9.9 · Den rättsdogmatiska utredningen av aspekterna

1.I underavsnitten nedan redovisar jag min utredning av vad som i rätts­ dogmatiskt hänseende går att hämta beträffande aspekterna. För samtliga aspekter redovisar jag vad som står att finna i rättspraxis om kontokrediter. Det handlar främst om fyra fall som HD prövat. NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll), NJA 1978 s 194 (Stelvio), NJA 1990 s 649 (Travtränaren) och NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction). Av dessa fall är det bara ett, Stelvio, där otillbörlighet var avgörande. Övriga kontokreditfall från HD, d v s Kreuger, Travtränaren och Ekblad, har avsett andra återvinningsregler och belyser därför inte tillämpningen av otillbörlighetsrekvisitet. Jag skall här ändå framhålla i vilken mån fallen speglar de olika aspekterna. Beträffande tre av fallen är detta inte relevant i rättsdogmatiskt hänseende, och det utgör heller ingen användbar empiri, men det illustrerar vilka kontokreditfall som uppmärksammats i praktiken.s. 226

Tidsaspekten

1.Vad gäller tidsaspekten är det tydligt att alla de fyra fallen gällde insättningar kort tid innan konkursen. I Kreuger vändes ett två veckor gammalt minus­ saldo om 288 092 kr till plussaldo två dagar innan särskild undantagslag­ 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 227 stiftning infördes. I Stelvio gjordes insättningarna under tre veckor innan konkursen, netto 33 523 kr. I Ekblad gjordes insättningen om 1 080 937 kr vid ett tillfälle 16 dagar innan konkursen. Endast i Travtränaren gjordes insättningarna längre tid än alldeles innan konkursen. Två insättningar om totalt 100 655 kr återvanns när de gjordes knappt tre månader innan konkursen. Samtidigt var dessa två insättningar de enda transaktionerna som gjorts på kontot under hela året innan konkursen. Den rättsdogmatiska slutsats som går att dra från praxis är att det inte finns något kontokreditfall som ger stöd för att återvinna insättningar som gjorts mer än kort tid innan konkursen. En sådan slutsats ger egentligen inte stöd för någon slutsats om vad normen skall innebära. För den som vill konstruera ett rättsdogmatiskt stöd kan man kanske tänka sig en möjlighet att använda lagtexten. Det handlar då om att snegla på de tidsfrister som stadgas. Tre månader är den frist som lagstiftaren använt som schablon i specialregeln för återvinning av just betalningar, d v s i KonkL 4:10. Specialregeln bygger visserligen på enbart objektiva rekvisit och måste därför begränsas schablonmässigt för att inte bli för vidsträckt, men det är en schablon som säger något om vilket tidsintervall som allmänt får anses akut. Vad som görs inom tre månader före konkursen är kanhända generellt sett sådant som kan vara föranlett av just konkurshotet.s. 226

Beloppsaspekten

1.Av vad som nyss nämnts följer att beloppen i tre två av fallen, Kreuger 288 092 kr och Ekblad 1 080 937 kr, var betydande. Även i fallet Travträ­ naren var beloppet stort, 100 655 kr. De 33 523 kronorna i fallet Stelvio framstår däremot som ett mindre anmärkningsvärt belopp. Ändå angav HD:s majoritet uttryckligen att de ansåg beloppet vara betydande: ”Enär de belopp som sålunda överförts till banken varit betydande…” Penningvär­ desförändringen sedan 1978 kan förklara detta. Insättningarna i Stelvio är visserligen det minsta beloppet av de fyra fallen även omräknat till dagens värde, men de 33 523 år 1978 blir mer än 133 000 kr och ett nästan lika stort belopp som i Travtränaren. Beaktat penningvärdesförändringen var de 288 092 i Kreuger för övrigt det överlägset största beloppet, nära 8,5 miljoner kr i värde per 2018. I rättsdogmatiskt hänseende går det att dra en slutsats av fallet Stelvio som innefattade en otillbörlighetsbedömning. HD angav där att de bedömde beloppet som betydande och de använde denna bedömning som grund för sitt ställningstagande. Således skall 33 523 kr anses som ett betydande 228 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … belopp. Huruvida rättsdogmatiskt stöd behövs för att ta hänsyn till pen­ ningvärdesförändringar lämnar jag öppet, men medräknat sådan kan fallet användas som stöd för att ett belopp på nära 133 000 kr i 2018 års pen­ ningvärde skall anses som betydande.s. 9

Ordinäritetsaspekten

1.Beträffande ordinäriteten kan konstateras att fallen Travtränaren och Ekblad gällde klart avvikande transaktionsmönster. Med hänsyn till omständighe­ terna kan man säga att de framstod som betalningar snarare än insättningar. Det handlade om enstaka insättningar på konton där transaktioner i stort sett inte längre företogs. I det sistnämnda fallet tillät banken inte heller vidare uttag efter insättningen. Inget av fallen avgjordes dock med otill­ börlighetsrekvisitet.s. 228

2.I fallen Kreuger och Stelvio avvek insättningarna däremot, såvitt framgår, inte i särskilt hög grad från tidigare transaktionsmönster. Transaktionerna förefaller ha följt affärshändelser.s. 228

3.I doktrin finns flera kortfattade anmärkningar av betydelsen att normala insättningar på en checkkredit är ordinära. Utsagorna motiveras inte med någon analys och får snarast ses som omdömen som det saknas anledning att ifrågasätta.s. 228

4.Den självklara slutsatsen i rättsdogmatiskt hänseende blir att normala insättningar på kontokrediter skall ses som ordinära i otillbörlighetsbe­ dömningen. Omvänt skall onormala insättningar ses som icke ordinära.s. 228

Ondtrosaspekten

1.För aspekten ond tro kan konstateras att fallet Stelvio kan vara vägledande för betydelsen av olika nivåer av ond tro. Det handlar då dock bara om att det finns anledning att laborera med två nivåer. Några direkta normativa utsagor om fler nivåer finns inte, jfr avsnitt 8.4 ovan. 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 229 I Stelvio använde HD en skrivning som innebär att de anger den onda tron som kvalificerad: ”Banken har känt till de omständigheter som gjort överförandet av beloppen till banken otillbörligt.” Det framgår att bankens onda tro var klarlagd genom att banken vid ett möte tre veckor innan konkursen informerats om att bolagets ekonomiska ställning var ohållbar. Fallet utgör därför stöd för att faktisk kännedom om otillbörligheten skall bedömas som mer graverande än om den onda tron varit okvalificerad. Några utsagor som talar emot att laborera med två nivåer finns inte att redovisa. Däremot skulle fallet i sig kunna ges mer begränsad normativ betydelse än vad jag nyss beskrivit. Det skulle kunna hävdas att domarna angav att banken kände till otillbörligheten för att det just var så i fallet, men utan avsikt att därmed etablera en norm där kvalificerad ond tro skall krävas. I doktrin har hävdats att det inte skall vara avgörande att banken bara är i okvalificerad ond tro, d v s inte kände till men borde ha känt till. Även i sådana fall skall i o f s ordinära insättningar kunna återvinnas. För fallen av okvalificerad ond tro anses dock en viss försiktighet vara påkallad. Det är således fråga om en relativ utsaga och inte en utsaga om att det inte finns anledning att räkna med flera nivåer av ond tro. Beträffande rättspraxis i övrigt kan redovisas att ond tro inte var föremål för bedömning i Ekblad. I Travtränaren prövades ond tro, men sådan ansågs inte föreligga. Båda fallen avgjordes med KonkL 4:10. I Kreuger var det däremot fråga om ondtrosbedömning. Kreuger gällde särskild undantags­ lagstiftning och äldre lydelse av 30 § i 1921 års konkurslag. Något skäl att avgöra om den onda tron var påfallande stark fanns inte.s. 228