NJA 2015 s. 31 (fader och bror) där de gärningar som fadern och brodern gjort sig skyldiga visserligen haft till syfte att hjälpa H.H.A att undkomma ansvar för mycket all- varlig brottslighet (försök till mord och försök till grov misshandel) men att gärningarna inte innefattat några särskilt aktiva eller avancerade åtgärder från deras sida och inte heller inneburit att bevisning förstörts eller undanröjts. Att de härutöver hade ett mycket nära släktskapsförhållande till H.H.A med en nära och god relation, gjorde att bedömningen av omständigheterna kring gärningarna ansågs ringa och därmed straffria. Se även NJA 1990 s. 175 (bror) där förhållandet till brodern, tillsammans med att han handlat i stun- dens ingivelse (när han gömde den kniv brodern använt vid den grova misshandeln) och knappast torde ha försvårat utredningen, gjorde att brottet bedömdes som ringa och där- med straffritt. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att det lagstiftaren velat åstad- komma med en regel om ansvarsfrihet var att möjliggöra en friare bedömning än den tidigare gällande regeln, vilken innebär att tidigare straffria fall kan komma att omfattas av straffansvar, samtidigt som möjlighet införs att inte döma till ansvar i situationer som tidigare var straffbelagda. Varken det förhållande att mannen stått sin bror nära eller omständigheterna i övrigt kunde, enligt de skiljaktiga meningarna, leda till att hans gär- ning bedömdes som ringa. Jfr NJA 1990 s. 354 (fästmö) gällande ansvarsfrihetsregeln i BrB 17:2 för försök till främjande av flykt. Omständigheterna ansågs inte vara sådana att ansvarsfrihetsregeln var tillämplig på fästmöns handlande. Grov_fridskränkning_inlaga_tryck-148x215.pdf 1372016-08-15 11:06:10
Hänvisas från p. 6 (s. 1985)
6.Samtidigt med ändringarna i BrB 8:13, ändrades ansvarsfrihetsregeln för närstående vid skyddande av brottsling i BrB 17:11. Enligt bestämmelsen ska ansvar inte dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Det framgår inte uttryckligen att förhållandet avser när136 stående, men den tidigare lydelsen av bestämmelsen avsåg nära släktningar till den brottslige, med vilka avsågs make, trolovad och släktningar i rätt upp- eller nedstigande led samt fosterföräldrar och fosterbarn. En strikt uppräkning ansågs i vissa fall kunna komma att bli alltför snäv, medan den i andra skulle föra för långt. Som förutsättning för ansvarsfrihet skulle i stället beaktas om gärningen med hänsyn till förhållandet mellan de båda personerna och brottets beskaffenhet framstår som försvarlig. I motiven anges att ett handlande från en nära familjemedlem kan framstå som mindre klandervärt än ett som företas av någon som inte kan räknas bland de allra närmaste. Vid bedömning av om brottet är ringa bör således en helhetsbedömning av samtliga omständigheter göras. En motsvarande regel avseende närstående var sedan tidigare införd i BrB 17:12, om främjande av flykt. Även i denna bestämmelse tillmäts närståendeförhållandet stor betydelse vid bedömningen av om brott kan anses ha förövats.s. 1985