Hela artikeln

1.2.2 Våld i nära relationer 57s. 57

2.2.2.1 Från fokus på samhällets bästa till skydd förs. 57

3.den enskilda individen 57s. 57

4.2.2.2 Mäns våld mot kvinnor 58s. 57

5.2.2.3 Våldet som en jämställdhetsfråga 64s. 57

6.2.2.4 Föräldrars våld mot barn 68s. 57

7.2.3 Sammanfattande kommentarer 71s. 57

Förklaringar till våld och kontexten i BrB 4:4a 73

1.3.1 Inledning 73s. 57

2.3.2 Individbaserade teorier 76s. 57

3.3.2.1 Inledning 76s. 57

4.3.2.2 Individuella egenskaper 77s. 57

5.3.2.3 Sociala förhållanden 80s. 57

6.3.3 Strukturella förklaringar 83s. 57

7.3.3.1 Inledning 83s. 57

8.3.3.2 Våldet som en process 84s. 57

9.3.3.3 Våldets normaliseringsprocess 85s. 57

10.3.4 Socialpsykologiska perspektiv 87s. 57

11.3.5 Förklaringar till våld 89s. 57

12.3.6 Kontexten i BrB 4:4a 90s. 57

13.3.6.1 Inledning 90s. 57

14.3.6.2 Kvinnovåldskommissionens förslag 91s. 57

15.3.6.3 Våldets kontinuitet 92s. 57

16.3.6.4 En särskilt utsatt situation 95s. 57

17.3.7 Sammanfattande kommentarer 97s. 57

Kvinnofridsreformen och vägen till ett

fridskränkningsbrott 98

1.4.1 Inledning 98s. 57

2.4.2 Kvinnovåldskommissionens förslag 99s. 57

3.4.2.1 Inledning 99s. 57

4.4.2.2 Förslag på ett nytt brott i brottsbalkens. 57

5.– kvinnofridsbrott och fridsbrott 103 10s. 57

6.4.2.3 En ny brottskonstruktion 104s. 104

7.4.2.3.1 Närstående och indelningen i tvås. 104

8.separata brott 104s. 104

9.4.2.3.2 Brotten – ett helhetsperspektiv 105s. 104

10.4.2.3.3 Ett perdurerande brott – särskilt oms. 104

11.preskription och nödvärn 107s. 104

12.4.3 Ett nytt brott i brottsbalken grov frids kränknings. 104

13.och grov kvinnofridskränkning 108s. 104

14.4.3.1 Inledning 108s. 104

15.4.3.2 Brottskonstruktionen 109s. 104

16.4.3.2.1 Inledning 109s. 104

17.4.3.2.2 Närstående och indelningen i tvås. 104

18.separata brott 110s. 104

19.4.3.2.3 Brotten – enskilda redan kriminaliserades. 104

20.gärningar 111s. 104

21.4.3.2.4 Inte ett perdurerande brott – preskriptions. 104

22.och nödvärn 113s. 104

23.4.4 Bestämmelsens syfte 114s. 104

Bestämmelsen i BrB 4:4a 116

1.5.1 Inledning 116s. 104

2.5.2 En särskild brottskonstruktion 118s. 104

3.5.3 Brottsbeskrivningen 119s. 104

4.5.3.1 Inledning 119s. 104

5.5.3.2 Närstående 120s. 104

6.5.3.3 Flera brottsliga gärningar 121s. 104

7.5.3.4 Upprepad kränkning 122s. 104

8.5.3.5 Ägnad att allvarligt skada självkänslan 123s. 104

9.5.4 Andra förutsättningar för bedömningen 124s. 104

10.5.4.1 Inledning 124s. 104

11.5.4.2 Ett tidsmässigt samband 125s. 104

12.5.4.3 Gärningar utöver de åtalade gärningarna 127s. 104

13.5.4.4 Frågor om konkurrens 128s. 104

Närstående 130

1.6.1 Inledning 130s. 104

2.11s. 104

3.6.2 Närstående i straffrätten 132s. 132

4.6.2.1 Allmänt om närståendebegreppet i straffrätten 132s. 132

5.6.2.2 Närstående som privilegierande ellers. 132

6.förmildrande omständighet 134s. 132

7.6.2.3 Närstående som kvalificerande ellers. 132

8.försvårande omständighet 138s. 132

9.6.2.4 Särskilt om det förstärkta skyddet förs. 132

10.närstående barn 143s. 132

11.6.2.4.1 Agaförbudet 143s. 132

12.6.2.4.2 En särskild straffskärpningsgrund 145s. 132

13.6.2.4.3 Sexuellt övergrepp mot barns. 132

14.och våldtäkt mot barn 148s. 132

15.6.3 Närstående i fridskränkningsbrottet 150s. 132

16.6.3.1 Inledning 150s. 132

17.6.3.2 Grov fridskränkning och grovs. 132

18.kvinnofridskränkning 151s. 132

19.6.3.2.1 Ett kvinnofridsbrott 151s. 132

20.6.3.2.2 Grov fridskränkning 152s. 132

21.6.3.2.3 Tidigare närstående 153s. 132

22.6.3.2.4 Indelningen i två brottsrubriceringar 154s. 132

23.6.3.3 Närståendebegreppet i NJA 2004 s. 97 156s. 132

24.6.3.3.1 Inledning 156s. 132

25.6.3.3.2 Närstående utan att varas. 132

26.sammanboende 157s. 132

27.6.3.3.3 Förhållandet mellan förstas. 132

28.och andra stycket 158s. 132

29.6.3.3.4 Omständigheter som kan göra att någons. 132

30.är att anse som närstående 159s. 132

31.6.3.3.5 Lagtolkning i bestämmelsens anda 160s. 132

32.6.3.3.6 Betydelse för tolkning av begreppet inoms. 132

33.andra områden 161s. 132

34.6.4 Närståendebegreppet med utgångspunkt i olika typfall 161s. 132

35.6.4.1 Inledning 161s. 132

36.6.4.2 Indelningen i två brottsrubriceringar 162s. 132

37.6.4.3 Parförhållanden 164s. 132

38.6.4.3.1 Inledning 164s. 132

39.6.4.3.2 Gifta och sammanboende 164 12s. 132

40.6.4.3.3 Andra parförhållanden 167s. 167

41.6.4.3.4 Särskilt om parförhållanden mellans. 167

42.omyndiga 171s. 167

43.6.4.4 Förhållandet mellan föräldrar och barn 176s. 167

44.6.4.4.1 Inledning 176s. 167

45.6.4.4.2 Styvföräldrar 176s. 167

46.6.4.4.3 Ett liknande förhållande tills. 167

47.gärningsmannen 178s. 167

48.6.4.5 Andra närstående 180s. 167

49.6.4.5.1 Inledning 180s. 167

50.6.4.5.2 Sammanboende utan att has. 167

51.ett förhållande 181s. 167

52.6.4.5.3 Med utgångspunkt i en särskilts. 167

53.utsatt situation 182s. 167

54.6.5 Sammanfattande kommentarer 184s. 167

Flera brottsliga gärningar 187

1.7.1 Inledning 187s. 167

2.7.2 Från beteende till specifika brottstyper 191s. 167

3.7.2.1 Inledning 191s. 167

4.7.2.2 Från beteende… 192s. 167

5.7.2.3 … till specifika brottstyper 194s. 167

6.7.3 De enskilda brotten 196s. 167

7.7.3.1 Brottskatalogen i BrB 4:4a 196s. 167

8.7.3.2 Brotten i 3 kap. brottsbalken 197s. 167

9.7.3.2.1 Allmänt om brotten i 3 kap.s. 167

10.brottsbalken 197s. 167

11.7.3.2.2 Misshandel 198s. 167

12.7.3.3 Brotten i 4 kap. brottsbalken 202s. 167

13.7.3.3.1 Allmänt om brotten i 4 kap.s. 167

14.brottsbalken 202s. 167

15.7.3.3.2 Olaga frihetsberövande 203s. 167

16.7.3.3.3 Olaga tvång 204s. 167

17.7.3.3.4 Äktenskapstvång och vilseledandes. 167

18.till äktenskapsresa 206s. 167

19.7.3.3.5 Olaga hot 207s. 167

20.7.3.3.6 Hemfridsbrott och olaga intrång 210s. 167

21.13s. 167

22.7.3.3.7 Ofredande 212s. 212

23.7.3.3.7.1 Inledning 212s. 212

24.7.3.3.7.2 Särskilt om kränkande tillmälens. 212

25.som ofredande 214s. 212

26.7.3.3.8 Öppnande av brev, olovlig avlyssnings. 212

27.och dataintrång 216s. 212

28.7.3.4 Brotten i 6 kap. brottsbalken 217s. 212

29.7.3.4.1 Allmänt om brotten i 6 kap.s. 212

30.brottsbalken. 217s. 212

31.7.3.4.2 Våldtäkt och sexuellt tvång 218s. 212

32.7.3.4.3 Sexualbrott mot barn 221s. 212

33.7.3.4.4 Sexuellt ofredande 224s. 212

34.7.3.5 Brotten i 12 kap. brottsbalken 225s. 212

35.7.3.5.1 Allmänt om brotten i 12 kap.s. 212

36.brottsbalken 225s. 212

37.7.3.5.2 Skadegörelse 226s. 212

38.7.3.6 Överträdelse av kontaktförbud 228s. 212

39.7.3.6.1 Allmänt om kontaktförbud 228s. 212

40.7.3.6.2 Överträdelse av kontaktförbud 229s. 212

41.7.4 Det karaktäristiska våldet 231s. 212

42.7.4.1 Inledning 231s. 212

43.7.4.2 Makt- och kontroll som utgångspunkt 233s. 212

44.7.4.3 Med sikte på de lindrigare brotten 235s. 212

45.7.4.4 Det psykiska våldet – en palett av gärningar 237s. 212

46.7.4.5 Kontrollera och förstöra 239s. 212

47.7.5 Avgränsning av tillämpningsområdet 240s. 212

48.7.5.1 Inledning 240s. 212

49.7.5.2 Betydelsen av rubricering som grunds. 212

50.för fridskränkningsbrott 240s. 212

51.7.5.2.1 Principer för gradindelning av brott 241s. 212

52.7.5.2.2 Närstående som försvårandes. 212

53.omständighet 242s. 212

54.7.5.2.3 Närstående som förmildrandes. 212

55.omständighet 244s. 212

56.7.5.2.3.1 Tillrättavisning ellers. 212

57.misshandel – kopplingens. 212

58.mellan brottsbalken ochs. 212

59.föräldrabalken 244 14s. 212

60.7.5.2.4 Rubriceringens påverkan pås. 213

61.fridskränkningsbrottet 246s. 213

62.7.5.2.5 Särskilt om opreciserade gärningar 249s. 213

63.7.6 Hänsyn som bör tas vid en utvidgnings. 213

64.av brottskatalogen 251s. 213

65.7.6.1 Inledning 251s. 213

66.7.6.2 Ett direkt angrepp på den personligas. 213

67.integriteten 252s. 213

68.7.6.3 Brott som är ”typiska” men som inte ingårs. 213

69.i fridskränkningsbrotten 253s. 213

70.7.6.4 Konsekvenser för straffvärdet 256s. 213

71.7.7 Sammanfattning 257s. 213

Upprepad kränkning och ägnat att allvarligt

skada självkänslan 260

1.8.1 Inledning 260s. 213

2.8.2 Med beaktande av hela den utsattes situation 263s. 213

3.8.2.1 Inledning 263s. 213

4.8.2.2 Upprepad kränkning 264s. 213

5.8.2.3 Ägnat att allvarligt skada självkänslan 265s. 213

6.8.2.4 Hela situationen 266s. 213

7.8.3 Led i en upprepad kränkning 268s. 213

8.8.3.1 Inledning 268s. 213

9.8.3.2 Omständigheter som talar för att gärningarnas. 213

10.varit led i en upprepad kränkning 269s. 213

11.8.3.2.1 En tidig lagändring 269s. 213

12.8.3.2.2 En översyn av fridskränkningsbrotten 272s. 213

13.8.3.2.3 Sammanfattande kommentarer 274s. 213

14.8.3.3 Gärningarnas karaktär 276s. 213

15.8.3.3.1 Gärningarnas antal och våldetss. 213

16.kontinuitet 276s. 213

17.8.3.3.2 Allvaret 278s. 213

18.8.3.3.3 Ett tidsmässigt samband 282s. 213

19.8.3.4 Gärningar utöver de som omfattas av åtalets. 213

20.– där skuldfrågan är klar 286s. 213

21.8.3.4.1 Inledning 286s. 213

22.15s. 213

23.8.3.4.2 En fortsättning på den tidigares. 214

24.brottsligheten 288s. 214

25.8.3.4.3 Brott som ska dömas för särskilt 294s. 214

26.8.3.4.4 Preskriberade gärningar 297s. 214

27.8.3.4.5 Förhållandet till principens. 214

28.ne bis in idem 299s. 214

29.8.3.5 Andra handlingar 300s. 214

30.8.4 Ägnat att allvarligt skada självkänslan 303s. 214

31.8.4.1 Inledning 303s. 214

32.8.4.2 Allvarligt skada självkänslan 303s. 214

33.8.5 Samspel och olikheter 307s. 214

34.8.5.1 Ett eller två rekvisit 307s. 214

35.8.6 Sammanfattande kommentarer 310s. 214

Fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion 312

1.9.1 Inledning 312s. 214

2.9.2 Närstående 313s. 214

3.9.3 Brottsliga gärningar 315s. 214

4.9.4 Upprepad kränkning och ägnat att 317s. 214

Summary 319

Källförteckning 324

Sakregister 341

1.16s. 214

Förkortningar

1.Barnkonven-Förenta Nationernas konvention den 20 november tionen1989 om barnets rättigheter BrBBrottsbalk (1962:700) BRÅBrottsförebyggande rådet EKMREuropeiska konventionen d. 4 nov. 1950 om skydds. 215

2.för de mänskliga rättigheterna och de grundläggandes. 215

3.friheterna (Europakonventionen) FBFöräldrabalk (1949:381, omtr. 1995:974) HDHögsta domstolen LVULag (1990:52) med särskilda bestämmelser om ungas. 215

4.lagöverträdare OSLOffentlighets- och sekretesslag (2009:400) RBRättegångsbalk (1942:740) RFRegeringsform (1974:152) SoLSocialtjänstlag (2001:453) SOUStatens offentliga utredningars. 215

5.17s. 215

Presentation av ämnet

Inledning

1.Det straffrättsliga regelsystemet är till stor del utformat för enskilda, i tid och rum avgränsade, handlingar. Bestämmelserna i brottsbalken är generella och ger begränsat utrymme att ta hänsyn till det sammanhang i vilken en enskild gärning begåtts. När våld och andra kränkningar pågått under en längre tid och begås av en kärlekspartner, en mamma eller en pappa, fanns tidigare små möjligheter att beakta det samlade beteendets straffvärde vid lagföring. Gärningarna sågs, och bedömdes, som isolerade händelser som i många fall var för sig hade ett relativt lågt straffvärde.s. 1

2.Genom införandet av bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i BrB 4:4a ges förutsättningar att inom det straffrättsliga regelsystemet kunna ta hänsyn till det straffvärda i att flera brottsliga gärningar begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person. De enskilda brottsliga gärningarna ska bedömas i sin kontext, dvs. mot bakgrund av den särskilda utsatthet som familjegemenskapen kan innebära. Bestämmelsen i BrB 4:4a ger därmed möjlighet att vid rättstillämpningen beakta den utsatta personens hela situation men också den särskilda kränkning det innebär att den här typen av brottslighet, till skillnad från annan brottslighet, ofta begås i hemmet – en plats där man ska ha en rätt att känna sig trygg och vara fredad från våld. Bestämmelsen öppnade upp för en ny lagstiftningsteknik inom straffrätten där det vid prövningen av bestämmelsen ska tas hänsyn till en bredare bild av verkligheten än som vanligtvis är fallet. Det sammanhang, dvs. kontexten, inom vilka de brottsliga gärningarna begås, ges därmed en avgörande betydelse för bestämmelsens tillämplighet.s. 1

3.Avhandlingen behandlar brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning (BrB 4:4a) som rättslig konstruktion. I avhandlingen beskrivs lagstiftningsmodellen i förhållande till den mer traditionella lag18 stiftningsteknik som vanligtvis används i straffrätten, dvs. enskilda gärningar avgränsade till tid och rum, och bestämmelsens rekvisit analyseras och diskuteras i förhållande till fridskränkningsbrottens bakomliggande syfte, dvs. i förhållande till intentionen att fånga det särskilda fenomen som upprepat våld mot närstående utgör.s. 1

Fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a

1.Som ett led i samhällets åtgärder för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och för att ytterligare markera allvaret i brottslighet utövat mot en närstående person infördes år 1998 bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i BrB 4:4a. Genom bestämmelsen kan flera, relativt lindriga (men givetvis också mer allvarliga) gärningar ses och bedömas som en enhet och hänsyn kan tas till den kontext i vilka de brottsliga gärningarna har begåtts. Därmed kan gärningarna, sedda sammantaget, ges ett högre straffvärde än om de enskilda gärningarna bedömts var för sig. Bestämmelsen har sedan den 1 juli 2013 följande lydelse:s. 2

2.Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. eller enligts. 2

3.24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigares. 2

4.närstående person, döms om var och en av gärningarna utgjort ett led i ens. 2

5.upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnades. 2

6.att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fäng-s. 2

7.else i lägst nio månader och högst sex år.s. 2

8.Har gärningarna som anges i första stycket begåtts av en man mot ens. 2

9.kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har sam-s. 2

10.19s. 2

11.manbott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska hans. 3

12.i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff. Bestämmelsen är konstruerad så att flera enskilda, i sig straffbara, gärningar som begås mot en närstående enligt förevarande lagrum kan ses och bedömas i sitt sammanhang under förutsättning att de särskilda rekvisit som ger brottet dess fridsstörande karaktär är uppfyllda – att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos den som utsätts. Flera moment måste därför vara uppfyllda för att bestämmelsen ska aktualiseras. För det första kräver brottsbeskrivningen att (1) flera var och en för sig kriminaliserade gärningar är uppe till domstolens prövning samtidigt och att det finns ett visst tidsmässigt samband mellan dessa gärningar. Gärningarna ska (2) ha begåtts mot samma person och denna ska vara någon som är eller har varit närstående till gärningsmannen. Vidare krävs att (3) de enskilda gärningarna var och en varit ett led i en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet och att (4) gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos denne.s. 3

13.Bestämmelsen i BrB 4:4a omfattar två brott, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Rekvisiten är desamma för båda brotten förutom avseende den person som brottet riktar sig mot. I bestämmelsens andra stycke särregleras fall där gärningsmannen är en man och den utsatta en kvinna som mannen är eller har varit gift med, eller som han bor eller har sammanbott med under äktenskapsliknande förhållanden. Första stycket omfattar motsvarande situationer där brottet riktar sig mot en person som på annat sätt är, eller har varit, närstående till gärningsmannen. 20s. 3

Bakgrund och avhandlingens kontext

1.Familjen som en grundläggande enhet har en stark förankring i samhället och hänsynen till familjens privata sfär har haft stor betydelse för synen på hur mycket samhället ska blanda sig i ”familjeangelägenheter” samt med vilka medel. Från att fokus har legat på samhällets bästa har det från 1970-talet, i och med uppmärksammandet av brottsofferbegreppet, förskjutits till att allt mer handla om skydd för den enskilda individen. Under de senaste två decennierna har flera lagstiftningsåtgärder, bl.a. införandet av bestämmelsen i BrB 4:4a, vidtagits för att stärka skyddet för den som utsätts för våld inom familjen. Förslaget om att införa ett särskilt brott i brottsbalken gällande våld i nära relationer grundade sig på forskningsresultat som visade att mäns våld mot kvinnor snarare är knutet till föreställningar om mannens överordning och kvinnors underordning än till förklaringar där misshandeln ses som mer eller mindre isolerade handlingar, utförda av en man med andra problem, t.ex. alkoholmissbruk eller övergrepp i barndomen. Forskningen visade att det i ett förhållande där övergrepp förekommit under en längre tid inte främst var de enskilda fysiska övergreppen i sig som karaktäriserade den utsatta personens situation, utan också den psykologiska kränkning och belastning det innebär. Utgångspunkten i lagstiftningsarbetet var därför att kartlägga vilken typ av brott som vanligtvis begås i närståenderelationer men också mekanismerna bakom våldet. Mot bakgrund av vad forskningsresultaten visat skulle lagstiftningen göra det möjligt att ta hänsyn till helhetsbilden av den utsatta situationen, där straffbara gärningar visserligen förekommer men där beteenden som inte inryms under något straffbud utgör en del av våldet.s. 4

2.Förklaringsmodeller till våld i nära relationer och synen på våld inom familjen har därför legat till grund för hur bestämmelsen kom att utfor-s. 4

3.21 mas och de har också viss betydelse för hur den ska tolkas och tillämpas av domstolarna. Det har inom rättsvetenskapen hävdats att dessa förklaringsmodeller inte bara har betydelse för hur rätten utformas av lagstiftaren utan också för hur den förstås, eller rekonstrueras, i rättstillämpningen genom en förändrad samhällssyn på ett visst problem. I lagtexten anges att det ska vara fråga om upprepade kränkningar av den utsatta personens integritet vilka ska ha varit ägnade att allvarligt skada självkänslan. Det räcker därför inte enbart med att brott har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person för att bestämmelsen ska aktualiseras. Bestämmelsen syftar till att fånga den särskilda utsatthet som närståenderelationen kan medföra p.g.a. av känslomässiga och praktiska bindningar till och lojalitet med gärningsmannen. Definitionen i lagtexten utesluter därför tillfälliga utbrott, t.ex. ett enskilt fall av misshandel av en närstående person vid ett tillfälle.s. 4

4.Samtidigt som det är lätt att se vad bestämmelsen i BrB 4:4a syftar till så medför en lagstiftningsmodell som medger att man vid tillämpningen kan ta hänsyn till såväl det allmänna syftet bakom bestämmelsen som den utsattes hela situation, att det uppstår flera nya frågor och problem som ska hanteras av rättsväsendet. Då kraven på enhetlighet och förutsebarhet är särskilt höga inom straffrätten väcker en lagstiftningsmodell som tillåter att man vid tillämpningen ska ta hänsyn till en bredare bild av verkligheten både frågor av rättstillämpningskaraktär och frågor om hur modellen förhåller sig till grundläggande krav på rättssäkerhet och förutsebarhet. En brottskonstruktion som fridskränkningsbrotten utmanar på så sätt den mer traditionella straffrätten genom att det särskilt straffvärda, så att säga, delvis finns utanför eller mellan de enskilda gärningarna. Lagstiftarens intention att fånga upp allvaret i det upprepade och systematiska genom detta bredare perspektiv kan visserligen på ett tydligare sätt återspegla verkligheten vilket naturligtvis i sig är önskvärt. Frågan blir emellertid i vilken utsträckning man inom straffrätten kan och bör ta hänsyn till beteenden som inte passar in under något straffstadgande i brottsbalken, eller där det särskilt straffvärda ligger utanför 22 bedömningen av enskilda gärningar, dvs. i kontexten. Ett dilemma kan uppstå när lagstiftarens syfte, att skapa en bestämmelse som ger bättre skydd åt det skyddsvärda intresset, ställs mot legalitetsprincipen och andra grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Frågan blir vad som kan – och kanske viktigast vad som bör – medföra ansvar för fridskränkningsbrott. Avgörande för tolkningen blir i slutändan den rådande, men också den enskilda domarens syn på vad som utgör en upprepad kränkning av den personliga integriteten och vad som typiskt sett skadar självkänslan allvarligt.s. 5

5.Även om det straffrättsliga skyddet utvidgades i och med fridskränkningsbrotten, är våld inom familjen på grund av gärningarnas komplexitet ofta svåra att utreda och lagföra. Svårigheterna kan handla om att bedöma vilka handlingar som uppfyller rekvisiten i en straffrättslig reglering såväl som processuella frågor. Beviskravet ställt utom rimligt tvivel gäller i alla brottmål och någon bevislättnad medges inte för mer svårbevisade mål eller brottskategorier som anses särskilt angelägna att beivra. När den som kränker är en närstående och brottsplatsen är hemmet, sker brottet ofta utom synhåll för vittnen och kränkningarna har många gånger pågått under en längre tid innan det kommer till myndigheternas kännedom. Att konkretisera vad man har varit med om på ett sådant sätt att orden uppnår de höga beviskraven kan i sådana fall ofta vara svårt. Dessutom kan lojalitet, rädsla och oro för vad som ska hända med familjen påverka både motivationen och förutsättningarna att medverka till en utredning. När det gäller våld mot barn, särskilt de yngre barnen, finns ytterligare faktorer som påverkar möjligheten att lagföra en gärning som begåtts av en vårdnadshavare eller annan omsorgsförälder. Det rör till viss del, den inte helt tydliga, gränsdragningen mellan otillåtet våld ochs. 6

6.23 sådan fysisk kraftutövning som faller in under vårdnadshavarens ansvar och rätt att utöva tillsyn över barnet (FB 6:2). Men det handlar också om att de yngre barnen ofta har begränsad förmåga att berätta vad som har hänt, vilket påverkar såväl utredningsmöjligheterna som möjligheterna att styrka att brott har begåtts. Med hänvisning till att det för någon som varit utsatt för en serie övergrepp som pågått under en längre tid kan vara svårt att i detalj redogöra för varje enskild händelse har vissa lättnader i åklagarens gärningsbeskrivning godtagits, vilket innebär att varje enskild gärning inte behöver vara individualiserad till tid, rum och plats.s. 6

7.Försök att komma förbi det enskilda och därigenom, i ett visst sammanhang, komma åt det särskilt straffvärda kan idag ses inom flera områden. Både fridskränkningsbrotten (BrB 4:4a) och brottet olaga förföljelse (BrB 4:4b) utgör brottstyper som syftar just till att fånga inte bara enskilda gärningar, utan gärningar sedda i en viss kontext. Även kontakt med barn i sexuellt syfte (BrB 6:10a) och äktenskapstvång (BrB 4:4c) eller vilseledande till äktenskapstvång (BrB 4:4d) är exempel på brott där kontexten ges en särskild betydelse. I det första fallet handlar det om ett utökat skydd för barn genom kriminalisering av vuxnas kontaktsökande med unga för att begå ett sexualbrott. I det andra fallet handlar det om att genom redan kriminaliserade gärningar, förmå någon att ingå äktenskap. Det är också, särskilt vad gäller fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a, 24 tydligt att bestämmelserna införts för att hantera politiskt identifierade problemområden.s. 7

8.Oavsett om man främst ser fördelar eller nackdelar (risker) med denna utveckling utmanar lagstiftningstekniken straffrättens höga krav på förutsebarhet och rättssäkerhet. Obestämdhetsförbudet innebär vissa krav på rekvisitens konstruktion och ytterst vad som går att utreda och försvara sig emot. Rekvisit måste därför konstrueras så att de kan hanteras praktiskt i en brottmålsprocess där det ytterst handlar om hur vid tolkningen av ett rekvisit kan vara. Öppna, eller vaga, rekvisit ger utrymme för flexibilitet och möjlighet att ta hänsyn till relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Det medför emellertid också att begrepp kan uppfattas på många olika sätt och att tillämpningen därmed kan variera beroende av den enskilda domarens tolkning. Det gör att lagstiftaren å ena sidan strävar efter att tillse att i en reglering fånga det man vill fånga, dvs. tillse att syftet med bestämmelsen tillgodoses, men å andra sidan behöver förhålla sig till de straff- och processrättsliga begränsningar som ska verka för att rättstillämpningen blir enhetlig och förutsebar. Det kan innebära att en straffrättslig reglering inte fullt ut kan täcka det skyddsvärda intresset och att lagstiftaren kanske måste godta att det större syftet inte alltid är helt förenligt med vad som faktiskt kan bli föremål för en prövning. Däremot måste ambitionen vara att så långt det är möjligt verka för att lagstiftarens intention med en viss reglering upprätthålls.s. 8

9.25s. 8

Avhandlingens syfte

1.I avhandlingen beskrivs och analyseras brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, i BrB 4:4a, som rättslig konstruktion. Avhandlingen syftar till att undersöka hur den lagstiftningsmodell som BrB 4:4a representerar förhåller sig till den mer traditionella lagstiftningstekniken som vanligtvis används inom straffrätten och hur modellen fungerar i det straffrättsliga systemet. Man skulle kunna säga att det övergripande syftet är att undersöka hur den rättsliga ambitionen att bestraffa systematiska kränkningar mot närstående – grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning – förhåller sig till och fungerar i ett straffrättsligt system som i grunden fokuserar på enskilda gärningar. Syftet med avhandlingen är därmed att undersöka hur konstruktionen av bestämmelsen i BrB 4:4a förverkligar målet bakom regleringen samt vilka frågor konstruktionen väcker, i såväl ett tillämpningsperspektiv som i ett rättspolitiskt perspektiv. I detta ligger frågan om hur nya politiska intentioner och värderingar förhåller sig till straffrättsteorin och hur detta avspeglas i lagstiftning och rättstillämpning. I dessa syften ingår ett intresse för hur en övergång från generella straffstadganden till mer individ- eller gruppbaserade straffbestämmelser påverkar den traditionella straffrätten.s. 9

2.Dessa övergripande syften kan brytas ned i följande frågeställningar: 1. En första fråga är vilka intentioner som ligger bakom den typ avs. 9

3.särreglering som avhandlingen behandlar. I denna del undersökss. 9

4.bestämmelsens historiska och politiska bakgrund och skapandet avs. 9

5.eller identifieringen av det samhällsproblem som regleras, samt arbe-s. 9

6.tet med att ta fram en lagstiftning. 2. En andra fråga handlar om hur lagstiftningsmodellen fungerar is. 9

7.det straffrättsliga systemet kopplat till straffrättens förutsättningars. 9

8.och villkor och vilka resultat den leder till. I denna del handlar dets. 9

9.om att undersöka rekvisitens utformning, innebörden av rekvisitens. 9

10.samt relationen mellan dessa. Detta innefattar en analys av potenti-s. 9

11.ella dilemman och konflikter som rekvisiten ger upphov till. Vilkas. 9

12.omständigheter kan beaktas när man talar om att hänsyn ska tass. 9

13.till den utsattes hela situation, vilka omständigheter kan tas med is. 9

14.bedömningen av om det rör sig om en upprepad kränkning och vads. 9

15.anses allvarligt skada självkänslan? Frågorna behandlas i förhållandes. 9

16.till straffrättens krav på enhetlighet, förutsebarhet och rättssäkerhet. 26 3. En tredje fråga gäller förhållandet mellan syftet med bestämmelsen,s. 9

17.bestämmelsens utformning samt hur rätten konstrueras i den prak-s. 10

18.tiska rättstillämpningen. I vilken utsträckning leder bestämmelsens. 10

19.till ett förverkligande av de tankar som ligger bakom bestämmelsen? 4. En fjärde och avslutande fråga gäller relationen mellan bestämmel-s. 10

20.sens syfte och straffrätten som ”rättsområde” eller ”regleringsform”.s. 10

21.I vilken utsträckning är det möjligt att fånga brottslighet som intes. 10

22.består i enskilda gärningar och som förutsätter att en viss kontexts. 10

23.beaktas? Vilka särskilda frågor väcks, på rättstillämpningsnivå och pås. 10

24.rättspolitisk nivå, med en sådan reglering? Den första frågeställningen behandlas framför allt i kapitel 2 och utgör en grund för analys av bestämmelsen i BrB 4:4a. De tre följande frågeställningarna har sin grund i kapitel 2 och 3 och behandlas löpande i kapitel 4-9.s. 10

Utgångspunkter och avgränsningar

Mäns våld mot kvinnor som grund för lagstiftning

1.Våld i nära relationer förknippas ofta med mäns våld mot kvinnor. Vid utformningen av ett straffbud var det också mäns våld mot kvinnor som låg till grund för bestämmelsen i BrB 4:4a.s. 10

2.I diskussionen kring våld i nära relationer beskrivs våldet som ett uttryck för bristande jämställdhet mellan kvinnor och män. Det yttersta och bakomliggande syftet med den rättsliga regleringen kan därför sägas vara att lyfta våldet som en fråga om jämställdhet. Ett särskilt intresse inom våldsforskningen är kunskap som analyserar rätten med hjälp av genusrättsvetenskapliga teorier. Ett sådant perspektiv har dock inte en övergripande roll i avhandlingen. I avhandlingen undersöks hur den lagstiftningsmodell som den rättsliga regleringen av våld i nära relation innebär förhåller sig till mer traditionella straffrättsliga lagstiftningsmodeller och det straffrättsliga systemet. Det innebär inte att maktstrukturer ochs. 10

3.27 grundläggande frågor om våldet som en fråga om makt och kontroll är frånvarande, men att ett uttalat könsmaktsperspektiv saknas. Detta kan ändå sägas ligga i själva framväxten av bestämmelsen i BrB 4:4a och i förhållandet att tidigare straffrättsliga regleringar på olika sätt har särreglerat våld i nära relationer. En analys av rätten utifrån genusrättsvetenskapliga teorier kräver dock andra metoder och analysverktyg än de som används för att besvara de frågeställningar som avhandlingen fokuserar på.s. 10

4.Det torde däremot kunna anses empiriskt fastställt att gärningsmannen vid våld i nära relationer i de flesta fall kommer att vara en man och den som utsätts för våldet en kvinna. Brottsofferundersökningar och kriminalstatistik visar att män som grupp är överrepresenterad både som gärningsmän och offer när det gäller misshandel, men att kvinnor i betydligt högre utsträckning utsätts för våld i bostaden av en närstående.s. 11

5.Även om mäns våld mot kvinnor således var utgångspunkten vid lagstiftningsarbetet, och bestämmelsen i andra stycket uttryckligen tar sikte på kränkningar som riktas mot närstående kvinnor, omfattar bestämmelsen både kvinnor och män i såväl heterosexuella som samkönade relationer. Bestämmelsen omfattar också vuxnas våld mot närstående barn och barns våld mot varandra och mot närstående vuxna. I avhandlingen behandlas samtliga konstellationer av gärningsman och offer som bestämmelsen i BrB 4:4a är avsedd att träffa. Därmed behandlas inte endast mäns våld mot kvinnor. Under senare tid har olika gruppers särskilda utsatthet uppmärksammats i debatt och forskning. I avhandlingen kommer inte dessa gruppers utsatthet att behandlas särskilt. Vuxnas våld mot barn skiljer sig dock i flera hänseenden från våld mellan vuxna. Det beror dels på gränsdragningen till annan rättslig reglering, t.ex. föräldrabalkens regler för föräldrar, dels på de särskilda svårigheter som uppstår i rättstillämpningen, t.ex. barns förmåga att beskriva vad de varit utsatta för. Utöver detta är barn som utsätts för våld i en särskilt utsatt position 28 då det enda sättet för barnen att komma ifrån en våldsam relation många gånger är ett samhällsingripande, t.ex. ett tvångsomhändertagande enligt (LVU). Vuxnas våld mot barn kommer därför utifrån dessa förhållanden i vissa hänseenden att problematiseras särskilt i avhandlingen.s. 11

Kontextens betydelse för straffbarhet

1.En grundläggande utgångspunkt för avhandlingsarbetet är möjligheten att inom det straffrättsliga systemet fånga den särskilda kontext som våld i nära relation ofta innebär och vilken betydelse den kan tillåtas få ha i den straffrättsliga bedömningen. Ytterst gäller frågan vilka gärningar som kan bestraffas som fridskränkningsbrott. I detta ryms frågan om bestämmelsen, på det sätt som var avsett, har lett till att kontexten ges en större betydelse vid bedömningen och hur det kommer till uttryck i rättstilllämpningen. För att kunna använda kontext som analysverktyg behövs en definition av vad som straffrättsligt, men också i BrB 4:4a, utgör kontext. Den närmare betydelsen av kontexten i BrB 4:4a behandlas i avsnitt 3.6. Vid besvarandet av frågan aktualiseras bl.a. frågor om tolkning av bestämmelsen i BrB 4:4a, inte minst relationen mellan de båda brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning och innebörden av rekvisiten närstående, upprepad kränkning och ägnat att allvarligt skada självkänslan. Dessa frågor behandlas löpande i texten.s. 12

Brottskonstruktionen

1.Den lagstiftningsmodell, eller brottskonstruktion, som användes för BrB 4:4a innebär att flera i sig kriminaliserade gärningar bedöms som en enhet och ges ett högre straffvärde än det samlade straffvärdet för gärningarna bedömda var för sig. Lagstiftningsmodellen användes för första gången i svensk rätt i och med tillkomsten av fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a, även om man kan se kopplingar till tidigare använda lagstiftningsmodeller, t.ex. konstruktionen av ett brott som ett fortlöpande, s.k. perdurerande brott eller som ett kollektivdelikt. Modellen har senares. 12

2.29 också använts vid införandet av brottet olaga förföljelse i BrB 4:4b, som tar sikte på sådana beteenden som i dagligt tal brukar kallas för stalkning (av engelskans stalking), dvs. att någon förföljer en för honom eller henne okänd, eller känd, person genom att begå vissa i bestämmelsen uppräknade brottsliga gärningar.s. 12

3.Eftersom modellen har använts, men också skulle kunna användas i andra lagstiftningssammanhang, för att bedöma flera gärningar som en helhet och i en viss kontext, kommer jag genomgående att uppmärksamma både vilka frågor som väcks genom konstruktionen i BrB 4:4a och i vilken utsträckning den har lett till avsett resultat. Man kan säga att modellen sätts i relation till straffrätten och dess grundvärden samt till det rättspolitiska syftet bakom bestämmelsen.s. 13

Avgränsningar och något om terminologi

Begrepp

1.De begrepp som används i avhandlingen kan ha olika betydelse beroende på det sammanhang i vilka de används. Begrepp ändrar karaktär och innebörd över tid och en förklaring till varför och hur jag har valt att använda ett visst begrepp behövs därför.s. 13

2.I diskussionen om mäns våld mot kvinnor kan man från 1900-talets mitt se en klar förändring i språkbruket och en förskjutning från kvinnans delaktighet till mannens ansvar för våldet. Från att under mitten av 1900-talet använda begrepp som hustrumisshandlare och (för de svårare fallen) hustruplågare, med ett tydligt fokus på äktenskapet, har man under senare delen av 1900-talet börjat använda sig av begrepp som kvinnomisshandel och senare också kvinnofridsbrott och våldsutövande män. 30 Förändringarna speglar utvecklingen på familjebildningens område, men visar också på en förändring i synen på våld i nära relationer från att vara ett till största delen privat problem där båda parter är delaktiga i ”den äktenskapliga osämjan” till att mannen i högre grad ges ansvar för våldet. I Sverige används fortfarande i vissa sammanhang begreppet kvinnomisshandel, vilket ibland avser misshandel av vuxna kvinnor som är gifta med gärningsmannen och ibland avser misshandel som riktar sig mot kvinnor – makar, sammanboende, döttrar, syskon och mödrar. Kvinnovåldskommissionen använde i sitt huvudbetänkande begreppet våld mot kvinnor med hänvisning till att begreppet kvinnomisshandel lätt kunde missförstås så som att bara omfatta det rent fysiska våldet och därigenom utesluta andra brott enligt brottsbalken, t.ex. våldtäkt och andra sexuella övergrepp.s. 13

3.Avhandlingen avgränsas inte till att behandla mäns våld mot kvinnor utan alla typer av gärningar som bestämmelsen i BrB 4:4a är avsedd att träffa. Genomgående används i avhandlingen begreppet våld i nära relationer, även om vissa undantag förekommer. Begreppet får anses vara väl vedertaget och kan sägas inkludera alla typer av våld som kan förekomma mellan närstående i såväl heterosexuella som samkönade relationer, föräldrars våld mot barn, men också våld mot andra som på en eller annan grund kan betecknas som närstående. I vissa fall används begreppet familjevåld, vilket på samma sätt som våld i nära relation kan sägas omfatta allt våld mot en närstående, men lätt leda tankarna till att det endast rör sig om en man och en kvinna som stadigvarande bor tillsammans och där barnen också är utsatta, antingen direkt för våldet eller genom bevittnande av våldet. Båda dessa begrepp kan uppfattas som att de inkluderar, eller exkluderar, olika skyddsobjekt som omfattas av regleringen i BrB 4:4a. I avhandlingen görs ingen distinktion mellan om den som utsätts är en man eller en kvinna. Däremot uppmärksammas barn särskilt, där det är motiverat. I diskussionen är det bestämmelsens generella skyddsobjekt som avses, dvs. den som kan anses omfattas av rekvisitet närstående i bestämmelsen i BrB 4:4a. Vem denne närståendes. 14

4.31 är, dvs. vem som omfattas av närståendebegreppet i BrB 4:4a, är en av de frågor som kommer att analyseras i avhandlingen.s. 14

5.Med begreppet våld avses såväl fysiskt som psykiskt, sexuellt och materiellt våld (t.ex. skadegörelse). Våld kommer att behandlas som ett samlingsbegrepp i de fall det inte specificeras vilken typ av våld som avses. Användningen av begreppet våld är inte avgränsat till vad som i straffrättsligt hänseende faller in under t.ex. misshandel, ofredande eller sexuella övergrepp, utan har sin grund i vad som utifrån relevant forskning på området beskrivs som karaktäristiska handlingar för våld i nära relationer, vilka kan gå utanför det straffbara området. En utgångspunkt är FN:s definition av våld mot kvinnor: varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet. Definitionen kan dock sägas snäva in området som undersöks genom att grunden till definitionen finns att hämta i bekämpandet av våldet som en jämställdhetsfråga, dvs. definitionen har ett vidare syfte än en beskrivning av vad våldet omfattar.s. 15

6.När det gäller våld och övergrepp mot barn finns flera begrepp och definitioner på vad begreppet våld mot barn omfattar. Barnmisshandelskommittén lade i sitt betänkande år 2001 fram en definition av barnmisshandel. Barnmisshandel definierades som att en ”vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets behov”. I barnkonventionens art. 19 anges att barnet ska skyddas mot ”alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård”. Att det är fråga om våld av viss frekvens eller att skadan har en viss svårhetsgrad är, enligt Barnrättskommittén, inte någon 32 förutsättning för definitionen av våld. När det gäller försummelse av barnet behandlas i avhandlingen endast sådan försummelse som har föranlett en utredning om brott. En vidare analys kräver en annan metod och ett annat material.s. 15

7.Ett annat begrepp som används genomgående i avhandlingen är fridskränkningsbrott. Begreppet som sådant kan sägas omfatta alla brott mot frihet och frid, dvs. alla brott i 4 kap. brottsbalken. I avhandlingen avses med fridskränkningsbrott brotten i BrB 4:4a, dvs. grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Rör det ett av de två brotten, så hänvisas det till grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning. Där andra brott i 4 kap. brottsbalken behandlas kommer det att framgå vilket eller vilka brott som avses, eller hänvisas till 4 kap. brottsbalken (eller BrB 4 kap.).s. 16

8.I flera avsnitt hänvisas till att brottskonstruktionen för fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a på olika sätt skiljer sig från en mer traditionell lagstiftningsteknik, eller en mer traditionell syn på straffrätten. Med en mer traditionell lagstiftningsteknik, eller syn, menar jag det fokus på enskilda gärningar preciserade i tid och rum som är utmärkande för straffrätten. Jag inkluderar här också perdurerande, fortlöpande brott, liksom kollektivdelikt. Gemensamt för dessa brott är att de, till skillnad från BrB 4:4a, hålls samman av att de ska ha begåtts under en viss sammanhängande tid, dvs. att de avser ett pågående tillstånd eller att flera handlingar utgör ett brott trots att gärningsmannen begått flera handlingar vid olika tillfällen, där brotten var för sig är tillräckliga för fullbordat brott.s. 16

9.33s. 16

Ett straffrättsligt perspektiv

1.Vid en rent straffrättslig diskussion om gällande rätt är utgångspunkten att fakta är klarlagda. Då rätten inte är helt tydlig, kan frågor om möjligheterna att bevisa att brott har förövats vara av relevans vid analys av gällande rätt, dvs. hänsyn till möjligheterna att bevisa olika faktorer påverkar hur ett visst rekvisit tolkas eller hur man i övrigt väljer att konstruera rätten i en rättstillämpningssituation. Perspektivet för avhandlingen är straffrättsligt men kommer att tangera såväl det processuella som det socialrättsliga och familjerättsliga området, även om dessa områden kommer att behandlas mer ytligt. Särskilt när det gäller straffrättsliga frågor som på olika sätt berör familjen kan olika rättsområden både påverka, och samverka med, den straffrättsliga prövningen.s. 17

2.Bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i BrB 4:4a reser en rad processuella frågor. Det handlar t.ex. om kravet på gärningsbeskrivningens precisering, bevisvärdering av utsagor och rätten till en rättvis rättegång. Många gånger tangerar den materiella rätten bevisrätten och de frågor som behandlas i avhandlingen innehåller ofta både straffrättsliga och processrättsliga element. Processuella frågor kommer att lyftas i arbetet men utan en mer utförlig redogörelse av processrättsliga principer och för de processuella och bevisrättsliga problem som våld i nära relationer kan medföra. Likaså aktualiseras ämnet våld i nära relationer frågor om föräldrars rättigheter och skyldigheter enligt föräldrabalken, samt till viss del det offentligas ansvar att skydda och bereda stöd för dem som på olika sätt utsatts för våld inom familjen. Liksom när det gäller processrätten kommer dessa rättsområden inte att behandlas mer ingående.s. 17

3.Utöver de försvårande omständigheter som gäller vid straffvärdebedömning av brott (BrB 29 kap.) kommer påföljder inte att behandlas i avhandlingen. De försvårande omständigheterna kommer att behandlas i förhållande till begreppet närstående och i relation till gradindelning av brott. En i straffrättsligt hänseende central fråga är givetvis hur införandet av ett brott för att höja straffvärdet för våld i nära relation (BrB 4:4a) påverkar påföljdsbestämningen i förhållande till om de enskilda gärningarna bedöms som separata brott. En ursprunglig tanke med avhandling34 en var att undersöka detta förhållande. Med hänsyn till att straffvärdet, och därmed påföljd, baseras på omständigheter i det enskilda fallet och att det i de fall då gärningarna bedöms som brott enligt BrB 4:4a inte framgår vad straffvärdet skulle motsvara om gärningarna bedömts separat är jämförelser vanskliga att göra. Det har därför inte funnits utrymme att gå närmare in på denna fråga inom ramen för avhandlingen.s. 17

Internationell rätt

1.Avhandlingens fokus är innebörden av den nationella rättsliga regleringen av bestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i BrB 4:4a. Hur den straffrättsliga regleringen av våld i nära relationer har hanterats internationellt ligger därmed utanför avhandlingens ramar och kommer därför inte att behandlas närmare.s. 18

2.Även om straffrätten av tradition har uppfattats och behandlats som ett rättsområde med utpräglad nationell inriktning så påverkas både den nationella opinionen och lagstiftningsarbetet av den internationella uppfattningen i en viss fråga och av de konventioner som Sverige har tillträtt. I detta avsnitt ges en kortfattad beskrivning av FN:s arbete på det område som behandlar mäns våld i nära relationer och de deklarationer och konventioner i arbetet mot mäns våld mot kvinnor och våld mot barn som Sverige ratificerat. Vidare beskrivs översiktligt det europeiska samarbetet och de deklarationer och konventioner som Sverige har skrivit under på detta område.s. 18

3.Det internationella arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor har sedan 1980-talet varit ett prioriterat område vilket givetvis också har påverkat den nationella rätten. Det gäller såväl samhällsingripanden som hur den nationella lagstiftningen ska utformas. FN:s kvinnoårtionde, år 1975–1985, uppmärksammade våldet som en fråga om kvinnors jämlikhet, utveckling och frid både i samhället och i hemmet. Våld mots. 18

4.35 kvinnor blev en fråga om mänskliga rättigheter och om jämställdhet. Ett viktigt steg i bekämpandet av mäns våld mot kvinnor var FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (Declaration on the Elimination of Violence against Women) som antogs 1993. Genom deklarationen utökades definitionen av våld från att tidigare omfatta enbart fysiskt våld till att även omfatta sexuellt och psykiskt våld. Våld mot kvinnor definieras i art. 1 som:s. 18

5.Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommers. 19

6.att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvin-s. 19

7.nan, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihets-s. 19

8.berövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet. I ingressen till konventionen definieras mäns våld mot kvinnor som ett samhällsproblem som har sin grund i en ojämlik maktrelation mellan könen och där det könsrelaterade våldet bidrar till att upprätthålla en könsmaktsordning och diskriminering på grund av kön.s. 19

9.Arbetet med jämställdhet hade emellertid pågått sedan andra världskrigets slut och flera konventioner och internationella dokument om skydd för kvinnor på olika plan hade utarbetats och undertecknats. Sedan år 1946 har FN:s kvinnokommission (Commission of the Status of Women, CSW) arbetat för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män med uppdrag att lägga fram och förslå förändringar för FN:s ekonomiska och sociala råd (United Nations Economic and Social Council, ECOSOC) på dessa områden. Kommissionen var initiativtagare till 36 den första kvinnokonferensen som hölls i Mexico City 1975 och det var också efter kommissionens förslag som FN utlyste ett kvinnoårtionde, 1975-1985. Det kanske starkaste dokumentet för att stärka kvinnors rättigheter, Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women), också kallad Kvinnokonventionen eller CEDAW, antogs av FN:s generalförsamling 1979 och trädde i kraft 1981. Konventionen syftar bl.a. till att garantera rättsligt skydd för kvinnor. Ett särskilt övervakningsorgan med samma förkortning, CEDAW (Committee on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women), infördes, till vilket konventionsstaterna vart fjärde år ska avge rapport med redogörelse för den lagstiftning och övriga rättsliga, administrativa eller andra åtgärder som vidtagits utifrån konventionen.s. 19

10.Också på det europeiska planet har fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor varit föremål för åtgärder. Europarådets jämställdhetskommitté uppmärksammade i slutet av 1970-talet fysiskt och sexuellt våld mot kvinnors. 20

11.37 som ett av de sociala problem som borde föranleda särskilda åtgärder från Europarådets sida, både inom familjen och i samhället i stort. Våld inom familjen inkluderades år 1980 i det särskilda handlingsprogrammet för ökad jämställdhet och år 1985 och år 1990 antog Europarådets ministerråd rekommendationer som tar sikte på frågor om våld mot kvinnor och strategier för bekämpandet av sådant våld. Ämnet för Europarådets tredje ministermöte år 1993 om jämställdhet mellan kvinnor och män var våld mot kvinnor och inför konferensen utarbetades en särskild deklaration om strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i Europa, Deklarationen om strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett demokratiskt Europa. I samband med detta antogs en resolution mot våldtäkt och sexuellt utnyttjande av kvinnor.s. 20

12.Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den s.k. Istanbulkonventionen (Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence) trädde i kraft i Sverige i november 2014. I ingressen understryks att förebyggande av våld, både i samhället och i hemmet, är avgörande för att uppnå jämställdhet mellan kvinnor och män.s. 21

13.Också inom EU har frågan om mäns våld mot kvinnor uppmärksammats, låt vara att EU i huvudsak saknar straffrättslig kompetens på detta område. Europaparlamentet har antagit flera resolutioner och betänkanden som berör mäns våld mot kvinnor, bl.a. resolutionen av den 26 november 2009 om avskaffande av våld mot kvinnor.s. 21

14.Barns rättigheter, och då särskilt rätten till skydd mot att utsättas för våld av närstående, har inte uppmärksammats i samma omfattning som mäns våld mot kvinnor. Av särskild vikt är dock FN:s konvention om barnets rättigheter (The Convention on the rights of the child), barnkonventionen, vilken initierades i samband med FN:s barnår 1979 och som 38 antogs av FN:s generalförsamling år 1989. Konventionen ratificerades av Sverige i juni 1990 och arbetet med att inkorporera konventionen i nationell rätt pågår. Konventionen har varit, och är, en viktig utgångspunkt för arbetet med att på olika sätt förbättra barns situation genom förändringar av både materiella rättsregler och rättsväsendets hantering av frågor som rör barn. Enligt konventionens första artikel ska med barn förstås alla barn under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Konventionens artiklar ska förstås mot bakgrund av konventionens samtliga artiklar, särskilt gäller det konventionens grundartiklar, art. 2 (om icke-diskriminering), art. 3 (principen om barnets bästa), art. 6 (rätten till liv, överlevnad och utveckling) samt art. 12 (barns rätt att komma till tals). För ämnet för denna avhandling är, utöver konventions grundartiklar, främst art. 19 av intresse. Enligt art. 19 p. 1 i barnkonventionen, ska konventionsstaterna vidta ”alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavares eller annan persons vård”.s. 21

15.Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (Protection of Children against Sexual Exploitation and Sexual abuse) också kallad Lanzarotekonventionen, ratificerades av Sverige i juli 2013. Konventionens syfte är bl.a. att främja såväl nationellts. 22

16.39 som internationellt samarbete och att öka skyddet mot sexuella övergrepp och sexuell exploatering, också inom familjen.s. 22

17.Internationella konventioner och dokument har främst betydelse för lagstiftningens utformning på olika områden; lagstiftningen utformas för att tillgodose de krav som ställs enligt konventionen. Som nämndes inledningsvis ligger avhandlingens fokus på innebörden av den nationella rättsliga regleringen och tillämpningen av densamma. Internationella konventioner och överenskommelser kommer därför att behandlas så som de har transformerats och inkorporerats i svensk rätt. I de fall där det kan ifrågasättas om Sverige lever upp till sina internationella åtaganden kommer detta att uppmärksammas i det sammanhang där frågan aktualiseras.s. 23

Metod, material och forskningsläge

Inledning

1.Avhandlingen behandlar fridskränkningsbrottens konstruktion, tillämpning och ändamålsenlighet med utgångspunkt i straffrättens krav på legalitet. Avsikten är också att utreda vilken betydelse familjekontexten får, och bör tillåtas få, i det straffrättsliga systemet samt hur synen på familjen som enhet påverkar den straffrättsliga bedömningen. De frågor som ska besvaras går således längre än att fastställa gällande rätt avseende den rättsliga regleringen av grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Det gör att såväl andra rättsliga regleringar, t.ex. föräldrabalken, som andra kunskapsområden än det rent rättsvetenskapliga kommer att behandlas.s. 23

Metod och material

1.Syftet med avhandlingen är att göra en analys av gällande rätt samt att, utifrån den rättspolitiska intentionen bakom bestämmelsen och utifrån vad som i förarbeten till bestämmelsen anges vara karaktäristiskt för sådant våld, problematisera och utvärdera i vilken mån bestämmelsen 40 fyller den funktion den är avsedd att ha. En röd tråd genom avhandlingen är därför kopplingen mellan bestämmelsens syfte, konstruktion och tillämpning.s. 23

2.Studien av gällande rätt utgår från den metod som i allmänhet betecknas som den rättsdogmatiska metoden. Metoden kan förenklat sägas innebära ett fastställande av regleringens innehåll genom en analys och tolkning av rättskällor. Vill man betona att rättsdogmatiken inte bara handlar om att återge något som redan finns färdigt därute kan man tala om konstruktion av gällande rätt, snarare än om fastställande av gällande rätt. Även om det tycks råda en viss konsensus om de huvudsakliga dragen i metoden är varken metodens närmare innebörd eller vad som innehar status som rättskälla given. En allmän acceptans tycks föreligga om att lag, förarbeten och praxis har status som rättskällor och att doktrin kan användas till stöd för analysen. I straffrätten sägs metoden beskriva en normativ verklighet där det faktiska beslutsfattandet är av sekundärt intresse såvida det inte utgör rättspraxis av normativ betydelse som rättskälla. Bestämmelsens ordalydelse utgör utgångspunkten för såväl tolkning som tillämpning av bestämmelsen. Med straffrättens högt ställda krav på enhetlighet och förutsebarhet har en tolkning av bestämmelsens ordalydelse en särskild betydelse. Detta kan tolkas som att denna tradition har inneburit att rättsvetenskapliga verk som behandlar straffrätt utgår från en relativt snäv syn på rättsvetenskap. Häremot talar att det under senare år har publicerats flera verk på det straffrättsliga området som behandlar straffrätten ur ett vidare perspektiv.s. 24

3.41s. 24

4.När det gäller tolkning brukar man göra en åtskillnad mellan objektiv och subjektiv lagtolkning. Med en subjektiv lagtolkningsmetod kan lagstiftarens (subjektiva) intentioner med bestämmelsen beaktas, medan den objektiva lagtolkningsmetoden i högre grad betonar att lagtexten ska tillämpas med utgångspunkt i vad ordalydelsen ger uttryck för. Med en subjektiv tolkningsmetod menas att det i de fall där lagstiftarens intentioner inte klart kan utläsas i lagtexten kan en subjektiv tolkning användas för att fastställa innebörden av bestämmelsen, vilket vanligtvis sker genom en tolkning av motiven till bestämmelsen. Inom ramen för den rättsdogmatiska metoden kan, när svaret inte finns att hitta i lagtexten, främst två tolkningsmetoder utläsas – den teleologiska och den eklektiska metoden. Den teleologiska metoden bygger på att lagtolkning utgår från de klara fallen, dvs. fall som tydligt faller in under bestämmelsens ordalydelse, och man använder dessa för att fastställa bestämmelsens ändamål, syfte och funktion. Den elektiska metoden betonar i stället att tolkning bör ske genom en sammanvägning av ett flertal faktorer som måste tas i beaktande samtidigt. En särskild övergripande norm för rättstillämpningen saknas och det blir i stället fråga om att välja de argument som passar bäst – eller är av störst betydelse – i det enskilda fallet.s. 25

5.Den betydelse som tillmäts olika rättskällor, och därmed den metod som används, kan dock variera beroende på det rättsområde som behandlas och de frågor som ska besvaras. Enligt den straffrättsliga rättskälleläran har lagen, i jämförelse med andra rättsområden, en särskilt stark ställning. Man skulle, om man knyter an till Peczeniks indelning i ska-, 42 bör- och får-källor kunna säga att lagen ska beaktas, att förarbeten och praxis bör beaktas, medan doktrin får beaktas. Det rättsliga materialet granskas med utgångspunkt i den rättsdogmatiska rättskälleläran men med hänsyn till avhandlingsämnets särskilda karaktär. Avhandlingens ämne tangerar flera rättsområden, inte bara straffrätt. Av särskild betydelse är straffprocessuella regler och rättigheter men också t.ex. föräldrars tillsynsansvar enligt föräldrabalken får betydelse för hur de straffrättsliga bestämmelserna ska tolkas och förstås. Vid en analys av de enskilda rekvisitens innebörd och betydelse måste dessa därför analyseras i förhållande till andra rättsliga regleringar.s. 25

6.Straffbestämmelserna i brottsbalken är vanligtvis generellt utformade såtillvida att det inte spelar någon roll vem som utför gärningen och vem den utförs emot. Normalt så fokuserar straffrätten vidare på enstaka gärningar och liten hänsyn tas till den bredare kontext i vilka gärningarna begås. Den rättsliga regleringen av våld i nära relationer medförde en lagstiftningsmodell som på flera sätt skiljer sig från den traditionella lagstiftningstekniken inom straffrätten. Vid bedömningen av vad som är straffbart som grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning ska såväl det allmänna syftet bakom bestämmelsen som den utsattes hela situation beaktas, något som inte framgår vid en läsning av bestämmelsen i BrB 4:4a. I det ligger att motiven till bestämmelsen får en särskild betydelse. Förarbetena studeras inte enbart i syfte att utgöra en del av underlaget för att konstruera rätt utan också för att studera bakgrunden och tillkomsten av lagen. Av särskilt intresse är Kvinnovåldskommissionens slutbetänkande ”Kvinnofrid”, regeringens proposition avseende den ursprungliga lagstiftningen, samt det betänkande och den proposition som låg bakoms. 26

7.43 2013 års ändringar av fridskränkningsbrotten. Den syn som förmedlas och de diskussioner som framkommer, både i det bakomliggande utredningsbetänkandet och i propositionen kan bidra till ytterligare förståelse för det sätt på vilket ett rättsligt problem har hanterats.s. 26

8.När det gäller praxis har endast ett fåtal frågor gällande fridskränkningsbrotten prövats i HD och de avgöranden som finns är långt ifrån heltäckande. För att besvara avhandlingens frågeställningar har jag därför, utöver publicerade avgöranden från HD och refererade avgöranden från hovrätterna, också sökt vägledning i publicerade och opublicerade avgöranden från hovrätterna som behandlar den problematik som diskuteras och som ger exempel på tolkningar av de olika rekvisiten. Dessa avgörandens ställning i rättskällehierarkin, hur urvalet av dessa gjorts och hur de används redovisas nedan i avsnitt 1.6.4.s. 2013

9.Vid bedömningen av enskilda brottsliga gärningar som fridskränkningsbrott ska hänsyn tas till den utsattes hela situation. Utöver rättsligt material har därför också använts material som beskriver den särskilda kontext som våld i nära relationer innebär. Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett relativt sett välbeforskat område i Sverige och internationellt. Likaså är barns upplevelser av våld och trauma ett stort forskningsområde, liksom barns möjlighet att berätta i rättsprocess. Det material som används baseras i första hand på svensk forskning om våld i nära relationer. Materialet består till stor del av akademiska avhandlingar, rapporter och utvärderingar.s. 2013

10.Inte bara statliga utredningar utan även interna utredningar inom polis- och åklagarväsendet har varit av betydelse, däribland Riksåklaga44 rens handbok ”Handläggning av fridskränkningsbrotten” (Riksåklagaren 2006) och Åklagarmyndighetens rapport ”Domstolarnas åklagarpraxis vid vissa våldsbrott” (Åklagarmyndigheten, 2007). Ett flertal rapporter som på olika sätt behandlar våld i nära relationer har beaktats, liksom flera rapporter från Brå som behandlar mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.s. 2013

Andra kunskapsområden

1.Att använda andra vetenskaper i den rättsvetenskapliga analysen har en särskild betydelse inom områden med anknytning till det samhälls- och beteendevetenskapliga fältet. I flera fall framstår det också som naturligt att i den rättsvetenskapliga forskningen hänvisa till forskningsresultat inom andra discipliner och det kan nog sägas att synen på vad som är juridiskt relevant under senare år har blivit vidare. Bland annat har intresset för rättsordningen och politiska reformer gjort att beslut om kriminalisering ofta måste tolkas och analyseras mot bakgrund av lagstiftningens syfte. Gunnarsson och Svensson menar t.ex. att:s. 2014

2.Politiska och rättsliga beslut grundas på kunskap som utvecklas och formu-s. 2014

3.leras inom akademin. Ändringar av lagen som bygger på nya forskningsröns. 2014

4.som till exempel brottet grov kvinnofridskränkning och positiv särbehand-s. 2014

5.ling förutsätter att jurister som ska tillämpa lagen har kunskap om dessa rön.s. 2014

6.Det är en fråga om rättssäkerhet för medborgarna att jurister har relevants. 2014

7.kunskap. Bestämmelsen i BrB 4:4a bygger på olika förklaringsmodeller till våld, bl.a. på tanken om den s.k. normaliseringsprocessen, en förklaringsmodell till våldet som är hämtad från forskning inom det samhällsvetenskapliga området, med vilket jag här främst avser sociologi, socialt arbete, kriminologi och förgreningar till dessa. Enligt motiven till BrB 4:4a ska vid bedömning (av flera) av bestämmelsens rekvisit beaktas den utsattas. 2014

8.45 personens hela situation (kontexten). En fråga av betydelse i avhandlingen är hur straffrätten kan formas utifrån den verklighet som beskrivs inom andra kunskapsområden, i det här fallet våld i nära relationer, och hur den straffrättsliga bestämmelsen kan, men också bör, förhålla sig till denna bild. I en rättsvetenskaplig avhandling som behandlar ett område med bakgrund i något som identifierats som ett samhällsproblem kan införandet av kunskap från andra områden på så sätt berika det juridiska forskningsfältet. På samma sätt kan den historiska bakgrunden, dvs. hur något uppfattats av samhället och lagstiftarens (o)vilja att hantera detsamma bidra till både en förståelse för och förklaring av den kritik (både positiv och negativ) som har riktats mot eller kommit fram inom det straffrättsliga systemet.s. 2014

9.Att använda sig av andra vetenskapsområden i den juridiska analysen är dock inte utan problem. Det kan hävdas att det kräver att den som använder materialet fullt ut besitter de kunskaper som krävs för att tillägna sig desamma. Det måste också anses föreligga ett krav, på samma sätt som när det gäller källor inom juridiken, på att den forskning som används är etablerad och accepterad inom det område som behandlas. Inom den rättsvetenskapliga forskningen används, för det material som inte direkt är knutet till rättskälleläran, begreppet hjälpvetenskaper. Anledningen till att jag har valt att se det som att jag använder mig av hjälpvetenskaper har, enligt mig, betydelse för hur jag väljer att presentera materialet. Materialet presenteras så som det framställs i forskningen vilket innebär att jag inte lägger in egna värderingar om hur t.ex. våldet kan förklaras eller att en viss förklaringsmodell till våldet har, eller bör ha, tolkningsföreträde framför någon annan.s. 2015

10.Materialet används för en förståelse för hur människor agerar och reagerar inom ramen för en familjerelation. Å ena sidan handlar det om förklaringar till våldets bakomliggande faktorer och vad som utlöser våldet. Å andra sidan handlar det om faktorer som möjliggör att våldet kan fortgå. 46s. 2015

11.Andra vetenskaper kan på så sätt bidra till kunskap om och en förståelse av den bredare bild av verkligheten som bestämmelsen i BrB 4:4a är avsedd att fånga och detta kan ytterst påverka brottsrekvisitens innebörd och hur dessa ska tolkas. De förhållanden av utsatthet som beskrivs inom olika områden, framförallt den särskilda utsattheten som anses karaktäristisk för våld i nära relationer, är av relevans både i fråga om hur straffrätten kan bemöta denna utsatthet men också vid diskussion av hur denna kan och bör hanteras i rättstillämpningen. I avhandlingen finns därför en betydande mängd hänvisningar till litteratur som inte räknas till de traditionella rättskällorna.s. 2016

12.I de avsnitt som i huvudsak behandlar dessa områden har jag presenterat respektive forskare inte bara med namn utan också med titel.s. 2016

Empiriskt material

1.Det finns endast ett fåtal avgöranden från HD och endast ett mindre antal refererade avgöranden från hovrätterna avseende fridskränkningsbrotten. Med tanke på den begränsade ledning som ges i praxis från HD finns anledning att också undersöka hur bestämmelsen tolkas och tillämpas i tingsrätterna och hovrätterna. Även om avgöranden från tingsrätter och hovrätter kan ge vägledning och ökad förståelse för ämnet är de inte, såsom avgöranden från HD, prejudicerande, vilket naturligtvis måste beaktas i granskningen. Avgöranden från tingsrätter och hovrätter kan emellertid användas som exempel på hur olika frågor har bedömts och de kan också användas för att illustrera rättsliga och praktiska problem och frågeställningar som bestämmelsen ger upphov till. Vidare kan de beskrivas som ”gällande rätt i faktisk mening”, dvs. användas för att ge en bilds. 2016

2.47 av hur rätten kan tillämpas (även om detta inte nödvändigtvis kan anses motsvara gällande rätt).s. 2016

3.Utöver publicerade avgöranden från HD och refererade avgöranden från hovrätterna ingår i materialet också orefererade avgöranden från hovrätterna. Urvalet är gjort med utgångspunkt i att materialet ska vara tillräckligt stort för att tillåta generella slutsatser, även om detta inte är huvudsyftet. Det handlar således inte om att presentera statistiskt fastställda slutsatser. Syftet är i stället att använda underrättsavgöranden för att finna exempel på resonemang som förs av domstolarna och för att belysa omständigheter hänförliga till bedömningen av om och när enskilda gärningar kan konstituera fridskränkningsbrott. Genomgången av hovrättsavgöranden omfattar i princip samtliga avgöranden där saken gällt grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning mellan åren 2012 och 2015. I vissa fall har även äldre och senare avgöranden använts. I dessa fall har syftet varit att lyfta en särskild fråga, t.ex. närståendebegreppet efter HD:s avgörande 2004. Sammanlagt omfattar genomgången cirka 1480 avgöranden från hovrätt mellan åren 1998 till 2016. Anledningen till att urvalet har gjorts utifrån åtal är att genomgången ska omfatta såväl fällande domar som ogillade åtal avseende fridskränkningsbrott.s. 2017

4.Syftet med att inkludera detta material är, som nämnts ovan, att använda underrättsavgöranden som exempel på resonemang som förs av domstolarna vid prövningen av bestämmelsens rekvisit och för att belysa omständigheter hänförliga till bedömningen av om och när enskilda gärningar kan konstituera fridskränkningsbrott. Avgörandena används därför inte som ett led i att fastställa gällande rätt utan som ett material för att illustrera och identifiera problem som kan uppstå vid bedömningen av bestämmelsens olika rekvisit. Eftersom tanken är att genom dessa belysa omständigheter och identifiera problemområden vid tillämpningen har långt ifrån alla avgöranden använts i avhandlingen. De exempel 48 som ges i avhandlingen är dock sådana där det framkommer resonemang och bedömningar som återfinns i ett flertal avgöranden. Domarna analyseras med utgångspunkt i avhandlingens frågeställningar och på samma sätt som vid en rättsanalys av ett prejudicerande avgörande, men utan att de för den sakens skull direkt läggs till grund för slutsatser om vad som utgör gällande rätt.s. 2017

Forskningsläget

1.Våld i nära relationer, och mer specifikt fridskränkningsbrotten, är relativt lite behandlat i svensk straffrättsvetenskaplig forskning även om inslag förekommer i ett flertal publikationer. Av stort intresse är Monica Burmans avhandling som behandlar mäns våld mot kvinnor och straffrättens förmåga att producera jämställdhet där fridskränkningsbrotten ges ett relativt stort utrymme. Kerstin Berglund tar i sin avhandling som behandlar straffrätten ur ett genusperspektiv upp fridskränkningsbrotten. Clas Lernestedt har i flera verk använt fridskränkningsbrotten som exempel för att problematisera strukturella konstruktioner inom straffrätten och fridskränkningsbrottens förhållande till konkurrensläran hars. 2018

2.49 diskuterats av Magnus Ulväng. Maria Forsmans avhandling om rättsliga ingripanden vid föräldrars våld och övergrepp mot barn tar övergripande upp fridskränkningsbrotten. Vidare finns ett antal artiklar som behandlar fridskränkningsbrotten ur ett straffrättsdogmatiskt perspektiv. Nämnas bör särskilt Suzanne Wennbergs artikel som problematiserar konstruktionen av brottet kvinnofridskränkning. Vidare har brottsofferperspektivet i NJA 2004 s. 97 behandlats i en artikel av Monika Burman och nödvärnsrätten i förhållande till våld mot kvinnor av Petter Asp och av Monica Larsson.s. 2018

3.En annan sak är att mäns våldsbrott mot kvinnor och barn mer generellt har uppmärksammats inom den juridiska forskningen och i skilda lagstiftningssammanhang. Bland forskningsbidragen märks bland annat Helena Sutorius postumt utgivna avhandling i processrätt om bevisprövning vid sexualbrott, Lena Schelins avhandling i processrätt om bevisvärdering av utsagor i brottmål, Ulrika Anderssons avhandling i straffrätt, en könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd mot sexuella övergrepp och Linnéa Wegerstads avhandling om skapandet av sexualbrott. Den rättsliga hanteringen av mäns våld mot kvinnor har behandlats i Christian Diesen och Eva Diesens forskningsprojekt ”Övergrepp 50 mot kvinnor och barn”. Rättsvetenskapliga studier om den rättsliga hanteringen vid våld och övergrepp mot barn har bland annat gjorts i Anna Kaldals avhandling i processrätt om riskbedömningar i vårdnadsoch LVU-mål. Till bilden av forskningsläget hör vidare att det angränsande till den rättsvetenskapliga forskningen finns studier som på olika sätt behandlar våld mot närstående, t.ex. inom kriminologi och viktimologi. Flera interdisciplinära studier finns som delvis behandlar de rättsliga aspekterna av mäns våld mot kvinnor.s. 2019

4.Mäns våld mot kvinnor har utanför den rättsvetenskapliga forskningen fått betydligt mer uppmärksamhet än inom densamma, främst inom sociologi och socialt arbete, men också inom t.ex. psykologi, statsvetenskap och medicin. Forskningen på dessa områden rör hur våldet ska förstås, förklaras och motverkas och forskning inom dessa områden beskrivs i avhandlingen som våldsforskning. Inom det psykologiska forskningsfältet kan nämnas Mona Eliasson och Margareta Hydéns forskning. Mona Eliasson har gjort flera studier om misshandlade kvinnor, bl.a. en kunskapsöversikt av mäns våld mot kvinnor. Också Margareta Hydén behandlar i flera verk mäns våld mot kvinnor som de har en nära relation till. Hydén har bl.a. studerat framväxten och vidmakthållandet av misshandel inom äktenskapet men också misshandlade kvinnors uppbrottsmönster och menar att könsmaktsordningen inte kan användas som den enda faktorn för att förklara mäns våld, utan att ett sådant perspektiv kan osynliggöra den komplexa verklighet kvinnor och män lever i. Inom sociologi ska också nämnas Eva Lundgrens forskning om våldets normaliseringsprocess. Eva Lundgren var den som introducerades. 2020

5.51 den s.k. normaliseringsprocessen i Sverige, vilken har haft betydelse för såväl utformningen av lagstiftningsmodellen beträffande grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning som vidare forskning om våld i nära relationer. Inom statsvetenskap har Maud Eduards i sin forskning bl.a. behandlat kvinnors och mäns maktförhållanden ur ett generellt perspektiv, vilket också inbegriper mäns våld mot kvinnor. Inom statsvetenskap har också Maria Wendt Höjer undersökt hur det svenska politiska systemet hanterar frågor om våldtäkt och mäns våld mot kvinnor.s. 2020

6.Våld inom familjen innebär ofta en särskild utsatthet jämfört med om brottet begåtts mot, eller av, en utomstående, genom att våldet kan pågå kontinuerligt under en längre tid. Genom brottskonstruktionen i BrB 4:4a ska hänsyn tas till den utsattes hela situation. Vad denna utsatthet består i har därför en praktisk betydelse i avhandlingen bl.a. genom bestämmelsens krav på att de enskilda gärningarna ska ha varit riktade mot en närstående, men också att de enskilda gärningarna var och en ska vara led i en upprepad kränkning och vara ägnade att allvarligt skada självkänslan. I den särskilda utsattheten ligger t.ex. frågan om vilken betydelse den känslomässiga och praktiska bindningen till gärningsmannen har, för hur den som utsätts för våld uppfattar våldet. Det kan t.ex. handla om en förståelse för hur en närstående upplever våld och svårigheter att lämna ett destruktivt förhållande, dvs. varför våldet kan fortgå. Bakomliggande faktorer till våld och våldet som ett socialt problem har i flera studier behandlats av Per Isdal och Anna Meeuwisse m.fl. Uppbrottsprocessen från ett våldsamt förhållande med fokus på den känslomässiga och praktiska bindningen till gärningsmannen har behandlats av 52 Carin Holmberg och Viveka Enander. Bland senare års forskningsinsatser inom våldsforsking kan nämnas Charlotte Agevalls avhandling om våldsutsatta kvinnors berättelser om våldsutsatthet, Susanne Boethius avhandling om män som sökt behandling för våld i nära relationer och Sara Uhnoos avhandling om ungdomars syn på våld.s. 2021

7.Barns upplevelser av våld har behandlats av bl.a. Maria Eriksson, Katarina Weinehall och Caroline Överlien. Barns utsatthet för våld inom familjen tas upp av bl.a. Barbro Hindberg och Eva-Maria Annerbäck. Den historiska och nutida synen på barnmisshandel behandlas av Eva Bergenlöv. På det rättsvetenskapliga området har forskning som direkt rör föräldrars våld mot barn, som nämns ovan, behandlats av Maria Forsman. Agaförbudet och dess roll i barnskyddssystemet som helhet behandlas i en artikel av Pernilla Leviner. Nämnas bör också ett pågående forskningsprojekt vid Stockholms universitet som rör gränsen för föräldrars beslutsbefogenhet och bl.a. frågan om vad som är, respek-s. 2022

8.53 tive inte är, tillåtet att göra inom ramen för en förälders uppfostrans- och tillsynsansvar.s. 2022

9.Sammantaget kan sägas att avhandlingen behandlar ett ämne som i tidigare forskning belysts ur andra perspektiv. Flera av dessa inriktningar berörs i avhandlingens frågeställningar och belyses i avhandlingen genom att de sätts in i ett straffrättsligt sammanhang.s. 2023

Disposition

1.Avhandlingen kan, utöver detta inledande kapitel 1 i vilket avhandlingsämnets kontext, syfte, metod och utgångspunkter beskrivits, sägas bestå av två teman.s. 2023

2.Det första temat utgörs av tre kapitel (2–4) och behandlar den rättsliga och politiska utvecklingen av samhällets syn på våld i nära relationer som ledde fram till regleringen i BrB 4:4a. I kapitel 2 ges inledningsvis en övergripande beskrivning av den historiska utvecklingen av hur våld mot närstående har hanterats i straffrätten. I kapitel 3 ges vidare en beskrivning av, samt diskuteras, några av de förklaringsmodeller till våld i nära relationer som låg till grund för förslaget om införandet av en särreglering av sådant våld. Här utvecklas också innebörden av den särskilda kontext som ska beaktas vid bedömningen av brott enligt BrB 4:4a. Avslutningsvis redogörs i kapitel 4 för lagstiftningsprocessen och vägen från ett rättspolitiskt identifierat mål till en färdig straffbestämmelse. I sammanhanget berörs bestämmelsen utformning och tänkta funktion, samt de ställningstaganden som gjordes inom ramen för lagstiftningsarbetet.s. 2023

3.Avhandlingens andra, och mest omfattande, tema utgörs av fem kapitel (kap. 5–9). Här behandlas fridskränkningsbrottens rekvisit. Framställningen inleds i kapitel 5 med en översiktlig redogörelse för de rekvisit som omfattas av bestämmelsen samt andra förutsättningar för bedömningen av enskilda gärningar som fridskränkningsbrott, vilka sedan i efterföljande kapitel analyseras utifrån vad som framkommit i avhandlingens första del. Kapitel 6 behandlar närståendebegreppet i BrB 4:4a. Valet att behandla närståendebegreppet först, och inte följa den ordning i vilken rekvisiten framgår av lagtexten, baseras på att bestämmelsen enbart omfattar personer som är, eller har varit närstående till gärningsmannen. Närståendebegreppet, dvs. vem som är att anse som närstående i 54 bestämmelsens mening, utgör således en förutsättning för prövningen av bestämmelsens övriga rekvisit. En tydlig definition av begreppet saknas i motiven till bestämmelsen varför begreppet närstående i BrB 4:4a jämförs med hur närstående tolkas och förstås i andra bestämmelser i brottsbalken, men också inom vissa andra regleringar. Vidare analyseras vilka omständigheter som har betydelse för att någon är att anse som närstående i fridskränkningsbrottens mening. I kapitel 7 behandlas de brott som ingår i brottskatalogen för fridskränkningsbrotten, dvs. vilka enskilda brott som sammantaget kan bedömas som brott enligt BrB 4:4a. Här redogörs kortfattat för de olika brottstyperna ur ett fridskränkningsperspektiv och valet att bygga lagstiftningen på enskilda brott problematiseras. I kapitel 8 analyseras de rekvisit som är utmärkande för fridskränkningsbrottet, att de enskilda gärningarna var och en utgjort en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada dennes självkänsla. Det är dessa rekvisit som, utöver att brotten begåtts mot en närstående, ger brottet dess fridsstörande karaktär och som kan sägas hålla samman bestämmelsens övriga rekvisit samt gör att de enskilda gärningar som gärningsmannen begått kan bedömas som ett fridskränkningsbrott. Tyngdpunkten ligger på prövningen av den utsattes hela situation och vad den kan, och med hänsyn till bestämmelsens syfte och utformning bör, omfatta. I avhandlingens avslutande kapitel, kapitel 9 sammanfattas de resultat som undersökningen har visat vad gäller bestämmelsens konstruktion och de enskilda rekvisitens innebörd, men också eventuella problem som identifierats, dels i förhållande till lagstiftningsmodellen, dels vid tolkning och tillämpning av bestämmelsen.s. 2023

4.55s. 2024

Från privat sfär till individ

Inledning

1.Våld inom familjen har under lång tid betraktats, och ses till viss del också idag, som en privat familjeangelägenhet och något som rättsväsendet inte ska lägga sig i. Den historiska och politiska framväxten av BrB 4:4a har varit lång och i viss mån spretig och har gått från husbondeväldets ”legitima” aga till en markering av våld i hemmet som ett samhällsproblem. Fokus på värnandet av den privata sfären och familjelivets helgd har gjort att förslag på ändringar ofta har mötts av motstånd och därmed tagit lång tid att genomföra. Frågan som huvudsakligen diskuterats vid lagstiftning som rör våld i nära relationer är hur mycket samhället får lägga sig i den privata sfär som äktenskapet och hemmet utgör. Synen har gått från en inställning där husbonden hade rätt att tukta hustru, barn och tjänare, via ett värnande om familjen och rätten till privatliv, till en inställning där våld i hemmet benämns som ett allvarligt samhällsproblem som ska prioriteras av rättsväsendet. I detta och nästföljande två kapitel sätts bestämmelsen i BrB 4:4a in i en historisk och politisk kontext.s. 2

2.För att besvara frågan om de intentioner som ligger bakom, och det specifika med, den typ av särreglering som fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a utgör, ges i detta kapitel en översiktlig beskrivning av hur våld i 56 nära relationer har behandlats av lagstiftaren under 1900-talet samt en redogörelse för skapandet av, eller identifieringen av, våld i nära relationer som ett samhällsproblem. Avsikten är inte att redovisa den historiskt rättsliga utvecklingen över tid, utan att belysa vissa riktningar så som de framkommer i lagstiftningsarbetet avseende synen på våld i nära relationer. Avsikten kan sägas vara att visa hur en särreglering av våld i nära relationer (BrB 4:4a) växte fram, men också att visa på det motstånd som har funnits mot vad som kan kallas en juridifiering av familjen, och då särskilt vilka hänsyn som ansetts behövas tas vid den straffrättsliga hanteringen av våld i nära relationer.s. 2

3.En utgångspunkt för den utredning som resulterade i förslaget om en särskild straffbestämmelse i BrB 4:4a, var att kartlägga mekanismerna bakom våldet i nära relationer, vilken typ av brott som är vanligt förekommande i dessa relationer, men också att få en förståelse för varför kvinnor stannar kvar i en destruktiv relation. De förklaringsmodeller till våldet som beaktades vid utformningen av bestämmelsen i BrB 4:4a behandlas i kapitel 3. I kapitel 4 beskrivs sedan lagstiftningsarbetet och bestämmelsens närmare utformning.s. 3

Våld i nära relationer

Från fokus på samhällets bästa till skydd för

den enskilda individen

1.Hur mäns våld mot kvinnor, föräldrars våld mot barn och våld mot andra närstående har förståtts, accepterats eller fördömts av samhällets har varierat över tid. Likaså har den politiska debatten om hur våld inom familjen ska behandlas förändrats med samhällets uppfattning om vad som konstituerar ett äktenskap och vad som bör hållas inom hemmets privata sfär. Vägen från det synsätt som tog sin utgångspunkt i husbondesamhällets legitima aga, till bestämmelsen i BrB 4:4a och synen på våld som en kränkning av den personliga integriteten, har i mycket varit färgad av uppfattningen om att samhället bör ha begränsade befogenheter att ingripa i familjens privata sfär. Detta har påverkat de lagstiftningsåtgärder som vidtagits, mot våldet och till skydd för den enskilda individen.s. 3

2.Under 1900-talet genomfördes flera reformer både inom straffrätten och inom andra rättsområden som visar på ett förändrat synsätt när det gäller våld i nära relationer. Man kan säga att fokuseringen på samhälletss. 3

3.57 bästa och värnandet av familjelivets privata sfär under 1990-talet ersattes av ett individtänkande, där skyddet mot kränkningar av den personliga integriteten framhålls. Bland annat har de begränsande åtalsreglerna för misshandel i nära relationer tagits bort, aga har förbjudits genom ändringar i föräldrabalken och en rätt för brottsoffret att få ett målsägandebiträde eller en särskild företrädare har införts.s. 3

Mäns våld mot kvinnor

1.Hur mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer ska bemötas av rättsväsendet har under lång tid varit en fråga för diskussion. År 1938 togs hustrumisshandel för första gången upp som en egen politisk fråga genom en motion i riksdagen. De kvinnliga motionärerna föreslog en ökad trygghet för hustrun mot misshandel i hemmet genom en ändring av de då gällande åtalsbegränsningsregler avseende misshandel. I diskussionen runt motionen beskrivs våldet som, för det mesta bagatellartade händelser eller som privata angelägenheter. Den bild som ges är också 58 att ett ingripande från samhällets sida mer skulle skada äktenskapet än att hjälpa de utsatta kvinnorna. En vanlig misshandelssituation beskrivs som att makarna ”komma ihop sig om en bagatell” och eftersom kvinnan har ”rörligare tankegång och kvickare tunga” kan mannen inte kontrollera sig och innan han vet ordet av ”smäller en örfil av på kvinnans kind”. Skulle något sådant ligga under allmänt åtal skulle, enligt riksdagen (andra kammaren), den försoning som snart infinner sig vara meningslös och både man, hustru och barn bli utskämda. Våldet beskrivs som ett ”ickeproblem”, ett vardagligt gnabb där det saknas förövare och offer, varför det heller inte legitimerar ett ingripande från samhällets sida.s. 4

2.Både mannen och kvinnan beskrivs således som delaktiga i ”familjegrälet” och det ansågs viktigt att kvinnan vid en försoning hade möjlighet att dra tillbaka en eventuell anmälan så att äktenskapet, på grund av samhällets ingripande, inte ”skulle spolieras”. I första kammarens protokoll avseende samma motion väcktes frågan om vilket intresse som är viktigast att bevaka, ”statens intresse av att bestraffa misshandel eller hustruns, efter moget övervägande, intagna ståndpunkt att avböja inblandning i familjens interna förhållanden”. Motionen avslogs i sin helhet med motiveringen att det allmänna måste iaktta viss försiktighet då det gällde ingripanden i ”hemlivets förhållanden” och att ändrade åtalsregler inte skulle förbättra situationen för en misshandlad hustru.s. 5

3.59s. 5

4.En liknande syn kommer till uttryck i samband med att frågan om ändrade åtalsregler avseende misshandel i hemmet togs upp igen år 1943, vilket denna gång resulterade i en lagändring. Lagändringen innebar att det blev möjligt att åtala för misshandel i hemmet under förutsättning att det var påkallat ur allmän synpunkt. Åtal förutsatte emellertid beslut av överåklagare. Bestämmelsen skulle enligt motiven tillämpas restriktivt så att ”menliga verkningar för hemlivet i möjligaste mån undviks”. En sådan lösning ansågs innebära en garanti för att inga oegentligheter skulle ske mot familjen.s. 6

5.Bilden av våldet som en privat angelägenhet fanns också med vid utarbetandet av brottsbalken under 1950-talet. I Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk 1953 togs åtalsbegränsningarna avseende misshandel upp igen. Det föreslogs att åtal inte längre skulle vara beroende av angivelse, men att åtal av misshandel av ”lägsta svårhetsgraden” bara skulle ske när det var påkallat ur allmän synpunkt. Åklagaren skulle vid bedömandet av om huruvida åtal var påkallat ur allmän synpunkt ta hänsyn till bland annat målsägandens inställning till åtalsfrågan. Av propositionen från 1962 framgår att flera remissinstanser, bl.a. riksåklagarämbetet, var emot förslaget och ansåg att det borde finnas åtalsregler om 60 åtalsbegränsning för fall då misshandel inte förövats på allmän plats. Som skäl för detta anfördes bl.a. att ett ingripande vid misshandel mot maka inte sällan kunde leda till att äktenskapet spolierades eller att hustruns situation blev ”ännu svårare än förut”. Andra skäl som anfördes mot åtalsplikt i dessa fall var att misshandeln ofta begicks i affekttillstånd, där makarna försonades direkt efter misshandeln. Syftet med att förhindra opåkallad inblandning i enskildas förhållanden skulle, enligt remissinstanserna, vinnas bäst om ”diskretionära åtalsprövningen finge avse misshandel […] på enskilt område”. Samtidigt som åtalsreglerna för misshandel ändrades, togs de tidigare åtalsbegränsande reglerna för olaga hot bort. Från att ha varit målsägande- respektive angivelsebrott lades alla former av olaga hot under allmänt åtal. Ändringen motiverades med att det fanns ett behov av att skydda kvinnor från hotfulla äkta män. Samma motivering låg till grund för den ändring av brottsbeskrivningen som genomfördes och som innebar en utvidgning av det kriminaliserade området genom att kravet på objektiv fara för att hotet skulle förverkligas togs bort. I stället skulle, enligt motiven, i större omfattning än tidigare beaktas hur hotet påverkar den hotade själv.s. 6

6.Även här talas om hur ett samhällsingripande kan spoliera äktenskap och att misshandel visserligen inte bör vara beroende av angivelse, men att försiktighet ändå måste iakttas vid bedömande av om åtal är påkallat ur allmän synpunkt och då med beaktande av målsägandes inställning. Synen på våldet skulle kunna förklaras med att våldet sågs som isolerade företeelser vilka utlöstes av affekttillstånd. Mona Eliasson menar t.ex. atts. 7

7.61 diskussionen tyder på missuppfattningen att misshandeln startar i ett vanligt gräl som går överstyr och att mannen genom en knuff eller en örfil på grund av hans överlägsna fysiska styrka oavsiktligt kommer att tillfoga skada, vilket ursäktar mäns rätt att bruka våld och ger dem möjlighet att utöva våld utan att behöva ta ansvar för handlingen. Maria Wendt Höjer menar att våldet, så som det framställs i den politiska debatten under 1930- till 1960-talet, mer handlar om samhällsordning och samhällsmoral än om ett problem som påverkar livet för de slagna kvinnorna. Wendt Höjer menar dock att det samtidigt med fokuseringen på samhällets bästa också förekommer tendenser inom misshandels- och våldtäktsdiskussionerna som visar på att lagstiftningen även ska fungera som ett skydd för den brottsutsatta individen och att det går att skönja en förskjutning i den offentliga debatten från 1930-talet fram till 1960-talet. Genom att våldet framställdes som ett hot mot nationens och släktens fortlevnad, legitimerades ett samhällsingripande.s. 7

8.Under 1970-talet kom synen på, och diskussionen kring, mäns våld kvinnor mer att handla om den utsatta kvinnans situation. År 1977 tillsatte regeringen en kommitté för att se över lagstiftningen om sedlighetsbrotten. Kommittén antog namnet 1977 års Sexualbrottskommitté. I ett tilläggsdirektiv 1979 fick Sexualbrottskommittén också i uppdrag att göra en översyn av reglerna om åtal för misshandel och vissa med misshandel närbesläktade brott. Kommittén avlämnade i maj 1981 ett delbetänkande med förslag till ändringar i 3 kapitlet brottsbalken. Förslaget ledde fram till att de sista begränsningarna för att väcka åtal för misshandel på enskild plats togs bort och regeringen poängterade 62 att lagändringen var av särskild betydelse för möjligheten att lagföra ”kvinnomisshandel”. Man menade att en ändring kunde bidra till att attityden till kvinnomisshandel ändrades:s. 8

9.En viktig faktor är nämligen det sätt varpå samhället i straffrättsligt avse-s. 9

10.ende ser på kvinnomisshandel. Om misshandel, trots att det är ett brott ochs. 9

11.trots att det blir känt för rättsvårdande myndigheter inte beivras, kan dettas. 9

12.vara ägnat att inge föreställningen att vissa misshandelssituationer inte ansess. 9

13.brottsliga. Med den särbehandling i rättsligt avseende som a[n]givelseregelns. 9

14.innebär finns det risk för att sådana handlingar, inte bara av gärningsmän-s. 9

15.nen utan även av grannar eller andra som får kännedom om förhållandet,s. 9

16.betraktas som visserligen inte moraliskt godtagbara men ändå straffrättsligts. 9

17.tillåtliga. En markering från samhällets sida av att misshandel i hemmen is. 9

18.lika hög grad som misshandel som sker på allmän plats utgör ett brott kans. 9

19.tjäna som en avhållande faktor. Den åtalsbegränsning som tidigare fanns i BrB 3:11, där det uppställdes ett krav på angivelse för misshandel på enskild plats, ansågs bl.a. förstärka svårigheterna för en kvinna att lämna ett våldsamt förhållande. Sedan år 1982 ligger därför också misshandel på enskild plats under allmänt åtal. Att misshandelsbrottet ändrade status från angivelsebrott till brott under allmänt åtal bidrog till att brottet fick status som samhällsproblem och inte längre sågs som ett problem för den enskilda individen.s. 9

20.I den politiska debatten kom också att diskuterats hur och i vilken omfattning skydd till utsatta kvinnor ska erbjudas av samhället. Kvinnojourerna har haft stor betydelse när det gäller att hjälpa utsatta kvinnor, vilket har uppmärksammats i flera sammanhang och frågan har då i de flesta fall rört hur mycket bidrag som staten bör ge kvinnojourerna. Men även andra sorters åtgärder har vidtagits. Bland annat infördes år 1988 lagen om besöksförbud (numera lagen om kontaktförbud). Syftet med den nya lagen var att utöka skyddet för personer som förföljs och trakasseras av någon för dem känd, eller okänd, person. Lagen om besöksförbud var ett led i strävandena att förbättra skyddet framför allt för kvinnor som utsatts för misshandel och andra övergrepp. Vid bedömningen av om ett besöksförbud skulle meddelas skulle särskilt beaktas om den, mots. 9

21.63 vilket förbudet avses att gälla, tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.s. 9

22.Också individbaserade åtgärder för skydd för utsatta kvinnor har vidtagits. År 1992 gav regeringen t.ex. i uppdrag åt länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Malmöhus och Västernorrlands län, att under ett år genomföra försök med livvaktsskydd för hotade kvinnor i syfte att klarlägga om ett tillräckligt skydd på så sätt kunde beredas vissa särskilt utsatta kvinnor. I försöket ingick också andra åtgärder med t.ex. överfallslarm och ökat skalskydd för bostäder. Försöket resulterade i att man vid de flesta polismyndigheter har s.k. trygghetspaket för utsatta kvinnor.s. 10

Våldet som en jämställdhetsfråga

1.Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet intensifierades debatten om skydd för utsatta kvinnor. Mäns våld mot kvinnor började beskrivas som ett samhällsproblem och som ett allvarligt uttryck för bristande jämställdhet och en snedvriden maktfördelning mellan könen. Redan i början av 1970-talet hade jämställdhet etablerats som ett politiskt och rättsligt begrepp och målet att uppnå jämställdhet blev ett eget område inom politiken. Likabehandlingsarbetet i lagstiftningsarbetet 64 hade även i vidare bemärkelse pågått successivt under 1900-talet. Exempelvis hade särregleringar som på olika sätt särbehandlade kvinnor och könsspecifika skrivningar i lagtext, vilka bl.a. uteslöt kvinnor från att söka vissa tjänster och ämbeten, tagits bort. Först under 1980-talet var likabehandlingsprincipen genomförd i formellt avseende.s. 10

2.Våldet som en jämställdhetsfråga var, genom det genusrättsvetenskapliga kunskapsområdets utveckling inom våldsforskningen, ämne för debatt redan under början av 1970-talet. Diskussionen handlade då om våldtäktsproblematiken, och det högt kontroversiella förslag om ändrad sexualbrottslagstiftning som bl.a. innebar att det vid bedömning av brottet våldtäkt kunde tas hänsyn till om den som blivit utsatt för övergrepp kunde anses ha uppmuntrat till de sexuella närmanden som föranledde övergreppet. Under slutet av 1970-talet kom debatten i stället att foku-s. 11

3.65 sera på mäns våld mot kvinnor. Diskussionen bidrog, tillsammans med kvinnorörelsens intresse för misshandelsproblematiken, till en expansion av våldsforskning med en politisk och samhällelig förankring.s. 11

4.I svensk och utländsk våldsforskning presenterades olika modeller där förklaringar till våldet stod att finna i den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor och i förlegade uppfattningar om mannens makt över kvinnan. I den svenska debatten om mäns våld mot kvinnor restes krav på åtgärder för att förhindra våldet. Med inspiration från USA, men också från Tyskland och Storbritannien, bildades i slutet av 1970talet de första kvinnojourerna i Sverige som beskriver sig som ett uttryck för kvinnosolidaritet med medsystrar som varit utsatta för misshandel, våldtäkt, incest eller sexuella övergrepp.s. 12

5.Med utgångspunkt i jämställdhetsfrågan och efter att aktuell statistik visat på ett ökande antal anmälningar om ”kvinnomisshandel” arrangerades i november år 1988 en konferens med syfte att lyfta fram kunskaper inom forskning och bland praktiker i mötet med våldsutsatta kvinnor. Den förklaringsmodell om våldets normaliseringsprocess som framfördes av bl.a. genusvetaren Eva Lundgren fick gehör inom politiken. På konferensen talade justitieminister Anna-Greta Leijon och riksdagsledamoten Margot Wallström om könsvåld som ett utflöde av bristande jämställdhet och som det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck i samhället. Leijon sade i konferensens inledande anförande att lagstiftning kan vara ett stöd för att uppnå ett jämställt samhälle, ett sätt för lagstiftaren att markera på vilken sida man står. 66s. 12

6.Initiativet till en utredning om våld mot kvinnor, den s.k. kvinnofridsreformen, ska också ses mot bakgrund av att Sverige vid 1990-talets början, i och med arbetet med FN:s Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor, åtagit sig att se över nationell lagstiftning om våld mot kvinnor. I direktiven till den utredning, som sedermera kom att kalla sig Kvinnovåldskommissionen, anges att en grogrund för våld mot kvinnor kunde vara samhällets förlegade kvinnosyn. Kommissionen skulle därför arbeta utifrån ett kvinnoperspektiv med utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation. I direktiven till utredningen anges:s. 13

7.[F]ördomar, som direkt och indirekt tar sig uttryck i uppfattningar oms. 13

8.mäns makt över kvinnor, måste bekämpas med kraft. Också i propositionen till BrB 4:4a framhålls att det numera är väl dokumenterat, både i forskning och annan litteratur, att det våld som män riktar mot kvinnor ofta har sitt ursprung i och finner näring ur fördomar om mäns överordning och kvinnors underordning. Våldet mot kvinnor utgör, enligt propositionen, således ett hinder för den enskilda kvinnans rättstrygghet liksom det är ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män, i samhället i stort liksom mellan enskilda kvinnor och män. Bestämmelsen i BrB 4:4a tar därmed sin utgångspunkt i frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor där våldet ses som ett allvarligt samhällsproblem.s. 13

9.67s. 13

10.Stora resurser har också under 2000-talet avsatts för att på olika områden uppnå de jämställdhetspolitiska målen, varav ett är att mäns våld mot kvinnor helt ska upphöra. I propositionen till den senaste ändringen av BrB 4:4a, år 2013, anges att:s. 14

11.Arbetet med att förebygga mäns våld mot kvinnor och andra brott i näras. 14

12.relationer förutsätter […] ett brett spektrum av åtgärder och måste bedrivass. 14

13.på bred front. Av största vikt är sådana åtgärder som innebär eller kan bidras. 14

14.till att förhindra att brott begås och upprepas. Gunnarsson och Svensson menar och det var först med begreppet kvinnomisshandel som den misshandel som försiggick i det privata synliggjordes och att kvinnofridsutredningen var ett viktigt steg i synliggörandet av mäns våld mot kvinnor.s. 14

Föräldrars våld mot barn

1.När det gäller föräldrars våld mot barn har lagstiftarens syn varit mer restriktiv än när det gäller våld mellan vuxna. Svensk lagstiftning rörande skyddet för barn har under 1900-talet varit sparsam och har främst rört socialrättens och civilrättens områden. Genom Sveriges ratificering av barnkonventionen år 1990, började under slutet av 1900-talet principen om barnets bästa på olika sätt implementeras i lagstiftningen såväl inom socialrätten och familjerätten som inom straffrätten och processrätten. Barn lyfts i lagstiftningen fram som särskilt skyddsvärda och i straffrätten betonas barnets rätt till trygghet och rätt att vara fredad från våld i hemmet som ett särskilt starkt skyddsintresse. Bestämmelser om misshandel och annat våld har visserligen funnits, men våldet har i stor utsträckning betraktats som tillåtet. Historiskt sett har barn omfattats av husbondens maktsfär och våld i uppfostringssyfte betraktades som en del i barnuppfostran. Den bestämmelse i 1864 års strafflag där skada av någon som stod ”under ens lydnad” var straffbar, såvida inte skadan var 68 ringa, upphävdes år 1957 såsom oförenlig med strävan att ersätta aga med andra uppfostringsmetoder.s. 14

2.Vid reformeringen av föräldrabalken, år 1966, togs rätten att aga sina barn bort, vilket gjorde att det inte längre fanns någon bestämmelse som berättigade föräldrar att i uppfostringssyfte utsätta barn för kroppslig bestraffning. Det fanns dock inte någon bestämmelse som uttryckligen förbjöd handgripliga tillrättavisningar. Ytterligare ett drygt decennium senare, år 1979, infördes emellertid i FB 6:1 ett förtydligande, det s.k. agaförbudet. Här stadgas att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran, att barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och att de inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Bestämmelsen utgjorde en markering från lagstiftarens och samhällets sida mot användande av aga som uppfostringsmetod. Även om agaförbudet är en civilrättslig reglering som saknar en direkt sanktion, medförde förbudet indirekt ett ökat straffrättsligt skydd för barn. Agaförbudet innebär inte bara ett klarläggande av att aga inte är en tillåten uppfostringsmetod, utan även att misshandel mot barn är brottslig i samma utsträckning som motsvarande handling riktad mot en annan person. Däremot innebär vårdnadshavarens ansvar för barnets omsorg och tillsyn att det i viss utsträckning kan finnas situationer som annars skulle vara straffbara men som kan vara rättsenliga med hänvisning till vårdnadsansvaret.s. 15

3.Också i straffrätten har barns särskilda skyddsvärde lyfts fram och lett till flera lagstiftningsåtgärder. I motiven till flera av brottsbalkens bestämmelser anges att barn är speciellt skyddsvärda och att ett brott som riktas mot ett barn ofta är att se som särskilt hänsynslöst. Barns särskilt utsatta situation kan vägas in både vid bedömningen av brottets svårhetsgrads. 15

4.69 och vid straffvärdebedömningen. Av motiven till bestämmelsen om grov misshandel (BrB 3:6) framgår t.ex. att våldshandlingar mot den som är väsentligt svagare, t.ex. ett barn, framstår som verkligt kvalificerade även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln enbart på dessa grunder kan anses utgöra grovt brott. Det faktum att ett misshandelsbrott har begåtts mot ett barn, eller annan närstående, kan därför under vissa omständigheter göra att brottet är bedöma som grovt med hänvisning till det i BrB 3:6 särskilt angivna rekvisitet att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet. Motsvarande överväganden kan göra sig gällande när det gäller gränsdragningen mellan ringa brott och misshandel av normalgraden. Att det är fråga om våld av en förälder mot ett barn i barnets hemmiljö kan göra att brottet bedöms som misshandel av normalgraden även om den skada eller smärta som tillfogats är relativt lindrig.s. 15

5.Barns särskilda utsatthet och beroendeställning till vuxna kommer till uttryck också i bestämmelserna om sexualbrotten. Flera brott i 6 kap. brottsbalken särreglerar övergrepp mot barn i syfte att förstärka skyddet för barn och ungdomar mot att utnyttjas i sexuella sammanhang. Utöver att dessa bestämmelser gäller alla barn under 15 år, omfattar vissa bestämmelser också barn mellan 15 och 18 år, som på vissa angivna sätt är närstående till gärningsmannen, t.ex. att barnet står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen.s. 16

6.Också vid straffvärdebedömningen kan beaktas att brottet begåtts mot ett barn (BrB 29:2). I BrB 29:2 finns flera försvårande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Flera av dessa omständigheter kan aktualiseras när brottet riktat sig mot ett barn av en förälder eller annan 70 omsorgsperson. Att den tilltalade utnyttjat någons särskilt skyddslösa ställning är en omständighet som normalt ska tillmätas betydande vikt och det gäller särskilt vid övergrepp mot barn. Som ett komplement till redan befintliga försvårande omständigheterna i BrB 29 kap. och för att tydliggöra och markera att brott mot närstående barn bör åsättas ett högt straffvärde, infördes år 2003 en ny omständighet i BrB 29:2 p. 8. Där anges att som försvårande särskilt ska beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående person.s. 16

Sammanfattande kommentarer

1.För att besvara frågan om vilka intentioner som ligger bakom den typ av särreglering som fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a innebär, kan en del av svaret ligga i en undersökning av hur våld mot närstående tidigare har hanterats i straffrätten. Samhällets syn på åtgärder inom familjerättsområdet, dvs. det privata kontra samhällsintressen spelar här en tydlig roll.s. 17

2.Såväl FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som barnkonventionen har påverkat den samhällssyn som idag finns, både när det gäller våldet mellan vuxna och våld mot barn och därmed de lagstiftningsåtgärder som vidtagits. Den rättsliga regleringen när det gäller våld i nära relationer har således reformerats i takt med att samhällets syn på våld inom familjen förändrats. Från att ses som en privat angelägenhet anses nu sådant våld vara särskilt straffvärt – ett samhällsproblem som måste bekämpas.s. 17

3.71s. 17

4.En ökad fokusering på individen som ett skyddsvärt intresse har gjort att flera reformer, bl.a. inom straffrätten har genomförts. Beskrivningen av våldet som en jämställdhetsfråga gör också att våldet inte längre blir en familjeangelägenhet, utan ett samhällsproblem som bidrar till att legitimera ett ingripande genom lagstiftningsåtgärder. Att våldet beskrivs som ett jämställdhetsproblem gör också att de enskilda brottsliga gärningarna sätts in i en kontext och inte längre ses som isolerade händelser orsakade av affekttillstånd.s. 18

5.De åtgärder som vidtagits för att motverka våld i nära relationer har bl.a. varit avsedda att stärka den brottsutsattas ställning i rättsprocessen, t.ex. genom införandet av målsägandebiträde och särskild företrädare. Också det straffrättsliga skyddet har stärkts för den som utsätts för våld och övergrepp inom familjen, bl.a. genom kriminalisering av våldtäkt inom äktenskapet och genom att åtalsbegränsningarna för misshandel (mot närstående) på enskild plats togs bort. Vidare kan, både vid gradindelning och straffvärdebedömning, i försvårande riktning beaktas att brottet begåtts mot en närstående, t.ex. kan flera av de försvårande omständigheter som anges i BrB 29:2 vara tillämpliga vid våld mot närstående. Åtgärder som vidtagits har också syftat till att, genom åtgärder å samhällets sida, förhindra att våldet kan fortgå. Som exempel kan nämnas stödåtgärder enligt socialtjänstlagen. Vidare har man infört sekretessbrytande bestämmelser mellan myndigheter, vilket har stor betydelse för möjligheterna att öka skyddet för den utsatta. 72s. 18

Förklaringar till våld

och kontexten i BrB 4:4a

Inledning

1.Bestämmelsen i BrB 4:4a – om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning – infördes som ett led i arbetet för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Lagstiftningsmodellen bygger på forskningsresultat som visade att det inte bara var de enskilda brottsliga gärningarna som karaktäriserade våldet utan också att mannen genom kontroll över kvinnan begränsade hennes livsutrymme. Forskning för att hitta förklaringar till de bakomliggande faktorerna till våld i nära relationer bedrivs inom flera olika vetenskapliga områden, såsom medicin, psykologi och sociologi. Flera förklaringsmodeller från dessa vetenskapsområden beaktades vid utformningen av bestämmelsen i BrB 4:4a. I den utredning som föregick förslaget om en särreglering av våld i nära relationer (Kvinnovåldskommissionen) anges:s. 3

2.Många samband måste beaktas när man skall försöka förklara varför mäns. 3

3.utövar våld mot kvinnor. Teorierna måste innehålla bl.a. historiska, kultu-s. 3

4.rella, sociala och psykologiska faktorer. Beroende på utgångspunkt är dets. 3

5.vanligt att man väljer att lägga tyngdpunkten vid någon eller några av dessas. 3

6.faktorer. Valet får konsekvenser för vilka åtgärder som man anser behövs förs. 3

7.att komma till rätta med problemet. De olika teorierna representerade olika vetenskapliga områden och har sin utgångspunkt i olika perspektiv, individuella och strukturella såväl som psykologiska och sociala men behandlar samma frågor – varför män slår, varför kvinnor stannar i destruktiva förhållanden och därmed hur våldet kan fortgå, men också på vilket sätt våldet kan förhindras och med vilka medel samhället ska ingripa. I detta kapitel beskrivs de förklaringsmodeller som diskuterades under 1980- och tidigt 1990-tal, ochs. 3

8.73 som beskrivs i Kvinnovåldskommissionens betänkande. Framställningen är inte avsedd att ge en heltäckande redogörelse för olika teorier, utan är tänkt att presentera de förklaringsmodeller som använts i förarbetena till bestämmelsen om fridskränkningsbrotten och som anges som ett skäl för lagstiftning. Av betydelse är hur den särskilda kontext som våld i nära relationer innebär och beskrivs utifrån dessa modeller och hur den är tänkt att fångas i fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a. Detta kapitel syftar därför till att försöka definiera vad den särskilda kontext som våld i nära relationer innebär, dvs. vad bestämmelsen i BrB är tänkt att fånga och därmed hur bestämmelsen skiljer sig från brott riktat mot, eller förövat av, en person som inte är närstående.s. 3

9.Diskussionen, när det gäller framväxten av BrB 4:4a, handlade om mäns våld mot kvinnor. Förklaringar till våldet, så som de framställs här, utgår därför från det perspektiv som Kvinnovåldskommissionen enligt direktiven skulle inta, dvs. att eventuella förslag på åtgärder skulle göras ur ett kvinnoperspektiv. Bestämmelsen i BrB 4:4a infördes i brottsbalken år 1998 och utifrån de forskningsrön som var aktuella vid den tidpunkten. Dessa forskningsrön kommer att utgöra grunden för analysen, men de olika teorierna kommer också att behandlas med hänsyn till hur de beskrivs i senare forskning.s. 4

10.De olika förklaringsmodellerna kan i huvudsak sägas utgå från tre olika perspektiv – individbaserade teorier, strukturella teorier och socialpsykologiska teorier. Indelningen baserar jag på att man inom ramen för respektive inriktning till stor del, om än inte alltid överensstämmande, kan sägas ha liknande utgångspunkter när det gäller den huvudsakliga orsaken till våldet. Indelningen har gjorts därför att de olika teorierna till viss del får olika betydelse för besvarandet av avhandlingens olika frågeställningar. Strukturella teorier kan utifrån denna indelning sägas förklara ambitionen att införa en bestämmelse i brottsbalken som i större utsträckning kan ta hänsyn till helheten, dvs. till den utsattes hela situation. Bestämmelsens bakomliggande syfte kan därmed sägas ha sin grund i det strukturella perspektivet. Individbaserade och socialpsykologiska teorier kan, utöver det bakomliggande syftet, ha betydelse för bedömningen av bestämmelsens rekvisit, särskilt vid bedömning av om 74 gärningarna utgjort en upprepad kränkning av personens integritet och vilka omständigheter som är av betydelse när fråga är vad som är ägnat att allvarligt skada självkänslan. De olika teorierna kan, såsom de beskrivs, också i övrigt ha betydelse när det gäller den straffrättsliga bedömningen av brottsbeskrivningsenligheten för ett visst enskilt brott.s. 4

11.Som en introduktion till de enskilda perspektiven kan de individbaserade teorierna sägas beskriva mannens respektive kvinnans personliga egenskaper, eller särskilda sociala omständigheter, som orsak till våldet. Våldet förklaras t.ex. med att mannen av olika anledningar tappar kontrollen, har missbruksproblem eller själv har varit ett offer för övergrepp. Kvinnan beskrivs som för dominant, för självständig eller provocerande, vilket leder till mannens utbrott. Det hänvisas också till att hon missbrukar, eller att hon (mer eller mindre omedvetet) söker sig till ett våldsamt förhållande. Strukturella teorier kan mycket förenklat förklaras som att våldet måste förstås och tolkas utifrån att våldet möjliggörs genom mäns överordning och kvinnors underordning. Våldet handlar utifrån dessa teorier om makt och kontroll där kontrollen ligger i själva beteendet och den psykiska kränkning detta kan innebära för den utsatta, men där även fysiskt och sexuellt våld utgör ett inslag. Enligt socialpsykologiska teorier ska våldet förstås i den sociala kontext där detta förekommer. Våldet handlar också här om makt, men makten beskrivs som en maktkamp mellan två jämlika individer och inte som ett strukturellt förhållande mellan en överordnad och en underordnad part.s. 5

12.En viktig utgångspunkt vid en diskussion om våld i nära relationer och den kontext som våldet förekommer i är den betydelse familjekontexten kan ha för vad som uppfattas som våld och därmed hur en utsatt reagerar och agerar på våldet. Forskningen visar att gränsen för vad som uppfattas som våld är betydligt högre i familjerelationen än i andra situationer, dvs. att vi generellt ofta tillåter mer från en partner än vad vi skulle göra fråns. 5

13.75 en utomstående. Mona Eliasson menar t.ex. att våldet och situationen i vilken våldet visas oftast inte uppfattas som våld.s. 5

14.Personen som är måltavlan för våldet och situationen i vilken våldet visass. 6

15.väljs inte slumpmässigt och utan urskiljning. Att slå ned en polis som myn-s. 6

16.digt påtalar en smärre överskridande av hastighetsbegränsningen […] skers. 6

17.mycket sällan. Att däremot med hög röst skrika obsceniteter till hustrun pås. 6

18.grund av en bagatell som att hon saltat maten för lite är inte ovanligt blands. 6

19.våldsbenägna män. Detta uppfattas oftast inte som våld eller uttryck förs. 6

20.dominans, det ses bara som ett ohyfsat uppträdande, vilket om det riktadess. 6

21.mot en utomstående, skulle tas på stort allvar. Inom familjen däremot, kans. 6

22.de allra flesta emellertid förstå – och i förlängningen förlåta – sådant upp-s. 6

23.trädande. För att våld och andra övergrepp överhuvudtaget ska komma till myndigheternas kännedom krävs alltså för det första att den som utsätts för övergrepp uppfattar det som våld och därmed kriminaliserade gärningar. Vissa forskare menar också att det kan gå lång tid, i vissa fall först när relationen är över, innan den som är utsatt definierar våldet som misshandel.s. 6

Individbaserade teorier

Inledning

1.Förklaringen till våldet mot kvinnor beskrivs enligt individbaserade teorier som kopplade till faktorer på det individuella planet, dvs. egenskaper hos mannen eller kvinnan där uppväxtvillkor, men också sociala och ekonomiska faktorer har betydelse. Teorierna tar sin utgångspunkt i att förklaringar till våldet finns att hämta i det sociala arvet, dvs. i bilden av mansrollen, eller i trauman från barndomen, t.ex. i det förhållandet att mannen har bevittnat våld mellan föräldrarna, eller själv har blivit utsatt 76 för våld. Våldet beskrivs på ett sådant sätt att det reflekterar en uppfattning om att det är en viss typ av män som slår, men också att det är en viss typ av kvinnor som blir utsatta för våld.s. 6

Individuella egenskaper

1.De individuella egenskaper som diskuterats inom forskningen som förklaring till våldet handlar till stor del om uppväxtvillkor, både kvinnors och mäns, vilket gör att en viss typ av män utsätter en närstående för våld men också att det är en viss typ av kvinnor som på grund av sin bakgrund, eller på andra sätt, dras till denna typ av män. Vissa forskare inom individualpsykologin menar att kvinnor till viss mån är medskyldiga till våldet genom att de bidrar till att provocera fram bl.a. mannens underliggande känslor från barndomstrauman.s. 7

2.En förklaring till våldet som förts fram av psykologen Barbro LennéerAxelsson är att våldet har sin grund i mäns oförmåga att uttrycka känslor genom ord. Centralt i Lennéer-Axelssons förklaringsmodell är att män genom att ha fått bevittna våld eller själva har blivit utsatta för våld i barndomen, men också genom kulturella föreställningar om mansrollen, har lärt sig att lösa konflikter med våld. Det gör att män befinner sig i ett språkligt underläge i förhållande till kvinnor. Lennéer-Axelsson menar att kvinnor har lättare för att uttrycka känslor genom ord och att de använder språket, och inte fysiskt våld, för att uttrycka aggressivitet och för att såra mannen. Till följd av bristande självkänsla och, som Lennéer-Axelsson benämner det, ordfattigdom reagerar mannen med hot eller fysiskt våld. Mäns fysiska styrka och det inlärda beteendet om att använda våld i konflikter blir, enligt Lennéer-Axelsson, ett gensvar i en destruktiv maktkamp och ett sätt att hävda självkänsla, makt och kontroll.s. 7

3.Våldet som orsakat av barndomstrauma beskrivs också av psykologen Johan Cullberg. Cullbergs perspektiv fokuserar på de män som utövar våld. Att misshandla den människa man står närmast, menar Cullberg,s. 7

4.77 ingår inte i ett allmänt accepterat beteende och psykiatrins intresse ligger därför i att beskriva och om möjligt behandla de misshandlande männen. Ett första steg är, enligt Cullberg, att karaktärisera själva misshandelsbeteendet och den bakomliggande eventuella problematiken. Cullbergs beskrivning av våld ger bilden av att alla män som vid upprepade tillfällen misshandlar sina kvinnor, själva har varit utsatta för våld eller andra övergrepp som barn och därför själva är att se som offer. Cullberg beskriver en vanlig misshandelssituation med att kvinnan med någon handling, symboliskt eller direkt, ifrågasätter mannens behov av kontroll och auktoritet, vilket aktiverar hans bortträngda aggression. Cullberg menar att det är en viss typ av kvinnor som blir utsatta för våld men framhåller att det är alltför förenklat att ”tala om ett dominerande masochistiskt behov” hos kvinnorna. Dessa kvinnor, menar Cullberg, söker sig som regel inte till misshandelsförhållanden, men ”genom att reagera negativt och starkt förebrående” fördjupar de ändå ”den inre konflikt som mannen upplever”. Genom att ändra sitt beteende, och bejaka mannens känslor kan hon, menar Cullberg, få våldet att upphöra.s. 7

5.Till skillnad från Cullberg har psykiatrikern Bo Bergman utgått från de kvinnor som blir utsatta för våld och hur dessa ska identifieras, och därmed kunna få behandling. Bergman beskriver mäns våld mot kvinnor som ”the battered wives syndrome” och menar i sin avhandling att det finns tre typer av utsatta kvinnor. Den ”inadekvata hustrun” är enligt Bergman förutbestämd till att bli misshandlad genom sin sociala 78 historia där den nuvarande situationen bara är en upprepning av vad hon har upplevt som barn. En andra typ är enligt Bergman ”den provocerande hustrun” som medvetet provocerar mannen, ofta bara för att skapa spänning. Bergman säger att man kan förstå den provocerande potentialen i sådana situationer även om det, tillägger han, inte är en ursäkt för våld. I den tredje gruppen, ”den högpresterande hustrun”, blir mannen våldsam när kvinnan är kompetent och effektiv och inte visar undergivenhet för mannen. Bergman påpekar att hans teori kan komma att ifrågasättas av forskare som är kritiska till psykoterapeutisk intervention, men menar att dessa kvinnor ur ett psykoanalytiskt perspektiv måste bli mer undergivna för att framstå som mindre provocerande för män med låg frustrationsnivå. Genom att dela in utsatta kvinnor i tre kategorier, vilka är i olika grad villiga att få hjälp, lägger Bergman över mycket av ansvaret för våldet på kvinnorna själva. I sina slutsatser skriver Bergman att kvinnor som blir utsatta för våld ofta visar på någon form av psykisk störning som inte går att hänföra till själva våldet förutom i exceptionella fall och att ovilligheten att lämna mannen skapar förutsättningar för ett fortsatt våldsamt förhållande. Bergman menar att misshandlade kvinnor ofta lever under dåliga sociala förhållanden som är påverkade av kvinnornas sociala arv och att de kvinnor som blir utsatta för våld ofta har alkoholproblem. Han konstaterar att sjukvården har ett ansvar att upptäcka denna typ av misshandel för att bistå med rättsintyg.s. 8

6.79s. 9

7.Våldet beskrivs således, av vissa forskare inom psykologin som tillfälliga utbrott, gärningar i affekt. Kvinnan beskrivs till viss del som medskyldig till våldet då hon genom sitt beteende, på olika sätt, provocerar mannen. Ett sådant synsätt har dock kritiserats av andra forskare inom psykologin. Bland andra professorn i psykologi Mona Eliasson menar att det handlar om en snedvriden forskning som sprider myter. Eliasson säger samtidigt att uppfattningen tycks vara ett genomgående drag i modern psykiatri och klinisk psykologi där definitionen av provokation kan variera, men att ett viktigt inslag är att kvinnan överskrider gränsen för vad som får anses vara ett ”lämpligt” beteende för kvinnor. Eliasson menar att individbaserade teorier om våldet bara belyser en del av problematiken genom att problematisera vissa psykologiska avvikelser. Att också män utan denna problematik utövar våld mot sin kvinnliga partner kan, menar Eliasson, därför inte enbart förklaras utifrån ett individperspektiv. Eliasson menar i stället att förklaringar till våldet, tillsammans med individuella olikheter eller avvikelser, måste analyseras utifrån strukturella faktorer och normer och värderingar i samhället.s. 10

Sociala förhållanden

1.Flera individbaserade teorier beskriver våldet, som orsakat av inte bara individuella egenskaper hos mannen eller kvinnan, utan också av omständigheter kopplade till sociala förhållanden. Sådana omständigheter kan t.ex. vara missbruk, kriminalitet eller arbetslöshet.Lennéer-Axelsson, 80 Cullberg och Bergman framhåller betydelsen av missbruksproblem som orsak till uppkomsten av våld och som en utlösande faktor till våldet, även om Lennéer-Axelsson i sin studie har valt att undvika uttrycket drogvåld som en speciell kategori då hon menar att alkohol alltför ofta används som en förenklad förklaring till relationsvåld och att det bakom alkoholberoendet eller den tillfälliga berusningen genomgående finns en annan psykologisk eller psykosocial stress.s. 10

2.Eliasson menar i stället att alkohol i första hand används som en bortförklaring av och ursäkt för mäns våld mot kvinnor och det oberoende av om det är mannen eller kvinnan som druckit. Hon menar att alkoholbruk inte kan besvara en så komplex fråga som orsaker till kvinnomisshandel;s. 11

3.Generella samband mellan alkoholpåverkan och kvinnomisshandel finnss. 11

4.dokumenterat genom många olika undersökningar från olika länder, där vis. 11

5.kan hitta skillnader mellan grupper. Att alkohol förekommer i samband meds. 11

6.kvinnomisshandel är emellertid inte liktydigt med att alkohol är orsaken tills. 11

7.misshandeln eller utlöser den. […] Det fanns således inget direkt sambands. 11

8.mellan alkohol och misshandel på individnivå, misshandelsfrekvensen vars. 11

9.till och med något högre bland män med måttliga alkoholvanor. Eliasson hänvisar till undersökningar som visar att vissa män bara misshandlar under påverkan av alkohol medan andra inte gör det. Undersökningarna visar också att vissa män som vanemässigt konsumerar mycket alkohol bara utövar våld i nyktert tillstånd, medan män som drack sällans. 11

10.81 bara utövade våld då de var påverkade av alkohol. Eliasson menar att de varierande sambanden mellan alkoholberusning och våld gör att det är svårt att finna en enhetlig förklaring till alkoholkonsumtionens inverkan på våldet. I likhet med Eliasson menar Charlotte Agevall att studier visserligen visar att alkohol och droger är relativt vanligt förekommande i samband med våld i nära relationer, och särskilt att våldet är grövre när gärningsmannen är påverkad, men att det inte är givet hur detta samband ska förstås.s. 11

11.Att relatera mannens våldsamma agerande till missbruk kan emellertid, enligt Agevall, vara ett sätt för kvinnan (och mannen) att begripliggöra och nedvärdera våldet. När alkoholismen ses som en sjukdom blir gränserna för vem som är offer och vem som bär skulden för våldet diffusa och öppnar enligt Agevall upp för kvinnans tro på ett vi och en gemensam framtid med mannen. Eliasson menar att användandet av alkoholbruk som en förklaring till våldet, både för gärningsman och brottsutsatt, bygger på att det är en enkel förklaring som både kvinnan och mannen lätt kan ta till sig utan att den kräver några stora och svåra omvärderingar av deras liv tillsammans. Däremot, menar Eliasson, ursäktas inte kvinnans drickande på samma sätt. Hon menar att om en kvinna som blir misshandlad har druckit sig berusad kan det tolkas som att hon själv har försatt sig i situationen. Att våldet beskrivs i relation till alkoholintag av de inblandade parterna kan vara en bidragande faktor till att berusning – hos gärningsman som utlösande faktor och hos offer som en provocerande faktor – fortfarande lever kvar som en förklaring till våldet. 82s. 12

Strukturella förklaringar

Inledning

1.Enligt strukturella teorier finns förklaringen till våldet att söka i den rådande samhällsstrukturen och i en maktobalans mellan könen. Våldet handlar, enligt detta perspektiv, om makt och kontroll där roten till våldet finns i bilden av en samhällelig maktordning med mannen som överordnad och kvinnan som underordnad honom. Utövandet av våldet beskrivs som en viktig del i vidmakthållandet av mannens ställning. En förståelse för våldet skapas med utgångspunkt i den samhälleliga kontext inom vilken vi befinner oss och i hur maktobalansen, via normer och stereotypa uppfattningar om kön, återskapas i relationen mellan kvinna och man.s. 13

2.Enligt strukturella teorier ska mäns våld mot kvinnor förstås i relation till konstruktionen av kön, dvs. med samhällets uppfattningar om vad som är en ”äkta kvinna” och en ”riktig man” och i vad som uppfattas som det ”normala”. Förståelsen bygger på att det inte är möjligt att tala om specifika personlighetsdrag vare sig när det gäller männen som misshandlar eller kvinnor som blir misshandlade. Forskare menar att det i misshandelsförhållanden förekommer också psykologiska avvikelser, t.ex. alkoholism eller psykisk sjukdom, eller att individuella egenskaper, t.ex. svår uppväxt eller arbetslöshet, kan bidra till våldet, men att de inte förklarar orsakerna bakom våldet.s. 13

3.83s. 13

Våldet som en process

1.Gemensamt för de olika inriktningarna inom det strukturella perspektivet är att de enskilda (kriminaliserade) gärningarna i sig bara är en mekanism av flera i relationen. Genom att våldet förklaras som en process med flera verksamma mekanismer (inte bara fysiskt våld) som var för sig, men särskilt i kombination, påverkar den utsattes liv, menar forskarna att våldet snarare är knutet till de strukturella föreställningarna i samhället – till bristande jämställdhet och maktstrukturer knutna till mäns kontroll och kvinnors underordning – än relaterat till individuella förutsättningar och omständigheter (såsom alkoholproblem eller egna erfarenheter av övergrepp). Våldsforskningen beskriver det könsrelaterade våldet som kopplat till sexualiteten, att våldet riktas mot kvinnor i deras egenskap av kvinnor. Normalisering av våldet, att mekanismerna till slut blir ett normalt inslag i vardagen, beskrivs som sammanhängande med de föreställningar om kön som finns i samhället, med normer för hur normala moderna kvinnor och par ”är” och beter sig. Lundgren menar att det är dessa ”inrotade kulturella sanningar” kring kön, kvinnlighet och manlighet, som de utsatta, men också förövarna, använder sig av när de berättar om och förklarar våldet.s. 14

2.Våldets normaliseringsprocess är en teori för våld i nära relationer som för första gången presenterades i svenskt sammanhang vid en konferens om kvinnomisshandel i Stockholm 1988. Teorin lanserades av Eva Lundgren och även om kritik, av olika anledningar, har riktats mot modellen så får utgångspunkterna för teorin anses vedertagna inom våldsforskningen. Genom att våldet – med utgångspunkt i ett struktu84 rellt perspektiv – inte ses som isolerade händelser, utan som episoder av våld som ingår i ett större sammanhang förskjuts fokus från att betrakta våldet som enskilda händelser till att beakta helheten, där det fysiska våldet inte alltid är värst. Ett sådant perspektiv anammades också av Kvinnovåldskommissionen och kom även att påverka utformningen av bestämmelsen i BrB 4:4a.s. 14

Våldets normaliseringsprocess

1.Normaliseringsprocessen förklarar våldet som en fortgående process, en nedbrytningsprocess i relationen där (mannens) maktkontroll gör att gränserna för det normala förskjuts och suddas ut, vilket gör att våldet kan stabiliseras och vidmakthållas. Makt- och kontrollstrukturen i normaliseringsprocessen är tillämpbar för att förklara våld i olika typer av nära relationer, men den utvecklades som en förklaring till mäns våld mot kvinnor och till varför en kvinna har svårt att lämna en destruktiv relation. Det är också så den kommer att presenteras här.s. 15

2.Normaliseringsprocessen brukar beskrivas så att förhållandet inleds passionerat och att mannens kontroll i början ofta ses som ömhetsbetygelser. Det kan t.ex. handla om att han hämtar kvinnan på hennes arbetsplats, att han ringer henne för att höra vad hon gör, eller att han vill att hon prioriterar umgänget med honom framför vännerna och på så sätt minskar kvinnans livsutrymme. Kontrollen utvidgas sedan successivt genom t.ex. olika former av kontrollerande beteende som många gånger faller utanför det kriminaliserade området. Det kan t.ex. handla om att han förbjuder henne att träffa släkt och vänner, att han kallar henne för nedsättande namn och att han bestämmer hur hon ska klä sig och sminka sig.s. 15

3.85s. 15

4.När det fysiska våldet inträder så flyttas gränserna för hur våldet uppfattas och det får en ny betydelse. Till skillnad från vissa andra förklaringsmodeller, som går ut på att män slår i affekttillstånd, menar Lundgren och flera med henne, att misshandeln är kontrollerad och sker i ett syfte – att kontrollera kvinnans livsutrymme. Lundgren menar att mannens våldsutövning inte sker i ”blint raseri” och därför inte går att hänföra till bristande impulskontroll. Också Gunilla Carlstedt menar att det våld som män utövar mot kvinnor ofta i hög grad är kontrollerat – vilket visas av att våldet sker på en bestämd plats, enbart mot partnern och att det fysiska våldet främst utförs mot kroppsdelar som går att täcka med kläder – och att männen mycket väl vet vad de gör då de använder våld. Genom att med fysiskt våld sätta gränser för vad hon får göra och genom fysisk eller mental isolering, ökar han hennes beroende av honom. Kvinnans rädsla för våld tvingar henne att anpassa sig till mannens behov och mannen skapar därigenom kontroll. Kontrollen utökas stegvis och mannen bryter successivt ned kvinnan medan hans kontroll och våldsanvändning utvecklas, vilket gör att gränserna förskjuts och till slut uppfattas och upplevs detta tillstånd som normalt. Gradvis isoleras kvinnan från umgänge med vänner och familj och anpassar sitt liv efter mannens önskemål. Våldet är inte heller konstant utan varvas med positiva erfarenheter där mannen är snäll och kärleksfull vilket skapar en växelverkan mellan våld och värme. Detta är enligt Lundgren i sig en maktstrategi från mannens sida för att skapa förvirring och beroende hos kvinnan. Enligt Lundgren hänger mannens kontroll av kvinnan, 86 hennes livsutrymme och kvinnlighet, samman med att mannen i dessa sammanhang blir ”man” och därmed befäster strukturella värderingar om mäns överordning och kvinnors underordning.Kvinnan i sin tur ursäktar ofta mannens beteende och tar själv på sig skulden för det inträffade våldet.På så sätt, menar Lundgren, att det vid sidan av normaliseringen av våldet pågår en process med två helt olika strategier för att förhålla sig till våldet. För mannen handlar det om att genom våldet få kontroll över kvinnan vilket konstituerar hans maskulinitet. För kvinnan handlar det i stället om att anpassa sig och underordna sig mannen och mannens föreställningar om, och normer för, hur en kvinna ska vara. Eliasson beskriver på liknande sätt våldet mot kvinnor ”som en skala av dominans och kontroll” som i den ena änden består av isolerade händelser som är relativt triviala men som efterhand trappas upp och i den andra änden övergår i manifesterat våld och terror.s. 16

Socialpsykologiska perspektiv

1.Socialpsykologiska teorier förklarar våldet med utgångspunkt i samspelet mellan mannen och kvinnan i deras relation. Också socialpsykologiska teorier beskriver våldet som en fråga om makt och kontroll, men inte som en ojämn maktfördelning mellan kvinnan och mannen. Fokus ligger på äktenskapet och parrelationen och det som analyseras är parternas interaktion, dvs. upprinnelsen till våldet, själva våldshandlingen och efterspelet, där också individuella och livsstilsrelaterade omständigheter kan ha betydelse. Margareta Hydén, professor i socialt arbete, menar t.ex. att makten inte kan hänskjutas till ett ”renodlat” strukturellt perspektiv utans. 17

2.87 att det är ”ur de specifika maktrelationerna mellan människor som en väv av maktrelationer växer fram”. Hydén menar att en strikt förståelse av våldet utifrån könsmaktsordningen framställer kvinnan som ett passivt offer och inte ger utrymme för att se den betydelse som sociala och kulturella sammanhang kan ha för våldet.s. 17

3.Hydén menar att våldet måste ses i den sociala kontext där det förekommer – att våldet är en äktenskaplig handling som utlöses av en verbal konflikt som båda parter är inblandade i men inte förmår att lösa. Våldet beskrivs som en del i ett maktförhållande, men till skillnad från ett strukturellt förhållande beskrivs det som ett maktförhållande mellan två jämlika parter, ett maktförhållande som skapas i det specifika förhållandet och inte är något som är på förhand strukturellt givet till följd av könstillhörighet. Våldet ska därför, enligt Hydén, förstås som ett uttryck för ett sammanbrott i parternas kommunikation, där våldet blir en sista utväg för att avsluta bråket. Hydén menar att det är först när mannen tar till våld som han får makten och på så sätt blir överordnad kvinnan. För att våldet inte ska utgöra ett hot mot äktenskapet behöver våldet sedan ursäktas eller rättfärdigas vilket, enligt Hydén, gör att positionerna ändras, dvs. att kvinnan återfår makten och gör mannen underordnad genom att han efter våldet blir beroende av hennes absolution. 88s. 18

Förklaringar till våld

1.De olika förklaringsmodeller som inryms under beskrivningen ovan kommer från olika discipliner, såsom sociologi, psykologi och till viss del rättsvetenskap och representerar olika sätt att förklara våld ur olika synvinklar. Indelningen baseras, som nämns ovan, på att dessa inriktningar till stor del, om än inte alltid överensstämmande vad gäller detaljer, kan sägas ha liknande utgångspunkter när det gäller den huvudsakliga orsaken till våldet. Givet är att det finns en rad olika uppfattningar inom vart och ett av dessa synsätt som presenteras, liksom mellan de olika inriktningarna. Samtidigt är det inte lätt urskilja en skarp gräns mellan olika teorier i förhållande till syftet att särreglera våldet. Olika teorier lyfter fram olika faktorer som orsak till våldet, men förklaringar till våldet visar att våld som begås inom ramen för en nära relation många gånger handlar om kontroll, men framför allt att det handlar om mer än enskilda brottsliga övergrepp vid eller flera tillfällen. Förklaringsmodellerna kan därför vara till hjälp för att förklara våldet på en övergripande nivå, även om bakgrunden till och de utlösande faktorerna för, våldet givetvis kan variera i det enskilda fallet. Oavsett om man utgår från strukturella teorier eller andra förklaringar till våld kan antas att de olika teoriernas förklaringar till vad som är det avgörande, såväl som de utlösande faktorerna till våldet i många fall kan påverka varandra. Alkohol kan vara en utlösande faktor till våld i en annars kontrollerande relation på samma sätt som en socialt utsatt person kan vara utsatt för våld, utan att våldet för den skull har sin grund i den sociala situationen. I en rapport om våld mot kvinnor och män i nära relationer från Brottsförebyggande rådet konstateras t.ex. att ”våld i nära relationer bör betraktas som ett beteende där både strukturella och individuella omständigheter samverkar och där könsmakten är en av flera dimensioner”.s. 19

2.Normaliseringsprocessen, eller förståelsen för normaliseringen av våldet, får idag anses vara ett etablerat begrepp inom forskningen även om det förekommer variationer i beskrivningen av normaliseringen och vad den innebär. Även om betydelsen inte nödvändigtvis är kopplad till tan-s. 19

3.89 ken om könsmaktsordningen, så beskrivs våldet som en fråga om makt och kontroll. Som Lundgren själv påpekar så är normaliseringsprocessen ett sätt att förklara våld, en teoretisk och inte en konkret modell, och att våld också förekommer i andra typer av relationer. Lundgren menar att kvinnan i ett våldsamt förhållande i flera fall kan ha ett fungerande socialt umgänge och att hon har en önskan att lämna den våldsamma relationen, men att andra faktorer, t.ex. rädsla för vad som ska hända med barnen, husdjur eller hem gör att hon stannar kvar.s. 19

Kontexten i BrB 4:4a

Inledning

1.Det görs i straffrättsligt hänseende, med några få undantag, inte någon åtskillnad mot vem ett brott riktas. Den särreglering som brott mot närstående i BrB 4:4a innebär är på så sätt speciell. Genom bestämmelsen i BrB 4:4a ges förutsättningar att inom det straffrättsliga regelsystemet kunna ta hänsyn till det straffvärda i att flera brottsliga gärningar begåtts mot en närstående eller tidigare närstående person och – framförallt – till den särskilda kontext som brott i en nära relation kan medföra. Konstruktionen av fridskränkningsbrotten innebär att den kontext som ska beaktas har en mer framträdande roll än vad som normalt är fallet vid en straffrättslig bedömning Det kan beskrivas som att hänsyn ska tas till en bredare bild av verkligheten där de enskilda brottsliga gärningar som ligger till grund för åtalet ska bedömas utifrån den kontext som våld i nära relationer ofta innebär, dvs. mot bakgrund av den särskilda utsatthet som familjegemenskapen kan medföra.s. 20

2.Diskussionen, när det gällde framväxten av BrB 4:4a, handlade om mäns våld mot kvinnor. Förklaringar till våldet, så som de framställts här, utgår från det perspektiv som Kvinnovåldskommissionen enligt direktiven skulle inta, dvs. att eventuella förslag på åtgärder skulle göras 90 ur ett kvinnoperspektiv. Även om fokus i framställningen därför ligger på teorier om mäns våld mot kvinnor menar jag att den utsatthet som våld i nära relationer innebär också återspeglar komplexiteten i andra konstellationer av gärningsman och offer – kvinnors våld mot män, våld i samkönade relationer, vuxnas våld mot barn osv. Liksom olika faktorer har betydelse när det gäller mäns våld kvinnor, kan så givetvis också vara fallet i andra situationer av våld mot närstående. Det som sammantaget utmärker den särskilda kontext som fridskränkningsbrotten är tänkt att fånga är att den innebär att den som våldet riktas mot befinner sig i en särskilt utsatt situation som bygger på att den utsatte har en viss nära relation till gärningsmannen.s. 20

Kvinnovåldskommissionens förslag

1.Den förståelse för våldet som beskrivs i Kvinnovåldskommissionens förslag kan sägas utgå från teorier om våldets normaliseringsprocess. Kommissionen menade att det utmärkande för brottslighet i en nära relation är att det ofta är fråga om en serie övergrepp av likartad karaktär som kan pågå kontinuerligt under lång tid innan en anmälan slutligen görs. Sociala förhållanden, parternas känslomässiga bindningar och andra personliga faktorer kan också bidra till att inte bara gärningsmannen utan också offret i det längsta försöker undvika att röja för någon vad som försiggår mellan dem. Anledningar till att kvinnan inte anmäler kan enligt kommissionen vara flera, bl.a. anges att:s. 21

2.Orsakerna till att en kvinna inte anmäler brottet är många och svårgripbara,s. 21

3.och för många kvinnor är målet när hon anmäler brottet framför allt att fås. 21

4.slut på våldet och inte i första hand att få mannen hon levt med straffad.s. 21

5.Det kan också vara så att kvinnan känner skam och skuld – dels för att hons. 21

6.”låtit sig” misshandlas, men också för att hon ofta själv tar på sig skulden förs. 21

7.att hon blivit utsatt för övergrepp. Ofta är kvinnan dessutom rädd, såväl förs. 21

8.repressalier från mannen som för vad en eventuell kontakt med rättsväsen-s. 21

9.det kan komma att innebära för henne själv och för hennes familj. De orsaker som anges av kommissionen visar både den särskilda utsatthet som våld i nära relationer kan innebära. Det visar bl.a. på betydelsen avs. 21

10.91 de praktiska och känslomässiga bindningarna till gärningsmannen som beskrivs i avsnittet ovan och som många gånger möjliggör att våldet kan pågå under en längre tid.s. 21

Våldets kontinuitet

1.Även om diskussionen vid våld i nära relationer idag inte nödvändigtvis i första hand enbart handlar om förekomsten av en könsmaktsordning kan det inom forskningen sägas finnas en förståelse, eller acceptans, för våldet som en fråga om makt och kontroll och att våldet successivt kan komma att uppfattas som ett normalt inslag i vardagen. Oavsett vilka vägar man väljer att gå för att hitta förklaringar till våldets orsak och uppkomst är en annan fråga hur våldet kan fortgå. Det kan då dels handla om att våldet normaliseras, dels om den känslomässiga och praktiska bindningen som den utsatta har till gärningsmannen.s. 22

2.Psykologen Per Isdal menar att den som utsätts för våld, speciellt inom familjen, ofta normaliserar våldet och därmed fråntar sig möjligheten att förstå och reagera. Isdal beskriver denna normalisering genom att exemplifiera hur ett barn kan uppfatta familjesituationen:s. 22

3.Ett barn ser sin familj som centrum i världen, och de förhållanden barnens. 22

4.växer upp med har de lätt för att uppfatta som normala, nästan oavsetts. 22

5.hur felaktiga eller omöjliga de är. När man inte har något att jämföra meds. 22

6.eller något som kan utgöra en kontrast, blir det vi lever i uppfattat soms. 22

7.normalt. Isdal menar att den normaliseringsprocess som sker vid upprepat våld hämmar handlingar och reaktioner som kunde ha lett till förändring och kan innebära att den som utsätts för våldet har svårt att förstå att han eller hon är utsatt för misshandel. Vidare, menar Isdal, medför det faktum att den som utövar våldet har en tendens att isolera sina familjer från kontakt med omvärlden, att den som utsätts för våldet inte kan jämföra sina livsvillkor med andra. Isdal menar också att den som utövar t.ex. kvinnomisshandel eller barnmisshandel i de flesta fall är oerhört bra på att kontrollera sig i andra situationer än den där våldet försiggår, att vålds- och aggressionsreaktionerna är selektiva, dvs. att de bara uppträder inom relationen och inte (eller i minimal utsträckning) annars i livet, 92 varför människor utanför relationen kan ha svårt att se och förstå vad som händer. Han framhåller också att skammen över vad som försiggår i familjen hindrar den utsatta att berätta om våldet.s. 22

8.Juristen Gudrun Nordborg menar att normaliseringsprocessen måste ses som ett mönster med många möjliga variationer inom och mellan olika par. Nordborg menar att vissa män upprepar sig, medan andra varierar sig och att övergreppen kan pågå under några minuter, timmar eller dygn. Vidare, menar Nordborg, kan övergrepp förekomma dagligen eller med långa intervaller och övergreppen kan vara riktade direkt mot personen, mot värdesaker eller husdjur, men också innefatta hot mot barn eller anhöriga. Utmärkande, menar Nordborg, är att varje ny episod av våld anknyter till de tidigare som en upprepning eller som ett alternativ till tidigare våld. Insikten att våldet inte består av isolerade enstaka händelser gör, enligt Nordborg, att fokus förskjuts från att beakta enstaka moment i en relation till att mer se helheten, till allt som ”ligger i luften”, där de olika våldsmomenten kopplas till varandra. Den känslomässiga anspänningen inför att våldet ska inträffa igen, de nedvärderande orden och de påtvingade sexualakterna är många gånger, enligt Nordborg, betydligt värre än det fysiska våldet, men de känslomässiga och praktiska bindningarna till gärningsmannen gör att den utsatta stannar kvar.s. 23

9.I den typiska beskrivningen av en våldspräglad relation uppmärksammas isoleringen av kvinnan som en central del, antingen som en social bakgrundsvariabel eller som en aktiv kontrollstrategi från mannens sida. Holmberg & Enander menar att även om mannen i många fall blir kvinnans primära referenspunkt så behöver det inte, så som det enligt författarna ofta framställs i forskningen, innebära att kvinnan blir helt och hållet avskärmad från omvärlden och därigenom hänvisad till mannen som enda referenspunkt och källa till spegling. Holmberg & Enander fann i sin intervjustudie att isolering, eller försök till isolering, var ett dominerande tema, men att kvinnan – i olika hög grad – ändå behållit sitt nätverk, eller på olika sätt tagit kontakt med vänner och familj. Dets. 23

10.93 innebär, enligt författarna, att våldet inte utspelar sig i ett socialt vakuum och att vänner och anhöriga i många fall känt till att kvinnan var utsatt för våld. Däremot hade deras agerande inte visat sig ha en avgörande betydelse för kvinnans uppbrott.s. 23

11.I forskning om kvinnors uppbrottsprocess beskrivs flera faktorer som gör att en kvinna stannar kvar i en våldspräglad relation. Carin Holmberg och Viveka Enander har i en studie definierat de processer och mekanismer som leder till att kvinnor som lever i en misshandelssituation lämnar mannen. Även om deras studie har fokus på uppbrottet så belyser författarna också vissa aspekter som bidrar till att svårigheterna att bryta upp från ett förhållande med våld. Holmberg & Enander menar att det starka band kvinnan kan ha till mannen består av flera olika beståndsdelar – kärlek, rädsla, hat, medlidande, skuld, hopp, viljan att förstå, beroende och internalisering. Författarna beskriver det som att dessa faktorer var för sig utgör band till gärningsmannen som i sin tur flätas ihop till ett starkare band. Med hänvisning till begreppet traumatisk bindning benämner Holmberg & Enander detta starkare band för det traumatiska bandet till vilket kopplas den starka makt som, enligt författarna, mannen kan få över kvinnan och vars kärnpunkt består i att mannen får kvinnan att svika eller kränka sig själv. Grunden för att en traumatisk bindning ska kunna utvecklas är enligt författarna att det föreligger en ojämn maktbalans mellan parterna samt att de psykiska och/eller fysiska övergreppen är återkommande. Att de psykiska och fysiska övergreppen är återkommande, men inte ständigt pågående, utan att det häremellan finns perioder av vänlighet och medmänsklighet medför, enligt Holmgren & Enander, att en stark emotionell bindning till gärningsmannen utvecklas. 94s. 24

12.Vid sidan av de rent emotionella banden menar Holmgren & Enander att det finns andra band som också påverkar kvinnans uppbrottsprocess. Bland annat handlar det, enligt författarna, om en vilja att förstå mannen och varför han misshandlar, men också om en uppfattning hos kvinnan att det hon utsätts för inte är misshandel. Med det menar författarna att den som utsätts för våldet många gånger inte uppfattar de fysiska och/ eller psykiska kränkningarna som våld och därmed inte ser sig själv som misshandlad. Andra faktorer som påverkar uppbrottsprocessen kan enligt Holmgren & Enander vara beroendeförhållandet, dels ett psykologiskt behov av kärlek, sällskap och förståelse, dels en praktiskt inriktad oro för att mannen t.ex. inte ska klara sig praktiskt med mat och omvårdnad om hon lämnar honom.s. 25

13.Utöver detta kan givetvis också andra faktorer göra att våldet tillåts fortgå. Faktorer som boende och arbete, eller brist på arbete, beskrivs också som utlösande faktorer för våldet, men också som omständigheter som möjliggör en kontinuitet i våldet. Upplösningen av sociala nätverk, till följd av arbetslöshet, flytt, eller isolering av den utsatta, kan göra att det är svårt för den utsatta att få hjälp. Attityder i samhället som gör att familjens problem ses som privat och som kan hindra utomstående att ingripa, kan också påverka.s. 25

En särskilt utsatt situation

1.Den forskning som redovisats ovan visar att våldet kan bygga på en rad olika faktorer som var för sig och tillsammans bidrar till utsattheten. På samma sätt kan den kontext och den särskilda utsatthet som fridskränkningsbrotten är tänkt att fånga påverkas av en rad olika faktorer. Det går därför inte att med lätthet definiera vad kontexten i BrB 4:4a innebär ochs. 25

2.95 varför det just är vid brott förövat mot närstående som bestämmelsen ger en möjlighet att lägga ihop flera gärningar och betrakta en bredare bild av verkligheten. Forskningen visar snarare på den komplexitet som ska hanteras inom ramen för fridskränkningsbrotten.s. 25

3.Det bör emellertid kunna sägas att de faktorer som utmärker fridskränknings brotten i första hand kan sägas handla om betydelsen av familjen som enhet. I betydelsen av familjen som enhet ligger i första hand den emotionella bindning till, och lojalitet med, gärningsmannen som följer av närståendeförhållandet. Den person som ska stå för kärlek, trygghet och tillit är på samma gång den som utövar våldet. De emotionella banden kan också bidra till en normalisering av våldet. I det ligger bl.a. att vi i en relation så att säga tål mer, eller ursäktar mer, vilket kan göra att den som utsätts har svårt att definiera det som pågår som våld, men också frågor om skuld och skam. Banden till gärningsmannen kan också göra att det är svårt att ta sig ur en destruktiv relation. Det kan i första sägas handla om de emotionella banden men också om praktiska orsaker. Även om våldet i sig kan vara allvarligt kan en rädsla för vad som ska hända med familjen, barnen eller huset bidra till att en anmälan inte görs eller att våldet döljs för utomstående. Att våldet ofta begås i hemmet är också en omständighet som påverkar utsattheten genom att kränkningarna begås på en plats där personen borde kunna känna sig trygg och vara fredad från våld. Vidare kan närståendekontexten sägas innebära en särskild utsatthet som ligger i att den nära relationen ger möjlighet till kontinuerligt våld i det privata, dvs. att gärningsmannen bortom det offentliga kontinuerligt kan föröva brott mot den utsatte. Sammantaget bidrar de olika faktorerna till att våldet kan upprätthållas och kan fortgå.s. 26

4.De omständigheter som tillsammans visar på den särskilda kontext som våld i nära relationer kan innebära kommer jag, med hänvisning till NJA 2004 s. 97, i avhandlingen att referera till som en särskilt utsatt situation. I NJA 2004 s. 97 uttrycks det som att det utmärkande för 96 de straffvärda förfaranden som bestämmelsen i BrB 4:4a är avsedd att skydda är att kränkningarna, till skillnad från kränkningar av grannar eller andra mer ytligt bekanta, kan pågå under en längre tid utan att de upptäcks av andra och att de sällan anmäls av den kränkta personen på grund av de känslomässiga bindningar som finns mellan denna och gärningsmannen vilka sammantaget kan innebära att den utsatta parten befinner sig i en särskilt utsatt situation. När jag i det följande refererar till en särskilt utsatt situation – t.ex. skriver att kvinnan i ett visst fall bör kunna anses ha befunnit sig i en särskilt utsatt situation – syftar jag alltså på att kvinnan bör kunna anses ha befunnit sig i en sådan relation som kan motivera en tillämpning av BrB 4:4a.s. 26

Sammanfattande kommentarer

1.Konstruktionen av fridskränkningsbrotten innebär att den kontext som ska beaktas vid bedömningen av brott enligt BrB 4:4a har en mer framträdande roll än vad som normalt är fallet vid en straffrättslig bedömning. Av betydelse är inte bara kontexten i vilken den enskilda gärningen begåtts utan hur situationen för den utsatta verkligen ser ut. Olika förklaringsmodeller lyfter fram olika faktorer som orsak till våldet, men de beskriver var för sig, och sammantaget, att våld som begås inom ramen för en relation i många gånger handlar om kontroll, men visar framförallt att våldet handlar om mer än enskilda brottsliga övergrepp vid ett eller flera tillfällen.s. 27

2.Vad som ligger i den särskilda utsattheten kan bero på en mängd olika faktorer samt samspelet mellan dessa. Det går därför inte att ge någon generell definition av vad som menas med en särskilt utsatt situation. Faktorer som bidrar till den särskilda utsattheten är den känslomässiga och praktiska bindningen till gärningsmannen, att våldet ofta begås i det egna hemmet, att relationen medför att våldet kan pågå kontinuerligt, men det har också betydelse hur den utsattes situation framstår i övrigt.s. 27

3.97s. 27

Kvinnofridsreformen och vägen

till ett fridskränkningsbrott

Inledning

1.Den ökade kunskap om våld mot kvinnor som våldsforskningen bidrog till, och som presenterades i kap. 3, fick under 1990-talet gehör inom politiken. Under detta årtionde blev mäns våld mot kvinnor ett fokusområde inom jämställdhetspolitiken och mäns våld mot kvinnor sågs som ett allvarligt samhällsproblem, en brottslighet som skulle prioriteras av rättsväsendet. Mäns våld mot kvinnor var även internationellt ett prioriterat område och 1993 antogs FN-deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor. I deklarationen beskrivs våldet som orsakat av en ojämlik maktrelation mellan könen.s. 4

2.Genom ett regeringsbeslut den 1 juli 1993 tillsattes den utredning som kom att kallas Kvinnovåldskommissionen. Kommissionens uppdrag var att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och att föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. En av de åtgärder som föreslogs var införandet av ett nytt brott i brottsbalken som framförallt skulle ta sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor som levde i en nära relation med en man.s. 4

3.I detta kapitel beskrivs uppkomsten av den straffbestämmelse som till en början var tänkt enbart att fungera som ett skydd för utsatta kvin98 nor, men som senare i praktiken gjordes könsneutral och resulterade i brotten grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. I denna beskrivning ligger frågan om vilka intentioner som ligger bakom den typ av särreglering som BrB 4:4a innebär. Till skillnad från föregående kapitel som behandlade vad den särskilda kontexten i BrB 4:4a kan sägas innebära, behandlas i detta kapitel hur denna utsatthet är tänkt att fångas av bestämmelsen. Förslaget om ett särskilt fridskränkningsbrott, ändrade till viss del karaktär under lagstiftningsarbetets gång, både vad gäller syfte och utformning. Det förslag som lades fram i propositionen, och som senare kom att bli BrB 4:4a, skiljer sig på viktiga punkter från kommissionens förslag, vilket har viss betydelse för betydelsen av de bakomliggande faktorerna till kommissionens förslag och därmed också för innebörden av det helhetsperspektiv som ska anläggas vid tillämpning av bestämmelsen. I kapitlet redogörs vidare för de straff- och processrättsliga begränsningar som ansågs förhindra att Kvinnovåldskommissionens förslag skulle kunna genomföras fullt ut. Den närmare innebörden av dessa begränsningar i förhållande till det helhetsperspektiv som Kvinnovåldskommissionens förslag utgick ifrån och därmed hur dessa förhåller sig till det ursprungliga syftet bakom bestämmelsen, kommer att diskuteras och problematiseras i efterföljande kapitel.s. 4

Kvinnovåldskommissionens förslag

Inledning

1.Kommissionens uppdrag var att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och att föreslå åtgärder för att motverka sådant våld. Bakgrunden var främst det ökande antal anmälningar om misshandel och sexuella övergrepp som skett sedan 1980-talet och då i synnerhet när det gällde våldsbrott mot närstående kvinnor.s. 5

2.99 Åtgärderna skulle därför i första hand röra de utsatta kvinnorna och deras barn, samt männen som utövade våld, men kommissionen skulle också beakta orsakerna till att våld mot kvinnor uppstår. Kommissionens uppdrag omfattade särskilt åtgärder inom socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt rättsväsendet.s. 5

3.Inom det område som gick under beteckningen ”rättsväsendet” var uppdraget att göra en utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som rörde sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, samt att överväga möjligheterna att med i huvudsak befintlig lagstiftning komma tillrätta med sådana brott. Särskilt skulle beaktas om rekvisiten i brottsbalkens bestämmelser var adekvat utformade med hänsyn till den rådande synen på jämställdhet mellan kvinnor och män i allmänhet och på våld mot kvinnor i synnerhet.s. 6

4.Föreställningen om våldet som ett uttryck för bristande jämställdhet, låg också till grund för Kvinnovåldskommissionens förslag till ny lagstiftning rörande kvinnofridsbrott. Kommissionen menade att även om orsakerna till våld mot kvinnor är mångfacetterade och svårfångade, så är en grundförutsättning för uppkomsten av mäns våld mot kvinnor ”samhällets struktur grundad på mäns överordning och kvinnors underordning”. Kommissionen poängterade emellertid att förslagen i betänkandet inte primärt var inriktade på ojämlika maktförhållanden ”utan framförallt på åtgärder mot våld i egentlig bemärkelse”. Mot bakgrund av den forskning om våld mot kvinnor och de förklaringsmodeller som visade på våldets särskilda karaktär ansåg Kvinnovåldskommissionen att den lagstiftning som fanns inte tillräckligt gav utrymme att 100 beakta ”kvinnans utsatta situation”. Utredningen visade att det våld och de övergrepp som förekommer i relationer och som riktas mot kvinnor ofta utgör ett led i en lång rad av samma eller olika slags brott, t.ex. misshandel, olaga hot och sexualbrott, vid ett stort antal brottstillfällen. När dessa brott bedöms som isolerade händelser krävs det i princip att kvinnan kan precisera varje gärning till tid och rum.s. 6

5.En utgångspunkt för Kvinnovåldskommissionens förslag var NJA 1991 s. 83, där justitierådet Nyströms särskilda yttrande hade stor betydelse för kommissionens inställning och förslagets utformning. Frågan i HD gällde beviskrav och bevisvärdering i mål om våldtäkt och misshandel. Den tilltalade dömdes för att, under tre års tid och vid ett stort antal tillfällen, ha misshandlat och hotat sin sambo samt vid flera tillfällen genom våld tvingat henne till samlag. Nyström anför i sitt särskilda yttrande att det, då den påstådda brottsliga gärningen består av våld eller annat övergrepp utövat mot någon inom gärningsmannens familj, ofta finns svårigheter av särskilt slag vilka kan gälla såväl bevisning som precisering av brottet. Nyström skriver bland annat följande:s. 7

6.Utmärkande för brottslighet av detta slag är att det ofta är fråga om en series. 7

7.övergrepp av likartad karaktär, som har fått pågå under lång tid innan ens. 7

8.anmälan slutligen görs. Sociala förhållanden, parternas känslomässiga bind-s. 7

9.ningar och andra personliga faktorer bidrar till att inte bara gärningsman-s. 7

10.nen utan också offret i det längsta försöker undvika att röja för någon vads. 7

11.som försiggår mellan dem. Utredningen försvåras av att det endast sällans. 7

12.finns någon teknisk eller annan objektiv bevisning av den typ som ofta kans. 7

13.säkras vid brott av överfallskaraktär eller i andra situationer där parterna intes. 7

14.har någon varaktig personlig relation. […] Ett särskilt problem är att det vids. 7

15.upprepade övergrepp, där de yttre förhållandena vid skilda gärningstillfällens. 7

16.är ganska likartade, kan vara svårt för den drabbade att i efterhand hålla isärs. 7

17.olika händelser och att dels i detalj beskriva dem, dels precisera när och vars. 7

18.de har utspelat sig. Det som enligt Kvinnovåldskommissionen motiverade en särreglering av mäns våld mot kvinnor var att forskningen, med hänvisning till bl.a. normaliseringsprocessen, visade att det i ett förhållande där övergrepp förekommit under en längre tid inte främst var de enskilda fysiska över-s. 7

19.101 greppen i sig som karaktäriserade den utsatta kvinnans situation. Kommissionen menade att det i lagstiftningen måste tas hänsyn till helhetsbilden av den utsatta kvinnans situation, där de enskilda gärningar kvinnan utsatts för dels kan vara svåra att precisera, dels utgörs av beteenden som inte ryms under något straffbud men som ändå är en väsentlig del i våldet.s. 7

20.Även om uppdraget i första hand var att utifrån befintlig lagstiftning föreslå åtgärder, ansågs de särskilda omständigheter som karaktäriserar våld i nära relationer, med styrka tala för en särreglering av sådant våld. Kommissionen menade att den straffrättsliga regleringen inte gav tillräckligt utrymme att ta hänsyn till helheten:s. 8

21.Vår straffrätt fokuserar på enskilda gärningar. Om man inte betraktar gär-s. 8

22.ningarna som ett led i en pågående process föreligger risk att helhetsperspek-s. 8

23.tivet går förlorat. Det nya brottet skulle framförallt ta sikte på våld och andra övergrepp mot kvinnor i nära relationer till män, dvs. det skulle ge ökat straffrättsligt skydd åt makar, sambor och mödrar, men också åt vuxna döttrar. Bestämmelsen skulle inte bara omfatta redan kriminaliserade gärningar, utan även vissa andra beteenden som bidrog till den särskilda utsatthet som våldet var ett utslag av. För straffansvar skulle det vara tillräckligt att de olika straffbara handlingarna var preciserade till sin karaktär, däremot skulle de inte behöva vara preciserade i tid och rum. 102s. 8

Förslag på ett nytt brott i brottsbalken

– kvinnofridsbrott och fridsbrott

1.Kvinnovåldskommissionens förslag innebar att ett nytt brott skulle tas in i brottsbalken. Bestämmelsen, som framförallt skulle ta sikte på våld och andra övergrepp mot närstående eller tidigare närstående kvinnor, skulle enligt förslaget innehålla två brottsrubriceringar. Ett första stycke, kvinnofridsbrott, avsåg situationer där brottet begicks av en man mot en kvinna som var närstående till honom. Ett andra stycke, fridsbrott, avsåg andra typer av relationer, t.ex. samkönade relationer.s. 9

2.En man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använders. 9

3.våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisks. 9

4.påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada henness. 9

5.självkänsla, döms för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst sex år.s. 9

6.Om en man handlar som anges i första stycket mot en annan man, ellers. 9

7.om en kvinna handlar så mot en annan kvinna eller mot en man, döms förs. 9

8.fridsbrott till straff som där anges. Kommissionen menade att det vid brott mot kvinnor i nära relationer i och för sig kan vara fråga om enstaka övergrepp, men att det ofta rör sig om övergrepp som utgör ett led i en lång rad av brott, såsom misshandel, olaga hot och sexualbrott. Enligt kommissionen förhöll det sig ofta så att en brottsanmälan omfattade ett stort antal brottstillfällen. Kommissionen ansåg att detta medförde svårigheter för åklagaren som för att kunna väcka åtal behövde ha gärningarna preciserade till tid och rum och tillräckliga bevis avseende varje enskild gärning. En grundläggande viktig innebörd av det nya brottet var därför att vissa lättnader i åklagarens gärningsbeskrivning kunde medges. Kommissionen anförde:s. 9

9.103s. 9

10.För en kvinna som under en längre tid har levt i ett förhållande där hons. 10

11.blivit misshandlad är det emellertid inte bara de enskilda fysiska övergrep-s. 10

12.pen i sig som karaktäriserar kvinnans utsatta situation. Det är oftast intes. 10

13.ens möjligt för henne att i detalj beskriva vart och ett av övergreppen. Verk-s. 10

14.ligheten är i stället många gånger sådan att kvinnans tillvaro har varit helts. 10

15.präglad av våld och hot. Våldet har varit det normala, och tidsperioder utans. 10

16.våld hör i vissa fall till undantagen. Kvinnan beskriver därför övergreppens. 10

17.som en process. Ibland kan våldet till och med ha varit ganska begränsat.s. 10

18.Redan det latenta, outtalade hotet, och vetskapen om att mannen som hons. 10

19.sammanbor eller har sammanbott med när som helst kan utöva våld mots. 10

20.henne, utgör ett övergrepp mot kvinnan. Kommissionen menade att straffrättens krav på konkreta händelser som kan avgränsas och preciseras tidsmässigt inte stämde överens med de utsatta kvinnornas upplevelser av våldet som en process som pågår över tid och att det därför behövdes en ny straffbestämmelse som tog sikte på dessa specifika fall. Bestämmelsen skulle därför omfatta en rad olika handlingar som redan var kriminaliserade i olika straffstadganden, t.ex. misshandel, olaga hot och förolämpningar. Därutöver skulle bestämmelsen komma att innefatta vissa beteenden som inte är kriminaliserade, men som ändå starkt bidrar till att skapa den situation av psykisk terror som, enligt kommissionen, brottet var ett utslag av.s. 10

21.En särskild fråga gällde var brottet skulle placeras. Brottet ansågs på grund av dess karaktär framförallt utgöra ett brott mot frihet och frid. Brottet skulle enligt förslaget därför placeras bland frihet- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel i en ny 4 a §.s. 10

22.Straffet för brottet skulle motsvara minimistraffet för grov misshandel och straffskalan förslogs bli fängelse i lägst ett och högst sex år.s. 10

En ny brottskonstruktion

Närstående och indelningen i två separata brott

1.För ansvar för kvinnofridsbrott eller fridsbrott skulle fordras att brottet riktas mot en närstående eller tidigare närstående person. Med närstående avsågs framförallt makar och par som lever eller har levt tillsammans under äktenskapsliknande förhållande, men också andra närstående kvin104 nor till mannen, t.ex. hans mor eller dotter. Att också tidigare närstående skulle omfattas av bestämmelsen motiverades med att trakasserierna ofta fortsätter, och ibland också inleds, efter att kvinnan lämnat mannen.s. 10

2.Bestämmelsen skulle i första hand ta sikte på att skydda kvinnor från övergrepp av män, vilket ansågs borde tydliggöras i lagstiftningen genom en uppdelning i två stycken, där det första stycket skulle omfatta fall där en man gjorde sig skyldig till brottet mot en kvinna (kvinnofridsbrott) och där det andra stycket skulle omfatta fall där en man gjorde sig skyldig till brottet mot en annan man, eller fall där en kvinna var förövare (fridsbrott). Kommissionen motiverade indelningen med att det inte rådde någon tvekan om att gärningsmannen i regel kommer att vara en man och offret en kvinna. Kommissionen pekade dock på att även andra konstellationer avseende gärningsman/offer var tänkbara, t.ex. övergrepp i samkönade relationer, men också i förhållandet mellan vuxna barn och deras föräldrar eller motsvarande nära anhöriga. Såväl män som kvinnor kunde därmed vara både gärningsmän och offer och dessa relationer skulle alltså ingå i det andra stycket, fridsbrott. Föräldrars våld mot ett minder årigt barn skulle dock inte omfattas av bestämmelsen. Denna begränsning motiverades emellertid inte närmare.s. 11

Brotten – ett helhetsperspektiv

1.Genom bestämmelsen skulle det bli möjligt att ta hänsyn till den utsatta personens hela situation. Brottet skulle enligt förslaget vara perdurerande, fortlöpande, men det skulle för straffansvar krävas att de straffbara handlingarna pågått under en viss minsta tid. Denna tid kunde variera från fall till fall beroende på hur allvarligt våldet och hotet framstod. Vidare anförde kommissionen att en fokusering på de enskilda gärningarna gjorde att gärningarna inte betraktades i belysning av en pågående process och att det förelåg en uppenbar risk att helhetsperspektivet skulles. 11

2.105 gå förlorat och att den psykiska påverkan som kvinnan blivit utsatt för blev mindre tydlig.s. 11

3.Kommissionen menade att det inte skulle det inte vara nödvändigt att tidsmässigt ange varje handling i detalj utan att det i stället var tillräckligt att konstatera att de olika straffbara handlingarna var preciserade till sin karaktär och att de utförts inom en bestämd tidsperiod. Som skäl för denna lättnad avseende kravet på precision i gärningsbeskrivningen anfördes att den tid som ofta förflutit mellan gärningarna och anmälan, tillsammans med det förhållandet att gärningarna i regel ingår i en pågående process, innebar att det inte sällan är svårt för en utsatt person att på ett sammanhängande, klart och detaljerat sätt redogöra för övergreppen. Enligt kommissionen var det inte ovanligt att berättelsen i stället präglades av vaghet och var generellt hållen samt att det på grund av det upprepade våldet ofta saknades möjlighet för kvinnan att precisera de enskilda gärningarna till tid och rum. Genom en lättnad i kravet på gärningsbeskrivningens precision förordade således kommissionen närmast en bevislättnad, eller åtminstone ett ändrat bevistema i förhållande till ett åtal som baseras på separata gärningar enligt brottsbalkens kapitel.s. 12

4.I den nya straffbestämmelsen skulle hänsyn kunna tas till vissa beteenden, t.ex. diffusa hot, påtryckningar och annan negativ psykisk påverkan, som inte var kriminaliserade men som, enligt kommissionen, på ett effektivt sätt bidrar till utsattheten och som tillsammans utgör ”ett latent hot som kvinnan lever i skuggan av”. Vidare skulle också en rad olika handlingar, som redan var kriminaliserade i olika straffstadganden komma att inrymmas i straffbudet, t.ex. misshandel, olaga hot, men även olaga frihetsberövande, olaga tvång och hemfridsbrott. Detta motiverades med att ”[g]ärningsmomenten kan vara många och olikartade, men kännetecknas alla av att de ingår som ett led i en pågående process.” 106 Fördelen med en sådan ordning ansåg kommissionen vara att ”helheten – om än i belysning av enskilda detaljer – tydligt blir föremål för domstolens prövning”. Införandet av straffbestämmelsen skulle också tydliggöra att den straffbara gärningen utgörs av en pågående process där de enskilda gärningsmomenten inte med nödvändighet behövde preciseras till tid och rum. Det skulle därmed vara tillräckligt att konstatera att det varit fråga om en rad beteenden av olika slag, som är preciserade till sin karaktär och där man vet att handlingarna utförts under en bestämd period. Sådana beteenden kunde, utöver enskilda brottsliga gärningar, enligt kommissionen vara att mannen t.ex. förbjuder en kvinna att träffa släktingar och vänner, att mannen gömmer undan gemensamma tillhörigheter som telefon eller nycklar, men också diffusa hot eller andra handlingar som inte gick att lagföra, men som ”framför allt i belysning av en situation präglad av våld och såväl uttalade som outtalade hot – närmast kan beskrivas som psykisk terror”.s. 12

5.I konkurrenshänseende skulle, när förutsättningarna i övrigt förelåg, den nya straffbestämmelsen konsumera brott som ringa misshandel och misshandel av normalgraden, ofredande och förolämpning. Om gärningarna däremot var sådana att det fanns förutsättningar att döma för t.ex. grov misshandel, skulle det dömas för fridsbrott och det grova brottet i konkurrens. Samma sak gällde beträffande brott som t.ex. olaga frihetsberövande av normalgraden, våldtäkt, utom såvitt avser det mindre allvarliga brottet, och (det då existerande brottet) grovt sexuellt utnyttjande. Om gärningsmannen dessutom genom sitt handlande överträtt ett meddelat besöksförbud (idag kontaktförbud) skulle han dömas även för detta brott.s. 13

Ett perdurerande brott – särskilt om preskription och nödvärn

1.De omständigheter som enligt kommissionen talade för att brottet skulle vara perdurerande var främst att brotten ofta kom till myndigheternas kännedom först efter lång tid och att det därför inte var ovanligt att brotten var preskriberade. Genom att brottet var konstruerat som ett fortlöpande brott skulle preskription för brottet inträda först efter att det tillstånd brottet utgjorde upphör. Att brottet var perdurerande kunde enligts. 13

2.107 kommissionen också få betydelse i nödvärnshänseende. Kommissionen menade att det i de fall där kvinnor använt grovt våld mot män ofta handlade om att kvinnan levt i ett förhållande som under lång tid präglats av att mannen misshandlat och hotat henne.s. 13

3.När kvinnor har använt grovt våld mot män bottnar detta ofta i att kvin-s. 14

4.norna har levt i förhållanden, som under lång tid har präglats av att männens. 14

5.misshandlat eller hotat dem. När en kvinna i en sådan situation åtalats förs. 14

6.att hon använt grovt våld har hon sällan framgång med invändningen atts. 14

7.hon handlat i nödvärn, eftersom mannens våld många gånger inte ansettss. 14

8.tillräckligt överhängande. Enligt kommissionen kunde den nya straffbestämmelsen få betydelse för hur en kvinnas våldsbrott i sådana situationer ska bedömas i nödvärnshänseende. Det gjordes emellertid ingen närmare analys av på vilket sätt och i vilka situationer rätten till nödvärn kunde tänkas påverkas.s. 14

Ett nytt brott i brottsbalken grov frids-

kränkning och grov kvinnofridskränkning

Inledning

1.Regeringen konstaterade att införandet av ett nytt brott i brottsbalken var en viktig åtgärd för att lyfta fram våld mot kvinnor i hemmet och höja straffvärdet för sådana brott. Det förslag som läggs fram i propo108 sitionen, och som senare kom att bli BrB 4:4a, skiljer sig emellertid, som nämndes i inledningen, på viktiga punkter från kommissionens förslag. Det handlar dels om den allmänna utformningen av brottet, dels om vem som enligt bestämmelsen är att betrakta som närstående.s. 14

Brottskonstruktionen

Inledning

1.Regeringen delade i grunden kommissionens uppfattning att våld i nära relationer kan vara särskilt straffvärt med hänsyn till den utsatta situation som den våldsutsatte ofta befinner sig i. Regeringen menade att visst utrymme visserligen redan gavs att beakta den särskilda utsatthet som följer av att offret är närstående person, bl.a. med hänvisning till att misshandel av en närstående kvinna kan bedömas som grov misshandel under åberopande av just sådana skäl som kommissionen anfört till stöd för sitt förslag till ny straffbestämmelse.Frågan var, enligt regeringen, om sådan hänsyn tas när de enskilda kränkningarna inte når upp till denna nivå utan i stället består av upprepade gärningar som betraktade var för sig är relativt lindriga. Det förhållandet att det systematiska i förfarandet sammantaget kan leda till en mycket betydande kränkning av den utsatta personen innebar, enligt regeringen, att det fanns ett behov av en generell uppgradering av straffvärdet även i fall där grovt brott inte bedöms föreligga.s. 15

2.Det som utmärker kränkningar av nära anhöriga, till skillnad mot t.ex.s. 15

3.grannar eller andra mer ytligt bekanta, är att kränkningarna kan pågå unders. 15

4.en längre tid utan att de upptäcks av andra och att de sällan anmäls av dens. 15

5.kränkta personen på grund av de känslomässiga bindningar som finns mel-s. 15

6.lan denna och gärningsmannen. Dessutom pågår de inte sällan i hemmets. 15

7.där personen borde kunna känna sig trygg och säker. Brottet ansågs, i linje med vad kommissionen föreslagit, på grund av sin karaktär framförallt utgöra ett brott mot frihet och frid. Placeringen, så som kommissionen föreslagit, bland frihet- och fridsbrotten i brottsbalkens fjärde kapitel i en ny 4 a § ansågs därför motiverad.s. 15

8.109s. 15

9.Med hänvisning till att de enskilda gärningar som sammantaget kunde bedömas som ett fridskränkningsbrott kan innefatta gärningar av mycket olika straffvärde, men att de i regel skulle vara att bedöma som brott av lindrigare slag, ansågs det minimistraff som kommissionen föreslagit, ett års fängelse, vara alltför strängt. Regeringen föreslog i stället ett minimistraff på sex månader, vilket ansågs vara en tillräcklig markering av allvaret i den kränkning som förfarandet innefattar. Med hänsyn till att straffbestämmelsen kan innefatta också gärningar av sammantaget mycket betydande straffvärde skulle dock straffmaximum sättas till det av kommissionen föreslagna sex års fängelse. Straffskalan ansågs på så sätt medge en adekvat bedömning av straffvärdet.s. 16

Närstående och indelningen i två separata brott

1.Den bestämmelse som slutligen kom att införas i BrB 4:4a skiljer sig på vissa ganska väsentliga punkter från förslaget i Kvinnovåldskommissionens betänkande. En första skillnad gäller närståendebegreppet. Med närstående skulle, enligt regeringen, i första hand avses en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, t.ex. någon som är gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Vidare skulle personer som är närstående till gärningsmannen på annat sätt, t.ex. gärningsmannens mor eller far, syster eller bror eller andra nära släktningar omfattas.s. 16

2.Regeringen delade emellertid inte kommissionens uppfattning att omyndiga barn inte skulle omfattas av bestämmelsen utan menade att det fanns all anledning att bedöma kränkningar av ett minderårigt barn som ”minst lika allvarliga som kränkningar av vuxna personer”. Som närstående skulle därför också räknas barn till gärningsmannen och barn till en person som gärningsmannen bor eller har bott med (styvbarn). Att någon är att betrakta som närstående innebär normalt sett, enligt 110 propositionen, att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans.s. 16

3.Vikten av att särskilt belysa det straffvärda i mäns våld mot kvinnor ansågs, främst av pedagogiska skäl, motivera en indelning av bestämmelsen i två separata brott. Med hänsyn bl.a. till det pågående arbetet med att göra brottsbalkens bestämmelser könsneutrala ansågs däremot att den könsneutrala formuleringen skulle finnas i det första stycket i bestämmelsen, medan den del av bestämmelsen som specifikt tog sikte på mäns våld mot kvinnor skulle finnas i bestämmelsens andra stycke.s. 17

Brotten – enskilda redan kriminaliserade gärningar

1.En andra skillnad mellan kommissionens förslag och regeringens förslag var att regeringen valde att bygga regleringen kring redan kriminaliserade gärningar. En sådan konstruktion som kommissionen föreslagit ansågs bl.a. ur ett rättssäkerhetsperspektiv göra brottsbeskrivningen alltför vag. Exempelvis ansågs, med hänvisning till legalitetsprincipen, en bestämmelse som också skulle rymma icke kriminaliserade gärningar, som t.ex. lindrigare psykisk misshandel, kunna komma att omfatta ”en alltför oöverskådlig krets av gärningar” för att kunna godtas. Bestämmelsen skulle därför utgå från de, redan kriminaliserade, gärningar som av Kvinnovåldskommissionen visat sig vara karaktäristiska för mäns våld mot kvinnor, t.ex. misshandel och olaga hot. Beträffande handlingar som inte i sig är straffbara, t.ex. lindrigare psykisk misshandel, gjordes bedömningen att det torde vara ytterst ovanligt att den kränkande personen utöver dessa inte också begick straffbara handlingar. En utformning av bestämmelsen som en serie i sig straffbelagda gärningar som typiskt sett bedömdes kunna ingå i en kränkning av en närstående person och som utgjorde ett direkt angrepp på den personliga integriteten, ansågs därför stämma väl överens med lagstiftningens syfte. En sådan konstruktion ansågs innebära att brottsliga gärningar som sedda var för sig var av relativt lindrig art skulle kunna bedömas som ett grovt brott och därmed ges ett högre straffvärde samtidigt som det straffrättsliga intresset av en tydlig avgränsning av det kriminaliserade området kunde tillgodoses.s. 17

2.111 De brott som skulle omfattas av bestämmelsens brottskatalog var sådana som till sin karaktär utgjorde ett direkt angrepp på den personliga integriteten. Kommissionen hade visat att ärekränkningsbrotten i 5 kap. brottsbalken är vanligt förekommande i de nu aktuella situationerna men med hänvisning till bl.a. de särskilda åtalsregler som gäller för dessa brott, ansågs de likväl inte böra omfattas av brottskatalogen.s. 17

3.En avgränsning till brotten i 3, 4 och 6 kap. brottsbalken, dvs. brott mot liv och hälsa, brott mot frihet och frid och sexualbrotten ansågs motiverad med hänsyn till syftet med bestämmelsen. Genom de särskilda rekvisit som uppställs i bestämmelsen – att gärningarna varit led i en upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada självkänslan – ansågs möjligheten att ta hänsyn till den utsattas hela situation tillgodoses. För bedömningen av om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning och för att visa mönstret i gärningsmannens handlande, skulle också handlingar som den tilltalade tidigare dömts för eller där skuldfrågan annars är klar, t.ex. genom åtalsunderlåtelse, kunna åberopas.s. 18

4.Bestämmelsen innebar, enligt propositionen att domstolen, i stället för att döma för de enskilda brott som gärningarna utgör (t.ex. misshandel och olaga hot), skulle döma för det nya brottet, om övriga förutsättningar var uppfyllda. Domstolen skulle därmed kunna ta hänsyn till den kränkta personens hela situation vid brottsrubriceringen av gärningarna vilket också direkt skulle påverka bedömningen av straffvärdet.s. 18

5.Såsom kommissionen föreslagit, skulle det vad gäller allvarligare brott dömas i konkurrens med fridskränkningsbrottet. Enligt regeringen torde det normalt innebära att, när fråga är om konkurrens mellan det nya brottet och ett annat brott med strängare straffskala, ska domstolen för det senare brottet döma särskilt och det ska därmed inte ingå i fridskränkningsbrottet. Som exempel anges att det innebär att domstolen ska döma för grov misshandel i konkurrens med ett eventuellt fridskränkningsbrott, även om gärningen ingår i ett beteende av det slag som omfattas av den nya bestämmelsen. 112s. 18

Inte ett perdurerande brott – preskription och nödvärn

1.Kommissionens förslag att ge brottet karaktär av en fortlöpande kränkning ansågs kunna leda till att beskrivningen av gärningarna gjordes alltför oprecis vilket skulle kunna försvåra förutsättningarna att bevisa brott. En sådan utvidgning av nödvärnsrätten som kommissionen föreslagit ansågs inte heller vara förenlig med legalitetsprincipen. Också frågor om nödvärnsrätt och svårigheter att avgöra en sådan doms rättskraft ansågs därför tala emot att brottet skulle göras perdurerande. I stället menade regeringen att man genom den nya bestämmelsen borde göra det möjligt att bedöma de enskilda gärningarna samlat som en enhet, dvs. under förutsättning att de för brottstypen särskilda rekvisiten är uppfyllda skulle de enskilda gärningarna kunna bedömas som ett fridskränkningsbrott i stället för som ett antal enskilda och mindre allvarliga brott.s. 19

2.Vid bestämmande av utgångspunkten för preskriptionstiden beaktades att brottet inte skulle göras perdurerande utan bestå av enskilda, var för sig straffbelagda, gärningar. Preskriptionstiden för det nya brottet bestämdes, med hänvisning till bestämmelserna i 35 kap. brottsbalken om bortfallande av påföljd, till tio år. Preskriptionstiden för de enskilda brottsliga gärningar som sammantaget kan bedömas som ett fridskränkningsbrott skulle emellertid löpa var för sig. Det innebär t.ex. att preskriptionstiden för en misshandel av normalgraden, fem år, gäller oavsett om brottet ingår i ett fridskränkningsbrott. Det betyder i sak att brott som är preskriberade såsom enskilda gärningar inte kan ingå i ett fridskränkningsbrott.s. 19

3.Med hänvisning till de skäl som anges i kommissionens förslag, dvs. att det kan vara svårt att definiera varje enskild gärning ansågs, som nämnts ovan, vissa lättnader i kraven på åklagarens gärningsbeskrivning vara befogade. Även om brottet byggs på enskilda gärningar som i sig ska vara brottsliga kan därför godtas att gärningarna inte fullt ut är preciserade i tid och rum.s. 19

4.113s. 19

Bestämmelsens syfte

1.Bestämmelsen i BrB 4:4a infördes för att markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer och som utmärks av att den sammantaget är avsedd att systematiskt kränka den utsatta personen. Bestämmelsen innebär i sin slutliga utformning att ett helhetsperspektiv ska anläggas vid bedömningen av de enskilda gärningarna. Intentionen med bestämmelsen var att höja straffvärdet för upprepade övergrepp mot en närstående person och öka möjligheten att lagföra sådan brottslighet genom lättnader i kravet på gärningsbeskrivningens precision.s. 20

2.Som framgått skiljer sig den nu gällande bestämmelsen dock på flera punkter från kommissionens förslag. Brottet skulle enligt kommissionen vara perdurerande och på så sätt motsvara den pågående processen som våldet innebär och som beskrivits i forskningen, men en sådan lösning ansågs, av skäl som ovan återgivits, inte vara lämplig. Vidare ansågs ett brott som också omfattade andra beteenden än redan kriminaliserade gärningar stå i strid med legalitetsprincipens krav på förutsebarhet. Mot denna bakgrund är det naturligt att ställa sig frågan om de begränsningar som följer av de förändringar som gjordes av regeringen också innebar en begränsning av möjligheterna att straffrättsligt bedöma en situation utifrån ett sådant helhetsperspektiv som kommissionen utgick ifrån, dvs. om den utformning som kom att bli gällande begränsar möjligheterna att tillämpa bestämmelsen på det sätt som ursprungligen var tänkt.s. 20

3.Det bakomliggande syftet med bestämmelsen, dvs. det förslag som lades fram av Kvinnovåldskommissionen, var att hela det beteende som i forskningen beskrivs som en process skulle täckas av bestämmelsen genom att hela den tid som kränkningarna pågår skulle kriminaliseras som ett, perdurerande brott. Bestämmelsen skulle därför inte bara omfatta redan kriminaliserade gärningar utan också andra beteenden som visat sig karaktäristiska för våldet. På så sätt skulle helheten – om än i belysning av enskilda detaljer – bli föremål för domstolens prövning. Gemensamt för de straffbara förfarandena var att de skulle vara ägnade att kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla. För det fall det inte rörde sig om övergrepp av man mot kvinna, föreslogs en motsvarande reglering men med en annan rubricering (fridsbrott). Förslaget utgick från den beskrivning av verkligheten som kunskaper från forskningen om mäns våld mot kvinnor bidragit till, men också från kvinnornas egna berättelser så som de beskrivs i utredningen. 114s. 20

4.Bestämmelsen innebär i sin slutliga utformning, vilket också torde kunna sägas vara syftet, att ett helhetsperspektiv ska anläggas vid bedömningen av de enskilda gärningarna och bedömas i ljuset av att de inneburit en upprepad kränkning av den utsatta personen och varit ägnade att allvarligt skada självkänslan. Även om regeringen, således, ställde sig positiv till kommissionens förslag om införandet av ett särskilt fridsbrott kom bestämmelsen, som den slutligen kom att utformas, med hänvisning till legalitetsprincipen, att på olika sätt begränsas. Vilken betydelse dessa begränsningar eventuellt kan ha, i förhållande till det bakomliggande syftet men också i förhållande till de enskilda rekvisiten, vid bedömningen av ett fridskränkningsbrott kommer att diskuteras i efterföljande kapitel.s. 21

5.115s. 21

Bestämmelsen i BrB 4:4a

Inledning

1.Brottskonstruktionen i BrB 4:4a innebär att flera i sig kriminaliserade gärningar ska ses som en brottsenhet som ska tillmätas ett högre straffvärde än om de enskilda gärningarna bedömts var för sig. Utformningen av brottet ger möjlighet för domstolen att vid tillämpningen beakta det allmänna syftet bakom bestämmelsen, genom de öppna rekvisit som innebär att gärningarna ska ha inneburit en upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada självkänslan. Det handlar dels om att hänsyn ska tas till den kränkta personens hela situation, dels om att handlingar mot målsäganden som den åtalade tidigare dömts för eller där skuldfrågan annars är klar, kan bidra till ansvar för fridskränkningsbrott. I det att hänsyn, vid bedömningen av de enskilda gärningarna som fridskränkningsbrott, ska tas till den utsatta personens hela situation, ligger att kontexten inom vilken de enskilda gärningarna har begåtts har en särskild betydelse. Vidare sägs konstruktionen, att de enskilda gärningarna ska ses som en brottsenhet och därmed som ett brott, kunna medföra att vissa förenklingar avseende kravet på individualisering och precisering av de enskilda gärningarna kan godtas. Eftersom kravet på enhetlighet och förutsebarhet är särskilt höga inom straffrätten väcker dessa möjligheter bl.a. frågor om hur modellen förhåller sig till grundläggande krav på rättssäkerhet och förutsebarhet. Lagstiftarens intention att fånga upp allvaret i det upprepade och systematiska genom detta bredare perspektiv kan därför medföra ett dilemma när det ställs mot legalitetsprincipens krav och andra grundläggande rättssäkerhetsprinciper. Det gäller såväl frågor om hur brottskonstruktionen förhåller sig till legalitetsprincipen som förbudet mot dubbelbestraffning samt kravet att den tilltalade ska ha möjlighet att förbereda sitt försvar. 116s. 5

2.Detta kapitel innehåller en översiktlig redogörelse av brottsbeskrivningen i BrB 4:4a, varefter de enskilda rekvisiten kommer att behandlas i efterföljande kapitel (kap. 6–8). I anslutning till den redogörelse som görs i detta kapitel berörs också några av de problemformuleringar som är kopplade till de olika rekvisiten och som utvecklas närmare i senare kapitel. I detta kapitel redogörs också för vissa straffrättsliga och kontextuella förutsättningar som är direkt kopplade till brottsbeskrivningen. Dessa framgår inte nödvändigtvis uttryckligen av bestämmelsens ordalydelse, men är ändå av betydelse för om de enskilda gärningarna sammantaget kan bedömas som ett fridskränkningsbrott. Det rör dels frågan om tidens betydelse, t.ex. kravet på ett tidsmässigt samband mellan gärningarna och hur detta kan påverka bedömningen i olika delar, dels frågor om konkurrens, dvs. frågan om vilka gärningar som domstolen ska dömas för särskilt. En ytterligare fråga är om gärningar som ligger vid sidan om de gärningar som omfattas av åtalet kan beaktas vid bedömningen av om de åtalade gärningarna kan anses utgöra ett fridskränkningsbrott. Dessa förutsättningar utvecklas och behandlas vidare i efterföljande kapitel i förhållande till varje enskilt rekvisit, men också till brottskonstruktionen som helhet.s. 6

3.I kapitel 6 behandlas begreppet närstående i fridskränkningsbrottet, dvs. frågan om vem som är att betrakta som närstående enligt bestämmelsen. I kapitel 7 behandlas sedan de brott som enligt brottskatalogen kan ingå i fridskränkningsbrottet, men också de konsekvenser avgränsningen till vissa särskilda brottstyper medför, liksom vilken betydelse grad indelningsf rågor kan få vid bedömningen av om de enskilda gärningarna kan anses utgöra ett fridskränkningsbrott. I kapitel 8 behandlas de rekvisit som sätter de enskilda gärningarna i en kontext – dvs. kravet på att var och en av gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet och att de varit ägnade att allvarligt skada dennes självkänsla. En sammanfattande analys av brottskonstruktionen som helhet, och en analys av vilka konsekvenser den nuvarande förståelsen av bestämmelsen har, görs i kapitel 9.s. 6

4.Som en röd tråd genom analysen av bestämmelsens rekvisit (kap. 7–10) löper frågan hur bestämmelsen i sin nuvarande utformning, med de rekvisit den innehåller, förhåller sig till det helhetsperspektiv som förespråkades av Kvinnovåldskommissionen och det i lagstiftningsprocessen uttalade syftet – att hänsyn ska kunna tas till den utsatta personens hela situation.s. 6

5.117s. 6

En särskild brottskonstruktion

1.Konstruktionen av fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a skiljer sig på från mer traditionella brottsbeskrivningar genom att flera enskilda gärningar ska ses som en brottsenhet där det särskilt straffvärda ligger utanför bedömningen av de enskilda gärningarna, dvs. i kontexten, genom att hänsyn ska tas till den utsattes hela situation.s. 7

2.Den konstruktion som fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a har utmanar på så sätt en mer traditionell lagstiftningsteknik. Hur konstruktionen ska förstås har diskuterats och kritiserats i den straffrättsliga doktrinen. Kritiken har i huvudsak handlat om de praktiska problem som följer av att enskilda gärningar ska ses i sitt sammanhang och omvandlas till ett brott av ett annat slag.s. 7

3.Utformningen av BrB 4:4a har bl.a. diskuterats i en artikel av Suzanne Wennberg. Wennberg diskuterar här ingående vilken typ av brottskonstruktion BrB 4:4a kan sägas utgöra. Wennberg avfärdar möjligheten att konstruktionen kan liknas vid ett perdurerande brott. Karaktäristiskt för sådana brott, menar Wennberg, är nämligen att brottet fortsätter att begås så länge det genom handlandet uppkomna tillståndet varar. Ett perdurerande brott, menar Wennberg, förutsätter inte ett handlande för att fortsätta det en gång påbörjade brottet, men att brottets upphörande förutsätter en positiv handling. Ett upprepat våldsbrott kan därför, enligt Wennberg, inte utgöra ett perdurerande brott eftersom upprepad misshandel inte skapar ett faktiskt tillstånd som endast kan hävas genom en positiv handling. Wennberg menar också att fridskränkningsbrotten inte heller kan anses utgöra ett kollektivdelikt. Wennberg påpekar att kollektivdelikt, till skillnad från fridskränkningsbrottet, inte med nödvändighet 118 innehåller ett krav på upprepat handlande, eftersom brottet är fullbordat vid den inledande brottsliga gärningen.s. 7

4.Wennberg menar i stället att brottskonstruktionen vilar på en konkurrensklausul som kan beskrivas så att summan av flera likartade brott betraktas som om den utgjorde en brottsenhet, vilket torde vara den rådande uppfattningen. Wennbergs uppfattning delas också av Nils Jareborg även om Jareborg påpekar att fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a är det brottsbalksbrott som skulle passa bäst som kollektivdelikt, men att det inte finns någon anledning att anse brottstypen vara kollektivdelikt.s. 8

5.Brottskonstruktionen kan, sammanfattningsvis, därför sägas vila på en konkurrensklausul där enskilda gärningar som sammantaget kan utgöra en brottsenhet.s. 8

Brottsbeskrivningen

Inledning

1.Den brottsliga gärningen innehåller flera moment som alla måste vara uppfyllda för att ansvar för brott enligt BrB 4:4a ska föreligga. Det krävs: (1) att gärningarna riktar sig mot samma person och att denne är någons. 8

2.som är, eller har varit, närstående till gärningsmannen, (2) att flera gärningar är uppe till domstolens prövning samtidigt och atts. 8

3.dessa utgör brott enligt 3, 4, 6 eller 12 kap. brottsbalken eller innebärs. 8

4.en överträdelse av ett meddelat kontaktförbud, (3) att gärningarna var för sig har utgjort ett led i en upprepad kränknings. 8

5.av den utsatta personens integritet samt, (4) att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan hos dens. 8

6.som utsätts. Utöver detta finns ett i lagtexten outtalat krav på (5) att de brottsliga gärningarna har skett under en viss, sammanhållen, tid. Vidare följer av allmänna konkurrensrättsliga regler och principer att det ska dömas särskilt för vissa brott, vilka då inte kan ingå i konstruktionen av ett fridskränk-s. 8

7.119 ningsbrott (jfr särskilt moment 2 ovan). Härutöver framgår av motiven till bestämmelsen att gärningar som den tilltalade tidigare dömts för, eller där skuldfrågan annars är klar, kan beaktas vid bedömning av om gärningarna utgjort en upprepad kränkning (jfr moment 3 ovan).s. 8

8.I enlighet med huvudregeln i BrB 1:2 första stycket krävs att gärningsmannens uppsåt täcker de brott som de enskilda gärningarna utgör. När det gäller rekvisiten ”upprepad kränkning” och ”ägnad att”, är här fråga om s.k. normativa rekvisit. Det är därmed, i enlighet med vad som normalt gäller för denna typ av rekvisit, tillräckligt att gärningsmannen har uppsåt beträffande de faktiska omständigheter som läggs till grund för bedömningen, dvs. att gärningsmannen har uppsåt till de brottsliga gärningar som åtalet omfattar och som ligger till grund för bedömningen att gärningarna är ägnade att allvarligt skada självkänslan. Gärningsmannen behöver däremot inte själv ha dragit slutsatsen att gärningarna varit ägnade att skada självkänslan hos den utsatte.s. 9

Närstående

1.Fridskränkningsbrotten förutsätter att de enskilda gärningarna har riktats mot en och samma person och att denne är någon som är närstående eller tidigare närstående till gärningsmannen. Närståendekravet är en grundförutsättning för bestämmelsens tillämplighet och kan sägas vara det verktyg som lagstiftaren har valt för att fånga det särskilt skyddsvärda eller, omvänt, för att fånga våldets specifika karaktär. Om gärningsmannen är en man och den utsatta en kvinna som är eller har varit gift med gärningsmannen eller, som han bor eller har sammanbott med honom under äktenskapsliknande förhållanden ska gärningarna bedömas enligt bestämmelsens andra stycke (grov kvinnofridskränkning). Våld som riktas mot andra som räknas som närstående till gärningsmannen bedöms enligt första stycket (grov fridskränkning). Vem som är att betrakta som 120 närstående, och i så fall vilken kategori av närstående, är med beaktande av motiv och praxis inte helt tydligt. Begreppet närstående har medfört vissa gränsdragningsproblem, och särskilt har uppdelningen av bestämmelsen i två brott med delvis olika förutsättningar väckt frågor inom rättstill lämpningen. Dessa frågor blev föremål för prövning i NJA 2004 s. 97. Innebörden av begreppet närstående och vad närståendebegreppet kan innebära för möjligheten att bedöma ett antal enskilda gärningar som fridskränkningsbrott behandlas i kapitel 6.s. 9

Flera brottsliga gärningar

1.Brottsbeskrivningen kräver vidare att det ska vara fråga om brottsliga gärningar. I det ligger ett krav på att det ska vara fråga om flera gärningar som ska vara uppe till domstolens prövning samtidigt. Dessa gärningar ska, enligt bestämmelsen, vara straffbara var och en för sig och rymmas under någon av brottsbeskrivningarna i 3, 4, 6 eller 12 kap. brottsbalken, eller utgöra en överträdelse av meddelat kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:68) om kontaktförbud. Gärningarna kan, men behöver inte, vara av samma typ. Det kan således vara fråga om gärningar som i sig utgör t.ex. misshandel (BrB 3:5), ofredande (BrB 4:7) och skadegörelse (BrB 12:1), men också om upprepade fall av likartad brottslighet, t.ex. flera fall av misshandel. Under förutsättning att övriga rekvisit i bestämmelsen är uppfyllda kan t.ex. en man som vid tre tillfällen misshandlat sin hustru dömas för grov kvinnofridskränkning. Under samma förutsättningar kan en man som vid ett tillfälle misshandlat, vid ett annat tillfälle hotat och vid ett tredje tillfälle ofredat sin hustru dömas för grov kvinnofridskränkning.s. 10

2.121s. 10

3.De enskilda gärningarna bedöms då som en brottsenhet och det sammanhållande elementet är att var och en av de åtalade gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada dennes självkänsla. De enskilda brotten och förhållandet mellan dessa behandlas i kapitel 7.s. 11

Upprepad kränkning

1.Ett tredje krav som följer av bestämmelsens ordalydelse är att det ska vara fråga om en upprepad kränkning. Enligt motiven avses med upprepad kränkning sådana gärningar som tar sikte på den personliga integriteten och som sker vid upprepade tillfällen. Bestämmelsens krav på att det ska vara fråga om en upprepad kränkning innebär därför att det dels ska vara fråga om flera gärningar, dels att dessa är sådana brott som innebär en kränkning av den personliga integriteten. Hur rekvisitet i det hänseendet skiljer sig från kravet på att det ska vara flera gärningar uppe till domstolens prövning samtidigt är inte självklart, särskilt med beaktande av att de brott som kan ingå i brottskatalogen för fridskränkningsbrotten ska vara just sådana som innebär ett direkt angrepp på den personliga integriteten. Av motiven framgår dock att bedömningen av hur många gärningar som krävs för att de ska utgöra en upprepad kränkning får göras med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare de enskilda gärningarna är, desto färre gärningar ska, enligt motiven, krävas för att kränkningen ska anses som upprepad. Dessa uttalanden kan möjligen anses tyda på att kravet på upprepad kränkning innefattar någon form av brottsförutsättning som går utöver vad som följer av kravet på flera brottsliga gärningar och kravet på att gärningarna är ägnade att allvarligt skada självkänslan hos den utsatte.s. 11

2.Utöver de gärningar som omfattas av åtalet kan enligt motiven också, för att kravet på en upprepad kränkning ska vara uppfyllt, beaktas gär122 ningar som gärningsmannen tidigare dömts för, eller där skuldfrågan annars är klar, om dessa är av liknande art och riktar sig mot samma närstående. Enligt motiven kan sådana gärningar tillsammans med de gärningar som åtalet omfattar de tidigare gärningarna visa på frekvensen och vanemässigheten i kränkningen av den utsatta personen och därmed bidra till att domstolen finner det styrkt att gärningarna utgjort en upprepad kränkning av den utsatte.s. 11

3.Den närmare innebörden av rekvisitet, hur detta har tolkats i rättstilllämpningen och hur tidigare lagföringar, liksom gärningar vid sidan av fridskränkningsbrottet, påverkar bedömningen diskuteras nedan i kapitel 8.s. 12

Ägnad att allvarligt skada självkänslan

1.Slutligen fordras enligt ordalydelsen i BrB 4:4a, att gärningarna ska vara ägnade att allvarligt skada den utsattes självkänsla. I detta ligger ett krav på en viss kvalificering av de brottsliga gärningarna: det duger inte med ett antal gärningar vilka som helst. Av ordalydelsen framgår att det ska vara fråga om sådana gärningar som sammantagna är ägnade att allvarligt skada den utsattas självkänsla. I motiven anges att de brott som ingår i brottskatalogen för BrB 4:4a typiskt sett innebär att självkänslan skadas, men att det för straffansvar krävs att gärningarna är ägnade att skada självkänslan allvarligt. Att något ska vara ägnat att få en viss effekt (abstrakt faredelikt) gör att det inte krävs att brottsoffrets självkänsla verkligen har skadats, utan att det är tillräckligt att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt. I rekvisitet ligger ett krav på en viss kvalificering av de brottsliga gärningarna. När det gäller de lindrigare brotten kan detta, enligt motiven, t.ex. ske genom att gärningarna ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den kränkta personen bryts ned. Vilka faktorer som kan vara sådana att självkänslan typiskt skadas allvarligt, och därmed kan medföra straffansvar enligt BrB 4:4a, framgår inte av motiven.s. 12

2.123s. 12

3.Både vid bedömningen av om gärningarna varit led i en upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada självkänslan ska, enligt motiven, hänsyn tas till den utsatta personens hela situation. Det kan förstås som att det vid bedömningen av rekvisiten därför är möjligt att beakta såväl icke kriminaliserade beteenden som andra gärningar som gärningsmannen döms, eller har dömts, för även om de inte ingår i brottskatalogen för fridskränkningsbrottet. Huruvida rekvisiten öppnar för en sådan bredare bedömning är en av de frågor som kommer att diskuteras ytterligare i det följande. Rekvisitet ägnat att allvarligt skada självkänslan behandlas, tillsammans med rekvisitet upprepad kränkning, i kapitel 8.s. 13

Andra förutsättningar för bedömningen

Inledning

1.Utöver de förutsättningar som följer direkt av ordalydelsen i BrB 4:4a, finns vissa andra omständigheter som påverkar om de enskilda gärningarna sammantagna ska kunna bedömas som brott enligt BrB 4:4a. Det handlar dels om kontextuella förutsättningar när det gäller de enskilda gärningarna, särskilt det tidsmässiga sambandet, dels om straffrättsliga förutsättningar och begränsningar, t.ex. när det gäller frågor om konkurrens och vilken betydelse andra gärningar än de som ingår i åtalet har vid bedömningar enligt bestämmelsen i BrB 4:4a. Också dessa förutsättningar direkt betydelse för vilka gärningar som anses utgöra fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4a. 124s. 13

Ett tidsmässigt samband

1.I motiven till bestämmelsen anges att de gärningar som kan utgöra brott enligt BrB 4:4a ”självfallet” ska ha skett under viss tid. Vad som inte explicit framgår av bestämmelsen, men som är av stor betydelse för om de enskilda gärningar som gärningsmannen har begått ska bedömas som fridskränkningsbrott, är därför det tidsmässiga sambandet mellan de olika gärningarna.s. 14

2.Konstruktionen av bestämmelsen – att flera enskilda, var för sig straffbara, gärningar kan ses och bedömas i ett sammanhang med beaktande av den kontext i vilken de företas – gör att den tid som förflutit mellan de enskilda brotten, men också den tid som förflutit innan gärningarna prövas i domstol, har betydelse på flera plan för om gärningarna kan bedömas som brott enligt BrB 4:4a. Till skillnad från flerfaldig brottslighet som sker vid samma tillfälle förutsätts vid brott enligt BrB 4:4a att brotten begås vid olika tidpunkter. Det tidsmässiga sambandet gäller inte bara de enskilda gärningarna utan det kan också få betydelse för frågan om huruvida målsäganden, beroende på förhållandets längd, är att anse som närstående och om de enskilda gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada självkänslan.s. 14

3.Det tidsmässiga sambandet mellan gärningarna får emellertid framförallt betydelse för bedömningen av om gärningarna kan anses utgöra en upprepad kränkning av den utsatta personen, samt för bedömningen av om gärningarna kan anses vara ägnade att allvarligt skada självkänslan. För att de enskilda gärningar som gärningsmannen har begått ska uppfylla kravet på upprepad kränkning ska det föreligga ett sådant tidsmässigt samband mellan gärningarna att det finns skäl att bedöma dessa som en brottsenhet och i ett sammanhang. Har det gått en alltför kort eller lång tid mellan de enskilda gärningar som åtalet omfattar, kan detta medföra att gärningarna inte har ett sådant samband att de innebär en upprepad kränkning av den utsatte eller att de inte kan anses vara ägnade atts. 14

4.125 allvarligt skada självkänslan. Vilken betydelse tiden har för bedömningen av om gärningarna ska bedömas som fridskränkningsbrott och för frågor om preskription behandlas i de enskilda kapitlen, men frågan kommer framför allt att diskuteras i kapitel 8.s. 14

5.Den tid som förflutit innan gärningarna prövas har naturligtvis främst betydelse när det gäller frågan om preskription. Ett åtal för en gärning som är preskriberad ska ogillas och kan därmed inte medföra straffansvar (BrB 35:1). Den yttersta gränsen är fridskränkningsbrottets preskriptionstid (tio år) men de enskilda gärningar som kan ingå i ett fridskränkningsbrott preskriberas var för sig. Det innebär t.ex. att preskriptionstiden för misshandel av normalgraden är fem år, medan en misshandel som bedöms som ringa brott har en preskriptionstid på två år (för grov och synnerligen grov misshandel är preskriptionstiden tio, respektive femton år). Huruvida ett visst brott bedöms som av normalgraden eller som ringa brott får naturligtvis därför också betydelse för om brottet är preskriberat och därmed också för om brottet kan, respektive inte kan, bidra till konstruktionen av ett fridskränkningsbrott. Det förhållandet att ett visst brott är preskriberat kan, beroende på hur många andra gärningar det finns att bygga ett fridskränkningsbrott på, innebära att de gärningar som återstår inte är tillräckligt många, eller kvalificerade, att de sammantaget kan bedömas som brott enligt BrB 4:4a. Det är emellertid inte självklart att preskriberade gärningar saknar all betydelse vid bedömning av om brottsrekvisiten är uppfyllda. Huruvida och i vilken utsträckning preskriberade gärningar kan beaktas när det gäller frågan om gärningarna utgjort en upprepad kränkning diskuteras i kapitel 8.s. 15

6.Den tid som en relation har pågått kan, med hänvisning till praxis, ha betydelse när det gäller frågan om parterna kan anses vara närstående. Särskilt tydligt blir detta när parterna inte bor, eller har bott, tillsammans. I dessa fall kan frågan om relationen har varit av en viss varaktighet ha väsentlig betydelse för om parterna är närstående i den mening som avses i bestämmelsen och därmed om de enskilda gärningarna ska bedömas som fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4a, eller som enskilda gärningar. 126 Förhållandets varaktighet, och hur det påverkar närståendebegreppet i BrB 4:4a, diskuteras i kapitel 6.s. 15

Gärningar utöver de åtalade gärningarna

1.Vid bedömning av om gärningarna utgjort en upprepad kränkning av den utsatta personens integritet kan gärningar som den tilltalade tidigare dömts för beaktas, om dessa är av liknande art som de nu aktuella och om de riktat sig mot samma målsägande. Enligt motiven till fridskränkningsbrottet kan tidigare lagförda gärningar, eller gärningar där skuldfrågan annars är klar, belysa de förhållanden under vilka de åtalade gärningarna ägt rum. Tidigare brottslighet kan därmed bidra till att kvalificera de åtalade gärningarna som fridskränkningsbrott genom att de visar på ett mönster, utan att det därmed är fråga om att lagföra gärningsmannen för dessa gärningar ännu en gång. Särskilt i den situation att mönstret av upprepade kränkningar upptäcks först efter ett antal gärningar, där gärningsmannen redan dömts för de första, anses detta vara av betydelse.s. 16

2.Möjligheten att beakta tidigare lagföringar vid bedömningen av om de åtalade gärningarna utgjort en upprepad kränkning anses i förarbetena inte strida mot principen ne bis in idem, dvs. det faktum att gärningarna beaktas anses inte innebär att den tilltalade döms igen för den tidigare brottsligheten. I de allra flesta fall torde de gärningar som omfattas av det aktuella åtalet vara tillräckligt många och tillräckligt kvalificerade för att själva konstituera ett fridskränkningsbrott. I dessa fall utgör principen ne bis in idem inte ett problem. Också i dessa fall kan emellertid – om det är fråga om ett fåtal, relativt okvalificerade, gärningar – tidigare brottslighet få betydelse för att visa på frekvens och vanemässighet, och därigenom bidra till att uppfylla kravet på att var och en av (de åtalade gärningarna) gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning. Inte heller detta framstår som problematiskt. Förhållandet till ne bis in idem kan emellertid framstå som problematiskt om de åtalade gärningarna inte ensamma kan anses vara tillräckligt många för att kunna ligga till grund för ett fridskränkningsbrott. Anta t.ex. att det vid sidan av tidigare lag-s. 16

3.127 förda gärningar endast finns två relativt lindriga gärningar. I dessa situationer kan det vara viktigt att veta vilken utsträckning tidigare lagförda gärningar kan beaktas vid konstruktion av fridskränkningsbrottet. Tidigare brottslighets inverkan på fridskränkningsbrottet och förhållandet till ne bis in idem diskuteras i kapitel 8.s. 16

Frågor om konkurrens

1.Bestämmelsens konstruktion innebär vidare att det regelmässigt uppstår konkurrens mellan fridskränkningsbrotten och de brott som ingår i dessa. Normalt innebär detta att fridskränkningsbrottet konsumerar de gärningar som används för att konstruera fridskränkningsbrottet. Även om det inte framgår uttryckligen av bestämmelsen följer av förarbetena att vanliga konkurrensregler ska gälla, vilket betyder att vissa allvarligare brott ska ha företräde framför fridskränkningsbrotten. I här aktuellt avseende innebär det närmast en anvisning om att det ska dömas särskilt för grövre brott enligt 3, 4 och 6 kapitlet brottsbalken. Vid grov fridskränkning är det således möjligt att döma för en grov misshandel i konkurrens med ett fridskränkningsbrott, även om misshandel ingår i brottskatalogen för fridskränkningsbrotten. Det betyder i praktiken att de grövre brotten i 3, 4 och 6 kap. inte kommer att ingå i fridskränkningsbrottet. En sådan hantering kan måhända framstå som märklig, men ordningen blir mer begriplig om man betänker att fridskränkningsbrotten kan sägas syfta till att skärpa synen på gärningar som är mindre allvarliga sedda var för sig, men som anses påtagligt straffvärda om de ses i ljuset av varandra.s. 17

2.I sammanhanget bör noteras att gradindelningen av ett brott i sin tur kan påverkas av att brottet begåtts mot en närstående. I flera bestämmelser i brottsbalken anges, mer eller mindre uttryckligen, att en omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om grovt brott föreligger, är om gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet, t.ex. genom att gärningen begåtts mot en närstående. Det betyder åtminstone teoretiskt att det förhållandet att en misshandel har begåtts mot en närstående person är en omständighet som kan göra brottet grovt, vilket i sin tur innebär att det inte kommer att ingå i fridskränkningsbrottet. 128s. 17

3.Brott som inte ingår i brottskatalogen för fridskränkningsbrotten kan inte beaktas vid bedömningen av om det föreligger flera gärningar. Däremot kan sådan brottslighet, t.ex. förolämpningar (BrB 5:3), påverka straffvärdet för fridskränkningsbrottet. Det torde eventuellt också vara möjligt att annan brottslighet kan beaktas vid bedömningen av kravet på upprepad kränkning och kravet på att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada självkänslan. Detta under förutsättning att gärningarna kan anses utgöra en sådan typisk kränkning som avses i fridskränkningsbrottet. Det skulle i så fall inte vara fråga om en utvidgning av brottsenheten eller brottskatalogen utan om att sådana gärningar som inte omfattas av brottskatalogen i BrB 4:4a, på samma sätt som tidigare lagförda gärningar, påverkar bedömningen av de gärningar som ingår i åtalet, t.ex. genom belysa de förhållanden under vilka de åtalade gärningarna ägt rum. Frågor om vilka brott som kan beaktas, om betydelsen av gradindelning av brott, samt frågor om konkurrens kommer att behandlas framför allt i kapitel 7 men också i kapitel 8.s. 18

4.129s. 18

Närstående

Inledning

1.Våld i nära relationer har historiskt, och till viss del fortfarande, i straffrätten präglats av något som kan uttryckas som en dubbelhet. Samtidigt som våld mot anhöriga och närstående har betraktats som allvarligt har det ansetts finnas skäl att på olika sätt särreglera våldet för att värna om den privata sfären och familjelivets helgd. Införandet av ett brott i brottsbalken som framhäver det särskilt straffvärda i kränkningar mot en närstående är ur det perspektivet särskilt betydelsefullt. Fridskränkningsbrottens konstruktion medför att kontexten – familjen och hemmiljön – får en viktig roll för straffansvar. Avgränsningen till brottslighet som riktar sig mot en närstående utgör grunden för såväl bestämmelsens tillkomst som dess tillämpning. Avgränsningen ska ses utifrån den bakomliggande problematik som fridskränkningsbrotten är tänkt att motverka och utifrån den kontext som brott mot närstående förekommer i.s. 6

2.Genom fridskränkningsbrotten i BrB 4:4a specialregleras ansvar för upprepade straffbara kränkningar mot en närstående person. Bestämmelsen skiljer sig därmed från de flesta andra brott i brottsbalken på så sätt att det finns ett uttryckligt krav på att brottet ska ha riktat sig mot en särskild grupp – en närstående eller tidigare närstående person. Begreppet närstående är dock inte reglerat i brottsbalken och har inte en enhetlig 130 betydelse i straffrätten. Olika begrepp används för att beskriva närståendeförhållandet och den personkrets som kan ingå tycks i viss mån variera utifrån det intresse bestämmelsen är avsedd att skydda. Det är därför inte givet vem som är att betrakta som närstående i straffrättsligt hänseende. Innebörden av begreppet närstående blir därför särskilt viktig i BrB 4:4a genom att det utgör en förutsättning för straffansvar.s. 6

3.Fridskränkningsbrotten består av två brottsrubriceringar, grov fridskränkning (första stycket) och grov kvinnofridskränkning (andra stycket). Bestämmelsens andra stycke särreglerar vissa särskilda närståenderelationer och är endast tillämplig i de fall gärningsmannen är en man och den utsatta är en kvinna. Med närstående avses enligt bestämmelsens ordalydelse en man och en kvinna som är eller har varit gifta, eller är eller har sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden. Enligt förarbetena till bestämmelsen menas med närstående i första stycket en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande och som bor eller har bott tillsammans med gärningsmannen. Som exempel anges fall där gärningsmannen är en kvinna och offret en man, eller fall där gärningsman och offer är av samma kön. Vidare omfattas enligt förarbetena vissa personer som är närstående till gärningsmannen på annat sätt. Som exempel på denna kategori närstående anges föräldrar, syskon, barn eller styvbarn till gärningsmannen samt andra nära släktingar. Också par som lever i en fast parrelation utan att vara sammanboende kan, enligt praxis, vara närstående om förhållandet präglas av en praktisk och känslomässig bindning av viss varaktighet som kan göra att den utsatte befinner sig i en sådan särskilt utsatt situation som avses i bestämmelsen. Att en person har en nära (kärleks-)relation med gärningsmannen behöver därför inte nödvändigtvis innebära att denne är närstående i bestämmelsens mening. Inte heller behöver relationer som innebär att offret befinner sig i en beroendeställning, eller i en särskilt utsatt situation, i förhållande till gärningsmannen, omfattas av närståendebegreppet i BrB 4:4a. Samti-s. 7

4.131 digt är de exempel som tas upp i motiven inte uttömmande vilket öppnar upp för att också andra personer, under vissa förutsättningar, kan vara att betrakta som närstående.s. 7

5.Detta kapitel behandlar den personkrets som kan, respektive inte kan, vara att betrakta som närstående i BrB 4:4a och hur begreppet har tolkats och utvecklats i rättstillämpningen. För att besvara frågan om vem som omfattas av kretsen närstående i fridskränkningsbrotten diskuteras hur begreppet närstående används i andra sammanhang i straffrätten och hur begreppet närstående i fridskränkningsbrotten förhåller sig till andra rättsliga definitioner av närstående. I motiven till flera bestämmelser i brottsbalken anges att det kan vara en försvårande omständighet att brottet har begåtts mot en närstående eller tidigare närstående p.g.a. den särskilda utsatthet sådan brottslighet medför. Vidare kommer därför också de omständigheter som gör att brott mot närstående anses särskilt straffvärt att behandlas för att undersöka hur den särskilda utsattheten definieras. Utöver detta problematiseras de konsekvenser en avgränsning till en särskild personkrets kan få i förhållande till det bakomliggande syftet med bestämmelsen såsom det har beskrivits i kapitel 5.s. 8

Närstående i straffrätten

Allmänt om närståendebegreppet i straffrätten

1.Begreppet närstående är, som ovan nämnts, inte reglerat i brottsbalken. Det innebär inte att begreppet är frånvarande. Utöver fridskränkningsbrotten, där en förutsättning är att brottet begås mot en närstående, finns närståendebegreppet explicit också i t.ex. bestämmelsen om sexuellt övergrepp mot barn i BrB 6:6. Sedan år 2013 framgår av bestämmelsens ordalydelse att en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av brottet som grovt är att gärningsmannen är närstående till barnet. Begreppet återfinns också i de försvårande omständigheter som ska beaktas vid straffvärdebedömning av brott i BrB 29:2. Här sägs i punkten 8, att som försvårande omständighet ska beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående 132 vuxen. I motiven till flera bestämmelser i brottsbalken uttalas också, mer eller mindre tydligt, att brott mot närstående kan ses som en försvårande omständighet vid bedömning av brottets svårhet. Det gäller t.ex. vid gradindelning av brott, där det anges att en omständighet som talar i försvårande riktning vid placering i svårighetsgrad, är att brottet har begåtts mot en närstående. Den försvårande omständigheten kan då falla in under de rekvisit som särskilt ska beaktas. Exempelvis kan det förhållandet att brottet har riktats mot en närstående innebära att gärningsmannen visat ”särskild” eller ”synnerlig” hänsynslöshet.s. 8

2.Närstående används också inom straffrätten som en begränsning av ansvaret för vissa brott i brottsbalken. Till exempel finns i 8 kap. brottsbalken om rån, stöld och andra tillgreppsbrott, en åtalsbegränsningsregel avseende brott mot närstående (BrB 8:13). Närstående som grund för bedömning av brott som ringa, och som ansvarsfrihetsgrund finns i 17 kap. brottsbalken i bestämmelserna om skyddande av brottsling (BrB 17:11) och främjande av flykt (BrB 17:12).s. 9

3.I detta avsnitt beskrivs hur begreppet närstående används, och har använts, i straffrätten och hur begreppet definieras i motiven till dessa bestämmelser och i praxis. Dessa definitioner kommer i senare avsnitt att diskuteras i förhållande till begreppet närstående i BrB 4:4a.s. 9

4.133s. 9

Närstående som privilegierande eller

förmildrande omständighet

1.Att ett brott har riktats mot en närstående har inte i alla sammanhang setts som en försvårande omständighet i strafflagstiftningen. Tidigare fanns t.ex. lagstiftning som i stället betraktade våld mot närstående som en förmildrande eller privilegierande omständighet. Detta kan förklaras mot bakgrund av att det förelåg en stark presumtion för privatlivets helgd och att våldet betraktades som ett uttryck för missämja mellan makar, eller som en del av uppfostran, som inte skulle vara föremål för lagstiftning. Genom 1734 års lag togs mannens skäliga rätt att aga hustrun bort, däremot ansågs våld av mindre allvarligt slag inte lämpat för en rättslig prövning då detta skulle kunna förorsaka hat och bitterhet mellan makarna. I 1864 års strafflag kriminaliserades uttryckligen allt fysiskt våld mot en maka, men samtidigt infördes särskilda åtalsregler som krävde angivelse från hustrun om misshandeln ägt rum på enskild plats, t.ex. i hemmet.s. 10

2.När det gällde sexualbrott fanns tidigare, vid sidan av bestämmelsen om våldtäkt BrB 6:1, en särskild bestämmelse om mindre grovt brott, våldförande (BrB 6:1 st. 2), som bl.a. avsåg närståenderelationer. Bestämmelsen innebar bl.a. att brottet, med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen, t.ex. att de var gifta eller tidigare haft sexuellt umgänge, kunde 134 bedömas som mindre grovt. Brottet våldförande upphävdes år 1984 och ett mindre allvarligt brott, utan hänvisning till kvinnans förhållande till mannen, infördes i ett tredje stycke i BrB 6:1. I och med att bestämmelsen upphävdes uttalade departementschefen att omständigheter som föregått ett sexuellt övergrepp inte bör få inverka på brottsrubriceringen och att den synnerligen grova kränkning som ett övergrepp innebär måste bedömas som våldtäkt oberoende av parternas relationer och de omständigheter som föregått övergreppet.s. 10

3.Också inom andra områden har brott mot närstående särreglerats i förmildrande riktning. Tidigare fanns i brottsbalken bestämmelsen om bodräkt (BrB 8:3) som reglerade stöld mot bl.a. sammanboende familjemedlem. Vidare fanns, och finns fortfarande vad gäller vissa tillgreppsbrott, begreppet närstående i regler avseende åtalsbegränsning vad gäller sådana brott. Begreppet närstående var inte direkt angivet i bestämmelsen om bodräkt, men i motiven beskrivs brottet som en särreglering vid stöld av en närstående. Med sammanboende familjemedlem avsågs i bestämmelsen om bodräkt makar, syskon, föräldrar och barn eller fosterföräldrar och fosterbarn, samt någon som på grund av adoption stod i motsvarande förhållande. När bestämmelsen om bodräkt upphävdes, år 1987, framhölls att även om tillgrepp mot närstående i vissa fall kunde framstå som mindre straffvärda än det traditionella stöldbrottet, dvs. mindre straffvärda än ett tillgrepp från utomstående, ansågs detta kunna lösas genom att ett sådant förfarande rubricerades som snatteri. Exempel på en sådan situation var att det vid känsloladdade separationer kunde vara svårt att skilja mellan den enes och den andres egendom vilket kundes. 1984

4.135 få de inblandade att handla på ett sätt som annars var för dem främmande.s. 1984

5.Även om den särskilda bestämmelsen avseende stöld- och andra tillgreppsbrott mot närstående i 8 kap. brottsbalken togs bort finns närståendebegreppet kvar i regeln om åtalsbegränsning för brott mot vissa närstående (BrB 8:13). Bestämmelsen innebär att åklagaren beträffande andra brott än grov stöld, rån och grovt rån förövat mot en närstående får väcka åtal endast om brottet anges till åtal av målsäganden eller att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Att åtalsbegränsningarna skulle behållas motiverades med att det var rimligt att målsäganden själv ska ha inflytande över hur något som kunde betraktas som en familjeangelägenhet skulle behandlas av rättsväsendet. Däremot ansågs det finnas ett behov av att göra reglerna mer generella. Personkretsen utvidgades därför till att omfatta varje sammanboende mellan målsäganden och gärningsmannen som inte var helt tillfälligt (p. 1), make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag, syskon, svåger eller svägerska (p. 2) eller någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen (p. 3). Formuleringen annan som på liknande sätt är närstående, ansågs ge utrymme för en nyanserad bedömning i det särskilda fallet där hänsyn kan tas till bl.a. det närmare förhållandet mellan målsägande och gärningsman, t.ex. en mycket nära känslomässig relation. Som exempel anges t.ex. olika former av partiell samlevnad ”där den känslomässiga relationen kan vara djup trots att parterna av olika skäl inte sambor utan har varsin bostad”. Vidare angavs att barn till den ena parten i ett samboförhållande, eller barn till den ena parten där parterna inte stadigvarande sammanbor, kan omfattas.s. 1985

6.Samtidigt med ändringarna i BrB 8:13, ändrades ansvarsfrihetsregeln för närstående vid skyddande av brottsling i BrB 17:11. Enligt bestämmelsen ska ansvar inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Det framgår inte uttryckligen att förhållandet avser när136 stående, men den tidigare lydelsen av bestämmelsen avsåg nära släktningar till den brottslige, med vilka avsågs make, trolovad och släktningar i rätt upp- eller nedstigande led samt fosterföräldrar och fosterbarn. En strikt uppräkning ansågs i vissa fall kunna komma att bli alltför snäv, medan den i andra skulle föra för långt. Som förutsättning för ansvarsfrihet skulle i stället beaktas om gärningen med hänsyn till förhållandet mellan de båda personerna och brottets beskaffenhet framstår som försvarlig. I motiven anges att ett handlande från en nära familjemedlem kan framstå som mindre klandervärt än ett som företas av någon som inte kan räknas bland de allra närmaste. Vid bedömning av om brottet är ringa bör således en helhetsbedömning av samtliga omständigheter göras. En motsvarande regel avseende närstående var sedan tidigare införd i BrB 17:12, om främjande av flykt. Även i denna bestämmelse tillmäts närståendeförhållandet stor betydelse vid bedömningen av om brott kan anses ha förövats.s. 1985

7.137s. 1986

Närstående som kvalificerande eller

försvårande omständighet

1.Att lagstiftaren idag anser att våld och övergrepp mot närstående ofta utgör en försvårande omständighet vid straffvärdebedömning och gradindelning framgår av motiven till flera bestämmelser i brottsbalken. Det förhållandet att ett brott har begåtts mot en närstående kan t.ex. i fråga om gradindelning av vissa brott anses försvårande genom att gärningsmannen, genom att begå brottet mot en närstående har visat en särskild hänsynslöshet. En förklaring till varför brott mot närstående anses särskilt allvarligt finns däremot inte tydligt angiven. Vid en genomgång av förarbeten och praxis framkommer ändå flera omständigheter som framhålls som försvårande vid brott mot närstående.s. 1987

2.Ett annat begrepp som återspeglar närståendeförhållandet är begreppet nära anhörig. I tidigare lagstiftning anges att brott mot nära anhöriga i regel måste anses försvårande. I 1953 års förslag till brottsbalk anges i motivuttalanden till misshandelsbrottet att misshandel riktad mot en gravid kvinna eller nära anhörig i regel måste anses försvårande. Vid bedömningen av om misshandeln är att anse som grov skulle bl.a. beaktas om misshandeln förekom vid upprepade tillfällen och under brutala former, t.ex. mot hustru och barn. Begreppet nära anhörig torde ha en mer begränsad betydelse än närstående och normalt avse maka, make, sambo och barn. Genom att begreppet anhörig i senare lagstiftning har bytts ut mot begreppet närstående, skulle det kunna tyda på en önskan att 138 utvidga personkretsen och att tillåta att andra faktorer än de som kommer av släktskap får betydelse.s. 1987

3.Vid lagändringen år 1987 avseende grov misshandel, angavs våld mot närstående kvinnor vara en sådan omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av brottet som grovt. Det försvårande momentet vid upprepat våld, där kvinnomisshandel tas upp som exempel, ansågs främst ligga i den påtagliga integritetskränkning det innebär liksom i det förhållandet att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär. Vidare ansågs våldshandlingar mot en fysiskt väsentligt svagare person, t.ex. ett litet barn eller en äldre person, vara en sådan omständighet som skulle beaktas. Även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln enbart på dessa grunder kunde anses som grov, ansågs sådant våld många gånger kunna framstå som ”verkligt kvalificerad misshandel” och som utslag av särskild brutalitet och hänsynslöshet.s. 1988

4.Att närstående utgör en särskilt skyddsvärd grupp framkommer också av motiven till införandet av en ny straffskala för synnerligen grov misshandel (BrB 3:6 st. 2). Här anges att det med synnerlig hänsynslöshet avses att misshandeln gått påtagligt utöver vad som gäller för att brottet ska betraktas som grovt. Som exempel på sådan synnerlig hänsynslöshet anges att våld använts mot ett barn, en äldre människa eller en person med funktionshinder. Också när den tilltalade annars visat synnerlig brutalitet, t.ex. när grovt våld använts mot en närstående kvinna som tidigare utsatts för upprepade och allvarliga övergrepp av gärningsmannen, kan det enligt motiven vara fråga om synnerlig hänsynslöshet.s. 1988

5.Den under 1900-talet förändrade synen på våld mot närstående som lika, eller mer, allvarligt än våld mot en utomstående har kommit till uttryck på flera sätt. En tydlig markering från lagstiftaren är 1982 års ändrade åtalsregler, då misshandel i hemmet lades under allmänt åtal.s. 1988

6.139 Särskilt poängterades att ändringen var av betydelse för möjligheten att lagföra det som i förarbetena benämns kvinnomisshandel. Också synen på barn förändrades under 1900-talet. Barn kom att ses som självständiga individer med bärare av egna rättigheter gentemot föräldrarna, men också som en grupp med särskilt behov av skydd. Att våld mot närstående betraktas som allvarligare framgår också i propositionen angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott, där man skriver att det numera finns;s. 1988

7.[en] större medvetenhet om att allvarliga våldsbrott innebär att offret intes. 1989

8.bara drabbas av fysiskt våld och fysiska skador utan ofta också utsätts förs. 1989

9.psykiska påfrestningar. Det gäller inte minst när våldet riktar sig mot vuxnas. 1989

10.som är närstående till förövaren eller drabbar barn. Uttalandet gjordes i samband med redovisningen av vilka åtgärder som vidtagits genom lagstiftning och skälen för regeringens bedömning, men visar den förändring i synen på brott mot närstående som Kvinnovåldskommissionens arbete hade medfört.s. 1989

11.Det förhållandet att ett brott har begåtts mot en närstående kan ofta beaktas som en försvårande omständighet även om det inte påverkar brottsrubriceringen, dvs. det kan beaktas vid bestämmandet av straffvärdet inom den för brottet gällande straffskalan. Vid bedömning av brottslighetens straffvärde ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft (BrB 29:1). Särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. I BrB 29:2 finns flera försvårande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Genom straffskärpningsgrunderna finns en uttalad möjlighet att vid straffvärdebedömningen beakta om brottet begåtts mot, eller inför, 140 en närstående. Att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning är en omständighet som normalt ska tillmätas betydande vikt. De omständigheter i BrB 29:2 som aktualiseras vid brott mot närstående är främst att gärningsmannen visat stor hänsynslöshet (punkten 2), att gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårighet att värja sig (punkten 3), att gärningsmannen utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett förtroende (punkten 4) eller att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående vuxen (punkten 8). De omständigheter som nämns i propositionen är endast exempel på sådant som kan påverka straffmätningen. Även andra faktorer som domstolen bedömer som relevanta kan inverka. Närståendebegreppet behandlas inte särskilt, förutom när det gäller punkten 8. Däremot anses omständigheterna på olika sätt omfatta att brottet begåtts mot en närstående. Som försvårande omständighet bör beaktas att brottet har begåtts mot en närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning eller att brottet har förövats inför närstående till offret, t.ex. offrets barn. Också att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till våldsbrottslighet mot den utsatte bör tala i skärpande riktning.s. 1989

12.I flera avgöranden som rör våld mot närstående lyfts omständigheter som gör att brott mot närstående är särskilt straffvärt fram, även om det inte explicit anges en grund i BrB 29:2. I NJA 2015 s. 702 (det s.k. balkongfallet) anges t.ex. att försvårande vid straffvärdebedömningen är att kvinnan ”har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde kunnat lita på” samt att hon i förhållande till gärningsmannen ”befunnit sig i en skyddslös ställnings. 1990

13.141 och haft svårt att värja sig”. I NJA 2013 s. 376 (det s.k. bajonett målet, om straffmätning för mord) inleder HD med att konstatera att det inte finns några omständigheter som leder till att brottet ska anses som mindre grovt och bedömas som dråp, och menar att det i stället föreligger flera försvårande omständigheter. I avgörandet menade HD att det försvårande är att brottet riktat sig mot en närstående och att gärningsmannen utnyttjat målsägandes skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig. HD anförde vidare att kvinnan var rädd att den tilltalade, trots att han hade kontaktförbud, skulle angripa och döda henne, men att hon inte trodde att detta skulle ske när barnen var närvarande och att den tilltalade därmed gjort sig skyldig till ett ”lömskt angrepp på öppen gata mot en vid tillfället inte ont anande person som helt saknade möjligheter att komma undan”. Att den tilltalade före mordet frihetsberövat kvinnan och därmed gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som gjorde det omöjligt för henne – och även för barnen – att leva ett normalt liv, ansågs också vara en omständighet som talade för en strängare bedömning. Mest försvårande var dock enligt HD att den tilltalade utfört gärningen inför sina minderåriga barn och dessutom genom gärningen har berövat dem deras mor.s. 1990

14.Sammantaget kan sägas att det som lyfts fram när det rör det straffvärda i brott riktade mot närstående är t.ex. att brottet har begåtts i hemmet där man har en rätt att känna sig trygg. Framförallt framhålls den skyddslösa ställningen och svårigheten att värja sig. Det som gör brott riktade mot närstående mer straffvärda än annan brottslighet, tycks således främst ligga i den särskilda utsatthet personen befinner sig i p.g.a. relationen. 142s. 1991

Särskilt om det förstärkta skyddet för närstående barn

Agaförbudet

1.Föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades år 1966, men ett uttryckligt förbud infördes i föräldrabalken år 1979, där det sägs att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (FB 6:1). En särreglering av föräldrars misshandel mot barn och en kriminalisering av lindrigare psykisk misshandel och försummelse diskuterades i SOU 2001:72 av Kommittén mot barnmisshandel. Avseende de lindrigare brotten menade kommittén att det, eftersom dessa gärningar oftast äger rum i hemmet där risken för upptäckt är mycket liten, var tveksamt om en utökad kriminalisering skulle ha någon verklig avskräckande effekt. Kommittén menade vidare att det också kunde ifrågasättas om straffrättsliga åtgärder var en lämplig metod för att få vuxna att behandla barn med respekt och att det som regel inte torde ligga i barnets intresse att den vårdnadshavare som gör sig skyldig till försummelse av barnet döms till ansvar för brott. Med hänsyn till att en särreglering avseende misshandel mot barn bl.a. skulle kunna medföra att andra övergrepp mot barn kom att betraktas som mindre allvarliga föreslogs inte heller någon särreglering avseende misshandel. I propositionen poängteras att barn generellt sett är mer utsatta och sårbara än vuxna personer och att det därför kan finnas anledning att se särskilt allvarligt på när barn utsätts för fysiskt eller psykiskt våld. Den främsta anledningen till det var enligt propositionen att en sådan behandling ofta innebär en risk för att barnets hälsa och utveckling skadas ”i vart fall om det är fråga om ett upprepat handlande”. Regeringen delade dock kommitténs skäls. 1992

2.143 för att inte göra några ändringar. Misshandel riktad mot barn bedöms därmed idag utifrån samma förutsättningar som när misshandeln begåtts mot en vuxen.s. 1992

3.Misshandel mot närstående barn diskuteras också i SOU 2016:19 av Barnrättighetsutredningen. I arbetet med att inkorporera barnkonventionen i nationell rätt förslås en särreglering avseende misshandel av barn. Förslaget innebär en särskild straffbestämmelse som tar sikte på misshandel av barn och som inbegriper fysiskt våld som utövas mot barn även om det inte är visat att våldet lett till smärta. Även om förslaget i första hand torde ha sin grund i bevissvårigheter avseende rekvisitet smärta, anges som skäl för särreglering behovet av att ytterligare markera allvaret i sådan våldsbrottslighet som föräldrar och omsorgspersoner utsätter barn för genom en skärpning och utvidgning av det straffrättsliga skyddet för barn. Mot bakgrund av att barnets särskilt utsatta situation gör sig gällande så snart gärningsmannen är en person som ska svara för barnets fostran, vård eller tillsyn är, enligt utredningen, den personkrets som kan komma att omfattas av förslaget i första hand, föräldrar, styvföräldrar, far- och morföräldrar. Även andra personer kan emellertid omfattas 144 om förhållandet i det enskilda fallet kan liknas vid vad som kan anses normalt mellan en fostrare och det barn som står under dennes fostran.s. 1993

En särskild straffskärpningsgrund

1.Barn är enligt motiven till flera bestämmelser i brottsbalken särskilt skyddsvärda, något som också kommer till uttryck i lagtext. I motiven till straffskärpningsgrunderna i 29 kap. brottsbalken anges att den omständigheten att någon uppsåtligen utnyttjar någon annans skyddslösa ställning är en faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt och detta särskilt vid övergrepp mot barn. För att ytterligare stärka det straffrättsliga skyddet för barn infördes år 2003 en ny omständighet i BrB 29:2 p. 8. Här anges att som försvårande omständighet ska beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Avsikten med att komplettera de redan befintliga försvårande omständigheterna i BrB 29:2 med en särskild omständighet rörande barn, var att tydliggöra och markera att brott mot närstående barn bör åsättas ett högre straffvärde.s. 1994

2.Straffskärpningsgrunden är inte begränsad till brott som riktar sig direkt mot barnet utan omfattar också så kallade bevittnandefall, dvs. fall där ett barn ser eller hör t.ex. att en förälder blir slagen av den andre föräldern eller av någon annan närstående till barnet. Med barn avsess. 1994

3.145 enligt bestämmelsen varje människa under 18 år men bestämmelsen avsågs, enligt motiven, få störst betydelse vid brott som direkt eller indirekt riktat sig mot de yngre barnen.s. 1994

4.Av motivuttalandena framgår att till närstående till barnet hör främst barnets mor och far samt, fosterföräldrar eller en sambo till barnets förälder. Även andra vuxna som inte direkt ingår i familjen, men som barnet har en nära och förtroendefull relation till omfattas. Som exempel på sådana personer nämns mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar. Beträffande bevittnandefallen uttalas att bestämmelsen huvudsakligen avser fall när barn bevittnar våld mellan föräldrarna. Anledningen till att barn ansågs behöva ett särskilt skydd beskrivs relativt ingående i motiven. Där anges att hemmet, för ett barn som utsätts för misshandel av en förälder, inte längre utgör den trygga och skyddade plats det borde vara och att den förälder som förövat brottet – och som egentligen är den som ska vårda barnet och skydda det från att utsättas för brott – inte längre är en person för barnet att känna tillit till. Vidare sägs att även barn som bevittnat våld befinner sig i en liknande situation genom att de ofta berövas sin trygghet inte bara i förhållande till förövaren utan också i förhållande till den som blir slagen. Detta då den som blir utsatt för våld inte kan försvara sig själv och därmed inte heller kan erbjuda barnet trygghet. Att barnet inte själv kan skydda den förälder som blir slagen ansågs förstärka detta. Att bevittnande av våld mot en förälder och dess konsekvenser för barnet är särskilt allvarligt framkommer tydligt i NJA 2013 s. 376 (bajonettmålet). Enligt HD är, utöver ett flertal andra försvårande omständigheter, följande det mest försvårande:s. 1995

5.Vad som är mest försvårande är dock tveklöst att C.S., med full insikt oms. 1995

6.det, har utfört gärningen inför sina minderåriga barn och dessutom genoms. 1995

7.gärningen har berövat dem deras mor. Detta vittnar om en total hänsynslös-s. 1995

8.het. Barnen kommer under resten av sina liv få leva med det trauma soms. 1995

9.upplevelsen av hur deras far mördade deras mor inför deras ögon innebär.s. 1995

10.Ett beteende av detta slag – genom vilket man inte bara har tagit den döda146s. 1995

11.des liv utan även förstört barnens – är så utomordentligt allvarligt att det hars. 1996

12.ett synnerligen högt straffvärde. HD intar här explicit ett tydligt barnperspektiv där hänsyn tas inte bara till att barnen sett våldet utan också vilka konsekvenser det kommer att få för barnen i framtiden. Även om det är ett i många avseenden extremt exempel som inte direkt kan överföras till mindre allvarlig brottslighet, så visar det på betydelsen av den särskilda straffskärpningsgrunden i BrB 29:2. I begreppet närstående i BrB 29:2 p. 8 är inte fokus på själva släktskapsbandet utan att det är fråga om en vuxen som ska stå för barnets omsorg och trygghet. Det försvårande i att brottet riktas mot barnet, eller att barnet tvingas bevittna våld, ligger i att den trygghet barnet har en rätt att känna i sitt hem och gentemot den vuxne skadas eller rubbas.s. 1996

13.Bevittnandefallen torde också, enligt Sandra Friberg, utifrån bestämmelsens syfte, kunna tillämpas när barnet bevittnar våld från en förälder mot ett syskon till barnet, eller där ett syskon utövar våld mot en förälder. Friberg menar att det även vid syskons våldsutövning mot en förälder föreligger en sådan situation som gör att föräldern inte har möjlighet att försvara sig själv eller erbjuda trygghet till det barn som blir vittne till våldet. Att det rör sig om våld av ett barn mot en vuxen kan, enligt Friberg, tänkas göra att barnets maktlöshet kan upplevas som större än om våldet begås mellan vuxna.s. 1996

14.147s. 1996

Sexuellt övergrepp mot barn och våldtäkt mot barn

1.En bestämmelse i brottsbalken där närstående också explicit finns uttryckt är bestämmelsen i BrB 6:6, om sexuellt övergrepp mot barn. Bestämmelsens andra stycke, om grovt sexuellt övergrepp mot barn, utvidgades år 2013 genom att en omständighet som särskilt ska beaktas är om gärningsmannen är närstående till barnet. Vidare ska särskilt beaktas om gärningsmannen i övrigt utnyttjat sin ställning, missbrukat ett särskilt förtroende, eller om brottet inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet. Tillägget innebär att det vid ett sexuellt övergrepp mot barn ska ses som försvårande att brottet begåtts av en person som står barnet nära eller annars har anförtrotts eller haft tillsyn över barnet.s. 1997

2.Med närstående avses, på samma sätt som i BrB 29:2 p. 8, främst någon av barnets föräldrar eller fosterföräldrar eller sambor till dessa. Men också andra vuxna personer som barnet har en nära och förtroendefull relation till omfattas. Som exempel anges mor- och farföräldrar, samt mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Personkategorin omfattar också personer som ”i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende”. Det kan röra sig om personer i barnets omgivning som barnet har en särskild relation till, t.ex. nära vänner till familjen, skol- och förskolepersonal, idrottsledare eller barnvakter.s. 1997

3.Ett särskilt skydd för närstående barn finns också i bestämmelsen om våldtäkt mot barn (BrB 6:4 st. 2). Av andra stycket framgår att våldtäkt mot barn omfattar barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen. Med avkomling menas här biologiskt släktskap, t.ex. barn och barnbarn oavsett om barnet står under förälderns, mor- eller farförälderns vårdnad eller fostran, men inte styvföräldrar eller adoptivföräldrar. För de senare kan ansvar i stället komma ifråga om barnet står under deras fostran eller om ett liknande förhål148 lande föreligger. Med att barnet står under någons fostran avses i första hand vårdnadshavare, men avsikten är att inte bara den som har den rättsliga vårdnaden, utan att varje person som intar en faktisk vårdnadsposition gentemot barnet ska omfattas, t.ex. den som sammanbor eller är gift med barnets vårdnadshavare eller utan myndighets beslut tjänstgör som fosterförälder. Bestämmelsen omfattar också den som på annat sätt än t.ex. föräldrar, har ett liknande förhållande till gärningsmannen. Med att barnet har ett liknande förhållande till gärningsmannen avses att gärningsmannen ingår i familjekretsen eller på annat sätt står barnet mycket nära. Det kan gälla t.ex. en ny partner till en förälder som ett barn bor med även om den nya partnern inte intar en fostrarroll eller har direkt ansvar för den underåriges uppfostran eller omvårdnad, men också en ny partner till föräldern som inte bor tillsammans med barnet, s.k. särbo. Även om det således inte krävs att gärningsmannen bor tillsammans med barnet eller att han eller hon intar en direkt fostrarroll förutsätts dock att gärningsmannen på något sätt uppträder som en i familjen och att han eller hon intar en särställning till barnet. Detta motiveras med att en vuxen person som på detta sätt ingår i familjen inte sällan får en speciell betydelse för barnet. Det som ska bedömas är om omständigheterna i det enskilda fallet liknar vad som kan anses normalt mellan en fostrare och den som står under dennes fostran.s. 1997

4.Som framgått är den personkategori som omfattas av BrB 6:4 st. 2 vidare än personkretsen i BrB 4:4a genom att den inte bara avser gärningsmannens barn, eller den som står under gärningsmannens fostran, utan också den som barnet har ett liknande förhållande till, vilket kan avse t.ex. en ny partner till barnets förälder, nära vänner till familjen, eller andra som barnet har en särskild relation till. Huruvida, och på vilket sätt, det skulle kunna vara motiverat att närståendebegreppet i fridskränkningsbrotten skulle kunna omfattas av någon som barnet har ett sådant ”liknande förhållande” till diskuteras i avsnitt 6.4.4.3.s. 1998

5.149s. 1998

Närstående i fridskränkningsbrottet

Inledning

1.Fridskränkningsbrotten tar i första hand sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot närstående kvinnor, men omfattar som framgått ovan också barn och andra närstående personer. Brottets konstruktion har sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation då sådana brott, till skillnad från annan våldsbrottslighet, ofta begås i hemmet av en man som kvinnan har eller har haft nära relation till. Det beteendemönster som denna typ av kränkningar innefattar gör, tillsammans med den känslomässiga bindningen till gärningsmannen, att den kränkta personen hamnar i en särskilt utsatt situation. Att övergreppen inte sällan pågår i hemmet, där personen ska kunna känna sig trygg och säker ökar denna utsatthet. Det huvudsakliga syftet med BrB 4:4a är därför att domstolarna ska kunna ha hänsyn till den kränkta personens hela situation vid brottsrubricering och bedömningen av straffvärdet.s. 1999

2.Det kan tyckas att tillämpningen av bedömningen av vem som är närstående inte bör medföra några svårigheter. Bedömningen torde också vara relativt oproblematisk när det gäller de exempel som återges i motiven till bestämmelsen. Annorlunda uttryckt – är man gift med gärningsmannen, eller gärningsmannens biologiska barn – är man också närstående till gärningsmannen. Detsamma skulle kunna sägas om par som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden. Här finns det dock exempel som visar att bedömningen inte nödvändigtvis är helt okomplicerad och att det finns omständigheter som gör att domstolen i vissa fall finner att det inte är fråga om ett sammanboende eller ens ett närståendeförhållande. I dagens samhälle är det inte heller ovanligt med parrelationer där paret har en relation utan att vara sammanboende. I dessa fall har omständigheter som förhållandets längd och den praktiska och känslomässiga bindningen betydelse för om de inblandade personerna är närstående i fridskränkningsbrottens mening.s. 1999

3.Det följande avsnittet behandlar vem som utifrån motiv och praxis kan anses vara närstående till gärningsmannen och vilka omständigheter som är av betydelse vid bedömningen av om någon är, respektive inte är, att anse som närstående. Vidare diskuteras indelningen av bestämmelsen 150 i två brott, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Enligt motiven skiljer sig brotten åt så till vida att det i andra stycket (grov kvinnofridskränkning) ska vara fråga om att gärningsmannen är en man och den utsatta en kvinna som är, eller har varit, gift eller sambo med gärningsmannen. I avsnittet diskuteras också om indelningen i två brott har en särskild innebörd, utöver just mot vilken personkrets brottet begås. En möjlig tolkning är att brott enligt andra stycket, grov kvinno fridskränkning, generellt sett är mer straffvärda än brott enligt andra stycket, grov fridskränkning, men något sådant har inte uttryckts i motiven till bestämmelsen. Utifrån en analys av praxis lyfts vissa problemområden fram som kan tänkas uppstå i förhållande till närståenderekvisitet och den särskilda utsatthet som fridskränkningsbrottet är avsett att träffa.s. 1999

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

Ett kvinnofridsbrott

1.Kvinnovåldskommissionens författningsförslag hade sin grund i tanken om ett särskilt kvinnofridsbrott och mäns våld mot kvinnor. Med hänvisning till tanken att straffbestämmelser ska vara generella och könsneutrala skulle dock den nya bestämmelsen, enligt förslaget, innehålla två brottsrubriceringar. Ett första stycke skulle omfatta situationer där gärningsmannen är en man och offret en kvinna och en förutsättning för straffansvar var att mannen och kvinnan var eller hade varit närstående. Med närstående avsågs främst att mannen och kvinnan levde eller hade levt tillsammans i äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden.s. 2000

2.Ett andra stycke skulle innehålla andra konstellationer avseende gärningsman och offer. Här avsågs främst mäns våld mot kvinnor de inte hade en kärleksrelation med, t.ex. mödrar och vuxna döttrar, men också kvinnors våld mot män samt våld i samkönade relationer. Även vuxnas. 2000

3.151 barns våld mot sina föräldrar skulle omfattas. Däremot skulle våld och övergrepp mot minderåriga barn inte omfattas av bestämmelsen, vilket inte motiverades närmare.s. 2000

Grov fridskränkning

1.Regeringen delade inte kommissionens uppfattning om att omyndiga barn inte skulle omfattas av bestämmelsen utan menade att det i stället fanns all anledning att bedöma kränkningar av ett minderårigt barn som ”minst lika allvarliga som kränkningar av vuxna personer”. Också barn omfattas därmed av bestämmelsen så som den slutligen kom att utformas.s. 2001

2.Med närstående i BrB 4:4a avses således enligt motiven till bestämmelsen i första hand en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, t.ex. någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Vidare inkluderas personer som är närstående till gärningsmannen på annat sätt, t.ex. gärningsmannens mor eller far, syster eller bror eller andra nära släktningar. Som närstående räknas också barn till gärningsmannen och barn till en person som gärningsmannen bor eller har bott med (styvbarn). Att någon är att betrakta som närstående innebär normalt sett, enligt motiven, att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans.s. 2001

3.Med utgångspunkt i motiven kan slutsatsen dras att maka/make eller sambo, liksom släkt i rakt upp- och nedstigande led är närstående till gärningsmannen. Även barn till den person som gärningsmannen bor eller har bott med inkluderas i närståendebegreppet. Till skillnad från kommissionens förslag anges inte uttryckligen i bestämmelsen att även 152 samkönade relationer omfattas, men sådana relationer torde inkluderas i lokutionen ”en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande”. Men motiven öppnar också upp för att andra än de där uppräknade kan vara närstående till gärningsmannen. Det anges att begreppet närstående i första hand avser en person med vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande. Uppräkningen av andra närstående är inte uttömmande och räckvidden av att vara nära släkt med gärningsmannen på annat sätt (utan att vara förälder, syskon eller barn till gärningsmannen) anges inte. Det torde innebära att också andra personer under vissa förutsättningar kan vara att betrakta som närstående. Vilka omständigheter som ska föreligga för att man ska kunna betrakta någon som närstående i bestämmelsens mening anges dock inte närmare i motiven.s. 2001

4.Att närståendebegreppet för sin tillämpning normalt förutsätter att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans, visar också på att det även kan förekomma fall där parterna inte bor eller har bott tillsammans. I NJA 2004 s. 97 prövades frågan om närståendebegreppet också kunde anses omfatta par som utan att vara sammanboende levde i en fast parrelation. HD konstaterade att begreppet närstående utifrån lagstiftarens syfte även kan innefatta fall då en man och en kvinna – eller två personer av samma kön – lever i en fast parrelation utan att bo tillsammans.s. 2002

Tidigare närstående

1.Av ordalydelsen framgår att bestämmelsen också omfattar tidigare närstående personer. Detta motiverades med att kränkningarna ofta kan fortsätta efter, och ibland också inleds först i samband med, att förhållandet upphör. Efter införandet av brottet olaga förföljelse i BrB 4:4b, år 2011, torde flera fall där kränkningar av tidigare närstående börjat efter att förhållandet upphört även kunna bedömas utifrån denna bestämmelse. Av motiven till bestämmelsen om olaga förföljelse framgårs. 2002