3 · Boutredning och arvskifie

Inledande anmärkningar

1.Den succession genom vilken en avliden persons kvarlåtenskap över­ går till dödsbodelägarna brukar betecknas som universalsuccession.x=>1 Detta begrepp ställs då i motsättning till s.k. singularsuccession, dvs. en succession beträffande en viss särskild sak, viss särskild ford­ ran eller skuld osv. Typiska fall av s.k. singularsuccession är köp, byte och gåva. Ibland förekommer termen universalfång, som då bety­ der ett fang till en viss sak eller annan tillgång, vilket fång grundar sig på en universalsuccession. Som universalfång brukar utom fång på grund av dödsfall betecknas fång på grund av gifte (mest typiskt var detta i äldre äktenskap) samt p.g.a. upplösning av en samfällighet (t.ex. ett bolag). Som gemensamt drag brukar anges, att univer­ salsuccessor inte p.g.a. fånget får bättre ställning än sin företrädare (en av företrädaren upplåten nyttjanderätt till fastighet består t.ex. utan vidare vid succession, till en lös sak inträder inte godtrosförvärv)11 5532, dock får man då göra den modifikationen, att hans ställ­ ning i vissa fall kan förbättras genom senare inträdande omständig­ heter (t.ex. preklusion, hävd). Även på annat sätt torde för övrigt kriteriet inte vara fullt exakt.s. 51

2.Språkbruket är dock, när det gäller termen universalsuccession, vacklande. I en mera pregnant mening brukar termen användas för att beteckna inträde i annan persons samtliga förmögenhetsrättsliga förhållanden såsom en totalitet av rättigheter och förbindelser. Denna definition överensstämmer med den romerska rättens definition av begreppet universalsuccsession från vilken begreppet i fråga härrör.s. 51

3.129 Det före 1933 års boutredningslag (BL) gällande systemet innebar i sina allmänna drag följande. Inte bara lagtekniskt utan även sakligt ansågs våra regler om bout­ redning och arvskifte inte längre ändamålsenliga. Sakligt riktade sig kritiken främst mot de av lagen anvisade vägarna för boets avveck­ ling. Om man bortser från förvaltning genom testamentsexekutör, hade delägarna att välja mellan att själva förvalta boet eller att av­ träda det till konkurs inom viss frist. Den sista utvägen tedde sig ofta, naturligt nog, inte angenäm för delägarna, men tillgreps den inte, ådrog sig delägarna personligt ansvar för boets skulder. Vad dens. 51

4.131 gemensamma förvaltningens utövning beträffade, saknades möjlig­ het att komma till rätta med oenighet mellan delägarna.s. 53

5.Modern utländsk rätt erbjuder en provkarta på skilda sätt att an­ ordna boutredning, varvid olika typer av såväl privat som offentlig förvaltning förekommer. Även reglerna om skuld- eller gäldsansva­ ret företer i olika länder olika utformning.s. 54

6.När det gällde att reformera våra svenska regler, vars brister förut berörts, ansåg man sig av flera skäl inte kunna övergå till en offentlig dödsboförvaltning (såsom i våra grannländer Danmark och Norge) som huvudform, utan man ville bibehålla delägarnas egen förvalt­ ning som det normala. De förvaltningssvårigheter, som var förknip­ pade med den hävdvunna enhällighetsregeln, ville man dock inte lösa genom invecklade bolagsliknande regler om beslut, kontroll osv., utan lösningen söktes i en möjlighet att överlämna förvaltning­ en i någon särskilt utsedd förvaltares hand (jfr lösningen av motsva­ rande förvaltningssvårighet i tysk rätt genom Nachlassverwaltung genom Nachlassverwalter och den engelska rättens dödsboförvaltare, i någon mån också amtliche Liquidation i schweizisk rätt). På så sätt tillkom boutredningsmannainstitutet, den viktigaste nyheten i BL:s system. Man ville skapa en enkel och smidig men samtidigt betryggande subsidiär förvaltningsform, fri från tunga, byråkratiska och kostsamma former. Garantin söktes i rättens förordnande av boutredningsmannen samt i vissa eventuellt inträdande kontroll­ anordningar. - År 1958 flyttades BL:s regler praktiskt taget oför­ ändrade över i nya ÄB.s. 54

Dödsboet och dess delägare

1.Dödsboet kan naturligtvis alltid sägas ha utgjort en särskild enhet, även juridiskt sett. Före 1933 års boutredningslag (BL) ansågs dock dödsboet inte vara att betrakta som ett självständigt rättssubjekt, utan det ansågs föreligga en "samfällighet utan rättspersonlighet”. Principiellt hänfördes alltså allt direkt till de enskilda delägarna. När det gäller BL och numera ÄB framgår det dock av lagförarbe­ tena, att lagstiftaren utgått från den motsatta uppfattningen, näm­ ligen att dödsboet skall anses vara en juridisk person. I motiven betonas emellertid vikten av att inte ur det använda begreppet juri­ disk person dra mera omfattande slutsatser än som står i sakligts. 54

2.132 samband med dödsboets säregna karaktär.154 Beträffande konstruk­ tionens återspegling i själva lagtexten se t.ex. 18 kap. 1 § AB (del­ ägarna ”företräder ... dödsboet mot tredje man” etc.; även delägarna anses alltså ha ett slags representantställning), 18 kap. 3§ (rätts­ handling företas ”för dödsboet” men är ev. inte bindande ”för boet”), 19 kap. 12 § (boutredningsmannen ”företräder dödsboet mot tredje man” etc.) samt 20 kap. 1, 2 och 5 §§ Jordabalken (där det talas om lagfart för dödsbo). Formellt blir ju konsekvenserna klara: boet såsom sådant kan uppträda som part i rättegång, kan söka och få lagfart i sitt namn osv. I kvarlåtenskapen ingående fastighet kan, om flera dödsbodelägare finns, före arvskiftet endast lagfaras för döds­ boet som sådant, inte för delägarna personligen inte heller kan i dylikt fall några ideella andelar lagfaras för delägarna, då före skifte en delägare inte har någon bestämd andel i en konkret tillgång.155s. 54

3.Vilka som är delägare i dödsboet anges i 18 kap. 1 § AB, nämli­ gen i regel efterlevande make (med vilken efterlevande registrerad partner likställs), sambo hetero- eller homosexuell, se 1 § sambo­ lagen (2003:376), arvingar och universella testamentstagare. Obser­ vera att om bodelning skett efter arvlåtarens död eller om bodelning inte skall ske så är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodel­ ägare, såvida inte maken eller sambon är arvinge eller universell tes­ tamentstagare (18 kap. 1 § 2 st. AB). När lagen talar om arvingar som dödsbodelägare avses även Allmänna arvsfonden. Legala eller testamentariska sekundosuccessorer är delägare i den första successorns dödsbo men ej i den ursprunglige arvlåtarens. Om arvingar uteslutits genom testamente men frågan om testamentets giltighet ännu är svävande anses såväl de uteslutna arvingarna som testaments­ tagare t.v. som delägare. Att överhuvud universella testamentstagare är dödsbodelägare är en regel som infördes genom BL (jfr ovan under 3.1.). Undantagsvis kan det testamentariska förordnandet även om det är universellt ha ett sådant innehåll, att testamentstagaren inte får anses som delägare i boet (t.ex. om förordnandet innebär en av villkor beroende, någon gång i framtiden ev. inträ­ dande, rätt till kvarlåtenskapen eller kvotdel därav).156 Om en uni-s. 55

4.133 verseil testamentstagare har avlidit före testator, får med ledning av testamentsrättens principer avgöras, om testamentstagarens arving­ ar träder i hans ställe (se 11 kap. 6 § jfrd med 11 kap. 1 § AB), i vil­ ket fåll de också blir delägare i testators dödsbo.s. 55

5.I förhållande till tredje man fungerar bouppteckningen som legitimationshandling beträffande vilka som är dödsbodelägare (18 kap. 4 § AB). Observera att vissa arvingar i dödsboet företräds av repre­ sentanter. Allmänna arvsfonden representeras av en god man, se 17 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Omyndig delägare företräds av förmyndaren (15 kap. 1 § FB) eller också, om förmyn­ daren eller hans make själva är delägare i boet, av särskild god man (11 kap. 2 § FB). En myndig person som p.g.a. sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande har god man (11 kap. 4 § FB) eller förvaltare (11 kap. 7 § FB) företräds av den gode mannen resp, förvaltaren (15 kap. 1 § FB). Vidare kan förekomma god man såsom representant för bortovarande arvingar eller för okända eventuella arvingar eller för testamentstagare i mot­ svarande fall eller för framtida rättsägare vid framskjutet äganderättsförvärv (11 kap. 3 § FB). En i konkurs försatt dödsbodelägare representeras av konkursförvaltaren.s. 56

6.Det kan även tänkas, att en dödsbodelägare överlåter hela sin andelsrätt i kvarlåtenskapen till en annan person och att denne andre på så sätt inträder som dödsbodelägare i den förstes ställe;157 överlåtelse kan självfallet ske också till någon, som redan tidigare är delägare, och på denna väg kan en av delägarna förvärva alla de övrigas lotter i boet.158 En delägares lott i boet kan även överföras till annan person på exekutiv väg genom utmätning och försäljning av andelsrätten. Endast hela andelsrätten eller kvotdel därav, sådan som den består med avseende å det odelade dödsboet, kan dock överlåtas eller utmätas, i princip däremot ej någon andelsrätt i vissa i kvarlåtenskapen ingående föremål.159 I rättsfallet NJA 1954 s. 177s. 56

7.134 hade en arvinge överlåtit sin rätt till arv intill ett visst angivet belopp (5 700 kr). Denna överlåtelse ansågs av HD inte utgöra hin­ der för utmätning av arvingens hela andel i dödsboet.160s. 56

8.Om en dödsbodelägare avlider, inträder hans arvingar och övriga dödsbodelägare i hans ställe och behandlas givetvis därvid som en gemenskap.s. 57

Formerna för dödsboförvaltningen

1.Vad beträffar formerna för förvaltningen har AB stadganden dels om den omedelbart vid dödsfallets inträdande, mera provisoriska förvaltningen och dels om den definitiva dödsboförvaltningen. Den provisoriska förvaltningen omhänderhas enligt 18 kap. 2 § i första hand av delägare, som finns till hands; subsidiärt gäller att medlem av det hushåll den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är när­ mast därtill skall ta hand om egendomen och tillkalla delägare eller göra anmälan till socialnämnden. Den så snart som möjligt vid­ tagande definitiva dödsboförvaltningen är naturligtvis den viktigaste. Den kan - som nämnts i inledningen - tänkas anordnad på flera olika sätt, som dock kan återföras till två huvudlinjer: privat eller offentligf örvaltning. AB utgår från den privata förvaltningen genom dödsbodelägarna själva som det normala (I), men förvaltning kan även ske genom testamentsexekutör (II), genom boutredningsman (III) eller i form av urarvakonkurs (IV). a. Normalformen — förvaltning genom delägare — fastslås i 18 kap. 1 § AB. Delägarna skall ”gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning” och de ”företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet”. Huvudregeln är alltså, att de endast i förening representerar boet, och för beslut fordras liksom i äldre rätt principiellt enhällighet. Endast beträffande åtgärd, som ej tål uppskov, gäller undantag här­ ifrån. Observera, att om delägare representeras av förmyndare, god man eller förvaltare det i vissa fall fordras tillstånd av överförmyn­ daren till förvaltningsåtgärder (se 15 kap. 4 §, som hänvisar till vads. 57

2.135 som enligt 13 och 14 kap. FB gäller om överförmyndarens samtycke till vissa rättshandlingar). Liksom tidigare enligt GB gäller enligt ÄktB att efterlevande maken under boutredningen fortsätter att själv förvalta sin egendom. Den efterlevande maken är dock enligt 9 kap. 3 § ÄktB redovisningsskyldig för sin förvaltning vid bodelningen.162s. 57

3.Om ingen annan arvinge finns än Allmänna arvsfonden, eller om fonden är testamentstagare, utövas fondens förvaltningsrätt, som tidigare framgått, av en god man enligt 17 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Denne förordnas enligt samma lagrum av Kammarkollegiet.s. 58

4.Efter 1981 års lagändring medför delägarnas egen förvaltning inte deras ansvarighet för boets gäld, se nedan. Men lagen stadgar för delägarna ansvar för skadebringande åtgärder. Lagens regel härom finns i 18 kap. 6 § ÄB, som stadgar ansvar vid dolus eller culpa. Är flera delägare ansvariga, är deras ansvar solidariskt. De har givetvis regressrätt inbördes.). ÄB:s regressregel skiljer sig inte från allmän skadeståndsrätt. Skadeståndets fördelning sker enligt 18 kap. 6 § ÄB i första hand efter lotterna i boet; därutöver sker den efter huvudtalet men med möjlighet till jämkning efter skuldgraden.163 b. Förvaltning genom testamentsexekutör grundas på ett testamenta­ riskt förordnande av den döde. Det vanligaste är då en testaments-s. 58

5.136 exekutor, som helt och hållet träder i arvingarnas och de universella testamentstagarnas ställe {generalexekutor). Det kan dock även tän­ kas en exekutor med mera begränsat uppdrag (specialexekutor). Generalexekutor omtalas i 19 kap. 1 § AB, och endast denne kallas i lagtexten testamentsexekutör. Om specialexekutor - ”den som genom testamente förordnats att endast i viss del verkställa utred­ ningen efter den döde” — se 19 kap. 20 § 2 st. AB. Samma § 1 st. fastslår principen, att ett förordnande, som testamentsexekutör (generalexekutor) in dubio innebär bemyndigande att företa alla erforderliga utredningsåtgärder. Testamentsexekutörs förvaltningsrätt omfattar även bröstarvinges laglott och även beträffande denna träder alltså testamentsexekutorn i arvinges ställe (annorlunda i äldre rätt). Testamentsexekutorn utesluter dock endast arvingar och univer­ sella testamentstagare från förvaltningen, däremot inte efterlevande makes på giftorätt vilande rätt att delta i förvaltningen av den av­ lidnes egendom och ännu mindre makes eventuella ensamförvalt­ ningsrätt till viss egendom i boet. Principen är ju, att den döde genom testamente kunnat disponera endast över sin egen kvar­ låtenskap men ej över andra makens lott i boet och alltså ej över någonting, som härflyter ur dennes giftorätt.s. 58

6.I äldre rätt, som saknade alla lagbestämmelser om testaments­ exekutörers rättsställning ansågs det ofta som en brist i institutets effektivitet, att exekutorn, som ju stödde sig på testamentet, inte kunde ta förvaltningen om hand, innan testamentet vunnit laga kraft. En utväg vore att ge exekutorn möjlighet att få ett proviso­ riskt särskilt tillstånd att omedelbart överta boets förvaltning (t.ex. efter rättens prövning). En sådan lösning har dock ansetts stöta på vissa tekniska svårigheter, och lagen har istället valt att låta testa­ mentsexekutorn få påkalla förordnande av boutredningsman (se 19 kap. 1 § 1 och 3 st. AB), varvid testamentsexekutorn har före­ träde till förordnandet (se 19 kap. 3 § 3 st. AB). Denna utväg är tekniskt enklare men medför onekligen, att man tillgriper en åtgärd, som har vidsträcktare verkningar än som i och för sig påkallas av det omedelbara syftet att bereda exekutorn tillgång till förvaltning­ en, innan ännu frågan om testamentets giltighet definitivt avgjorts.s. 59

7.I sin förvaltning är en testamentsexekutör, som nyss antytts, inte bunden av andra inskränkande särskilda föreskrifter än som kan vara meddelade i testamentet. T.o.m. över fast egendom och tomträtts. 59

8.137 kan exekutorn förfoga utan att behöva inhämta någons samtycke. Dock är det naturligtvis lämpligt, att han handlar i samförstånd med delägarna. Kontroll över testamentsexekutorns förvaltning är inte särskilt anordnad, men han är ersättningsskyldig för skada genom dolus eller culpa (se 19 kap. 18 § jfrd med 19 kap. 20 § ÄB). Ett annat skyddsmedel är möjligheten för rätten att entlediga en olämp­ lig testamentsexekutör (se 19 kap. 5 § jfrd med 19 kap. 20 § ÄB). Förvaltningen övergår då på dödsbodelägarna, så vitt ej testamen­ tet är sådant, som åsyftas i 19 kap. 1 § 2 st. ÄB, då rätten har att i stället förordna boutredningsman. Är flera testamentsexekutörer utsedda, bedöms förhållandet i brist på föreskrifter i testamentet enligt 19 kap. 16 § jfrd med 19 kap. 20 § ÄB. c. Förvaltning genom boutredningsman är en utväg, som avser att lösa ett flertal svårigheter, särskilt förvaltningssvårigheterna vid oenighet mellan delägarna. Ursprungligen hade lagstiftaren i åtanke också svårigheten att finna en utväg för delägarna att befria sig från gäldsansvar utan att tillgripa urarvakonkurs. Detta motiv har efter 1981 års reform bortfallit. Boutredningsmannen utses av rätten. Noga taget skiljer lagen (se avfattningen av 19 kap. 1 § ÄB) mellan två moment i rättens beslut; beslutet om avträde till boutredningsmannaförvaltning och själva utseendet av viss person till boutred­ ningsman. I princip rör det sig ju också om två skilda saker, och undantagsvis kan de två momenten falla isär i tiden, så att själva personvalet äger rum något senare. Skillnaden framträder också, om boutredningsmannen entledigas eller dör. Boet är fortfarande avträtt till boutredningsmannaförvaltning, och ny boutredningsman utses i den förres ställe.s. 59

9.Så snart någon delägare begär det, avträds boet till förvaltning av boutredningsman.164 Även vissa andra intressenter kan emellertid enligt 19 kap. 1 § ÄB under där angivna förutsättningar framtvinga ett dylikt avträdande, nämligen testamentsexekutör (dvs. general-s. 60

10.138 exekutor, ej specialexekutor), legatarier, den som kan föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, samt borgenär och den som på ett eller annat sätt ansvarar för den dödes gäld. Sådant ansvar kan föreligga t.ex. på grund av borgen eller garantiförsäkring. Lagen kräver dock inte nödvändigt personligt ansvar för gälden. Lagrådet på vars tillskyndan denna passus infördes i 2 kap. 1 § 1933 års bo­ utredningslag, hänvisade särskilt till det ansvar för gälden, som kan åvila förmånstagare till en av den döde tagen livförsäkring (se 116 § andra stycket försäkringsavtalslagen (FAL)), och förmånstagarens därmed sammanhängande betydande intresse av boets ändamåls­ enliga förvaltning. Det ansvar, som det i dylikt fall är fråga om, är dock inte ett personligt gäldsansvar utan endast ansvar med försäk­ ringsbeloppet. Slutligen skall i vissa fall dödsboet avträdas till för­ valtning av boutredningsman, om överförmyndare begär detta och rätten finner skäl därtill (19 kap. 1 § 1 st. sista p. ÄB). - Naturligt­ vis kan delägare eller annan framtvinga tillsättande av boutrednings­ man, även om testamentsexekutör finns men ej själv begärt boutredningsmannaförordnande.s. 60

11.Även 19 kap. 1 § 2 st. ÄB bör observeras. Lagen förutsätter här en skillnad mellan testamente med ett personligt exekutorsförordnande - det må nu vara tillkommet för att ge den utsedde exeku­ torn en specialförmån eller p.g.a. särskilt förtroende till honom eller av annan orsak - och ett testamente med exekutorsförordnande av större räckvidd, där testator under alla förhållanden velat undandraga bodelägarna förvaltningen även för det fall att den av testator utsedde exekutorn ej kan fungera. Om testamentet har denna senare innebörd och testamentsexekutorn ej kan utföra uppdraget skall rätten - på ansökan eller då förhållandet varder kunnigt - meddela beslut om avträdande till boutredningsmannaförvaltning och om utseende av boutredningsman. Stadgandet öppnar även en möjlighet att i testamente helt allmänt föreskriva att delägareför­ valtning skall vare utesluten, utan att testator behöver utse någon till exekutor. Med stöd av 19 kap. 1 § 2 st. ÄB tillsätter i sådan hän­ delse rätten boutredningsman.s. 61

12.Enligt 19 kap. 4 § ÄB kan rätten, om så är lämpligt, utse flera boutredningsmän samt bestämma om, och i så fall hur, förvaltning­ en skall vara uppdelad på dessa. Till boutredningsman kan utses även juridisk person t.ex. bank, som låter sin notariatavdelning skötas. 61

13.139 saken.165 Även delägare kan utses till boutredningsman, och testa­ mentsexekutör har, som förut nämnts, företräde till befattningen (se 19 kap. 3 §). Härutöver innehåller denna regel dels den själv­ klara principen, att personvalet skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt boets beskaffenhet kräver, dels ock den regeln att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen.166 167s. 61

14.En boutredningsman kan skiljas från sitt uppdrag av rätten med stöd av 19 kap. 5 §.167 Dessutom kan boutredningsmannaförvaltningen helt upphöra och återgång ske till delägarnas egen samförvaltning enligt 19 kap. 6 § (beslut av rätten efter ansökan av samt­ liga delägare, ”såframt det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen”).168 Avträds boet till konkurs, förfaller boutredningsmannaförordnandet (se 19 kap. 7§ ÄB). I fråga om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman (och därav påkallat utseende av sådan) samt beträffande entledigande av bo­ utredningsman kan enligt 19 kap. 10 § rätten i mån av behov fatta interimistiskt beslut, som gäller till dess definitivt avgörande skett.s. 62

15.Boutredningsman övertar hela förvaltningen av kvarlåtenskapen och träder alltså i stället ej blott för arvingar och universella testa­ mentstagare utan — med avseende å egendom som eljest samför­ valtas - även i stället för efterlevande make, detta till skillnad från testamentsexekutör (makens ensamförvaltning av viss egendom, jfr ovan under I, upphävs naturligtvis inte). Emellertid är boutred­s. 62

16.140 ningsmannen i vissa fall skyldig att rådfråga delägarna. Han skall i viktigare fall inhämta deras mening (19 kap. 11 §) och får inte överlåta fast egendom eller tomträtt utan delägarnas skriftliga sam­ tycke eller i andra hand eventuellt rättens tillstånd (19 kap. 13 §). I detta avseende är han mera bunden än testamentsexekutorn. Obser­ vera, att stadgandet endast talar om överlåtelse, ej om inteckning (som dock mera sällan kan tänkas förekomma). Att boutrednings­ mannen företräder dödsboet mot tredje man och talar och svarar i mål, som rör boet, har särskilt utsagts i 19 kap. 12 § (märk dock även 12 a §). Om boutredningsmannen genom sina åtgärder vållar dödsboet eller någon intressent skada (genom dolus eller culpa), är han ansvarig härför. Flera utredningsmän svarar solidariskt med regressrätt inbördes, varvid observeras, att fördelningen i princip inte sker efter huvudtalet utan efter vars och ens skuld (19 kap. 18 §). Obligatorisk tillsyn å boutredningsmannens förvaltning finns inte, utan tillsyn genom särskild av rätten förordnad god man anordnas endast, när delägare begär det eller rätten eljest prövar det lämpligt. Dessutom kan redogörelse avfordras utredningsmannen av rätten, och likaså kan rätten besluta om tillfällig revision. (Se härom 19 kap. 17 §, som reglerar såväl den ständiga tillsynsmöjligheten som engångsgranskningen.)169 d. Dödsboet kan slutligen förvaltas i de för konkurs föreskrivna for­ merna. Konkurs kan inträda direkt på ansökan av delägarna eller på ansökan av boutredningsman (är sådan tillsatt kan inte delägarna göra konkursansökan) eller på ansökan av borgenär. Ansökan görs hos den tingsrätt där den döde hade att svara i tvistemål ang. betal­ ningsskyldighet i allmänhet, 2 kap. 1 § konkurslagen (KL). Testa­ mentsexekutör kan inte söka boet i konkurs. Rätten har att genasts. 62

17.141 pröva ansökningen men om dödsboet inte förvaltas av boutrednings­ man och inte alla, utan endast vissa, delägare söker boet i konkurs skall ansökningen prövas vid en särskild förhandling. Om de andra delägarna då begär förordnande av boutredningsman förfaller kon­ kursansökningen, 2 kap. 14 § KL. Om reglerna för konkursens gång hänvisas till KL. Konkurs kan vara motiverad av att man vill bringa återvinningsreglerna i funktion. Avträde till förvaltning av bout­ redningsman har inte sådan verkan, 3 kap. 5 § 3 st. KL jfrd med 18 kap. 5 § 2 st. AB innebär, att efterlevande make och oförsörjda barn får nödvändigt underhåll ur konkursboet under tre månader från dödsfallet.s. 63

Utrednings- och förvaltningsåtgärder. Bouppteckningen

1.Den vid dödsfallet eventuellt inträdande provisoriska förvaltning, som omtalas i 18 kap. 2 § ÄB och som redan ovan nämnts, kan naturligtvis ge upphov till en rad praktiska detaljfrågor, som dock inte kan här närmare beröras. Den provisoriska förvaltningen ålig­ ger ju i första hand delägare, som finns till hands, och denne far då omhänderta egendomen (ej sådan, som vårdas av tredje man) och söka skaffa utredning om den dödes ekonomi, underrätta övriga del­ ägare, eventuellt sköta om begravning, osv. samt utöva den absolut nödvändiga egendomsförvaltningen. Utövas den första vården om boet av medlem i den dödes hushåll, hyresvärd m.f. enligt 18 kap. 2 § 2 st. ÄB innebär detta en ännu mera begränsad vård, som går ut på omhändertagande av egendomen, tillkallande av delägare eller anmälan till socialnämnden. Vården enligt 2 st. kan dock p.g.a. regeln i 20 kap. 2 § 2 st. ÄB i undantagsfall tänkas innefatta även föranstaltande av bouppteckning.s. 64

2.Den normala dödsboförvaltningen, som ofta tar vid redan i och med dödsfallet och eljest snarast möjligt avlöser den nämnda provi­ soriska vården, går givetvis ej heller ut på vilken verksamhet som helst utan far sin prägel och sin begränsning av syftet att utreda och avveckla dödsboet. Lagstiftaren har visserligen betraktat dödsboet som ett särskilt rättssubjekt, men det får sin karaktär av detta avvecklingssyfte, som antyds redan i 18 kap. 1 § ÄB. Härom mera nedan. (Avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo kommer att behandlas i ett särskilt kapitel.)s. 64

3.142s. 64

4.Den grundläggande översikten över dödsboets ställning erhålls genom bouppteckningen (20 kap. AB). Bouppteckningen utgör ett viktigt civilrättsligt dokument. Före arvsbeskattningens slopande tjänade bouppteckningen dessutom som underlag för fastställande av arvsskatt. Civilrättsligt fungerar bouppteckningen som en legitimationshandling i fråga om rätten att företräda dödsboet i olika sam­ manhang. Den utgör vidare bl.a. grund för bodelning och arvskifte och, i förekommande fall, för bestämmande av efterarvs storlek.s. 65

5.Vem som skall föranstalta om bouppteckning anges i 20 kap. 2 §. Bouppteckningsfristen är tre månader från dödsfallet, men kan med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak för­ längas av Skatteverket (se 20 kap. 1 §, jfr nedan). Före den 1 juli 2001 gällde att bouppteckningen skulle inges till rätten för inregi­ strering. Uppgiften att hantera bouppteckningar fördes därefter över till skattemyndigheten (numera Skatteverket) (se 20 kap. 8 §). Skatteverket skall tillse, att bouppteckning sker och inregistreras, och kan för detta ändamål förelägga vite och förordna någon att föranstalta om bouppteckning (se 20 kap. 9 §). Genom lagändring 1976 har det dock blivit möjligt att underlåta bouppteckning i vissa fall, då tillgångarna är mycket ringa och ersätta bouppteck­ ningen med s.k. dödsboanmälan. Dödsboanmälan, som skall vara skriftlig, görs av socialnämnden numera till Skatteverket. (Se härom närmare regler i 20 kap. 8 a §.) Antalet dödsboanmälningar uppgår årligen till ca 7 000-8 000 vilket innebär att sådan anmälan görs vid ca nio procent av alla dödsfall.170s. 65

6.Registrering av bristfällig bouppteckning skall vägras, och rät­ telse kan framtvingas genom vite (se 20 kap. 9 §). Upptäcks efter bouppteckningen ny tillgång eller skuld, skall inom en månad upp­ rättas tilläggsbouppteckning (20 kap. 10 §). Enligt en genom 1987 års lagstiftning införd regel skall tilläggsbouppteckning också för­ rättas i visst fall om efterlevande sambo begär det (se närmare 20 kap. 10 § 2 st.). Skatteverket övervakar alltså, att bouppteckning sker, när sådan erfordras, och att den är i sin ordning. Själva bouppteckningsförrättningen förutsätter dock inte medverkan av myndighet.s. 65

7.Enligt 20 kap. 10 § ÄB skall tilläggsbouppteckning upprättas inte endast då ny tillgång eller skuld blivit känd efter det att bouppteck­s. 65

8.143 ningen förrättats utan även då annan felaktighet i bouppteckning­ en upptäckts. I NJA 1997 s. 22 ansågs det förhållandet att boupp­ teckningen saknat uppgift om att bobehållningen utgjorts av andel i oskiftat dödsbo innebära en sådan felaktighet.s. 65

9.Bouppteckningen skall enligt 20 kap. 2 § förrättas av två kunniga och trovärdiga gode män, och till densamma skall kallas samtliga del­ ägare, efterlevande make (eller sambo), även om han ej är delägare, samt sekundosuccessorer.171 Att sedan alla också infunnit sig är inte nödvändigt, blott bevis finns om att alla blivit kallade (20 kap. 3 § 2 st.). Beträffande de uppgifter, som enligt lagen skall ingå i boupp­ teckningen, hänvisas till 20 kap. 3-7 §§. Uppgifterna om tillgångar och skulder skall naturligtvis referera sig till tiden för dödsfallet. Observera, att efterlevande makes egendom kan behöva uppteck­ nas, även om giftorättsgemenskap ej fanns, nämligen av hänsyn till sekundosuccession. Observera också bl.a. att om den döde efter­ lämnar en sambo och någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande denna egendom skall antecknas och värde­ ras särskilt, om den efterlevande sambon begärt bodelning (20 kap. 4 § 3 st.).s. 66

10.Enligt regeln i 20 kap. 3 a §, som trädde i kraft den 1 juli 2001, far Skatteverket till dödsboet översända en förtryckt bouppteckningsblankett med uppgifter om den dödes fullständiga namn och person- (eller samordnings)nummer enligt folkbokföringslagen (1991:481), hemvist, dödsdag, civilstånd, äktenskapsförord, fastighetsinnehav och efterlevande makes namn och fastighetsinnehav.s. 66

11.Uppteckningen och värderingen verkställs av de gode männen (bouppteckningsförrättarna) med ledning av uppgifter från de när­ varande, framför allt från den, som uppger boet (bouppgivaren), vilket naturligtvis skall vara den, som bäst känner till det (20 kap. 6§ AB). Bouppgivaren far underskriva bouppteckningen under edsförpliktelse och det kan sedan åläggas honom att gå ed på riktig­ heten av sina uppgifter.172 Ed kan åläggas även delägare och efter­ levande make; t.o.m. dessutom annan, som tagit befattning med egendomen, om särskilda skäl påkallar det. Värderingsprinciperna var före arvsbeskattningens slopande delvis fastslagna i arvs- ochs. 66

12.144 gåvoskattelagen. Nu skall i stället tillgångar och skulder antecknas uteslutande enligt 20 kap. 4 § AB. Detta torde enligt propositionen om slopad arvs- och gåvoskatt innebära att marknadsvärdet eller det verkliga värdet normalt skall antecknas.173 Enligt 20 kap. 7 § kan bouppteckning förrättas på flera orter, om detta befinns lämp­ ligt med hänsyn till att egendom finns på flera håll. Ett av bouppteckningsinstrumenten skall dock här alltid vara huvudbouppteck­ ning och sammanfatta det hela. AB anger inte i detalj principerna för egendomens uppteckning, men härvid har man att tillgå de grundsatser, som utbildat sig i bouppteckningspraxis. Observera, att utöver tillgångar och skulder i egentlig mening bör antecknas vissa andra uppgifter, t.ex. om livförsäkring, som p.g.a. förmånstagarförordnandet faller utanför kvarlåtenskapen enligt försäkrings­ avtalslagen 104 § (direkt stadgande i 20 kap. 5 § ÄB), förskott på arv, gåvor, som skall beaktas vid (bodelning och) arvskiftet (20 kap. 5 § 3 st.).s. 66

13.Vad angår själva förvaltningen av dödsboet i egentlig mening, har redan betonats, att ramen för densamma naturligtvis är given i och med syftet att avveckla boet och fördela tillgångarna, sedan den dödes skulder i normala fall betalats eller på annat sätt ordnats. Detta allmänna syfte ligger till grund för lagens ståndpunkt beträf­ fande rättshandlingar å boets vägnar under förvaltningens gång. Rätteligen skall inga andra rättshandlingar företas och inga andra skuldförbindelser ingås än sådana, som enligt uttryckssättet i 18 kap. 3 § ÄB erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning, vare sig boet förvaltas av delägarna själva eller på annat sätt. Ett strängt genomförande härav även gentemot tredje man skulle dock vålla väsentligt avbräck i rättssäkerheten. Regeln i 18 kap. 3 § ÄB låter därför rättshandlingar även utanför nyss an­ givna ram bli bindande för boet, därest tredje man varit i god tro. Enligt motiven förstås här liksom i allmänhet annars med god tro, att tredje man varken insett eller bort inse åtgärdens oriktighet. Samtidigt betonar motiven dock, att detta inte får leda till ett upp­s. 67

14.145 givande av huvudregeln om förvaltningens begränsade uppgift. Man bör tvärtom räkna med en viss presumtion emot nödvändigheten av förbindelser, som ytterligare belastar dödsboet, en presumtion, som är starkare för större skulder än för småförbindelser. Av den, som med ett dödsbo ingår avtal av alldaglig natur, kan det - yttrar lagberedningen - i allmänhet inte krävas, att han gör någon under­ sökning, huruvida rättshandlingen är erforderlig för dödsboutred­ ningen eller inte. Här snuddas flyktigt vid en viktig synpunkt på godtrosfrågan; bestäms den goda tron så, att därmed menas vad vederbörande insett eller bort inse, blir den goda tron inte en obero­ ende av lagtillämpningen objektivt bestämbar faktor. Vad en person bort inse betyder vad han bort undersöka och skaffa sig kunskap om, och detta åter måste - om man i lagtillämpningen vill få fram allmänna regler i möjligaste mån - bero på allmänna synpunkter, efter vilka rättspraxis skall söka att dirigera samhällsmedlemmarnas handlande i dylika situationer. Gränsen god tro - ond tro är i sådant fall inte en för domstolarna utan vidare i detalj given realitet utan någonting, som praxis till en viss grad kan påverka efter de synpunk­ ter, som må anses lämpliga.s. 67

15.Har den döde idkat handel eller näring, fortsätts ju i allmänhet verksamheten åtminstone någon tid, och detta ger givetvis anled­ ning till stiftande av åtskilliga skuldförbindelser, som då blir att anse såsom dödsboets skuld. — Inteckning av fast egendom kan endast undantagsvis vara av behovet påkallad. Att lagen vid förvaltning genom boutredningsman inte kräver samtycke av delägarna till in­ teckning, har redan förut nämnts.s. 68

16.I enlighet med utgångspunkten att dödsboet är ett särskilt rätts­ subjekt, bygger ÄB på den uppfattningen, att skuld, uppkommen under boutredningen, är en belastning på själva dödsboet och ej blir delägarnas personliga skuld. Observera att fastän man kan skilja på de båda kategorierna den dödes skulder och boets egna skulder, båda dock konkurrerar om betalningen. Boets egen skuld har alltså inte det företräde, som i konkurs åtnjuts av konkurskostnader och andra mot själva konkursboet riktade anspråk (”massafordringar”).s. 68

17.Att vid åtgärder gentemot tredje man av dödsbodelägarna boupp­ teckningen fungerar som legitimationsurkund (18 kap. 4 § ÄB) har redan nämnts. Tredje man i god tro kan m.a.o. lita på bouppteck­ ningens uppgifter om vilka som är delägare, vilket torde motsvaras. 68

18.146 uppfattningen redan före 1933 års boutredningslag.174 Regeln är emellertid viktigare nu, när även universella testamentstagare är dödsbodelägare. (Observera även regeln i 18 kap. 4 § 2 st.)s. 68

19.Utöver bestämmelserna om dödsboförvaltningens allmänna ända­ mål erfordras i stort sett inga detalj regler för det fall, att delägarna själva handhar förvaltningen, detta med hänsyn till enhällighets­ regeln. Dock har vi att märka regeln i 18 kap. 5 § att delägare som för sin försörjning varit beroende av den döde, har rätt att fa ut för­ skott på sin lott, om lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Observera att denna regel sålunda endast sörjer för Åelägares underhållsbehov. Skulle förskot­ tet ha blivit för stort genom felberäkning, skall återbäring ske av vad som överstiger giftorätts-, arvs- resp, testamentslotten. Längre går 18 kap. 5 § 2 st., som för efterlevande make och oförsörjda barn (varmed enligt 4 kap. 8 § ju även avses adoptivbarn) stadgar en ovillkorlig rätt till underhåll under tre månader efter dödsfallet, jfr härom ovan. Förslår inte resp, lotter, blir det här ingen återbäring. Underhållet kan här alltså inkräkta på andra delägares, legatariers och borgenärers rätt. (För underhåll vid konkurs, se 3 kap. 5 § KL; jfr ovan under 3.3.IV.) Observera att underhåll utgår till efterlevande make, även om hon eller han ej är delägare i dödsboet. Hela 18 kap. 5 § AB gäller givetvis oberoende av formerna för dödsboförvalt­ ningen.s. 69

20.Om omyndig delägares rätt vid förvaltningen se 15 kap. FB, som i vissa fall kräver tillstånd av överförmyndare till förvaltningsåtgärd (jfr ovan under 3.3.1). (Märk stadgandet i 15 kap. 1 § 3 st. FB!)s. 69

21.Att delägarna skall utlämna egendom, som tillhör annan, är givet, men om någon p.g.a. gåva gör anspråk på egendom, bör undersö­ kas, om gåvan verkligen kan anses fullbordad eller gåvolöftet gjorts på ett sådant sätt att det, oaktat gåvan inte fullbordats, måste anses bindande (härom hänvisas till 1936 års gåvolag och till 17 kap. 3 § ÄB).s. 69

22.Ofta kan det vara lämpligt att hos rätten begära kallelse å okända borgenärer i enlighet med lagen 1981:131. Vad delägarna i övrigt har att göra för att utreda och avveckla boet, skiftar naturligtvis efters. 69

23.147 omständigheterna. Har den döde drivit en rörelse kanske denna fortsätts, egendom måste kanske avyttras för att likvidera skulder osv. Hade den döde arrenderat en fastighet, gäller, om annat ej för­ behållits, arrendeavtalet fortfarande, men dödsboet har enligt sär­ skilda stadganden i jordabalken (JB) rätt att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas i vissa fall måste dock först hembud till jordägaren ske (se närmare 9 kap. 31 §, 10 kap. 7 §, och 11 kap. 7 § JB). Var den döde hyresgäst, gäller avtalet också alltjämt, men beträffande bostadslägenhet har dödsboet rätt att säga upp avtalet (12 kap. 5 § JB), som vidare stadgar att, om lägenheten förhyrts av makar (eller sambor) gemensamt och en av makarna (eller samborna) dör, nyss angiven rätt tillkommer dödsboet och efterlevande maken (eller sambon) gemensamt. Om överlåtelse av lägenheten se 12 kap. 32-37 §§ JB. Beträffande det fall att den döde haft uppdrag jfr 18 kap. 8 § handelsbalken (HB) samt om han varit legal förmyndare 13 kap. 22 § FB eller förordnad förmyndare, god man eller förvaltare 14 kap. 24 § FBs. 69

24.Om delägarnas skadeståndsansvar för sina åtgärder enligt 18 kap. 6 § AB har förut talats. Vissa sidor av förvaltningen kommer också att beröras i det följande, såsom betalning av den dödes skulder, verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser m.m.s. 70

25.Boutredningsmans och testamentsexekutörs förvaltning har sam­ ma allmänna syfte som delägarnas egen förvaltning och skall på samma sätt få sin prägel av detta syfte. Boutredningsmannen skall verkställa ”alla för boets utredning erforderliga åtgärder” (19 kap. 11 §) men inga andra. Naturligtvis fungerar dock även här skyddet för tredje man i god tro vid åtgärder utanför den av förvaltningens syfte egentligen betingade ramen. Förvaltningsåtgärderna blir i stor utsträckning av samma slag som vid delägarförvaltning. I vad mån boutredningsman och testamentsexekutör behöver för vissa rätts­ handlingar rådgöra med eller inhämta samtycke av delägarna har förut berörts (ovan under 3.3.). Om tillgångarna ej är tillräckliga till betalning av skulderna, har boutredningsmannen i 19 kap. 11 § 2 st. AB särskilt fått sig ålagt att — om uppgörelse med borgenärerna ej kan nås och delägarna ej fyller bristen och ej heller offentligt ackord kommer till stånd — avträda boet till konkurs. Penning­ medel i boet skall boutredningsmannen naturligtvis göra ränte­ bärande, och de skall vid insättning i bank insättas i boets namns. 70

26.148 och ej sammanblandas med andras medel. Förvaltningen som en avskild förmögenhetsmassa är överhuvud grundregeln (19 kap. 14 § AB). Boutredningsmannen bestämmer över vilka tillgångar som skall användas till betalning av skulderna, verkställer legat och ändamåls­ bestämmelser osv. Sedan skulderna betalats och boet överhuvud­ taget gjorts färdigt för delning, skall boutredningsmannen anmäla detta till delägarna och redovisa för sin förvaltning (19 kap. 15 § ÄB). Testamentsexekutör har inte på samma sätt som boutred­ ningsman att vid behov avträda boet till konkurs utan far låta den saken bestämmas av delägarna. Även testamentsexekutör skall an­ mäla till delägarna, när boet är färdigutrett och klart för delning, och han skall då redovisa. Anspråket från delägarna mot boutred­ ningsman eller testamentsexekutör på slutredovisning anses under­ kastat den allmänna tioårspreskriptionen. Redovisning skall natur­ ligtvis också ske, om boutredningsman eller testamentsexekutör avgår i förtid. Om talan å boutredningsmans eller testamentsexeku­ törs förvaltning se 19 kap. 19 § ÄB (jfr 19 kap. 20 §), som hänvisar till vad om syssloman är stadgat, dvs. 18 kap. 9 § HB (klandertid ett år från det sysslomannen blivit skild från uppdraget och gjort redovisning). (Ang. klanderfristen se NJA 1999 s. 52 och 5. 512.} Klandertalan kan föras av varje delägare, och om boet vinner något genom rättegången, skall boet härav betala rättegångskostnaderna (i den mån alltså det vunna räcker till). Att boutredningsman och testamentsexekutör har rätt till arvode för sin förvaltning framgår av 19 kap. 19 § 2 st. (jfr 19 kap. 20 §). Intresset med 19 kap. 19 § 2 st. är egentligen att arvodet skall betalas av dödsboet, ej av del­ ägarna. - Om testamentsexekutörs och boutredningsmans ansvar för förvaltningsåtgärder se under 3.3.s. 70

Den dödes skulder

1.Reglerna om den dödes skulder har av gammalt varit ett betydelse­ fullt inslag i reglerna om boutredning. Tänkbart vore att anordna utredningen i första hand som ett likvidationsförfarande i borgenä­ rernas intresse, handhaft av boutredningsman eller annan likvidator, och (liksom i engelsk rätt) låta dödsbodelägarna inträda först när denna likvidation avslutats. Detta system har dock aldrig god­ tagits i Sverige. Boutredningen har i stället i första hand lagts is. 71

2.149 dödsbodelägarnas egna händer, såsom visats ovan under 3.3. När boutredningslagen (BL) kom till år 1933, ansågs det att dödsbo­ delägarnas förvaltning medförde sådana risker för borgenärerna, att dessa måste skyddas genom att ett personligt skuldansvar ålades delägarna (liksom hade skett i urarvaförordningen 1862). Före BL kunde delägarna befria sig från detta ansvar endast genom att inom viss tid ”göra sig urarva”, dvs. avträda boet till konkurs. BL med­ förde för delägarna den lättnaden, att de fick möjlighet till ansvarsbefrielse även genom att avträda boet till förvaltning av boutred­ ningsman. Gäldsreglerna blev dock i BL tämligen invecklade. BL:s regler överfördes sedermera, som, tidigare nämnts, till AB år 1958 och förblev gällande till dess att en genomgripande reform av reg­ lerna om den dödes skulder skedde genom lag 1981:359, varigenom 21 kap. AB fick en helt ny lydelse och regelsystemet starkt förenk­ lades.s. 71

3.Grundtanken bakom gällande regler är, att dödsbodelägarna inte skall kunna drabbas av personligt ansvar för den dödes skulder, fastän de själva behåller förvaltningen av boet. Det gamla systemet bedömdes som alltför komplicerat och onödigt strängt. Den som har en fordran mot boet skall inte kunna ja ut mer än som svarar mot tillgångarna i boet.s. 72

4.Om dödsbodelägarna förvaltar boet, är det naturligtvis enligt lagstiftarens mening deras skyldighet att med omsorg förvalta till­ gångarna och på bästa sätt använda dessa för uppgörelse med borge­ närerna. Förvaltas boet av boutredningsman eller testamentsexeku­ tör, är det denne som har att göra upp med borgenärerna. Alltjämt gäller, att under den närmaste månaden efter bouppteckningen en skuld far betalas endast om det med fog kan antagas att betalningen inte är till skada för övriga borgenärer (21 kap. 1 § ÄB). Borgenä­ rerna far i vissa fall kräva säkerhet för sina fordringar (21 kap. 2 §), dödsboet å sin sida har under vissa betingelser rätt att till återbetal­ ning säga upp en ännu inte förfallen skuld (21 kap. 3 §).s. 72

5.Huvudregeln till borgenärernas skydd (och ersättningen för det avskaffade personliga skuldansvaret) är en återbäringsregel. Om bo­ delning eller arvskifte sker innan den dödes och boets andra skul­ der betalts eller medel till deras betalning ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter (21 kap. 4 §). Det är dock inte nödvändigt att genomföra en total återgång, om det för att tillgodo­s. 72

6.150 se borgenärerna är tillräckligt med en partiell sådan. Är läget sådant, räcker det med att delägarna till boet återbetalar så mycket som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Bidragen skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fatt för mycket vid bodelningen eller arv­ skiftet (21 kap. 4 § 2 st.). Vad angår den totala återgången, innebär den att delägarna skall återbära allt vad de mottagit. Efterlevande make, som hade mera giftorättsgods än den avlidna maken, har naturligtvis ingenting att återbära; han hade ju ej vunnit något på bodelningen utan tvärtom fått mindre än förut (här bortses från eventuella jämkningar p.g.a. basbeloppsregeln). Men om bodel­ ningen återgår, kan den nya bodelningen innebära att maken far släppa till mer än förut av sin egendom. Vad angår den partiella återgången, bör observeras att brist som uppkommer hos någon av delägarna skall täckas av de övriga ”med vad de har fått vid bodel­ ningen eller skiftet” (21 kap. 4 § 3 st. ÄB).s. 72

7.Utöver den nu omtalade återgångsregeln kan borgenärerna i före­ kommande fall också åberopa stadgandet i 18 kap. 6 § ÄB om det allmänna skadeståndsansvaret för delägarna. Dödsbodelägare är en­ ligt denna regel pliktig att ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfogat någon, vars rätt är beroende av utredningen (som ordalydelsen visar, skyddar denna regel inte bara dödsboets borgenärer utan också andra intressenter). Ett liknande skadeståndsansvar åvilar boutrednings­ man och testamentsexekutör (19 kap. 18 och 20 §§).s. 73

8.Om det är nödvändigt för skuldernas betalning, kan återbäringsskyldighet drabba inte endast dödsbodelägare utan också personer, som fatt egendom såsom legat enligt ändamålsbestämmelse (21 kap. 5 §). Legat med sämre rätt återbärs före legat med bättre rätt: är de jämställda, är återbäringen proportionell, om ej allt behöver tas i anspråk (jfr 11 kap. 3 § ÄB).s. 73

9.I det föregående har huvudsakligen talats blott om den dödes skulder, och så sker ju i rubriken till 21 kap. ÄB. Vad som gäller om den dödes skulder i fråga om återgång av bodelning eller skifte m.m. måste dock tillämpas också på dödsboets egna skulder i inskränkt mening, dvs. skulder som direkt tillkommit såsom en belastning på boet (det gäller här i regel avtalsmässigt stiftade skulder men kan även gälla utomobligatoriskt ansvar som drabbat boet t.ex. p.g.a.s. 73

10.151 dess innehav av viss egendom). Detta framgår av 21 kap. 4 § 1 st. AB, som talar om ”den dödes och boets andra skulder”.s. 73

11.Från dödsboets skulder måste man hålla isär en dödsbodelägares personliga skulder. Delägares personliga borgenärer kan i princip inte fa betalning ur tillgångarna i det oskiftade boet. Några konkreta tillgångar kommer de inte åt innan boet skiftats och därigenom vissa bestämda tillgångar införlivats med delägarens egen förmögen­ het.175 Svårigheter att tillämpa principen föreligger dock, om ett dödsbo består av endast en delägare och denne själv har hand om boets förvaltning. Det bör dock observeras, att en delägares person­ liga skulder alltid kan göras gällande i hans andel i kvarlåtenskapen, dvs. i hans anspråk på viss del vid det kommande skiftet. Denna ideella andelsrätt kan ju överlåtas (jfr ovan under 3.2.) och anses då även kunna utmätas för delägarens skulder och exekutivt försäljas.176s. 74

12.Till sist skall erinras om bestämmelserna om kallelse på okända borgenärer (lag 1981:131), som gör det möjligt att trygga boet mot okända borgenärer genom ett proklamaförfarande.s. 74

Verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

1.En legatarie far enligt 11 kap. 2 § in dubio ett direkt anspråk mot oskiftade boet på sitt legat;177 den universelle testamentstagaren resp, arvingen far blott vad som blivit över. Att legatet skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott är dock endast en tolkningsregel. Testamentet kan alltså vara så skrivet, att legatet skall utgå av viss delägares lott i boet osv. Vid tolkning av innehållet i ett förord­ nande om legat far även övriga tolkningsregler i AB betydelse.178 ÄB har i 22 kap. närmare regler om verkställighet av legat och ända­ målsbestämmelser. Legat av oskifto skall enligt 22 kap. 1 § ÄB full­ göras, så snart kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende avs. 74

2.152 boutredningen. Som förberedande åtgärd kan tänkas att överlämna erforderlig egendom till särskild vård, t.ex. deposition i bank. Har varken fullgörande eller dylikt överlämnande skett men förrättas trots detta arvskifte, blir delägarna solidariskt ansvariga för legatets fullgörande, ”såsom om skifte ej ägt rum”. De citerade orden inne­ bär en viktig inskränkning i ansvaret. Ansvar, ”såsom om skifte ej ägt rum”, betyder nämligen ett ansvar, som visserligen är personligt och solidariskt men som är begränsat till den omfattning, i vilken verkställande skulle kunna ha skett före skifte. Var alltså boets egen­ dom före skifte inte tillräckligt stor för ett fullt verkställande av lega­ tet, är delägarna inte skyldiga att personligen svara för legatet till större del än som boets egendom skulle ha räckt till. — Att bodel­ ning verkställs före legatet, om den döde varit gift, gör ingenting. Legatet skall ju tas endast av den dödes lott. Om testamentet är att tolka så, att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, skall denne enligt 22 kap. 2 § fullgöra legatet, så snart han mottagit därför avsedd egendom ur boet. Även en legatarie kan naturligtvis få sig i testamentet pålagt att fullgöra legat (man talar då om huvudlegat och underlegat). I 22 kap. 3 § har legatarien fatt ett säkerhetsmedel till sitt skydd för fullgörandet; blir hans rätt äventyrad, kan han hos rätten begära ställande av säkerhet eller egendoms avskiljande under särskild vård. Enligt 19 kap. 1 § kan han också begära förordnande av boutredningsman. Däremot far han ju inte som delägare vara med i förvaltningen. Den universelle testamentstagaren anses genom sin delägareställning ha erforderligt skydd. I 22 kap. 4 och 5 §§ ges regler om legataries rätt till avkast­ ning å legatet. Ränteregeln i 22 kap. 5 § avser att ge delägarna ett visst rådrum men att efter denna tid kompensera legatarien genom en rätt till ränta, beräknad efter principerna i 1975 års räntelag. — Stadgandet i 21 kap. 5 § om legataries återbäringsskyldighet har redan tidigare berörts.s. 74

3.Bestämmelserna i 22 kap. om legat tillämpas även på s.k. ända­ målsbestämmelser (22 kap. 6 § ÄB). Ändamålsbestämmelse definie­ ras i motiven som ”en på dödsboet eller på någon av successorerna lagd förpliktelse, som ej grundar någon rätt för visst rättssubjekt”.179 Tankegången bakom definitionen är följande. Ett legat föreligger,s. 75

4.153 om viss person enligt testamente skall få t.ex. 10 000 kr. Denne kan då kräva att få beloppet. En ändamålsbestämmelse, belastande oskiftade boet, föreligger t.ex. om testamentet har föreskrift om resande av gravvård. I senare fallet finns ingen berättigad person på samma sätt som i förra fallet. Ändamålsbestämmelse behöver inte belasta oskiftade boet utan kan belasta viss lott i boet eller - vilket ej sällan förekommer - visst legat, t.ex. om ett legat å 10 000 kr skall utgå till en studentnation att användas till stipendier. Belastar ändamålsbestämmelsen viss successors rätt, kan man fråga, hur man skall skilja dylik bestämmelse från villkor i teknisk mening. Svaret blir, att villkor i teknisk mening innebär, att successorn blir av med sin rätt, om han åsidosätter testamentets föreskrift. Dylik påföljd inträder inte vid åsidosättande av ändamålsbestämmelse. Garantin för fullgörande ligger här i möjligheten att vid domstol föra talan om dylikt fullgörande. Reglerna härom återfinns i 22 kap. 7 § ÄB. Talerätt tillkommer testators arvinge, efterlevande make, arvinges avkomling, universell testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör samt beträffande allmännyttiga ändamål länsstyrelsen jfr länsstyrelsens befogenheter enligt 9 kap. stiftelse­ lagen (1994:1220). - Om vem som skall fullgöra ändamålsbestäm­ melser se 11 kap. 9 § ÄB.s. 75

Arvskifte

1.Härom handlar 23 kap. ÄB. Dödsboet är en gemenskap, som är inriktad på upplösning och egendomens fördelning på delägarna. Efterlämnar den döde make måste man först skrida till bodelning enligt reglerna i AktB för att avskilja den efterlevandes andel i det samlade giftorättsgodset. Uppdelningen av den dödes sålunda be­ stämda lott sker sedermera genom arvskifte när boutredningen fortskridit tillräckligt långt. Av gammalt har den teorin härskat, att successorernas rätt i princip inträder omedelbart vid dödsfallet. Ehuru lagberedningen i motiven till boutredningslagen förmodade att obenägenheten i äldre rätt att beteckna dödsboet som en juridisk person sammanhängde med sagda teori,180 förklarade beredningen dock, att den nya uppfattningen av boet såsom juridisk person intes. 76

2.154 syntes stå i motsättning till den historiskt givna uppfattningen, att successionen äger rum omedelbart vid dödsfallet.181 Eftersom sist­ nämnda uppfattning alltså fortfarande hävdas, är det angeläget, att den inte föranleder felaktiga slutsatser angående de regler, som tilläm­ pas. Dödsboet behandlas nu under boutredningen som särskilt rätts­ subjekt med avseende å tillgångarna och skulderna (vad detta inne­ bär har redan tidigare berörts), och de olika delägarna får i och med dödsfallet ingen omedelbar rätt till särskilda objekt utan endast en andelsrätt i den obestämda helhet, som utgörs av boets blivande behållning.s. 76

3.Fördelningen av de särskilda förmögenhetsobjekten sker först genom arvskiftet och kan ske på de mest skilda sätt, dvs. kan inte förutberäknas. Först i och med skiftet sker alltså faktiskt en succes­ sion beträffande de konkreta objekten; först då kan några sådana överlåtas av en enskild delägare eller tillgripas av hans borgenärer.182s. 77

4.Arvskiftet är ett privat avtal mellan arvingar och universella testamentstagare (jfr avfattningen av 23 kap. 1 §) men kräver enligt 23 kap. 4 § viss form: skriftlig handling, underskriven av delägar­ na.183s. 77

5.Den i lagen förutsatta huvudregeln är att varje delägare har skif­ tesvitsord men denna modifieras genom regeln i 23 kap. 2 § AB. - Angående principerna för skiftets genomförande se 23 kap. 3 § AB. Svårigheterna vid oenighet mellan delägarna söker lagen lösa genom institutet skiftesman (23 kap. 5 §).184 Denne utses av rätten; ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör, är denne utan sär­ skilt förordnande skiftesman, såvida inte någon annan redan förord­ nats som skiftesman eller testamentsexekutorn är delägare i döds­ boet (23 kap. 5 §). Skiftesmannen kan, om skäl härför föreligger, entledigas (23 kap. 5 § 1 st. jfrd med 17 kap. 4 § 1 st. ÄktB). Skiftes­ mannen skall söka åstadkomma enighet mellan delägarna. Lyckas han ej med detta, får han själv verkställa skiftet (23 kap. 5 § 1 st. jfrd med 17 kap. 6 § 2 st. ÄktB), och detta blir definitivt, om del­ ägare, som är missnöjd med skiftet, ej klandrar detta genom att inoms. 77

6.155 fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare vid den tingsrätt som förordnat skiftesmannen (23 kap. 5 § 1 st. jfrd med 17 kap. 8 § ÄktB). Skiftesmannen har givetvis rätt till arvode (ÄB 23:5 jämfört med ÄktB 17:7 första stycket). (Arvodet skall betalas av dödsboet (23 kap. 5 § 1 st. ÄB).) Förordnande att vara skiftesman medför inte någon befogenhet eller behörighet till för­ valtningsåtgärder. 185s. 77

7.Arvskifte görs ibland överflödigt genom att en delägare förvärvar de övrigas lotter i boet. Situationen bör då — exempelvis i lagfartshänseende - anses likartad med den, som inträder efter ett regelrätt skifte.186s. 78

Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo

1.Bodelnings- och arvsreglerna leder ibland till att endast en person övertar kvarlåtenskapen och att denna sålunda inte splittras. Reg­ lerna om makes arvsrätt leder till att ett dylikt resultat inträder oftare numera än förr. Samma effekt kan tänkas inträda p.g.a. den dödes testamente. Även i sådana fall, då flera delägare har lott i boet, kan detta ibland komma att ganska länge bevaras odelat, enär detta i vissa fall kan medföra praktiska fördelar. Ibland vilar ett sådant tillstånd endast därpå, att ingen bryr sig om att påkalla skifte, men ofta befinns det ändamålsenligt att sluta särskilt avtal om samman­ levnad i oskiftat bo, och för sådana fall ger 24 kap. ÄB vissa regler.s. 78

2.24 kap. ÄB innebär först och främst ett bestämt bevis för att man på ett sådant förhållande inte får tillämpa något slags allmänna bolagsregler utan har att behandla det som en från bolagsrätten självständig företeelse. Vidare ger reglerna besked på vissa eljest oklara punkter. Avtalet åstadkommer, att dödsboet såsom särskilt rättssubjekt anses fortbestå och alltjämt är i tillämpliga delar under­ kastat vissa förut i ÄB givna stadganden. Självfallet är avtalet under sin giltighetstid hinder för arvskifte, även om någon delägare skulle påyrka dylikt. Det torde även vara omöjligt att förtidsuppsäga gälds. 78

3.156 enligt 21 kap. 3 § ÄB till återbetalning under avtalets giltighetstid, eftersom detta stadgande har till syfte att möjliggöra arvskifte. Avtalet kräver inte särskild form. Det kan ingås, endast om delägar­ na själva har hand om boets förvaltning (24 kap. 1 §). Det är del­ ägarna, som sluter avtalet, ev. företrädda av t.ex. förmyndare eller gode män. Förmyndare, god man eller förvaltare behöver samtycke av överförmyndaren (se 15 kap. 7 § FB). Alla, som vid avtalets in­ gående är delägare, måste delta. Avtalets föremål är den dödes egendom. Det behöver inte nödvändigt avse all egendom i boet. Uttrycket ”sammanlevnad” i oskiftat bo får naturligtvis inte fattas så, att det fordras gemensamt hushåll, gemensam bostad eller ge­ mensam vistelseort.s. 78

4.Regeln i 24 kap. 1 § ÄB hänvisar till vissa §§ i 18 kap., som skall tillämpas. Om intet annat avtalats, skall alltså förvaltningen hand­ has av samtliga delägare med vanlig enhällighetsprincip enligt 18 kap. 1 §. Hänvisningen till 18 kap. 3 § betyder, att även vid samman­ levnad i oskiftat dödsbo skall bestå en principiell begränsning be­ träffande belastning av boet, en begränsning till vad som krävs för begravningen samt boets uppteckning, vård eller förvaltning. ”Vård eller förvaltning” far dock här en något annan innebörd. Tredje man i god tro är naturligtvis som eljest skyddad. Likaså hänvisas till 18 kap. 4 § (tredje man får lita på bouppteckningens uppgifter om delägare) och 18 kap. 6 § (skadeståndsansvaret).s. 79

5.Regeln i 24 kap. 2 § om dispositionen av boets avkastning är dis­ positiv. Om avtalets giltighetstid se 24 kap. 3 §. Vissa regler om avtalets upphörande i förtid av särskilda grunder finns i 4 och 5 §§, ytterligare kompletterade av regeln i 15 kap. 7 § 2 st. FB. (Vid av­ talsbrott av väsentlig betydelse anses hävningsrätt föreligga, fastän lagen inte uttalar sig härom.) Regeln i 24 kap. 5 § 1 st. förutsätter rättens förklaring ”på delägares talan”, dvs. efter stämning i den för tvistemål stadgade ordningen. Forum är forum hereditatis (10 kap. 9 § RB).s. 79

6.Avträds boet till boutredningsman, förfaller enligt 24 kap. 6 § avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo, men avtalet hindrar delägare att begära sådant egendomsavträde, som alltså endast kan framkal­ las av annan behörig intressent.187s. 79

7.157s. 79

8.Många dödsbon förblir oskiftade under lång tid. Det finns inga regler om inom vilken tid ett dödsbo skall skiftas. För att förhindra att dödsbon förblir oskiftade enbart av skattetekniska skäl gäller dock särskilda beskattningsregler för dödsbon (se 4 kap. inkomst­ skattelagen (1999:1229)).s. 80

9.Vissa olägenheter kan uppkomma när en jordbruksfastighet ägs av dödsbo. Som exempel kan nämnas att den handlingsförlamning, som följer när förvaltningsbeslut på grund av delägarnas oenighet inte kan fattas, kan förorsaka problem inte endast för delägarna själva utan även för t.ex. myndigheter, som har att utöva tillsyn över hur jordbruksfastigheter sköts. I betänkandet Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m. (SOU 1987:2) föreslog där­ för kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. att regler om tvångsavveckling av dödsbons innehav av jordbruks­ fastighet skulle införas i lagstiftningen. Genom lagstiftning år 1989 infördes p.g.a. detta förslag en regel i 18 kap. 7 § AB om att om i ett dödsbo ingår fast egendom, som är taxerad som lantbruksfastighet, skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter ut­ gången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Om avvecklingen inte har skett inom föreskriven tid kan tillsynsmyndigheten (läns­ styrelsen) vid vite förelägga dödsboet att fullgöra sin skyldighet. Om det föreligger särskilda skäl kan dock tillsynsmyndigheten i stället på ansökan å dödsboet medge anstånd med avvecklingen.s. 80

10.Skyldigheten för dödsbo som innehar fast egendom som är taxe­ rad som lantbruksenhet att avveckla innehavet inom viss tid gäller enligt NJA 1999 s. 220 även dödsbo med endast en delägare.s. 80

11.158s. 80