NJA 1999 s. 629, •Sydkraft Il< med hänvisning till Vahlen, L. (1960), Avtal och Bolaget«, p. 23 för redogörelsen för denna tolkningsregel.
Hänvisas från p. 1 (s. 346), p. 3 (s. 11), p. 7 (s. 67)
1.norsk rätt, men där båda kan appliceras även på svenska förhållanden (vilket också har gjorts efterhand). I fråga om användning av nordiskt material i förmögenhetsrättsliga framställningar brukar ett vanligt anfört skäl vara den gemensamma avtals-och köplagstiftningen.Även inom andra rättsområden förekommer argument som bygger på likheter mellan lagstiftningen. Till exempel ansåg Hagstrnm att »retten i de 0vrige nordiske land kan og b0r tillegges betydning som rettskilde i norsk rätt«.Problemet med en sådan användning av avtalsvitet är emellertid att vitet är en produkt av avtalsfriheten snarare än av en gemensam nordisk lagstiftning. Den svenska »retten« att användas som rättskälla i norsk rätt, behöver därför inte nödvändigtvis ha några gemensamma drag med den norska. Det gör att den gemensamma bakgrunden inte har den betydelse som den av Brrekhus, S. (1947), En analyse ag vurdering av den såkalte negative kontraktinteresse i 62. Wilhelmsson, T. (1985), Den nordiska rättsgemenskapen och rättskälleläran. Tid63. Se till exempel Herre, J. (2018), Användningen av utländsk rätt i Högsta domstolen J. (2018), Obligationsrätt i Norden -nuläge och utmaningar. Tidsskrift for Rettsvitenskap, s.s. 346
2.39s. 346