Se NJA 1998 s 834; NJA 2005 s 510, i vilka HD benämnde den väsentliga grunden som en princip. Jfr nedan i noterna 288, 289 och 290 samt 445, om princip.
Hänvisas från p. 1 (s. 7)
1.Principen om den väsentliga grunden är en doktrinär skapelse, som brukar tillskrivas Ekdahl. Den lades fram i hans verk Om fordran i konkurs. Principen har använts för att avgöra frågor om fordrans uppkomst i konkursrättsliga sammanhang. Mottagandet i doktrinen kan inte beskrivas som annat än svalt. Lars Welamson beskrev principen som ”skäligen intetsägande”, en uppfattning som många andra har delat. Trots denna kritik har Högsta domstolen refererat till och använt principen om den väsentliga grunden vid flera tillfällen. Det gäller framför allt i frågor om konkurs- och massafordrans uppkomst, men också i frågor om kvittning i konkurs. Principen finns även refererad i förarbetena till den nuvarande konkurslagen i ett avsnitt om återvinningsreg110 lerna. Att Högsta domstolen har använt principen om den väsentliga grunden – doktrinens avmätta inställning till trots – gör principen i allra högsta grad relevant för avdelning III (där det undersöks vad som krävs för att en fordran ska uppkomma såvitt avser de kritiska tidpunkter som de insolvensrättsliga bestämmelserna aktualiserar). Här ska därför undersökas hur principen om den väsentliga grunden har använts. Detta användande kommer sedan att bilda utgångspunkten för undersökningen i avdelning III, såtillvida att detta användande får vara styrande för hur jag använder principen om den väsentliga grunden i avdelning III.s. 7