1.Jag kom i första hand fram till resultatet genom en analys av partsrela tionen. En del i detta var att identifiera vilka åtgärder som parterna kan vidta i relationen och att överväga huruvida dessa åtgärder är relevanta för frågan om vad som skall kunna återvinnas. Denna del av analysen har enkel beslutsteoretisk, eller spelteoretisk, karaktär och handlar om att förutse hur parter i egenintresse typiskt sett väljer att agera i olika situationer. Den andra delen av analysen handlar om hur parternas möjligheter att agera förhåller sig till syftet med återvinning, i allmän mening. Analyserna ledde till fyra argument. Utöver den beslutsteoretiska analysen gjorde jag en rättsdogmatisk utred ning av svenska rättskällor. Den blev inte särskilt omfattande. De normativa utsagor som jag identifierade gav inte mer än vad jag redovisar. Utifrån dessa utsagor fann jag heller inte anledning till att bredda den rättsdogmatiska utredningen till angränsande eller liknande frågor.s. 6
Analys av parternas möjligheter
1.Mina analyser av parternas egenintresse och möjligheter ledde till fyra argument. De förklarar samtidigt kontexten. 150 6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationers. 6
2.Det första argumentet bygger på att en återvinning måste ha någon effekt i den situation som uppstått genom konkursen, annars är det meningslöst att återvinna. I detta avseende är det lätt att konstatera att återvinning av en insättningstransaktion har effekt. En insättningstransaktion innebär att konkursboet tillförs medel. De andra handlingar som kan företas i ett kontokreditförhållande är det däremot inte meningsfullt att återvinna. Den vanligt förekommande rättshandlingen att göra en uttagstransaktion är i princip inte till nackdel för fordringsägarna. Uttagstransaktioner kan ha betydelse för bedömningen av om insättningarna skall vara återvin ningsbara, men de blir inte i sig föremål för återvinning. Den mer speciella rättshandlingen att förändra gränsen för kontokrediten, d v s kreditlimiten, är inte heller något som det är meningsfullt att angripa med återvinning. Detsamma gäller en omvandling av kontokrediten till en ren kredit utan uttagsmöjligheter, inte ens i beaktande av att en sådan åtgärd kan medföra krav på amorteringar. Att amorteringarna kan angripas, såsom transaktioner som minskar skuldsaldot, är vad som är relevant i sammanhanget. Det är insättnings och betalningstransaktionerna som påverkar förmögenhetsför hållandena på ett sätt att det är meningsfullt att återvinna i en konkurs.s. 150
3.Det andra argumentet är att möjligheten för gäldenären att ta ut insatta medel inte skall påverka möjligheten att återvinna en insättning. En sådan ordning vore nämligen vare sig ändamålsenlig eller logisk. Ett ändamål med reglerna om återvinning är att förebygga och förhindra att banken gynnas framför andra borgenärer. I de fall det handlar om gäldenärens avsikter att gynna banken och gäldenären därför gör en insättning, är det irrelevant att gäldenären har en rättslig möjlighet att ta ut medlen igen. Detta eftersom gäldenären inte kommer att utnyttja den möjligheten. Det faktum att gäl denären kan ändra sig och därför gör ett uttag är inte ett skäl att utesluta återvinning av insättningar när något uttag aldrig gjordes.s. 150
4.Det tredje argumentet bygger på att det inte är korrekt att gäldenären kan ta ut insatta medel. Banken har betydande möjligheter att i varje ögonblick stoppa vidare uttag, eller med andra ord ”spärra kontot”. Banken kan helt enkelt vägra att prestera. När gäldenären gör en insättning kan gäldenären därför inte veta om han kommer att kunna ta ut medel igen. Även oms. 150
5.6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationer 151 banken enligt avtalet skulle vara förpliktigad att inte stoppa vidare uttag, kan det antas att sanktionen som banken får utstå om den ändå gör detta, sällan är lika kostsam för banken som det hade varit att medge uttaget och förlora pengarna. I de fall där gäldenären verkligen saknade betalningsförmåga kan det därtill antas att sanktionerna uteblir. Banken kan då med framgång hävda allmänna principer om rätt att vägra fullfölja avtal med den som inte kan förväntas prestera. Det fjärde argumentet gäller de fall då insättningar görs utan att det finns någon avsikt att gynna banken. Gäldenären kan göra insättningen med avsikt att ta ut medlen igen, samtidigt som banken kan ha avsikt att fortsätta förhållandet utan tanke på att spärra något konto. Jag konstaterar dock att förekomsten av dessa fall inte utgör skäl att undanta insättningar i kontokreditförhållanden från återvinning. Vad som behövs är istället en prövning som skiljer olika insättningar åt. Huruvida denna skiljelinje alls skall ha med avsikt att göra behöver först hanteras som en egen fråga.s. 6
Rättsdogmatisk utredning
1.Utöver de fyra argumenten som min analys ledde till gjorde jag en rätts dogmatisk utredning av svenska rättskällor. Den visade att det fanns flera normativa utsagor i praxis och doktrin. Likaså visade den att lagtexten snarare talade för forskningsresultatet än för något alternativ. Jag skall strax återkomma till detta. Att lagtexten inte kunde användas för att utan vidare hantera problemet var förstås något som jag hade konstaterat redan initialt, eftersom det annars inte funnits anledning att göra en analys. Den delen låg med andra ord i upptäckten av forskningsfrågan. I praxis fann jag att minoriteten av justitieråden i ett rättsfall, NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll), menade att insättningar i kontokreditförhållanden inte skulle anses utgöra betalningar. Deras argument var att vad som sattes in kunde tas ut igen. En av de två framhöll att gäldenären inte hade betagits rätten att göra uttag. Argumentationen byggde alltså inte på normativa argument utan på ett ställningstagande utifrån en analys av omständighe terna kring kontokrediter. Majoriteten i samma mål tog inte upp rätten att ta åter ut medel. De beaktade istället de faktiska uttagen: 152 6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationers. 6
2.”Vad angår krediteringarna … måste vid tillämpning av reglerna om återvinnings. 152
3.i konkurs varje å checkräkningskredit gjord insättning anses såsom betalnings. 152
4.i den mån beloppet motsvaras av saldo räkningshavaren till last och ej åters. 152
5.uttages.” Deras argumentation avser således främst omfattningen av vad som skall återvinnas, se nästa kapitel. De ger inget direkt skäl till att det skall vara insättningar som återvinns. Som normativt argument är det dock ett klart ställningstagande. De skriver som nämnts – ”insättning anses såsom betalning” – och betalning var även enligt den då tillämpliga lagtexten en återvinningsbar åtgärd.s. 152
6.Sedan dess har HD bedömt återvinning i kontokreditförhållanden vid tre tillfällen. I NJA 1990 s 649 (Travtränaren) återvanns två insättningar om totalt 100 655 kr. Insättningarna var de enda transaktionerna som gjorts på kontot under hela året innan konkursen. NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction) gällde KonkL 4:10 och en insättning om 1 080 937 kr vid ett tillfälle. Båda dessa fall är tydliga normativa argument för att återvinna insättningar.s. 152
7.Innan de nyss nämnda fallen hade HD också avgjort NJA 1978 s 194 (Stelvio) och återvunnit 33 523 kr. Det framgår inte vilka insättningar och uttag som gjorts. Vad domarna återvinner är ett netto av insättningar och uttag under en period om tre veckor innan konkursen. Domarna i målet verkar dock inte ha haft några andra uppgifter att gå på. I domskälen anges: ”Det är upplyst, att beloppet utgör skillnaden mellan det totala belopp som under den aktuella tiden inbetalats av gäldenärerna och summan av de utbetalningar Stelvio under samma tid gjort från kontot.” Avgörandet talar inte emot att insättningar skall återvinnas. Det är insättningarna som åstadkommer den yttre gränsen för vad som återvinns. I frågan om det är insättningar som skall återvinnas får avgörandet ses som ett stöd för att så skall vara fallet.s. 152
8.I doktrin finns det flera uttalanden av innebörden att insättningar skall vara återvinningsbara. Ett exempel är illustrativt för samtliga: ”Insättning på ett checkräkningskonto, som har ett saldo till mottagarens förmån, ärs. 152
9.6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationer 153 en betalning.” Således handlar det om mycket kortfattade utsagor av påståendekaraktär. Det skall noteras att det inte förefaller finnas någon som i doktrin menar att det inte är insättningarna som skall återvinnas. Däremot finns det flera som i den angränsande frågan om omfattningen av återvinningen, menar att det är ”nettot” som skall återvinnas, d v s skillnaden mellan alla insättningar och alla uttag under en viss period, vilket jag återkommer till i nästa kapitel. I den här aktuella frågan, om det är insättningar som skall återvinnas, kan även dessa utsagor ses som ett stöd för att så skall vara fallet. Den nuvarande lagtexten består av KonkL 4:5 och 4:10. I dessa paragrafer anges som sagt att ”rättshandling” respektive ”betalning” är objektet för vad som skall ”gå åter”. Lagtexten ger inte stöd för att insättningar skall vara föremål för återvinning. För detta krävs att insättningarna betraktas som ”betalning”. Att begreppet ”betalning” anses omfatta rättshandlingen ”insättning” ligger närmare till hands än motsatsen. Båda rättshandlingarna handlar om att tillföra eller i varje fall gottskriva banken medel. Det går därför att göra ställningstagandet att insättningar i ett visst fall skall vara återvinningsbara för att de betraktas som rättshandling eller betalning, eller jämställs med åtminstone någon av dessa. Med lagtexten i KonkL 4:5 stadgas att det är en rättshandling som skall återvinnas. Både ordet ”en” och ordet ”rättshandling” kan föranleda problematisering. När flera rättshandlingar behövs för att åstadkomma en transaktion kan det finnas anledning att fråga sig hur återvinningsreglerna skall användas. Sådan problematisering har gjorts i doktrin, men inte heller i sådana sammanhang framkommer något stöd för att undanta insättningar från återvinning. Det förekommer heller inte stöd för att något annat än insättningar skall vara den återvinningsbara handlingen i kontokreditrela tionen. I sammanhanget kan jag härtill påpeka att även insättningar på en kon tokredit som gjorts av tredje man, såsom gäldenärens kunder, har ansetts återvinningsbara. Förhållandet kan betraktas som att gäldenären bemyndi gat sina kunder att betala till kontokreditkontot. Gäldenären har därmed 154 6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationer företagit rättshandlingarna som huvudman för dem han givit anvisning att betala på detta sätt.s. 6
10.I min utredning av doktrin noterade jag att det fanns utländska rön i frågan om kontokredit. Dansk, Australisk och Nya zeeländsk diskussion anfördes. Jag har inte gjort någon självständig utredning kring diskus sionen i dessa jurisdiktioner.s. 154
Reflektioner kring resultatet
1.Det resultat jag redovisat i detta kapitel består som nämnts i den normativa slutsatsen att det vid kontokredit är insättningar som skall kunna återvin nas. Detta förutsatt att de leder till minskning av en gäldenärs skuldsaldo. Enkelt uttryckt hävdar jag alltså att jag i den aktuella frågan nått resultatet att återvinningsreglerna skall kunna användas på insättningar i kontokre ditrelationer. Ett karaktäristiska för detta resultat är att det knappast är någon som höjer på ögonbrynen över att det är just insättningarna. Även om det möjligen går att utläsa tveksamhet över hur kontokreditrelationer skall hanteras i återvinningshänseende, har ingen redovisat hur en annan lösning skulle gå ihop.s. 154
2.Uttryckt på ett annat sätt är det resultat som jag hävdar ganska självklart. Redan den rättsdogmatiska utredningen pekar på just detta resultat. Den rättsdogmatiska utredningen är samtidigt något som vi förväntar oss att en jurist skulle åstadkomma om juristen hade anledning att fundera över frågan.s. 154
3.Min insats i detta kapitel är heller inte i övrigt särskilt annorlunda från vad andra forskare i förmögenhetsrätt gör. Skillnaderna är främst sättet att redovisa och den uttryckligen redovisade analysen av parternas möjligheter. Vad gäller metodologi och systematiskt tillvägagångssätt är den rättsdogma tiska utredning som jag gjort förstås en erkänd metod. Tillvägagångssättet har också varit systematiskt. Arbetsinsatsen med att undersöka ”dogmerna”, eller m a o rättskällorna, har visserligen varit ganska bekväm, men den har bestått i systematiska sökningar i databaser och i uppföljning av källhänvis ningar som återfunnits i de olika texterna. Ett besvärande faktum är dock att en likadan rättsdogmatisk utredning kan åstadkommas i syfte att produceras. 154
4.6 (b) Objektet för återvinning i kontokreditrelationer 155 kunskap för ett högst begränsat sammanhang. En jurist skulle kunna göra motsvarande för att exempelvis ge ett strategiskt råd till en klient. Utifrån dessa reflektioner om hur den rättsdogmatiska utredningen för håller sig till allmänna vetenskapskriterier konstaterar jag att det är mycket diskutabelt om den bör kallas vetenskaplig. Det behövs något mer. En fråga är då om den icke rättsdogmatiska del som jag redovisat, analysen av partsrelationen, kan bidra till detta? I analysdelen identifierar jag insättningar som relevanta i återvinnings kontexten, men också att uttag har relevans. Jag analyserar hur insättningar och uttag förhåller sig till varandra med hänsyn till partsavsikter. Av detta drar jag ett par logiska slutledningar. Denna insats skulle kunna tänkas tillföra ett mått av vetenskaplighet. Det skulle också kunna tillföra tidigare okänd kunskap. I varje fall står det inget som detta i de andra rättsvetenskap liga verk jag gått igenom. Det kan dock vara så att motsvarande analys och slutledning är kända genom utländska verk, som jag inte tagit del av. Till saken hör härvid att de grundläggande idéerna bakom återvinningsreglerna anses vara internationella. Om motsvarande analys och slutledning är kända genom utländska verk är det jag gjort ingen tidigare okänd kunskap. Samtidigt har jag i den rättsdogmatiska delen förhållit mig till den svenska jurisdiktionen, och det har utländska forskare antagligen inte gjort. Av vad jag redovisat i detta kapitel skiljer sig min insats dock från vad andra forskare redovisat att de åstadkommit. Vad jag tillför är nämligen en analys och en motivering som ingen annan gjort tidigare, i varje fall har de inte redovisat att de gjort detta. Som jag nämnt är tidigare utsagor kortfattade och av påståendekaraktär. Det är möjligt att jag i denna del tillför något som har värde i forskningshänseende såsom tidigare okänd kunskap, men jag menar inte att resultatet jag åstadkommit uppfyller min målbild. Nyhetsvärdet är lågt, bland annat för att resultatet i så hög grad redan har uttryckts normativt. Tillskottet i kunskapshänseende är aningen större, men detta tillskott ligger nära till hands för både forskare och jurister som arbetar med återvinning. Jag betraktar därför inte resultatet som ett ”forskningsresultat”. Vad jag bidrar med är en förklaring av annat slag. Att jag inte betraktar resultatet som ett forskningsresultat innebär inte att jag diskvalificerar min insats som forskning. Vad jag gjort är en del av en forskningsinsats. En särskild anledning till denna bedömning är att detta kapitel också utgör en grund för nästa kapitel. 156 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 6