1.stod en person åtalad för att av oaktsamhet vid påfyllning av bensin orsakat utsläpp av 350 liter bensin. TT hade inte övervakat påfyllningen och av oaktsamhet vridit om en ventil till luftning av slangen med följd att bensinen rann ut från det släp han höll på att tanka. TR ogillade åtalet och menade att även om viss oaktsamhet förelegat genom att TT försummat att tillräckligt övervaka påfyllningen var det inte klarlagt på vilket sätt han varit oaktsam när det gäller handhavandet av ventilkranen. Sammantaget fann TR att det inte vore rimligt att TT:s oaktsamhet skulle föranleda straffansvar. HovR fastställde TR:s domslut. HD menade att utsläppet orsakats av den öppna luftningsventilen, men att utredningen inte gav tillräckligt stöd för att detta berodde på TT:s oaktsamhet. Däremot ansåg man att TT uppehållit sig längre än försvarbart i förarhytten dit han visserligen hade ett motiverat ärende. Hade TT ägnat påfyllningen tillräcklig uppmärksamhet hade en betydande del av utsläppet kunnat förhindras. HD dömde TT till 30 dagsböter. Dennis Martinsson har i en kommentar ifrågasatt om underrätterna gjort en korrekt oaktsamhetsbedömning. Han menar att underrätterna vägt upp att TT agerat oaktsamt med att TT vidtagit åtgärder för att minska effekterna av utsläppet vilket, enligt Martinsson, är irrelevant för frågan om TT varit oaktsam.s. 30
2.Liknande omständigheter förelåg i NJA 2003 s. 659 som rörde det dåvarande oaktsamhetsbrottet i 29 kap. 2 § MB, vållande till miljöstörning. Även detta fall gällde tankning. På grund av ett tidlås misslyckades TT att tanka diesel, men lämnade strömbrytaren på och pumpen i upphakat läge så att den automatiskt slogs på när tidlåset slogs av dagen därpå. Detta orsakade ett utsläpp av ca 500 liter dieselolja. Man slog dock snabbt larm och utsläppet kunde saneras. TT erkände att han av oaktsamhet vållat utsläppet men förnekade att det kunde medföra skador av mer än ringa betydelse. Underinstanserna ogillade åtalet. Även HD fann att det med hänsyn till omständigheterna i målet, bl.a. att ett snabbt ingripande ledde till att skada förhindrades, inte förelegat någon praktiskt beaktansvärd fara för t.ex. människors hälsa som varit av annat än ringa betydelse.s. 30
3.203s. 30
Vårdslöshet med narkotika
1.Den ursprungliga narkotikastrafflagen kriminaliserade endast uppsåtliga brott. I den av Brå utarbetade promemorian Narkotikabrott framfördes olika skäl för att narkotikabrott borde straffbeläggas redan vid oaktsamhet. Till skälen hörde en anpassning av narkotikabrotten till liknande bestämmelser om häleriförseelse, olovlig befattning med smuggelgods och smugglingsbrott. Promemorian menade att det visserligen inte fanns något mer påtagligt kriminalpolitiskt behov av en kriminalisering av oaktsamma narkotikabrott – tvärtom ansåg man att behovet var väsentligt lägre än för t.ex. motsvarande bestämmelser rörande häleri- eller smuggelgods – men anförde att det inte bara skulle vara frekvensen av ett visst förfarande som borde ligga till grund för kriminalisering: ”Om vissa förfaranden är klart straffvärda bör de rimligtvis kriminaliseras även om frekvensen inte är hög”. Ytterligare ett skäl som framfördes för att straffbelägga oaktsamt narkotikabrott var behovet att, särskilt i samband med omfattande brottslighet, kunna döma för oaktsam medverkan till brott.s. 31
2.Som teknik för kriminalisering såg man två vägar. Antingen att använda ett s.k. blandat subjektivt rekvisit, dvs. att uppsåt skulle krävas för flertalet rekvisit medan oaktsamhet skulle vara tillräckligt i fråga om (i det här fallet) godsets beskaffenhet av narkotika, eller – i likhet med smugglingsbrottet – låta oaktsamhet vara tillräckligt för alla rekvisit. Valet föll på den senare tekniken. Det betonades att det vid en kriminalisering var angeläget att ansvaret begränsades till att endast avse klart straffvärda fall och därför ansåg man att straffansvar endast skulle komma i fråga vid grov oaktsamhet samt att ringa fall undantogs från ansvar.s. 31
3.Motiven bakom förslaget var bl.a. att ansvar för grov oaktsamhet redan förekom i varusmugglingslagen, men alltså inte i narkotikastrafflagen, vilket t.ex. skulle kunna föranleda straffansvar för den som förde in narkotika över gränsen men inte för den som transporterade samma narkotika inom landet.s. 31
4.Refererad praxis på området är mycket sparsam beroende på att domstolarna sällan dömer för vårdslöshet med narkotika vilket i sin tur ofta beror på att åklagarna bara undantagsvis tycks åtala för annat än uppsåtliga brott. 204s. 31
5.Utöver kravet på kvalificerad culpa, i form av grov oaktsamhet, är ringa fall undantagna från straffansvar. I praktiken fordras medveten oaktsamhet för att kunna döma för vårdslöshet med narkotika. Det kan dock tänkas att även flagranta fall av omedveten oaktsamhet skulle kunna leda till ansvar i de fall där en viss omständighet måste ha varit så uppenbar att gärningsmannen borde ha förstått den. Per Ole Träskman menar att förhållandena måste vara ”synnerligen speciella och gärningsmannens sätt att förhålla sig till det som han eller hon gjorde vara starkt belastande” varför tillämpningsområdet för straffbestämmelsen får anses vara begränsat.s. 32
6.Vid remissbehandlingen framförde föreningarna Sveriges länspolischefer och Sveriges polischefer att det vid organiserad brottslighet ofta förekom straffvärda förfaranden som endast skulle kunna lagföras genom kriminalisering av oaktsamma handlingar och underströk vikten av en utvidgning av det straffbelagda området. Stockholms tingsrätt var dock skeptiska och ansåg att behov av lagstiftning inte förelåg. Man menade att domstolarna skulle hamna i svåra frågor om bevisning av uppsåt. Domstolarna skulle då kunna finna att i vart fall grov oaktsamhet förelåg med avsevärt lindrigare straff som följd.s. 32
Sammanfattning och delkonklusion
1.I det här kapitlet har ett antal vitt skilda oaktsamhetsbrott behandlats. Olikheterna dem emellan är för stora för att man skall kunna dra några paralleller utan brotten får stå för sig själva, eller ställas mot brott i andra kapitel.s. 32
2.Djurplågeribrottet har utvidgats till att omfatta även grovt oaktsamma handlingar. Huvudorsaken till detta var, som för flera andra brott, att uppsåt ansågs för svårt att bevisa. Det angavs t.o.m. i förarbetena att bevissvårigheterna var så stora att det från åklagarhåll inte ansågs meningsfullt att väcka åtal då de inte kunde förvänta sig fällande domar. Oaktsamhetsansvaret begränsades dock till grov oaktsamhet, då ett mer vidsträckt ansvar skulle träffa mindre straffvärda handlingar. Straffskalan förändrades inte med motiveringen att det kunde vara svårt att straffvärdemässigt göra åtskillnad mellan skuldformerna. Detta markerade ett avsteg från principen att uppsåtliga brott normalt har ett högre straffvärde än oaktsamma brott. En kritisk synpunkt kring förslaget framfördes,s. 32
3.205 kanske något oväntat, från åklagarhåll. Man menade, inte utan poänger, att bevisproblematiken visserligen kunde lösas genom en sänkning av skuldkravet, men att problemet egentligen bara flyttades till skiljelinjen mellan grov respektive enkel oaktsamhet. Gränsdragningen mellan den straffbara och straffria oaktsamheten behövde förtydligas, menade också flera remissinstanser. Häri har man, enligt mig, en viktig del av problematiken. Gränserna är sällan tydliga, trots att förutsebarheten är ytterst viktig. Lagstiftaren har, när det gällt liknande kritik rörande brottet häleriförseelse, uttalat att gränsdragningsproblem förekommer generellt när straffansvaret inte bara begränsas till uppsåt. En skillnad mellan djurplågeribrottet och häleriförseelse, inklusive penningtvättförseelse, är att straffskalan uttryckligen är lägre än för motsvarande uppsåtliga brott.s. 32
4.En viss länk finns mellan häleriförseelse och brottet vårdslöshet med narkotika. Det var nämligen mot bakgrund av en anpassning av narkotikabrotten till just bl.a. häleri- och smugglingsbrott som det utvidgade ansvaret, till att också omfatta grovt oaktsam befattning med narkotika, tillkom. Mest intressant för avhandlingen är nog ett uttalande i den Bråpromemoria som föregick lagändringen. Nykriminaliseringen tillkom nämligen inte på grund av att det förelåg något kriminalpolitiskt behov av en reglering – frekvensen av vårdslösa narkotikabrott tycktes vara liten – men det saknade betydelse ansåg man i promemorian. Klart straffvärda förfaranden borde kriminaliseras, trots att de inte är så vanliga. Det är ett intressant resonemang som jag får anledning att återkomma till.s. 33
5.Regleringen av tjänstefel är synnerligen intressant för avhandlingen. Särskilt beror detta på att regleringen över tid spänt över ett mycket brett register. Från att ansvaret varit i princip strikt och där närmast varje försummelse kunde föranleda straffansvar, skedde en närmast total avkriminalisering där fel i tjänsten i stället främst kom att sanktioneras genom disciplinära åtgärder. När tjänstefel ”återkriminaliserades” uppstod därför intressanta diskussioner om var straffansvarets, i det här fallet liktydigt med oaktsamhetsansvarets, gränser skulle dras. I den departementspromemoria som bl.a. låg till grund för lagändringen föreslogs att ett krav på grov oaktsamhet inte skulle finnas för tjänstefelsbrottet. Man ansåg att den drabbade enskilde skulle ha svårt att förstå att tjänstemän som varit mer än ringa oaktsam, skulle undgå straffansvar för sin vårdslöshet. Ringa oaktsamhet föreslogs att uttryckligen undantas, men i propositionen ansåg man att ett sådant undantag inte skulle vara förenligt med den rådande systematiken. Samtidigt betonade man att inte varje oaktsamhet skulle kunna straffas, trots att ringa oaktsamhet inte formellt skulle undantas. Vissa farhågor fanns att ansvaret skulle bli mycket långtgående, men departementschefen underströk att det bara var klart straffvärda handlingar som skulle träffas av ansvar. 206s. 33
6.Miljöbrottet intar, av flera skäl, en särställning i undersökningen. Skyddsintresset är på samma gång både vagt och konkret, och det är långt ifrån givet att straffrättsliga medel bör användas för att vidmakthålla de miljöpolitiska målen. Vad gäller miljöbrottet är det, i likhet med t.ex. arbetsmiljöbrottet, svårt att förena grundläggande straffrättsliga principer med de för sitt område speciella omständigheterna. En svår konflikt uppstår och lagstiftaren måste oundvikligen ta ställning. Att man, när det gäller miljöbrottet, tagit tydligt parti för skyddet av miljön är en av de saker som gör brottet så speciellt. Något som ytterligare stärker detta, menar jag, är att skuldformerna jämställts med varandra. Denna lösning är minst sagt ovanlig, för att inte säga unik, då den utgör ett tydlig avsteg från utgångspunkten att uppsåtliga brott är att betrakta som mer klandervärda än oaktsamma brott. Konstruktionen att uppsåt och oaktsamhet skall täcka samma rekvisit kan, inte utan fog, ifrågasättas. På samma linje var sänkningen av skuldkravet från grov till enkel oaktsamhet i den dåvarande miljöbrottslagstiftningen. Den stränga synen poängterades ytterligare när straffansvar för grovt brott redan vid oaktsamhet infördes. Återigen, menar jag, är det förmodligen de speciella omständigheterna på miljöstraffrättens område som motiverat en användning av oaktsamhetsansvar i högre utsträckning än vanligt. Det är tydligt att det inte bara är en miljöpolitisk målsättning att beivra miljööverträdelser, utan det har också blivit ett straffrättspolitiskt mål. Den relativt hårda regleringen kan på detta sätt, om inte försvaras, åtminstone förklaras. Det finns skäl att undra över miljöbrottsbestämmelsens effektivitet, inte minst mot bakgrund av en förhållandevis lite utvecklad praxis på området.s. 34
7.207s. 34