när minussaldot åter blir större vid ett senare tillfälle

1.För att fortsätta analysen prövade jag ytterligare exempel. Först ger jag här ett exempel där minussaldot ökar efter att några insättningar lett till att det minskat. Största minussaldot var 100 och saldot vid konkursen 0. Efter största minussaldot gjordes en insättning på 80, därefter ett uttag om 60, insättning om 60, uttag om 90, insättning om 90, uttag om 20 och slutligen insättning om 20. 162 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer Detta ger segmenten (80 − 60) + (60 − 70) + (70 − 20) + (40 − 0). Räknat med början i den första insättningen efter det högsta minussaldot blir nackdelen således 20 − 10 + 50 + 40 = 100.s. 7

2.Av detta och föregående exempel är det möjligt att anta att beräkningen går att förenkla genom att hoppa över alla transaktioner som ligger mellan det högsta minussaldot (här 100) och det slutliga saldot. Därmed kan det förefalla enklare att bara jämföra det högsta saldot med slutsaldot, se nedan om nettoförbättringsmodellen. Detta förutsätter dock att alla insättningar under perioden uppfyller kraven för återvinning. Så behöver inte vara fal­ let och jag återkommer till sådana fall efter att jag först redovisar ett par variationer.s. 162

Variation med insättningar som är mindre än minussaldot

1.Vad föregående exempel också visar är att det inte blir någon skillnad i nackdelshänseende om förhållandena är sådana att insättningarna är mindre än krediten, och kontot således inte slutar i ett noll­saldo. För tydlighets skull visar jag detta i ett särskilt exempel. Låt som tidigare säga att det relevanta största minussaldot att utgå från är 100. Därefter görs följande transaktioner: Insättning 70, uttag, 70, insättning 60, uttag 40, insättning 30, uttag 20, insättning 40. Slutsaldot är −30, d v s gäldenären är alltjämt skyldig borgenären 30.s. 162

2.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 163 Nackdelen blir, beräknad med början i den första insättningen efter det högsta minussaldot, (70 − 70) + (60 − 40) + (30 − 20) + (40 − 0) = 70s. 7

Variation med en följd av två likadana slags transaktioner

1.Jag redovisar här att det inte spelar någon roll att två transaktioner i följd är av samma slag, exempelvis två insättningar. Då skall dessa summor läggas ihop. Exempel: Relevant högsta minussaldo att utgå från är 100. Därefter insättning 50, insättning 20, uttag 40, uttag 20, insättning 30, insättning 50, uttag 20. Detta ger ett slutsaldo om −30, d v s gäldenären är skyldig borgenären 30. 164 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer Nackdelen blir (50 + 20 − 40 − 20) + (30 + 50 − 20) = 70. Eftersom alla insättningstransaktioner i detta fall är återvinningsbara går det förstås också att nå resultatet genom att subtrahera slutsaldot från högsta minussaldo, 100 − 30 = 70.s. 7

Variation där inte alla insättningar är återvinningsbara

1.Intressant att visa är emellertid utfallet när inte alla insättningar uppfyller de övriga rekvisiten för återvinning, exempelvis för att en insättning inte anses otillbörlig enligt KonkL 4:5 eller för att den anses ordinär enligt KonkL 4:10. I första exemplet ovan, med början i en skuld om 70 och med följande insättningar och uttag om i tur och ordning in 70, ut 100, in 100, ut 80, in 80, ut 60, in 60, ut 40, in 40, ut 20, in 20, skulle bedömningen exempelvis kunna vara att insättningen om 80 och insättningen om 60 inte uppfyller rekvisiten för återvinning, medan insättningarna om 100, 40 och 20 gör det. (Insättningen om 70 skall som tidigare undantas p g a att den neutraliseras genom uttaget om 100, ingen nackdel.) Nackdelen av insättningen om 100 är 20 eftersom den följs av ett uttag om 80. På motsvarande sätt är nackdelarna av insättningarna om 40 och 20 också vardera 20. Den totala nackdelen är därmed (100 − 80) + (40 − 20) + (20 − 0) = 60.s. 164

2.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 165s. 7

Variation med oregelbunden transaktionsserie – plussaldo

1.Hur en mer oregelbunden transaktionsserie än den föregående skall hanteras kan illustreras med följande exempel. Låt säga att det högsta minussaldot återigen är 100. De transaktioner som följer är in 50, ut 20, in 120, ut 30, in 20, ut 80, in 40. Slutsaldot blir noll. I detta förlopp finns det alltså plussaldo under viss tid och insättningarna kan därför till del, eller helt, vara uteslutna från återvinning för att de helt enkelt inte utgör nackdel. På motsvarande sätt kan uttagen utgöra annat än kredit. Det innebär att talen egentligen skall vara insättning 50, uttag 20, insättning 70 (eftersom 50 av 120 räknas bort), (uttag 30 och insättning 20 räknas också bort), uttag 40 (eftersom 40 av 80 räknas bort), insättning 40. Skulle alla insättningar bedömas uppfylla övriga återvinningsrekvisit blir nackdelsberäkningen (50 − 20) + (70 − 40) + (40 − 0) = 100. Eftersom alla insättningstransaktioner i detta fall är återvinningsbara går det förstås också att nå resultatet genom att subtrahera slutsaldot från högsta minussaldo, 100 − 0 = 100. 166 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

Variation där inte alla insättningar är återvinningsbara

1.Är omständigheterna sådana att insättningen om 70 (egentligen 120) inte anses uppfylla övriga återvinningsrekvisit medan insättningen om 40 och insättningen om 50 alltjämt gör det, blir nackdelen (50 − 20) + (40 − 0) = 70. Det kan noteras att den nyssnämnda insättningen om 50 endast begränsas med uttaget om 20. Någon senare given kredit skall alltså inte ytterligare begränsa insättningen om 50, d v s inget av de senare uttagen skall beaktas i segmentet som startas genom insättningen om 50. Det skall inte spela någon roll att den mellanliggande insättningen om 70 bedömts vara i sin ordning och inte skall återvinnas. Betalningen av krediten om 70 (insättningen 120) var i teknisk mening till nackdel och den bör därför inte bortses från i nackdelsbedömningen. Den kredit om 40 (genom uttaget 80) som följer betalningen av krediten om 70 (insättningen 120) skall därför bedömas i det segmentet, betalning/insättning 70 – ny kredit/uttag 40.s. 166

2.Det går också att förklara begränsningen med att insättningarna görs på olika saldonivåer och därmed olika risknivåer. Insättningen om 50 och uttaget om 20 innebar att minussaldot först minskade från 100 till 50 och sedan ökade till 70. Krediten om 40 (genom uttaget 80) minskade saldot från +40 till −40 och krediten om 40 hör därför inte till det intervall därs. 166

3.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 167 insättningen om 50 gjordes. Risken som banken tar genom krediten om 40 är lägre än den risk banken hade när krediten var 50 (och ökade till 70).s. 7

Slutsatser om mönster i segmentmodellen

1.Utifrån den redovisade analysen av relationen mellan insättning går det att dra slutsatser om mönster i förhållandet mellan insättningar och uttag. Att varje insättning skall reduceras med efterföljande uttag är grunden. Varje sådant segment kan utgöra en del av vad som skall återvinnas. Med denna utgångspunkt blir de segment som skall beaktas bara de som följer efter det största minussaldot under återvinningsfristen. Transaktioner innan den tid­ punkten beaktats inte eftersom tanken är att nackdelen av dessa neutraliseras genom de uttag som leder till det största minussaldot. Nackdelen definieras med andra ord genom att det relevanta sammanhanget anses vara det som ger bästa möjliga utfall för de övriga fordringsägarna. Modellen innebär en prövning av varje enskild insättning som med beak­ tande av efterföljande uttag bedömts bidra till nackdel för fordringsägarna. Eftersom de övriga rekvisiten för återvinning kan vara uppfyllda vid en insättning utan att de därmed är uppfyllda också vid nästa insättning, är detta en modell som innebär en prövning av parternas agerande utifrån de varierande förhållanden som kan ha förelegat under händelseförloppet. Alla återvinningsrekvisit behöver inte vara uppfyllda vid varje insättning.s. 7

Analys av nettoförbättringsmodellen

1.Den analys jag redovisat i avsnittet ovan gjorde jag efter att ha tagit del av andras analyser av hur man skall definiera vilket sammanhang som är relevant för att bestämma omfattningen av återvinning vid kontokredit. Ett sådant annat sätt att definiera är vad som kan kallas nettoförbättringsmodel­ len. Jag har utgått från den mycket kortfattade redovisning av den analys som jag funnit ligga bakom denna modell. Jag återkommer till själva argumentationen i den rättsdogmatiska delen av min undersökning, se nedan. Vad jag redovisar här är mitt försök att, utifrån den analysen, konstruera ett alternativ för att definiera ett relevant sammanhang för att bestämma hur mycket som skall kunna återvinnas. 168 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

2.Nettoförbättringsmodellen leder till ett synsätt där relationen betraktas som en helhet i vilken alla transaktioner ingår. Förhållandet mellan insättningar och uttag är helt enkelt att allt läggs ihop med början vid en viss händelse. En sådan händelse kan vara det största minussaldot under den period som anses relevant med hänsyn till rekvisiten i aktuell lagregel. Om detta är 100 och minussaldot vid konkursen är 20 blir nackdelen 100 − 20 = 80. Med denna modell spelar det ingen roll hur många transaktionerna är. Det spelar heller ingen roll i vilken ordning de görs. Omfattningen av återvin­ ningen skall bestämmas till skillnaden mellan det största minussaldot och minussaldot vid konkursen.s. 168

3.En konsekvens av att definiera relevant sammanhang på detta vis är att objektet för återvinning blir nettoförbättringen snarare än insättningarna. Detta är dock en fråga om hur man vill beskriva förhållandena. Det går också att beskriva förhållandena som att det är alla insättningarna som utgör återvinningsobjekt, med reducering av alla de uttag som gjorts.s. 168

4.Eftersom modellen innebär att nettoförbättringen under en period (eller m a o alla insättningar med avdrag för alla uttag under denna period) återvinns, behöver tillämpningen av de övriga rekvisiten hantera den svårighet detta medför. Om det bedöms att alla insättningarna gjorts på sätt som uppfyller de övriga rekvisiten synes modellen inte orsaka några problematiska resultat.s. 168

5.I den mån insättningarna inte allihop gjorts på sätt som uppfyller de övriga rekvisiten ger nettoförbättringsmodellen emellertid inget svar. Atts. 168

6.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 169 bortse från att exempelvis en transaktion inte är återvinningsbar kan leda till en alltför omfattande återvinning, eftersom det inte beaktas att trans­ aktionen inte var återvinningsbar. Alternativet att begränsa den relevanta perioden till transaktionerna som gjorts efter att den sista icke återvin­ ningsbara insättningen gjordes kan å andra sidan medföra att insättningar som var återvinningsbara var för sig inte återvinns. I skissen skulle det vara insättningen om 100 och insättningen om 80. Det finns heller inte skäl att i nackdelsbedömningen räkna med flera perio­ der, mellan varje icke återvinningsbar insättning, och addera summorna. En sådan beräkning skulle kunna leda till att återvinningsanspråket kommer att överstiga det största minussaldot. Denna effekt kan i och för sig hanteras genom att i sådana fall begränsa anspråket till det största minussaldot, men bedömningen av det faktiska förloppet skulle ändå bli lidande. Detta beror på att bedömningen inte prövar det specifika sammanhanget för var och en av de reella rättshandlingarna. Den slutsats jag dragit är att nettoförbättringsmodellen är en schablon. Detta innebär att den är enkel att hantera. Det innebär dock också att den under vissa omständigheter kan vara träffsäker, medan den under andra omständigheter inte är det. I jämförelse med segmentmodellen har jag också dragit slutsatsen att nettoförbättringsmodellen leder till samma resultat så länge alla insättningar bedöms som återvinningsbara. När så är fallet är det dock inte särskilt besvärligt att tillämpa segmentmodellen. Det är helt enkelt fråga om fall som är lätta att räkna ut oavsett modell. Eftersom nettoförbättringsmodellen samtidigt har den nämnda svagheten, ser jag inget skäl att använda den. 170 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

Analys av tidsperiodmodellen

1.En annan modell som jag analyserade kan kallas tidsperiodmodellen. Den analys som ledde mig till modellen har ett par företrädare i doktrinen. Även dessa analyser är redovisade mycket kortfattat och jag återkommer till dem i den rättsdogmatiska delen av min undersökning, se nedan. Vad jag redovisar här är mitt försök att utifrån analyserna konstruera hur detta alternativ för att definiera ett relevant sammanhang skulle fungera.s. 170

2.Tidsperiodmodellen innebär att objektet för återvinning bestäms sum­ mariskt. Alla transaktioner som gjorts inom ramen för den löpande krediten under en viss tidperiod skall beaktas, men det är endast summan av dem som skall anses relevant. Det är skillnaden mellan de inbetalningar och de utbetalningar som gjorts under perioden som skall återvinnas. Nackdelen för fordringsägarna blir därmed enkel att beräkna. Den består i skillnaden mellan saldot vid tidsperiodens start och saldot vid konkursutbrottet.s. 170

3.Skillnaden mellan tidsperiodmodellen och nettoförbättringsmodellen är att tidsperiodmodellen kan börja vid en annan tidpunkt än vid det största minussaldot. En sådan tidpunkt kan vara återvinningsfristens början. Att starta perioden vid återvinningsfristens början ligger, möjligen, i linje med tanken att fordringsägarna skall kunna återställa läget till vad det var, vid den tidpunkt som återvinningsreglerna gör det möjligt att backa till.s. 170

4.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 171 En förutsättning för att backa till återvinningsfristens början borde vara att alla övriga återvinningsrekvisit är uppfyllda vid den tidpunkten. Modellen bygger också på tanken att de övriga rekvisiten är uppfyllda under hela perioden. I den mån så inte är fallet leder tidsperiodmodellen till motsva­ rande problem som nettoförbättringsmodellen. En annan effekt av att bedöma återvinningens omfattning utifrån tids­ periodmodellen är att det inte blir någon återvinning så länge minussaldot vid konkursen är större än det var vid tidsperiodens start. Modellen kan därför få märkliga konsekvenser. En konsekvens är att en kontokredit kan få en särställning jämfört med andra krediter. I den mån uttag som ökat krediten gjorts efter att tidsperioden startat kan en gäldenär, som exempelvis dagen innan konkursen vill gynna banken, utan risk för återvinning göra en insättning så länge insättningen inte leder till ett bättre saldo än då tidsperioden anses starta. Omvänt kan banken utan sanktion pressa gälde­ nären att betala. Kanske kan någon möjligen tycka att en bank som inom tidperioden, och således i ond tro om solvensproblemen, tagit risken av att tillåta uttag, kunde få en sådan förmån, men dels är det ett statiskt synsätt på realiteterna, dels innebär det som sagt att kontokredit i detta avseende får en särställning jämfört med annan kredit. En ytterligare konsekvens är att en bank som känner sig övertygad om att den kommer att beslås med ond tro vid tillämpning av KonkL 4:5 i princip får incitament att hävda att detta rekvisit var uppfyllt redan vid någon tidigare tidpunkt då minussaldot var mer förmånligt. Om det handlar om en så lång tidsperiod som återvinningsfristen i KonkL 4:5 kan banken ha stort utrymme att hitta en passande tidpunkt när minussaldot var lågt och hävda att det var just vid den tidpunkten som den onda tron blev uppfylld. Utrymmet blir stort eftersom banken kan agera på motsvarande sätt beträf­ fande övriga rekvisit. Det är möjligt att riskerna med sådant agerande från banken inte skall överdrivas. Antagligen är förhållandena sällan så renodlade att banken har anledning att hävda att de övriga rekvisiten var uppfyllda vid en tidigare tidpunkt än konkursboet gör gällande. Likaså är det mycket möjligt att domstolarna kan hantera bevisningen. Resonemanget visar dock att det kan vara problematiskt att klumpa ihop ett flertal rättshandlingar istället för att hålla isär dem. Så länge samtliga rättshandlingar bedöms återvinningsbara blir resultatet detsamma med segmentmodellen och nettoförbättringsmodellen. Resulta­ tet enligt tidsperiodmodellen kan däremot avvika genom att nackdelen blir 172 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer ett lägre belopp. Något skäl till varför tidsperiodmodellen skulle leda till en mer korrekt eller bättre nackdelsbedömning är svårt att se, låt vara att en spelteoretisk analys möjligen skulle kunna leda till modellens fördel. Den skulle då bygga på att banken blir mer benägen att medge att återvinnings­ rekvisit är uppfyllda så länge banken får möjlighet att påverka nackdelens storlek. Även om så skulle vara fallet får man dock beakta att en sådan lösning inbjuder till processföring med icke sanningsenliga utsagor kring exempelvis att man agerat mer otillbörligt än vad som hävdats. De nämnda effekterna i övrigt förefaller också, och i än högre grad, tala mot modellen.s. 7

Den rättsdogmatiska utredningen

1.De analyser jag gjort av vad som skall vara relevant sammanhang för att bestämma omfattningen av återvinning, pekar således på segmentmodellen. Utfallet av de gjorda analyserna är av sådant slag att jag menar att det behövs övertygande normativa argument för att någon av de två alternativa model­ ler som jag presenterat, skall användas. Den rättsdogmatiska utredning som jag gjort visar inte några sådana argument. Några av de dogmatiska argumenten pekar dock onekligen i linje med tidsperiodmodellen och andra i linje med nettoförbättringsmodellen. Det bör anmärkas att inget normativt argument ger specifikt stöd för segmentmodellen. Orsaken till att de två förstnämnda modellerna har normativt stöd beror på att det är dessa två som hittills lanserats. Av redovisningen nedan framgår hur detta gått till.s. 172

2.Jag börjar redovisningen med rättspraxis eftersom doktrinutsagorna i hög grad bygger på rättsfall. Från rättspraxis har jag gått igenom de fyra fall om återvinning vid kontokrediter som jag funnit genom databassökningar och genomgång av central litteratur om svensk återvinning. Samtliga fall är från HD.s. 172

Det äldsta kontokreditfallet – Kreuger & Toll 1937

1.De enda domskäl som innehåller en skrivning som direkt tar sikte på omfatt­ ningen av återvinningen finns i det äldsta fallet, NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll). I detta fall anger HD­majoriteten:s. 172

2.”Vad angår krediteringarna under d. 11 och d. 12 mars 1932, vilka skett meds. 172

3.Kreuger & Tolls begivande, måste vid tillämpning av reglerna om återvinnings. 172

4.i konkurs varje å checkräkningskredit gjord insättning anses såsom betalnings. 172

5.i den mån beloppet motsvaras av saldo räkningshavaren till last och ej åters. 172

6.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 173 uttages. Skillnaden mellan de nyssnämnda dagar gjorda insättningarna, å ena, och uttaget d. 12 mars 1932, å andra sidan, eller 310,850 kr är följaktligen att anse som betalning till så stor del som motsvarar Kreuger & Tolls vid insättningarna förefintliga skuld eller 288,092 kr 67 öre.” Fallet handlade om några få transaktioner. Som framgår är det ett minus­ saldo om 288 092 kr och 67 öre som försvinner genom de efterföljande insättningarna: 23 feb saldo +11 907,33 24–26 feb ut 300 000 saldo −288 092,67 11 mar in 384 000 saldo + 95 907,33 12 mar in 196,800 saldo +292 707,33 12 mar in 76,800 saldo +369 507,33 12 mar ut 346 750 saldo + 22 757,67 174 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer Skrivningen i andra meningen av de citerade domskälen anger att majorite­ ten utgick från minussaldot om −288 092 kr och 67 öre som det relevanta saldot att förhålla sig till. De skrev ”förefintlig skuld”, men angav inte varför just denna skulle vara relevant. Sannolikt berodde detta dock på återvin­ ningsfristen. Majoriteten inledde med att konstatera att insättningarna den 11 och 12 mars låg inom fristen.s. 7

7.Vad skrivningen i andra meningen också visar är att majoriteten ansåg det relevant att beakta alla transaktioner efter denna tidpunkt. Denna mening ligger närmast tidsperiodmodellen i det att den anger alla transaktioner som relevanta. Den ligger dock också i linje med nettoförbättringsmodellen. Samtidigt pekar skrivningen i första meningen närmast i linje med segment­ modellen. Eftersom det också handlade om några få transaktioner finns det anledning att vara försiktig med att dra slutsatser. Några sakargument framförs inte. Domskälen är renodlat normativa.s. 174

Det näst äldsta kontokreditfallet – Stelvio 1978

1.Det enda fall beträffande återvinning i kontokreditrelationer som synes omfatta fler än några få transaktioner är NJA 1978 s 194 (Stelvio). Det fram­ går dock inte av NJA­referatet hur många transaktionerna var. Domarna i målet verkar inte ha haft några andra uppgifter att gå på än ett netto. I domskälen anger de:s. 174

2.”I målet är ostridigt, att banken tillgodoförts tillhopa 33 523 kr av medel soms. 174

3.Stelvios gäldenärer betalat in på bolagets checkkonto efter det att banken d 16s. 174

4.sept 1975 underrättats om bolagets insolvens. Det är upplyst, att beloppet utgörs. 174

5.skillnaden mellan det totala belopp som under den aktuella tiden inbetalats avs. 174

6.gäldenärerna och summan av de utbetalningar Stelvio under samma tid gjorts. 174

7.från kontot.” Den aktuella tiden var tre veckor och ansågs börja med att banken försattes i ond tro. Återvinningsbeloppet var 33 523 kr.s. 174

8.Eftersom domarna i detta fall inte synes ha brytt sig om att identifiera de enskilda insättningarna och hela tiden utgick från en totalsumma som förbättrat bankens position, kan det hävdas att domen ligger i linje med tidsperiodmodellen eller nettoförbättringsmodellen. Som nämnts verkar domarna dock ha utgått från vad parterna ansåg ostridigt. Det framkommer därför inte heller i detta fall vad justitieråden lagt till grund för sitt beslut, annat än just att de utgått från parternas sätt att beskriva omfattningen. Avs. 174

9.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 175 dessa skäl menar jag att det finns anledning att vara försiktig med att dra slutsatser i normativt hänseende.s. 7

Ytterligare kontokreditfall o likn

1.De två ytterligare kontokreditfall som jag beaktat gäller båda förhållanden som i hög grad motsvarar förhållandena vid betalning av en vanlig fordran. Inget av fallen anger därför någon dogm för hur omfattningen av återvin­ ning skall bestämmas vid flera insättningar och uttag. I NJA 1990 s 649 (Travtränaren) återvanns två insättningar om totalt 100 655 kr. Insättningarna gjordes knappt tre månader innan konkursen och var de enda transaktionerna som gjorts på kontot under hela året innan konkursen. NJA 1997 s 115 (Ekblad Construction) gällde en insättning om 1 080 937 kr vid ett tillfälle 16 dagar innan konkursen. Enligt domskälen väntade banken på att insättningen skulle bli av och banken tillät inte gäldenären att göra några uttag efter att insättningen gjorts. Utöver dessa kontokreditfall finns det ett fall som handlat om återvinning av flera betalningar till samma fordringsägare vid flera olika tidpunkter. Det framgår av domskälen att prövningen skall göras för varje betalning. Någon närmare prövning för varje enskild betalning blev dock inte aktuell i målet.s. 7

Doktrinutsagor i linje med tidsperiodmodellen

1.Rättspraxis har utgjort en del av grunden för de ståndpunkter som intagits av olika författare. Ett sådant ställningstagande är: ”Beträffande den förstnämnda situationen [gäldenären har en skuld till ban­ ken på kontot som nedbringas genom insättningen] uttalade HD i 1937 års fall att, vid tillämpning av reglerna om återvinning i konkurs måste »varje å checkräkningskredit gjord insättning anses såsom betalning i den mån beloppet motsvaras av saldo räkningshavaren till last och ej åter uttages». Detta innebär att en insättning, som sker då kontot utvisar en skuld till banken och som alltså medför att gäldenärens skuld nedbringas till någon del, skall betraktas son en betalning. Av rättsfallen framgår vidare, att betalningens omfattning motsvaras av skillnaden mellan de inbetalningar och de utbetalningar som 176 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

2.gjorts under den period som avses, dvs. från återvinningsfristens början tills. 176

3.konkursutbrottet.” Ställningstagandet motiveras således helt med att det framgår av rättspraxis. Huruvida detta stämmer kan ifrågasättas. Jag kan sträcka mig till att det är en möjlig tolkning av rättsfallen.s. 176

4.Av intresse är att någon analys inte redovisas. Vad som nämns är käll­ hänvisningar i fotnoterna. Dessa introduceras dock som att de handlar om andra frågor. Författaren ger således ingen motivering i sak till varför det skall handla om en tidsperiod och inte heller varför denna skall börja vid återvinningsfristens början. Inget av rättsfallen ger stöd för något som detta. Tvärt om pekar NJA 1978 s 194 (Stelvio) på att perioden skall börja vid en tidpunkt då de övriga återvinningsrekvisiten är uppfyllda. Någon analys av konsekvenser av denna lösning, eller hur de svagheter som den har skall hanteras, ges inte heller. Svagheterna nämns i avsnitt ovan. En av dem är hur man skall hantera de övriga rekvisiten, d v s i förhållande till vilken handling och vid vilken tidpunkt dessa skall bedömas.s. 176

5.Intressant är också att det i en tidigare upplaga av den aktuella boken funnits en argumentation i syfte att motivera ställningstagandet. Argu­ mentationen gällde en annan rättsfråga, men i detta avsnitt hänvisade förfat­ taren till det ovan citerade avsnittet. Det borttagna avsnittet behandlade en rättsfråga om huruvida gäldenärens utnyttjande av checkräkningskredit för betalning av en skuld till annan borgenär skulle ses som borgenärsbytes. 176

6.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 177 i nackdelshänseende. Författaren argumenterade med hjälp av konceptar­ gumentet att: ”… en checkräkningskredit i återvinningssammanhang inte [är] att jämställa med ett vanligt lån. Då fråga om återvinning av en betalning till banken upp­ kommer görs i stället en summering av gjorda uttag och insättningar från återvinningsfristens början till konkursutbrottet. Om kontot t. ex. vid såväl början som slutet av perioden utvisar en skuld till banken och insättningarna under den aktuella tiden sammanlagt överstigit gjorda uttag räknas endast nettot som en betalning.” Sedan tredje upplagan av boken innehåller den inget konceptargument som gör anspråk på en mer allmän definition av en checkräkningskredit. (I tredje upplagan av boken lade författaren istället in en kommentar kring NJA 1996 s 271 som avgjorde frågan om borgenärbyte på så vis att trans­ aktionerna sågs som åtskilda. Författaren var tillika ett av justitieråden i det avgörandet.) Huruvida det är relevant att ta upp vad en författare skrivit i tidigare upp­ lagor kan diskuteras. Att det i en rättsdogmatisk undersökning är relevant att försöka spåra hur ett normativt argument uppkommit förefaller dock vara helt i linje med rättsdogmatiska tänkesätt. I varje fall kan något sådant vara av intresse i brist på redovisning av analys och i brist på motivering till en ståndpunkt. Den undersökning som här gjorts indikerar att den egentliga analysen kan ha bestått i en mycket kortfattad jämförelse med vanliga lån som utföll i konstaterandet att förhållandet för kontokredit avviker och att en avvikande lösning därför måste användas. Något motiv till varför just den förespråkade lösningen skall användas ges dock inte. Givetvis kan det dock ha funnits en mycket mer långtgående analys som dock helt enkelt inte redovisas. Ett sådant stilval förekommer ofta i rättsvetenskapen. 178 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

Ytterligare utsagor i linje med tidsperiodm odellen

1.Ett ytterligare ställningstagande i linje med tidsperiodmodellen är:s. 178

2.”Vid tillämpning av återvinning uppkommer vissa problem till följd av atts. 178

3.betalningar brukar gå ut och in. Man får konstatera hur ställningen var närs. 178

4.tillämplig återvinningsfrist började. Om kontot då visar plus följer man kontots. 178

5.tills det visar minus. Inbetalning som därefter sker blir återvinningsbar. Senares. 178

6.uttag skall emellertid räknas banken till godo. … Man torde inte ha anlednings. 178

7.att tala om annan period än mellanhavandet från början av återvinningsfristens. 178

8.till konkursutbrottet. Betalningens omfattning blir vad gäldenären netto tillförts. 178

9.sin medkontrahent under den perioden.” Denna ståndpunkt ger således en annan startpunkt för tidsperioden för det fall att kontot hade plussaldo vid återvinningsfristens början. Författaren inskärper också med tydlighet sin ståndpunkt att det är återvinningsfristen som annars skall vara den relevanta tidsperioden. Någon analys eller moti­ vering redovisas inte för vare sig dessa särskilda nyanseringar eller för den generella lösningen.s. 178

Utsagor i linje med nettoförbättrings modellen

1.Som en reaktion på den ståndpunkt som redovisats i föregående avsnitt har en modifierad ståndpunkt intagits. Denna ståndpunkt går ut på att:s. 178

2.”… bestämma betalningens storlek till den nettoförbättring som skett unders. 178

3.återvinningsfristen och börja beräkningen då minussaldot på checkräkningskontots. 178

4.varit som störst”. Författaren motiverar sin ståndpunkt med att den är bäst förenlig med principen om likabehandling av borgenärerna under återvinningsfristen. Motiveringen består också i bedömningen att rättspraxis inte ger något besked om vid vilken tidpunkt nettoberäkningen skall påbörjas. Någons. 178

5.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 179 ytterligare analys redovisas inte. Däremot ges hänvisningar till rättsfallet NJA 1937 s 351 (Kreuger & Toll), till en annan författares utsaga som stöder ståndpunkten och till Australisk och Nya Zeeländsk rättspraxis. En annan författare förefaller också ha samma ståndpunkt, även om denna bara redovisas i en fotnot: ”Vid amorteringar av checkräkningskrediter och kontokurantskulder återvinns endast nettot, dvs uttag av gäldenären respektive leveranser till honom avräknas från bruttoamorteringarna.” Ståndpunkten redovisas som sagt i en fotnot och någon motivering ges inte. Författaren hänvisar till NJA 1978 s 194 (Stelvio) och till den ovan nämnda författarens ståndpunkt. Bristen på redovisad analys lämnar öppet för hur författarna tänker sig hantera de övriga rekvisiten, d v s i förhållande till vilken handling och vid vilken tidpunkt dessa skall bedömas.s. 7

Lagtext

1.Ett dogmatiskt argument är att en prövning av varje insättning ligger i linje med att lagtexten anger singularformen, i KonkL 4:5 ”rättshandling”, och i 4:10 ”betalning”. Även om detta argument inte ger annat än formellt stöd är det ett dogmatiskt argument som kan användas även om det innebär en formalistisk tolkning. Jag menar dock att argumentet får beaktas för vad det är, nämligen ett formalistiskt argument. Det går hur som helst att använda i sammanhanget. Argumentet innebär samtidigt att lagtexten knappast kan användas för att ge stöd åt återvinning av ett netto. I varje fall kan lagtexten inte ge särskilt stöd för en sådan lösning. 180 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

Reflektioner kring resultatet

1.I jämförelse med det resultat som jag hävdade i föregående kapitel, är det resultat som jag hävdar här i detta kapitel, mindre självklart. Resultatet innebär en viss kritik av tidigare ståndpunkter som redovisats i rättsveten­ skapen. Kritiken härrör från de analyser jag gjort och som jag menar visar att de tidigare ståndpunkterna i alltför hög grad innebär schabloner. Den härrör också från att den rättsdogmatiska utredningen visar att de tidigare ståndpunkterna inte framstår som underbyggda med någon mer preciserad analys. I varje fall finns det ingen redovisning av de analyser och motiv som ligger bakom ställningstagandena.s. 180

2.Samtidigt är det otvivelaktigt så att de tidigare gjorda ståndpunkterna bidragit till det resultat som jag nu hävdar. I den mån det är fråga om ett resultat som uppfyller min målbild för ”forskningsresultat” skulle det därför gå att hävda att det överensstämmer med sedvanliga mönster för forskning. Tidigare forskningsresultat bidrar till senare. Forskningsfronten flyttas succesivt framåt.s. 180

3.Av vad jag just nämnt följer att mitt resultat är av ett slag som andra forskare i förmögenhetsrätt åstadkommer. Vad som skiljer sig är främst omfattningen av analysen, eller åtminstone redovisningen av den. Möjligen har min analys också högre precision än de analyser som legat bakom tidi­ gare resultat. Det väsentliga i jämförelsen är dock likheterna. Mitt resultat är jämförbart med vad förmögenhetsrättsliga forskare åstadkommer.s. 180

4.Beträffande mina reflektioner över om resultatet uppfyller min målbild är det relevant att jag i detta kapitel har byggt vidare på de tidigare resultaten. Jag har tillfört något i förhållande till dessa. Eftersom det i doktrinunder­ sökningen inte framkommit att någon gjort en analys av hur en lösning som segmentmodellen skulle kunna fungera, kan det vara så att min text tillför tidigare okänd kunskap. Det är hur som helst vad jag antar. Vad jag gjort har antagligen ett nyhetsvärde.s. 180

5.Det kan dock vara så att motsvarande analys och slutledning är kända genom något utländskt verk som jag inte tagit del av. I så fall är det ingen tidigare okänd kunskap. Givetvis är det möjligt att någon utomlands gjort detta eftersom det handlar om en fråga som rimligen ser ganska lika ut i alla jurisdiktioner med återvinningsmöjlighet. Jag har också noterat att två författare som behandlar svenska förhållanden har tagit del av rön i dansk respektive australisk och nya zeeländsk rättsordning. Genom att inte självständigt undersöka dessa, och inte heller alla andra förhållanden, ställers. 180

6.7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationer 181 jag frågan om vetenskaplighet på sin spets, särskilt som jag här i detta avsnitt anser att jag nått min målbild av ”forskningsresultat”. När det gäller metodologi och systematiskt tillvägagångssätt gör jag reflek­ tionen att såväl analysen som den rättsdogmatiska utredningen har sådan karaktär. Analysen som lett fram till segmentmodellen gjorde jag utifrån iakttagelser av förhållanden mellan insättningar och uttag, och utifrån att jag identifierat att det, med hänsyn till alternativet, är nödvändigt att definiera ett sammanhang. På denna grund prövade jag ett antal olika variationer. Det gjorde jag genom beräkningar. I dessa inkluderade jag de variationer som utgörs av de tidigare föreslagna sätten att definiera sammanhang, d v s tidsperiodmodellen och nettoförbättringsmodellen. Beräkningarna visade att tidsperiodmodellen och nettoförbättringsmodellen har svagheter, medan segmentmodellen visade sig hållbar. Förutom beräkningar bestod analysen också i beaktande av att det finns fler rekvisit att relatera till. Beträffande den rättsdogmatiska utredningen visade sig metodologin kunna bestå i att identifiera brist på redovisning av analys och motivering. De metoder som använts i såväl praxis som doktrin gick inte att utläsa i särskilt hög grad. Resultatet är att de normativa utsagorna i hög grad bygger på korshänvisningar mellan olika normativa ställningstaganden. I jämförelsen gör jag reflektionen att jag verkar ha varit mer metodisk i min ansats än de som gjort de tidigare insatserna. Den reflektionen är dock helt beroende av att de inte redovisat hur de gjort. Genom de nyssnämnda reflektionerna har jag i sig tillfört förståelse för mänskligt handlande, närmare bestämt förståelse för hur rättsvetenskap kan bedrivas när den görs utan redovisad analys och med ställningstaganden som bygger på tolkningar av sådana ställningstaganden. Detta är dock en bisak i sammanhanget och givetvis inte relevant för hur jag betraktar resultatet som jag nått i förhållande till min målbild. 182 7 (C) Omfattningen av återvinning i kontokreditrelationers. 7

7.En aspekt som jag däremot reflekterat över kring resultatet är att det är möjligt för en annan forskare, eller någon som har bakgrundskunskaperna kring återvinning, att kontrollera beräkningarna som jag gjort. Detta är inte av någon större betydelse i förhållande till min målbild, tänker jag, men jag pekar på detta faktum eftersom jag ser det som intressant i förhållande till tanken på att rättsvetenskapliga resultat inte går att verifiera eller falsifiera i egentlig mening.s. 182

8.Något jag är fundersam kring är kvalitén och nivån på vad jag gjort. Skall det kunna räcka med några relativt enkla matematiska beräkningar och en undersökning av några få sidor text för att nå min målbild av ett ”forskningsresultat”? Jag menar dock att det jag gjort är ett tydligt nästa steg i förhållande till vad andra forskare gjort och att jag därför kan lägga vikt vid att jag bygger vidare på vad som brukar göras i forskningen i denna del. Det gör att resultatet passar in i den målbild jag arbetat med i min resultatinriktade forskning. Jag har således nått min målbild och gjort ett ”forskningsresultat”.s. 182

9.8 (D) Otillbörlighetsrekvisitet och avsikt 183s. 8