Stycket

8.som anställningen varar eller 96 dagar under ett och samma anställningsår. På grund av efterföljande praxis från HFD 2014 ref. 9 I—II upphävde Skatteverket det nyss nämnda ställningstagandet i mars 2014 och med­ 270 delade ett nytt i december 2014.817 Mot bakgrund av den turbulens som varit framstår å ena sidan en koppling till de 72 dagar som finns i lagtex­ ten som adekvat. A andra sidan förefaller tanken att den skattskyldiges vistelsetid i Sverige bör begränsas ytterligare jämfört med möjligheten för en icke utflyttad att vistas stadigvarande här som attraktiv. En normal svensk arbetstagare har 25 dagar semester per år.818 Den norska maximi­ gränsen förefaller mot bakgrund av det som fullt tillräcklig. Vid en eventuell översyn, där en reglering av antal dagar i Sverige övervägs, bör även frågan om valet av kalenderår i stället för tolvmånadersperiod utredas ytterligare. I Sundgrens förslag motiveras valet av kalenderår med att det är praktiskt mot bakgrund av att det sammanfal­ ler med beskattningsåret. Även den norske lagstiftaren har valt att se till inkomståret och inte till en tolvmånaders period, vilket den dock valde att göra för att reglera motsvarigheten till ”stadigvarande vistelse” i Nor­ ge.819 Att se till kalenderår framstår mot bakgrund av detta som ratio­ nellt. Valet av kalenderår (inkomstår) skulle dock lätt kunna kringgås och syftet att begränsa den skattskyldiges vistelse i Sverige skulle inte uppnås. Väljer man kalenderår kan den skattskyldige vistas här i det närmaste fyra månader i rad (november-februari). Ser man till möjligheten till kring­ gående torde tolvmånadersperiod vara att föredra. 6.3.3.5 Avslutande kommentarer I avsnittet har olika rekvisit för att skapa en utsträckt hemvistregel disku­ terats. De tre rekvisiten är (1) begränsad skattskyldighet i utlandet, (2) bostad i Sverige och (3) viss maximial vistelsetid i Sverige. Det förslag som har diskuterats och som baseras på det första och tredje kriteriet framstår som allt för komplext. Vid en närmare analys framstår dess­ utom bostad som ett lämpligare kriterium. Skälen för detta är den vikt en sådan tidigare har haft i praxis, att även andra nordiska länder betonar bostadens betydelse och att innehav av bostad även är en parameter som beaktas i skatteavtalsrättlig kontext. Som framgått ovan kan med för­ del bostäder som utgjort den skattskyldiges permanentbostad före flytt beaktas. Om den praxis som redan finns avseende permanentbostäders. 90