Ett tydligt uttryck för detta finns redan i underrubriken till min artikel Claes Martinson, Säljarens upplysningsplikt – en fråga om att gå över ån efter vatten?, JT 1992–93 s 436. För samma tema se: Folke Grauers, Fastighetsköp, Juristförlaget i Lund, 21 u, 2016 s 222–234, 213–214, och 20 u, 2012 s 232–245, 223–224. Folke Grauers, Upplysningsplikt vid fel i fastighet på diskutabla grunder, JT 2006–07 s 890–906. Att frågor som dessa lätt kan vara beroende av perspektivet se Torgny Håstad, Säljarens upplysningsplikt, JT 1992–93 s 607–619. Torgny Håstad, Säljarens upplysningsplikt vid överlåtelse av fast egendom, JT 2007–08 s 41–46. Christina Hultmark, Upplysningsplikt vid ingående av avtal, Juristförlaget Stockholm, 1993. Jon Kihlman, Fel, Handelshögskolan i Stockholm, 1999, särskilt s 183–185. Notera NJA 2001 s 155 (Den polsktillverkade båten) och NJA 2007 s 86 (Motocrossbanefallet).
Hänvisas från p. 2 (s. 386)
2.Med detta sagt vill jag påpeka att det jag gjort ändå ligger nära de tradi tionella resultat som kan nås med systematiseringsanalyser. Det förekommer att sådana analyser handlar om huruvida det finns ett reellt utrymme för att använda en viss norm, i beaktande av de andra normer som också är relevanta i ett visst sammanhang. Vad jag redovisar här är en logisk slutsats om vissa bevisförhållanden. Den kan användas för att förstå vad som alls är relevant att utreda.s. 386