Stycket

10.”Den gemensamma partsviljan” må i sig själv bygga på en konstruk­ tion, men i fråga om att utröna den har man faktiska förhållanden att hålla sig till. Resonemang i fråga om ordalydelsen strävar efter att utröna vad parterna har avsett med avtalet (gemensam partsavsikt), men fokus har förflyttats från (förment) faktiska förhållanden till normativa. Se till exempel följande skrivning: ”Domstolens bedömning måste därför [ingen bevisning hade förts rörande den närmare innebörden av kollek­ tivavtalsbestämmelsen, det vill säga om den gemensamma partsavsikten] i första hand ta sin utgångspunkt i avtalets ordalydelse och vad som enligt ett naturligt betraktelsesätt kan antas ha varit avsikten med denna.”857 Det blir då också rimligt att använda tidigare avgöranden som prejudikat beträffande en bestämmelsens innebörd.858 Ordalydelsen som utgångspunktf ör beviskrav Arbetsdomstolen formulerar ibland sin tolkningsverksamhet i termer av beviskrav. Ordalydelsen bildar utgångspunkt för resonemangen, men den gemensamma partsavsikten har försteg. Kravet för bevisning för en annan innebörd kan då ställas högre eller lägre, och man kan på detta sätt styra resonemangen. Med ett högre beviskrav för avvikelse från ordalydelsen kan en högre grad av förutsebarhet uppnås,859 men kravet kan också utgö­ ra ett incitament för parterna att skriva avtalet på ett visst sätt (se vidare 7.6.2.6). För det fall avtalsparterna inte tänkt på den aktuella frågan ger bevisbörderegeln en normativ utgångspunkt för hur frågan skall regleras. Ett exempel på en dylik bevisbörderegel är kollektivavtalsbestämmelser om fredsplikt.860 Stridsrätten synes i dessa sammanhang vara ett intresse som enligt domstolens praxis bara kan inskränkas uttryckligen.861 254 Den regel som innebär att den part som hävdar att bestämmelsen har en vidare innebörd än vad ordalydelsen ger vid handen har bevisbör­ dan för sitt påstående.862 Avtalets ordalydelse anger utgångspunkten för processen på det vis att en klar ordalydelse lägger bevisbördan för att avtalet skall ha någon annan innebörd på den som hävdar denna andra innebörd.863 En ordalydelse kan vara ”klar” i den meningen, även om den omtvistade bestämmelsen först behövt tolkas.864 Arbetsdomstolen har upprepade gånger slagit fast att den som hävdar att ett kollektivavtal innebär något annat än vad som följer av ordalydelsen enligt allmänt språkbruk eller språket på det aktuella avtalsområdet, har bevisbördan för sitt påstående.865 Vägledande för bedömningen kan också bli hur en lagtext av motsvarande innehåll uppfattas.866 Det är, slutligen, ordalydelsen såsom den uttrycks i själva kollektiv­ avtalet som är utgångspunkten för tolkningen. Det mest lättillgängliga materialet för den enskilde arbetstagaren torde vara de kommentarer som stundom upprättas. I den mån dessa inte får status av kollektivavtal har de emellertid ingen bindande verkan för avtalsparterna. I AD 1993 nr 109 var arbetstagarpartens ståndpunkt att kommentaren skulle uttrycka par­ ternas, vid avtalets ingående, gemensamma partsavsikt. Det avfärdades emellertid av Arbetsdomstolen. Det var också ostridigt att arbetsgivar­ sidan inte velat ge kommentartexten status av kollektivavtal och att arbetstagarsidan accepterat detta. Det innebär följdriktigt att den text som på grund av den ena partens ovilja inte fått status av kollektivavtal inte kan vara utgångspunkt för en tolkning av den text som fått status av kollektivavtal. Resultatet blir snarare det omvända, eftersom det är närliggande att, såsom domstolen gjorde, konkludera att skrivningar som ena sidan inte velat godta som avtalsförpliktelser och som saknar motsva­ righet i en avtalstext inte utgör avtal. Närmare om det språkbruk som läggs till grund för tolkningen I fråga om att fastställa innebörden i en viss bestämmelse kan olika för­ ståelser av samma bestämmelse grunda sig i att den läses mot bakgrund av olika språkbruk (”positiv rätt” betyder i juridiskt språkbruk inte ”bra rätt”, för att ta ett exempel). Det är i sig trivialt, men det kan motiveras. 43