Stycket

19.Det hittills sagda var relativt abstrakt. Några spridda exempel får strax illustrera. Övergripande kan samhällets straffrättsliga ambition i dag, reaktionen på den verklighet som uppmålas, beskrivas som en av att vilja täta, täppa till, vad som beskrivs som allehanda ”luckor”, ”glappar”, ”trösklar” och ”hål” i straffrättens regelverk och tillämpning. De måttstockar utifrån vilka sådana brister utläses är tillverkade av en för repressionsbenägenhet fruktbar blandning av å ena sidan det sena välfärdssamhällets Skinnerianska ideal av att ingenting oönskat egentligen alls skall behöva inträffa, å andra sidan en mer ”klassisk” (i bemärkelsen gammal) retorik i termer av att ondskan ständigt vinner mark, varför mer repression (och i lömskare former) är nödvändig och därmed berättigad. Påstådda brister i detta hänseende rör många olika – snarare alla – områden. Ambitionerna att få till ett mer ”heltäckande” skydd kan sägas innefatta både att någon straffrättslig reaktion alltid är möjlig (inget straffvärt skall falla utanför det straffbara) och – utifrån exempelvis signal- eller samhällsskyddsbehov – att en tillräckligt ingripande reaktion är möjlig. Inte sällan sägs ”luckorna” och ”trösklarna” vara stötande eller dylikt, eller bara kort och gott ”otillfredsställande”. Ideologierna (de som ovan berörts som ”underideologier”) böjs till – om de alls kommer till användning – så att de passar målen. Olika skäl ges den relativa vikt som behövs för att vågskålen skall väga över till förmån för den mer repressiva lösningen. (cid:116)(cid:1)(cid:39)(cid:218)(cid:83)(cid:84)(cid:85)(cid:1)(cid:79)(cid:204)(cid:72)(cid:83)(cid:66)(cid:1)(cid:83)(cid:218)(cid:83)(cid:70)(cid:77)(cid:84)(cid:70)(cid:83)(cid:1)(cid:74)(cid:1)(cid:83)(cid:74)(cid:76)(cid:85)(cid:79)(cid:74)(cid:79)(cid:72)(cid:1)(cid:78)(cid:80)(cid:85)(cid:1)ökad vikt för ”skuld”-komponenten i bred bemärkelse. På temat minskad betydelse för vad som har åstadkommits (eller kunde ha åstadkommits) i den yttre världen, ökad betydelse för upplevelser, uppfattningar och ambitioner, kan från praxis – som ett slags äldre och mer erfaren släkting till medver(cid:15)(cid:16)(cid:22) kanspraxis – nämnas försök till brott. Den sedan rätt länge pågående dragningen mot en mer ”subjektivistisk” försöksbestraffning fick en fortsättning i NJA 2003 s. 670, det senaste HD-fall som renodlat har rört försök. A åtalades för mordförsök, för att ha skjutit ett skott mot en dörr på vars andra sida några personer (poliser) befann sig, i färd med att – efter att ha ropat varningar – bryta upp dörren. HD menade A ha haft uppsåt att döda personerna på andra sidan. Kulan som A sköt tog sig dock inte igenom dörren. Undersökningar visade att kombinationen av dörrens, vapnets och ammunitionens egenskaper medförde att ingen kula heller hade kunnat ta sig igenom dörren, såvida inte antingen dörr, ammunition eller vapen hade bytts ut mot annan dörr, annan ammunition eller annat vapen. Konkret fara för brottets fullbordan ansågs inte ha förelegat. Sådan fara ansågs dock ha varit utesluten av endast ”tillfälliga omständigheter”, och A fälldes för mordförsök. Om någon befinns ha velat skjuta mot annan för att döda ska det i dag mycket till för att inte själva ambitionen skall anses så ”värd att ta på allvar” att det straffas för mordförsök, även om faran för fullbordat brott (som i detta fall) får sägas ha varit utesluten på ett rätt djupgående sätt. Så pass mycket tillät man sig dock att abstrahera från detta faktum, att själva ambitionen trädde i förgrunden.s. 110