1.När det gäller just otillbörlighetsrekvisitets tillämpning på betalningar pekar de dogmatiska utsagorna till synes i en objektiv riktning. I beskrivningar avseende betalningar är det särskilt en utsaga från förarbetena som är åter kommande i litteraturen och i praxis: ”När betalningen är att anse som ordinär men borgenären kände till att gälde nären var eller blev insolvent, ger beredningens förslag i denna paragraf enligt min mening tillräckliga möjligheter till återvinning. En sådan betalning av ett betydande belopp som görs till en oprioriterad borgenär kort före konkursut brottet torde nämligen för det mesta få anses som otillbörlig. Att återvinning utesluts i de undantagsfall då betalning av detta slag inte kan betecknas som otillbörlig är enligt min mening inte ägnat att inge betänkligheter.” Vad som framhålls är alltså att en betalning med ett betydande belopp till en oprioriterad borgenär kort tid före konkursen, då borgenären kände till att gäldenären var eller genom betalningen blev insolvent, för det mesta bör anses otillbörlig. Detta även om den i och för sig betraktas som ordinär. Utsagan används i såväl praxis som doktrin. Den återkommer eller refereras i åtminstone åtta olika författares verk. I flera fall har den givits en central position. HD förefaller bara ha prövat ett kontokreditfall där otillbörlighet var avgörande, NJA 1978 s 194 (Stelvio). Den ovan angivna formuleringen i propositionen ställs upp som central norm i domskälen. Domskälen i övrigt består i två relativt intetsägande meningar där denna norm tillämpas och där beloppet framhålls som avgörande: ”Enär de belopp som sålunda överförts till banken varit betydande, har banken gynnats framför andra borgenärer på ett otillbörligt sätt. Banken har känt till de omständigheter som gjort överförandet av beloppen till banken otillbörligt.” Beloppet var 33 523 kr, vilket motsvarar mer än 133 000 i 2018 års penningvärde. Insättningarna 190 8 (D) Otillbörlighetsrekvisitet och avsikt gjordes under tre veckor innan konkursen. Bankens onda tro var klarlagd genom att banken vid ett möte tre veckor innan konkursen informerats om att bolagets ekonomiska ställning var ohållbar.s. 8
2.Övriga kontokreditfall från HD har avsett andra återvinningsregler och belyser därför inte tillämpningen av otillbehörlighetsrekvisitet. Det kan i sammanhanget dock noteras att även dessa fall har gällt insättningar kort tid innan konkursen och betydande belopp. De har också handlat om några få insättningar. NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll) gällde särskild undantagslagstiftning och äldre lydelse av 30 § i 1921 års konkurslag, d v s med rekvisiten betalning inom 30 dagar och ond tro hos borgenären. Tre insättningar innebar att ett två veckor gammalt ett minussaldo om 288 092 kr vändes till plussaldo två dagar innan undantagslagstiftningen. NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction) gällde KonkL 4:10 och en insättning om 1 080 937 kr vid ett tillfälle 16 dagar innan konkursen. I NJA 1990 s 649 (Travtränaren) bifölls inte talan enligt KonkL 4:5 eftersom banken inte ansågs ha varit i ond tro. Däremot bifölls den enligt KonkL 4:10 och två insättningar om totalt 100 655 kr återvanns. Insättningarna gjordes knappt tre månader innan konkursen och var de enda transaktionerna som gjorts på kontot under hela året innan konkursen.s. 190
3.Att bedöma otillbehörlighetsrekvisitet med hänsyn till tid, belopp och ond tro är en omformulering och en förenkling i förhållande till vad som kan läggas in i detta rekvisit. Likafullt visar en rättsdogmatisk utredning att en sådan användning av rekvisitet har framhållits i förarbeten, litteratur och praxis. En författare uttrycker detta som att stor principiell betydelse har lagts vid objektiva faktorer som betydande belopp, att rättshandlingen gjorts strax före konkursen, och ond tro. En annan menar att HD synes ha gjort bedömningar som ”i allmänhet grundat sig uteslutande på den undandragna egendomens värde.”s. 190