Stycket

20.212 4. Det sagda – dvs. att den som inte nått fram till försök inte kan avbryta utförandet av brottet – bör emellertid förenas med en reservation eftersom utgångspunkten för resonemanget är att den tidpunkt vid vilken utförandet av ett brott påbörjas med nödvändighet är densamma vid tillämpningen av 23 kap. 1 § och 23 kap. 3 § brottsbalken. . Det skulle emellertid möjligen kunna hävdas att utförandet av gärningen (dvs. huvudbrottet) i den mening som avses i 23 kap. 3 § påbörjas något tidigare än det utförande som avses i 23 kap. 1 § brottsbalken. Vid försök finns ju – se NJA 1991 s. 332 och NJA 199 s. 40 med vidare hänvisningar – ett i rättspraxis uttryckt intresse av att inte förlägga försökspunkten för tidigt och det kan inte utan visst fog hävdas att detta intresse inte gör sig gällande med samma styrka om frågan gäller tillämpning av 23 kap. 3 § brottsbalken. Det framstår t. ex. inte som (jfr åter nyss nämnda rättsfall) orimligt att säga att den som förövat förberedelse till rån och åker i bil mot en bank, men ångrar sig strax innan han eller hon når banken, kan sägas ha avbrutit gärningen på sätt som avses i 23 kap. 3 § (och det oberoende av att försökspunkten, tekniskt sett, inte har nåtts). 6. Mot en dylik tolkning står naturligtvis att ordalydelsen i 23 kap. 1 § (”påbörjat utförandet av visst brott) och 23 kap. 3 § (”avbryta gärningens utförande”) brottsbalken så nära ansluter till varandra att tolkningen av de båda bestämmelserna som utgångspunkt bör vara densamma. Trots detta vill jag emellertid inte utesluta att det kan finnas situationer i vilka det framstår som fullt naturligt att säga att gärningSmannen har börjat utförandet av brottet trots att försökspunkten inte har nåtts. I dylika fall bör måhända gärningSmannen kunna anses tillbakaträda genom att avbryta gärningens utförande.s. 210