AD 1997 nr 36, AD 1980 nr 89, AD 1979 nr 143, AD 1985 nr 129. Jfr Malmberg, Arbetssökan- des upplysningsplikt, JT 2000/01 s. 638-647, Adlercreutz, Avtalsrätten i Arbetsdomstolens praxis, 1998, s. 24-46, Eklund, Att ingå avtal om anställning, 1996, s. 119-140. Jfr Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967, s. 327ff, s. 355ff.
Hänvisas från p. 18 (s. 539)
18.95 tens hävningsgrunder. Uppsägning med anförande av skäl hänförliga till arbetstagaren personligen kan uppfattas som en form av sanktion för uppträdanden som visar att arbetstagaren för framtiden är klart olämplig för sitt arbete. Det faktum att uppsägningsrätten inte är fri och att lagstiftningen kräver av arbetsgivaren att denne på olika sätt agerar innan uppsägning får ske, innebär att regeln om saklig grund kommer att ligga till grund för en indirekt utveckling av positiva krav på vad som är en god arbetsledning. Befogenheten att säga upp anställningsavtal uppfattas alltså som ett utflöde av arbetsgivarens företags- och arbetsledningsrätt. Arbetsgivarens beslutsfattande inom denna befogenhet kan självfallet få implikationer för hur stort behovet av arbetstagare blir, och i anslutning till denna problematik har lagstiftaren i förarbetena slagit fast atts. 539