1.Culpabegreppet är straffrättsdogmatikens mest centrala begrepp. Begrep-s. 6
2.pet är emellertid komplicerat, och det är avpassat för att ge utrymme förs. 6
3.normativa bedömningar vars utfall ofta beror på de närmare omständighe-s. 6
4.terna i det konkreta fallet. Det bör åter framhållas att culpabegreppet hars. 6
5.en funktion /…/ inom brottsbegreppet när man tar ställning till frågor oms. 6
6.gärningsculpa, och en annan funktion /…/ då culpa utgör en skuldform.s. 6
Två sorters culpa
Inledning
1.Nils Jareborg presenterade sin teori om två sorters culpa i slutet av 1970-talet. Att läran, i vart fall inte terminologiskt, slagit igenom i praxis får inte nödvändigtvis tolkas som att den inte är gällande. I svensk(-språkig) doktrin har Jareborgs modell, med några modifieringar till vilka jag återkommer, vunnit allt mer land och får nog sägas vara den ledande teorin hos flertalet nutida svenskspråkiga straffrättsforskare. Enkelt uttryckt delar Jareborg in culpa i gärningsculpa respektive personlig culpa. I Jareborgs brottsbegrepp utgör gärningsculpa ett rättsstridighetsrekvisit och alltså en förutsättning för att en gärning skall vara otilllåten. Gärningsculpa fordras alltså för såväl uppsåtliga som oaktsamma brott. Personlig culpa är den andra skuldformen, jämte uppsåt, och därmed det egentliga undersökningsområdet för den här avhandlingen. Något kort bör dock sägas också om culpa som otillåten gärning, eller m.a.o. gärningsculpa.s. 6
2.89s. 6
Från adekvat kausalitet till gärningsculpa
1.För att begränsa vilka typer av orsakanden som är straffrättsligt relevanta har man i doktrinen traditionellt uppställt ett krav på adekvat kausalitet. Ivar Strahl har i en uppsats behandlat vad han kallar adekvansläran. Det handlar ursprungligen om att hitta en tillfredsställande begränsning av straffbud med s.k. objektiva överskott. Strahl beskriver hur man i slutet av 1800-talet såg på problematiken:s. 7
2.…uppsåtlig misshandel som fått döden till följd skulle bestraffas strängares. 7
3.på grund av den dödliga utgången ehuru denna icke omfattades av uppsåtet;s. 7
4.någon culpa i förhållande till den dödliga utgången fordrades icke heller.s. 7
5.Men det föreföll stötande, om ett sådant objektivt överskott skulle medföras. 7
6.straffskärpning där något samband utöver orsakssambandet icke fanns mel-s. 7
7.lan misshandeln och den dödliga utgången. En lära om krav på adekvat kausalitet, inom såväl straffrätten som skadeståndsrätten, vann snabbt fotfäste i flera rättsordningar, däribland de nordiska. I NJA 1937 s. 434 frikändes en person från ansvar för att genom misshandel ha dödat en annan, vars tinningben visade sig vara ovanligt tunt, då den dödliga utgången timat mera av våda än av vållande.s. 7
8.Strahl har visat på adekvanslärans obestämdhet:s. 7
9.Vid culpösa handlingar skall man kanske jämföra med den risk som är för-s. 7
10.enad med det beteende den handlande bort iakttaga, ty de framkallade ris-s. 7
11.ken bör väl vara större än denna risk, icke mindre. De s.k. objektiva överskotten har gallrats ut ur straffrätten genom införande av culparekvisit. För svenskt vidkommande infördes ett sådant i SL 1937. Det som tidigare skulle bestraffas som uppsåtligt brott ”med överskott” numera räknas som två brott – ett uppsåtligt och ett oaktsamt. Exempelvis skulle mannen i det ovan anförda fallet från 1937 ha åtalats för misshandel och vållande till annans död.s. 7
12.Det är givet, att en handling som orsakat en skada icke är att anse soms. 7
13.culpös blott för det den handlande hade anledning att taga risken för skadans. 7
14.i beräkning. Det fordras också annat. Själva handlingen skall avvika från vads. 7
15.som anses vara godtagbart handlingssätt och vad som däremot icke är det ärs. 7
16.i stor utsträckning angivet i lag eller annan författning. 90 Som Strahl uttryckt det skall handlingen ”vara icke blott culpös utan också culpös i förhållande till effekten”. Ett exempel ur praxis kan här framhållas. I NJA 2005 s. 732 hade TT knuffat till en annan person så att denne fallit omkull och brutit armen. Fråga var om TT därvid, som åklagaren formulerat åtalet, gjort sig skyldig till det uppsåtliga brottet misshandel. HD konstaterade att för att kunna fälla TT till ansvar för detta brott krävdes att hans uppsåt inte bara omfattat själva knuffen utan också den skada målsäganden fått. Det räcker m.a.o. inte att gärningen omfattat ett otillåtet risktagande, utan det måste vara fråga om ett medvetet risktagande i förhållande till effekten. TT menade att han inte tänkt på risken att målsäganden kunde skada sig på ett sådant sätt och eftersom inte heller några andra omständigheter talade för detta ogillade HD åtalet för misshandel och dömde TT istället för ofredande och vållande till kroppsskada. Genom domen betonar HD vikten av att man prövar om det funnits insikt om den relevanta följden som fordras för uppsåt.s. 7
17.Strahl menar att sedan bestämmelserna om objektiva överskott upphävts kan adekvansläran betraktas som överflödig; uppsåts- och oaktsamhetsrekvisiten är tillräckliga. Som Inkeri Anttila uttryckt det, har adekvansansvaret efterträtts av ett vållandeansvar. Hon utvecklar det:s. 8
18.I allmänhet anser man att adekvansbegreppet och vållandeansvar i princip ärs. 8
19.av olika omfång och att de även i praktiken leder till olika resultat. Adekvan-s. 8
20.sens måttstock definieras objektivt /…/ Vållandeansvaret däremot bestämss. 8
21.subjektivt /…/ Men i verkligenheten är dessa principer inte nuförtiden sås. 8
22.oförenliga, ty adekvansansvaret innehåller subjektiva och vållandeansvarets. 8
23.objektiva drag. Anttila menar alltså att då oaktsamhetsansvaret utsträckts att omfatta även sådant som gärningsmannen borde vetat/förstått har det därigenom uppblandats med objektiva element. Stadgandet om att straff inte får utdömas då handling skett mera av våda än av vållande, som längre än i Sverige levde kvar i den finska strafflagen, har som Anttila påpekat tolkats som att det endast omfattar fall då hela gärningen faller utanför imputationen.s. 8
24.Jareborg låter gärningsculpa ersätta kravet på adekvat kausalitet. Detta motiveras dels av att adekvansläran är mindre lämplig i fall där man behöver finna handlandet rättenligt, trots att följden inte är otypisk, därför att gärningen av någon anledning likväl bör anses tolererad, dels av atts. 8
25.91 ”[a]dekvans bygger på omdömen rörande sannolikhetsrelationer avseende klasser av gärningar och följder” trots att det inte finns något bestämt sätt att beskriva gärning och följd; ju mer generellt en följd beskrivs, desto lättare är det att finna att orsakandet är adekvat.s. 8
26.Gärningsculpa är alltså den av Jareborg m.fl. förespråkade modellen för att kunna avskilja straffrättsligt relevanta orsakanden från irrelevanta. Enligt modellen förutsätter straffansvar att gärningsmannen, under något skede, haft kontroll över ett händelseförlopp samt att gärningen kan beskrivas som oaktsam och att oaktsamheten orsakat den brottsbeskrivningsenliga följden på relevant sätt. En handling är kontrollerad när gärningsmannen på kommando kan avsluta eller hejda det kausala skede som handlandet innebär. Ur gärningsmannens synpunkt är kontrollerbar en bättre benämning. Därutöver måste gärningsmannen ta en risk. Alla risker är inte straffrättsligt relevanta utan det måste vara fråga om en be aktansvärd risk. Risktagande är en vanlig, ibland t.o.m. nödvändig del av det vardagliga livet. Frågan är närmast vilka risker som samhället kan tolerera. Tillåtna risker kan benämnas som socialadekvata. Den avgörande frågan är när ett risktagande är otillåtet. Det kan formuleras så här: En kontrollerad handling är culpös i förhållande till en okontrollerad följd om den kontrollerade handlingen innefattar ett otillåtet risktagande i förhållande till den okontrollerade följden. Att gärningen är oaktsam medför inte automatiskt att gärningsmannen är oaktsam.s. 9
27.Bedömningen av gärningsculpa sker ofta med vägledning av någon standard. Om det finns goda skäl att avstå från ett visst handlande är det av vikt att visa vilket beteende som är önskvärt eller vilken aktsamhetsstandard som finns. Finns inga verkliga standarder att tillgå får man använda sig av en s.k. pseudostandard. Denna bygger på vad en på ifrågavarande livsområde normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen och ”har en tendens att härledas från domarens uppfattning om sig själv i sina bättre stunder”. Den normalt aktsamma personen har ersatt den tidigare använda modellen bonus pater familias. Aktsamhetsstandarder kan också hämtas ifrån vissa normer på olika områden. Att bryta mot en norm medför en viss presumtion för att gärningen innefattar ett otillåtet risktagande, men är inte något absolut vägledande kriterium.s. 9
28.Oaktsamhet beskrivs ofta som en överträdelse eller avvikelse från en ordningsföreskrift eller liknande. Det är dock viktigt att påpeka att en 92 sådan avvikelse endast utgör en presumtion för att gärningen skall anses som otillåten (oaktsam). Detta är dock något som inte alltid tycks uppmärksammas av domstolarna. Culpabedömningen riskerar att förlora sin betydelse om domstolarna per automatik låter bedöma en avvikelse som oaktsamhet.s. 9
29.Enligt Petter Asp förordar Jareborg, i sin ursprungliga beskrivning, ”en slags objektiverad culpabaserad ex ante-bedömning med vissa subjektiva inslag”. Denna lösning är inte den enda möjliga och det finns, menar Asp, dogmatiska fördelar med att vid bedömningen av gärningsculpa istäl let utgå ifrån en helt objektiviserad ex ante-bedömning. Riskbedömningen skulle alltså inte längre utgå från en normalperson i gärningsmannens ställe, utan från en person i gärningsmannens position med (ex ante) fullständig kunskap om omständigheterna. Det skulle alltså gå att påvisa fler otillåtna gärningar, men brotten skulle inte bli fler då gärningsmannen skulle kunna gå fri på grund av bristande personlig culpa.s. 10
Gradindelningen av culpa
Graderna
1.Det straffbara området kan begränsas t.ex. genom krav på grov oaktsamhet (culpa lata) eller genom att ringa oaktsamhet (culpa levissima) undantas från ansvar. Däremellan finns ”normalgraden” av oaktsamhet (culpa levis). Ringa oaktsamhet får inte sammanblandas med ringa brott eller ringa fall.s. 10
2.Bo von Eyben har gjort en ambitiös utredning kring beteckningen grov oaktsamhet inom inte bara straffrätten. Han pekar på att begreppet används ganska flitigt i lagstiftningen, såväl på straffrättens som på civilrättens område. Inom den danska straffeloven, där huvudregeln är att endast uppsåtliga gärningar straffas, utvidgar grov oaktsamhet det straffbara området, medan det inom specialstraffrätten snarast begränsar detsamma. von Eybens syfte är att undersöka om grov oaktsamhet har samma betydelse på de olika områden det används.s. 10
3.Det påstås ganske vist ofte, at det stafferetlige uagtsomhedsbegreb er snae-s. 10
4.vere end det civilretlige (med saerlig henblik på erstatningsrettens culpare-s. 10
5.93s. 10
6.gel), og man kunne da forledes til at utlede heraf, at taersklen for, hvornårs. 11
7.en uagtsam kan betegnes som grov, derfor måtte saettes højre i strafferetens. 11
8.end i civilretten (isaer erstatningsretten). Påstanden er imidlertid normalts. 11
9.kun möntet på visse uagtsomhedsdelikter /.../ von Eyben visar på att då oaktsamhet är en avvikelse från en norm brukar grov oaktsamhet ofta betecknas som en markant normavvikelse. Eftersom aktsamhetsnormen är olika på olika områden går det inte att uppställa någon generell definition av vad som bör kännetecknas som grov oaktsamhet. Detta får överlåtas åt praxis. Som visats ovan sammanfaller inte indelningen i grov respektive enkel oaktsamhet med indelningen i medveten respektive omedveten culpa.s. 11
10.Grov oaktsamhet har ibland betraktats som en form av ”dolt” uppsåt och von Eyben menar att det utan tvivel finns åtskilliga exempel på där grov oaktsamhet kriminaliserats för att kunna straffa i fall där omständigheter talar för att uppsåt föreligger, men det inte går att bevisa. Han uttrycker det som att ”kriminaliseringen af den grove uagtsomhed er udtryk for, at overtraedelser ikke kan rammes tillstraekkeligt effektivt, når alene forsaetlige forhold er strafbare”. På specialstraffrättens område är oaktsamheten ofta så utsträckt att den närmar sig ett strikt ansvar varför det ligger nära tillhands att hävda att grov oaktsamhet avgränsas snävare i den allmänna straffrätten.s. 11
11.von Eyben sammanfattar att materialet är för otillräckligt för att kunna komma med några definitiva slutsatser om begreppet grov oaktsamhets innehåll. I flera fall har det dock varit tydligt att önskan om att kunna straffa i de fall uppsåt inte gått att bevisa har föranlett kriminalisering av grov oaktsamhet. I vart fall så vitt gäller den allmänna straffrätten. I specialstraffrätten, menar von Eyben, är situationen omvänd. Där har grov oaktsamhet närmast använts som ett medel att undanta mindre straffvärda handlingar från ansvar. Han menar, lite hårdraget, att man på specialstraffrättens områdes. 11
12.snarere end at understrege et positivt krav om culpa latahar villet under-s. 11
13.strege det negative, at straf ikke skal ifaldes i tilfaelde af culpa levissimas. 11
14.(”ringe uagtsomhed”) /.../ Man kan således meget vel forestille sig, at uagt-s. 11
15.somhedsvurderingen på ét område er så meget strengere end på et andet, ats. 11
16.en begraensning till grov uagtsomhed på det förstnaevne område i realitetens. 11
17.blot indebaerer, att der her opnås samme ”grad” af straffrihed, som man pås. 11
18.det andet område oppnår i kraft af selve uagtsomhedsvurderingen (eller –s. 11
19.om man vil – ved hjelp af begrepet den ”ringe”, straffri uagtsomhet). 94 Enkel oaktsamhet, dvs. ”normalgraden”, har av naturliga skäl inte varit lika omdiskuterad. Däremot förekommer i debatten resonemang kring ringa oaktsamhet, främst om det explicit bör undantas från straffansvar eller inte. I norsk rätt har föreslagits att ansvar vid culpa levissima generellt skall avskaffas. För dansk del har Vagn Greve förordat motsvarande för åtminstone specialstraffrätten. I några svenska förarbeten har spörsmålet behandlats. Departementschefen framhöll, när det gällde tjänstefel, att dylika indelningar bör undvikas:s. 11
20.Graderingar av oaktsamheten i ringa och icke ringa har visat sig kunna vållas. 12
21.svårigheter vid rättsstillämpningen och används därför numera inte i andras. 12
22.fall än när det finns vägande skäl till det. Miljöbalkskommittén framhöll att det, i de fall ringa oaktsamhet undantas, bara innebär att man bara får med ytterligare en bedömningsnivå för oaktsamheten. Normalt sett har huvudregeln varit att inte varje avvikelse från det helt aktsamma skall föranleda straffansvar, varför det inte ansetts nödvändigt att explicit undanta ringa oaktsamhet.s. 12
Culpatröskeln
1.Det er taersklen til uagtsomheden, der er taersklen til strafansvaret. Gradindelningen av culpa hör ihop med den s.k. culpatröskeln i straffrätten. Gillis Erenius har förklarat begreppet som ”den kvalitet den oaktsamma handlingen måste uppnå, eller, bildligt talat, den tröskel som måste passeras, för att oaktsamhetshandlingen skall föranleda straff”. Även inom skadeståndsrätten använder man sig av tröskelbegreppet, men det anses allmänt att culpatröskeln är högre inom straffrätten. Culpatröskeln kan sägas vara olika hög för olika brottstyper, även om sådana jämförelser är svåra att utföra och inte alltid särskilt pålitliga. Det bör i sammanhanget framhållas att användningen av begreppet gärningsculpa är något oklar. Att Erenius i den ovan citerade stycket pratar om den oaktsamma handlingen tyder på att culpatröskeln skulle vara hänförlig till gärningsculpa, men det är inte säkert så. Sandra Friberg menar atts. 12
2.95 det för hennes del inte framstår som helt klart om culpatröskelbegreppet, i Erenius mening, inkluderar båda culpaformerna och menar att förklaringen kan höra ihop med dogmatiska skillnader i ansvarsprövningen inom straffrätten respektive skadeståndsrätten. Dessutom menar Friberg att terminologin inte är helt lyckad eftersom tröskeltänkandet leder till en (felaktig) slutsats om att det finns en given, förutbestämd punkt vid vilken ansvar döms ut. Jag är inte helt säker på att det är som Friberg säger i fråga om det sistnämnda. För egen del tänker jag mig i alla fall tröskeln mer som en (höjdhopps-)ribba som läggs olika högt vid olika brott och som dessutom kan passeras med lite ”darr”, dvs. att den är lite mer flexibel än en tröskel. Punkten vid vilken ansvar döms ut är alltså inte alldeles given, om än hyfsat preciserad.s. 12
Culpa som skuldform (personlig culpa)
1.Personlig culpa är en skuldform, liksom uppsåt. Personlig culpa förekommer i två varianter, medveten respektive omedveten. Medveten oaktsamhet (luxuria) skiljer sig från likgiltighetsuppsåtet, dvs. uppsåtets nedre gräns, på så sätt att den medvetet oaktsamme förvisso har en likgiltig inställning, men bara inför risken och inte inför följden. Den kognitiva inställningen är densamma men klandervärdheten skiljer sig åt.s. 13
2.Ett fall som tar sikte på denna gränsdragning är NJA 2011 s. 725 som gällde brott mot strålskyddslagen (vilket inte närmare behandlas i föreliggande avhandling). TT åtalades för innehav av en tillståndspliktig s.k. laserpekare. Innehavet ansågs ha varit uppsåtligt och fråga var om TT av oaktsamhet brutit mot skyldigheten att ha tillstånd. HD fann inget stöd för att TT hade varit medveten om att det fanns en risk för att tillstånd krävdes för laserpekaren. Man prövade då om han borde ha insett risken, dvs. om han varit omedvetet oaktsam, något som i sin tur ansågs bero på vad han kunde ha gjort för att komma till insikt. HD konstaterade att TT:s handlande måste bedömas som oaktsamt då han inte läst laserpekarens varningstext, men tillade att det för straffansvar måste också måste finnas ett samband mellan underlåten att göra vad som kunde krävas och den bristande insikten.s. 13
3.Innebörden av den aktuella varningstexten var sådan att det, om texten hades. 13
4.varit korrekt, inte behövdes något tillstånd för att inneha laserpekaren pås. 13
5.allmän plats. [TT:s] underlåtenhet att ta del av texten har därmed inte haft 96s. 13
6.något samband med hans bristande insikt om risken för att pekaren varits. 14
7.tillståndspliktig. Åtalet ogillades.s. 14
8.Även vid omedveten oaktsamhet (negligentia) uppvisar gärningsmannen likgiltighet, men inte inför riskens existens utan inför huruvida det överhuvudtaget finns en risk. Den omedvetet oaktsamma personen är därför mindre klandervärd än den medvetet oaktsamma. Gärningsmannen borde ha förstått, eller haft skälig anledning att anta att en viss följd skulle inträffa eller att en viss omständighet förelåg. Såväl den medvetet som omedvetet oaktsamma personen har tillfälle att rätta sig efter lagen i enlighet med konformitetsprincipen. Vid omedveten oaktsamhet är dock ”kunde rätta sig efter lagen” relaterat till ett hypotetiskt tillstånd.s. 14
9.Prövningen av huruvida omedveten oaktsamhet föreligger görs i två led. Det första, orsaksledet, tar sikte på vad gärningsmannen kunde ha gjort för att komma till insikt. Det är ofta något så enkelt som att gärningsmannen skulle ha tänkt efter, varit uppmärksam eller skaffat information som skulle lett till att han eller hon kommit till insikt. Vid bedömningen skall hänsyn tas till gärningsmannens personliga förmåga vid tillfället. Det andra ledet, eller klandervärdhetsledet, uppställer två frågor. Dels om gärningsmannen hade förmåga och tillfälle att komma till insikt, dels om det kunde begäras av honom eller henne att han eller hon gjorde det. Det är en rent normativ bedömning men prövningen skall göras så individuell som möjligt. Hänsyn tas dock endast till gärningsmannens svagheter, men inte till hans eller hennes eventuella överlägsenhet. Till de svagheter som man tar hänsyn till är t.ex. fysisk svaghet, dålig syn eller hörsel, bristande kunskap, utbildning eller intelligens m.m. Även psykisk störning och t.o.m. nervös läggning kan ha betydelse vid bedömningen liksom mer tillfälliga tillstånd av skräck, förvirring eller utmattning.s. 14
10.Samtidigt skall det betonas att man ändå i någon mån tar hänsyn till överlägsenhet. Det kan t.ex. begäras mer av en yrkeskunnig än av en lekman på just det specifika yrkesområdet. Likväl är det inte alltid ursäktande att vara underlägsen på ett område. Tvärtom kan det anses försvårande för en gärningsman om han eller hon gett sig in på ett område som vederbörande är medveten om att han eller hon inte behärskar. Detta är kärnan i den s.k. övertagandegrundsatsen.s. 14
11.97s. 14
12.Om det för straffansvar krävs grov oaktsamhet innebär detta i regel också ett krav på medveten oaktsamhet, men även omedveten oaktsamhet kan vara grov. Exempelvis kan den omständighet att gärningspersonen inte reflekterat över möjligheten av att ett brottsligt resultat skulle kunna vara följden av hans eller hennes handlande vara ett uttryck för en fullkomlig likgiltighet inför andra människors intressen. Gärningspersonen förefaller då inte vara mindre samhällsfarlig än vissa gärningspersoner som handlat med uppsåt. Straffvärdemässigt behöver det inte skilja så mycket mellan ett uppsåtligt brott och ett brott begånget av omedveten oaktsamhet. En omedvetet oaktsams handlande skulle till och med, om det lett till större skada, kunna vara mer straffvärt. Så resonerade åtminstone Miljöbalkskommittén i sitt betänkande.s. 15
13.…en syn på skuld och klandervärdhet som alltid ger vid handen att man börs. 15
14.se mildast på den omedvetna oaktsamheten leder till att uppmuntra okun-s. 15
15.nighet. Genom att förhålla sig okunnig blir då de brott man gör sig skyldigs. 15
16.till mindre allvarliga och man undgår därmed strängare straff /…/ Den soms. 15
17.medvetet håller sig i okunnighet måste kunna anses vara medvetet oaktsams. 15
18.och i vissa fall även anses handla uppsåtligt. Kommittén ansåg att det inte är en ursäkt, eller ens en förmildrande omständighet, att inte skaffa sig erforderlig kunskap på verksamhetsområdet. Grov oaktsamhet måste alltså inte nödvändigtvis vara medveten, men däremot är det i regel så att medveten oaktsamhet konstituerar grov oaktsamhet.s. 15
19.Flera rättsvetenskapare har ifrågasatt det praktiska värdet av uppdelningen i medveten respektive omedveten oaktsamhet. Så menar t.ex. Erenius att BrB inte gör någon sådan åtskillnad av oaktsamheten och konstaterar att uppdelningen inte heller har någon betydelse för en gradering vad gäller culpans svårighetsgrader då omedveten culpa t.o.m. kan vara allvarligare och mer straffvärd än medveten culpa. Erenius medger dock att distinktionen har ett visst pedagogiskt värde vid gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. Från norskt håll har Anders Bratholm menat att indelningen mellan medveten och omedveten oaktsamhet har liten straffrättslig betydelse då det i fråga om ansvar normalt är likgiltigt huruvida oaktsamheten är medveten eller omedveten. Även dansken Stephan Hurwitz är av den åsikten att skillnaden mellan medveten 98 och omedveten oaktsamhet huvudsakligen är av teoretiskt än av praktisk betydelse. Skillnaden mellan grov och vanlig/enkel oaktsamhet skall ses som en gradindelning där den grova oaktsamheten helt enkelt är en mycket hög grad av oaktsamhet och kan vara såväl medveten som omedveten. Även i den finska doktrinen har Dan Frände medgett också att indelningen i medveten respektive omedveten oaktsamhet inte har någon egentlig dogmatisk betydelse.s. 15
20.Alf Ross har kritiserat användandet av termen medveten (bevidst) oaktsamhet och betecknat den som en contradictio in adjecto. Han menar att begreppsförvirringen beror på den dubbeltydighet som oaktsamhet har dels som handlingsstandard, dels som ett mentalt tillstånd hos den handlande. Medveten oaktsamhet är detsamma som en medveten kränkning av handlingsnormen, inte av sinnestillståndet, och kan därför inte anses jämställas med oaktsamhet. Ross anser därför, inspirerad av det engelska recklessness, att begreppet hänsynslöshet skulle vara bättre som skuldform vid sidan av uppsåt och oaktsamhet. Den finska straffrättskommittén tycks ha varit inne på samma linje. De föreslog en indelning av vållande i två kategorier efter grovhet: vårdslöshet respektive hänsynslöshet. Den senare kategorin skulle omfatta endast vissa fall av medveten oaktsamhet.s. 16
Relationen mellan de båda culpaformerna
1.Relationen mellan gärningsculpa och personlig culpa är komplicerad. Det enklaste sättet för att klarlägga vilken sorts culpa det är fråga om är att ställa frågan vad aktsamt handlande skulle leda till. Om det skulle resultera i att skada (eller motsvarande) inte inträffar är det gärningsculpa det rör sig om. Skulle aktsamt handlande leda till insikt om ett händelseförlopp handlar det om personlig culpa. Man kan också uppställa det enligt följande modell.s. 16
2.Vad tar bedömningen sikte på?s. 16
3.– Gärningen (gärningsculpa)s. 16
4.– Brist på insikt, okunnighet (personlig culpa)s. 16
5.99s. 16
6.Vad hade aktsamhet lett till?s. 17
7.– Utebliven skada, fara, kränkning (gärningsculpa)s. 17
8.– Insikt (personlig culpa) Det föreligger dock kausala relationer mellan gärningsculpa och personlig culpa som gör det svårt att särskilja dem ibland. En tumregel är att gärningsculpa ådagaläggs när gärningsmannen är personligt culpös varför alltså personlig culpa föregår gärningsculpa rent tidsmässigt. Den personliga culpan är därför oftast orsak till gärningsculpan.s. 17
9.Jämför man kravet på gärningsculpa med kravet på personligt ansvar hars. 17
10.gärningsculpa en parallell i omedveten oaktsamhet, medan en helt kontrol-s. 17
11.lerad gärning motsvaras av uppsåt och medveten oaktsamhet. Det är endasts. 17
12.vid gärningsculpa respektive omedveten oaktsamhet som, ofta besvärliga,s. 17
13.normativa överväganden aktualiseras på rättstillämpningsnivån /…/ Dets. 17
14.kan därför mycket väl tänkas att en person som skulle ha frikänts därför atts. 17
15.hon inte skulle ha varit omedvetet oaktsam, om hon hade varit i villfarelse,s. 17
16.fälls till ansvar därför att hon är medvetet oaktsam (eller till och med hars. 17
17.uppsåt). Rättsfallet NJA 1966 s. 70 har framhållits som ett illustrativt exempel på skillnaden mellan gärningsculpa och personlig culpa. Fallet rör en hemvärnschef som var ansvarig för en anordnad skytteövning inom ett område, som inte blivit ordentligt avspärrat enligt rådande säkerhetsföreskrifter. En civil person träffades vid övningen av en rikoschetterande kula och avled till följd av detta. Fråga var om hemvärnschefen kunde anses ansvarig för vållande till annans död på grund av sin underlåtenhet att följa föreskrifterna. På grund av otillräcklig utbildning saknade hemvärnschefen att självständigt tillgodogöra sig det omfattande regelverket och hade följt tidigare rutiner för övningen. Genom att inte följa säkerhetsföreskrifterna hade han, enligt Jareborg, varit gärningsculpös, men eftersom det inte kunde begäras av honom att han skulle följa föreskrifterna var han inte personligt culpös och åtalet ogillades därför. Samuel Cavallin har dock opponerat sig mot denna tolkning och menar att det istället snarast är fråga om ett slags straffrättsvillfarelse. 100s. 17
Oaktsamhet i några speciella fall
Oaktsamhet och självförvållat rus
1.Genom sitt avgörande NJA 2011 s. 563 har HD klarlagt att det inte (längre) är möjligt att efterge kravet på skuld i form av uppsåt eller oaktsamhet i fall där gärningsmannen själv försatt sig i ett tillstånd av – i förevarande fall – rus. Domen var en välkommen förstärkning av skuldprincipen. Att frivilligt berusa sig skulle, som Magnus Ulväng uttryckt det, per definition sägas vara oaktsamt i förhållande till det tillstånd vederbörande försätter sig i. En konsekvens av att det inte längre går att efterge skuldkravet är att en berusad gärningsman går fri från ansvar om uppsåt inte går att bevisa och något motsvarande oaktsamhetsbrott saknas. Detta skulle kunna vara ett argument för att tillåta möjligheten att kunna efterge uppsåt, men ligger inte i linje med rättsstatliga principer. I äldre doktrin har denna omständighet setts som ett skäl för att i vissa fall utöka straffansvaret till att omfatta även oaktsamma gärningar. Ulväng ställer sig tveksam till ett sådant argument, och jag delar hans uppfattning. Det kan knappast i sig vara en tillräcklig grund för att kriminalisera oaktsamma handlingar att en möjlighet finns att berusade gärningsmän möjligtvis skulle gå fria från ansvar. Något reellt behov av att utvidga ansvaret för oaktsamma gärningar av den anledningen torde alltså inte föreligga.s. 18
2.Ulväng menar vidare att det aldrig ansetts rimligt att helt efterge kravet på personlig culpa vid berusningsfall. Självförvållat rus kan aldrig ersätta kravet på oaktsamhet, men väl utgöra en omständighet som beaktas vid prövningen av (personlig) culpa. Det går inte att enbart bedöma gärningsmannens inställning eller okunnighet i gärningsmomentet – det skulle i så fall nästan aldrig gå att döma för oaktsamhetsbrott.s. 18
O aktsamhet och de osjälvständiga brotts formerna
1.Vad gäller försök till brott har Suzanne Wennberg författat det mest fullständiga moderna verket på området. Hon framhåller att det i äldre doktrin förekommit tankar på att då ett försök är att betrakta som ett ofullbordat brott, och det finns fullbordade culpösa brott, så måste det även finnas icke fullbordade culpösa brott. Mot detta talar att begrep-s. 18
2.101 pen försök och fullbordan inte står i motsatsförhållande då även försök förutsätter i subjektivt överskott i form av uppsåt. Det är av betydelse att skilja mellan försök till culpöst brott, vilket har ansetts vara möjligt, och culpösa försök. Samuel Cavallin har ifrågasatt varför inte oaktsamma försök skulle vara möjliga. Försök till risktagande är ju möjligt, menar han, och då medveten oaktsamhet kan beskrivas som riskuppsåt är det därför möjligt att försöka, men misslyckas, att ta en risk. Frågan är om en risk som uteblir kan inte bestraffas. Dessutom tycks behovet av att kriminalisera culpösa försök vara litet då culpösa fareframkallanden kan bestraffas som självständiga brott. På motsvarande sätt är varken oaktsam förberedelse till brott eller förberedelse till oaktsamhetsbrott kriminaliserat i svensk rätt. Asp menar dock att det inte är omöjligt att tänka sig att oaktsam förberedelse i vissa fall skulle kunna falla inom ramen för oaktsam medverkan till annans brott. Oaktsam medverkan är alltså fullt möjlig. Så var fallet i NJA 1996 s. 27 (Sturecompagniet) där bl.a. en person dömdes för medhjälp till grovt vållande till annans död trots att huvudgärningsmannen dömdes för mord. Elwing menar att det för att oaktsam medhjälp skulle vara möjligt krävs att motsvarande oaktsamma gärningsmannaskap är straffbelagt. Wennberg har sammanfattat det enligt följande:s. 18
3.Ansvaret enligt medverkansbestämmelsen i brottsbalken är som bekant be-s. 19
4.gränsat såtillvida att en medverkande måste handla uppsåtligt för att kunnas. 19
5.fällas till ansvar för medverkan till ett brott, som endast är straffbelagt vids. 19
6.uppsåt. Culpös medverkan bestraffas visserligen, men endast i den mån hu-s. 19
7.vudbrottet är straffbelagt vid oaktsamhet. Rådgivarlagen innebär en utvidg-s. 19
8.ning av ansvaret för oaktsam medverkan i det att rådgivaren straffas vids. 19
9.grov oaktsamhet, oberoende av om huvudbrottet, det främjade brottet, ärs. 19
10.straffbelagt vid uppsåt eller oaktsamhet. Cavallin har framhållit att det vore teoretiskt möjligt att avskaffa ansvar för försök med specifika abstrakta fareansvar: ”Farebrott faller emellertid strängt taget inom ramen för oaktsamhetsansvar. Även risktagande och 102 uppsåt till en risk eller medveten culpa konstituerar endast oaktsamhet genom avsaknad av aktsam styrning mot ett aktsamt mål”.s. 19
11.Cavallin påpekar att försöksansvar innebär styrning mot ett mål och att försöksgärningen till sin typ är uppsåtlig. Detta kan, menar han, förklara varför det i doktrinen finns uttalanden om att oaktsamma försök inte finns eller inte ens kan tänkas. Både försök och oaktsamhet betecknas ofta som undantag från täckningsprincipen.s. 20
12.Ansvar för försök skulle, om det avskaffades, ersättas av oaktsamhetskriminaliseringar:s. 20
13.En viss utbytbarhet mellan oaktsamhetsdelikt, faredelikt och försöksdelikts. 20
14.existerar visserligen i rättsbildningen genom att farebrott allt oftare får er-s. 20
15.sätta oaktsamhetsdeliktens effektdelikt. Men uttrycker man försöksbrottets. 20
16.i farebrott, kriminaliseras inte styrningen och därmed inte det uppsåtliga is. 20
17.beteendet. Försök till dråp och grov vårdslöshet i trafik är två skilda brott, men förses ofta i domskälen med samma formulering att gärningsmannen visat ”uppenbar likgiltighet för andras liv”. Båda brotten kan grunda sig på en gärning, som innehållit samma farenivå för annans död. I försöksfallet formuleras detta ofta t.o.m. på ett svagare sätt än vid oaktsamhet. Skuldformuleringen ”i varje fall” likgiltig för annans liv, används vid motiveringen av dråpförsökets skuld och ”uppenbart likgiltig” vid den oaktsamma gärningen. Skillnaden mellan det uppsåtliga försöksbrottet och det oaktsamma brottet kan alltså inte hänföras till skuldformuleringarna i domskälen eller lagtexten och inte heller till hur faran skapades eller dess omfattning. Skillnaden måste bero på att den ena gärningen specifikt och typiskt ses som en angreppsgärning och den andra som en oaktsam faregärning. Ett klandervärt bilkörande är en ”typisk faregärning.” Cavallin menar i anslutning till detta att ”köra bil med större risk för andras liv än i vad som bedöms som försök till uppsåtligt dödande med typiska vapen, betraktas däremot ofta som ett oaktsamt farebrott”.s. 20
Oaktsamhet och ansvarsfrihetsgrunderna
1.I 24 kap. BrB stadgas om ansvarsfrihetsgrunder som alltså verkar ansvarsbefriande för den som agerat efter någon av de bestämmelser som framgår av kapitlet. Exempelvis föreligger rätt till nödvärn enligt 1 § för dens. 20
2.103 som utsätts för ett pågående eller överhängande brottsligt angrepp mot person eller egendom. I normalfallet är fråga om ett uppsåtligt brottsligt angrepp, men nödvärnsrätt torde föreligga även mot oaktsamma brott. Den som handlat med s.k. putativt nödvärn kan gå fri från ansvar om hans eller hennes uppfattning om verkligheten varit grundad. Är den inte det kan ansvar för oaktsamhetsbrott föreligga.s. 20
3.När det gäller ansvarsfrihetsgrunden straffrättsvillfarelse, i 24 kap. 9 § BrB, anges i förarbetena att det är fråga om en form av oaktsamhetströskel som måste passeras för att gärningsmannen skall ursäktas. I förarbetena föreslogs nämligen att den s.k. ursäktsteorin skulle ersättas av en skuldteori. Enligt denna fordras, för att brott skall anses föreligga, att gärningsmannen haft möjlighet att inse gärningens otillåtlighet samt att det skall kunna läggas honom eller henne till last att han eller hon inte gjort det.s. 21
4.Det sagda innebär att det, utöver de vanliga objektiva och subjektiva rekvi-s. 21
5.siten, för ansvar skall krävas ytterligare ett moment på den subjektiva sidans. 21
6.som inte har med det vanliga uppsåts- eller vårdslöshetsrekvisitet att göra.s. 21
7.I stället är det alltså frågan om ett fristående subjektivt rekvisit, ett culpas. 21
8.rekvisit, som innebär att gärningsmannen skall fällas till ansvar endast oms. 21
9.han haft möjlighet att förstå att gärningen varit otillåten och hans bristandes. 21
10.kännedom om straffbestämmelsen beror på oaktsamhet. Det framstår dock inte som alldeles tydligt vad som mer precis skall förstås med uttalandet.s. 21
11.Petter Asp har framhållit att det är möjligt att dela in ursäktlig straffrättsvillfarelse i två delar – en villfarelse och en ursäkt – av vilka den senare är detsamma som frånvaro av oaktsamhet.s. 21
Sammanfattning och delkonklusion
1.Culpa betraktas ofta som något komplext, inte minst beroende på begreppets olika betydelser i brottsbegreppet men också på de svåra normativa bedömningar som ofta hör till. Gärningsculpa har skildrats utförligt av andra författare och det är den personliga culpan som är fokus för den här avhandlingen. De båda culpaformerna måste dock i någon mån behandlas tillsammans, inte minst för att kunna skilja dem åt. Kapitlet har också velat förtydliga skillnader i grader och klandervärdhet. Även oaktsamhet i några specifika fall har fått sin plats i kapitlet. 104s. 21