Frågan kan jämföras med samtycken som krav för att tvångsvård ska kunna beslutas enligt LVU, LVM och LPT. Enligt samtliga nämnda lagar får inte tvångsvård tillgripas om vårdbehovet kan tillgodoses på frivillig väg (enligt SoL eller HSL). När det gäller LPT anges i 3 § st 3 att en förutsättning för vård enligt lagen är att patienten motsätter sig fri- villig vård, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke. I RÅ 1999 ref 64 tog HFD ställning till om det funnits grundad anledning att anta att vård inte kunde ges med patientens
Hänvisas från p. 2 (s. 64)
2.Hur samtyckeskravet ska tolkas i ljuset av principen om minsta ingripande åtgärd är inte tydligt angivet. Om den enskilde inte samtycker utan tvärtom motsätter sig att ett godmanskap anordnas så kan det inte anordnas även om det behövs. Enligt uttalanden i förarbetena kan i sådana lägen förvaltarskap övervägas. Men kan förvaltarskap även övervägas med hänvisning till kvalitativa krav på den enskildes samtycke för att det ska betraktas som giltigt? Kan ett samtycke betraktas som ogiltigt om viljeyttringen bedöms som otillförlitlig (på grund av demens), oförnuftig (på grund av utvecklingsstörning) eller grundad i vanföreställningar (på grund av psykisk sjukdom)? 318s. 64