NJA 1998 s 275 (Makarnas konto).
Hänvisas från p. 15 (s. 22)
1.Jag har ovan redovisat olika faktorer som kan beaktas i en bedömning av om avskiljandet är reellt, och i den reella frågan om vilka nivåer av risker som skall tillåtas. Även om de rättsdogmatiska utsagorna inte ger något mer konkret besked hör det till saken att bedömningen också är beroende av bevisaspekter. Svårigheterna att bedöma kan i viss mån hanteras genom normer om bevisning. Det finns flera normativa utsagor om bevisningen. I förarbetena hävdas att utgångspunkten för bevisbördans placering skall vara att den som gör gäl lande prioritet är skyldig att visa att förutsättningarna för detta är uppfyllda: ”Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den, som gör gällande, att medel äro behörigen avskilda för honom, enligt allmänna regler är skyldig att visa att förutsättningarna härför äro uppfyllda.” Utsagan skulle innebära att uppdragsgivaren skulle behöva visa att medlen avskilts i reell mening och att de eventuella uttag och de eventuella brister som föreligger inte beror på bristande avsikter hos uppdragstagaren. En sådan placering av bevisbördan skulle kunna tänkas fylla en funktion i förhållande till den intressegemenskap som med viss sannolikhet föreligger mellan uppdragstagare och uppdragsgivare. Parterna har båda anledning att framhålla att det handlat om ett redovisningsförhållande som skall medföra separationsrätt. Exempelvis kommer uppdragstagaren typiskt sett inte att medge någon brist på avsikt med avskiljandet. 488 22 (R) Separationsrätt vid kontanthanterings. 22
2.På grund av denna intressegemenskap kan det bli särskilt besvärligt att underkänna separationsrätt på den grunden att parterna justerat det ursprungliga avtalet konkludent eller underförstått. Som redovisats i föregå ende avsnitt har HD i linje med en förarbetsutsaga ställt krav på ”uttryckligt medgivande eller andra särskilda omständigheter” för att avtalsvillkoren skall anses justerade. När det handlar om gränsdragning för tredjemans skydd och inte bara om avtalstolkning utifrån parternas samstämmighet, är detta högt ställda krav.s. 488
3.En bevisbörderegel som lägger ansvar på den som gör anspråk på sepa rationsrätt förefaller därför ha visst fog för sig.s. 488
4.I doktrin har en person som arbetade lagstiftningen (Walin) emellertid hävdat att vad som i förarbetena angivits om bevisbörda kan bli en alltför onyanserad ordning. Han förefaller därför vilja nyansera förarbetsutsagan:s. 488
5.”Man synes ha anledning att i första hand utgå från att en person som är unders. 488
6.kastad redovisningsansvar inte brutit mot förpliktelsen – och därmed ådragits. 488
7.sig straffansvar – utan har avsett att efter förmåga fullgöra den. I straffrättsligts. 488
8.hänseende måste detta vara utgångspunkten. Det förefaller även i civilrättsligts. 488
9.hänseende finnas anledning utgå från sysslomannens uppgifter om vad soms. 488
10.förekommit. Att redovisningsmedel hålls avskilda bör ju vara det normala. Vids. 488
11.konkurs och utmätning representeras de motstående intressena av huvudmans. 488
12.nen, på ena, och borgenärskollektivet resp utmätningssökanden, på andra sidan.s. 488
13.Vad gäldenären (sysslomannen) uppger kan väl inte räknas som det ypperstas. 488
14.bevis om vad som förekommit, men måste ändå tillmätas betydelse.” Av praxis framgår att HD i två avgöranden lagt vikt vid vem som har bäst förutsättningar att utreda vad som hänt. Det ena fallet gällde ett konto som från början varit redovisningsmedelskonto men där konkursförvaltaren ifrågasatte separationsrätt på grund av hur konkursgäldenären hanterat kon tot. HD placerade då bevisbördan på ”kontohavarens rättsinnehavare – – i detta fall konkursboet” med motiveringen att denna part hade de bästa möjligheterna ”att prestera utredning härom genom att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot.” Det andra fallet gällde ett konto från vilket uttag gjorts och där den som hävdade separationsrätts. 488
15.22 (R) Separationsrätt vid kontanthantering 489 hävdade att uttagen gjorts i dennes intresse. Högsta domstolen (som fastställde HovR:s beslut) placerade då bevisbördan i enlighet med utgångs punkten, d v s på den som hävdade separationsrätt. Det gjorde HD dock först efter att ha beaktat att denne part föreföll ha bäst möjligheter att föra bevisning om vilka transaktioner som förekommit på kontot. Av de normativa utsagorna går det således att utläsa tydligt stöd för att bevisbörda kan användas som verktyg. Huruvida detta verktyg gör det enklare att hantera de normativa utsagorna om krav på reellt avskiljande kan dock ifrågasättas.s. 22