1.har berörts ovan, i samband med vållandebrotten i 3 kap. BrB. Magnus Ulväng har i en studie av ett antal fall av, i dagsläget något äldre, trafikrelaterad brottslighet funnit att domstolarna lämnat tämligen urvattnade redogörelser för hur de utfört sin culpabedömning. Han menar att det särskilt vid den här typen av brottslighet av rättssäkerhetsskäl borde vara angeläget för domstolarna att motivera vad som skall anses konstituera oaktsamhet, något som allt för sällan sker.s. 28
2.I NJA 2011 s. 349 stod en lastbilschaufför åtalad för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik sedan han påbörjat en vänstersväng över motsatt körbana och då blivit påkörd av en mötande personbil. Denna höll ”uppseendeväckande” hög hastighet och föraren av personbilen avled till följd av kollisionen som uppstod. HD ogillade åtalet i sin helhet och menade bl.a. att det i trafikförordningens tillämpliga bestämmelse inte fanns något absolut förbud mot att påbörja en vänstersväng trots att man har mötande trafik. Avståndet till den mötande bilen var 240–365 meter och föraren av denna borde ha hunnit anpassa sitt körsätt om han kört på ett ansvarsfullt sätt vilket han alltså inte gjorde. Lastbilschauffören ansågs därför inte ha varit straffbart oaktsam.s. 28
3.I NJA 2009 s. 819 frikändes en busschaufför, som under körning på motorväg sysslat med administrativa göromål, från vårdslöshet i trafik. Det ansågs bl.a. visat att föraren var erfaren, väl kände till vägen, hade ställt in s.k. farthållare, att vägförhållandena var goda samt att trafiken var gles. HD menade att hans beteende visserligen varit olämpligt men ansåg att det med beaktande av omständigheterna inte förelegat någon särskild risk för trafikolycka och därmed inte heller något medvetet risktagande från chaufförens sida: ”Körningen har inte varit i egentlig mening vårdslös”.s. 28
4.149s. 28
5.I NJA 2007 s. 3 var fråga om en bilist som kört på en fotgängare sedan hon bländats av solen gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik. I domskälen framhåll HD att det i förarbetena framgår att lagrummet är avsett att träffa fall där trafikanten gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet. Undantaget från det straffbara området är felbedömningar och tillfällig ouppmärksamhet beroende på exempelvis svåra väder- eller siktförhållanden. Mot denna bakgrund ansåg HD att föraren inte i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet och därmed inte varit, i egentlig mening, vårdslös. Åtalet ogillades således. Delvis liknande omständigheter förelåg i NJA 1996 s. 590 där en bilförare som kört på och skadat en fotgängare vid ett oövervakat övergångsställe friades från vårdslöshet i trafik då han inte ansågs i väsentlig mån ansågs ha brustit i sin omsorg och varsamhet, men dömdes för vållande till kroppsskada då någon motsvarande inskränkning av det straffbara området som skett med 1 § TBL inte gjorts beträffade 3 kap. 8 § BrB.s. 29
6.Fällande dom för vårdslöshet i trafik blev det i NJA 1996 s. 764 där en bilförare som kört in i en vägkorsning utan att kontrollera trafiksignalerna kört mot rött ljus och därvid kört på en motorcyklist. Just rödkörning nämns i förarbetena som ett typiskt sett trafikfarligt beteende som skulle kunna medföra straffansvar.s. 29
7.I fråga om vad som skall utgöra grovt brott har i RH 2002:13 bedömts att en bilförare, som somnat vid ratten och kört på två personer varvid en avlidit och den andra skadats allvarligt, inte kunnat fällas till ansvar för grovt vållande till annans död, grovt vållande av kroppsskada och grov vårdslöshet i trafik. Hovrätten menade att förarens oaktsamhet varit allvarlig, men att han inte uppvisat (uppenbar) likgiltighet för (eller till) andra människors liv och att hans handlande inte heller innefattat ett medvetet risktagande av allvarlig art. I RH 2009:34 fälldes dock en busschaufför till ansvar för grovt brott efter att ha somnat vid ratten varvid bussen kört av vägen och flera personer skadats. Skillnaden mellan detta och 2002 års fall kan sökas i att det i nyare fallet varit fråga om en person i yrkesställning som måste ha varit medveten om sina trötthetskänslor. Hovrätten menade därför att föraren genom sin underlåtenhet att reagera på trötthetssymptomen utsatt bl.a. bussens passagerare för allvarlig trafikfara och denna försummelse varit av så allvarligt slag att brottet skulle anses som grovt.s. 29
8.Åtskilliga andra i NJA och RH refererade fall berör straffmätning och påföljdsval, men behandlas inte här. 150s. 29
Allmänfarlig vårdslöshet
1.Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller spräng-s. 30
2.ämne eller på annat sätt, vållars. 30
3.1. brand eller ofärd som avses i 1, 2 eller 3 § eller framkallar fara för det,s. 30
4.2. skada eller hinder som avses i 4 § ellers. 30
5.3. skada som avses i 5 a § andra stycket 1 eller 5 b § första stycket 2s. 30
6.döms för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse i högst sex må-s. 30
7.nader. Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år.s. 30
8.Brottsbalken 13 kap. 6 § I 13 kap. BrB regleras de allmänfarliga brotten. Till dessa hör mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), sabotage (4 §), grovt sabotage (5 §), kapning och sjö- eller luftsabotage (5 a §) samt flygplatssabotage (5 b §) vilka alla är uppsåtsbrott. Bestämmelsen i BrB 13 kap. 6 § om allmänfarlig vårdslöshet får sägas vara deras culpösa motsvarighet. I första punkten regleras vållande av brand eller ofärd som avses i 1–3 §§ eller framkallande av fara för det. Det är således fråga om en ganska långtgående kriminalisering då det för ansvar är tillräckligt att av oaktsamhet framkalla fara för primäreffekten.s. 30
9.Lagrummet medför vissa konkurrensproblem. Klart är att bestämmelserna i 3 kap. BrB är tillämpliga i konkurrens med 13 kap. 6 § liksom bestämmelserna om skadegörelse i 12 kap. Mer komplex är däremot frågan om hur lagrummet förhåller sig till specialstraffrätten. Där kan nämligen ofta finnas ordnings- eller säkerhetsföreskrifter som används för att bedöma om gärningsmannen brustit i erforderlig aktsamhet och ifall föreskrifterna är försedda med straffsanktion uppkommer frågan om det skall dömas i konkurrens mellan oaktsamhetsbrottet och föreskriften. Detta har i doktrin setts som ett slags dubbelbestraffning. Om oaktsamhetsbrottets straffskala anses tillräcklig i sig, torde dock inte en sådan tillämpning behöva leda till en skärpning av straffet.s. 30
10.I NJA 2011 s. 611 stod TT åtalad för bl.a. mordbrand. RÅ justerade åtalet i HD genom ett tillägg i gärningsbeskrivningen och yrkade i andra hand att TT skulle dömas för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § BrB st. 2. (grovt brott). HD konstaterade att preskriptionstiden visserligen fortfarande löpte för det brottet vid tidpunkten för åtalsjusteringen, men att TTs gärning inte var att anse som grovt brott. Fråga var då oms. 30
11.151 han skulle kunna dömas för allmänfarlig vårdslöshet av normalgraden enligt första stycket. HDs majoritet (tre justitieråd) fann atts. 30
12.[r]ätten att bli informerad om den rättsliga kategorisering som ligger tills. 31
13.grund för ett åtal får anses medföra att preskriptionsavbrott enligt 35 kap.s. 31
14.1 § BrB i princip förutsätter att den misstänkte inte endast har fått del avs. 31
15.en gärningsbeskrivning som kan anses innefatta påstående om brott enligts. 31
16.en viss straffbestämmelse utan också har fått reda på att denna straffbestäm-s. 31
17.melse kan vara tillämplig. /…/ Något påstående om att ansvar skulle kunnas. 31
18.komma i fråga för allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § första styckets. 31
19.BrB har inte framförts inom preskriptionstiden för sådant brott. Åtalet skas. 31
20.därför även i den delen, oavsett om man utgår från den ursprungliga gär-s. 31
21.ningsbeskrivningen eller den här gjorda justeringen, lämnas utan bifall. Majoriteten vilade sitt beslut på praxis från Europadomstolen rörande art. 6 i EKMR. Minoriteten menade dock att konventionens krav inte borde inverka på den dittillsvarande tolkningen av preskriptionsavbrott enligt 35 kap. 1 § och menade att åklagarens ursprungliga gärningsbeskrivning omfattade även allmänfarlig vårdslöshet samt dömde TT för brottet.s. 31
22.I RH 2012:58 var fråga om oaktsamhetsbedömning avseende TT som led av allvarlig psykisk störning vid gärningstillfället. TT hade placerat ett brinnande stearinljus under brevinkastet till bostadsdörren. I närheten fanns tidningar som fattade eld varpå elden spred sig i lägenheten och orsakade omfattande skador på densamma. Åklagaren yrkade i första hand på ansvar för grov mordbrand och i andra hand för grov allmänfarlig vårdslöshet. TR konstaterade att TT saknat uppsåt att anlägga branden, men att hon av oaktsamhet vållat den skada och framkallat den förstörelse som åklagaren påstått. Att det av det rättspsykiatriska utlåtandet framgick att TT saknat förmåga att inse gärningens innebörd utgjorde enligt TR inget hinden från att anse att hon varit oaktsam. TT dömdes för allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott, till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. HovR upphävde dock TR:s dom och ogillade åtalet. Man ansåg att det utifrån allmänna utgångspunkter är oaktsamt att placera ett brinnande ljus på det sätt TT gjort, men att jämföra handlandet med en objektiv aktsamhetsnorm var bara ett inledande steg. Det avgörande för eventuellt straffansvar var om det var oaktsamt av TT att göra så. HovR konstaterade att straffansvar kunde komma ifråga för såväl medveten som omedveten oaktsamhet och utförde därefter en prövning om TT handlat medvetet oaktsamt. TT hade psykisk problematik med bl.a. psykoser och led vid gärningstillfället av vanföreställningar. Hennes förmåga till rationella överväganden ansågs av HovR därför mycket starkt begränsad och menade att hennes egen förklaring, att hon inte insåg ris152 ken för brand, inte var motbevisad. HovR prövade därefter om TT agerat omedvetet oaktsamt, dvs. att hon inte insåg risken för brand men borde ha gjort det. HovR konstaterade att det inte hade krävts mycket av TT för att komma till insikt, men att hennes speciella förutsättningar vid tillfället var sådana att hon faktiskt hade förmåga att komma till sådan insikt. TT bedömdes därför inte ha orsakat branden av oaktsamhet.s. 31
Sammanfattning och delkonklusion
1.Den centrala formuleringen i det s.k. Hissfallet – att principiella skäl talar för en viss försiktighet i tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet – har fått genomslag i senare praxis. Vilka principiella skäl det är fråga om framgår inte helt tydligt, men sannolikt blickar HD tillbaka på det ofta citerade stället i förarbetena som anger att inte varje avsteg från det helt aktsamma skall vara straffbart. Det bör noteras att HDs uttalande i den anförda domen uttryckligen tog sikte på oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap. 7 § BrB, men formuleringen tycks ha slagit igenom även för åtminstone de andra brotten i 3 kap. Andra återkommande formuleringar, i såväl praxis som i förarbeten, är att oaktsamheten skall vara så klandervärd att den innefattar straffbar oaktsamhet eller att en handling måste vara i egentlig mening vårdslös. I praxis har fastslagits att aktsamhetskravet generellt sett är högre vid riskfylld verksamhet som t.ex. inom sjukvården. Av praxis framgår också att även underlåtenhet kan konstituera oaktsamhetsansvar. I ett antal avgöranden har aktsamhetsnormen uppställts med säkerhetsföreskrifter eller ordningsbestämmelser som vägledning.s. 32
2.Brottet vållande till annans död intar en särställning bland de culpösa brotten. Den skärpta synen på vållandebrott i trafiken, särskilt då vid trafikonykterhet, som uppkommit under 2000-talet har motiverats utifrån bl.a. en generellt minskad tolerans av brottslighet. Från lagstiftarens håll har betonats att den skärpta synen på vållandebrotten ligger i linje med en allmän inställning i synen på allvarliga våldsbrott. Det var uppenbart de grova vållandebrotten, som innefattat ett medvetet risktagande, som lagstiftaren kopplade ihop med våldsbrotten. Allvarliga vållandebrott kan straffvärdemässigt närma sig mindre allvarliga uppsåtsbrott. Det visar på den bredd av handlingar som inryms i exempelvis bestämmelsen om vållande till annans död. Som grovt brott, med högt straffvärde, kan det röra sig om fall av medvetet risktagande på gränsen till likgiltighetsuppsåtet samtidigt som det inom normalgraden kan vara fråga om tillfälliga, mindre allvarliga misstag. Spännvidden går från allvarliga våldsbrott, där ens. 32
3.153 dödlig utgång inte varit avsedd, till händelser som normalt betraktas som olyckshändelser. Man får dock påminna sig om dels att det av nämnda allmänna principer framgår att inte varje avsteg från det helt aktsamma bör föranleda straffansvar, dels att vållande till annans död, grovt brott, inte utgör gräns nedåt mot straffrihet och därför inte egentligen har någon praktisk betydelse för avhandlingen. Det finns dock vissa principiella överväganden från lagstiftarens sida som är värda att analyseras.s. 32
4.I några fall har särregleringar diskuterats i form specialbrott inriktade på olika typer av verksamheter. Som förebild har sannolikt arbetsmiljöbrottet i 3 kap. 10 § tjänat. I Ds 2006:7 föreslogs två särskilda straffbestämmelser relaterade till trafikbrott, nämligen vållande till annans död respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom, båda två med ändelsen ”vid fordonstrafik”. Brotten skulle ha högre minimum i straffskalan än de motsvarande brotten i 3 kap. BrB och dessutom regleras direkt i TBL; pedagogiska skäl ansågs tala för en systematik annan än den gängse och motiverade placeringen i trafikbrottslagstiftningen. Promemorian föranledde en lagrådsremiss som dock han återkallas innan lagrådet hunnit yttra sig. Jag håller inte för osannolikt att de hade varit starkt kritiska till förslaget. Ett annat, om inte fullt så utvecklat, förslag har lämnats av Lena Svenaeus. Hon menade, i anslutning till det s.k. Kalmarfallet, att ett särskilt oaktsamhetsbrott ”i arbetslivet” eller ”i riskfylld verksamhet” borde införas. Svenaeus utgångspunkt var att det aktsamhetskrav, som HD uppställde på vårdpersonal och andra i typiskt riskfylld verksamhet, i NJA 2006 s. 228 var för högt ställt. Ansvar borde därför bara träffa den som tagit medvetna risker eller satt sig över säkerhetsföreskrifter.s. 33
5.Mot bakgrund av Straffrättsanvändningsutredningens förslag att överväga ett upphävande om bestämmelsen om arbetsmiljöbrott framstår de föreslagna specialkriminaliseringarna som mindre genomtänkta. Inte minst gäller detta förslaget i departementspromemorian. Det finns visserligen, om särskilda skäl till det föreligger, möjlighet att frångå systematiken med att skapa en ny bestämmelse när det redan finns en handlingsdirigerande på området. Jag menar att detta endast bör ske undantagsvis. Om nu inte ens arbetsmiljöbrottet kan anses vara ett sådant undantag har jag svårt att se att rörande de andra specialregleringarna skulle anses finnas sådana särskilda skäl. Dubbla kriminaliseringar är inte bara onödiga utan så systemfrämmande att de, enligt min mening, endast med mycket stor restriktivitet bör få förekomma.s. 33
6.Utvecklingen av brottet vårdslöshet i trafik är särskilt intressant att studera. Brottet utgör ett typexempel på den flora av oaktsamhetskriminaliseringar inom specialstraffrätten, som närmast explosivt ökade från sekelskiftet 1900 och flera decennier framåt, med det gemensamt att de emanerade från de nya risker som uppstått i samband med industrisam154 hällets framväxt. Denna typ av ”moderna” brott baserades ofta på ett fareansvar. Den på 1950-talet gällande för trafikområdet förhållandevis låga oaktsamhetströskeln, där ansvar för vårdlöshet i trafik kunde utgå redan om oaktsamheten varit mer än ringa, föranledde att många bagatellartade ärenden kom att tynga de rättsvårdande myndigheternas arbete. Reglerna föreföll inte vara anpassade efter den alltmer intensiva fordonstrafiken. Redan i början av 1960-talet föreslogs därför att straffansvaret skulle begränsas till att omfatta endast den trafikant som i väsentlig mån brustit i sin omsorg och varsamhet. Trots upprepade lagstiftningsförslag trädde bestämmelsen i kraft först trettio år efter att idén väckts. Lagändringen föranleddes bl.a. av att straffansvaret blivit i det närmaste strikt och att handlingar, som med vanligt språkbruk, inte kunde betecknas som vårdslösa lett till fällande domar. I propositionen framhölls, vilket redan citerats ovan, den återhållsamhet som bör iakttas vad gäller kriminalisering av oaktsamma förfaranden – ett uttalande som mycket väl illustrerar de culpösa brottens undantagsstatus.s. 33
7.Det straffbara området för vårdslöshet i trafik kom att inskränkas till fall där gärningsmannen gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet. Trots detta infördes inte ett krav på grov oaktsamhet för ansvar, utan kvalificeringen bestod i lokutionen ”i väsentlig mån”. En mellanform, mellan luxuria och negligentia, uppkom därigenom. Detta har föranlett en något märklig praxisbildning där åtal för vårdslöshet i trafik regelmässigt ogillats på grund av att man inte nått upp till ”väsentlig mån”, samtidigt som ansvar dömts ut för det allvarligare brottet vållande till annans död. Denna ordning framstår, ur mitt perspektiv, som olycklig. Ett någorlunda enhetligt system, där begrepp står för ungefär samma sak, är att föredra och avvikelser från ordningen som inte framstår som klart motiverade borde undvikas.s. 34
8.155s. 34