1.I AB har upptagits för arv och testamente gemensamma regler om förverkande i 15 kap. och om preskription i 16 kap. Här skall i korthet endast frågan om förverkande och preskription av arvsrätt behandlas. 2.7.1 Förverkande Redan i våra gamla lagar fanns principen, att den som dräper annan inte far ärva honom. 6 kap. AB i 1734 års lag innehöll vissa närmare regler i ämnet. I 1928 års arvslag upptogs regler om förverkande i 10 kap., vilka sedan överfördes till 15 kap. ÄB. Genom lagstiftning år 1991 (SFS 1991:1547), som trädde i kraft den 1 januari 1992, fick 1 och 3 §§ ny lydelse, innebärande ett väsentligt vidgat tillämp ningsområde.148 Dessa bestämmelser skall enligt 12 kap. 2 § ÄktB ”också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning fa del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att fa behålla sitt giftorättsgods”.s. 47
2.115 kap. 1 § 1 st. ÄB stadgas förverkande av arvsrätten såväl vid uppsåtligt dödande av arvlåtaren som vid sådant dödande av den vilken i egenskap av arvinge eller testamentstagare skulle stå i vägen för eller minska gärningsmannens arvsrätt. Arvsrätten förverkas enligt 2 st. även ”när någon annars har orsakat någon annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet”. Med våld jämställs enligt lagen att ”försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd”.s. 47
3.Före 1991 års lagändring krävdes för förverkande uppsåtligt dödande. Då det med rätta ansågs stötande att den som misshand lat en anhörig grovt men utan avsikt att döda fick ärva trots att misshandeln lett till döden ändrades lagstiftningen år 1991. Enligt 2 st. i gällande rätt krävs alltså för förverkande inte uppsåt att döda men väl att själva gärningen är uppsåtlig och dödsfallet en adekvat följd av denna.s. 47
4.125s. 47
5.Förverkande av arvsrätten äger dock enligt 3 st. inte rum om gär ningsmannen var under femton år. Ej heller äger enligt 4 st. i andra fall förverkande rum om det föreligger synnerliga skäl däremot med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Vid bedömningen av om det föreligger sådana synnerliga skäl skall också beaktas ”1. om gärnings mannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, eller 2. om gärningsmannen var under arton år och hans handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, er farenhet eller omdömesförmåga hos honom”. Av förarbetena fram går att det särskilt är gärningens beskaffenhet som kan medföra att arvsrätten inte förverkas. Ar det fråga om ett uppsåtligt dödande (1 st.) framgår av förarbetena att det krävs starkt förmildrande om ständigheter för att förverkande av arvsrätten inte skall bli följden av gärningen. Sådana omständigheter kan t.ex. tänkas föreligga i vissa fall av s.k. barmhärtighetsmord eller i fall då gärningen utgör en reaktion på långvariga och allvarliga trakasserier som gärnings mannen varit utsatt för. När det gäller de gärningar som beskrivs i 2 st. är möjligheterna för förverkandepåföljdens bortfallande större. Det bör noteras, att det är gärningsmannen som har att bevisa att sådana omständigheter förelegat som bör medföra att arvsrätten inte skall anses förverkad.s. 48
6.I den före år 1992 gällande lagstiftningen fanns ett absolut undan tag för psykiskt störda människor från reglerna om arvsrättens för verkande. Detta undantag kom att bli föremål för en livlig diskussion och uppmärksamhet i bl.a. massmedia. Genom 1991 års lagstiftning slopades detta undantag. I stället gäller nu, som framgår av ovan citerade lagrum, att det förhållandet att gärningen begåtts under påverkan av psykisk störning är en omständighet som skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger ”synnerliga skäl”.s. 48
7.Av 15 kap. 2 § framgår, att en arvinge kan förverka sin arvsrätt också genom vissa angrepp på testationsfriheten eller vissa åtgärder med en upprättad testamentshandling. På samma sätt som förövare av-brottslig gärning behandlas vissa delaktiga (se 15 kap. 3 §).s. 48
8.Förverkandepåföljden drabbar endast gärningsmannen själv och alltså inte hans egna arvingar (se 15 kap. 4 § ÄB). Om t.ex. en man som har barn förverkat sin rätt att ärva sin mor går arvet alltså p.g.a. representationsrätt i stället till barnen, dvs. arvlåtarens barnbarn i exemplet.s. 48
9.126s. 48
10.Slutligen skall endast tilläggas att det för förverkande av arvsrät ten inte krävs att gärningsmannen dömts för brottet i fråga utan förverkandepåföljden inträder automatiskt.149 2.7.2 Preskription Redan 1734 års lag innehöll regler om arvsrättspreskription (15 kap. AB). Reglerna gjordes klarare och enklare i 1928 års arvslag. Grun den var självfallet, att det är önskvärt med ett definitivt avgörande av arvsfrågan inom rimlig tid. Att frågan hålles svävande är till stor nackdel för intressenterna. Vid tillkomsten av arvslagen ansågs det dessutom att preskriptionsreglerna stod i god överensstämmelse med den bakom denna lag liggande uppfattningen om underlaget för själva arvsrätten, nämligen den ekonomiska och sociala samhö righeten mellan arvlåtare och arvinge. En arvinge bör förlora sin rätt till arv, om han blivit så främmande för arvlåtaren, att han inte inom rimlig tid skaffat sig kännedom huruvida denne lever, eller om han efter att ha fått vetskap om arvfallet inte visat intresse för arvet.s. 49
11.Preskriptionsreglerna kan ge upphov till åtskilliga praktiska detalj frågor, som dock inte behandlas här. De viktigaste stadgandena, 16 kap. 1 och 2 §§, avser känd arvinge på okänd ort samt okänd arv inge', i båda fallen kan en rättens kungörelse ske med uppmaning till vederbörande att ge sig till känna inom fem år (detta är alltså strängt taget en preklusionsfrist och ej en preskriptionstid). Arvinge som inte enligt vad nu sagts måste göra sin rätt gällande inom sär skilt förelagd tid, skall göra detta inom enyttersta preskriptionstid av tio år från dödsfallet (eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna dag) (se 16 kap. 4 §). För sekundosuccessorer till en tidigare avliden gift person räknas preskriptionstiden från den sist avlidna makens död. Om en arvinge inte ger tillkänna, om han vill göra anspråk på arvet eller ej, kan enligt 16 kap. 5 § rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader, var igenom i vissa fall ett snabbare avgörande kan framtvingas än enligt de föregående reglerna.s. 49
12.127s. 49
13.Den i 16 kap. 4 § ÄB föreskrivna preskriptionstiden för arv, räks. 50
14.nad från dödsfallet, gäller enligt NJA 1997s. 285 även för den soms. 50
15.ärver arvlåtaren enligt 16 kap. 8 § ÄB.s. 50
16.Om preskriptionsavbrott hänvisas till stadgandet i 16 kap. 6 §.s. 50
17.Avbrott är definitivt, dvs. ny preskriptionstid börjar inte löpa. Hars. 50
18.däremot tiden löpt ut utan avbrott, har arvingen förlorat sin arvss. 50
19.rätt (16 kap. 7 §) och arvet tillfaller dem, som skulle ha erhållits. 50
20.arvet, om arvingen dött före arvlåtaren (16 kap. 8 §). Att märka ärs. 50
21.att preskriptionen ej hindras av laga förfall för arvingen.s. 50
22.Femårsfristen enligt 1 och 2 §§ kan undantagsvis förlängas meds. 50
23.högst fem år i sänder (sammanlagt dock högst 15 år) enligt en särs. 50
24.skild lag, nämligen lagen (1958:52) om förlängning av tid för pres. 50
25.skription av rätt till arv eller testamente (ändrad senast 1977). Dennas. 50
26.lag, som alltså tillkom redan före ÄB, inarbetades inte i ÄB utans. 50
27.bibehölls såsom en självständig lag. Orsaken härtill var att lagens. 50
28.innehåller en provisorisk reglering införd i avvaktan på resultatet avs. 50
29.det pågående nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område.150s. 50
30.Lagen, som far ses mot bakgrund av principen, att laga förfall ejs. 50
31.avbryter preskriptionen enligt de ordinarie reglerna, tillkom främsts. 50
32.för att ge skydd åt en arvinge, som på grund av händelser under ochs. 50
33.efter andra världskriget kan ha varit ur stånd att bevaka sin rätt pås. 50
34.vanligt sätt. Den har samband med fallet Raoul Wallenberg och gårs. 50
35.därför ibland under namnet Lex Wallenberg.s. 50
36.År 1976 infördes en särskild regel, 16 kap. 3 a §, om det fall atts. 50
37.vid någons död faderskapet till honom inte fastställts och fadern intes. 50
38.heller på annat sätt är känd för annan dödsbodelägare, boutreds. 50
39.ningsman eller dem som sitter i boet. I sådant fall har den som vills. 50
40.grunda arvsrätt på faderskapet att göra sin rätt gällande inom tres. 50
41.månader från dödsfallet eller, om bouppteckning förrättas först ses. 50
42.nare, senast vid denna.151s. 50
43.128 TREDJE AVDELNINGENs. 50