1.I NJA 1992 s. 863 I och II har HD prövat om förutsättningar förelåg för förvaltarskap; i det första fallet var fråga om godmanskap var tillräckligt eller om förvaltarskap skulle anordnas, i det andra fallet om ett förvaltarskap (tidigare omyndigförklaring) skulle bestå.s. 59
2.I NJA 1992 s. 863 I var fråga om förvaltarskap för en ung ”lindrigt begåvningshandikappad” kvinna som erhållit arv och ett livförsäkringsbelopp om sammanlagt ca 200 000 kr. Kvinnan arbetade inte och hennes make var ställd under förvaltarskap. Kvinnan bestred ansökan och förklarade att hon inte behövde någon hjälp med att bevaka sin rätt och förvalta sin egendom. Tingsrätten fann att kvinnan var ur stånd att vårda sin egendom och att hon behövde hjälp och skydd från påtryckningar från sin närmaste omgivning angående ekonomiska dispositioner. Godmanskap ansågs inte tillräckligt. Förvaltare förordnades med uppgift att företräda kvinnan i alla ekonomiska angelägenheter.s. 59
3.I överklagande till hovrätten anförde kvinnan att hennes funktionsnedsättning inte innebar att hon var ur stånd att vårda sin egendom, att hennes problem med ekonomin kunde lösas genom kontaktperson enligt socialtjänstlagen, och att det var tillräckligt att god man förordnandes. Om förvaltarskapet skulle bestå räckte det med att det begränsades till att avse banktillgångar och kreditinköp. Vid tidpunkten för hovrättenss. 59
4.313 prövning hade kvinnan fått ett barn, vilket hon vårdade själv i hemmet. Kapitalet hade minskat med ungefär hälften sedan tingsrättens prövning – pengarna som hade portionerats ut av förvaltaren hade använts till sedvanliga levnadsomkostnader. Hovrätten fann att förvaltarskapet skulle bestå, men att det skulle begränsas till bankkapitalet och ingående av andra förmögenhetsrättsliga avtal än köp mot kontant betalning.s. 59
5.Vid tillfället för HD:s prövning var det ärvda bankkapitalet i det närmaste förbrukat. Skäl för förvaltarskap för att skydda denna egendom förelåg således inte längre. Av utredningen ansågs enligt HD visat att kvinnan – åtminstone i viss utsträckning – var ur stånd att vårda sina angelägenheter och att det var angeläget att hon på grund av hämmad förståndsutveckling behövde hjälp med att förvalta sin egendom. Därmed återstod att ta ställning till ”i vilka avseenden hon behöver bistånd och om inte hennes hjälpbehov kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom ett förvaltarskap.” Efter redogörelse för uttalanden i propositionen om att en förvaltare kan få i uppdrag att företräda en person vid ingående av kreditköpsavtal och liknande rättshandlingar, anförde HD att det för ett förvaltarskap som uteslutande tar sikte på rätten att ingå en specifik typ av avtal ”bör krävas att det är klart dokumenterat att en person är benägen att ingå kreditavtal eller liknande avtal i en inte obetydlig omfattning.” Sådan dokumentation fanns inte enligt HD, men:s. 60
6.”Vad som framkommit ger vid handen att [N.N.] i vart fall har behov avs. 60
7.en god man med uppgift att biträda henne i kreditsammanhang. Frågan ärs. 60
8.då om hon får tillräcklig hjälp på det sättet. Det är självfallet vanskligt atts. 60
9.bedöma [N.N:s] vilja och förmåga att samarbeta med en god man. Omstän-s. 60
10.digheterna är emellertid sådana att det får anses värt att pröva en ordnings. 60
11.med godmanskap. Skulle det visa sig att en sådan ordning inte fungerar, kans. 60
12.frågan om förvaltarskap tas upp på nytt.” HD upphävde hovrättens beslut att förordna förvaltare för kvinnan, och angav att ”det ankommer på tingsrätten att ta upp frågan om förordnade av god man.”s. 60
13.Av detta rättsfall framgår att det som ska skyddas genom ett förvaltarskap är den enskilde – inte dennes eventuella förmögenhet. Förvaltarskap kan anordnas för att ”begränsa en person i rätten att förfoga över sina kapitaltillgångar” vilket i sin tur kan innebära att förvaltaren ges i uppdrag att företräda en person vid ingående av kreditköpsavtal, men syftet med en sådan begränsning och ett sådant specifikt uppdrag ska i så fall 314 grundas i ett uttalat behov hos den enskilde att skyddas från att vidta sådana handlingar. Då det inte fanns något uttalat skyddsbehov, och det inte heller hade visats att det inte kunde vara tillräckligt att kvinnans behov av hjälp med ekonomiska angelägenheter kunde tillgodoses genom en god man, upphävdes beslutet om förvaltarskap.s. 60
14.Frågan om ett godmanskap skulle kunna vara tillräckligt lyftes inte fram i HD:s andra dom med samma referatnummer, NJA 1992 s. 863 II. I målet var fråga om förvaltarskap för en kvinna som under lång tid varit omyndigförklarad på grund av sin ”mentala status”. Hon hade haft samma person som först förmyndare och sedermera förvaltare i närmare 15 år. I ansökan till TR år 1990 av överförmyndaren, föreslogs att förvaltarskapet vid omprövning skulle kvarstå. Kvinnan motsatte sig att förvaltarskapet skulle bestå och yrkade att hon varken skulle erhålla god man eller förvaltare samt att annan lämplig person än den aktuella förvaltaren skulle utses om förvaltarskapet skulle bestå.s. 61
15.Av utredningen i målet framgick att kvinnan var förtidspensionerad. Utöver pensionen hade hon år 1987 ärvt 46 000 kr. Vid tidpunkten för tingsrättens prövning hade beloppet minskat till ca 25 000 kr. I intyg som åberopades av överförmyndaren hade allvarliga anmärkningar framställts angående kvinnans förmåga att sköta sin hygien och städningen av sin lägenhet. Av utredningen i ärendet framgick att kvinnan och förvaltaren inte var överens om hur hennes pengar skulle användas. Kvinnan ville spendera sina pengar på betal-TVavgifter och telefonsamtal, som i stort sett var de enda intressen hon hade. Förvaltaren anförde att om kvinnan själv fick förvalta sina pengar skulle det leda till skada för henne. Hon skulle på kort tid förbruka både pensionen och kvarvarande kapital. Tingsrätten bedömde att kvinnan var ur stånd att vårda sig själv och sin egendom och att förvaltarskapet därför skulle bestå.s. 61
16.I besvär till hovrätten anförde kvinnan att hon i likhet med andra människor borde ha rätt att använda sina pengar efter egen önskan och att hon var medveten om att hon fick dra ned på utgifterna när besparingarna var slut. Hon menade att förvaltaren saknade förståelse för hennes behov och i onödan hindrade henne från att använda sina pengar. Hovrätten bedömde att kvinnan var ur stånd att vårda sig och sin egendom och att det (utan motivering) inte var tillräckligt att hon fick hjälp på mindre ingripande sätt. Förvaltarskapet skulle således inte upphöra. Enligt hovrättens mening saknades dessutom stöd för kvinnans påstå-s. 61
17.315 ende om att förvaltaren var olämplig, varför skäl för att entlediga honom saknades.s. 61
18.I besvär till HD anförde kvinnan att den som äger ett kapital borde få använda detta som den vill, så länge det inte medför skada på hälsan. Överförmyndaren framhöll att kvinnan hade utgifter om ca 1 000 kr mer än inkomsterna per månad. Utan någon egen motivering, men med en skiljaktig mening, fastställde HD det beslut som hovrätten fattat.s. 62
19.Vid en jämförelse mellan de två avgörandena förefaller frågan om godmanskaps eventuella tillräcklighet – vad HD för övrigt i det första fallet med samma referensnummer kallar för en ”spärregel” – ha tillmätts helt olika vikt. I det första avgörandet (NJA 1992 s. 863 I) säger HD att förvaltarskap inte ska anordnas för en så begränsad uppgift som kreditköp om det inte är klart dokumenterat att den enskilde har en benägenhet att ingå sådana köp i en inte obetydlig omfattning. Någon sådan dokumentation fanns inte i ärendet. Trots att den enskilde i det aktuella ärendet bedömdes vara ur stånd att vårda sig eller sina angelägenheter, menade HD att det inte kunde anses visat hon inte kunde få tillräcklig hjälp genom ett godmanskap.s. 62
20.I det andra avgörandet (NJA 1992 s. 863 II) angav inte HD några egna domskäl utan fastställde underinstansens beslut. Eftersom det inte heller i hovrättens dom fördes något resonemang om varför ett godmanskap inte kunde vara tillräckligt för att tillgodose hjälpbehoven, är det svårt att veta varför HD menade att förvaltarskapet skulle bestå i detta fall men inte i det andra. Det fanns en konflikt med förvaltaren angående hur kvinnans ekonomiska medel skulle användas. Jämfört med det resonemang som HD för i NJA 1992 s. 863 I borde dock inte detta förhållande ha varit ett tillräckligt skäl för förvaltarskap. Inte heller det faktum att kvinnan snabbt skulle komma att förbruka ett befintligt (förhållandevis blygsamt) kapital kan anses vara ett tillräckligt skäl för en så ingripande åtgärd som ett förvaltarskap.s. 62
21.Ett godmanskaps otillräcklighet kan inte heller sägas ha prövats med utgångspunkt i att kvinnan motsatte sig ett godmanskap. I tingsrätten 316 anförde kvinnan att hon varken ville ha en god man eller en förvaltare. Om ett ställföreträdarskap skulle bestå, ville hon inte ha samma person som ställföreträdare. Men hur hon skulle ha ställt sig till ett godmanskap med en annan person som god man framgår inte. Inte heller framgår något annat särskilt skäl till varför en god man inte skulle ha kunnat tillgodose kvinnans hjälpbehov.s. 62
22.Bedömningen att ett förvaltarskap fortsatt behövdes får därmed antas ha varit grundad i kvinnans behov av skydd från sina egna dispositioner, vilket konkret i detta fall avsåg de betal-TV och telefonsamtalsavgifter som översteg hennes löpande inkomster. Vid tidpunkten för prövningen fanns ett kapital som kunde täcka dessa kostnader under en period. Som påpekats i doktrin är det svårt att förstå varför en myndig person inte skulle vara tillåten att använda ett befintligt kapital till det han eller hon själv väljer. ”Slöseri” som grund för omyndigförklaring utmönstrades redan år 1975. Vid förvaltarskapets införande poängterade också Lagrådet att det måste finnas ett utrymme för enskilda att fatta i omgivningens ögon mindre välbetänkta beslut, utan att det därför ska bli fråga om förvaltarskap.s. 63
23.Jämförs slutligen NJA 1992 s. 863 I och II vad gäller de två hjälpbehövande kvinnornas situationer i sin helhet, kan en skillnad noteras som möjligen kan förklara de olika utfallen. Kvinnan i det första fallet levde under förhållandevis ordnade sociala förhållanden, med make och ett barn som hon själv klarade att vårda. I det andra fallet var situationen sådan att det hade framställts allvarliga anmärkningar mot kvinnans förmåga att sköta hygien och städning. Det är inte otänkbart att beslutet om förvaltarskap i det senare fallet delvis kan förklaras med att kvinnan i det andra fallet betraktades som mindre förmögen eller ’mer ur stånd’ att vårda sig själv eller sin egendom än kvinnan i det första. Som HD påpekat i NJA 1978 s. 350 finns dock inget stöd i vare sig lagtext eller förarbeten för att graden av psykisk ohälsa har betydelse för ställningstagande till vilken form av ställföreträdarskap som ska anordnas.s. 63
24.317s. 63