Gertrud Lennander framhåller att styrkan i det subjektiva rekvisitet kan inverka, Återvinning i konkurs, 4 u, 2013 s 174, 3 u, 2004 s 168. Hon framhåller NJA 1985 s 29 (Simiaprodukter)
Hänvisas från p. 1 (s. 228)
1.För aspekten ond tro kan konstateras att fallet Stelvio kan vara vägledande för betydelsen av olika nivåer av ond tro. Det handlar då dock bara om att det finns anledning att laborera med två nivåer. Några direkta normativa utsagor om fler nivåer finns inte, jfr avsnitt 8.4 ovan. 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 229 I Stelvio använde HD en skrivning som innebär att de anger den onda tron som kvalificerad: ”Banken har känt till de omständigheter som gjort överförandet av beloppen till banken otillbörligt.” Det framgår att bankens onda tro var klarlagd genom att banken vid ett möte tre veckor innan konkursen informerats om att bolagets ekonomiska ställning var ohållbar. Fallet utgör därför stöd för att faktisk kännedom om otillbörligheten skall bedömas som mer graverande än om den onda tron varit okvalificerad. Några utsagor som talar emot att laborera med två nivåer finns inte att redovisa. Däremot skulle fallet i sig kunna ges mer begränsad normativ betydelse än vad jag nyss beskrivit. Det skulle kunna hävdas att domarna angav att banken kände till otillbörligheten för att det just var så i fallet, men utan avsikt att därmed etablera en norm där kvalificerad ond tro skall krävas. I doktrin har hävdats att det inte skall vara avgörande att banken bara är i okvalificerad ond tro, d v s inte kände till men borde ha känt till. Även i sådana fall skall i o f s ordinära insättningar kunna återvinnas. För fallen av okvalificerad ond tro anses dock en viss försiktighet vara påkallad. Det är således fråga om en relativ utsaga och inte en utsaga om att det inte finns anledning att räkna med flera nivåer av ond tro. Beträffande rättspraxis i övrigt kan redovisas att ond tro inte var föremål för bedömning i Ekblad. I Travtränaren prövades ond tro, men sådan ansågs inte föreligga. Båda fallen avgjordes med KonkL 4:10. I Kreuger var det däremot fråga om ondtrosbedömning. Kreuger gällde särskild undantags lagstiftning och äldre lydelse av 30 § i 1921 års konkurslag. Något skäl att avgöra om den onda tron var påfallande stark fanns inte.s. 228