Stycket

2.Brasklappar sålunda levererade är min uppfattning att den aktuella gruppen fall, generellt sett, kan användas för att träffande illustrera (om än kanske inte konstituera) de rörelser i fråga om tankegods som jag menar vara möjliga att iaktta. Samtal med aktörer på gräsrotsnivå (främst försvarsadvokater, men även åklagare och domare) bekräftar i stor utsträckning bilden. I det följande berörs tre avgöranden: NJA 1992 s. 474 (”stolfallet”), diskoteksbranden i Göteborg och NJA 1996 s. 35 (”Sturecompagniet”). Andra avgöranden som ofta har diskuterats i liknande sammanhang, såsom dödsskjutningarna i Malexander, mordet på syndikalisten Björn Söderberg, NJA 2002 s. 489 (”sambandscentralen” vid göteborgskravallerna), berörs inte. Det behövs inte för syftet med föreliggande framställning: avgörandena är i här relevanta delar i mycket variationer på likartade teman, och de har behandlats ingående på annat håll. I min diskussion läggs störst fokus på vad som bör (få) betraktas som gärningsmannaskap, men även gränsdragningar mot det straffria berörs. (cid:21)(cid:15)(cid:19)(cid:1)(cid:53)(cid:83)(cid:70)(cid:1)(cid:83)(cid:106)(cid:85)(cid:85)(cid:84)(cid:71)(cid:66)(cid:77)(cid:77)(cid:1)(cid:80)(cid:68)(cid:73)(cid:1)(cid:69)(cid:74)(cid:84)(cid:76)(cid:86)(cid:84)(cid:84)(cid:74)(cid:80)(cid:79) (cid:21)(cid:15)(cid:19)(cid:15)(cid:18)(cid:1)(cid:47)(cid:43)(cid:34)(cid:1)(cid:18)(cid:26)(cid:26)(cid:19)(cid:1)(cid:84)(cid:15)(cid:1)(cid:21)(cid:24)(cid:21) Det avgörande som kanske kunde karaktäriseras som ett startskott på utvecklingen, och som också brukar refereras till som en första reaktion på Lindome – men som nog i så fall snarare är ett slags reaktion på allmänhetens reaktion på Lindome – är NJA 1992 s. 474, ”stolfallet”. C hade bragts om livet med knivhugg, A och B åtalades. För A var styrkt att han huggit mot C med kniv ett antal gånger, dock inte det direkt dödande knivhugget. För B var styrkt endast att han deltagit i angreppet mot C med en stol. Tingsrätten dömde A för grov misshandel till tre års fängelse, medan B friades – något märkligt – då det enligt tingsrätten inte visats att B avsiktligt tillfogat C några skador med stolen. Hovrätten dömde A för försök till dråp till fyra års fängelse, B för medhjälp till försök till dråp till tre års fängelse (varavs. 56