I sammanhanget kan nämnas RÅ 1991 ref 97 och HFD 2013 ref 39, där HFD före- tagit just sådana avvägningar. I båda fallen rörde frågan rätt till missbruksvård, och den enskildes önskemål om att denna vård skulle ges i en viss bestämd form. I båda fallen gav HFD den enskilde rätt, med hänvisning till betydelsen av att en missbrukare är motiverad för att en behandlingsinsats ska kunna lyckas.
Hänvisas från p. 15 (s. 15)
15.Till följd av SoL:s ramlagskonstruktion står det socialnämnden fritt att, i samråd med den enskilde (SoL 3:5), bedöma vilken insats och i vilken omfattning och med vilken utformning denna ska ges. I bedömningen ska beaktas hur det mål med insatsen som lagen anger för den målgrupp som den enskilde tillhör, bäst kan tillgodoses. Det finns dock inte – vare sig med stöd i hur rätten till bistånd enligt SoL 4:1 är formulerad, med stöd i målreglerna i kap 5 eller frivillighetsprincipen som uttrycks i SoL 1:1 st 3 och 3:5 – någon obegränsad frihet eller rätt för den enskilde att välja tjänster eller att erhålla en viss bestämd insats. I förarbetena till SoL anför regeringen att socialnämnden, i de fall då den enskilde och nämn216 den har olika uppfattning om vilken insats som ska väljas, får göra en sammanvägd bedömning med hänsyn till den enskildes önskemål jämfört med olika insatsers lämplighet och kostnader. Det ska dock påpekas att frågan om vilken insats som ska anses svara mot behoven eller hur insatsen ska utformas, inte har konsekvenser för själva rätten till bistånd. Begränsningen av rätten gäller den enskildes möjligheter att kräva att biståndet ska avse en viss typ av insats eller ha en viss utformning.s. 15