagen i konkurs inte fick använda deras fordringar i bankens konkurs (konkursfordringar) till att kvitta mot boets regressfordringar.s. 32
6.Ytterligare skäl för en sådan ordning står att finna i doktrinen. Det har framförts att konkursborgenären (tillika gäldenären till huvudförbindelsen) inte har kunnat räkna med kvittningsrätt i detta läge, eftersom skulden primärt åvilade borgenären och borgenären hade heller inte kunnat räkna med att skulden först gjordes gällande mot konkursboet. I dessa fall skulle en kvittningsrätt därför ha vilat på tillfälligheter. En kvittningsrätt här skulle också kunna öppna upp för uppgörelser mellan konkursborgenären (tillika gäldenär till huvudförbindelsen) och borgenären till huvudförbindelsen, om att den senare skulle kräva konkursgäldenären först.s. 33
7.Emot denna ordning står ett äldre pleniavgörande från Högsta domstolen. Omständigheterna i NJA 1883 s 510 var att A hade utställt två växlar på H, som hade accepterat dessa. A indosserade därefter växlarna till Stockholms handelsbank. A ställde även pant för sitt eventuella ansvar enligt växlarna till banken. Därefter gick A i konkurs. Genom att Stockholms handelsbank tog emot köpeskilling för panten löste A:s konkursbo in växlarna. Konkursboet begärde att H skulle betala enligt växeln (regresskravet). Frågan var om H fick använda denna fordran (huvudfordran) till att kvitta mot en motfordran. Högsta domstolen medgav kvittning till regressfordrans fulla belopp.s. 33
8.Här bör särskilt påpekas att Stockholms handelsbank hade panträtt, varför deras fordran med grund i växeln blev infriad fullt ut. Lindskog har betonat panträttens betydelse i fallet. Han menar att panträtten (pantrealisationen) innebar att A:s konkursbo inte hade kunnat hindra att huvudfordran uppkom och att H därför hade kvittningsförväntan. Det är ett resonemang som också vinner stöd i de argument som Högsta domstolen tillmätte betydelse i NJA 2009 s 291. Lindskog anser även att kvittningsrätt föreligger i den situation som var för handen i U 1995 28/2 H. 316 Konkursboet måste ge utdelning enligt borgensåtagandet i konkursen, varför det inte kunnat hindra att huvudfordran uppkommit. Av dessa skäl har konkursborgenären därför kvittningsförväntan, enligt Lindskog.s. 33
9.Huruvida kvittningsförväntan föreligger eller inte i dessa fall finns det alltså skilda meningar om. Skillnaden verkar bero på om kvittningsförväntan definieras som att konkursboet inte ska kunna hindra att kvittningsläge uppkommer, eller om det måste vara konkursborgenären som styr över om fordran blir fullgången för att kvittningsförväntan ska föreligga. Som sagt pekar andra rättskällor också mot olika lösningar. Rättskällorna kan dock kontextualiseras.s. 34
10.I U 1995 28/2 H betonade Højesteret att utdelningen hade skett efter konkursutbrottet och att regressfordringarna därför tillkom konkursboet. I dansk doktrin har rättsfallet också kategoriserats som ett rättsfall där ömsesidighet inte förelåg mellan huvud- och motfordran. Det kan jämföras med frågan om huruvida en penningfordran har uppkommit före eller efter konkursutbrottet i det fall att boet har inträtt i ett avtal och levererat en vara. I dansk rätt anses det vara boet som har levererat varan, varför kvittning inte kan ske mot den penningfordran som boet får genom att leverera varan. I svensk rätt har det i dessa fall inte ansetts föreligga något hinder för kvittning, såvitt avser ömsesidighetskravet. NJA 1996 s 368 utgör ett exempel på detta. Højesterets domslut i U 1995 28/2 H baseras alltså på ett argument, som inte har tillerkänts vikt i andra sammanhang i svensk rätt.s. 34
11.Skulle kvittning medges i dessa situationer blir kvittningsrätten beroende av om borgenären till huvudförbindelsen väljer att kräva borgensmannen (konkursgäldenären) eller gäldenären först. Kvittningsrätten blir på så vis beroende av tillfälligheter och det finns ingen kvittningsförväntan, vilket talar mot att tillåta kvittning. I andra sammanhang har Högsta domstolen dock inte låtit detta argument ha en avgörande betydelse.s. 34
12.I NJA 1984 s 185 avstod en konkursborgenär från sin panträtt efter konkursutbrottet, vilket ledde till att ett kvittningsläge uppkom för ens. 34
13.317 annan konkursborgenär. Trots att kvittningsläget på så vis var beroende av en annan borgenärs val tillerkände Högsta domstolen konkurs borgenären kvittningsrätt. De till synes starka argumenten mot kvittningsr ätt i dessa lägen har alltså inte värderats särskilt högt i andra situationer av Högsta domstolen.s. 34
14.Däremot står argumenten för kvittningsrätt stadigt. Såväl villkorsläran som den riktlinje som principen om den väsentliga grunden tillhandahåller innebär att en fordran (i regel) uppkommer genom avtalet, vilket måste anses motsvara borgensförbindelsen i dessa fall. Det kan dessutom hävdas att en variant av kvittningsförväntan föreligger i dessa fall. Stöd finns även i NJA 1883 s 510 för att ge kvittningsrätt här. Det synes därför som att en huvudfordran uppkommer redan genom borgensförbindelsen (eller motsvarande) i dessa fall. Det gäller i den utsträckning som fordran blir täckt genom utdelning i konkursen, även om en sådan ordning avviker från vad som anses gälla i såväl dansk som norsk rätt.s. 35
Delikt
1.En fråga som vanligen diskuteras tämligen kortfattat i rättskällorna är vad som krävs för att en (huvud)fordran ska uppkomma, om den har sin grund i ett utomobligatoriskt skadestånd. Det är inte särskilt märkligt, eftersom kvittning kräver att det föreligger två fordringar samt att parterna ömsom är gäldenär och ömsom är borgenär. Oavsett detta råder enighet om att en fordran på utomobligatoriskt skadestånd uppkommer genom den skadegörande handlingen. Det är också en uppkomsttidpunkt som står i samklang med en funktionalistisk bedömning av frågan. Det finns inget skäl att välja en annan uppkomsttidpunkt för de perdurerande delikten.s. 35
2.Har den utomobligatoriska skadeståndsfordran grund i en underlåtenhet påvisades ovan under avsnitt 14.4.3.4 att konkursborgenären då i regel har kvittningsförväntan. Det beror på att borgenären kan styra över om fordran blir fullgången, genom att underlåta att vidta den relevanta handlingen.s. 35
3.I detta sammanhang bör dock NJA 1995 s 356 beaktas. I fallet var fråga om huruvida kvittning fick ske efter det att en fordran hade överlåtits. Ett 318 fläktbolag hade åtagit sig att leverera vissa varor, som ett montage företag hade förskottsbetalat. Fordran på att utfå varorna hade överlåtits. Fläktbolaget hade begått kontraktsbrott efter överlåtelsen av fordran, vilket hade omvandlat naturafordran till en penningfordran på att få tillbaka förskottet. Detta gav i sin tur upphov till frågan om huruvida kvittning fick ske. Fläktbolaget hade nämligen motfordringar gentemot montageföretaget. Köparen av fordran gick sedermera i konkurs. Högsta dom stolen uttalade att ”för kvittning [bör det] i princip krävas att kvittningsborgenären inte skaffat sig möjligheten att kvitta under omständigheter som kommer i konflikt med det allmänna civilrättsliga regelsystemet. Särskilt gäller detta i fråga om kvittning i konkurs där kvittningen gynnar kvittningsborgenären på borgenärskollektivets bekostnad [hänvisningar uteslutna].” Högsta domstolen fann mot den bakgrunden att kvittning inte kunde medges, varvid domstolen särskilt betonade att ett kontraktsbrott inte bör kunna leda till fördel i kvittningssammanhang för den som begår kontraktsbrottet.s. 35
4.Den i rättsfallet fastslagna ordningen bör innebära att om borgenären kan undvika att en skadeståndsfordran uppkommer, genom att vidta de åtgärder som krävs, bör kvittning inte medges i dessa fall – det vill säga i de fall då en utomobligatorisk skadeståndsfordran har sin grund i en underlåtenhet. I annat fall skulle kvittningsborgenären skaffa sig möjligheten att kvitta under omständigheter som hamnar i konflikt med det allmänna civilrättsliga regelsystemet. Den slutsatsen leder dock till att utomobligatoriska skadeståndsfordringar får olika uppkomsttidpunkter beroende på om de grundas i en handling eller en underlåtenhet. Det leder i sin tur till gränsdragningsproblem, efter vad som utvecklades ovan under avsnitt 12.6.3. Här bör emellertid en nyans i Högsta domstolens domskäl i NJA 1995 s 356 uppmärksammas. Domstolen uttalade nämligen att saken i vissa fall kan komma i ett annat läge om kontraktsbrottet beror på hinder utom partens kontroll. Det bör i någon mån minska de fall där gränsdragningsproblem uppkommer.s. 36