Stycket

121.. Risk och (o)lämplighet 161 das enligt 2 § LVU, i det andra enligt 3 § LVU. Ett exempel är RÅ 1996 ref. 61 rörande gränsdragningen mellan vård enligt 2 § LVU och 3 § LVU. Sammantaget visar genomgången av praxis att det är svårt att finna ett sam­ band mellan kriterierna för omhändertaganden enligt 2 § LVU och barnets bästa i utvidgad bemärkelse eller barnets rättigheter enligt 6:1 FB. Snarare understryker domstols praxis om omhändertaganden enligt 2 § LVU det förhållandet att barnets bästa i utvidgad bemärkelse i dessa fall inte beak­ tas.88 Avgörande är istället vilka grunder som åberopats. Det har anförts att socialtjänsten har en kvardröjande klassprägel vilket skulle förklara att missbruk har hög legitimitet som skäl för att omhänderta barn och miss­ handel samt sexuella övergrepp har låg legitimitet samt att beviskraven är högre om familjen i övrigt har en ordnad social situation.89 Som framkommit kan unga beredas vård enligt 3 § LVU om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Vård enligt 3 § LVU aktualiseras också om den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32:5 BrB vid verk­ ställighetens slut bedöms vará i uppenbart behov av fortsatt vård. Kriteriet "socialt nedbrytande beteende" är det av kriterierna i 3 § LVU som ligger närmast en diskretionär bedömning av barnets bästa. I förarbetena definie­ ras socialt nedbrytande beteende som att den unge beter sig på ett sätt som avviker från samhällets grundläggande normer. I likhet med andra kriterier för vård enligt LVU ska beteendet även innebära en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling; så kan vara fallet om den unge begår något eller några enstaka allvarliga brott utan att man för den sakens skull kans. 161