10 · Övriga culpösa brott av intresse

Något om urvalet

1.De brott som behandlas i detta kapitel är av mycket skiftande karaktär och har inte nödvändigtvis några starka beröringspunkter. Att de hamnat bland ”övriga brott” får inte tolkas som att de är mindre intressanta, de har bara inte med enkelhet kunnat klassificeras in i något annat kapitel. Det rör sig, liksom i de tidigare kapitlen, om en blandning av brottsbalksbrott och specialstraffrättsliga brott.s. 10

Häleriförseelse

1.Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för häleriförseelse till böters. 10

2.eller fängelse i högst sex månader.s. 10

3.För häleriförseelse skall också dömas den soms. 10

4.1. i annat fall än som avses i 6 § andra stycket på ett sätt som är ägnat atts. 10

5.försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antass. 10

6.vara frånhänt annan genom brott,s. 10

7.2. i fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig anlednings. 10

8.att anta att brott förelåg, ellers. 10

9.3. på sätt som anges i 6 § första stycket 1 medverkat vid det brott varige-s. 10

10.nom egendomen frånhändes annan och inte insåg men hade skälig anled-s. 10

11.ning att anta att brott förövades.s. 10

12.Brottsbalken 9 kap. 7 § För den händelse en köpare misstänker att han eller hon köper stöldgods och avsiktligt underlåter att efterhöra hur säljaren kommit över egendomen i hopp om att undgå ansvar för uppsåtligt häleribrott har lagstiftaren funnit det lämpligt att under bestämmelsen om häleriförseelse även kriminalisera oaktsamt häleri. I andra punkten straffas den som inte uppfyller uppsåtskravet i förhållande till förbrottet, men som haft skälig anledning att anta att brott förelegat. Vid den svåra bedömning av om is. 10

13.183 vilken utsträckning det finns anledning att misstänka brott beaktas bl.a. under vilka förhållanden handlingen företogs, kännedomen kring den man mottagit egendomen ifrån och vilken typ av transaktion det varit fråga om. Bestämmelsen gäller alla former av häleri dvs. sakhäleri, vinningshäleri och fordringshäleri. Vid den senare typen av häleri kan det vara svårt att visa på att den tilltalade haft skälig anledning att anta att brott förelegat.s. 10

14.Uttrycket ”skälig anledning att anta”, eller ”skälig anledning antaga” som lydelsen då var, i andra punkten kritiserades av Förmögenhetsbrottsutredningen som ansåg att uttrycket ger utrymme för stora skillnader i aktsamhetskrav. I de olika lagrum som uttrycket används ges det nämligen olika innebörd. Utredningen ansåg att det i stället skulle fordras att gärningsmannen varit grovt oaktsam för att ansvar skulle inträda då ett sådant krav skulle vara bättre ägnat att leda till en mer enhetlig praxis. Från gärningsmannens sida skulle krävas att han eller hon hade starka skäl att misstänka att det var fråga om hälerigods för att räknas som grovt oaktsam. I utredningen betonades visserligen att det fanns anledning med att vara återhållsam med kriminalisering redan av oaktsamhet. Straffvärdet för brottet, menade man, motsvarades ungefär av straffvärdet för medverkan vilket alltså fordrar uppsåt.s. 11

15.HD har i praxis uttalat att det, i vart fall vid köp av dyrbara föremål vid sidan av den normala handeln av en för köparen okänd person, måste ställas stränga krav på kontrollen av att köpet sker från den rättmätige ägaren. Det bör observeras att det här är fråga om en annan bedömning än enligt godtrosförvärvslagen. För förvärv i god tro krävs en hög grad av aktsamhet. Således kan en tilltalad frias från häleriförseelse om han eller hon inte haft skälig anledning att anta att brott förelegat, men samtidigt få lämna tillbaka egendomen då aktsamhetsgraden inte varit tillräckligt hög för att ha anses ha gjort ett godtrosförvärv.s. 11

16.Förslaget om att även oaktsamt handlande skulle kunna leda till straff möttes med en del kritiska synpunkter från flera remissinstanser. En av huvudpunkterna i kritiken var att det varken i narkotikabrottskonventionen eller i den europeiska förverkandekonventionen uppställs något krav på kriminalisering av annat än uppsåtliga gärningar. Trots detta menade departementschefen att det förelåg övertygande skäl för en kriminalisering även av oaktsamhet. Hon anförde bl.a. att för att straffbestäm184 melserna skall vara tillräckligt effektiva måste de även komma åt sådana situationer där den som köper brottsligt förvärvad egendom medvetet låter bli att efterforska egendomens ursprung för att undgå ansvar för uppsåtligt häleri.s. 11

17.De kritiska remissinstanserna menade även på att gränsen mellan straffbelagt och straffritt handlande skulle bli svår att dra. Departementschefen hade förståelse för detta, men menade att detta var ett generellt problem i fall där straffansvar inte är begränsat till uppsåtligt handlande. Kritik riktades även mot att den enskilde skulle åläggas en orimligt långtgående skyldighet att undersöka om det han eller hon befattar sig kan ha anknytning till brottslig verksamhet.s. 12

18.Enligt tredje punkten straffas den som medverkat vid brott varigenom egendom frånhändes annan och handlat oaktsamt på så sätt att han eller hon inte insåg, men hade skälig anledning att anta, att brott förövades. Bestämmelsen utgör en komplettering till sakhäleri enligt BrB 9:6 1 st. 1 p. Det handlar alltså om en oaktsam medverkan till förbrottet. Den som deltar i själva förbrottet döms i stället enligt 23 kap. om (uppsåtlig) medverkan.s. 12

19.I Brå-promemorian som föregick utredningen föreslogs en särskild straffskala för grova fall, vilken också kom att träffa oaktsamhetsbrottet. I lagrådsremissen ansåg man dock att en sådan straffskala, för vad man betraktade som ett oaktsamhetsbrott, vore alltför långtgående. Lagrådet föreslog en utformning av ett uppsåtligt brott som därför inte passade in i samma lagrum som det oaktsamma häleriförseelsebrottet. I en kommentar till lagförslagen menar Victor att skillnaden mellan ett uppsåtligt och oaktsamt brott tillmätts ”en omotiverad stor betydelse” av såväl departementschefen som av lagrådet.s. 12

20.Parentetiskt kan nämnas att sedan 1 juli 2014 är det tidigare brottet penninghäleriförseelse reglerat som penningtvättförseelse tillsammans med övriga penningtvättsbrott i en separat lag. Bestämmelsen, som har en lindrigare straffskala än penningtvätt, skall omfatta de mindre allvarliga fallen nämligen i det här fallet ringa brott samt oaktsamma handlingar. I utredningen som föregick lagstiftningen ansågs att goda skäl talade för att behålla oaktsamhetskriminaliseringen med en lägre straffskala än det uppsåtliga brottet.s. 12

21.185s. 12

Djurplågeri och brott mot djurskyddslagen

1.Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, över-s. 13

2.ansträngning eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, förs. 13

3.djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år.s. 13

4.Brottsbalken 16 kap. 13 § Genom en lagändring 1972 utvidgades det straffbara området för djurplågeri att även omfatta handlingar av grov oaktsamhet. Enligt departementspromemorian medförde uppsåtskravet i samband med djurplågeri i då gällande rätt problem vid rättstillämpningen. Det ansågs föreligga så stora bevissvårigheter att åklagare inte fann det meningsfullt att väcka åtal. Ansvaret ansågs därför behöva utsträckas till att omfatta även culpösa gärningar, dock med den begränsningen att endast grov oaktsamhet skulle föranleda ansvar. Att gränsdragningen gjordes vid just grov oaktsamhet motiverades med att en vidare kriminalisering skulle medföra att även ett förhållandevis stort antal föga straffvärda fall skulle komma att straffbeläggas.s. 13

5.Rörande straffskalan ansågs att den borde vara densamma för såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma fall då det skulle kunna vara svårt att skilja skuldformerna åt straffvärdemässigt.s. 13

6.Det kan bereda svårigheter att göra en gränsdragning mellan fall där gär-s. 13

7.ningsmannen genom ett egentligen culpöst förfarande, t.ex. försummelses. 13

8.att utfordra djur, visat sådan likgiltighet att han kan anses ha handlat meds. 13

9.uppsåt att utsätta djuret för lidande och fall i vilka uppsåt inte kan konsta-s. 13

10.teras utan endast culpa kan anses föreligga. Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrkte eller lämnade ingen erinran kring promemorians förslag. Endast Föreningen Sveriges statsåklagare avstyrkte med motiveringen att en kriminalisering eller utvidgning av det kriminaliserade området endast borde tillgripas när andra sanktioner än brottspåföljd är att anse som klart otillräckliga. Särskilt, ansåg man, gäller detta kriminalisering av oaktsamhetshandlingar på den allmänna straffrättens område. Vidare ansåg föreningen att lagförslaget riskerade att endast uppnå marginella effekter varför vinsten med bestämmelsen var tvivelaktig. Visserligen, menade man, kunde problemet att bevisa uppsåt lösas på det här sättet med enbart med konsekvensen att man i stället drog på sig ”den inte mindre grannlaga uppgiften att fastställa gränsen 186 mellan vanlig och grov oaktsamhet”. Flera remissinstanser önskade också närmare klargörande kring just gränsdragningen mellan straffbar – i det här fallet grov oaktsamhet – och straffri culpa.s. 13

11.Departementschefen anförde bl.a. att bestämmelsen kring djurplågeri kritiserats sedan det vållat svårigheter för domare och åklagare i fråga om att åstadkomma och bedöma bevisning och att det fanns ett brett stöd för en utvidgning av det kriminaliserade området till att omfatta även fall av grov oaktsamhet. Han menade vidare att en sådan utvidgning var nödvändig för att komma till rätta med missförhållanden inom djurskyddsområdet, men att kriminaliseringen inte borde göras mera omfattande än oundgängligen nödvändigt. På så sätt torde man därför åstadkomma bättre förhållanden för djuren på andra sätt än genom en omfattande kriminalisering. Departementschefen ansåg sig därför inte kunna biträda förslagen om straffansvar för även annan oaktsamhet än grov. Han betonade dock att begreppet grov oaktsamhet inte får tolkas alltför snävt. Några allmängiltiga kriterier på grov oaktsamhet kunde dock inte anges.s. 14

12.Straffansvar för djurplågeri, som skett av grov oaktsamhet, kan komma i fråga för brott även om särskilda djurskyddsföreskrifter inte har åsidosatts. Som aktsamhetsstandard sätts ”handlingssättet hos erfarna och omdömesgilla personer” vilket kan tjäna som ledning vid frågan om straffbar oaktsamhet kan anses föreligga.s. 14

13.Även i djurskyddslagen (1988:534) finns straffbestämmelser. Enligt 36 § straffas den som av uppsåt eller oaktsamhet bryter mot ett antal uppräknade paragrafer med böter eller fängelse i högst två år. 1988 års lag skiljer sig från den tidigare regleringen på så sätt att också culpösa brott kan bestraffas. I förarbetena nämns, helt kort, att ”en viss utvidgning skett av det straffsanktionerade området, främst genom att även oaktsamhet medför straffansvar” och att det för straffansvar inte krävs ”att förfarandet varit annat än oaktsamt. Enligt straffbestämmelsen för djurplågeri krävs grov oaktsamhet eller uppsåt”.s. 14

14.I betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) föreslog utredaren inga ändringar vad gäller skuldrekvisitet. Utredningen övervägde möjligheten att införa sanktionsavgifter i stället för straff men konstaterade att ett överflyttande av fokus från polis, åklagare och domstolar till kon-s. 14

15.187 trollmyndigheter i praktiken skulle innebära en avkriminalisering av vissa brott och avvisade därför införandet av administrativa sanktioner.s. 14