suspensiva och resolutiva villkor)

1.Villkorsläran utgår från avtalet och rättshandlingarna som grundar avtalet. I läran uppkommer en fordran i regel just genom avtalet. Det ärs. 9

2.93 huvudregeln. Avtal och rättshandlingar kan dock villkoras på olika sätt. För dessa fall tillhandahåller villkorsläran ett antal begrepp – eller ett språk, om du så vill. Begreppen beskriver olika sorters villkor, vilka i sin tur preciserar vad som krävs för att en fordran ska uppkomma. Begreppen suspensiva och resolutiva villkor, som vi fortsatt använder i dag, utgör sådana preciseringar. I läran görs dock ytterligare distinktioner, såsom mellan potestativa och kasuella samt positiva och negativa villkor. Vad som kan utgöra ett villkor beskrivs förstås också i läran. Dessa olika begrepp, inklusive villkorsbegreppet, ska undersökas närmare nedan. Därefter studeras vad som krävs för att en fordran ska uppkomma enligt läran. Villkorsläran ska även jämföras med den lära som Mellqvist har förespråkat, vilken liknar villkorsläran.s. 9

3.Låt oss ta utgångspunkt i att undersöka vad ett villkor är för något. I den litteratur som villkorsläran beskrivs noteras ofta att begreppet villkor kan betyda avtalsvillkor i största allmänhet. Det är emellertid inte sådana villkor som avses i villkorsläran. I läran är nämligen ett villkor något som gör rättsförhållandet beroende av en viss händelse. Fredrik Schrevelius skriver:s. 10

4.”[Villkor] är ett sådant tillägg till en tillkännagifven vilja, hvarigenom dens. 10

5.viljande gör existensen af ett rättsförhållande beroende af en tillkommandes. 10

6.oviss händelse.” Ett villkor är alltså ett tillägg till rättshandlingen. En rättshandling som sådan måste alltså föreligga. Det framgår också i beskrivningen av villkorsläran. Villkoret får inte göra rättshandlingens bindande rättsverkan avhängig en viss händelse – då föreligger inget villkor. I det läget finns naturligtvis inte heller någon rättshandling, eftersom avsikt att binda sig rättsligt saknas. 94s. 10

7.Av det ovanstående citatet framgår också att villkoret ska göra rättsförhållandet beroende av en oviss händelse. Händelsen ska vara av viss sort. Den ska vara framtida och oviss i villkorslärans bemärkelse. I att villkoret ska vara framtida ligger att det inte redan ska vara uppfyllt i objektiv bemärkelse. Villkoret får alltså inte avse något som redan har inträffat. Vidare uppställs ett krav på att villkorets uppfyllande ska vara ovisst. Det är således inget villkor om villkoret kommer att uppfyllas med fullkomlig säkerhet. I villkorslärans betydelse är därför en föreskrift om förfallotid inget villkor. Låt vara att det emellanåt kan vara svårt att avgöra om något är ett villkor eller en föreskrift om förfallotid. Ett villkor soms. 11

8.95 omöjligen kan infrias är heller inte ett villkor i villkorsläran. Såsom exempel brukar nämnas att ett avtal inte kan villkoras av att solen går upp i morgon. Uppsalavintrar utan tjäle skulle väl numera kunna utgöra ett villkor dock.s. 11

9.Rättsvetenskaparna som beskriver villkorsläran redogör vanligen för ett antal olika slags villkor. Dessa distinktioner får tjäna som exempel på vad olika villkor kan bestå av. I dagens diskurs lever distinktionen mellan resolutiva och suspensiva villkor kvar. Skillnaden mellan resolutiva och suspensiva villkor består i om villkorets uppfyllande innebär att fordran blir fullgången eller om en redan fullgången fordran upphör (återlöser sig). En suspensivt villkorad fordran är inte fullgången, men den blir fullgången om villkoret inträffar, medan om ett resolutivt villkor inträffar innebär det att en fullgången fordran upphör.s. 12

10.Ett exempel får åskådliggöra distinktionen: Anta att en olivoljeproducent är intresserad av att köpa ett (extra) ton Kalamataoliver, då försäljningen av fjolårets grekiska jungfruolja överträffade alla förväntningar. Anta också att det redan har hunnit bli augusti och det strax är dags för skörd. Producenten känner därför till att det mesta av årets skörd redan har sålts. Lite på chans kontaktar han ändå bönderna i regionen, och turligt nog finner han en bonde, som tror att hon kan sälja den efterfrågade kvantiteten. Maj var nämligen ovanligt varm i år, vilket har gjort att skörden ser ut att bli riklig. Bonden vill likväl inte fullt ut binda sig till att leverera oliverna. Inköparen och bonden villkorar därför köpet, genom 96 att i avtalet föreskriva att bondens skörd måste uppgå till en viss kvantitet, för att parterna ska bli förpliktade till att utväxla prestationerna.s. 12

11.Med en sådan skrivning är villkoret ett suspensivt villkor: Fordran på att få köpeskillingen villkoras av att skörden ger ett visst utfall. Skulle parterna i stället formulera avtalet och föreskriva att köpet ska gå åter, om skörden inte ger ett visst utfall, utgör villkoret i sådana fall ett resolutivt villkor. Det beror på att en i och för sig fullgången fordrans giltighet upphör om villkoret inträffar. Skillnaden mellan resolutiva och suspensiva villkor ligger inte i vad för typ av händelse fordran villkoras av. Skillnaden ligger i vilken verkan villkoret har – om fordran blir fullgången eller om fordrans giltighet upphör, en skillnad som är avhängig hur avtalet formuleras. Skillnaden ligger alltså på rättsföljdssidan och inte på rättsfaktumssidan.s. 13

12.97s. 13

13.I villkorsläran skiljs även på potestativa och kasuella samt positiva och negativa villkor. Dessa distinktioner har inte någon stor vikt i dag, men de kan fortsatt förklara vad ett villkor kan bestå av. Betydelsen av positiva respektive negativa villkor, kanske kan anas redan av lydelsen: De positiva villkoren är sådana som kräver en ändring av ett faktiskt förhållande, för att de ska inträffa. De negativa innebär i stället att ett faktiskt förhållande ska bestå vid en viss tidpunkt, för att ett sådant villkor ska bli uppfyllt.s. 14

14.Skillnaden mellan potestativa och kasuella villkor rör i stället i vilkens händer villkorets infriande ligger. Ett kasuellt villkor innebär att den händelsen som avtalet villkoras av ligger utanför parternas makt, såsom (delvis) gäller för villkoret om skördens kvantitet ovan. (Parterna styrde exempelvis inte över vädret i september.) Ett potestativt villkor innebär i stället att det är någon av parterna som styr över villkorets inträffande. Det kunde ha varit fallet i exemplet ovan, om osäkerheten hade legat på inköparens sida och villkoret i stället hade formulerats som ett öppet köp.s. 14

15.Skillnaden mellan ett potestativt villkor och om rättshandlingens bindande verkan har villkorats (det senare innebär att det inte handlar om ett villkor enligt villkorsläran) kan framstå som konstruerad. Skillnaden ligger dock i att ett potestativt villkor innebär att en bundenhet finns och att något annat är villkorat än själva bundenheten. Att det finns ett 98 avtal mellan parterna kan ha andra rättsverkningar och innebära andra förpliktelser mellan parterna, såsom lojalitetsplikter.s. 14

16.Till frågan om vad som krävs för att en fordran ska uppkomma enligt villkorsläran. Här är skillnaden mellan resolutiva och suspensiva villkor viktig att bära med sig. Det råder nämligen stor enighet om att en fordran har uppkommit även om den är resolutivt villkorad. Den resolutivt villkorade fordran upphör i stället om villkoret inträffar, eller som Oscar Platou uttrycker det:s. 15

17.”R e s o l u t i v er Betingelsen, naar O p l ø s n i n g af det ved Retshandelens. 15

18.stiftede Retsforhold er betinget af Betingelsens Indtræden. Retsforholdets. 15

19.er opstaaet og bestaar, purum, men dets Opløsning er suspensiv betingets. 15

20.[…].” De resolutiva villkoren är alltså inte särskilt problematiska vad gäller fordrans uppkomst (så länge de inte inträffar). Det är i stället de suspensiva villkoren som är problematiska. Många av de rättsvetenskapare som redogör för villkorsläran är eniga om att en suspensivt villkorad fordran har uppkommit redan medelst att gäldenären har förpliktat sig genom en viljeförklaring. Ståndpunkten får här representeras av Platou:s. 15

21.”[D]en betingede Retshandel d a t e r e r sig fra det Øieblik, Villieserklæringens. 15

22.blev afgivet; den lever fra dette Øieblik […]. En Forfølgning af samme Tan-s. 15

23.kegang fører til det Resultat, at naar Betingelsen indtræder, naar Retshan-s. 15

24.delen kommer til fuld Virksomhed, saa dateres denne Virksomhed ikke fras. 15

25.Betingelsen Indtræden, men fra Villieserklæringens Afgjørelse [...].”s. 15

26.99 I jämförelse med denna ståndpunkt företräder Ernst Victor Nordling och den redan nämnda Schrevelius en något avvikande mening. Enligt dem har en fordran nämligen inte uppkommit om den är suspensivt villkorad; den uppkommer först om villkoret uppfylls. Nordling menar i och för sig att om villkoret inträffar får det en retroaktiv effekt, vilket innebär att en fordran då har uppkommit redan när gäldenären blev förpliktad. (Även Nordling tillmäter det resolutiva villkoret en retroaktiv effekt, genom att inträffandet av ett sådant medför att rättsförhållandet inte alls har existerat.) Schrevelius menar att det är osäkert om uppfyllandet av ett suspensivt villkor har retroaktiv effekt. Varken Nordling eller Schrevelius förutsätter dock att rättshandlingens bindande rättsverkan inte får vara villkorad. Schrevelius uttrycker att det får ankomma på vad parterna har avsett om uppfyllandet av en suspensivt villkorad fordran får retroaktiv effekt. Det bör förstås i kontrast mot redogörelsen för villkorsläran ovan. Där framkom att den rättsliga bundenheten hos rättshandlingen inte får villkoras, för att det ska vara ett villkor enligt villkorsläran. I enlighet med Nordlings uppfattning bör villkorsläran förstådd på det viset innebära att uppfyllandet av ett suspensivt villkor får retroaktiv effekt. Samma ordning bör troligen gälla enligt Schrevelius sätt att se på frågan.s. 15

27.Liksom Nordling och Schrevelius är Scheel av ståndpunkten att rättsförhållandet, som den villkorade rättshandlingen ska grunda, inte har inträtt om villkoret inte har inträffat. Det hindrar dock inte att han tillmäter en fordran de rättsverkningar som en uppkommen, men villkorad fordran, har generellt. Scheel menar att en villkorad fordran kan överlåtas, pantsättas och även förfogas över på annat sätt. Den kan också utmätas och preskriberas.s. 16

28.Även om rättsvetenskaparna alltså har något olika åsikter i fråga om huruvida en suspensivt villkorad fordran har uppkommit, är de i stort sett eniga om följderna av att en villkorad fordran föreligger. En villkorad fordran kan göras gällande i en konkurs och preskriptionsfristen 100 börjar löpa från den villkorade fordrans uppkomsttidpunkt. Det gäller oavsett om villkoret är uppfyllt eller inte (om preskriptionsfristen räknas från uppkomsten). Carl Torp fångar detta på ett målande sätt:s. 16

29.”[D]et [er] nærmest kun en terminologisk Strid, om man bør sige, at dens. 17

30.Ret, der bliver definitiv ved Betingelsens Indtræden, strax er stiftet, mens. 17

31.kun som betinget, eller om man bør sige, at der, saa længe Betingelsen svæ-s. 17

32.ver, kun er stiftet en retsbeskyttet Udsigt til, at Retten, naar Betingelsens. 17

33.opfyldes, vil indtræde. Ligesom imidlertid den førstnævnte Udtryksmaades. 17

34.vistnok har Sprogbrugen for sig, saaledes giver den ogsaa det mest adækvates. 17

35.Udtryk for den foreliggende Situation, idet man er enig om i visse Ret-s. 17

36.ninger at anse den paagældende Ret som existerende allerede conditiones. 17

37.pendente.” En fordran synes alltså uppkomma i vart fall genom avtalet i villkorslärans bemärkelse. Frågan om huruvida en fordran kan uppkomma innan ett avtal har ingåtts bör också undersökas. Mellqvists fordringsrättsliga lösning är även relevant att beakta i den frågan.s. 17

38.I Mellqvists fordringsrättsliga lösning menas att frågan om vad som krävs för att en fordran ska uppkomma är just en fordringsrättslig fråga, vilken ska lösas med de fordringsrättsliga verktygen. Lösningen ska sedan få betydelse inom bland annat konkursrätten. Den fordringsrättsliga lösningen baseras på motsatsparet fordran–förpliktelse: En fordran uppkommer när den står mot en förpliktelse. Förpliktelsens uppkomst avgörs i sin tur med den avtalsrättsliga löftesprincipen:s. 17

39.”Utgångspunkten är i stället löftet såsom det kommer till uttryck genom dens. 17

40.rättshandlandes förklaring. Den förklaringen måste vara riktad mot någons. 17

41.annan (avgiven eller utgiven). Dessutom måste man rimligen kräva att mot-s. 17

42.tagaren också har förstått det avgivna löftet (förklaringen). Om de nu redo-s. 17

43.visade förutsättningarna är uppfyllda har en förpliktelse uppkommit.”s. 17

44.101 Mellqvist anser alltså att en fordran uppkommer när förklaringen har kommit motparten till handa och mottagaren har förstått förklaringen. Det indikerar att fordran kan uppkomma redan innan avtal är slutet. Av löftesprincipen följer att en anbudsgivare är bunden till anbudet under acceptfristen, i vart fall från det att anbudsmottagaren har tagit del av anbudet. Det kommer indirekt till uttryck i 7 § avtalslagen. Mot bakgrund av löftesprincipen borde då en fordran uppkomma genom anbudet, villkorad av anbudsmottagarens accept.s. 17

45.I den fordringsrättsliga lösningen är det likväl inget villkor att ett anbud måste accepteras utan en uppkomstförutsättning. Fordran har inte uppkommit genom anbudet. Den är endast eventuell. Fordran uppkommer först när anbudet accepteras enligt Mellqvist. I hans begreppsbildning har nämligen endast villkor betydelse för uppfyllelsen av förpliktelsen. Villkoret har inte betydelse för uppkomsten av förpliktelsen (och den fordran som svarar mot förpliktelsen). Ståndpunkten innebär att förpliktelsen och fordran inte behöver uppkomma samtidigt som avgivaren blir bunden till sin förpliktelse (genom den nämnda löftesprincipen). Fordringarna, som grundas i avtal, uppkommer i stället då avtal är slutet i Mellqvists fordringsrättsliga lösning.s. 18

46.Denna fordringsrättsliga lösning jämför sedan Mellqvist med de ändamålsskäl som gör sig gällande avseende olika insolvensrättsliga regler. Han finner dock inte skäl att frångå den fordringsrättsliga lösningen med anledning av detta. Snarare betonar han att förutsebarhet och systematik talar för att fordrans uppkomst ska besvaras på samma sätt oavsett i vilket sammanhang som frågan aktualiseras. 102s. 18

47.Enligt Mellqvist uppkommer en fordran alltså genom avtalet. Med det sagt är det dags att återvända till villkorsläran. Det konstaterades ovan att den innebär att en fordran som har sin grund i en rättshandling uppkommer när en part blir bunden till den. Mot bakgrund av löftesprincipen blir löftesgivaren bunden till rättshandlingen när mottagaren har tagit del av löftet. En fordran bör därigenom också uppkomma när mottagaren har tagit del av löftet.s. 19

48.I den äldre litteraturen nämner flera författare att ett anbud kan villkoras. Många konstaterar också att det är i och med viljeförklaringen, förbindelsen eller rättshandlingen som en suspensivt villkorad fordran uppkommer (i singular). Sammantaget uppkommer en fordran genom löftet i villkorsläran.s. 19

49.Utifrån ett funktionalistiskt perspektiv, som det Adlercreutz intog, kan det framstå som att det är begreppsbestämningar vilka styr lärans utformning och det svar läran ger på frågan om fordrans uppkomst. Det är inte helt korrekt. I och med att villkorsläran utgår från avtalet, och de rättshandlingar som utgör avtalets grund, öppnar de begrepp som används i villkorsläran i stället dörren till avtalsrättsliga avvägningar, såsom de mellan avsikt, förklaring och tillit. Villkorsläran påminner på så vis om funktionalismen. Begreppen syfte och ändamål öppnar där dörren för till exempel konkursrättsliga avvägningar. Högsta domstolens användande av syfte och ändamål i NJA 2009 s 291 öppnade dörren för en konkursrättsligt präglad avvägning mellan en enskild borgenärs intressen och borgenärskollektivets intressen. Skillnaden mellan villkorsläran och den bedömning som gjordes i 2009 års fall blir på så vis en skillnad mellan om en avtalsrättslig avvägning eller en konkursrättslig avvägning ska få styra frågan om fordrans uppkomst. Den förståelsen av villkorsläran är viktig att bära med sig med hänsyn till den rättskultur inom vilken denna avhandling skrivs.s. 19

50.103s. 19

51.Villkorsläran har främst diskuterats med tillämpning på sådana rättshandlingar som grundar ömsesidigt förpliktande avtal, men den är även applicerbar på ensidiga rättshandlingar. Däremot kan villkorsläran inte tillämpas på accepter av anbud, eftersom en accept som förenas med ett villkor är oren. Det följer av 6 § 1 st avtalslagen att en sådan accept i stället ska ses som ett nytt anbud. Villkorsläran kan inte heller tillämpas på utomobligatoriska skadeståndsfordringar. Sådana fordringar är inte beroende av att parterna medvetet har valt att göra dem villkorliga på det sätt som avses i villkorsläran.s. 20

52.Sammanfattningsvis har en fordran uppkommit enligt villkorsläran om parten har blivit rättsligt bunden till den, även om fordran är villkorad av att en framtida och oviss omständighet ska inträffa, under förutsättning att rättshandlingens bindande rättsverkan inte har blivit villkorad.s. 20

Villkorslärans relevans i dag

1.Funktionalismens inträde i den svenska förmögenhetsrätten medförde att allmänna läror blev omoderna. Villkorsläran omnämns inte heller i allmänna obligationsrättsliga verk, på det sätt som förr var vanligt. Läran kommer dock fortsatt till uttryck i rättskällor som ligger i vårt direkta blickfång. I förevarande avsnitt ska vi granska dessa, i syfte att peka på villkorslärans relevans i dag. Syftet är inte att föregå undersökningen, om vad som krävs för att en fordran ska uppkomma, i avdelning III, utan endast att ge några exempel. Villkorsbegreppet är centralt i villkorsläran, och det återfinns även i konkurslagen. Begreppet får därför tjäna som exempel i denna undersökning.s. 20

2.I 5 kap 1 och 10 §§ konkurslagen används just termen villkor, för att beskriva vilka fordringar som får göras gällande i en konkurs och om en fordran ska upptas i utdelningsförslaget:s. 20

3.5 kap 1 §s. 20

4.”I konkurs får endast en fordran som har uppkommit innan konkursbeslu-s. 20

5.tet meddelades göras gällande, om inte något annat följer av 3 kap. 2 § ellers. 20

6.bestämmelser i annan lag. 104s. 20

7.En fordran får göras gällande i konkurs även om den är beroende av vill-s. 21

8.kor eller inte är förfallen till betalning.”s. 21

9.5 kap 10 §s. 21

10.”Är en fordran beroende av ett villkor som innebär att borgenären inte hars. 21

11.rätt att utfå fordringsbeloppet om inte viss omständighet inträffar, skalls. 21

12.utdelning för fordringen inte beräknas i ett utdelningsförslag, om det saknass. 21

13.anledning att anta att villkoret kommer att uppfyllas.” I 5 kap 1 § 2 st konkurslagen görs, som synes, en distinktion mellan om en fordran är beroende av ett villkor och om den är förfallen till betalning. Att fordran inte är förfallen till betalning innebär alltså inte att den är villkorad. Detsamma gäller i villkorsläran. I 5 kap 10 § ges därtill en beskrivning av vad ett (suspensivt) villkor kan innebära, nämligen att borgenären inte har rätt att utfå fordringsbeloppet om inte en viss omständighet inträffar. Beskrivningen av villkor sammanfaller med vad ett suspensivt villkor betyder i villkorsläran. Bilden klarnar ytterligare, om konkurslagens villkorsbegrepp läses mot förarbetena till samma lag.s. 21

14.I förarbetena till den nu gällande konkurslagen görs inga vidlyftiga, allmänna uttalanden om fordrans uppkomst. Det nämns enbart att den väsentliga grunden har framhållits i doktrinen, som en allmän princip för vilka fordringar som får göras gällande i en konkurs. (Principen om den väsentliga grunden behandlas i nästa kapitel.) Det är inte särskilt märkligt, att frågan om fordrans uppkomst inte diskuteras mer ingående, med tanke på att reglerna i 5 kap 1 och 10 §§ inte stammar från den nu gällande konkurslagen. Reglerna överensstämmer nämligen i sak med motsvarande regler i 1921 års konkurslag. I förarbetena till 1921 års konkurslag finns också ett uttalande om fordrans uppkomst, som är relevant här. Där konstateras:s. 21

15.”Att avgöra, när en fordran skall anses uppkommen, är givetvis ej en kon-s. 21

16.kurslags sak.” Frågan om fordrans uppkomst ska alltså inte avgöras med hjälp av konkursrätten. I stället får uttalandet förstås som att frågan ska behandlas pås. 21

17.105 ett allmänt plan. På så vis överensstämmer ordningen med villkorsläran. Den lutar sig inte mot den enskilda regeln i vilken fordrans uppkomst förekommer. I stället öppnar ordningen för att beakta exempelvis avtalsrätten.s. 21

18.I förarbetena till 1921 års konkurslag finns ytterligare uttalanden att beakta. Det konstateras också:s. 22

19.”[…] att då det […] är fråga om fordringar, som grunda sig på förpliktelser,s. 22

20.vilka gäldenären åtagit sig innan konkurstillståndet inträdde, med en riktigs. 22

21.uppfattning icke torde överensstämma att anse, det fordringarna enligt före-s. 22

22.varande paragraf icke få göras gällande i konkursen.” I citatet konstateras att det är tillräckligt att gäldenären har förpliktat sig före den kritiska tidpunkten, för att en fordran ska kunna få göras gällande i en konkurs. Läses citatet mot lagtexten, följer det att om gäldenären har förpliktat sig så har också fordran uppkommit, även om den är beroende av villkor. I 136 § 1921 års konkurslag framkom att villkor betydde att den fullgångna fordran hade gjorts villkorad av att en viss framtida omständighet skulle inträffa. I dagens konkurslag ges villkorsbegreppet samma betydelse, vilket, som redan har nämnts, kommer till uttryck i 5 kap 10 §. Om de nämnda rättskällorna får diktera konkurslagens villkorsbegrepp överensstämmer det med villkorslärans villkorsbegrepp. Enligt villkorsläran har nämligen en fordran uppkommit om parten är rättsligt bunden till förpliktelsen, även om fordran är villkorad av att en framtida och oviss omständighet ska inträffa, under förutsättning att rättshandlingens bindande rättsverkan inte har blivit villkorad.s. 22

23.Här bör också påpekas att det i förarbetena till 1921 års konkurslag (i anslutning till 136 §) görs en distinktion mellan resolutiva och suspensiva villkor, liksom det görs i villkorsläran. Det rådde dessutom enighet i doktrinen, om att villkorsläran skulle användas för att avgöra fordrans uppkomst vid tiden för 1921 års konkurslags införande. Mot bakgrund av denna kontext råder det inget tvivel om att villkorsläran var normerande för frågan om konkursfordrans uppkomst, när 1921 års konkurslag infördes. Det är likväl snart 100 år sedan. Villkorslärans påverkan på frågan om fordrans uppkomst kan vara liten, om inte den har påverkat rättstillämpningen sedan dess. Genom en tillämpning av den funktionalistiska argumentationslinjen kan villkorsbegreppet i kon106 kurslagen lätt få ett annat innehåll, än vad det hade i villkorsläran. Vi behöver därför även undersöka rättstillämpningen, för att kunna bedöma villkorslärans vikt i nutida rättskällor.s. 22

24.I ett stort antal rättsfall sammanfaller den omständighet som Högsta domstolen har förlagt uppkomsttidpunkten till med vad som följer av villkorsläran (och den fordringsrättsliga lösningen). Det finns även rättsfall som uttryckligen anknyter till villkorslärans terminologi. Här är det tillräckligt att ge två exempel, NJA 1990 s 110 och NJA 1966 s 241, som illustration av hur villkorsläran fortsatt har betydelse i frågan om fordrans uppkomst.s. 23

25.I NJA 1990 s 110 var frågan bland annat om vissa skadeståndsfordringar kunde göras gällande i en konkurs och därigenom om de hade uppkommit före konkursutbrottet. Fallet gällde visserligen en tillämpning av 100 § 1921 års konkurslag, men i rättsfallet uttalade Högsta domstolen att bestämmelsen motsvarades av 5 kap 1 § konkurslagen. De nämnda skadeståndsfordringarna hade sin grund i skuldebrev, i vilka det hade föreskrivits att långivaren skulle ha rätt till gottgörelse för skada om ett lån, till följd av exekutiv auktion eller annars, betalades i förtid. Skuldebreven var utfärdade före konkursbeslutet, men omständigheten som gav upphov till skadeståndet inträffade i och med konkursen.s. 23

26.I frågan tog Högsta domstolen avstamp i att endast fordringar som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelas får göras gällande i en konkurs och att en fordran får göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor enligt konkurslagen. Högsta domstolen hänvisade också uttryckligen till de förarbeten som, enligt vad som ovan konstaterades, ger uttryck för villkorsläran:s. 23

27.”Enligt uttalanden i förarbetena till 1921 års KL (se NJA II 1921 s 535 ff)s. 23

28.får skadeståndsfordringar som uppkommit i anledning av konkurs men soms. 23

29.grundar sig på förpliktelser, vilka gäldenären åtagit sig innan konkurstill-s. 23

30.ståndet inträdde, göras gällande i konkursen.” Dessa allmänna uttalanden återspeglades också i domstolens bedömning av det enskilda fallet:s. 23

31.”[Borgenärens] skadeståndsfordringar har sin grund i de förpliktelser soms. 23

32.[gäldenären] åtagit sig genom skuldebreven. Fordringarna får därför ansess. 23

33.ha uppkommit vid skuldförbindelsernas ingående och således före kon-s. 23

34.107s. 23

35.kursbeslutet. Hinder möter därför inte att göra fordringarna gällande is. 24

36.konkursen.” Villkorslärans terminologi kommer tydligt till uttryck i Högsta domstolens avgörande, såtillvida att domstolen betonade att gäldenären hade förpliktat sig före konkursen och att fordringarna därigenom hade uppkommit. Domstolens slut är därtill förenligt med villkorsläran.s. 24

37.Det andra exemplet utgörs av NJA 1966 s 241. I rättsfallet hade en förläggare ingått förlagsavtal med ett par upphovsmän. Därefter gick förläggaren i konkurs. Konkursförvaltaren sålde sedan förläggarens befintliga lager av verk från just dessa upphovsmän. Frågorna i fallet var om fordringarna på royaltyersättning, med anledning av försäljningen, skulle anses vara massafordringar.s. 24

38.I 1966 års avgörande uttalade Högsta domstolen att fordringarna hade uppkommit redan vid konkursutbrottet, trots att de var villkorade:s. 24

39.”Före konkursen hade bolaget på grund av de ingångna avtalen förlagsrätts. 24

40.till de verk varom i målet är fråga, medan [upphovsmännen] hade rätt tills. 24

41.royalty, på det sätt villkorad att fordran därå kunde göras gällande efter hands. 24

42.som exemplar av verket såldes. Någon ändring i dessa avtalsförhållanden hars. 24

43.icke inträffat genom konkursen; särskilda lagbestämmelser finnas icke oms. 24

44.den rätt författarparten i förlagsavtal äger i förläggarens konkurs, och ej hel-s. 24

45.ler av grunderna för lagstiftningen om upphovsrätt följer att sagda rätt ärs. 24

46.att bedöma annorledes än som i allmänhet gäller om fordringar grundade pås. 24

47.avtal. [Mina kursiveringar.]” Fordringarna på royaltyersättning var alltså villkorade av att ytterligare verk skulle säljas. Uttalandet bör läsas mot vad Högsta domstolen konstaterade avseende uppkomsttidpunkten för royaltyersättning:s. 24

48.”När konkursboet sålt exemplar av de verk varom fråga är, har något intrångs. 24

49.i författarnas spridningsrätt icke skett, eftersom försäljningarna innefattass. 24

50.i den rätt till spridning, som genom förlagsavtalen överlåtits till bolaget.s. 24

51.S:s fordran på royalty i anledning av sådan försäljning måste, i anslutnings. 24

52.till vad förut sagts, anses hava uppkommit genom förlagsavtalet och såledess. 24

53.före egendoms avträdet, ehuru den först efter detta kunnat göras gällande.s. 24

54.Motsvarande gäller Kerstin N:s fordran utan hinder av att den angivits avses. 24

55.skadestånd. [Min kursivering.]” 108 Den allmänna regeln synes här ha preciserats av Högsta domstolen: En fordran uppkommer genom avtalet. I fallet var fordringarna villkorade av att en ytterligare omständighet tillkom, nämligen att verk såldes. Fordringarna hade likväl uppkommit före konkursutbrottet. Avgörandet överensstämmer med villkorsläran vad gäller resultatet och till viss del vad gäller terminologi. En fordran uppkommer när avtalet har ingåtts, även om den är villkorad av att senare omständigheter inträffar. Utgången har delvis befästs av Högsta domstolen i NJA 2005 s 510.s. 24

56.Villkorsläran finns alltså representerad i Högsta domstolens rättstillämpning; villkorslärans varande består i rättskällorna.s. 25

57.109s. 25