Se till exempel Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt Il, s. u6, Hellner m. fl., oktober 2018, Zeteo), kommentaren till 3 §, avsnitt 2.4.3, Lehrberg, B. (2016), f. och Bernitz, U. (2018), Standardavtalsrätt, s. u3. Se även NJA 2016 s. 237, •Den fel uppmätta kontorsfastigheten«, p. 28: •friskrivningar inom köplagens tillämpnings- område ska tolkas restriktivt och måste vara klara och tydliga för att f¼ genomslag•.
Hänvisas från p. 1 (s. 194)
1.klusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott« samt att klausulen istället i allmänhet får tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel. Till stöd för att domstolen sökte en norm av typen N är användningen av »generellt« och »i allmänhet«. Men avslutningsvis i denna del av domskälen talar den istället talar om en hjälpregel för tolkning. En sådan regel är något annat än en dispositiv rättsnorm. Det kan här tänkas att domstolen sökte efter en speciell tolkningsregel för avtalsviten. En sådan tolkningsregel skulle i så fall vara en motsvarighet till den speciella tolkningsregeln för ansvarsbegränsningar och friskrivningar i standardavtal, vilken anger att dessa klausuler ska tolkas restriktivt. Domstolen skulle också kunna leta efter en dispositiv rättsnorm, att använda för tolkning av avtalet i enlighet med innehållet i den dispositiva rätten. I sådana fall skulle det indirekt vara ett uttalande om innehållet i den dispositiva rätten. Här kan med andra ord finnas en skillnad mellan (1) innehållet i den materiella dispositiva rätten och (2) innehållet i den dispositiva rätt som används i en tolkningsregel. Därmed inte sagt att dessa har olika innehåll, men det går inte heller att mot bakgrund av domskälen att säga att de har samma innehåll. Den rimligaste läsningen av domskälen i denna del är emellertid att domstolen letade efter en materiell dispositiv norm Kontraktsrätt: allmänna ämnen, s. 122, Herre, J. och Ramberg, J. (2016), Köp/agen (26 Avtalstolkning: tolkning av avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, s. 211s. 194