1.Makt kan, som klargjordes i avsnitt 6.1, beskrivas både som en relation och som en aktivitet. Makt utövas inom ramen för ojämlika relationer. Alla medborgare kan sägas ha en underordnad ställning i relation till det allmänna.[^1286] Även den som bedöms ha fullständig förmåga att agera förs. 73
2.431 sin sak inom rätten, befinner sig i ett underläge gentemot det allmännas representanter på grund av dessas tolkningsföreträde och befogenheter. För personer med utvecklingsstörning, vars funktionsnedsättning innebär en begränsning av förmågan att förstå komplexa och abstrakta företeelser, kan dock denna underordning antas vara mer uttalad än för andra medborgare. Underordningen kan även uppfattas som mångskiktad, genom att flera olika underordningsmekanismer aktualiseras.s. 73
3.För det första är personer med utvecklingsstörning i många fall beroende av stöd från det allmänna för sina dagliga liv, vilket innebär att de får en beroendeställning i relation till rättstillämparna på myndighetsnivå och i domstolarna. Rättstillämparna har en överordnad position dels som representanter för det allmännas makt att ge eller inte ge detta stöd, dels som de som behärskar orden – beskrivningarna av verkligheten – i rollen som uttolkare och tillämpare av rätten. Rättstillämparna kan även sägas ha ett övertag på grund av att funktionsnedsättningens yttringar innebär svårigheter för personer med utvecklingsstörning att förstå spelets regler. Hur dessa personers ställning som självbestämmande subjekt tillvaratas i samband med rättens tillämpning är således en fråga om makt: makten att tillmötesgå eller avfärda den enskildes viljeyttringar, makten att tolka dessa viljeyttringar i rätten, och makten att bestämma gränserna för individernas möjligheter att i faktisk mening vara subjekt.s. 74
4.Nedan undersöks genom exempelfall i formen av åtta kammarrättsavgöranden hur dessa personers verklighetsbeskrivningar och viljeuttryck tas emot i rättstillämpning. Rättsfallen analyseras på två sätt. En första analys följer i direkt anslutning till varje rättsfallsreferat. Den avser det sätt på vilket rättstillämparna – kommunernas socialnämnder, förvaltningsrätt och kammarrätt – tillvaratar och tolkar de verklighetsbeskrivningar och viljeyttringar som lämnas av personer med utvecklingsstörning (eller deras ställföreträdare). Frågan att besvara är om de enskilda får gehör i ställningen som självbestämmande subjekt. Rättsfallen analyseras därefter även samlat i avsnitt 6.3.3.3 med fokus på hur rätten som normaliserande makt skapar subjekt. 432s. 74
5.Rättsfall 1:[^1287] I målet prövades rätt till kontaktperson för en man som till-s. 75
6.hörde personkrets 1 enligt LSS 1 §, vilken omfattar personer med utveck-s. 75
7.lingsstörning, autism och autismliknande tillstånd. Mannen var tidigares. 75
8.beviljad boende i gruppbostad och daglig verksamhet. I insatsen gruppbo-s. 75
9.stad ska enligt LSS 9 e § ingå fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter.[^1288]s. 75
10.Mannen anförde i länsrätten att han hade behov av en kontaktperson utan-s. 75
11.för personalgruppen eftersom personalen på boendet inte kunde ägna sigs. 75
12.enbart åt fritidsverksamhet för de boende. Mannen önskade sig mer fri-s. 75
13.tidsaktiviteter efter eget val. Av socialnämndens utredning i målet framgicks. 75
14.att mannens egna intressen och önskemål avseende fritidsaktiviteter togss. 75
15.tillvara inom gruppboendet genom en individuell fritidsplan, och att man-s. 75
16.nen hade haft möjlighet att genom personal på boendet gå på ishockey- ochs. 75
17.handbollsmatcher. Socialnämnden ansåg mot denna bakgrund att mannens. 75
18.inte hade något behov av kontaktperson. Genom boendet hade han tillgångs. 75
19.till fritidsaktiviteter både enskilt och i grupp, och han hade kontakt med sins. 75
20.familj och särskilt sin bror. Socialnämnden avslog mannens ansökan meds. 75
21.motiveringen att syftet med kontaktperson (enligt nämnden) är att mot-s. 75
22.verka isolering när vänkontakt eller kontakt med anhöriga saknas. Mannens. 75
23.ansågs inte riskera någon isolering.s. 75
24.Länsrätten bedömde att eftersom mannen i målet hade önskemål om atts. 75
25.komma ut i samhället i högre grad än vad som kunde tillgodoses genoms. 75
26.gruppboendet, hade han ett behov av en kontaktperson. Mot bakgrund avs. 75
27.att syftet med LSS är att den funktionshindrade i möjligaste mån ska få levas. 75
28.som andra och delta fullt ut i samhället i den utsträckning som han eller hons. 75
29.önskar, ansåg länsrätten att mannens önskemål fick anses ingå i sådana godas. 75
30.levnadsvillkor som den enskilde ska tillförsäkras genom LSS, och att hans. 75
31.således hade rätt till kontaktperson.s. 75
32.Kammarrätten ändrade dock beslutet. Socialnämnden påpekade i sitts. 75
33.överklagande att ”det finns en skillnad mellan önskemål och behov. Läns-s. 75
34.rättens dom får långtgående konsekvenser och innebär enligt nämndenss. 75
35.mening en utvidgad tolkning av lagen. Domen medför att önskemål ochs. 75
36.behov kan vara liktydiga.” Kammarrätten motiverade sitt beslut att intes. 75
37.bevilja den sökta insatsen med att mannen mot bakgrund av de uppgifters. 75
38.som framkommit i målet inte kunde anses vara isolerad i den mening soms. 75
39.avses i lagens förarbeten. I rättsfall 1 tillmäter länsrätten den enskildes önskemål stor vikt vid bedömningen av att ett behov föreligger som berättigar till insats. Socialnämnden avfärdar däremot mannens beskrivning, och anför att han inte har något behov av kontaktperson eftersom han inte kan anses riskeras. 75
40.433 någon isolering. Påpekandet från nämnden i överklagandet till kammarrätten om att det är skillnad mellan behov och önskemål, innebär att den enskildes verklighetsbeskrivning och viljeyttring ifrågasätts, till förmån för en formellrättslig argumentation om lagens uttolkning och om vilket behov som kan anses uppfyllt genom en viss insats (boendet). Den enskilde reduceras som självbestämmande subjekt. Hans behov blir till ”saken” som det tvistas om.s. 75
41.Kammarrätten avgör inte målet med utgångspunkt i den enskildes beskrivning av behov av en kontaktperson, utan finner att rätt inte föreligger eftersom mannen inte anses vara isolerad i den mening som avses i lagens förarbeten. Vad som avses med att vara isolerad klargörs dock inte av kammarrätten. Som framgått ovan sägs inte i förarbetena att det är ett krav för rätt till kontaktperson att den sökande kan betraktas som isolerad. Det förklaras inte heller vad som avses med isolering.[^1289] Däremot poängteras i förarbetena att det ska vara den enskildes uttryckta behov som ska styra bedömningen, men mannen får trots detta inget gehör för sin beskrivning av behoven.s. 76
42.Rättsfall 2:[^1290] Rätten till kontaktperson prövades för en man som tillhördes. 76
43.personkrets 1 i LSS och som redan var beviljad gruppbostad och dagligs. 76
44.verksamhet. Mannen hade varit beviljad kontaktperson innan han bevil-s. 76
45.jades gruppbostad. Kommunen hade nu beslutat att sådan rätt inte längres. 76
46.förelåg, eftersom behoven ansågs tillgodosedda genom gruppboendet. Man-s. 76
47.nen anförde att han hade behov av kontaktperson för att kunna komma uts. 76
48.bland människor och bryta den isolering som han upplevde genom problems. 76
49.med att kommunicera med och ha ett socialt utbyte med de övriga boendes. 76
50.i gruppbostaden. I de aktiviteter som företogs inom gruppboendet kundes. 76
51.aktiviteterna inte anpassas efter mannens egna önskningar och behov. Man-s. 76
52.nen önskade en kontaktperson för att under aktiviteter tillsammans meds. 76
53.denne kunna ”kommunicera och reflektera, få omedelbar uppmärksamhet,s. 76
54.hjälp och möjlighet att byta aktivitet utan att det drabbar andra.” I över-s. 76
55.klagandet till länsrätten anförde mannen att han, i likhet med andra, ickes. 76
56.funktionshindrade personer, ville ha möjlighet att göra vad han ville på sins. 76
57.fritid utan att som 34-åring vara hänvisad till sina föräldrar.s. 76
58.Länsrätten anförde att det var ostridigt i målet att mannen hade behovs. 76
59.av kontakt med andra människor vid sidan av sin familj som han träffades. 76
60.vid något tillfälle varje vecka. Dock bedömde länsrätten att mannen genoms. 76
61.redan beviljade insatser i form av gruppboende och daglig verksamhet ochs. 76
62.de aktiviteter som företogs inom ramen för dessa i form av musikcirkel ochs. 76
63.bowling, inte kunde anses vara i behov av insatsen kontaktperson enligt LSS 434s. 76
64.för att uppnå goda levnadsvillkor. Överklagandet avslogs. Kammarrättens. 77
65.fann att mannen genom de redan beviljade insatserna, de aktiviteter soms. 77
66.mannen faktiskt företog och kontakten med anhöriga, inte kunde ”ansess. 77
67.isolerad i den mening som avses i lagens förarbeten”. Rätt till kontaktpersons. 77
68.förelåg således inte. Mannen i fall 2 beskriver sin upplevelse av att sakna en vän att företa aktiviteter och samtala med. Han påtalar även sin ställning som vuxen, och det därmed berättigade i att inte behöva vara hänvisad till sina föräldrar för att kunna komma ut i samhället eller för medmänsklig samvaro. Kommunens argument om att behoven är tillgodosedda genom de insatser mannen redan har, motsägs av mannens verklighetsbeskrivning. Länsrätten bedömer att mannen har så många aktiviteter att han får anses ha goda levnadsvillkor. Har den enskilde goda levnadsvillkor så anses inget behov finnas.s. 77
69.Även kammarrätten i rättsfall 2 utgår i sin bedömning från om mannen kan anses vara isolerad eller inte, vilket han inte befinns vara. Vad kammarrätten menar med isolerad framgår inte heller i detta fall. Det faktum att mannen själv beskriver en upplevelse av isolering tillmäts ingen betydelse. Beskrivningen godtas inte av kammarrätten. Mannen får inget gehör för sin beskrivning av att behöva insatsen.s. 77
70.Rättsfall 3:[^1291] Rätten till kontaktperson prövades för en 83-årig kvinna meds. 77
71.utvecklingsstörning, vars hela kontaktnät bestod av personal och de tres. 77
72.andra boende i kvinnans gruppbostad. Kvinnan var sedan tidigare bevil-s. 77
73.jad ledsagarservice för att kunna företa längre utflykter såsom att hälsa pås. 77
74.hennes bror. På grund av de övriga boendes hälsotillstånd var möjlighetens. 77
75.att företa fritidsaktiviteter eller kulturella aktiviteter genom gruppboendets. 77
76.mycket begränsad. Kvinnan menade att hon var i behov av en kontakt-s. 77
77.person som kunde ”ägna sig enbart åt henne med regelbundet intervall”.s. 77
78.Hon behövde ha någon som kunde stimulera henne och hjälpa henne meds. 77
79.exempelvis kommunikation med släktingar och att ta del av kultur- ellers. 77
80.fritidsaktiviteter.s. 77
81.Länsrätten avslog överklagandet med motiveringen att kvinnan var gam-s. 77
82.mal och genom boendet fick anses vara tillförsäkrad att hennes behov vars. 77
83.tillgodosedda. Kammarrätten fann dock att kvinnan i praktiken var så iso-s. 77
84.lerad att hon hade behov av personlig kontakt med ytterligare någon persons. 77
85.att vara förtrolig med, varför överklagandet bifölls. Även i detta fall är det frågan om den enskilde kan anses isolerad eller inte som fäller avgörandet. Jämfört med rättsfall 1 och 2 kan sägas atts. 77
86.435 kvinnans tillvaro framstår som ovanligt innehållslös. Därmed anser kammarrätten att kvinnan är så isolerad att hon behöver en annan person (än de boende i gruppbostaden och personalen) att ”vara förtrolig med”. Kvinnan själv efterfrågar i första hand möjligheterna att tillsammans med en kontaktperson företa aktiviteter, mer än en utökad medmänsklig kontaktyta. En kontaktperson kan tillgodose båda dessa behov. Det kan noteras hur kammarrätten i sin motivering tar fasta på andra behov än de som kvinnan själv ger uttryck för. De enskilda i rättsfall 1 och 2 framförde specifika önskemål om utökad medmänsklig kontaktyta, men där fälldes istället avgörandena om att behov inte förelåg mot bakgrund av deras, jämförelsevis, aktiva liv. Deras beskrivningar av behov ställdes åt sidan, och detsamma kan även sägas om kvinnan i rättsfall 3. Även om hon beviljades insatsen så motiverades inte beslutet med hänvisning till hennes egna beskrivningar av behovet. Behovet förefaller tvärtom vara bedömt genom en värdering av hennes livssituation.s. 77
87.Rättsfall 4:[^1292] Rätt till kontaktperson prövades för en ung man som tillhördes. 78
88.personkrets 1 i LSS och som nyligen hade beviljats, men ännu inte flyttats. 78
89.till gruppbostad. Mannen var tidigare beviljad kontaktperson, och anfördes. 78
90.att han för att behålla sitt sociala liv, sin trygghet och säkerhet, behövde dens. 78
91.kontaktperson som sedan tidigare var hans ”kompis”, som ville vara meds. 78
92.honom och som han kunde följa med på folkrace, bilutställningar, fotbolls. 78
93.etc. Personalen på gruppbostaden kunde visserligen följa honom på liknan-s. 78
94.de aktiviteter som ledsagare, men kunde inte ersätta behovet av en kompis.s. 78
95.Socialnämnden som beslutat att kontaktperson inte längre behövdes,s. 78
96.anförde att mannen redan hade ett fungerande nätverk och att det var perso-s. 78
97.nalen på boendets uppgift att vara mannen behjälplig med att leta upp ochs. 78
98.genomföra aktiviteter som han fann roliga. Gruppbostadsinsatsen skulles. 78
99.täcka mannens enskilda behov och tillförsäkra honom goda levnadsvillkor.s. 78
100.Av utredningen i målet framgick att den kontaktperson som mannen hafts. 78
101.var i hans ålder, och att han var den som letade upp aktiviteter för dem atts. 78
102.göra tillsammans såsom att gå på konsert, åka skidor i fjällen, eller titta pås. 78
103.svenska rallyt.s. 78
104.Både länsrätten och kammarrätten bedömde att mannen var i behov avs. 78
105.en kontaktperson som komplement till gruppbostadsinsatsen. Kammar-s. 78
106.rätten påpekade särskilt att mannen ifråga var ung, och hade rätt att levas. 78
107.som andra i samma ålder. Mannens intressen skulle enligt kammarrättenss. 78
108.bedömning med största sannolikhet inte kunna tillgodoses inom ramen förs. 78
109.gruppbostaden, varför han inte kunde anses uppnå goda levnadsvillkor utans. 78
110.kontaktperson. Insatsen beviljades. 436 I detta fall betonas mannens ålder – hans ungdom framhålls särskilt av kammarrätten. Det uttryckta behovet av att kunna göra saker som andra i hans ålder tillmäts stor betydelse. Mannens beskrivning av vad han och kontaktpersonen gjort tillsammans, vilka intressen han har och den stora betydelse som kontaktpersonen har haft för mannen på det personliga planet, förefaller till skillnad från rättsfall 1, 2 och 3 ha tillmätts avgörande vikt vid ställningstagandet till att rätt till kontaktperson förelåg. Mannen får stort gehör för sin egen beskrivning av sina behov.s. 78
111.Rättsfall 5:[^1293] Rätt till kontaktperson prövades för en kvinna som sedan tidi-s. 79
112.gare var beviljad gruppbostad och daglig verksamhet. Socialnämnden ansågs. 79
113.inte att kvinnan var i behov av en kontaktperson eftersom hennes behovs. 79
114.enligt socialnämndens mening tillgodosågs genom de redan beviljade insat-s. 79
115.serna. Länsrätten fann med stöd i vad kvinnan anfört att eftersom hon intes. 79
116.hade några kontakter med anhöriga eller hade några vänner, samt tycktes. 79
117.om att vara ute bland människor och företa sig saker som att promenera is. 79
118.staden, fika och besöka museum m.m., fanns ett behov av kontaktpersons. 79
119.och insatsen skulle beviljas.s. 79
120.Socialnämnden överklagade till kammarrätten, vilken fann att kvinnans. 79
121.genom gruppbostaden och den dagliga verksamheten, egna aktiviteter meds. 79
122.personal en dag per vecka och tillsammans med övriga boende två dagar pers. 79
123.vecka och ibland på helger, inte kunde ”anses vara isolerad i den menings. 79
124.som avses i lagens förarbeten.” Rätt till kontaktperson förelåg således intes. 79
125.enligt kammarrätten. Länsrätten är den instans som i rättsfall 5 tar störst hänsyn till den sökandes verklighetsbeskrivning och önskemål. Beskrivningen av vad kvinnan tycker om och vill göra läggs till grund för länsrättens beslut att bevilja insatsen. Socialnämnden och kammarrätten beaktar inte kvinnas egna upplevelse och beskrivning av denna, utan för istället en formell argumentation för sina avslagsbeslut. Socialnämnden anser inte behov föreligga, eftersom kvinnan redan är beviljad gruppbostad. Inom den insatsen ska enligt LSS 9 e § ingå fritidsverksamhet och kulturella aktiviteter, och därmed anses kvinnans behov av fritids- och kulturella aktiviteter vara tillgodosett.s. 79
126.Kammarrätten tar, liksom i flera av de ovan refererade fallen, ställning till frågan om isolering och finner att kvinnan inte är isolerad i den mening som avses i lagens förarbeten. Inte heller denna gång klargör kammarrätten vad som avses med att vara isolerad. Kvinnans situation bedöms inte med utgångspunkt i hennes egen beskrivning av sina behovs. 79
127.437 av stöd för att komma ut i samhället och öka den medmänskliga kontaktytan, utan genom en högst oklar tolkning av vad som kan betraktas som en isolerad situation. Kvinnan kan därmed inte sägas tillmätas ställning som ett självbestämmande subjekt.s. 79
128.Rättsfall 6:[^1294] I ett annat mål prövades rätt till kontaktperson för en kvinnas. 80
129.med utvecklingsstörning som redan var beviljad gruppboende och dagligs. 80
130.verksamhet, samt fick råd och stöd av en kurator enligt LSS 9 § 1. Kvinnans. 80
131.hade också, vilket framhölls av socialnämnden och även av kammarrätten,s. 80
132.”stöd av god man i ekonomiska angelägenheter”. Kvinnan anförde att hons. 80
133.hade stort behov av stöd av fler personer sedan hennes familjehemsmammas. 80
134.gått bort. Hon hade mått så dåligt att hon varit tvungen att sluta sitt jobbs. 80
135.(daglig verksamhet, min anm.) och det skulle underlätta för henne om hons. 80
136.hade en kontaktperson som hon kunde ”gå ut och hitta på lite trevliga sakers. 80
137.med”. Hennes enda kontakter utanför gruppbostaden var med en familje-s. 80
138.hemssyster vid något tillfälle varje månad. Inga aktiviteter företogs enligts. 80
139.kvinnan tillsammans med de övriga boende inom ramen för gruppbostaden.s. 80
140.Länsrätten bedömde att rätt till kontaktperson förelåg med motiveringens. 80
141.att hennes behov av hjälp med att bryta isolering och få tillgång till fritids-s. 80
142.aktiviteter inte tillgodosågs genom de beviljade insatserna. Socialnämndens. 80
143.anförde i sitt överklagande till kammarrätten, att kvinnan saknade behovs. 80
144.av kontaktperson eftersom hon var ”beviljad både råd och stöd av kurators. 80
145.med samtalskontakt varje vecka och god man som stöd i ekonomiska ange-s. 80
146.lägenheter”. Vidare anförde socialnämnden att kvinnan deltog i aktiviteters. 80
147.på helgerna tillsammans med övriga boende i gruppboendet, exempelviss. 80
148.knytkalas. En dag per vecka deltog hon i en musikgrupp i en annan grupp-s. 80
149.bostad, och två gånger per vecka deltog hon i vuxenundervisning. Vid allas. 80
150.aktiviteterna krävdes dock motiveringsinsatser från personalen för att kvin-s. 80
151.nan skulle övertalas att delta. Kvinnan skulle även, enligt socialnämnden, has. 80
152.uttryckt behov av att vara ensam eftersom ”för mycket umgänge med andras. 80
153.människor kan göra henne stressad”, och hon hade förmåga att ta sig ut pås. 80
154.promenader och gå i affärer på egen hand.s. 80
155.Kammarrätten anförde i de kortfattade domskälen att kvinnan var ”bevil-s. 80
156.jad både samtalskontakt med kurator och god man som stöd i ekonomiskas. 80
157.angelägenheter”, deltog regelbundet i aktiviteter både i och utanför grupp-s. 80
158.bostaden, hade kontakt med familjehemssyskon och med sina medboendes. 80
159.och personalen i gruppboendet. Därav bedömde kammarrätten att kvinnans. 80
160.”inte är så isolerad att hon behöver en kontaktperson för att vara tillförsäk-s. 80
161.rad goda levnadsvillkor”. Rätt till kontaktperson förelåg således inte. Det är oklart varför socialnämnden lyfter fram att kvinnan behöver övertalas till att delta i sådana aktiviteter som anordnas inom ramen för gruppbostaden. Om så är fallet har ingen betydelse för en bedömning 438 av om behov av och rätt till kontaktperson föreligger eller inte. Kvinnans egen viljeförklaring avfärdas av både socialnämnden och kammarrätten, men med olika argument. Kammarrätten väljer återigen att knyta behovsprövningen till frågan om kvinnan kan anses isolerad eller inte. Det kan särskilt noteras hur kontakten med de andra boende och personalen i gruppbostaden framhålls av kammarrätten i bedömningen av om kvinnan kan anses isolerad eller inte. Hennes egen beskrivning av att känna sig ensam efter att hennes familjehemsmamma gått bort och att hon inte har några andra kontakter utanför omsorgens verksamhet än sin syster som hon träffar någon gång per månad, får hon inget gehör för. Budskapet som förmedlas genom domslutet är att kvinnan har människor omkring sig i omsorgsverksamheten, och att detta bör vara tillräckligt för en person med utvecklingsstörning.s. 80
162.Vidare kan det i detta fall läggas märke till att när kammarrätten motiverar avslagsbeslutet så är formuleringen en annan än i avslagsbesluten på samma tema i tidigare refererade fall. Här skriver kammarrätten att kvinnan ”inte är så isolerad att hon behöver en kontaktperson för att vara tillförsäkrad goda levnadsvillkor”. (min kurs.) I tidigare fall motiverades avslagen med att den enskilde inte ansåg vara isolerad i den mening som avses i lagens förarbeten. Motiveringen i rättsfall 6 kan jämföras med en annan kammarrättsdom,[^1295] där rätt till kontaktperson nekades en kvinna med utvecklingsstörning med samma motivering: att hon ”inte kan anses vara så isolerad att hon behöver en kontaktperson för att vara tillförsäkrad goda levnadsvillkor”.s. 81
163.Formuleringen kan tolkas som att goda levnadsvillkor inte anses utesluta att den enskilde är ”lite isolerad.” Alternativt kan motiveringen tolkas som att en viss isolering betraktas som ett så givet levnadsvillkor för personer med utvecklingsstörning att det krävs isolering utöver det vanliga för att rätt till kontaktperson ska föreligga. Båda tolkningarna får anses vara lika otillfredsställande för den som uttryckt ett behov av en kontaktperson. Budskapet blir att isolering i viss mån är något som får tålas när en person har en utvecklingsstörning.[^1296]s. 81
164.439s. 81
165.Rättsfall 7:[^1297] Rätt till kontaktperson prövades för en 32-årig man meds. 82
166.utvecklingsstörning. Mannen hade tidigare haft kontaktperson, men social-s. 82
167.nämnden ansåg att han inte längre hade ett sådant behov i sin livsföring. Avs. 82
168.utredningen i målet framgick att mannen ifråga redan var beviljad gruppbo-s. 82
169.ende och daglig verksamhet, att han hade en moster i samma stad (dit hans. 82
170.flyttat för att komma närmare sin, vad det verkar, enda anhörig) och en gods. 82
171.man, att han var aktiv i FUB,[^1298] samt att han aktivt deltog i regelbundnas. 82
172.dansträffar anordnade för personer med utvecklingsstörning. Därmed ansågs. 82
173.kammarrätten att mannens behov av fritidsaktiviteter var tillfyllest, att hans. 82
174.inte förde en isolerad tillvaro utan tvärtom genom gruppbostaden, dens. 82
175.anpassade sysselsättningen och de fritidsaktiviteter han företog sig, inte hades. 82
176.”drabbats av en social isolering som motiverar att han ska beviljas insatsens. 82
177.kontaktperson”. Mannen uttrycker en önskan om utökad mänsklig kontaktyta utöver andra personer med funktionsnedsättning eller personal av olika slag. Hans situation bedöms dock vara ”tillfyllest” genom de kontakter och aktiviteter han har. Avslaget kan tolkas som att personer med utvecklingsstörning ska nöja sig med anpassade aktiviteter och den samvaro med andra personer med funktionsnedsättningar som därigenom erbjuds.s. 82
178.Avslagsformuleringen med utgångspunkt i isolering som förutsättning för rätt till kontaktperson har i detta fall förskjutits ytterligare jämfört med fall 6 och jämfört med fall 1, 2 och 5. I rättsfall 7 motiveras inte avslaget med att den enskilde inte kan anses ”isolerad i den mening som avses i förarbetena” eller att han inte är ”så isolerad att behov föreligger”. Istället lyder motiveringen att mannen inte har rätt till kontaktperson eftersom han inte har drabbats av en social isolering som motiverar att han ska beviljas insatsen. Genom detta sätt att uttrycka bedömningen av isolering som villkor för rätt till kontaktperson framstår det som att domstolen menar att det krävs en situation som är riktigt illa för att kontaktperson ska kunna beviljas.s. 82
179.Rättsfall 8:[^1299] Rätten till kontaktperson prövades för en man med utveck-s. 82
180.lingsstörning som sedan sex års tid hade haft kontaktperson och nu över-s. 82
181.klagat stadsdelsnämndens beslut att avslå hans ansökan om fortsatt kon-s. 82
182.taktpersonsinsats. Mannen var beviljad gruppbostad och daglig verksamhet.s. 82
183.Utanför dessa verksamheter hade han kontakt med sin pappa vid ett par till-s. 82
184.fällen per vecka. Mannen angav som skäl för sin ansökan om fortsatt beslut 440s. 82
185.om kontaktperson, att hans behov av social kontakt inte var tillgodosetts. 83
186.genom boendet och att den djupa kontakt han hade med sin kontaktpersons. 83
187.sedan flera år inte kunde ersättas av den i huvudsak kvinnliga personalen pås. 83
188.gruppboendet. Han behövde ha en fortsatt manlig kontakt att umgås med.s. 83
189.Socialnämndens motivering till avslagsbeslutet var att mannens behov vars. 83
190.tillgodosett genom det sociala sammanhanget i boendet och den dagligas. 83
191.verksamheten. Han kunde således inte anses isolerad. Därtill anförde social-s. 83
192.nämnden att mannen, eftersom han under lång tid haft kontaktperson, ”börs. 83
193.ha lärt sig att gå på olika aktiviteter på egen hand”(!).s. 83
194.Länsrätten höll muntlig förhandling i målet.[^1300] I domskälen framhölls. 83
195.länsrätten målsättningen om möjlighet att leva som andra enligt LSS 5 §s. 83
196.och anförde att i ”begreppet goda levnadsvillkor ingår – förutom det direktas. 83
197.vårdbehov som kan finnas – även att ha kontakt med andra människor förs. 83
198.att inte leva ett isolerat liv.” Länsrätten fann att rätt till kontaktperson före-s. 83
199.låg mot bakgrund av att mannens funktionshinder medförde stora svårighe-s. 83
200.ter för honom att ta kontakt med andra människor och att han hade svårts. 83
201.att känna tilltro till människor som han inte kände väl. Det bedömdes utans. 83
202.kontaktperson finnas ”en påtaglig risk för att [NN] blir socialt isolerad”.s. 83
203.Även kammarrätten höll muntlig förhandling i målet och lyfte i sinas. 83
204.domskäl fram LSS 6 § om respekt för den enskildes självbestämmande ochs. 83
205.pekade, med stöd av RÅ 1995 ref 47 på att det i vissa fall kan framstås. 83
206.som nödvändigt att kombinera insatser enligt LSS. Socialnämnden hades. 83
207.inte bestridit att mannen hade särskilda behov som behövde tillgodoses förs. 83
208.att han skulle kunna uppnå goda levnadsvillkor, eller hans uppgifter om atts. 83
209.hans behov rent faktiskt för närvarande inte tillgodosågs på gruppboendet.s. 83
210.Det fanns enligt kammarrätten inte heller ”skäl att ifrågasätta rimlighetens. 83
211.i de behov (NN) uppgett eller hans uppgifter att de gemensamma aktivite-s. 83
212.terna på gruppboendet inte har passat hans individuella behov och intressens. 83
213.och att hans samvaro med övriga boende är liten och inte ger honom någon-s. 83
214.ting.” För att tillförsäkras goda levnadsvillkor befanns mannen berättigad tills. 83
215.insatsen kontaktperson. Till skillnad från de övriga rättsfall som refererats ovan hänvisas här till LSS 6 § om respekt för självbestämmande och integritet samt inflytande över insatser. Även 5 § där det framgår att målet med verksamhet enligt LSS är att lagens personkrets ska få möjlighet att leva som andra framhålls. Åberopandet av dessa lagrum synes ha stor betydelse för den vikt som i detta mål ges till den enskildes egen verklighetsbeskrivning och vil-s. 83
216.441 jeyttring. I detta fall får den enskilde stort gehör som självbestämmande subjekt.s. 83
217.Kammarrätten motiverar bifallet till mannens ansökan med hänvisning till mannens beskrivning av upplevd brist på sociala kontakter och medmänsklig samvaro. Intressant att notera är även hur länsrätten väger in den framåtsyftande risken för att mannen ska bli isolerad i sin bedömning av rätten till kontaktperson, även om mannen enligt länsrätten inte anses vara isolerad i dagsläget. Det är en mycket stor skillnad mellan att säga att någon behöver en kontaktperson för att inte riskera att bli isolerad, jämfört med att säga att någon inte behöver och därmed inte har rätt till en kontaktperson därför att vederbörande inte kan anses vara isolerad.s. 84
218.Sammanfattningsvis kan sägas att rättsfallen som refererats ovan visar både att och hur ställningen för personer med utvecklingsstörning som självbestämmande subjekt kan variera i praxis. Dessa variationer kan inte förklaras med att rättsreglerna förändrats eller att de faktiska omständigheterna i fallen skiljer sig nämnvärt åt. Skillnaderna synes främst kunna förklaras genom vilken betydelse som domstolen tillmäter de enskildas egna verklighetsbeskrivningar eller viljeuttryck. I de flesta av fallen är ställningen som subjekt i rätten svag. LSS anger att den enskildes egen uppfattning om behov ska tillmätas stor betydelse i bedömningarna av rätt till insatser. Domstolarna förbiser dock de enskildas verklighetsbeskrivningar i flertalet av fallen. Istället motiveras besluten genom en bedömning av om den enskilde lever ett isolerat liv eller inte. Varken vad som menas med att någon lever isolerat eller vad som menas med goda levnadsvillkor klargörs dock i domskälen.s. 84
219.I två rapporter, år 2012 och 2014, har FUB visat att antalet mål i förvaltningsrätt där insatsen kontaktperson beviljats har minskat, trots att det totala antalet mål i förvaltningsrätterna om rätt till insatsen ökat kraftigt. Nedgången inleddes år 2009, och har fortsatt.[^1301] Det kan således tänkas att den förskjutning i avslagsformuleringarna som noterats i de refererade kammarrättsfallen gällande bedömningen av att den enskilde inte har rätt till kontaktperson därför att han eller hon inte är isolerad har haft betydelse. Alternativt kan förskjutningen betraktas som en del av den åtstramande trend som FUB:s rapport tyder på. Mot bakgrund av att syftet med LSS är att genom insatser öka den enskildes möjligheter att 442 leva som andra, synes hållningen i praxis snarare motverka möjligheterna att genom stöd från en kontaktperson kunna leva som andra.s. 84
Den subjektsskapande makten verkar genom rätten
1.Genom dels sin beroendesituation, dels funktionsnedsättningens yttringar, kan det sägas att personer med utvecklingsstörning har små möjligheter att själva ta sig det utrymme som subjekt som LSS medger dem. Vilket utrymme de ges, blir därmed en mycket viktig fråga för deras ställning som subjekt i rätten. Huruvida deras önskemål, viljeyttringar och beskrivningar av sin livssituation tillvaratas och bemöts på ett respektfullt sätt i samband med rättsliga prövningar, är en fråga om subjektsskapande makt. Det är också en fråga om föreställningar och attityder hos rättstilllämparna, som kan förstås som grundade i diskurser om normalitet–avvikelse, jämlikhet–ojämlikhet och vi/de.s. 85
2.Att det finns en norm för mänskligt varande i rätten som avgör vem som har förmåga att rättshandla och vem som därmed kan räknas som ett fullvärdigt rättssubjekt, har diskuterats i tidigare avsnitt i detta kapitel.[^1302] Det har då även sagts att normen verkar normaliserande i betydelsen att den framhåller ett idealt sätt att vara, som människor anpassar sig till. Vem som räknas som ett självbestämmande subjekt i rätten är dock en annan fråga. Den handlar inte om att erkännas som rättslig aktör, det vill säga som någon som med giltig verkan kan företa rättshandlingar, utan om att bemötas med respekt för sin person, sina önskemål, val och egenheter. Hur en person som befinner sig i en underordnad position bemöts av rättstillämparna är en fråga om makt. I det följande analyseras rättsfallen på nytt. Utgångpunkten är hur den subjektsskapande, normaliserande, makten verkar genom rätten.s. 85
3.Normaliserande mekanismer i form av kategoriseringar och föreställningar om vi/de och vad som är normalt eller avvikande kommer till uttryck i domstolarnas bedömningar i de refererade rättsfallen. Istället för att utgå från de enskildas subjektiva bedömning av sin situation såsom LSS påbjuder, utgår bedömningarna i många av rättsfallen antingen från en oklar föreställning om vad som är en isolerad tillvaro och vad som inte är det, eller från en bedömning av vad som kan betraktas som normalt eller inte för en person med utvecklingsstörning. I de flesta av fallen efterföljs därmed inte lagens intentioner enligt 5 och 6 §§. Innebörden för des. 85
4.443 enskilda blir att de inte tillerkänns den ställning som subjekt som lagen ger utrymme för.s. 85
5.Därtill kommer även att rättstillämparnas bemötande är ett uttryck för normaliserande makt; ett sätt att begränsa de enskildas möjligheter att välja att leva sina liv på andra sätt än de som de förväntas leva inom omsorgerna. Den avvikelseposition som redan är befäst genom att en person bedöms tillhöra LSS personkrets, förstärks ytterligare genom praxis. På flera olika sätt. Som tidigare förklarats besvaras inom funktionshinderforskning frågan om vad funktionshinder är och vem som kan sägas vara funktionshindrad relativt. Funktionshinder är något som uppstår i en konfliktfylld samverkan mellan individen, samhället och kulturen.[^1303] Funktionshinder kan förklaras som en blandning av tre olika förhållanden eller dimensioner: som spänningen mellan normalitet och avvikelse, som en fråga om jämlikhet–ojämlikhet och som en diskurs om vi/de.[^1304]s. 86
6.Rättsligt kan såväl avvikelse som ojämlikhet sägas vara relevanta kategoriseringar för att rätt till stöd ska anses föreligga. Rätten till insatser enligt LSS förutsätter att den enskilde uppfattas som behövande, svag eller utsatt.[^1305] När den fråga som ges avgörande betydelse i rättsfallen är om den enskilde kan anses isolerad eller inte, synes det vara inom ramen för en avvikelsediskurs som avgörandena sker. Det som bedöms är hur avvikande den enskildes livssituation framstår ifråga om sociala kontakter och aktiviteter. Om inte situationen bedöms avvika tillräckligt mycket från det normala, anses inte rätt till insatsen föreligga.s. 86
7.Vad de enskilda i rättsfallen efterfrågar förefaller vara den möjlighet att utforma sitt eget liv, utanför omsorgernas tillrättalagda aktiviteter, som en kontaktperson kan innebära. Det som ställs på spel i prövningen av rätten till insatsen är därmed möjligheten att i faktisk mening kunna vara ett subjekt. I rättsfall 6, 7 och 8 argumenterar rättstillämparna för att det inte finns något behov av insatsen därför att den enskilde uppfattas som förhållandevis självständig och aktiv. Den enskilde säger sig behöva en kontaktperson för att kunna vara en självständig individ (som andra), men eftersom vederbörande i rättsfall 6 och 7 inte bedöms som tillräckligt osjälvständig, beviljas inte insatsen. Det bortses vid bedömningarna från önskemålen från den enskilde om att kunna öka sin självständighet och sina valmöjligheter – vilket är det uttalade syftet och målet med 444 LSS. Istället tas det ställning till om den enskildes situation är ”tillfyllest” (fall 7), eller om personen ifråga är ”så isolerad” att insatsen behövs för att tillgodose goda levnadsvillkor (fall 6). Den enskildes subjektivt beskrivna upplevelse av behov, ställs med andra ord åt sidan för en bedömning från andra utgångspunkter. Men vilka?s. 86
8.Normalitet–avvikelse är en dikotomi som redan tidigare använts när det handlat om det ideala och påbjudna sättet att vara som människa i rätten. Normalitet kan handla om olika slag av jämförelsenormer; statistisk normalitet (det genomsnittliga, mest vanligt förekommande), kulturell normalitet (vad som är idealt, högt värderat eller socialt accepterat) eller individuell/medicinsk normalitet (individens funktioner jämförs med det friska, icke-funktionsnedsatta).[^1306] Det är oklart enligt vilket slag av normalitet som avgörandena i rättsfallen kan ha träffats – om isoleringsfrågan har bedömts med stöd i en uppfattning om vad som är genomsnittligt, vad som är idealt eller (o)acceptabelt, eller från en bedömning av individens förmågor att skapa sig ett normalt liv.s. 87
9.Klart är dock att det finns en föreställning hos rättstillämparna om vad som är en isolerad tillvaro, vilken påverkar de enskildas möjligheter att skapa sig själva som subjekt. En norm kommer till uttryck som innebär att den som har en utvecklingsstörning och som bor i en gruppbostad där det enligt lagen ska ingå fritids- och kulturella aktiviteter, anses få sina behov av mänsklig samvaro och aktiviteter tillgodosedda. När de enskilda i rättsfallen nekas stöd med motivet att de inte kan anses isolerade, är budskapet tydligt. Deras levnadsvillkor betraktas som tillräckligt goda som de är. Att de själva anser annorlunda tillmäts ingen betydelse. Och därigenom hindras dessa personer från att välja andra sätt att leva än enligt de tillrättalagda sättet inom omsorgsverksamheterna – de hindras från andra sätt att vara, än som objekt för omsorger.s. 87
10.Den starka fokuseringen i rättsfallen på om den enskilde kan betraktas som isolerad eller inte, kan möjligen även förklaras från perspektivet att rättstillämparna bedömt om skillnaderna mellan (vad de uppfattar som) normala levnadsvillkor och levnadsvillkoren för de enskilda i rättsfallen har varit tillräckligt stora för att motivera att insatsen ska beviljas. Den normalitetsdiskurs som handlar om jämlikhet–ojämlikhet är en välfärdsdiskurs om att genom stöd minska (kompensera för) skillnader i levnadsvillkor mellan människor med och utan funktionsnedsättningar. Om utgångarna i rättsfallen analyseras från jämlikhet–ojämlikhetsperspekti-s. 87
11.445 vet, kan noteras att det inom jämlikhetsdiskursen relativt nyligen pekats på en särskild spänning på temat beroende–självständighet. Det sägs att ”[p]å det ideologiska planet har det skett en förskjutning mot ett mer uttalat krav på individualitet och rätten till kontroll över sitt eget liv.”[^1307] Nämnda förskjutning innebär att ambitionen enligt SoL och LSS om att normalisera levnadsvillkoren för exempelvis personer med utvecklingsstörning, skapar en motsättning mellan en normativ utgångspunkt om vad som anses vara ett normalt liv – hur individen bör leva – och individens rätt till frihet att själv gestalta sitt liv.[^1308] Det som kan erhållas med stöd av LSS-insatser är det som betraktas som det normala livet, inte ett liv som individen med utvecklingsstörning fritt kan välja.s. 87
12.Vi/de-diskursen kommer till tydligt uttryck genom målformuleringen i 5 § LSS om att personer med funktionsnedsättningar ska få möjlighet att leva som andra – som vi lever. Förutsättningen för stöd är att den enskilde kan uppfattas som tillhörande de-kategorin. Det betyder att den enskilde behöver ”visa upp sig på ett sådant sätt att han eller hon övertygar bedömaren om att han/hon har rätt till insatsen”.[^1309] Målet är att personer i lagens målgrupp genom insatserna ska bli intagna i vi-gruppen – de ska få möjlighet att leva som andra. I exempelfallen kan noteras att i de fall som den sökandes situation beskrivs på ett sätt som gör det möjligt att uppleva att den enskilde redan lever ”som oss”, det vill säga som någon som redan tycks ingå i vi-kategorin, blir utfallet att insatsen nekas.s. 88
13.Exempelvis förefaller skälet till att de sökande i rättsfall 1, 2, 5, 6 och 7 inte beviljas kontaktperson vara att de lever vad som uppfattas som normalt aktiva och sociala liv i jämförelse med andra (de bedöms inte isolerade). För att kontaktperson ska beviljas måste den enskilde uppfattas som en ”andre/de”. Antingen som någon som i ordets rätta bemärkelse är isolerad, som den äldre kvinnan i rättsfall 3, eller som någon som har ett behov som synes normalt och angeläget men otillfredsställt, som i rättsfall 4 och 8. I rättsfall 4 var det fråga om en ung mans behov av att komma iväg på sådana aktiviteter och på sådant sätt (tillsammans med en annan man) som andra män i hans ålder. I rättsfall 8 var fråga om en man som uttryckte behov av en manlig kontakt för social samvaro, utöver den i huvudsak kvinnliga personalen på gruppbostaden. 446s. 88
14.Slutligen kommer även en kulturell norm om det normala livet, i betydelsen det önskvärda, ideala, högt värderade och socialt acceptabla livet, till uttryck i rättsfallen. Det är inte möjligt att få gehör för önskemål om en kontaktperson för vilka syften som helst. Exempelvis är det otänkbart att en person med utvecklingsstörning skulle beviljas en kontaktperson som kan ta med vederbörande in i kriminella kretsar eller till missbruksmiljöer, till sexklubbar eller prostitutionssammanhang.[^1310] En person med utvecklingsstörning måste ”underkasta sig föreställningar om vad som är ’normalt’, eftersträvansvärt samt socialt och kulturellt accepterat” för att kunna få gehör för sina önskemål om stöd.[^1311]s. 89
15.Därmed kan sägas att möjligheterna för dessa personer att skapa sig själva och sina egna liv kan vara betydligt mer begränsade än för ickefunktionshindrade. Av exemplen som refererats kan inga generella slutsatser dras. Det är dock ingen överdrift att säga att det kan finnas påtagliga begränsningar att leva ett självständigt och självvalt liv för den som är beroende av stöd från det allmänna. Den som är beroende av det allmännas stöd tvingas underkasta sig andras föreställningar om vad som är det goda och normala livet för en person med utvecklingsstörning. Utrymmet att välja sitt sätt att leva, att forma sig själv som individ och sin identitet, är begränsat inom ramar som är betydligt snävare än de som gäller för personer utan funktionsnedsättningar.s. 89
16.I rättsfallen både beskrivs och behandlas personer med utvecklingsstörning som svaga och utsatta, vilket kan ses som en följd av att förutsättningen för att de ska ha rätt till insatser är att de är behövande. Att företrädarna för rätten ska lyssna på och ta dessa personers verklighetsbeskrivningar på allvar, är inte givet. Trots den starka betoningen i LSS på självbestämmande, inflytande, delaktighet i samhället och möjligheten att leva som andra, kommer inte detta till uttryck i de rättsfall som analyserats. Tvärtom ställs den enskildes egna beskrivningar och vilje yttryck ofta helt åt sidan, till förmån för föreställningar hos rättstillämparna om vad som är normalt och tillräckligt gott för att enligt rättstillämparna uppfattas som goda levnadsvillkor för personen med utvecklingsstörning.s. 89
17.447s. 89
18.Avslutningsvis kan sägas att personer med utvecklingsstörning har en svag ställning som subjekt i rätten. Deras självbestämmande ska respekteras enligt LSS, men detta möjliggörs endast om deras viljeyttringar tillmäts betydelse i rättstillämpningen. Den svaga subjektsställningen kan dock inte bara förklaras med hänvisning till dessa personers funktionsnedsättningar och deras underordnade position som behövande i förhållande till det allmänna. Den svaga ställningen förstärks genom att de som har makten över orden, beskrivningarna och tolkningarna av såväl verkligheten som rättsreglerna, inte tar viljeyttringar från personer med utvecklingsstörning på allvar.s. 90