Se ur rättspraxis, t.ex. AD 1978 nr 45, AD 1978 nr 109, AD 1978 nr 114, AD 1979 nr 1, AD 1979 nr 31, AD 1980 nr 24, AD 1982 nr 104, AD 1982 nr 134, AD 1983 nr 2, AD 1984 nr 110, AD 1987 nr 154, AD 2003 nr 4, AD 2007 nr 72, AD 1979 nr 129, AD 1982 nr 165, AD 1988 nr 102. Se om förhandlings- och vetoreglerna i tillämpning Bergqvist, Lunning & Toijer, Medbestäm- mandelagen, 1997, s. 383-410, Holke & Olauson, Medbestämmandelagen, 2012, s. 290-303. I det statliga utredningsväsendet märks SOU 1982:60, s. 150-179 och SOU 1993 nr 32, s. 679-718. Lagstiftning om avskaffande och återinförande av dessa regler föreligger i prop. 1993/94:67 re- spektive prop. 1994/95:76.
Hänvisas från p. 4 (s. 1995)
4.tet får en olämplig placering. De många tvisterna om vetoregleringen – dvs. i förlängningen tvister om var facket anser att arbetsgivaransvaret för de arbetande helst bör ligga – och upprepade analyser av reglerna i det statliga utredningsväsendet, samt inte minst det faktum att reglerna upphävts och återinförts, antyder att entreprenaderna är omstridda. Nära diskussionen om arbetsorganisationer som är entreprenader ligger frågor om vilka arbetspresterande som de tvingande skyddsreglerna i arbetsrätten ska vara tillämpliga för, och i vilka situationer som det är rimligt att avtalsfrihet råder, dvs. frågan om arbetsrättens gränser. I anslutning till gränsdragningen med stöd av arbetstagarbegreppet har uppstått flera problem på dagens arbetsmarknad. Det har handlat om s.k. falska egenföretagare, dvs. personer som rätteligen borde ha klassificerats som arbetstagare, om behovet av nya bedömningar avseende arbetspresterande på gränsen mellan de båda kategorierna, samt om behovet av en tredje kategori arbetspresterande mellan arbetstagare och egenföretagare/entreprenör. 176s. 1995