AD 2006 nr 5. Jfr dock AD 1996 nr 138: ”Det kan synas vara ett väl formellt betraktelsesätt att i en situation som denna låta ordalydelsen bli avgörande.” Tvisten gällde frågan om par terna genom en lokal överenskommelse gjort avsteg från ett centralt avtal. Resonemang et fortsätter: ”Särskilt gäller detta med tanke på den mångåriga praxis som tillämpats inom bolaget i fråga om ersättning vid kurser samt på att [det centrala avtalets] reglering hade ändats [...] utan någon större ändring i sak [...].” Den mellan (de lokala) parterna tillämpade ordningen antyds alltså kunna få ett försteg (på materiella grunder, jfr det ”väl formella betraktelsesättet” att låta ordalydelsen få försteg) framför ordalydelsen. Men resonemanget vänder igen: ”Enligt vad som framkommit var emellertid båda partssidorna väl medvetna om de förändringar i konstruktionen som hade skett i [det centrala av talet].” På det följer Arbetsdomstolens normativa ställningstagande: ”Enligt arbetsdom stolens mening måste det i ett fall som det förevarande ställas ett visst krav på tydlighet i avtalstexten för att parterna skall anses ha tillskapat en från det centrala avtalet avvikande reglering.” De lokala parterna hade, enligt Arbetsdomstolen, inte varit tillräckligt tydliga i sin formulering för att åstadkomma ett avsteg från det centrala avtalet, trots att de haft en sinsemellan tydlig praxis. De hade enligt Arbetsdomstolen vidare ”uppenbarligen ganska lätt kunnat åstadkomma en klar reglering genom att ansluta till den terminologi som det centrala avtalet innehåller”.
AD 2006 nr 5. Jfr dock AD 1996 nr 138: ”Det kan synas vara ett väl formellt betraktelsesätt att i en situation som denna låta ordalydelsen bli avgörande.” Tvisten gällde frågan om par terna genom en lokal överenskommelse gjort avsteg från ett centralt avtal. Resonemang et fortsätter: ”Särskilt gäller detta med tanke på den mångåriga praxis som tillämpats inom bolaget i fråga om ersättning vid kurser samt på att [det centrala avtalets] reglering hade ändats [...] utan någon större ändring i sak [...].” Den mellan (de lokala) parterna tillämpade ordningen antyds alltså kunna få ett försteg (på materiella grunder, jfr det ”väl formella betraktelsesättet” att låta ordalydelsen få försteg) framför ordalydelsen. Men resonemanget vänder igen: ”Enligt vad som framkommit var emellertid båda partssidorna väl medvetna om de förändringar i konstruktionen som hade skett i [det centrala av talet].” På det följer Arbetsdomstolens normativa ställningstagande: ”Enligt arbetsdom stolens mening måste det i ett fall som det förevarande ställas ett visst krav på tydlighet i avtalstexten för att parterna skall anses ha tillskapat en från det centrala avtalet avvikande reglering.” De lokala parterna hade, enligt Arbetsdomstolen, inte varit tillräckligt tydliga i sin formulering för att åstadkomma ett avsteg från det centrala avtalet, trots att de haft en sinsemellan tydlig praxis. De hade enligt Arbetsdomstolen vidare ”uppenbarligen ganska lätt kunnat åstadkomma en klar reglering genom att ansluta till den terminologi som det centrala avtalet innehåller”.s. 29