Torgny Håstad, Supplementet 2004 till Sakrätt avseende lös egendom sjätte upplagan 1996, s 25, frågar sig, i anledning av domskälen i NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction), varför ban kens vägran av ytterligare uttag efter en insättning skulle påverka bedömningen av betalningens karaktär. Den bedömdes som icke ordinär p g a vägran att fortsätta och p g a att banken väntat under lång tid på att en betalning skulle inflyta.
Hänvisas från p. 4 (s. 210)
1.Det faktum att en kontokreditrelation kan avbrytas av banken innebär ännu en aspekt som kan vara diskvalificerande i förhållande till otillbörlighetsre kvisitet. En kontokredit handlar i princip inte om en enda kredit utan om flera. Banken har i varje ögonblick haft möjlighet att stoppa vidare uttag genom att ”spärra kontot”. Varje gång kontot inte har ett minussaldo, eller ett relativt lågt sådant, har banken haft möjlighet att avsluta förhållandet med ingen eller liten kreditförlust. Det faktum att banken ändå fortsatt förhållandet är en faktor som indikerar att det inte handlar om otillbörlig het. I sådana perioder, där banken haft möjligheter att avbryta förhållandet med ingen eller liten kreditförlust, är transaktionerna som gjorts typiskt sett inte otillbörliga. De bör i varje fall ses som ordinära. Insättningar av detta slag kan till del uteslutas från återvinning p g a att uttagen medför att insättningarna inte blev till nackdel. Vad det handlar om i detta avsnitt är att betrakta olika perioder av parternas förhållande. Exempelvis kan parterna ha genomgått olika perioder i sin verksamhet eller ändrat villkoren för kontokrediten. En period kan exempelvis definieras utifrån att det under en tid funnits flera tillfällen med litet minussaldo, eller rent av plussaldo. Insättningar som gjorts under en sådan period kan då undantas för att de tydligen inte handlat om ett gynnande där banken varit i ond tro. Banken har ju fortsatt att ge kredit trots att den kunnat dra sig ur. Så länge krediten nått samma nivåer som tidigare undantas insättningar av här aktuellt slag också redan genom nackdelsbedömningen. Vad som skall understrykas är därför att även insättningar som lett till en faktisk minskning av kreditnivån skall kunna undantas när transaktionerna under perioden visar att banken kunnat avbryta med liten kreditförlust. Exem pelvis kan parterna vid en viss tidpunkt ha kommit överens om att minska den maximala kreditnivån, låt säga från 100 till 50. Gäldenären gör därefter insättningar som gör att minussaldot inte bara når denna nivå, −50, utan istället nivåer som 0, +6 eller −5. Banken har då haft möjlighet att med liten eller ingen kreditförlust avbryta och borde ha gjort detta om det i realiteten handlat om ett gynnande och ond tro. Att minussaldot istället pendlar mellan −50 och +10 under en period efter minskning av maxkrediten, talar 210 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … för att insättningarna i denna period inte är otillbörliga. I varje fall finns det anledning att betrakta dem som ordinära.s. 9
2.Efter en period med minskning men med transaktioner av det slag som nyss nämnts, kan det komma en ny period där minussaldot övergår till att stanna på en hög nivå, i exemplet 40 − 50. Om denna kredit under en period innan konkurs bringas ner till exempelvis −2 genom insättningar, är det enbart dessa insättningar som bör bli föremål för närmare bedömning.s. 210
3.Att göra den bedömning som beskrivs i detta avsnitt handlar i hög grad om att bedöma transaktionsmönster, se ovan. Här i detta avsnitt är poängen att framhålla att transaktionsmönstren kan skifta utan att det därmed blir fråga om otillbörlighet. Detta för att omständigheterna indikerar att det inte varit konkursrisken och betalningssvårigheter som föranlett insättningarna, och därmed att en eventuell ond tro inte blir påfallande starkt uppfylld. Mer specifikt handlar det dock om att i bedömningen lägga in det objektivt konstaterbara faktum att banken, under en tid där de hävdas ha varit i ond tro om gäldenärens insolvens, hade ett val att avbryta med liten kreditförlust, men ändå valde att fortsätta. Givetvis kan det valet ha gjorts för att banken ville undvika risken för återvinning, men en sådan misstanke kan inte vara utgångspunkten i bedömningen. Ett mönster som typiskt sett pekar på icke otillbörlighet skall inte vändas till motsatsen.s. 210
4.Anmärkningsvis skall nämnas att det i doktrin ifrågasatts varför bankens vägran av ytterligare uttag efter en insättning skulle påverka bedömningen av betalningens karaktär. Det är relevant att fråga sig varför man skall blanda in faktorer som inträffar efter rättshandlingen och kanske särskilt fristående beslut. Det är emellertid inget märkligt med att sätta rättshandlingen i sin kontext. En banks vägran att fortsätta innebär att karaktäristika för konto krediter inte längre är aktuella och att en insättning i högre grad motsvarar betalning av en vanlig skuld. I en helhetsbedömning av insättningar i ett kontokreditförhållande är det absolut möjligt att använda kontexten på detta sätt. En banks motsatta beslut, d v s att inte stoppa vidare uttag, bör därför beaktas i en bedömning i förhållande till otillbörlighetsrekvisitet. 9 (E) En logiskt användbar norm för att hantera otillbörlighets rekvisitet … 211s. 210