NJA 1996 s 368, betänkandet som HD beslöt dom i enlighet med st 5. Se vidare om rättsfallet nedan under avsnitten 14.4.2.2 och 14.5.2.
Hänvisas från p. 26 (s. 2011)
1.Åter till NJA 2009 s 291 alltså. Men här är inte syftet att undersöka hur den funktionalistiska bedömningen har gått till, utan syftet är att undersöka hur funktionalismen kom att överordnas andra argumentationslinjer och argument. I fallet behandlades framför allt frågan om huruvida en huvudfordran hade uppkommit före eller efter konkursutbrottet, vilket var (och är) avgörande för om konkursborgenären skulle kunna använda fordran till att kvitta med enligt 5 kap 15 § konkurslagen. Här ska först något sägas om Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst, varför refererandet av ytterligare omständigheter får dröja något.s. 2008
2.I den egentliga bedömningen tog Högsta domstolen utgångspunkt i frågan om konkursborgenären borde få kvitta och följaktligen i frågan om huruvida rättsföljden i 5 kap 15 § konkurslagen borde inträda. Utgångspunkt togs på så vis i en funktionalistisk bedömning, eftersom rättsföljden i bestämmelsen lyftes fram i stället för frågan om huruvida en fordran hade uppkommit. Att de olika argumentationslinjerna tar sin utgångspunkt i olika frågor, framkom ovan då de olika argumentations-s. 2008
3.187 linjernas struktur lyftes fram. Redan valet av utgångspunkt innebar på så vis att funktionalismen överordnades exempelvis villkorsläran.s. 2008
4.Även om den funktionalistiska bedömningen på så vis överordnades villkorsläran var bedömningen i sin utgångspunkt beroende av andra delar av rättssystemet. För att den funktionalistiska bedömningen alls skulle komma till stånd var (och är) den beroende av att det fanns en bestämmelse att inordna omständigheterna i fallet under och därtill att det fanns en rättsföljd; frågan ställdes ju om rättsföljden i den relevanta bestämmelsen skulle inträda. Så långt om Högsta domstolens sätt att formulera frågan på och hur frågan ens kunde ställas.s. 2009
5.I rättsfallet ägnade domstolen ett ansenligt utrymme åt en allmän beskrivning av frågan om fordrans uppkomst. Den beskrivningen ska nu närläsas. Utgångspunkt togs i följande uttalande:s. 2009
6.”Tidpunkten för en fordrans uppkomst har betydelse för många rättsligas. 2009
7.spörsmål (se Adlercreutz i Nordisk Gjenklang, Festskrift til Arnholm, 1969,s. 2009
8.s. 293 ff.).” Beskrivningen av frågan om fordrans uppkomst framstår som enkel och okontroversiell. Beskrivningen ger trots det uttryck för funktionalism. Genom beskrivningen markeras nämligen de rättsliga spörsmålens betydelse, varvid de rättsliga spörsmålen får förstås som till exempel preskription eller kvittning i konkurs. Det kan jämföras med villkorsläran som i stället öppnar dörren till en avtalsrättslig bedömning av frågan. Frågan om fordrans uppkomst karakteriseras inte ens som en egen fråga, utan snarare som en omständighet i den ovanstående beskrivningen. Det blir än tydligare genom referensen till Adlercreutz, vars bidrag refererades ovan, där framkom att han tog spjärn mot en allmän lära om fordrans uppkomst, nämligen villkorsläran. Adlercreutz betonade också just de 188 olika rättsliga spörsmålens vikt. Beskrivningen av rättsläget skulle alltså kunna ha varit en helt annan om avstamp hade tagits i villkorsläran eller i Mellqvists bidrag till diskussionen om fordrans uppkomst.s. 2009
9.Högsta domstolen beskrivning av frågan fortsatte sedan på följande sätt:s. 2010
10.”Att en fordran inte slutligt uppkommit vid en kritisk tidpunkt hindrar intes. 2010
11.att den i en specifik tillämpningssituation ändå kan anses ha förelegat då,s. 2010
12.om åtminstone visst eller vissa – om än inte alla – för fordringens slutligas. 2010
13.tillblivelse nödvändiga omständigheter förelegat vid tidpunkten.” Det citerade uttalandet säger något om vad Högsta domstolen såg som huvudregel, eller i vart fall utgångspunkt i frågan om fordrans uppkomst: Det är om en fordran slutligt har uppkommit, det vill säga, får antas, om den är fullgången, som den har uppkommit. Att en fordran som utgångspunkt har uppkommit när den är fullgången är en beskrivning som Högsta domstolen uttryckligen har använt sig av i senare rättsfall. Beskrivningen framstår återigen som okontroversiell. Det är klart att en fordran har uppkommit när den slutligt har uppkommit – vad skulle annars slutligt betyda?s. 2010
14.Beskrivningen kan emellertid återigen kontextualiseras. Den kan läsas mot vilken utgångspunkt som vanligen tas i frågan om fordrans uppkomst, såsom exempelvis i konkurslagen. I 5 kap 1 § stadgas där:s. 2010
15.”I konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkursbeslutets. 2010
16.meddelades göras gällande […]. En fordran får göras gällande i konkurss. 2010
17.även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning. [Mins. 2010
18.kursivering.]” I konkurslagen föreskrivs alltså att en fordran har uppkommit, även om den är villkorlig eller inte är förfallen till betalning. Det är konkurslagens utgångspunkt i frågan om fordrans uppkomst. Det är också den traditionella beskrivningen i doktrinen av frågan om fordrans uppkomst. En fordran har uppkommit, även om den är villkorad.s. 2010
19.Konkurslagens utgångspunkt leder in bedömningen på vad ett villkor är för något och vad som krävs för att en fordran ska ha uppkommit. Det framkom ovan under den allmänna beskrivningen av villkorsläran, samts. 2010
20.189 i beskrivningen av villkorslärans struktur. Frågan om vad ett villkor är och vad som krävs för att en fordran ska ha uppkommit bestäms då oberoende av konkurslagen. Det är också vad som påbjuds i konkurslagens förarbeten. I kontrast till denna utgångspunkt, som står i samklang med villkorsläran, leder Högsta domstolens beskrivning i stället till att den specifika tillämpningssituationen lyfts fram, och därigenom till en funktionalistisk bedömning.s. 2010
21.Efter det att domstolen hade formulerat utgångspunkten för frågan om fordrans uppkomst beaktade Högsta domstolen sin egen rättspraxis. Domstolen konstaterade:s. 2011
22.”Av praxis framgår också att det inte finns någon för alla fall gällande prin-s. 2011
23.cip för att bestämma när en fordran skall anses ha uppkommit (jfr bl.a. NJAs. 2011
24.1957 s. 197, 1966 s. 241, 1970 s. 553, 1989 s. 185, 1996 s. 368, 2005 s. 11s. 2011
25.och 510 samt 2007 s. 519).” Antalet rättsfall, som Högsta domstolen refererade till här, är överväldigande, och hänvisningsmarkören ”jfr bl.a.” indikerar att det fanns ytterligare rättskällestöd att hämta. Det finns ingen för alla fall gällande princip. Det framgår av Högsta domstolens rättspraxis. Det är den övertygande bilden domstolen förmedlar.s. 2011
26.Uttalandet måste emellertid läsas mot vad Högsta domstolen i de refererade rättsfallen har funnit om fordrans uppkomsttidpunkt. Uttalandets betydelse preciseras nämligen då. För det syftet är det tillräckligt att lyfta fram vilken kritisk tidpunkt och vilken fordringstyp som behandlades i de refererade rättsfallen, samt vad som krävdes för att fordran skulle ha uppkommit i dessa fall. I det första refererade rättsfallet NJA 1957 s 197 gällde frågan om huruvida en viss huvudfordran hade uppkommit. I fallet hade fordran sin grund i ett avtal. Mot konkursborgenärens yrkande om kvittning i konkurs hade konkursboet invänt att huvudfordran hade uppkommit efter konkursutbrottet. Domstolen konstaterade att fordran hade sin grund i avtalet och att invändningen därför inte förtjänade avseende. NJA 1966 s 241 gällde frågan om huruvida konkursboet var massaansvarigt för viss royalty. Royaltyfordringarna hade sin grund i ett förlagsavtal. Högsta domstolen uttalade: ”[…] fordran på royalty i anledning av sådan försäljning måste, i anslutning till vad förut sagts, anses 190 hava uppkommit genom förlagsavtalet […]. [Min kursivering.]” NJA 1970 s 553 gällde frågan om huruvida ett par bolagsmän skulle bli ansvariga för ett kommanditbolags förpliktelser. Förpliktelserna hade sin grund i avtal. Bolagsmännen hade avgått ur kommanditbolaget. Enligt 20 § 1895 års lag om handelsbolag och enkla bolag skulle dessa inte svara för sådana förbindelser som hade uppkommit efter att de avgått. (Regeln har sin motsvarighet i 2 kap 22 § lagen om handelsbolag och enkla bolag.) Högsta domstolen fann att fordringarna hade uppkommit genom avtalet. NJA 1989 s 185 gällde tillämpningen av 27 § 1921 års konkurslag. I bestämmelsen föreskrevs att en säkerhet som inte var betingad vid skuldens tillkomst skulle gå åter. (Bestämmelsen motsvaras av 4 kap 12 § konkurslagen.) Fallet gällde frågan om när skulden hade tillkommit. Högsta domstolen konstaterade: ”Skulderna måste alltså anses ha tillkommit vid avtalens ingående. [Min kursivering.]” NJA 1996 s 368 gällde frågan om huvudfordrans uppkomst. Högsta domstolen konstaterade där: ”Har en skuld sin grund i avtal som träffats med gäldenären före konkursen kan skulden anses ha uppkommit redan vid avtalet även om detta fullgörs först efter konkursen. [Min kursivering.]” NJA 2005 s 11 gällde frågan om huruvida vissa återbäringsmedel från ett ömsesidigt försäkringsbolag skulle omfattas av en företagsinteckning. Vid tidpunkten för konkursutbrottet var nämligen konkursgäldenären delägare i det ömsesidiga försäkringsbolaget (genom att ha tecknat försäkring för sina anställda). Högsta domstolen fann att det var försäkringsbolagets styrelses beslut om att dela ut medlen som innebar att fordran hade uppkommit. NJA 2005 s 510 gällde återigen frågan om huruvida konkursboet var massaansvarigt för vissa fordringar på royalty. Royaltyfordringarna hade liksom i 1966 års fall grund i ett förlagsavtal, som hade slutits före konkursutbrottet. Och boet hade sålt varor, som omfattades av avtalet, efter konkursutbrottet. Högsta domstolen konstaterade: ”Emellertid har HD i rättsfallet NJA 1966 s. 241 uttalat att en fordran på royalty får anses ha uppkommit genom förlagsavtalet och således före konkursutbrottet. Det föreligger inte sådana omständigheter i det nu aktuella fallet att det finns skäl att frångå detta uttalande. [Min kursivering.]” NJA 2007 s 519 gällde frågan om huruvida ett konkursbo hade ådragit sig massaansvar, genom att det hade nyttjat en lokal efter det att ett hyreskontrakt hade löpt ut.s. 2011
27.191 Högsta domstolen fann att fordran hade uppkommit genom det faktiska nyttjandet.s. 2012
28.Som framkommer av rättsfallen är Högsta domstolens beskrivning av dem i NJA 2009 s 291 alldeles riktig – det finns ingen för alla fall gällande princip, för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit (som kan grundas i rättsfallen). I och med att uppkomsttidpunkten för olika typer av fordringar prövades i rättsfallen, har också fordringarna fått olika uppkomsttidpunkter. Vad som dock inte framgår av domstolens beskrivning, i 2009 års fall, är att i lejonparten av de refererade rättsfall i vilka uppkomsttidpunkten för fordringar med grund i avtal (i vid bemärkelse) hade prövats uppkom fordran genom avtalets tillkomst. Det framgår av NJA 1957 s 197, NJA 1966 s 241, NJA 1970 s 553, NJA 1989 s 185, NJA 1996 s 368 och NJA 2005 s 510.s. 2013
29.Visserligen uppkom inte fordran genom avtalet i varken NJA 2005 s 11 eller NJA 2007 s 519, men det var också i allt väsentligt tal om andra typer av fordringar i de rättsfallen. I 2005 års avgörande hade försäkringsavtal tecknats av (konkurs)gäldenären, som i sin tur ledde till att gäldenären blev delägare och sedermera fick utdelning i form av företagsanknutna medel. Som sagt fann Högsta domstolen att fordran hade uppkommit genom styrelsens beslut. I 2007 års avgörande hade fordran sin grund i ett nyttjande av en lokal utan avtalsstöd, och domstolen konstaterade uttryckligen: ”Ersättningsskyldighet i ett sådant fall uppkommer oberoende av avtalsförpliktelse […].” Det kan alltså konstateras att endast i de fall där i allt väsentligt en annan typ av fordran har behandlats (av de som refererades i citatet av domstolen) har Högsta domstolen kommit fram till en annan uppkomsttidpunkt än avtalet. Avtalets tillkomst verkar alltså vara den generella utgångspunkten för när en fordran med grund i avtal uppkommer – det framkommer av de av Högsta domstolen refererade rättsfallen.s. 2013
30.Högsta domstolens beskrivning av rättsläget i NJA 2009 s 291 skulle också kunna ställas mot domstolens egen rättspraxis vad gäller avtalsgrundade fordringar och huvudfordrans uppkomst (det var de förutsättningar som gällde i NJA 2009 s 291). Då blir det än tydligare att det fanns gott stöd i rättspraxis för att en huvudfordran uppkommer genom avtalets tillkomst (se NJA 1916 s 154, NJA 1957 s 197, NJA 1969 C 1477 och NJA 1996 s 368).s. 2013
31.Sammantaget hade det givit en mer rättvisande bild av rättsläget om Högsta domstolen hade konstaterat att en sådan (huvud)fordran som har 192 sin grund i ett avtal uppkommer (i vart fall som utgångspunkt) genom avtalet. Ett sådant konstaterande hade dock öppnat dörren till avtalsrättsliga bedömningar av frågan om fordrans uppkomst, vilket även sker i villkorsläran. Genom beskrivningen av Högsta domstolens egen rättspraxis undertrycktes på så vis villkorsläran. Det skapades därigenom också ett utrymme för en funktionalistisk bedömning.s. 2013
32.Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst tog inte slut i och med konstaterandet att det inte fanns någon för alla fall gällande princip i frågan. Domstolen uttalade också:s. 2014
33.”Att fordringen inte sällan sägs ha uppkommit när den ’väsentliga grunden’s. 2014
34.för den förelåg kan inte uppfattas som en tillämpning av en styrande rätts-s. 2014
35.princip, utan det torde närmast vara att förstå som ett sätt att legitimera ellers. 2014
36.bekräfta en slutsats som vilar på de överväganden som det särskilda fallets. 2014
37.föranleder.” Uttalandet har problematiserats i kapitel 7, där omkring 20 sidor lades på att kommentera uttalandet (direkt och indirekt). Här ska inte den undersökningen upprepas. Men det förtjänar ändå att nämnas att det där framkom att den nyss citerade beskrivningen är oegentlig, bland annat mot bakgrund av hur principen om den väsentliga grunden har använts och vilken betydelse principen har tillmäts av Högsta domstolen i andra rättsfall. Beskrivningen utgör därför ytterligare ett exempel på hur funktionalismen överordnades andra argumentationslinjer.s. 2014
38.Så långt hade Högsta domstolen formulerat utgångspunkten för frågan om fordrans uppkomst, konstaterat att det inte fanns någon för alla fall gällande princip för att bestämma frågan samt uttalat att den väsentliga grunden inte utgjorde någon sådan princip. Domstolen hade därigenom skapat utrymme för en annan beskrivning av hur frågan om fordrans uppkomst skulle avgöras. Det utrymmet fyllde sedan Högsta domstolen med den funktionalistiska bedömningen:s. 2014
39.”Av stor betydelse för frågan om en fordrans uppkomsttidpunkt – närs. 2014
40.omständigheterna är sådana att fordringen vid den kritiska tidpunkten kans. 2014
41.sägas ha varit svävande – är syftet med den bestämmelse vars tillämpning ärs. 2014
42.i fråga (se justitierådet Palms tillägg i rättsfallet NJA 1989 s. 185 och därs. 2014
43.anförd litteratur, jfr bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6 uppl.s. 2014
44.1996, s. 386 not 251, Lindskog, Lagen om handelsbolag och enkla bolags. 2014
45.En kommentar, 2001, s. 645 samt Tjaum, Valuta- og renteswaper, 1996,s. 2014
46.s. 413 ff. och Sæbø, a.a. s. 442 men även Mellqvist i Ratio omnia vincit,s. 2014
47.Vänbok till Trygve Hellners, 1998, s. 165 ff. och Walin, Materiell konkurs-s. 2014
48.rätt, 2 uppl. 1987, s. 25 not 8).”s. 2014
49.193 Här lyfte Högsta domstolen särskilt fram bestämmelsens syfte, för att avgöra fordrans uppkomsttidpunkt. Vilket stöd domstolen angav för detta kan särskilt uppmärksammas – och vilka rättskällor som domstolen inte hänvisade till.s. 2014
50.Som framgår av citatet använde domstolen tre olika hänvisningsmarkörer, se, jämför och men även. Högsta domstolen hänvisade till ett tilllägg av justitierådet Böret Palm med se-markören. Det kan i och för sig ifrågasättas, varför särskild vikt lades vid ett tillägg, men det framgår också av hänvisningen att hon hade anfört en del litteratur för sitt påstående. Det finns därför skäl att särskilt uppmärksamma Palms tillägg i NJA 1989 s 185. Hon uttalade där bland annat:s. 2015
51.”Spörsmålet när en fordran, som beror av flera successivt inträffande omstän-s. 2015
52.digheter, skall anses tillkommen har sedan lång tid uppmärksammats i skildas. 2015
53.sammanhang där tidpunkten har betydelse för en rättslig bedömning (ses. 2015
54.som exempel Nial i rättsfallet NJA 1943 s 370, ang då gällande 133 § 2 sts. 2015
55.sista p UL; Welamson: Konkursrätt, 1961, s 441 f, jfr NJA 1966 s 241 ochs. 2015
56.1981 s 801, ang 100 § 1921 års KL; samt Rodhe: Handbok i sakrätt, 1985,s. 2015
57.s 323 f, ang 6 kap 7 § JB; jfr Lindskog: Kvittning, 1984, s 153–159). Enligts. 2015
58.en tolkningsregel är svaret att söka i det rättsfaktum som utgör den ’väsent-s. 2015
59.liga grunden’ för fordringen, medan i andra fall huvudvikten läggs vid över-s. 2015
60.väganden som rör avtalsparternas rådighet över fordringens tillkomst. Ens. 2015
61.utgångspunkt för hur begreppet fordringens eller skuldens tillkomst skalls. 2015
62.tolkas i det enskilda fallet måste vara ändamålet med den bestämmelse soms. 2015
63.tillämpningen gäller.” Av tillägget framgår att frågan i det fallet främst gällde uppkomsten av fordringar som hade sin grund i varaktiga avtal – det är i vart fall det hänvisningarna avser. Palm uttalade sig också om frågan om fordrans uppkomst generellt, eftersom hon konstaterade att en utgångspunkt måste vara ändamålet med den bestämmelse som tillämpningen gäller. Det är dock inte vad hänvisningarna avser, och något stöd för att ändamålet måste vara avgörande anger inte Palm.s. 2015
64.De därpå följande hänvisningarna som Högsta domstolen gjorde i NJA 2009 s 291 till stöd för den funktionalistiska bedömningen försågs med den något vaga jfr-markören. Det finns därför särskilda skäl att undersöka vad som står i de refererade rättskällorna. Den första referensen här avsåg Torgny Håstads Sakrätt. På det refererade stället påpekar Håstad att det finns uttalanden i förarbetena om fordrans uppkomst gällande 5 kap 1 § konkurslagen (bevakningsrätten). Han menar dock att bestämmel194 sen i 5 kap 15 §, angående kvittning i konkurs, har en annan funktion, varför det inte kan tas utgångspunkt i att uppkomsttidpunkten för konkursborgenärens fordran, såvitt avser bevakningsrätten, ska bestämmas efter samma kriterier, som uppkomsttidpunkten, såvitt avser kvittningsrätten. Högsta domstolen refererade, med justitierådet Lindskog som referent, även till Lindskog i detta sammanhang. På det refererade stället diskuterar han vad som ska utgöra gammal respektive ny skuld i 2 kap 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag. I den diskussionen anger Lindskog att syftet med bestämmelsen bör vara avgörande. Han påpekar även att fordrans uppkomst i allmänhet bör bestämmas utifrån de skyddssyften, intressen och funktioner som aktualiseras i tillämpningen av de olika bestämmelserna och att det därför är ”förfelat att försöka fastställa generella principer” i frågan om fordrans uppkomst.s. 2015
65.Därutöver hänvisades till två norska rättskällor, som stöd för att en funktionalistisk bedömning skulle utföras, nämligen Arne Tjaums Valuta- og renteswaper och Rune Sæbøs Motregning. I sitt verk uttrycker Tjaum att fordrans uppkomst ska bedömas relativt, utifrån de rättsliga konsekvenser som efterfrågas (i det specifika typfallet). Sæbø citerar Tjaums uttalande och menar att huvudfordrans uppkomst bör bedömas på olika sätt beroende på vilket typfall som föreligger.s. 2016
66.Högsta domstolen hänvisade också till Mikael Mellqvist och Gösta Walin. Hänvisningarna försågs med men även-markören, som får anses markera någon sorts motsättning. Mellqvists bidrag har redan behandlats ovan under kapitel 6. Här kan nämnas att Mellqvist tar utgångspunkt i fordringsbegreppet och hur det ska bestämmas i bedömningen av fordrans uppkomst. Han tar alltså inte utgångspunkt i till exempel syftena eller ändamålen med de olika bestämmelserna. I det uttalande av Walin som hänvisades till går Walin i polemik med Håstad. Walin framför:s. 2016
67.”Håstad […] uttalar, att eftersom 100 och 121 §§ ÄKL (nu 5:1 och 5:15–s. 2016
68.16 KL) hade olika syften behövde man inte arbeta med samma villkorligas. 2016
69.fordringsbegrepp. Om man överhuvud skall arbeta med begrepp förefal-s. 2016
70.ler dock rimligt att begreppet uppfattas som enhetligt åtminstone i en ochs. 2016
71.samma lag.”s. 2016
72.195 Med tanke på vad Mellqvist och Walin har framfört på de ställen som refereras till var men även-markören helt klart berättigad.s. 2016
73.Sammanfattningsvis kan konstateras att Högsta domstolens hänvisningar spretar (vilket också markörerna indikerar). Något enhetligt stöd för att syftet skulle ha stor betydelse i frågan om (huvud)fordrans uppkomst fanns inte i den svenska doktrinen. Mer stöd hade kunnat anges för principen om den väsentliga grunden, genom en not som den här. Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst är inte neutral. Den överordnade funktionalismen, genom att domstolen särskilt lyfte fram aspekter i rättskällematerialet som stödde den funktionalistiska bedömningen och undertryckte vad som inte stödde den. Här har bara några exempel lyfts fram. Det går att ange ytterligare.s. 2017
74.I avgörandets struktur ligger dock att det måste vara reduktionistiskt; domstolens uppgift är att avgöra målet. Domstolen kan inte stanna vid ett konstaterande av att rättsläget är oklart. Domstolen kan inte heller nöja sig med att konstatera att det finns flera argumentationslinjer i frågan om fordrans uppkomst och att svaret beror på vilken som väljs. Domstolens verksamhet karakteriseras av att ett potentiellt pluralistiskt rättskällematerial raffineras till ett dualistiskt, genom parternas försorg. Det dualistiska raffineras sedan ytterligare en gång genom domstolens försorg och utmynnar slutligen i ett besked, om rättslägets beskaffenhet såvitt avser den fråga varom tvisten rådde.s. 2017
75.Den funktionalistiska argumentationslinjen överordnades alltså andra argumentationslinjer och argument genom en rad olika grepp. Det framgick trots detta redan inledningsvis att funktionalismen är beroende av rätten som system, för att en funktionalistisk bedömning ska kunna utföras. Omständigheterna måste kvalificeras för att en funktionalistisk bedömning ska kunna komma till stånd, vilket sker med hjälp av rättens systematiseringar. Den funktionalistiska bedömningen är även uttryckligen beroende av att en bestämmelse finns. I Högsta domstolens allmänna beskrivning av den funktionalistiska bedömningen i NJA 2009 196 s 291 uttrycktes nämligen att fordrans uppkomst ska avgöras med ledning av syftet och ändamålet med den bestämmelse vars tillämpning är i fråga. Den funktionalistiska bedömningen är därigenom beroende av att en bestämmelse kommer i fråga.s. 2017
76.Högsta domstolen konstaterade också att bedömningen (som i här avsedd mening ger uttryck för funktionalism) aktualiseras då fordran var svävande vid den kritiska tidpunkten. Var fordran fullgången hade den alltså redan uppkommit. Den funktionalistiska bedömningen tog (och tar) på så vis avstamp i en begreppsdistinktion, medelst vad som med grund i funktionalismen skulle kunna karakteriseras som substantialism.s. 2018
77.En total funktionalism är inte genomförbar – i vart fall inte om vi ska upprätthålla juridiken som vi känner den. En funktionalistisk bedömning är i stället parasitisk till sin karaktär, eftersom den sker i rättens system och är beroende av rättens bestämmelser och deras syften och ändamål samt de rättsliga begreppen.s. 2018
78.Hittills har Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst i NJA 2009 s 291 behandlats. Även i domstolens bedömning av huvudfordrans uppkomst kan en hel del utvinnas om förhållandet mellan funktionalismen och andra argumentationslinjer. Fallet har berörts ovan, men det finns nog skäl att påminna om omständigheterna, då de kan vara bra att ha dessa i synfältet när rättsfallet behandlas. (Har du redan det, kan du hoppa till nästa stycke.) I rättsfallet avsåg huvudfordran återbetalning av en förskottsbetalning. (Konkurs)gäldenären hade erlagt förskottsbetalningen till (konkurs)borgenären före konkursutbrottet. Betalningen avsåg varor, som (konkurs)borgenären skulle leverera mot avrop. Något avrop kom trots det aldrig till stånd. Konkursboet kom i stället att begära att förskottet skulle återbetalas. Det var alltså konkursboets begäran om återbetalning av förskottet som omvandlade fordran till en penningfordran (samt att konkursborgenären valde att inte begära att få leverera).s. 2018
79.197s. 2018
80.Högsta domstolen undersökte flera aspekter av frågan, exempelvis om den omständigheten, att det var konkursförvaltaren som gjorde huvudfordran fullgången, hade betydelse för huvudfordrans uppkomsttidpunkt:s. 2019
81.”Det förhållandet att penningfordringen således har varit beroende av kon-s. 2019
82.kursboets åtgärd talar mot att tillåta kvittning (jfr Lindskog, Kvittning,s. 2019
83.s. 168 f.). En rätt till kvittning innebär att borgenären får en opåräknad för-s. 2019
84.del, eftersom han före konkursbeslutet inte kunnat räkna med att fordringens. 2019
85.hos gäldenären skulle kunna säkras genom kvittning i en eventuell konkurs.s. 2019
86.Det är mindre förenligt med principen om borgenärernas lika ställning ochs. 2019
87.den s.k. frysningsprincipen. Den senare principen innebär att förhållandenas. 2019
88.vid konkursbeslutet bör så långt det är möjligt vara bestämmande för kon-s. 2019
89.kursborgenärernas inbördes rätt i konkursen (NJA 1973 s. 635 och 1982s. 2019
90.s. 900). Därav följer att konkursförvaltarens åtgärder helst inte skall leda tills. 2019
91.en omfördelning mellan borgenärerna.” Här bör särskilt noteras hur frysningsprincipen användes i den funktionalistiska bedömningen. Principen påverkade den funktionalistiska bedömningen. Den fick också en specifik innebörd, nämligen ”att förhållandena vid konkursbeslutet bör så långt det är möjligt vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen […].”s. 2019
92.Högsta domstolens användande av frysningsprincipen uppvisar likheter med vad som från funktionalistiskt håll skulle kunna beskrivas som substantialism. Frysningsprincipen gavs ett specifikt innehåll. Innehållet användes i sin tur för att avgöra fallet. Högsta domstolens användning av frysningsprincipen kan ställas i kontrast mot att domstolen i samma rättsfall slog fast att det inte finns någon för alla fall gällande princip, för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit. Däremot kan alltså andra principers substantiella innehåll påverka den funktionalistiska bedömningen av om en fordran har uppkommit – i vart fall i Högsta domstolens egen bedömning.s. 2019
93.Ytterligare ett exempel kan tas från hur Högsta domstolen avgjorde frågan om huvudfordrans uppkomst, för att åskådliggöra förhållandet mellan funktionalismen och vad som från densammes håll beskrivs som substantialism. Frågan som prövades i NJA 2009 s 291 liknande en fråga som tidigare hade avgjorts av domstolen i NJA 1916 s 154 och NJA 1996 s 368. Även i dessa fall gällde frågan huruvida huvudfordran hade uppkommit före eller efter konkursutbrottet, då konkursförvaltarens åtgärder 198 hade gjort att fordran blev fullgången efter konkursutbrottet. I de båda äldre rättsfallen hade köpeavtal ingåtts mellan (konkurs)gäldenären och (konkurs)borgenären före konkursutbrottet, i vilket (konkurs)gäldenären var naturagäldenär. Konkursboet hade sedermera levererat varorna och därigenom gjort konkursborgenärens (köparen, som egentligen var penninggäldenär i det rättsförhållandet) förpliktelse att betala för varorna fullgången. I 1996 års rättsfall stod också klart att boet hade inträtt i avtalet. I NJA 1916 s 154 och NJA 1996 s 368 hade Högsta domstolen kommit fram till att fordran uppkommit genom avtalet, vilket innebar att kvittning fick ske.s. 2019
94.I NJA 2009 s 291 särskilde dock Högsta domstolen situationen som förelåg i 2009 års fall mot den situationen som förelåg i de tidigare rättsfallen. Detta särskiljande skedde med hjälp av begreppsparet naturaskuld och penningskuld:s. 2020
95.”En viktig skillnad mellan de två typfallen sammanhänger emellertid meds. 2020
96.att, när en konkursgäldenär enligt ett ingånget avtal är säljare, hans medkon-s. 2020
97.trahent, köparen (sedermera konkursborgenären), vid konkursbeslutet hars. 2020
98.en penningskuld, inte som i detta mål en leveransskyldighet, till konkursgäl-s. 2020
99.denären. Visserligen har enligt dispositiv rätt köparen ingen skyldighet atts. 2020
100.infria köpeskillingsskulden förrän leverans skett, men det står honom fritts. 2020
101.att göra så. Just det förhållandet att penningskulden på angivet sätt förelegats. 2020
102.som fullgången vid konkursbeslutet och alltså då kunnat infrias förskottsviss. 2020
103.genom betalning eller kvittning – vilket innebär att det till huvudfordringens. 2020
104.knutna tidsrekvisitet i 5 kap. 15 § första stycket konkurslagen rent rättstek-s. 2020
105.niskt måste anses uppfyllt – har HD uttryckligen fäst avgörande vikt vid närs. 2020
106.kvittning tillåtits i rättsfallet NJA 1996 s. 368.” Högsta domstolen konstaterade att de tidigare rättsfallen gällde penningskulder, medan det i detta fall förelåg en leveransskyldighet vid konkursutbrottet (en naturaskuld). Domstolen framhöll att det var en annan situation (med skäl som framgår av citatet ovan). I NJA 2009 s 291 kom Högsta domstolen sedan fram till att fordran inte hade uppkommit före konkursutbrottet och alltså inte kunde användas till kvittning. Betydelsen av begreppsparet natura- och penningskuld kom på så vis att påverka den funktionalistiska bedömningen och domslutet. Från funktionalistiskt håll skulle det kunna anföras att en begreppsbestämning hade avgörande betydelse för domslutet. Att låta begreppsbestämningar påverka avgöranden brukar beskyllas för att vara substantialism sett utifrån funktionalismens perspektiv.s. 2020
107.199s. 2020
108.Två exempel har nu givits på att även i en funktionalistisk bedömning används begrepp och principers innehåll. Tidigare påtalades också att den funktionalistiska bedömningen är beroende av rättens system, för att omständigheterna i rättsfallet ska kunna kategoriseras, samt att den funktionalistiska bedömningen, i dess idealtypiska form, behöver en bestämmelse att utgå från. Funktionalismen är alltså parasitisk till sin karaktär. En funktionalistisk bedömning kan inte ske ut i det tomma intet. Den kan inte heller skiljas från det rättsliga görandet, från det rättsliga språket, i vilken den tar sig uttryck.s. 2021
109.Sammantaget kan skillnaden mellan den funktionalistiska bedömningen och till exempel villkorsläran inte förklaras med distinktionen funktionalism–substantialism. Funktionalismen ger i sådana fall också uttryck för substantialism. Distinktionen har därmed nära nog tappat sin betydelse. Som beskrevs ovan under avsnitt 10.2 består skillnaden mellan exempelvis villkorsläran och den funktionalistiska bedömningen i stället i om frågan om fordrans uppkomst ska vara en avtalsrättslig eller en insolvensrättslig fråga.s. 2021
Formalisering av en funktionalistisk bedömning
1.För att ytterligare studera (styrke)förhållandet mellan funktionalismen och andra argumentationslinjer kan en annan sorts bedömning uppmärksammas. I prejudikat (och i andra rättskällor) refereras emellanåt till Högsta domstolens domar, som om de innehöll det fullständiga svaret på den fråga som ska avgöras i fallet (eller den frågan som diskuteras). Ett legitimerande av den valda lösningen sker genom att domstolen (endast) hänvisar till ett tidigare rättsfall. Om det på så vis refereras till ett tidigare rättsfall, där en funktionalistisk bedömning har gjorts, händer det något intressant med den bedömningen: Den formaliseras, i bemärkelsen blir formell. Bedömningen behöver inte utföras på nytt, utan det hänvisas till den tidigare bedömningen som om den innehöll det fullständiga svaret på frågan. Just den formaliseringen får tjäna som nästa studieobjekt i undersökningen av förhållandet mellan funktionalism och andra argumentationslinjer. 200s. 2021
2.Ett exempel på en sådan formalisering finns i rättsfallet HFD 2016 ref 62. Den huvudsakliga frågan i målet gällde om en viss fordran skulle ingå i ett offentligt ackord. En arbetsgivare hade ansökt om och beviljats företagsrekonstruktion. Staten hade utbetalt lönegaranti i rekonstruktionen, vilket gav staten en regressrätt mot arbetsgivaren. Det legala stödet för denna ordning finns i 28 § lönegarantilagen. I rekonstruktionen hade det också beslutats om ett offentligt ackord. Ett sådant ackord omfattar endast vissa av de fordringar som har uppkommit före ansökan om företagsrekonstruktion, vilket följer av 3 kap 3 och 8 §§ lagen om företagsrekonstruktion. För att statens regressfordran på arbetsgivaren inte skulle ackorderas ned med ackordsdividenden, behövde arbetstagarnas lönefordran ha uppkommit efter ansökan om företagsrekonstruktion i detta fall.s. 2016
3.Innan formaliseringen av den funktionalistiska bedömningen undersöks närmare, kan erinras om den funktionalistiska bedömningens struktur, vilken redogjordes för ovan i avsnitt 10.3. Högsta förvaltningsdomstolen tog avstamp i just den strukturen, genom att först redogöra för lagregeln, sedan frågan samt sist metodregeln (det vill säga att frågan om fordrans uppkomst i hög grad beror på ändamålet med den bestämmelse vars tilllämpning är i fråga). Därefter uttalade likafullt domstolen följande:s. 2016
4.”Med avseende på situationen vid en företagsrekonstruktion uttalar Högstas. 2016
5.domstolen i avgörandet NJA 2014 s. 537 att frågan om tidpunkten för ford-s. 2016
6.ringarnas uppkomst ska avgöras med beaktande av syftet med den regel soms. 2016
7.avgränsar vilka borgenärer som omfattas av ackordet, dvs. 3 kap. 3 § lagens. 2016
8.om företagsrekonstruktion. Högsta domstolen konstaterar att om det rörs. 2016
9.sig om en fordran för en prestation, som gäldenärsföretaget i enlighet meds. 2016
10.det före den kritiska tidpunkten träffade avtalet därefter har tillgodogjorts. 2016
11.sig, men som borgenären inte har varit skyldig att prestera annat än mots. 2016
12.samtidig avtalsenlig betalning, omfattas vederlagsfordran inte av ackordet.s. 2016
13.Den anses då uppkommen efter den kritiska tidpunkten i 3 kap. 3 § lagens. 2016
14.om företagsrekonstruktion.” Här avvek Högsta förvaltningsdomstolen tydligt från strukturen för den funktionalistiska bedömningen. Domstolen inventerade nämligen intes. 2016
15.201 vilka ändamål och syften (vilka riktmärken) som kunde tänkas vara relevanta i den fråga som domstolen hade att bedöma. Högsta förvaltningsdomstolen utförde inte heller någon konsekvensbedömning med grund i något av de relevanta riktmärkena. I stället hänvisade Högsta förvaltningsdomstolen enbart till den regel som Högsta domstolen hade uttalat i NJA 2014 s 537, trots att Högsta förvaltningsdomstolen inledningsvis uttalade att en funktionalistisk bedömning skulle göras. Regeln återgavs som om den ensamt innehöll svaret på den fråga som domstolen hade att bedöma. På så vis kom avgörandet att präglas av den här beskrivna formalismen.s. 2016
16.Den av Högsta förvaltningsdomstolen använda regeln grundades i sin tur i en funktionalistisk bedömning. Som nämndes strax ovan medför en sådan formalisering av en funktionalistisk bedömning att det händer något intressant med den funktionalistiska bedömningen. I och med att domstolen inte gjorde någon egen funktionalistisk bedömning, utan enbart refererade till den tidigare regeln, etablerades inte någon ny regel för det nya (typ)fall som domstolen hade framför sig. Formaliseringen av det tidigare avgörandet från Högsta domstolen förstärkte och breddade därför tillämpningsområdet för den tidigare regeln. Fordrans uppkomst får en specifik betydelse i form av den regel som etablerades i NJA 2014 s 537 och förstärktes av HFD 2016 ref 62. Formaliseringen av den funktionalistiska bedömningens lösning gör att lösningen får en form som mer liknar villkorsläran i dessa fall. Närmare bestämt i den bemärkelsen att den funktionalistiska bedömningen leder till en viss regel med mer allmän räckvidd.s. 2017
17.Kanske är också en formalisering av de funktionalistiska lösningarna i någon mån ofrånkomlig. På sätt och vis hör det ihop med prejudikatets natur. En funktionalistisk bedömning från högsta instans resulterar nästan alltid i ett prejudikat. Ofta utmynnar domskälen i en regel (eller en princip), som manifesterar prejudikatet explicit (eller i vart fall delar av prejudikatet), såsom den regel Högsta förvaltningsdomstolen, enligt vad som precis sagts, återgav från NJA 2014 s 537. Den funktionalistiska 202 bedömningens resultat, prejudikatregeln, innebär att funktionalismen i någon mening kommer att närma sig de enhetslösningar som från funktionalismens perspektiv substantialismen sägs innebära. Det blir följden av att fordrans uppkomst får en specifik betydelse i dessa fall, genom domstolens prejudikatbildande funktion. Det förstärks av en formalisering, eftersom prejudikatets betydelseområde då förstärks och det kan dessutom bli större än vad som annars hade varit fallet.s. 2017
18.Resonemanget kan konkretiseras. Frågan om huruvida en fordran ska ingå i ett offentligt ackord beror, som sagt, på om den har uppkommit före eller efter ansökan om företagsrekonstruktion. I rättsfallet NJA 2014 s 537 behandlades en sådan fråga. Ett avtal hade ingåtts före ansökan om företagsrekonstruktionen, enligt vilket en transportör skulle utföra järnvägstransporter. Vissa transporter ställdes in under rekonstruktionen, vilket gav transportföretaget rätt till viss ersättning. Fordringarna avsåg ersättning för inställda transporter. Frågan i målet var om dessa fordringar skulle ingå i ackordet. Högsta domstolen utförde en funktionalistisk bedömning och kom fram till följande regel:s. 2018
19.”Om det rör sig om en fordring för en prestation, som gäldenärsföreta-s. 2018
20.get i enlighet med det före den kritiska tidpunkten träffade avtalet därefters. 2018
21.har tillgodogjort sig, men som borgenären inte har varit skyldig att presteras. 2018
22.annat än mot samtidig avtalsenlig betalning, omfattas vederlagsfordringens. 2018
23.inte av ackordet.” Redan genom etablerandet av denna regel kommer fordrans uppkomst att betyda något specifikt. Missförstå mig inte nu, fordrans uppkomst får inte en generell betydelse, men fordrans uppkomst får en betydelse (för detta typfall) såvitt avser lagen om företagsrekonstruktion. Prejudikatet i sig leder till att funktionalismen närmar sig till exempel villkorsläran, i den meningen att fordrans uppkomst får en specifik betydelse. Funktionalismens metodregel (att syftet och ändamålet med regeln som aktualiseras i det enskilda fallet ska ha stor betydelse) och i sin tur den funktionalistiska bedömningen leder till att domstolen ställer upp en materiell regel. Högsta förvaltningsdomstolens formalisering av detta prejudikat leder dessutom till att prejudikatets betydelseområde kommer att bli än större. Formaliseringen förstärker funktionalismens rörelse mot en ”substantiell” form som kan liknas vid till exempel villkorslärans.s. 2018
24.203s. 2018
25.Mot denna bakgrund kan funktionalistiska lösningar och villkorslärans lösning jämföras. Skillnaden mellan dem kan beskrivas som en skillnad i abstraktionsnivå, nämligen avseende på vilken abstraktionsnivå fordrans uppkomst ska få en specifik betydelse. Villkorsläran innebär att fordrans uppkomst får en allmän innebörd för avtalsgrundade fordringar (vilket i sin tur öppnar dörren för avtalsrättsliga bedömningar). I en funktionalistisk bedömning av frågan om fordrans uppkomsttidpunkt ges i stället en specifik betydelse avseende en viss bestämmelse (och för vissa typfall). Betydelsen tar sig uttryck i en regel. Regelns betydelse kan förstärkas och vidgas av en formalisering. En strikt upprätthållen funktionalism, i bemärkelsen att nya syften och ändamål inventeras och en ny konsekvensbedömning görs med grund i dessa för varje nytt typfall, kommer alltså inte alltid till stånd, trots att funktionalismen tenderar mot kasuism. I stället kommer de funktionalistiska lösningarna att likna villkorsläran, såtillvida att de båda resulterar i att fordrans uppkomst får en viss betydelse i form av en regel. Skillnaden mellan funktionalistiska lösningar och villkorsläran handlar alltså om på vilken abstraktionsnivå fordrans uppkomst ska få en viss betydelse.s. 2019
26.En sådan formalisering av funktionalismen kan till viss del sägas vara naturlig, eftersom en total relativisering av begreppen leder tillämpningen bort från juridiken, i vart fall bort från den regelbundna juridiken (i dubbel bemärkelse). Juridikens kärna kan sägas bestå av att det finns en på förhand bestämd regel (eller annan norm), som kan tillämpas i de enskilda fallen. Om funktionalismen skulle innebära att en ny regel måste konstrueras för varje enskilt fall skulle inte juridiken finnas kvar som vi känner den, och rimligen kan ingen förespråka en så konsekvent driven funktionalism. 204s. 2019
Avslutande kommentar
1.Ingången i kapitlet (och i avdelningen) var Högsta domstolens allmänna beskrivning av frågan om fordrans uppkomst i NJA 2009 s 291. I föregående avsnitt har det synliggjorts hur funktionalismen överordnades andra argumentationslinjer i det nämnda rättsfallet och hur denna överordning kan problematiseras. Redan genom att beakta undersökningen av villkorsläran och principen om den väsentliga grunden framträder emellertid en problematisering av denna överordning. Villkorsläran och principen om den väsentliga grunden har påverkat och påverkar frågan om fordrans uppkomst, trots att Högsta domstolen konstaterade att det inte finns någon för alla fall gällande princip i frågan om fordrans uppkomst. Det finns alltså en spänning mellan den allmänna bild som Högsta domstolen tillhandahållit i frågan om fordrans uppkomst och den bild som har framkommit här. Funktionalismen kan inte sägas vara den enda argumentationslinjen i frågan om fordrans uppkomst. Rättsläget är mer komplext än så.s. 2020
2.Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att vi ska återvända till en allmän lära om fordrans uppkomst. Förutsättningarna för samtalet om fordrans uppkomst har förändrats sedan von Jhering, Windscheid, Scheel, Schrevelius, Nordling, Torp, Serlachius, Platou, Lassen och Ussing redogjorde för villkorsläran, som sättet på vilket frågan om fordrans uppkomst skulle lösas. Det går inte att enbart använda villkorslärans begrepp, och de avtalsrättsliga bedömningar som läran öppnar dörren till, för att avgöra frågor om fordrans uppkomst längre. Och i den meningen är Högsta domstolens beskrivning förstås alldeles rättvisande. Genom funktionalismens inträde i förmögenhetsrätten har vad som anses som rationellt i densamma förändrats. Det kan inte ignoreras. Funktionalismen utgör numera en självklar del av vår rättskultur och kommer därmed närmast ofrånkomligen att prägla vår förförståelse. Poängen i kapitlet har hellers. 2020
3.205 inte varit att vi ska bortse från funktionalismen. Poängen i kapitlet har snarare varit att vi inte heller kan bortse från de andra argumentationslinjernas och argumentens inverkan på frågan om fordrans uppkomst.s. 2020
4.Det är emellertid, kunde man säga, hög tid att vi förändrar vår bild av funktionalism och substantialism samt att vi rehabiliterar synen på begrepp och principer i den rättsliga praktiken. ”Substantialismen” är funktionalismens bild av ett visst tillvägagångssätt. Bilden och verkligheten är dock inte ett och detsamma. Det kan tydliggöras om villkorsläran jämförs med funktionalismens bild av substantialismen. Från funktionalistiskt håll har det sagts att substantialismen bygger på begreppsliga enhetslösningar. Villkorsläran bygger visserligen på ett antal begrepp, men läran leder inte till någon enhetslösning av frågan om fordrans uppkomst. De begrepp som används i läran öppnar i stället dörren till avtalsrätten (i vid mening) och dess såväl flertaliga som olikartade normativa avvägningar. Villkorsläran liknar på så vis snarare den funktionalistiska bedömningen, där avstamp tas i frågan om huruvida en fordran är fullgången eller svävande. Det är endast i det senare fallet som den funktionalistiska bedömningen ska utföras. Begreppen fullgången och svävande är alltså centrala i den funktionalistiska bedömningen. Det gäller även för begrepp, såsom syfte och ändamål, som ju är helt fundamentala för funktionalismen, i den tappning som vi här har fördjupat oss i.s. 2021
5.Inom funktionalismen har det även funnits en strävan mot att reducera principer till regler, vilket självfallet gör principerna intetsägande, då begreppens betydelse inte får användas för att komma fram till slutsatser. Som framkom ovan användes emellertid såväl likabehandlingsprincipen som frysningsprincipen i den funktionalistiska bedömningen. Högsta domstolen har också använt principen om den väsentliga grunden 206 vid en rad tillfällen. Den funktionalistiska bedömningen – eller den funktionalistiska praktiken, om du så vill – är beroende av begrepp och principer. Den är också beroende av systemargument. Funktionalismen är såtillvida och ofrånkomligen parasitisk till sin karaktär.s. 2021
6.Härtill bör adderas att funktionalistiska bedömningar av Högsta domstolen vanligen resulterar i prejudikat i form av regler, vilket medför att funktionalistiska lösningar kommer att likna villkorslärans lösning, vad gäller lösningens form. Skillnaden ligger i vilken abstraktionsnivå lösningarna ska ha. Sådana funktionalistiska bedömningar har också formaliserats, vilket förstärker funktionalismens rörelse mot villkorslärans lösning, såvitt avser lösningens form.s. 2022
7.Sammantaget är funktionalism–substantialism inte någon rättvisande bild av de olika argumentationslinjerna. Skillnaden mellan villkorsläran och funktionalismen utgörs snarare av om frågan om fordrans uppkomst ska vara en avtalsrättslig eller en insolvensrättslig fråga (med avhandlingens positiva avgränsning). Principen om den väsentliga grunden möjliggör att såväl obligationsrättsliga som insolvensrättsliga hänsyn kan tas. Uppgiften i avdelning III blir att hitta en balans mellan obligationsrätten och insolvensrätten i frågan om fordrans uppkomst.s. 2022
8.207s. 2022
9.Villkorsläran, principen om den väsentliga grunden, funktionalismen och systemargumenten är sammanflätade i frågan om fordrans uppkomst inom insolvensrätten. 208s. 2023