NJA 2010 s. 629, •Temarör och den borttappade huvudnyckeln«, p. ro. Se även NJA 2018 s. 834, •Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen•, p. 26 som talar om vitet som •ett på förhand normerat skadestånd som ofta syftar till att parterna inte ska behöva tvista om förhållandena i det enskilda fallet«.
Hänvisas från p. 4 (s. 153), p. 8 (s. 20)
1.formkravet vid fastighetsköp.Detta ska enligt Karlgren ske genom att »medkontrahenten till den part, som med åberopande av formfel hävdar avtalets ogiltighet, under vissa betingelser må kunna tillerkännas gottgörelse för den förlust, som bevisligen tillskyndats honom genom avtalets strandande och som är att hänföra till det negativa kontraktsintresset«. På detta sätt uppstår en medelväg som inte lämnar säljaren utan allt rättsskydd, och det behöver inte vara irrationellt att låta en sådan skadeståndsskyldighet ligga köparen till last, samtidigt som köparen »i övrigt får åtnjuta förmånen av avtalets ogiltighet«. Därefter går han vidare till att undersöka den rättsliga grunden för detta slags ersättning. En variant är att den inträder »rent legalt«, att det inte krävs någon särskild förbindelse från köparen. Han menar samtidigt att det torde finnas en allmän resonans för tanken att acceptera en ersättningsrätt för säljaren, och att köparens förbindelse utgör grunden för en sådan. Med en sådan utgångspunkt skulle man principiellt kunna gå ett steg vidare och erkänna giltigheten även av vitesutfästelser, »förutsatt att de korrespondera med köparens nu dryftade ersättningsskyldighet mot säljaren«. Frågan när förverkande-och vitesklausuler ska anses korrespondera på detta sätt kan besvaras på tre olika sätt. Det första är att tillerkänna klausulen giltighet endast om med densamma uteslutande eller företrädesvis avsetts kostnadstäckning för utgifter som ingår i det negativa intresset. En sådan lösning innebär emellertid att hänsyn måste tas till den starka misstro som enligt Karlgren finns mot den säljare som påstår att klausulerna enbart avser utgifter som ingår i det negativa intresset. Den andra, och enligt Karlgren bättre möjligheten, är att så snart med en för-s. 152
2.197 verkandeklausul blott tillika far anses vara åsyftat att ge säljaren ersättning för det negativa intresset, klausulen far betraktas som partiellt giltig, det vill säga giltig endast till ett belopp som står i rimlig proportion till det utgifts-och kostnadsbelopp som det förnuftigtvis kan tänkas röra sig.s. 152
3.Men, avslutar han, om man ändå gått dithän är frågan om inte det mest rationella och praktiska är att lägga bedömandet på objektiv basis. Detta skulle innebära att förverkandeklausuler och avtalsviten ska, utan hänsyn till deras syften, godtas men bara under förutsättning att de tidigare nämnda proportionerna mellan utgifterna enligt det negativa intresset och beloppet iakttas. s. 153
4.Från senare litteratur menar Olsen att av stor betydelse är ersättningsklausulens accessoriska natur, vilken medför att betalningsförpliktelsen inte är gällande om den har knutits till en ogiltig huvudförpliktelse.Emellertid har regeln visat sig inte vara undantagslös. Av NJA 1974 s. 526, »Handpenningsavtalet och det negativa intresset«, kan enligt Olsen såvitt gäller handpenningsfallen en klar undantagsregel konstateras, vilken anger att ersättningsklausulen accepteras i princip upp till ett belopp motsvarande säljarens negativa kontraktsintresse och som sådan fungerar den som ett undantag från den allmänna regeln om ersättningsklausulens accessoritet.Hon kritiserar emellertid denna (det vill säga hennes egen) tolkning av NJA 1974 s. 526, och anser istället att en giltighetsprövning av ersättningsklausulen -med stöd i praxis -ska göras. Vid en sådan prövning jämförs det avtalade beloppet med borgenärens förväntade skada beräknad enligt det negativa intresset och begränsad till vad en genomsnittlig köpare borde ha kunnat förutse. Dessa belopps. 153
5.454. A. a. s. 307 f. Se även Karlgren, Om skadeståndsskyldighet vid ogiltiga avtal, s. 66 ff.s. 153
6.456. Olsen, Ersättningsklausuler, s. 84 f.s. 153