Följande avgöranden behandlas i avsnittet: NJA 1988 s. 40; NJA 1990 s. 361; NJA 1991 s. 228; NJA 1992 s. 585; NJA 1992 s. 594; NJA 1993 s. 616; NJA 1996 s. 418; NJA 1996 s. 461; NJA 1997 s. 359; NJA 2000 s. 661; NJA 2003 s. 144; NJA 2005 s. 712; NJA 2005 s. 732; NJA 2006 s. 221; NJA 2008 s. 482 I och II; NJA 2008 s. 946; NJA 2008 s. 1096 I och II; NJA 2009 s. 636; NJA 2013 s. 397; NJA 2013 s. 548. Se kapitel 2.6 angående urvalet.
Hänvisas från p. 5 (s. 7)
1.Det här kapitlet ägnas åt vägledande avgöranden som har avgjorts efter brottsbalkens ikraftträdande. Med vägledande avgöranden avses dels avgöranden från Högsta domstolen, dels publicerade avgöranden från hovrätterna.s. 6
2.I avsnitt 6.1 beskriver jag vilka spörsmål som har aktualiserats i Högsta domstolens avgöranden rörande sexualbrotten, sexuellt ofredande och ofredande. Det därpå följande avsnittet, 6.2, ägnas åt avgöranden i vilka Högsta domstolen tar ställning till sexualhandlingen i våldtäktsstadgandet, rekvisitet sexuell handling, samt brottet sexuellt ofredande. Utifrån dessa diskuterar jag hur skyddsvärd integritet och straffvärda handlingar konstrueras i fråga om sexualbrotten.s. 6
3.Kapitlets två sista avsnitt behandlar särskilt avgöranden rörande sexuellt ofredande och ofredande. I avsnitt 6.3 redogör jag för vilka spörsmål som har aktualiserats rörande dessa två brott i publicerade avgöranden från hovrätterna. Avsnitt 6.4 ägnar jag åt frågan hur straffvärda handlingar skapas i vägledande avgöranden rörande sexuellt ofredande och ofredande.s. 6
Spörsmål i Högsta domstolens avgöranden
1.Vad gäller sexualbrotten är det framför allt andra spörsmål än brottets sexuella karaktär som har aktualiserats i Högsta domstolen. Högsta domstolens prövning av våldtäktsbrottet har rört bevisfrågor och de gränsdragande rekvisiten i våldtäktsstadgandet. Frågan om rubricering och eventuell ansvarsfrihet vid sexualbrott mot barn har också prövats i Högsta domstolen.s. 6
2.211s. 6
3.I två avgöranden formuleras frågan om gärningens sexuella karaktär. Det ena avgörandet rör åtal för sexuellt ofredande, NJA 1997 s. 359, och det andra rör åtal för våldtäkt, NJA 2013 s. 548. Sammantaget ger Högsta domstolens avgöranden rörande sexualbrotten intryck av att sexualhandlingarna är oproblematiska rekvisit. Frågan om vad som karakteriserar en sexualhandling, särskilt i förhållande till andra brott mot person, är inte ett framträdande spörsmål i Högsta domstolens sexualbrottspraxis. Detta kan sättas i relation till att det är först i SOU 2010:71 som frågan om hur sexualbrotten ska avgränsas i förhållande till andra brott mot person görs till ett uttalat gränsdragningsproblem.s. 7
4.Dock har gränsdragningen mellan olika sexualbrott prövats av Högsta domstolen. Dels vad gäller gränsen mellan sexualhandlingen i våldtäktsstadgandet och rekvisitet sexuell handling (eller sexuellt umgänge, som det hette före 2005 års reform), dels gränsdragningen mellan sexuell handling (eller sexuellt umgänge) och sexuellt ofredande.s. 7
5.I det följande redogör jag inledningsvis för det avgörande vari HD tagit ställning till om gärningen utgör en sexualhandling och sedan för avgöranden i vilka Högsta domstolen behandlat frågan om hur sexualhandlingen ska graderas. Därefter redogör jag för vilka spörsmål som Högsta domstolen tagit ställning till vad avser sexuellt ofredande och ofredande.s. 7