1.ansvar i ett aktiebolag åtalad för bokföringsbrott sedan han inte förvissat sig om att bokföringsskyldigheten fullgjordes trots att han varit medveten om att bolaget befunnit sig i svåra ekonomiska omständigheter. Avgörande för oaktsamhetsbedömningen var om det förelegat särskilda omständigheter som kunde medföra att TT:s underlåtenhet kunde anses ursäktlig. TT saknade kunskaper i bokföring och hade därför anlitat en bokföringsbyrå att sköta uppgiften, något som HD visserligen ansåg tala till hans fördel. Men det faktum att bolaget befann sig i allvarliga ekonomiska svårigheter, och att TT varit medveten därom, gör att bokföringsskyldigheten varit av särskild vikt. HD menade därför att underlåtenheten inte kunde anses ursäktlig och att TT varit oaktsam. Han dömdes till villkorlig dom och dagsböter.s. 1991
2.I NJA 2006 s. 627 stod en verkställande direktör åtalad för bokföringsbrott sedan han underlåtit att korrekt värdera en bokförd tillgång i form av en fordran på ca två miljoner kr. Vid en samlad bedömning fann HD att TT:s förfarande inte kunde anses så oaktsamt att han borde åläggas ansvar för bokföringsbrott och ogillade därmed åtalet.s. 1991
3.I NJA 2008 s. 1066 meddelade HD prövningstillstånd i hovrätt sedan tingsrätten dömt en person för oaktsam medhjälp till bokföringsbrott trots att åtalet avsåg uppsåtlig medverkan till brottet. HD konstaterade att RÅ påstått s.k. insiktsuppsåt, medan tingsrätten dömt TT för att han förfarit oaktsamt ”på det sätt som brukar betecknas som omedveten oaktsamhet”. HD menade att åklagaren varken i gärningsbeskrivningen eller under rättegången framfört något påstående om oaktsamhet. De skilda bedömningarna av det subjektiva rekvisitet ansågs ha spelat en avsevärd roll i fråga om vilket händelseförlopp som ansetts innefatta brott från TT och HD menade därför att det förelåg synnerliga skäl att bevilja prövning i hovrätten.s. 1991
4.I NJA 2004 s. 618 stod en bolagsföreträdare åtalad för bokföringsbrott sedan han vid två tillfällen åsidosatt bokföringsskyldigheten genom att underlåta att upprätta årsredovisning inom föreskriven tid. Efter fällande dom i TR friades TT i HovR. HD ansåg att bristerna i bokföringen kunde tillskrivas TT som oaktsamhet och han var därvid skyldig till brott. Därefter prövades frågan om brottet var att betrakta som ringa. HD anförde att rörelsen visserligen hade en relativt blygsam omfattning, att förseningen första gången berodde på ett missförstånd och att förseningen bara varit tre respektive fyra månader. Trots detta menade man att årsberättelsen är en viktig del av bokföringen och att det faktum att förseningen upprepades vid en samlad bedömning inte kunde föranleda att brottet var att anse som ringa. TT dömdes för bokföringsbrott av nor-s. 1991
5.175 malgraden till villkorlig dom och dagsböter. Rättsfallet var, parentetiskt, upprinnelsen till den åtalsprövningsbestämmelse som senare infördes.s. 1991
Vårdslöst insiderförfarande
1.Värdepappersmarknadsutredningen diskuterade i sitt betänkande en utsträckning av straffansvaret för insiderbrott till att omfatta även oaktsamma förfaranden. Man konstaterade att den föreslagna lagskärpningen inriktade sig mot ingrepp mot de allvarligaste fallen av informationsmissbruk och att det därför skulle vara konsekvent att endast låta uppsåtliga fall föranleda straff. Svårigheten att styrka uppsåt ansågs trots detta alltför starkt kunna begränsa möjligheten att ingripa mot klandervärda fall att en kriminalisering redan av oaktsamhet sågs som oundviklig. Utredningen betonade dock att aktsamhetskravet inte skulle ställas så högt att en legitim handel skulle hämmas och straff skulle bara komma i fråga då förbud överträtts av grov oaktsamhet. Bedömningen av oaktsamheten skulle, enligt utredningens mening, inte bara avse handlingen utan också frågan om den försumliges ställning i verksamheten. I specialmotiveringen formuleras detta som att ett högre aktsamhetskrav kan ställas på den som intar en central insynsposition i ett företag än på andra. Departementschefen ansåg, i den följande propositionen, att utredningen presenterat beaktansvärda skäl för en kriminalisering av grov oaktsamhet utan att närmare gå in på vilka dessa skäl var.s. 1992
2.Kravet på grov oaktsamhet ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/06/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (hädanefter marknadsmissbruksdirektivet). Frågan bereddes av Marknadsmissbruksutredningen som presenterade sitt betänkande Marknadsmissbruk. Utredningen konstaterade att förbud att handla, råda och röja för den som förfogade över insiderinformation enligt marknadsmissbruksdirektivet skulle gälla den som ”inser eller borde ha insett” att den innehavda informationen är insiderinformation. För att få svensk rätt att vara förenlig med direktivet krävdes alltså en lagändring varigenom straffbarhet skulle inträda redan vid oaktsamhet av normalgraden. I propositionen till insiderlagen konstaterades att högre krav på aktsamhet kan ställas på en person med stor erfarenhet av 176 värdepappersmarknaden än på en nybörjare. Detta kommenteras av Marknadsmissbruksutredningen på följande sätt:s. 1992
3.En övergång till oaktsamhet av normalgraden torde innebära att det oavsetts. 1993
4.de personliga förutsättningarna mycket ofta måste anses oaktsamt att ut-s. 1993
5.nyttja sådan information som typiskt sett är insiderinformation. Det fanns också en farhåga att ringa fall av uppsåtliga brott skulle kunna straffas mildare än oaktsamma fall, vilket normalt inte brukar vara fallet, då straffskalan för vårdslöst insiderförfarande sträckte sig upp till ett års fängelse till skillnad från insiderförseelse som hade sex månaders fängelse som straffmaximum. Utredningen poängterade att ”det knappast är troligt att domstolarna skulle döma till ett strängare straff för ett oaktsamhetsbrott än ett uppsåtligt brott” om omständigheterna var likartade, men att det var tänkbart att om oaktsamhetsbrottet t.ex. angått ett mångdubbelt högre belopp det inte skulle vara orimligt med ett hårdare straff än för ett ringa, uppsåtligt brott. För att minska risken för att dylika situationer skulle uppkomma föreslogs en särskild regel om straffrihet för ringa fall av vårdslöst insiderförfarande. Utredningens förslag godtogs i princip rakt av i propositionen. Av remissinstanserna ansåg Sveriges Advokatsamfund att det var av vikt att göra en noggrann bedömning av huruvida oaktsamhet kan anses föreligga så att ansvaret i praktiken blir strikt. Ekobrottsmyndigheten konstaterade att lagändringen underlättar för åklagaren att styrka brott i subjektivt hänseende.s. 1993
6.Någon för avhandlingen relevant praxis på området tycks inte finnas.s. 1993
Vårdslös finansiering av mutbrott
1.En näringsidkare som tillhandahåller pengar eller andra tillgångar åt någons. 1993
2.som företräder näringsidkaren i en viss angelägenhet och därigenom av grovs. 1993
3.oaktsamhet främjar givande av muta, grovt givande av muta eller handels. 1993
4.med inflytande enligt 5 d § 2 i den angelägenheten döms för vårdslös finan-s. 1993
5.siering av mutbrott till böter eller fängelse i högst två år.s. 1993
6.10 kap. 5 e § BrBs. 1993
7.177 Brottet har tillkommit då oaktsamt främjande av de uppsåtliga brotten i 10:5 b–d inte varit möjligt enlig medverkansbestämmelsen i 24 kap. 4 § BrB. Genom det nya brottet kan näringsidkare som försett mellanhand med finansiering, genom otillräckliga kontroll- och försiktighetsåtgärder gentemot denne, av grov oaktsamhet skapat förutsättningar för mutbrott fällas till ansvar.s. 1993
8.Ett tungt skäl till en reform på området var Sveriges förpliktelser enligt internationella konventioner att förebygga korruption. Regeringen menade att det inte var ovanligt att svenska företag finansierar mutverksamhet genom t.ex. dotterbolag i andra länder men att endast uppsåtliga förfaranden var kriminaliserade. Möjlighet att straffa den som försett någon med finansiering och genom att inte i tillräcklig utsträckning kontrollera denne av oaktsamhet skapat förutsättningar för mutbrott förelåg alltså inte. I propositionen framhävde regeringen därför att en sådan kriminalisering av vårdslöshet skulle vara ett såväl verksamt som lagtekniskt möjligt medel för att komma åt problemet. Man ansåg också att beteendet i grunden är straffvärt och att det därför fanns möjlighet för kriminalisering samt att sådan dessutom var lämplig.s. 1994
9.Regeringen såg två alternativa sätt att utforma en sådan reglering; antingen genom att kriminalisera oaktsam medverkan till mutbrott eller att straffbelägga oaktsamt framkallande av fara för mutbrott. Den senare varianten, som alltså inte krävde att mutbrott kommit till utförande, ansåg man inte skulle vara lämplig då en kriminalisering på ett så tidigt stadium inte skulle tillgodose kravet på förutsebarhet på ett tillfredsställande sätt. Straffbart oaktsam medverkan till mutbrott var alltså att föredra enligt regeringen. I fråga om graden av oaktsamhet menade regeringen att det för ansvar borde krävas ett mer påtagligt avvikande från normalt aktsamt beteende och att oaktsamheten därför måste vara grov.s. 1994
10.Lagrådet jämförde förslaget med 2 § i biträdesförbudslagen, som också handlar om en specialreglering av medverkansansvar, och ifrågasatte om det inte i likhet med denna bestämmelse även för grovt oaktsam medverkan till mutbrott uttryckligen borde stadgas att ansvar inte skall utdömas i ringa fall. Man menade att även ringa brott kan främjas av grov oaktsamhet. Regeringen menade dock att en sådan reglering inte skulle vara påkallad då det i förslaget endast var fråga om ett fåtal allvarliga brott och inte – som ifråga om biträdesförbudslagen – handlar om en obestämd krets av brott. 178s. 1994
11.Kritik framfördes också mot att oaktsamhetsbrottet enligt förslaget skulle ha samma straffskala som de uppsåtliga brotten. Regeringen ansåg dock, utan att motivera det närmare, att skäl saknades för att föreskriva lägre straff än för den gärning som främjats. Denna syn får ses som att lagstiftaren menar att det oaktsamma brottet kan vara lika klandervärt som det uppsåtliga.s. 1995
12.I 10 kap. 10 § 3 st. BrB stadgas att bl.a. vårdslös finansiering av mutbrott får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Ett undantag från detta är dock bestämmelsen i 20 kap. 5 § BrB.s. 1995
13.Sedan brottets införande har ingen relevant praxis hunnit bildas.s. 1995
Sammanfattning och delkonklusion
1.Departementschefens, senare hårt kritiserade, uttalande i propositionen till 1971 års skattebrottslag sammanfattar ganska väl den attitydförändring eller utveckling som ägt rum. Avsevärda problem att bevisa uppsåt har föranlett att skuldkravet sänkts så att även grovt oaktsamma förfaranden kan leda till straffansvar. Det culpösa skattebrottet har här varit vägledande; någon motsvarighet till vårdslös skatteuppgift har t.ex. inte funnits bland förmögenhetsbrotten. Detta har förklarats med att det skulle vara kriminalpolitiskt svårt och att ansvaret skulle utvidgas så långt att även föga straffvärda förfaranden skulle omfattas. Förmögenhetsbrottsutredningen övervägde kriminalisering för oaktsamt bedrägeri, men gick aldrig vidare med förslaget. Det var först i början av 2000-talet som frågan fick ny fart och då rörde fusk med olika allmänna bidrag. Ett culpöst bidragsbrott, med bestämmelsen om vårdslös skatteuppgift som förebild, föreslogs och ett av de övervägande skälen för detta var att uppsåt ansågs svårt att bevisa. Till skillnad från uttalandet i skattebrottslagspropositionen menade Bidragsbrottsutredningen att detta skäl inte ensamt kan tala för att straffbelägga redan oaktsamma fall. En kriminalisering skulle vara möjlig först om det fanns i sig klandervärda icke-uppsåtliga handlingar. Detta vittnar om en viss medvetenhet kring problematiken från utredningens sida, men likväl går det inte att komma ifrån tanken på att den verkliga orsaken till kriminaliseringen varit att komma åt svårbevisade fall av uppsåt. Utredningens exempel på klandervärda, men inte straffbelagda fall imponerar inte.s. 1995
2.För såväl vårdslös skatteuppgift som vårdslöst bidragsbrott har oaktsamhetsansvaret begränsats till att endast omfatta kvalificerad culpa, eller grov oaktsamhet. I förarbetena till SBL sägs att det endast är dens. 1995
3.179 som gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån som bör kunna straffas. Även i praxis har denna huvudregel fastslagits; grov oaktsamhet föreligger exempelvis vid medvetet risktagande. Min undersökning visar på att även när det gäller vårdslöst bidragsbrott tycks gränsen för straffbar (grov) oaktsamhet ligga relativt högt. På samma sätt måste för ansvar för vårdslöst biträde enligt förarbetena gärningsmannen gjort sig skyldig till oaktsamet i mer avsevärd mån. Det har dock, genom en undersökning av de fåtaliga rättsfall som finns, visat sig att straffansvaret i praxis blivit mer vidsträckt än avsett. I praktiken har också bestämmelsen om vårdslöst biträde fungerat som en bevislättnadsregel.s. 1995
4.Även vad gäller brottet vårdslöshet mot borgenärer har i förarbetena betonats att endast verkligt straffvärda förfaranden skulle omfattas av ansvar. Formuleringen ”inte insett men haft skälig anledning anta” har tolkats som ett krav på höggradig oaktsamhet. Samtidigt tillkom bestämmelsen med samma utgångspunkt som de hittills nämnda brotten, dvs. svårigheter med att bevisa uppsåt. En skillnad när det gäller vårdslöshet mot borgenärer är dock att det redan tidigt infördes en åtalsprövningsbestämmelse som därmed begränsar ansvaret ganska mycket. Åtal får nämligen endast väckas om det är påkallat från allmän synpunkt. En liknande bestämmelse, om än av betydlig nyare slag, gäller också vid bok föringsbrott. Ringa brott får endast åtalas om det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt; begränsningen är alltså mer omfattande än för vårdslöshet mot borgenärer. Det bör dock observeras att bokföringsbrott, även ringa brott, kan vara såväl uppsåtliga som oaktsamma. När endast vårdlösa borgenärsbrott kan omfattas av åtalsprövningsregeln, är det möjligt att även uppsåtliga – men ringa – bokföringsbrott kan undantas åtalsplikten. Likheten mellan bestämmelserna är att det i båda situationerna är fråga om mindre straffvärda fall.s. 1996
5.När det gäller kriminaliseringen av vårdslöst insiderförfarande respektive vårdslös finansiering av mutbrott har regleringen påverkats av Sveriges förpliktelser. Vårdslöst insiderförfarande var visserligen redan kriminaliserat sedan tidigare, även här av bevissvårighetsskäl, men det ursprungliga kravet på grov oaktsamhet sänktes till ordinär oaktsamhet för att bestämmelsen skulle vara förenlig med det från EU-håll emanerande Marknadsmissbruksdirektivet. Tillkomsten av brottet vårdslös finansiering av mutbrott berodde till stor del på internationella förpliktelser att förebygga korruption. Nivån på straffansvaret kunde dock stanna vid grov oaktsamhet. Endast ett mer påtagligt avvikande från normalt aktsamt beteende skall kunna föranleda ansvar. Dessutom hör till bestämmelsen en regel om särskild åtalsprövning; endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt får vårdslös finansiering av mutbrott åtalas. 180s. 1996
6.Flera gemensamma drag går att finna hos brotten som behandlats i detta kapitel. En utgångspunkt för majoriteten av dem har alltså varit att uppsåt ansetts för svårt att bevisa och att man därför sänkt skuldkravet till att omfatta även handlande av grov oaktsamhet. Att uteslutande, eller ens till övervägande del, basera en sänkning av skuldkravet på sådana grunder förefaller minst sagt otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt. Här skiljer sig graden av hur flagrant det i förarbetena formulerats åt mellan brotten. I några fall framstår det som ytterst tvivelaktigt, medan det i andra fall framstår som något mer rimligt. Det har dock, såväl i förarbeten som i praxis, betonats att endast om gärningsmannen gjort sig skyldig till oaktsamhet i mer avsevärd mån, eller andra liknande formuleringar, kan straffansvar aktualiseras. Trots detta har det i vissa fall ansetts finnas risk för att straffansvaret skulle komma att sträcka sig för långt.s. 1997
7.Det är också påtagligt, i jämförelse med andra brott i avhandlingen, att åtalsprövningsbestämmelser i högre utsträckning tycks förekomma vid de typer av brott som behandlas i detta kapitel. Det handlar om mindre straffvärda fall, där lagstiftaren likväl inte varit beredd att helt avkriminalisera. Att helt undanta oaktsamhetsansvar har ansetts för långtgående men en begränsning av straffansvaret har ändå haft praktiska fördelar. I fråga om vårdlöshet mot borgenärer uttrycktes dock att åtalsprövningsbestämmelsen inte får medföra att uppenbart straffvärda handlingar skulle undgå rättslig prövning.s. 1997
8.En annan gemensam beröringspunkt mellan flera av brotten i kapitlet är att det finns mycket lite praxis på området, åtminstone på prejudicerande nivå. Det är egentligen bara för vårdslös skatteuppgift och bokföringsbrott som det finns mer substantiell praxis. I andra fall, som för vårdslöst bidragsbrott, tycks det vara svårt att nå upp till det ganska högt ställda skuldkravet varför de fällande domarna är få. Orsakerna till den ringa praxisbildning som finns för de övriga brotten är främst tre. Ett sådant skäl är att några av kriminaliseringarna är ganska nya, kanske framförallt då vårdslös finansiering av mutbrott, varför ingen praxis hunnit skapas. En annan orsak som jag ser är att flera av brotten är förhållandevis ovanligt förekommande och slutligen kan den tredje orsaken vara de nämnda åtalsprövningsbestämmelserna – det skapas helt enkelt ingen praxis om det inte sker någon domstolsprövning.s. 1997
9.Mot bakgrund av att skuldkravet sänkts av bevissvårighetsskäl, att vägledande praxis för flera brott är mycket begränsad av ovan berörda anledningar samt i den mån den finns inte sällan leder till ogillade åtal menar jag att det skulle finnas utrymme för att ifrågasätta kriminaliseringen av flera av brotten. Det finns, som det verkar på goda grunder, tveksamheter kring straffbestämmelsernas effektivitet. Även om förekomsten av ett visst brott inte är så omfattande kan det finnas skäl att ändå bibehållas. 1997
10.181 kriminaliseringen, men det är då viktigt att det rör sig om ett verkligt straffvärt förfarande.s. 1997
11.När det gäller de ifrågasatta bidragsbrotten har de föreslagits ersättas av sanktionsavgifter, men tillvägagångssättet skiljer sig åt i de utredningar som behandlat frågan. Den äldre utredningen menade att straffansvar inte skulle bli aktuellt i de fall sanktionsavgift påfördes, medan den senare utredningen ansåg att vårdslöst bidragsbrott helt skulle avkriminaliseras om förslaget om sanktionsavgifter skulle bli verklighet. Jag menar att den senare linjen är att föredra, om nu sanktionsavgifter alls bör användas i stället för kriminalisering. Detta framstår som det mest rättssäkra alternativet av de båda, särskilt med tanke på det rättsläge som uppstått efter NJA 2013 s. 502. Det är, enligt mitt förmenade, bättre och mer tydligt från lagstiftaren att välja endera sanktionsformen och inte ha kvar dubbla möjligheter.s. 1998
12.Det ändrade rättsläget efter det nyssnämnda pleniavgörandet i HD kan innebära betydande, men ännu oklara förändringar när det gäller vårdslöst skattebrott och relationen till skattetillägg. Ovisst är t.ex. hur man efter avgörandet skall se på begreppet grov oaktsamhet, som enligt praxis reserveras för de mer klandervärda fallen av försummelser medan de lindrigare förseelserna sanktionerats genom skattetillägg. Det liggande utredningsförslaget, om ett samordnande av sanktionerna till ett förfarande, kan kritiseras. Detta gäller inte minst då alternativa utvägar, t.ex. genom en vägvalsbestämmelse, inte i tillräcklig mån utretts. Inte heller gjordes några överväganden om subjektiva rekvisit borde införas vad gäller skattetillägg. Om nu skattetillägg både är att betrakta som brottsanklagelse och av ”straffrättslig karaktär” vore det inte orimligt om samma skuld- och beviskrav gällde dessa som för brott i formell mening. 182s. 1998