försvårande omständighet

1.Att lagstiftaren idag anser att våld och övergrepp mot närstående ofta utgör en försvårande omständighet vid straffvärdebedömning och gradindelning framgår av motiven till flera bestämmelser i brottsbalken. Det förhållandet att ett brott har begåtts mot en närstående kan t.ex. i fråga om gradindelning av vissa brott anses försvårande genom att gärningsmannen, genom att begå brottet mot en närstående har visat en särskild hänsynslöshet. En förklaring till varför brott mot närstående anses särskilt allvarligt finns däremot inte tydligt angiven. Vid en genomgång av förarbeten och praxis framkommer ändå flera omständigheter som framhålls som försvårande vid brott mot närstående.s. 1987

2.Ett annat begrepp som återspeglar närståendeförhållandet är begreppet nära anhörig. I tidigare lagstiftning anges att brott mot nära anhöriga i regel måste anses försvårande. I 1953 års förslag till brottsbalk anges i motivuttalanden till misshandelsbrottet att misshandel riktad mot en gravid kvinna eller nära anhörig i regel måste anses försvårande. Vid bedömningen av om misshandeln är att anse som grov skulle bl.a. beaktas om misshandeln förekom vid upprepade tillfällen och under brutala former, t.ex. mot hustru och barn. Begreppet nära anhörig torde ha en mer begränsad betydelse än närstående och normalt avse maka, make, sambo och barn. Genom att begreppet anhörig i senare lagstiftning har bytts ut mot begreppet närstående, skulle det kunna tyda på en önskan att 138 utvidga personkretsen och att tillåta att andra faktorer än de som kommer av släktskap får betydelse.s. 1987

3.Vid lagändringen år 1987 avseende grov misshandel, angavs våld mot närstående kvinnor vara en sådan omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av brottet som grovt. Det försvårande momentet vid upprepat våld, där kvinnomisshandel tas upp som exempel, ansågs främst ligga i den påtagliga integritetskränkning det innebär liksom i det förhållandet att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär. Vidare ansågs våldshandlingar mot en fysiskt väsentligt svagare person, t.ex. ett litet barn eller en äldre person, vara en sådan omständighet som skulle beaktas. Även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln enbart på dessa grunder kunde anses som grov, ansågs sådant våld många gånger kunna framstå som ”verkligt kvalificerad misshandel” och som utslag av särskild brutalitet och hänsynslöshet.s. 1988

4.Att närstående utgör en särskilt skyddsvärd grupp framkommer också av motiven till införandet av en ny straffskala för synnerligen grov misshandel (BrB 3:6 st. 2). Här anges att det med synnerlig hänsynslöshet avses att misshandeln gått påtagligt utöver vad som gäller för att brottet ska betraktas som grovt. Som exempel på sådan synnerlig hänsynslöshet anges att våld använts mot ett barn, en äldre människa eller en person med funktionshinder. Också när den tilltalade annars visat synnerlig brutalitet, t.ex. när grovt våld använts mot en närstående kvinna som tidigare utsatts för upprepade och allvarliga övergrepp av gärningsmannen, kan det enligt motiven vara fråga om synnerlig hänsynslöshet.s. 1988

5.Den under 1900-talet förändrade synen på våld mot närstående som lika, eller mer, allvarligt än våld mot en utomstående har kommit till uttryck på flera sätt. En tydlig markering från lagstiftaren är 1982 års ändrade åtalsregler, då misshandel i hemmet lades under allmänt åtal.s. 1988

6.139 Särskilt poängterades att ändringen var av betydelse för möjligheten att lagföra det som i förarbetena benämns kvinnomisshandel. Också synen på barn förändrades under 1900-talet. Barn kom att ses som självständiga individer med bärare av egna rättigheter gentemot föräldrarna, men också som en grupp med särskilt behov av skydd. Att våld mot närstående betraktas som allvarligare framgår också i propositionen angående skärpta straff för allvarliga våldsbrott, där man skriver att det numera finns;s. 1988

7.[en] större medvetenhet om att allvarliga våldsbrott innebär att offret intes. 1989

8.bara drabbas av fysiskt våld och fysiska skador utan ofta också utsätts förs. 1989

9.psykiska påfrestningar. Det gäller inte minst när våldet riktar sig mot vuxnas. 1989

10.som är närstående till förövaren eller drabbar barn. Uttalandet gjordes i samband med redovisningen av vilka åtgärder som vidtagits genom lagstiftning och skälen för regeringens bedömning, men visar den förändring i synen på brott mot närstående som Kvinnovåldskommissionens arbete hade medfört.s. 1989

11.Det förhållandet att ett brott har begåtts mot en närstående kan ofta beaktas som en försvårande omständighet även om det inte påverkar brottsrubriceringen, dvs. det kan beaktas vid bestämmandet av straffvärdet inom den för brottet gällande straffskalan. Vid bedömning av brottslighetens straffvärde ska beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon har haft (BrB 29:1). Särskilt ska beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. I BrB 29:2 finns flera försvårande omständigheter som, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Genom straffskärpningsgrunderna finns en uttalad möjlighet att vid straffvärdebedömningen beakta om brottet begåtts mot, eller inför, 140 en närstående. Att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning är en omständighet som normalt ska tillmätas betydande vikt. De omständigheter i BrB 29:2 som aktualiseras vid brott mot närstående är främst att gärningsmannen visat stor hänsynslöshet (punkten 2), att gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårighet att värja sig (punkten 3), att gärningsmannen utnyttjat sin ställning eller i övrigt missbrukat ett förtroende (punkten 4) eller att brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående vuxen (punkten 8). De omständigheter som nämns i propositionen är endast exempel på sådant som kan påverka straffmätningen. Även andra faktorer som domstolen bedömer som relevanta kan inverka. Närståendebegreppet behandlas inte särskilt, förutom när det gäller punkten 8. Däremot anses omständigheterna på olika sätt omfatta att brottet begåtts mot en närstående. Som försvårande omständighet bör beaktas att brottet har begåtts mot en närstående, att brottsoffret har befunnit sig i en skyddslös ställning eller att brottet har förövats inför närstående till offret, t.ex. offrets barn. Också att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till våldsbrottslighet mot den utsatte bör tala i skärpande riktning.s. 1989

12.I flera avgöranden som rör våld mot närstående lyfts omständigheter som gör att brott mot närstående är särskilt straffvärt fram, även om det inte explicit anges en grund i BrB 29:2. I NJA 2015 s. 702 (det s.k. balkongfallet) anges t.ex. att försvårande vid straffvärdebedömningen är att kvinnan ”har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde kunnat lita på” samt att hon i förhållande till gärningsmannen ”befunnit sig i en skyddslös ställnings. 1990

13.141 och haft svårt att värja sig”. I NJA 2013 s. 376 (det s.k. bajonett målet, om straffmätning för mord) inleder HD med att konstatera att det inte finns några omständigheter som leder till att brottet ska anses som mindre grovt och bedömas som dråp, och menar att det i stället föreligger flera försvårande omständigheter. I avgörandet menade HD att det försvårande är att brottet riktat sig mot en närstående och att gärningsmannen utnyttjat målsägandes skyddslösa ställning och svårigheter att värja sig. HD anförde vidare att kvinnan var rädd att den tilltalade, trots att han hade kontaktförbud, skulle angripa och döda henne, men att hon inte trodde att detta skulle ske när barnen var närvarande och att den tilltalade därmed gjort sig skyldig till ett ”lömskt angrepp på öppen gata mot en vid tillfället inte ont anande person som helt saknade möjligheter att komma undan”. Att den tilltalade före mordet frihetsberövat kvinnan och därmed gjort sig skyldig till ett allvarligt brott som gjorde det omöjligt för henne – och även för barnen – att leva ett normalt liv, ansågs också vara en omständighet som talade för en strängare bedömning. Mest försvårande var dock enligt HD att den tilltalade utfört gärningen inför sina minderåriga barn och dessutom genom gärningen har berövat dem deras mor.s. 1990

14.Sammantaget kan sägas att det som lyfts fram när det rör det straffvärda i brott riktade mot närstående är t.ex. att brottet har begåtts i hemmet där man har en rätt att känna sig trygg. Framförallt framhålls den skyddslösa ställningen och svårigheten att värja sig. Det som gör brott riktade mot närstående mer straffvärda än annan brottslighet, tycks således främst ligga i den särskilda utsatthet personen befinner sig i p.g.a. relationen. 142s. 1991

Särskilt om det förstärkta skyddet för närstående barn

Agaförbudet

1.Föräldrars rätt att aga sina barn avskaffades år 1966, men ett uttryckligt förbud infördes i föräldrabalken år 1979, där det sägs att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (FB 6:1). En särreglering av föräldrars misshandel mot barn och en kriminalisering av lindrigare psykisk misshandel och försummelse diskuterades i SOU 2001:72 av Kommittén mot barnmisshandel. Avseende de lindrigare brotten menade kommittén att det, eftersom dessa gärningar oftast äger rum i hemmet där risken för upptäckt är mycket liten, var tveksamt om en utökad kriminalisering skulle ha någon verklig avskräckande effekt. Kommittén menade vidare att det också kunde ifrågasättas om straffrättsliga åtgärder var en lämplig metod för att få vuxna att behandla barn med respekt och att det som regel inte torde ligga i barnets intresse att den vårdnadshavare som gör sig skyldig till försummelse av barnet döms till ansvar för brott. Med hänsyn till att en särreglering avseende misshandel mot barn bl.a. skulle kunna medföra att andra övergrepp mot barn kom att betraktas som mindre allvarliga föreslogs inte heller någon särreglering avseende misshandel. I propositionen poängteras att barn generellt sett är mer utsatta och sårbara än vuxna personer och att det därför kan finnas anledning att se särskilt allvarligt på när barn utsätts för fysiskt eller psykiskt våld. Den främsta anledningen till det var enligt propositionen att en sådan behandling ofta innebär en risk för att barnets hälsa och utveckling skadas ”i vart fall om det är fråga om ett upprepat handlande”. Regeringen delade dock kommitténs skäls. 1992

2.143 för att inte göra några ändringar. Misshandel riktad mot barn bedöms därmed idag utifrån samma förutsättningar som när misshandeln begåtts mot en vuxen.s. 1992

3.Misshandel mot närstående barn diskuteras också i SOU 2016:19 av Barnrättighetsutredningen. I arbetet med att inkorporera barnkonventionen i nationell rätt förslås en särreglering avseende misshandel av barn. Förslaget innebär en särskild straffbestämmelse som tar sikte på misshandel av barn och som inbegriper fysiskt våld som utövas mot barn även om det inte är visat att våldet lett till smärta. Även om förslaget i första hand torde ha sin grund i bevissvårigheter avseende rekvisitet smärta, anges som skäl för särreglering behovet av att ytterligare markera allvaret i sådan våldsbrottslighet som föräldrar och omsorgspersoner utsätter barn för genom en skärpning och utvidgning av det straffrättsliga skyddet för barn. Mot bakgrund av att barnets särskilt utsatta situation gör sig gällande så snart gärningsmannen är en person som ska svara för barnets fostran, vård eller tillsyn är, enligt utredningen, den personkrets som kan komma att omfattas av förslaget i första hand, föräldrar, styvföräldrar, far- och morföräldrar. Även andra personer kan emellertid omfattas 144 om förhållandet i det enskilda fallet kan liknas vid vad som kan anses normalt mellan en fostrare och det barn som står under dennes fostran.s. 1993

En särskild straffskärpningsgrund

1.Barn är enligt motiven till flera bestämmelser i brottsbalken särskilt skyddsvärda, något som också kommer till uttryck i lagtext. I motiven till straffskärpningsgrunderna i 29 kap. brottsbalken anges att den omständigheten att någon uppsåtligen utnyttjar någon annans skyddslösa ställning är en faktor som normalt bör tillmätas en betydande vikt och detta särskilt vid övergrepp mot barn. För att ytterligare stärka det straffrättsliga skyddet för barn infördes år 2003 en ny omständighet i BrB 29:2 p. 8. Här anges att som försvårande omständighet ska beaktas om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Avsikten med att komplettera de redan befintliga försvårande omständigheterna i BrB 29:2 med en särskild omständighet rörande barn, var att tydliggöra och markera att brott mot närstående barn bör åsättas ett högre straffvärde.s. 1994

2.Straffskärpningsgrunden är inte begränsad till brott som riktar sig direkt mot barnet utan omfattar också så kallade bevittnandefall, dvs. fall där ett barn ser eller hör t.ex. att en förälder blir slagen av den andre föräldern eller av någon annan närstående till barnet. Med barn avsess. 1994

3.145 enligt bestämmelsen varje människa under 18 år men bestämmelsen avsågs, enligt motiven, få störst betydelse vid brott som direkt eller indirekt riktat sig mot de yngre barnen.s. 1994

4.Av motivuttalandena framgår att till närstående till barnet hör främst barnets mor och far samt, fosterföräldrar eller en sambo till barnets förälder. Även andra vuxna som inte direkt ingår i familjen, men som barnet har en nära och förtroendefull relation till omfattas. Som exempel på sådana personer nämns mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar. Beträffande bevittnandefallen uttalas att bestämmelsen huvudsakligen avser fall när barn bevittnar våld mellan föräldrarna. Anledningen till att barn ansågs behöva ett särskilt skydd beskrivs relativt ingående i motiven. Där anges att hemmet, för ett barn som utsätts för misshandel av en förälder, inte längre utgör den trygga och skyddade plats det borde vara och att den förälder som förövat brottet – och som egentligen är den som ska vårda barnet och skydda det från att utsättas för brott – inte längre är en person för barnet att känna tillit till. Vidare sägs att även barn som bevittnat våld befinner sig i en liknande situation genom att de ofta berövas sin trygghet inte bara i förhållande till förövaren utan också i förhållande till den som blir slagen. Detta då den som blir utsatt för våld inte kan försvara sig själv och därmed inte heller kan erbjuda barnet trygghet. Att barnet inte själv kan skydda den förälder som blir slagen ansågs förstärka detta. Att bevittnande av våld mot en förälder och dess konsekvenser för barnet är särskilt allvarligt framkommer tydligt i NJA 2013 s. 376 (bajonettmålet). Enligt HD är, utöver ett flertal andra försvårande omständigheter, följande det mest försvårande:s. 1995

5.Vad som är mest försvårande är dock tveklöst att C.S., med full insikt oms. 1995

6.det, har utfört gärningen inför sina minderåriga barn och dessutom genoms. 1995

7.gärningen har berövat dem deras mor. Detta vittnar om en total hänsynslös-s. 1995

8.het. Barnen kommer under resten av sina liv få leva med det trauma soms. 1995

9.upplevelsen av hur deras far mördade deras mor inför deras ögon innebär.s. 1995

10.Ett beteende av detta slag – genom vilket man inte bara har tagit den döda146s. 1995

11.des liv utan även förstört barnens – är så utomordentligt allvarligt att det hars. 1996

12.ett synnerligen högt straffvärde. HD intar här explicit ett tydligt barnperspektiv där hänsyn tas inte bara till att barnen sett våldet utan också vilka konsekvenser det kommer att få för barnen i framtiden. Även om det är ett i många avseenden extremt exempel som inte direkt kan överföras till mindre allvarlig brottslighet, så visar det på betydelsen av den särskilda straffskärpningsgrunden i BrB 29:2. I begreppet närstående i BrB 29:2 p. 8 är inte fokus på själva släktskapsbandet utan att det är fråga om en vuxen som ska stå för barnets omsorg och trygghet. Det försvårande i att brottet riktas mot barnet, eller att barnet tvingas bevittna våld, ligger i att den trygghet barnet har en rätt att känna i sitt hem och gentemot den vuxne skadas eller rubbas.s. 1996

13.Bevittnandefallen torde också, enligt Sandra Friberg, utifrån bestämmelsens syfte, kunna tillämpas när barnet bevittnar våld från en förälder mot ett syskon till barnet, eller där ett syskon utövar våld mot en förälder. Friberg menar att det även vid syskons våldsutövning mot en förälder föreligger en sådan situation som gör att föräldern inte har möjlighet att försvara sig själv eller erbjuda trygghet till det barn som blir vittne till våldet. Att det rör sig om våld av ett barn mot en vuxen kan, enligt Friberg, tänkas göra att barnets maktlöshet kan upplevas som större än om våldet begås mellan vuxna.s. 1996

14.147s. 1996

Sexuellt övergrepp mot barn och våldtäkt mot barn

1.En bestämmelse i brottsbalken där närstående också explicit finns uttryckt är bestämmelsen i BrB 6:6, om sexuellt övergrepp mot barn. Bestämmelsens andra stycke, om grovt sexuellt övergrepp mot barn, utvidgades år 2013 genom att en omständighet som särskilt ska beaktas är om gärningsmannen är närstående till barnet. Vidare ska särskilt beaktas om gärningsmannen i övrigt utnyttjat sin ställning, missbrukat ett särskilt förtroende, eller om brottet inneburit ett hänsynslöst utnyttjande av barnet. Tillägget innebär att det vid ett sexuellt övergrepp mot barn ska ses som försvårande att brottet begåtts av en person som står barnet nära eller annars har anförtrotts eller haft tillsyn över barnet.s. 1997

2.Med närstående avses, på samma sätt som i BrB 29:2 p. 8, främst någon av barnets föräldrar eller fosterföräldrar eller sambor till dessa. Men också andra vuxna personer som barnet har en nära och förtroendefull relation till omfattas. Som exempel anges mor- och farföräldrar, samt mostrar, fastrar, morbröder och farbröder. Personkategorin omfattar också personer som ”i övrigt utnyttjat sin ställning eller missbrukat ett särskilt förtroende”. Det kan röra sig om personer i barnets omgivning som barnet har en särskild relation till, t.ex. nära vänner till familjen, skol- och förskolepersonal, idrottsledare eller barnvakter.s. 1997

3.Ett särskilt skydd för närstående barn finns också i bestämmelsen om våldtäkt mot barn (BrB 6:4 st. 2). Av andra stycket framgår att våldtäkt mot barn omfattar barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen. Med avkomling menas här biologiskt släktskap, t.ex. barn och barnbarn oavsett om barnet står under förälderns, mor- eller farförälderns vårdnad eller fostran, men inte styvföräldrar eller adoptivföräldrar. För de senare kan ansvar i stället komma ifråga om barnet står under deras fostran eller om ett liknande förhål148 lande föreligger. Med att barnet står under någons fostran avses i första hand vårdnadshavare, men avsikten är att inte bara den som har den rättsliga vårdnaden, utan att varje person som intar en faktisk vårdnadsposition gentemot barnet ska omfattas, t.ex. den som sammanbor eller är gift med barnets vårdnadshavare eller utan myndighets beslut tjänstgör som fosterförälder. Bestämmelsen omfattar också den som på annat sätt än t.ex. föräldrar, har ett liknande förhållande till gärningsmannen. Med att barnet har ett liknande förhållande till gärningsmannen avses att gärningsmannen ingår i familjekretsen eller på annat sätt står barnet mycket nära. Det kan gälla t.ex. en ny partner till en förälder som ett barn bor med även om den nya partnern inte intar en fostrarroll eller har direkt ansvar för den underåriges uppfostran eller omvårdnad, men också en ny partner till föräldern som inte bor tillsammans med barnet, s.k. särbo. Även om det således inte krävs att gärningsmannen bor tillsammans med barnet eller att han eller hon intar en direkt fostrarroll förutsätts dock att gärningsmannen på något sätt uppträder som en i familjen och att han eller hon intar en särställning till barnet. Detta motiveras med att en vuxen person som på detta sätt ingår i familjen inte sällan får en speciell betydelse för barnet. Det som ska bedömas är om omständigheterna i det enskilda fallet liknar vad som kan anses normalt mellan en fostrare och den som står under dennes fostran.s. 1997

4.Som framgått är den personkategori som omfattas av BrB 6:4 st. 2 vidare än personkretsen i BrB 4:4a genom att den inte bara avser gärningsmannens barn, eller den som står under gärningsmannens fostran, utan också den som barnet har ett liknande förhållande till, vilket kan avse t.ex. en ny partner till barnets förälder, nära vänner till familjen, eller andra som barnet har en särskild relation till. Huruvida, och på vilket sätt, det skulle kunna vara motiverat att närståendebegreppet i fridskränkningsbrotten skulle kunna omfattas av någon som barnet har ett sådant ”liknande förhållande” till diskuteras i avsnitt 6.4.4.3.s. 1998

5.149s. 1998

Närstående i fridskränkningsbrottet

Inledning

1.Fridskränkningsbrotten tar i första hand sikte på upprepade straffbara kränkningar som riktas mot närstående kvinnor, men omfattar som framgått ovan också barn och andra närstående personer. Brottets konstruktion har sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation då sådana brott, till skillnad från annan våldsbrottslighet, ofta begås i hemmet av en man som kvinnan har eller har haft nära relation till. Det beteendemönster som denna typ av kränkningar innefattar gör, tillsammans med den känslomässiga bindningen till gärningsmannen, att den kränkta personen hamnar i en särskilt utsatt situation. Att övergreppen inte sällan pågår i hemmet, där personen ska kunna känna sig trygg och säker ökar denna utsatthet. Det huvudsakliga syftet med BrB 4:4a är därför att domstolarna ska kunna ha hänsyn till den kränkta personens hela situation vid brottsrubricering och bedömningen av straffvärdet.s. 1999

2.Det kan tyckas att tillämpningen av bedömningen av vem som är närstående inte bör medföra några svårigheter. Bedömningen torde också vara relativt oproblematisk när det gäller de exempel som återges i motiven till bestämmelsen. Annorlunda uttryckt – är man gift med gärningsmannen, eller gärningsmannens biologiska barn – är man också närstående till gärningsmannen. Detsamma skulle kunna sägas om par som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden. Här finns det dock exempel som visar att bedömningen inte nödvändigtvis är helt okomplicerad och att det finns omständigheter som gör att domstolen i vissa fall finner att det inte är fråga om ett sammanboende eller ens ett närståendeförhållande. I dagens samhälle är det inte heller ovanligt med parrelationer där paret har en relation utan att vara sammanboende. I dessa fall har omständigheter som förhållandets längd och den praktiska och känslomässiga bindningen betydelse för om de inblandade personerna är närstående i fridskränkningsbrottens mening.s. 1999

3.Det följande avsnittet behandlar vem som utifrån motiv och praxis kan anses vara närstående till gärningsmannen och vilka omständigheter som är av betydelse vid bedömningen av om någon är, respektive inte är, att anse som närstående. Vidare diskuteras indelningen av bestämmelsen 150 i två brott, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Enligt motiven skiljer sig brotten åt så till vida att det i andra stycket (grov kvinnofridskränkning) ska vara fråga om att gärningsmannen är en man och den utsatta en kvinna som är, eller har varit, gift eller sambo med gärningsmannen. I avsnittet diskuteras också om indelningen i två brott har en särskild innebörd, utöver just mot vilken personkrets brottet begås. En möjlig tolkning är att brott enligt andra stycket, grov kvinno fridskränkning, generellt sett är mer straffvärda än brott enligt andra stycket, grov fridskränkning, men något sådant har inte uttryckts i motiven till bestämmelsen. Utifrån en analys av praxis lyfts vissa problemområden fram som kan tänkas uppstå i förhållande till närståenderekvisitet och den särskilda utsatthet som fridskränkningsbrottet är avsett att träffa.s. 1999

Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

Ett kvinnofridsbrott

1.Kvinnovåldskommissionens författningsförslag hade sin grund i tanken om ett särskilt kvinnofridsbrott och mäns våld mot kvinnor. Med hänvisning till tanken att straffbestämmelser ska vara generella och könsneutrala skulle dock den nya bestämmelsen, enligt förslaget, innehålla två brottsrubriceringar. Ett första stycke skulle omfatta situationer där gärningsmannen är en man och offret en kvinna och en förutsättning för straffansvar var att mannen och kvinnan var eller hade varit närstående. Med närstående avsågs främst att mannen och kvinnan levde eller hade levt tillsammans i äktenskap eller under äktenskapsliknande förhållanden.s. 2000

2.Ett andra stycke skulle innehålla andra konstellationer avseende gärningsman och offer. Här avsågs främst mäns våld mot kvinnor de inte hade en kärleksrelation med, t.ex. mödrar och vuxna döttrar, men också kvinnors våld mot män samt våld i samkönade relationer. Även vuxnas. 2000

3.151 barns våld mot sina föräldrar skulle omfattas. Däremot skulle våld och övergrepp mot minderåriga barn inte omfattas av bestämmelsen, vilket inte motiverades närmare.s. 2000

Grov fridskränkning

1.Regeringen delade inte kommissionens uppfattning om att omyndiga barn inte skulle omfattas av bestämmelsen utan menade att det i stället fanns all anledning att bedöma kränkningar av ett minderårigt barn som ”minst lika allvarliga som kränkningar av vuxna personer”. Också barn omfattas därmed av bestämmelsen så som den slutligen kom att utformas.s. 2001

2.Med närstående i BrB 4:4a avses således enligt motiven till bestämmelsen i första hand en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande, t.ex. någon som är eller har varit gift med gärningsmannen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Vidare inkluderas personer som är närstående till gärningsmannen på annat sätt, t.ex. gärningsmannens mor eller far, syster eller bror eller andra nära släktningar. Som närstående räknas också barn till gärningsmannen och barn till en person som gärningsmannen bor eller har bott med (styvbarn). Att någon är att betrakta som närstående innebär normalt sett, enligt motiven, att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans.s. 2001

3.Med utgångspunkt i motiven kan slutsatsen dras att maka/make eller sambo, liksom släkt i rakt upp- och nedstigande led är närstående till gärningsmannen. Även barn till den person som gärningsmannen bor eller har bott med inkluderas i närståendebegreppet. Till skillnad från kommissionens förslag anges inte uttryckligen i bestämmelsen att även 152 samkönade relationer omfattas, men sådana relationer torde inkluderas i lokutionen ”en person till vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande”. Men motiven öppnar också upp för att andra än de där uppräknade kan vara närstående till gärningsmannen. Det anges att begreppet närstående i första hand avser en person med vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande. Uppräkningen av andra närstående är inte uttömmande och räckvidden av att vara nära släkt med gärningsmannen på annat sätt (utan att vara förälder, syskon eller barn till gärningsmannen) anges inte. Det torde innebära att också andra personer under vissa förutsättningar kan vara att betrakta som närstående. Vilka omständigheter som ska föreligga för att man ska kunna betrakta någon som närstående i bestämmelsens mening anges dock inte närmare i motiven.s. 2001

4.Att närståendebegreppet för sin tillämpning normalt förutsätter att gärningsmannen och den kränkta bor eller har bott tillsammans, visar också på att det även kan förekomma fall där parterna inte bor eller har bott tillsammans. I NJA 2004 s. 97 prövades frågan om närståendebegreppet också kunde anses omfatta par som utan att vara sammanboende levde i en fast parrelation. HD konstaterade att begreppet närstående utifrån lagstiftarens syfte även kan innefatta fall då en man och en kvinna – eller två personer av samma kön – lever i en fast parrelation utan att bo tillsammans.s. 2002

Tidigare närstående

1.Av ordalydelsen framgår att bestämmelsen också omfattar tidigare närstående personer. Detta motiverades med att kränkningarna ofta kan fortsätta efter, och ibland också inleds först i samband med, att förhållandet upphör. Efter införandet av brottet olaga förföljelse i BrB 4:4b, år 2011, torde flera fall där kränkningar av tidigare närstående börjat efter att förhållandet upphört även kunna bedömas utifrån denna bestämmelse. Av motiven till bestämmelsen om olaga förföljelse framgårs. 2002

2.153 dock att det i de fall där brotten riktats mot en närstående och övriga förutsättningar föreligger, ska gärningarna i första hand bedömas som fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4a, dvs. om samma gärningar utgör brott enligt båda bestämmelserna, så ska fridskränkningsbrottet ha företräde. Innebörden av tidigare närstående får också betydelse i och med att brottskatalogen för fridskränkningsbrotten sedan år 2013 omfattar överträdelse av kontaktförbud. Frågan aktualiseras om det finns någon gräns för hur länge man kan anses vara ”tidigare närstående”, dvs. om det finns en bortre gräns för när ett närståendeförhållande som har upphört kan inverka på den straffrättsliga bedömningen. Rimligtvis borde det förhållandet att gärningsman och offer varit tidigare närstående få en minskad betydelse ju längre tiden går, men också arten och frekvensen av den aktuella brottsligheten torde påverka bedömningen.s. 2002

Indelningen i två brottsrubriceringar

1.Lagtexten är indelad i två stycken där det första stycket avser brottet grov fridskränkning och där det andra stycket avser grov kvinnofridskränkning och specialreglerar fall där gärningsmannen är en man och den utsatta en kvinna. I Kvinnovåldskommissionens förslag anges som motiv till indelningen att lagtexten på detta sätt bättre skulle beskriva verkligheten och att det i de övervägande antalet fall är män som utsätter kvinnor för kränkningar. Utmärkande för detta beteende var enligt kommissionen att 154 kränkningen sker på grund av kön, ett förhållande som skulle tydliggöras genom att bestämmelsen delades upp i två stycken.s. 2003

2.Regeringen instämde i kommissionens förslag om en indelning av bestämmelsen i två brott. Även om kvinnor som är gifta eller sammanboende med gärningsmannen under äktenskapsliknande förhållanden också omfattas av begreppet närstående, ansågs en egen brottsrubricering för dessa fall vara särskilt värdefull. På så sätt markerades, vilket ansågs vara av värde inte minst av pedagogiska skäl, den särskilda kränkning som brott mot en närstående kvinna utgör. En särreglering av dessa fall ansågs också på ett värdefullt sätt synliggöra omfattningen av mäns våld mot kvinnor. För att följa brottsbalkens könsneutrala systematik och utformning skulle denna särreglering emellertid införas i ett andra stycke – och inte som i kommissionens förslag i ett första stycke.s. 2004

3.Med hänsyn till att rekvisiten i de båda styckena skiljer sig åt endast i fråga om mot vem brottet begås aktualiseras frågan om indelningen i två brottsrubriceringar ska anses innebära att mäns våld mot kvinnor (som de är eller har varit gifta eller sambos med) generellt kan bedömas vara mer straffvärt än våld som t.ex. begås i samkönade relationer eller av en kvinna mot en man. Bör med andra ord, brott som bedöms som grov kvinnofridskränkning generellt åsättas ett högre straffvärde än om samma gärningar begås mot en närstående enligt första stycket. Utifrån motiven till bestämmelsen bör dock så inte vara fallet. Här anges i stället att det främst är av pedagogiska skäl som mäns våld mot kvinnor har fått en särskild brottsrubricering.s. 2004

4.Frågan om behovet av en särskild reglering för fall där gärningarna begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har var gift med eller som han bor eller har sammanbott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden togs även upp vid översynen av fridskränkningsbrotten. I motiven till 2013 års lagändring konstateras, när det gällers. 2004

5.155 den särskilda regleringen i andra stycket, att även om det förekommer att såväl kvinnor använder våld mot närstående män som att våld förekommer i samkönade relationer, drabbar den typ av brottslighet som bestämmelsen tar sikte på främst kvinnor, varför det alltjämt fanns skäl att behålla den särskilda brottsrubricering som är inriktad på mäns våld mot kvinnor. Uttalandet skulle, mot bakgrund av de tidigare motivuttalandena, kunna tolkas så att indelningen i två brottsrubriceringar har en betydelse eller innebörd som går utöver en rent pedagogiska.s. 2004

Närståendebegreppet i NJA 2004 s. 97

Inledning

1.Den närmare innebörden av begreppet närstående i fridskränkningsbrottet och tillämpningen vid relationer där gärningsmannen och den utsatte inte bor tillsammans prövades i NJA 2004 s. 97. Fallet är av betydelse då det är det enda där HD behandlar närståendebegreppet i BrB 4:4a och har haft stor betydelse för hur begreppet tolkas i rättstillämpningen. Utöver att HD behandlar de omständigheter som kan ligga till grund för bedömningen av att någon är närstående till gärningsmannen, öppnar avgörandet också upp för att flera personkategorier än de som ges som exempel i förarbetena till bestämmelsen kan vara att betrakta som närstående. Vidare tar HD också upp förhållandet mellan det första och andra stycket i bestämmelsen, dvs. domstolen klargör relationen mellan grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning samt hur de båda styckena avgränsas mot varandra.s. 2005

2.Frågan i målet var om en flickvän som den åtalade mannen hade ett förhållande med, men inte sammanbodde med, var att betrakta som när156 stående i den mening som avses i fridskränkningsbrottens första stycke (grov fridskränkning). Mannen hade vid sex tillfällen under cirka ett års tid misshandlat sin flickvän och vid ett av dessa tillfällen också gjort sig skyldig till olaga hot mot henne. Utgångspunkten vid HD:s prövning var att mannen gjort sig skyldig till de brott hovrätten funnit styrkta samt att var och en av dessa gärningar utgjort ett led i en upprepad kränkning av kvinnans integritet och varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla.s. 2005

3.Den tilltalade invände att han inte var närstående till kvinnan eftersom de inte bott tillsammans och att han därför skulle dömas för de enskilda gärningar han befunnits skyldig till. Vad HD hade att pröva var därmed om närståendebegreppet i första stycket även omfattade relationer där ett par inte bor tillsammans. Vidare var frågan i HD om bestämmelsens andra stycke (grov kvinnofridskränkning) innebar en inskränkning av bestämmelsens tillämpningsområde i alla fall där gärningsmannen var en man och offret en kvinna men inte – på det sätt som krävs enligt andra stycket – är gifta eller har varit gifta eller sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden. Frågan uppstod som en konsekvens av att lagstiftaren dels valt att skilja situationer där män förövat brott mot kvinnor (andra stycket) från andra situationer (första stycket), dels valt att formulera det stycke som tar sikte på mäns brott mot kvinnor, dvs. det andra stycket, på ett snävare sätt än det första.s. 2006

Närstående utan att vara sammanboende

1.HD konstaterade inledningsvis att närståendebegreppet inte har någon sådan entydig innebörd vare sig i juridiskt eller i allmänt språkbruk att det framstår som uteslutet att tillämpa det på en man och en kvinna som lever i ett fast parförhållande utan att vara sammanboende. Det kunde därför inte i sig anses strida mot den straffrättsliga legalitetsprincipen att även sådana relationer skulle inbegripas vid en tolkning av bestämmelsen. HD konstaterar därefter att bestämmelsen tillkommit för att markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot personer i nära relationer ochs. 2006

2.157 att motivens definition av närstående inte innehöll någon uttömmande precisering av begreppet. I stället angavs i motiven att med närstående i första hand avsågs en person med vilken gärningsmannen har eller har haft ett förhållande. Detta kunde enligt HD tolkas så att också andra personer kan vara att betrakta som närstående. Vid prövningen om en sådan tolkning var förenlig med paragrafens syfte och uppbyggnad fann HD att motivuttalandena talade för att begreppet närstående avsetts att innefatta även fall då två personer (en man och en kvinna, eller två personer av samma kön) utan att vara sammanboende levt i en fast parrelation.s. 2006

3.Vad som skulle kunna anses tala emot tolkningen att även parrelationer där en man och en kvinna som inte bor eller har bott tillsammans omfattades av första stycket var ordalydelsen i bestämmelsens andra stycke om grov kvinnofridskränkning. Denna kunde enligt HD uppfattas som en uttömmande reglering för sådana fall där gärningsmannen är en man och den kränkta personen en kvinna. HD konstaterade att om fall som inte omfattades av avgränsningen till äktenskap och samboförhållanden kunde hänföras till första stycket och bestraffas enligt samma straffskala, skulle denna avgränsning bli i det närmaste meningslös.s. 2007

Förhållandet mellan första och andra stycket

1.HD ansåg att ordalydelsen i bestämmelsens andra stycke närmast talade för att parrelationer där mannen och kvinnan är i ett förhållande utan att vara sammanboende föll utanför tillämpningsområdet för grov fridskränkning. Även om uttalandena i lagmotiven var delvis motsägelsefulla saknades dock, enligt HD, skäl att anta att specialregleringen i bestämmelsens andra stycke varit avsedd att begränsa räckvidden av bestämmelsens första stycke i vidare mån än att fall som uttryckligen omfattades av andra stycket skulle betecknas grov kvinnofridskränkning. Med hänsyn till att syftet med fridskränkningsbrotten var att kunna åsätta upprepade kränkningar i nära relationer ett högre straffvärde och en mera adekvat brottsrubricering skulle, enligt HD, en mera långtgående begränsning framstå som omotiverad.s. 2007

2.Utifrån bestämmelsens syfte konstaterade HD följaktligen att begreppet närstående i första stycket måste antas inbegripa även fall då gärningarna begåtts av en man mot en kvinna med vilken han utan att vara sammanboende levt i en fast parrelation med. Det faktum att brott förövade 158 av en man mot en kvinna särregleras i andra stycket hindrar alltså inte att sådana fall (också) kan bedömas enligt första stycket.s. 2007

Omständigheter som kan göra att någon

1.är att anse som närstående Även om mannen och kvinnan inte haft sådant gemensamt bohag eller gemensam ekonomi som avses i lagen om samboförhållanden, menade HD att det i målet hade framkommit att det förelegat en känslomässig bindning mellan mannen och kvinnan samt att de var ett etablerat par som umgåtts med varandra på ett sätt som var väl jämförbart med vad som kunde vara fallet i ett samboförhållande och mellan äkta makar.s. 2008

2.De omständigheter som domstolen anför till stöd för slutsatsen att paret var att anse som närstående var att mannen och kvinnan hade tillbringat fritiden tillsammans, att de hade sovit över hos varandra två till tre dagar i veckan och vanligtvis hade gemensam mathållning. Paret hade också vissa personliga tillhörigheter hos varandra och mannen vistades i kvinnans lägenhet även då hon inte var hemma. Mannen och kvinnan betraktade sig som ett par och sågs även av andra som ett par. Vidare hade förhållandet vid första gärningstillfället pågått mer än ett halvår och totalt kommit att vara i mer än ett och ett halvt år. Den omständigheten att förhållandet vid ett tiotal tillfällen tagit slut för att sedan återupptas efter några dagar berördes inte av domstolen. HD konstaterar att det förelegat en sådan känslomässig och praktisk bindning av inte obetydlig varaktighet mellan kvinnan som var av sådan karaktär att hon befann sig i en sådan särskilt utsatt situation som avsågs i de allmänna utgångspunkterna som legat till grund för regleringen. Kvinnan var därför att betrakta som närstående till mannen i den mening som anges i BrB 4:4a st. 1. Att båda haft tillgång till egen bostad medförde, enligt domstolen, inte någon annan bedömning.s. 2008

3.Med hänvisning till avgörandet kan alltså par som inte bor tillsammans betraktas som närstående om förhållandet är jämförbart med ett samboförhållande eller ett förhållande mellan äkta makar. En omständighet som visar på att förhållandet är jämförbart med ett samboförhållande är att det har förelegat en känslomässig bindning mellan mannen och kvinnan att de uppfattar sig själva, och av andra ses, som ett par. En annan omständighet är om det förelegat en praktisk bindning mellan parterna. Detta kan ta sig uttryck genom att paret t.ex. tillbringar mycket tid hos varandra, att de har en gemensam mathållning eller att de har personliga tillhörigheter is. 2008

4.159 varandras bostäder. Ytterligare en omständighet är att förhållandet bör ha varit av viss varaktighet, eller åtminstone varit av inte obetydlig varaktighet. De faktorer som är av betydelse torde framför allt vara sådana som bidrar till att den kränkta befinner sig i en sådan särskilt utsatt situation som motiverar det straffskydd bestämmelsen är avsedd att ge.s. 2008

Lagtolkning i bestämmelsens anda

1.HD:s bedömning och tolkning av närståendebegreppet i NJA 2004 s. 97 har bl.a. diskuterats i en artikel av Monica Burman. Burman menar att avgörandet innehåller ett ovanligt tydligt brottsofferperspektiv och att detta bl.a. framgår av tolkningen av vad en fast parrelation är. HD beskriver en fast parrelation som en relation som präglas av en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet som därför kan innebära att den ena parten befinner sig i en sådan särskilt utsatt situation som fridskränkningsbrotten tar sikte på.s. 2009

2.Burman menar vidare att brottsofferperspektivet förstärks av att de känslomässiga och relationella aspekterna får relativt stor betydelse i HD:s argumentation för att mannen och kvinnan är att anse som närstående. Vad som pekar på detta, menar Burman, är t.ex. bedömningen av varaktigheten av förhållandet där HD inte lägger någon större vikt vid att förhållandet vid ett tiotal tillfällen kortvarigt tagit slut. Inte heller platsen för gärningarna verkar, enligt Burman, ha haft någon nämnvärd betydelse då två av de sex misshandelsgärningarna samt det olaga hotet begåtts utomhus utan anknytning till någon av parternas bostad. Som Burman påpekar tycks HD inte lägga någon större vikt vid de yttre omständigheterna för relationen. Genom att flytta fokus från ”hemmet” som en viktig faktor kan HD sägas göra bedömningen på ett sätt som är troget de utgångspunkter som legat till grund för regleringen. 160s. 2009

Betydelse för tolkning av begreppet inom andra områden

1.NJA 2004 s. 97, har också fått betydelse på andra rättsområden. Bland annat har begreppet närstående vid vittnesplikt (RB 36:3) fått en utökad innebörd med hänvisning till NJA 2004 s. 97. I NJA 2007 s. 874, om vittnesplikten, ansåg HD att det får anses stå klart att begreppet närstående har avsetts omfatta personer som är eller har varit sambor. Härmed måste enligt HD, med hänvisning till NJA 2004 s. 97, jämställas situationer då två personer utan att vara sambor lever eller har levt i en fast parrelation med en praktisk och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet. Med hänsyn till att bestämmelsen (RB 36:3) har avsetts ta sikte på familjemässiga relationer måste, anger HD, också situationer då två personer har eller väntar barn tillsammans inbegripas. Det förhållande att två personer har eller väntar barn tillsammans, utan att de för den skull lever tillsammans, skulle också kunna vara en sådan omständighet som kan medföra att den ena parten befinner sig i en sådan beroendeställning till den andra att denna kan befinna sig i en sådan särskilt utsatt situation som aves i BrB 4:4a. Det är dock inte helt klart att den utsatta då kan anses närstående i bestämmelsens mening. En sådan bedömning beror givetvis på parternas relation i stort och måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.s. 2010

Närståendebegreppet med utgångspunkt