1.För att begränsa vilka typer av orsakanden som är straffrättsligt relevanta har man i doktrinen traditionellt uppställt ett krav på adekvat kausalitet. Ivar Strahl har i en uppsats behandlat vad han kallar adekvansläran. Det handlar ursprungligen om att hitta en tillfredsställande begränsning av straffbud med s.k. objektiva överskott. Strahl beskriver hur man i slutet av 1800-talet såg på problematiken:s. 7
2.…uppsåtlig misshandel som fått döden till följd skulle bestraffas strängares. 7
3.på grund av den dödliga utgången ehuru denna icke omfattades av uppsåtet;s. 7
4.någon culpa i förhållande till den dödliga utgången fordrades icke heller.s. 7
5.Men det föreföll stötande, om ett sådant objektivt överskott skulle medföras. 7
6.straffskärpning där något samband utöver orsakssambandet icke fanns mel-s. 7
7.lan misshandeln och den dödliga utgången. En lära om krav på adekvat kausalitet, inom såväl straffrätten som skadeståndsrätten, vann snabbt fotfäste i flera rättsordningar, däribland de nordiska. I NJA 1937 s. 434 frikändes en person från ansvar för att genom misshandel ha dödat en annan, vars tinningben visade sig vara ovanligt tunt, då den dödliga utgången timat mera av våda än av vållande.s. 7
8.Strahl har visat på adekvanslärans obestämdhet:s. 7
9.Vid culpösa handlingar skall man kanske jämföra med den risk som är för-s. 7
10.enad med det beteende den handlande bort iakttaga, ty de framkallade ris-s. 7
11.ken bör väl vara större än denna risk, icke mindre. De s.k. objektiva överskotten har gallrats ut ur straffrätten genom införande av culparekvisit. För svenskt vidkommande infördes ett sådant i SL 1937. Det som tidigare skulle bestraffas som uppsåtligt brott ”med överskott” numera räknas som två brott – ett uppsåtligt och ett oaktsamt. Exempelvis skulle mannen i det ovan anförda fallet från 1937 ha åtalats för misshandel och vållande till annans död.s. 7
12.Det är givet, att en handling som orsakat en skada icke är att anse soms. 7
13.culpös blott för det den handlande hade anledning att taga risken för skadans. 7
14.i beräkning. Det fordras också annat. Själva handlingen skall avvika från vads. 7
15.som anses vara godtagbart handlingssätt och vad som däremot icke är det ärs. 7
16.i stor utsträckning angivet i lag eller annan författning. 90 Som Strahl uttryckt det skall handlingen ”vara icke blott culpös utan också culpös i förhållande till effekten”. Ett exempel ur praxis kan här framhållas. I NJA 2005 s. 732 hade TT knuffat till en annan person så att denne fallit omkull och brutit armen. Fråga var om TT därvid, som åklagaren formulerat åtalet, gjort sig skyldig till det uppsåtliga brottet misshandel. HD konstaterade att för att kunna fälla TT till ansvar för detta brott krävdes att hans uppsåt inte bara omfattat själva knuffen utan också den skada målsäganden fått. Det räcker m.a.o. inte att gärningen omfattat ett otillåtet risktagande, utan det måste vara fråga om ett medvetet risktagande i förhållande till effekten. TT menade att han inte tänkt på risken att målsäganden kunde skada sig på ett sådant sätt och eftersom inte heller några andra omständigheter talade för detta ogillade HD åtalet för misshandel och dömde TT istället för ofredande och vållande till kroppsskada. Genom domen betonar HD vikten av att man prövar om det funnits insikt om den relevanta följden som fordras för uppsåt.s. 7
17.Strahl menar att sedan bestämmelserna om objektiva överskott upphävts kan adekvansläran betraktas som överflödig; uppsåts- och oaktsamhetsrekvisiten är tillräckliga. Som Inkeri Anttila uttryckt det, har adekvansansvaret efterträtts av ett vållandeansvar. Hon utvecklar det:s. 8
18.I allmänhet anser man att adekvansbegreppet och vållandeansvar i princip ärs. 8
19.av olika omfång och att de även i praktiken leder till olika resultat. Adekvan-s. 8
20.sens måttstock definieras objektivt /…/ Vållandeansvaret däremot bestämss. 8
21.subjektivt /…/ Men i verkligenheten är dessa principer inte nuförtiden sås. 8
22.oförenliga, ty adekvansansvaret innehåller subjektiva och vållandeansvarets. 8
23.objektiva drag. Anttila menar alltså att då oaktsamhetsansvaret utsträckts att omfatta även sådant som gärningsmannen borde vetat/förstått har det därigenom uppblandats med objektiva element. Stadgandet om att straff inte får utdömas då handling skett mera av våda än av vållande, som längre än i Sverige levde kvar i den finska strafflagen, har som Anttila påpekat tolkats som att det endast omfattar fall då hela gärningen faller utanför imputationen.s. 8
24.Jareborg låter gärningsculpa ersätta kravet på adekvat kausalitet. Detta motiveras dels av att adekvansläran är mindre lämplig i fall där man behöver finna handlandet rättenligt, trots att följden inte är otypisk, därför att gärningen av någon anledning likväl bör anses tolererad, dels av atts. 8
25.91 ”[a]dekvans bygger på omdömen rörande sannolikhetsrelationer avseende klasser av gärningar och följder” trots att det inte finns något bestämt sätt att beskriva gärning och följd; ju mer generellt en följd beskrivs, desto lättare är det att finna att orsakandet är adekvat.s. 8
26.Gärningsculpa är alltså den av Jareborg m.fl. förespråkade modellen för att kunna avskilja straffrättsligt relevanta orsakanden från irrelevanta. Enligt modellen förutsätter straffansvar att gärningsmannen, under något skede, haft kontroll över ett händelseförlopp samt att gärningen kan beskrivas som oaktsam och att oaktsamheten orsakat den brottsbeskrivningsenliga följden på relevant sätt. En handling är kontrollerad när gärningsmannen på kommando kan avsluta eller hejda det kausala skede som handlandet innebär. Ur gärningsmannens synpunkt är kontrollerbar en bättre benämning. Därutöver måste gärningsmannen ta en risk. Alla risker är inte straffrättsligt relevanta utan det måste vara fråga om en be aktansvärd risk. Risktagande är en vanlig, ibland t.o.m. nödvändig del av det vardagliga livet. Frågan är närmast vilka risker som samhället kan tolerera. Tillåtna risker kan benämnas som socialadekvata. Den avgörande frågan är när ett risktagande är otillåtet. Det kan formuleras så här: En kontrollerad handling är culpös i förhållande till en okontrollerad följd om den kontrollerade handlingen innefattar ett otillåtet risktagande i förhållande till den okontrollerade följden. Att gärningen är oaktsam medför inte automatiskt att gärningsmannen är oaktsam.s. 9
27.Bedömningen av gärningsculpa sker ofta med vägledning av någon standard. Om det finns goda skäl att avstå från ett visst handlande är det av vikt att visa vilket beteende som är önskvärt eller vilken aktsamhetsstandard som finns. Finns inga verkliga standarder att tillgå får man använda sig av en s.k. pseudostandard. Denna bygger på vad en på ifrågavarande livsområde normalt aktsam person skulle ha gjort i den aktuella situationen och ”har en tendens att härledas från domarens uppfattning om sig själv i sina bättre stunder”. Den normalt aktsamma personen har ersatt den tidigare använda modellen bonus pater familias. Aktsamhetsstandarder kan också hämtas ifrån vissa normer på olika områden. Att bryta mot en norm medför en viss presumtion för att gärningen innefattar ett otillåtet risktagande, men är inte något absolut vägledande kriterium.s. 9
28.Oaktsamhet beskrivs ofta som en överträdelse eller avvikelse från en ordningsföreskrift eller liknande. Det är dock viktigt att påpeka att en 92 sådan avvikelse endast utgör en presumtion för att gärningen skall anses som otillåten (oaktsam). Detta är dock något som inte alltid tycks uppmärksammas av domstolarna. Culpabedömningen riskerar att förlora sin betydelse om domstolarna per automatik låter bedöma en avvikelse som oaktsamhet.s. 9
29.Enligt Petter Asp förordar Jareborg, i sin ursprungliga beskrivning, ”en slags objektiverad culpabaserad ex ante-bedömning med vissa subjektiva inslag”. Denna lösning är inte den enda möjliga och det finns, menar Asp, dogmatiska fördelar med att vid bedömningen av gärningsculpa istäl let utgå ifrån en helt objektiviserad ex ante-bedömning. Riskbedömningen skulle alltså inte längre utgå från en normalperson i gärningsmannens ställe, utan från en person i gärningsmannens position med (ex ante) fullständig kunskap om omständigheterna. Det skulle alltså gå att påvisa fler otillåtna gärningar, men brotten skulle inte bli fler då gärningsmannen skulle kunna gå fri på grund av bristande personlig culpa.s. 10