argumentationslinjerna

1.I villkorsläran blir alltså frågan om fordrans uppkomst en avtalsrättslig fråga, medan om en funktionalistisk bedömning vidtas blir frågan i stället en insolvensrättslig fråga (med denna avhandlings positiva avgränsning). Men hur avgörs det om frågan om fordrans uppkomst ska vara en avtalsrättslig eller en insolvensrättslig fråga? Har Högsta domstolen avgjort att frågan är en insolvensrättslig fråga? Och hur gjorde i sådana fall domstolen det? Konstaterade Högsta domstolen att frågan om fordrans uppkomst är en insolvensrättslig fråga?s. 17

2.Valet mellan argumentationslinjerna sker inte uttryckligen. Argumentationslinjerna skiljer sig åt i hur argumentationen struktureras – hur den byggs upp och legitimeras. Valet mellan argumentationslinjerna kans. 17

3.179 på så vis ske indirekt, genom den struktur i vilken den rättsliga lösningen inordnas. Undersöks den struktur, den argumentationslinje, i vilken villkorsläran, principen om den väsentliga grunden och funktionalismen kommer till uttryck, kan vi få syn på hur val av frågeformulering leder till att vissa argument vinner gehör och hur andra indirekt väljs bort; strukturen kan liknas vid en sil, i vilken endast vissa argument blir kvar medan andra rinner ned i slasken. Genom att granska strukturen framkommer hur fråga, argument och svar hör samman.s. 17

4.Nedan kommer undersökningen att vara inriktad på att analysera vilka element (fråga, argument och svar) som sammanfogas i de olika argumentationslinjerna, för att skapa ett legitimerande resonemang. Vid en jämförelse mellan villkorsläran, principen om den väsentliga grunden och funktionalismen kan det sedan synliggöras hur olika element beaktas och vilka element som implicit väljs bort. Här bör också tilläggas att det rör sig om undersökningar av vad som är typiska strukturer för de olika argumentationslinjerna. Det finns även andra strukturer, varav någon kommer att uppmärksammas nedan under avsnitt 10.4. Utgångspunkt tas i villkorsläran. Därefter undersöks funktionalismen och principen om den väsentliga grunden. I och med att systemargumenten inte främst har använts som argumentationslinje, kommer de inte att behandlas i detta avsnitt.s. 18

5.Som framkom ovan byggs villkorsläran upp kring ett antal begrepp, vilka används för att avgöra fordrans uppkomsttidpunkt. Bland annat är begreppen fordran, förpliktelse, fordrans uppkomst och villkor centrala i villkorsläran. Begreppen ger även läran en struktur, för att avgöra en viss fordrans uppkomsttidpunkt. I läran tas utgångspunkt i just frågan om huruvida en fordran har uppkommit. Frågans formulering öppnar 180 dörren mot de begrepp som används inom läran. En fordran svarar mot en förpliktelse, och en fordran har uppkommit om det finns en förpliktelse, även om fordran är villkorad enligt läran. Som huvudregel uppkommer alltså fordran genom avtalet (eller genom rättshandlingarna som grundar avtalet, beroende på hur avtalet sluts). Huvudregelns lösning öppnar dörr en till den avtalsrättsliga bedömningen av vad som krävs för att ett avtal ska ha ingåtts (eller vad som krävs för att ett löfte ska vara bindande). Villkorsläran är även möjlig att använda på ensidiga rättshandlingar. I sådana fall uppkommer fordran genom rättshandlingen (eller förpliktelsen) i lärans bemärkelse. Lösningens struktur kan (förenklat) kläs i en villkorssats enligt följande: ”Om ett avtal (eller en rättshandling) föreligger, så har en fordran uppkommit.”s. 18

6.Strukturen kan exemplifieras genom rättsfallet NJA 1990 s 110. Beträffande omständigheterna i fallet kan nämnas att ett antal skuldebrev hade utfärdats av (konkurs)gäldenären före konkursutbrottet. I skuldebreven fanns en klausul, vari det föreskrevs att borgenären skulle ha rätt till gottgörelse för skada om ett lån till följd av exekutiv auktion eller av annan anledning betalades i förtid. Skuldebreven var alltså utfärdade före konkursutbrottet, men den omständighet som gav upphov till skadeståndet inträffade i och med konkursen. Frågan var om fordringarna hade uppkommit före konkursutbrottet och om de därigenom kunde göras gällande i konkursen. I domskälen återgavs ett förarbetsuttalande, som kan sägas ansluta till villkorsläran. Det relevanta avsnittet i domskälen lyder:s. 19

7.”[S]kadeståndsfordringar som uppkommit i anledning av konkurs men soms. 19

8.grundar sig på förpliktelser, vilka gäldenären åtagit sig innan konkurstill-s. 19

9.ståndet inträdde, [får] göras gällande i konkursen.” Bedömningen av om fordran hade uppkommit före konkursutbrottet speglade det citerade förarbetsuttalandet:s. 19

10.”[Borgenärens] skadeståndsfordringar har sin grund i de förpliktelser soms. 19

11.[gäldenären] åtagit sig genom skuldebreven. Fordringarna får därför ansess. 19

12.ha uppkommit vid skuldförbindelsernas ingående och således före kon-s. 19

13.kursbeslutet. Hinder möter därför inte att göra fordringarna gällande is. 19

14.konkursen.”s. 19

15.181 Fordringarna hade, som synes, uppkommit, genom att gäldenären hade åtagit sig förpliktelser (rättshandlat) före konkursutbrottet. Rättsfallet ger uttryck för villkorslärans struktur. Som sagt tas i den utgångspunkt i frågan om huruvida en fordran har uppkommit och utrymme ges för de begrepp som villkorsläran byggs upp av. Villkorsläran öppnar i sin tur dörren till den avtalsrättsliga bedömningen av om ett avtal föreligger, medan andra argument indirekt sorteras bort i denna struktur.s. 19

16.Vad gäller den funktionalistiska bedömningens typiska struktur bör det först framhållas att fullgångna fordringar har uppkommit enligt denna argumentationslinje – det är om fordran är svävande vid den kritiska tidpunkten som den funktionalistiska bedömningen aktualiseras. Bedömningens struktur sorterar på så vis bort de fullgångna fordringarna.s. 20

17.Här bör också påpekas att i den funktionalistiska bedömningen omformuleras frågan i jämförelse med hur den ställs i villkorsläran. I villkorsläran ställs frågan om en fordran har uppkommit. I funktionalismen ställs frågan om rättsföljden i den relevanta regeln ska inträda. I bedömningen av denna fråga tas sedan avstamp i en regel, som anvisar hur bedömningen ska gå till, vilket förevisas av följande citat från Högsta domstolens domskäl i det redan behandlade NJA 2014 s 537:s. 20

18.”[F]rågan huruvida fordringen ska anses ha uppkommit före eller efter ens. 20

19.viss tidpunkt, fastän inte alla för fordringens tillblivelse nödvändiga omstän-s. 20

20.digheter förelåg vid det tillfället, är i hög grad beroende av ändamålet meds. 20

21.den regel som ska tillämpas. Frågan om de nu aktuella fordringarnas upp-s. 20

22.komst ska alltså avgöras med beaktande av syftet med den regel som avgrän-s. 20

23.sar vilka borgenärer som omfattas av ackordet.” Regeln, som återges i citatet, föreskriver hur frågan om fordrans uppkomst ska avgöras, snarare än att föreskriva när en fordran uppkommer. En (meta)regel etableras på så vis för hur vi ska gå tillväga i bedömningen av frågan.s. 20

24.Efter det att detta första steg tagits har Högsta domstolen undersökt vad det relevanta syftet eller ändamålet med den bestämmelse som ska tillämpas är. Här kan emellertid inflikas att domstolen inte har begränsat sig till syfte och ändamål, domstolen har snarare sökt efter riktmärken för bedömningen. I och med att det frågas efter vilket riktmärke som gäl182 ler för den relevanta bestämmelsen, sorteras indirekt andra ändamålsskäl bort. Bedömningen inriktas på när fordran ska ha uppkommit i det enskilda fallet, snarare än när fordran ska ha uppkommit på ett allmänt plan (för den typen av fordran som är aktuell i det enskilda fallet). Följden blir att de materiella ändamålsskälen som är aktuella i det enskilda (typ)fallet får genomslag. Indirekt sorteras de formella ändamålsskälen, såsom förutsebarhet och rättssäkerhet, bort.s. 20

25.När syftet eller ändamålet fastställts har Högsta domstolen typiskt sett vidtagit någon form av konsekvensbedömning med grund i det fastställda riktmärket. Även intresseavvägningar har ingått i sådana konsekvensbedömningar. Bedömningen har varit inriktad på vilken ordning som innebär konsekvenser vilka är förenliga med de fastställda riktmärkena. Därefter har domstolen etablerat en regel, eller två, för när en fordran ska ha uppkommit i det enskilda fallet, eller snarare, för den bestämmelse som aktualiseras i det enskilda fallet.s. 21

26.Vid en jämförelse med villkorsläran blir det tydligt att den avtalsrättsliga bedömningen hamnar i skymundan i den funktionalistiska bedömningen. Strukturen leder in bedömningen på insolvensrättens marker (i vart fall i de frågor som ställs med avhandlingens positiva avgränsning). Det sker redan genom att frågan omformuleras till om rättsföljden ska inträda i det enskilda (typ)fallet. Valet mellan avtalsrätt och insolvensrätt sker alltså indirekt, genom den struktur i vilken den rättsliga lösningen inordnas.s. 21

27.I jämförelse med de andra argumentationslinjerna är principen om den väsentliga grunden mer öppen i sin struktur. Som lyftes ovan följer det redan av principens form. Principen ger en riktlinje. Den väsentliga grunden för fordringsanspråket består vanligen i avtalet eller den skadegörande handlingen. Avsteg kan dock göras från denna riktlinje, utan att det påverkar riktlinjens innehåll. Den öppna strukturen gör att principen är svårare att beskriva schematiskt. Resonemang om vad den väsentliga grunden består i kan öppna för både obligationsrättsliga avvägningar och insolvensrättsliga sådana. Det senare kan illustreras av NJAs. 21

28.183 2005 s 11. Omständigheterna har redogjorts för ovan. (Har du dem färskt i minnet, kan du hoppa över nästa stycke.)s. 21

29.Frågan i rättsfallet var vilka fordringar som skulle omfattas av ett företagshypotek i en konkurs. (Konkurs)gäldenären hade tecknat vissa pensionsförsäkringar för sina anställda, och gäldenären var delägare i ett ömsesidigt försäkringsbolag. Sedermera gick gäldenären i konkurs, vilket skedde i maj 1994. I december 1998 fattade styrelsen i försäkringsbolaget beslut om återbäring av medel från en pensionsförsäkring till konkursgäldenären. Gäldenären hade upplåtit ett företagshypotek i sin näringsverksamhet till en bank. Företagshypoteket omfattade endast den företagsinteckningsbara egendom som fanns vid konkursutbrottet. Frågan var om gäldenären redan vid konkursutbrottet hade en fordran på de medel som av försäkringsbolaget kom att fördelas till konkursboet efter det beslut som togs i december 1998, och att denna fordran därför skulle ingå i företagshypoteket.s. 2005

30.Högsta domstolen tog avstamp i konstaterandet att sedan konkursbeslutet har meddelats omfattar företagshypoteket endast den företagsinteckningsbara egendom som finns vid konkursutbrottet. Redan här kan refererandet hållas in, och det kan noteras att detta ger uttryck för frysningsprincipen, samma frysningsprincip som har använts som riktmärke av Högsta domstolen i NJA 2009 s 291 i en funktionalistisk bedömning. Bakom frysningsprincipen står typiska insolvensrättsliga argument. Det kan därför konstateras att i NJA 2005 s 11 tog Högsta domstolen avstamp i en regel som baseras på funktionalistiska resonemang (i här avsedd bemärkelse).s. 2005

31.I NJA 2005 s 11 uttalade också Högsta domstolen att om visst överskott uppkom i försäkringsbolaget hade bolaget enligt sin bolagsordning en rad olika möjligheter att fördela överskottet. Det kom domstolen att fästa avgörande vikt vid:s. 2005

32.”Som framgått ovan fattade [försäkringsbolaget i december 1998] ett besluts. 2005

33.om att överskottet skulle fördelas, inte i enlighet med försäkringsvillkorenss. 2005

34.förstahandsalternativ till de försäkrade genom höjning av pension unders. 2005

35.utbetalning, utan till försäkringstagarna såsom företagsanknutna medel.s. 2005

36.[Konkursgäldenärens] fordran mot [försäkringsbolaget] får vid angivnas. 2005

37.förhållanden anses i allt väsentligt grundad på styrelsens beslut, och [gälde-s. 2005

38.nären] kan därför inte anses ha innehaft denna fordran vid konkursutbrot184s. 2005

39.tet. Den kan således inte anses vara omfattad av företagshypoteket. [Mins. 2006

40.kursivering.]” Som synes fann Högsta domstolen att styrelsens beslut utgjorde den väsentliga grunden för fordran. Som ovan konstaterades bestod alltså den väsentliga grunden inte i att gäldenären hade blivit delägare i försäkringsbolaget eller att gäldenären hade betalat in premierna. Styrelsens beslut utgjorde i stället den väsentliga grunden.s. 2006

41.Avstamp togs, som sagt, i frysningsprincipen, och avgörandet skulle även kunna motiveras med den bredare beskrivning av frysningsprincipen som Högsta domstolen har använt i senare avgöranden, såsom i NJA 2009 s 291 och i NJA 2010 s 454. I dessa fall har domstolen konstaterat att frysningsprincipen innebär att förhållandena vid konkursutbrottet så långt som möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen, samt att förvaltarens eller enskilda borgenärers åtgärder normalt inte ska leda till en omfördelning mellan borgenärerna. I NJA 2005 s 11 fattade styrelsen i försäkringsbolaget beslutet efter konkursutbrottet. I enlighet med frysningsprincipen borde därför beslutet inte påverka fördelningen mellan borgenärerna, och medlen borde därför inte omfattas av företagshypoteket. Utgången i NJA 2005 s 11 skulle på så vis kunna förklaras med funktionalistiska skäl.s. 2006

42.Bestämningen av vad den väsentliga grunden är kan därigenom ske på flera olika sätt. I sin tur innebär det att principen om den väsentliga grunden inte låter sig fångas in i en schematisk beskrivning på samma sätt som villkorsläran och funktionalismen. Den är mer öppen i sin struktur. Den kan innehålla moment som ingår i såväl villkorsläran som den funktionalistiska bedömningen.s. 2006

Förhållandet mellan argumentationslinjerna