Stycket

9.Högsta domstolen har i andra mål gjort liknande kvalificering av avtalsperioden, utifrån vad som antagits vara syftet med avtalet. Exempelvis i NJA 1961 s. 642 (upplåtelse av rätt att nyttja mark för väg, bad och nöjen) framhöll domstolen att frågan om upplåtelsens avsedda varaktighet i första hand var att bedöma med hänsyn till bakgrunden för upplåtelsen och ändamålet med densamma. Ett annat exempel är NJA 2004 s. 167 (vederlagsfri upplåtelse av jakträtt), i vilket upplåtelsen – utifrån vad som antogs vara upplåtarens syfte med upplåtelsen – ansågs gälla för all framtid och därför inte kunde sägas upp.[^1062]s. 6