Hela artikeln

1.2.6.3 Inverkan av förskott påa rv( och testamente)s. 2010

2.till bröstarvinge 112s. 2010

3.2.6.4 Det s.k. förstärkta laglottsskyddet 116s. 2010

4.2.7 Förverkande och preskription av arvsrätt 125s. 2010

5.2.7.1 Förverkande 125s. 2010

6.2.7.2 Preskription 127s. 2010

Boutredning och arvskifte 129

1.3.1 Inledande anmärkningar 129s. 2010

2.3.2 Dödsboet och dess delägare 132s. 2010

3.3.3 Formerna för dödsboförvaltningen 135s. 2010

4.3.4 Utrednings- och förvaltningsåtgärder.s. 2010

5.Bouppteckningen 142s. 2010

6.3.5 Den dödes skulder 149s. 2010

7.3.6 Verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser 152s. 2010

8.3.7 Arvskifte 154s. 2010

9.3.8 Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo 156s. 2010

Litteratur 159

Rättsfall 163

Sakregister 164

1.8s. 2010

Förkortningar

1.AGL Lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt AL Lag (1928:281) om arv BL Lag (1933:314) om boutredning och arvskifte BGB Bürgerliches Gesetzbuch FAL Lag (1927:77) om försäkringsavtal FB Föräldrabalken HB Handelsbalken HD Högsta domstolen HovR Hovrätt JB Jordabalken JT Juridisk Tidskrift KL Konkurslagen LU Lagutskottet NJA Nytt Juridiskt Arkiv Prop. Regeringsproposition till riksdagen RB Rättegångsbalken RH Rättsfall från hovrätterna Rskr Riksdagens skrivelse SFS Svensk författningssamling SvJT Svensk Juristtidning SoU Socialutskottet SOU Statens offentliga utredningar TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap TL Lag (1930:104) om testamente TSA Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund ZGB Zivilgesetzbuch ÄB Ärvdabalken ÄktB Äktenskapsbalkens. 2011

2.9 De områden som i 1734 års lag behandlades i giftermålsbalken (GB) och ärvdabalken (AB) och som nu avses med äktenskapsbal­ ken (ÄktB), föräldrabalken (FB) och ÄB, motsvarar ungefär vad som i Sverige brukar betecknas familjerätt i vidsträckt mening. I utländsk litteratur och i utländska kodifikationer tas familjerätt i en snävare mening och åsyftar endast äktenskapsrätt, föräldrarätt och förmynderskapsrätt. Så är fallet t.ex. i den tyska Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) och i den schweiziska Zivilgesetzbuch (ZGB). En sådan avgränsning tillämpas också i Danmark och Norge. Reg­ lerna om arv, testamente och boutredning behandlas då som ett fri­ stående avsnitt, ofta kallat arvsrätt (arveret(t), Erbrecht). Denna terminologi hänger samman med att även förvärv genom testa­ mente betecknas som arv, varvid arvsrätt direkt på grund av lag benämns legal arvsrätt eller intestatarvsrätt. I Sverige, där ordet arv sedan gammalt har den snävare meningen av succession direkt enligt lag, är det lämpligare att använda successionsrätt som en sammanfattande rubrik för reglerna om arv, testamente, boutred­ ning och arvskifte.s. 2011

3.I en framställning av successionsrätten blir de naturliga huvud­ avdelningarna: 1) vissa allmänna successionsrättsliga spörsmål; 2) arv i egentlig mening; 3) testamente; 4) arvsavtal samt 5) boutredning och arvskifte. I denna bok - vars framställning på åtskilliga punkter är begränsad till det för juridikstudierna nödvändigaste — behandlas i första och andra avdelningarna de allmänna successionsrättsliga frågorna och därefter arv i egentlig mening. Tredje avdelningen slutligen avser boutredning och arvskifte m.m.s. 2013

4.11s. 2013

5.Det kan här vara lämpligt att säga något om den genom lagstift­ ning år 20041 slopade arvsbeskattningen även om denna beskatt­ ning i första hand tillhörde skatterätten och inte successionsrätten, tänkt såsom en del av civilrätten.s. 2014

6.Statens delaktighet i kvarlåtenskaperna kan förekomma i två for­ mer, nämligen som arvsrätt i teknisk mening och som arvsskatt. Den förra formen har i nutida svensk rätt förvandlats till en arvsrätt för Allmänna arvsfonden (se härom nedan under 2.4). Den svenska, nu slopade, arvsbeskattningen vilade i vår tid inte endast på rent finansiella motiv utan användes medvetet också i fördelningspolitiskt syfte.2s. 2014

7.I svensk rätt gällde - liksom vad som fortfarande gäller i Norden i övrigt och i länderna på den europeiska kontinenten - att arvs­ skatten uttogs i form av s.k. arvslottsskatt, dvs. skatten beräknades på varje arvinges arvslott, och skatten togs alltså inte såsom fallet är i de anglosaxiska rättssystemen ut i form av en skatt på hela kvarlåtenskapen utan beaktande av hur arvet fördelas mellan de olikas. 2014

8.12 rättsägarna.3 Det system som alltså tillämpades bl.a. hos oss krävde följaktligen en viss anpassning av skattereglerna till de familjerättsliga arvsrättsreglerna. I den praktiska tillämpningen av den nu upp­ hävda lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) gällde dock vanligen att det familje- eller civilrättsliga regelsystemet endast beaktades på ett schematiskt sätt något som dock inte band rätts­ ägarna när det gällde den civilrättsliga fördelningen av arvet. Det bör dock tilläggas att det fanns formella möjligheter att i arvsskatte­ ärendet åberopa verkliga delningshandlingar.s. 2014

9.Även om arvslottsskatten i princip åvilade den enskilda mottaga­ ren av egendomen (AGL 2 §) hindrade detta inte att det i det över­ väldigande antalet fall var dödsboet som var betalningsansvarigt gentemot det allmänna för påförd arvsskatt (54 § AGL).s. 2015

10.På förslag av den år 1996 tillsatta Ärvdabalksutredningen i del­ betänkandet Bouppteckningar och arvsskatt (SOU 1996:160) flyt­ tades (fr.o.m. den 1 juli 2001) verksamheten med registrering av bouppteckningar och fastställande av arvsskatt över från de all­ männa domstolarna till skattemyndigheterna.4s. 2015

11.I augusti 1998 avlämnade Ärvdabalksutredningen sitt slutbetän­ kande Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998:110). För förslaget, som har remissbehandlats men som ännu så länge lett till lagstiftning endast när det gäller dödförklaring (se nedan), redogörs kortfattat i denna bok.s. 2015

12.Om den laghistoriska utvecklingen på det aktuella området kan följande antecknas.s. 2015

13.13 Vad gäller modern successionsrättslig litteratur bör här nämnas Gösta Walin, Kommentar till Ärvdabalken. Del I (1—17 kap.). Arv och testamente, 5. omarb. uppl., 2000 (här cit. Kommentar ÄB I) och Kommentar till Ärvdabalken. Del II (18-25 kap.). Boutred­ ning och arvskifte, 4. uppl., 2001 (här cit. Kommentar ÄB II) samt Anders Agell, Testamentsrätt, 3. uppl., 2003. Vidare skall nämnas det av professor Peter L&drup, Oslo universitet, på upp­ drag av de nordiska justitieministrarna framställda arbetet Nordisk arverett. En sammenlignende studie av dansk, finsk, isländsk, norsk og svensk rett med drftelser av harmoniseringsmuligheder og re­ formbehov, Nord 2003:3. (Se också som bilaga till detta arbete Anders Agell & Peter L0drup i samarbete med Linda Nielsen, Urpo Kangas och Svend Danielsen, Äktenskapsrätten och successions­ rätten i de fem nordiska länderna. Om möjligheterna och nyttan av lagharmonisering, Maj 2002.) Thomas Carlén-Wendels, Bodel­ ning och arvskifte, 9. rev. uppl., 1994, ger inte endast en god över­ sikt över regelsystemet utan innehåller framför allt ett stort antal tillämpningsexempel. Vidare kan nämnas Folke Grauers, Ekono­ misk familjerätt. Makars och sambors egendom och bostad. Gåva.s. 2015

14.14 Arv, testamente och boutredning, 5. uppl., 2002 (tidigare utgiven med titeln Familjerätt i vardagslag) - Rättspraxis redovisas ingå­ ende i Nils Beckman & Olle Höglund, Svensk familj erättspraxis, 1984 (med senare supplement). När det gäller lagförarbeten har man främst att observera lagberedningens förslag till lag om arv (SOU 1925:43), dess förslag till lag om testamente (SOU 1929:22) och dess förslag till lag om boutredning och arvskifte (SOU 1932:16), Arvdabalkssakkunnigas förslag till ärvdabalk (SOU 1954:66), prop. 1958:144 och prop. 1958 B 23, Familjelagssakkunnigas förslag till Äktenskapsbalk m.m. (SOU 1981:85) samt prop. 1986/87:1 med förslag till Äktenskapsbalk m.m. Nämnas skall också Arvdabalksutredningens slutbetänkande Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998:110), som hittills lett till ny lagstiftning om dödförklaring prop. 2004/05:88. (Ärvdabalksutredningens del­ betänkande Bouppteckningar och arvsskatt (SOU 1996:160) före­ slogs att bouppteckningsverksamheten skulle flyttas från tingsrät­ terna till skattemyndigheterna (numera Skatteverket) vilket också skett, prop. 2000/01:21.)s. 2016

15.15 FÖRSTA AVDELNINGENs. 2017

Allmänna successionsrättsliga

frågor

Några allmänna anmärkningar rörande

successionsrätten

1.Successionen utlöses genom dödsfall. Svensk rätt känner två egent­ liga successionsformer, nämligen arv och testamente. Den avlidne, vars kvarlåtenskap saken gäller, betecknas i svensk juridisk termino­ logi arvlåtare eller såvitt angår testamentarisk succession, testator (fem. testatrix) eller testamentsgivare.s. 2018

2.När en gift person avlider aktualiseras dock inte endast arvs- och ev. testamentsrätt utan också den efterlevande makens giftorätt, som ju innebär en äktenskapsrättslig meddelaktighet, som kan göras gäl­ lande även i vissa fall under båda makarnas livstid (vid bodelning under äktenskapet om makarna är ense därom eller vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad). Det är nödvändigt att principi­ ellt noga hålla isär giftorätt och arvsrätt. Den delning, varigenom giftorätten utbryts, kallas som bekant bodelning, vare sig den sker vid dödsfall eller vid något annat tillfälle. Fördelning av en oskiftad arvsmassa (kvarlåtenskapen) på arvingar (och universella testamentstagare) kallas däremot arvskifte. Den principiella åtskillnaden far inte fördunklas därav, att bodelning och arvskifte ofta förrättas på en gång och kommer till uttryck i samma skriftliga handling.s. 2018

3.Reglerna om succession vid dödsfall berör mycket viktiga och för samhällets struktur betydelsefulla förhållanden. Idén om en succes­ sion förutsätter tydligen ett sådant samhällssystem att vissa värden, särskilt ekonomiska sådana, varit anknutna just till arvlåtaren i den­ nes livstid och att dessa därför vid dennes död måste fa en ny an­ knytning. I denna mening kan man säga, att arvsrätten bygger på den privata äganderätten (i ordets vidsträckta betydelse). Men man kan givetvis också, vilket är vanligt, betrakta saken från den andra sidan och med tanke på systemet med privategendom som en av des. 2018

4.16 viktigaste grundvalarna för produktionsordningen konstatera, att detta system för att kunna fungera ovillkorligen måste innefatta även regler för de ekonomiska värdenas överflyttning vid dödsfall. De successionsrättsliga reglernas innehåll blir då självfallet av stor betydelse. En väl genomtänkt utformning av dessa förbättrar sam­ hällssystemets funktionsduglighet genom att ”främja initiativ, produktionsenergi, klok hushållning och känsla av ansvar för fram­ tiden”.5 Därmed är förstås inte sagt att inte också andra värden kan tillgodoses genom successionsreglerna. I samhällssystem av annan typ måste - åtminstone delvis - den nyss nämnda stimulansfunk­ tionen tillgodoses med andra medel. Ett system utan varje form av successionsrätt är dock knappast tänkbart.s. 2018

5.I stort sett kan man säga, att de olika rättssystemen sedan länge uppvisar en legal arvsordning, enligt vilken arvsrätten grundas främst på släktskap med arvlåtaren, delvis också på äktenskap. Den legala arvsordningen kompletteras genom vidsträckt möjlighet för arvlåtaren att genom testamente helt eller delvis utse andra successorer än de legala arvingarna, varvid dock vissa arvingar, framför allt barnen, brukar skyddas mot att bli helt arvlösa. Statens arvsrätt i teknisk mening spelar i de flesta länder en begränsad roll. I Sverige har statens arvsrätt förvandlats till en arvsrätt för den för särskilda ändamål avsedda Allmänna arvsfonden. (I fråga om arvsbeskattning hänvisas här till vad som sagts härom ovan i bokens inledning.)s. 2019

6.Historiskt sett har de legala arvsordningarna ett kollektivistiskt ursprung. Anknytningen till familj och släkt kan föras tillbaka på den samförmögenhet, som på tidiga stadier sannolikt tillkommit grupper av nära befryndade. Av särskild betydelse var en trängre skyldskapskrets, sannolikt motsvarande storfamiljen såsom social enhet. På många håll utvecklade sig just en trängre arvskrets som arvsordningens kärna (så både i gammalromersk och i gammal­ germansk rätt), till vilken i andra hand anslöt sig en vidare arvskrets. Genom att först de mera omfattande ätteförbunden och sedermera även trängre skyldskapskretsar förlorat sin karaktär av fast samman­ hållna sociala enheter, har i samma mån arvsordningen kommit att te sig såsom inte längre ett kollektivistiskt system utan mera som ett system för splittring av förmögenheterna på självständiga individer.s. 2019

7.17s. 2019

8.Det har ofta sagts, att reglerna om succession vid dödsfall tillhör de delar av rättsordningen, där utvecklingen förlöpt långsamt, inte sällan t.o.m. stått stilla århundraden igenom. Detta är riktigt vad avser den legala arvsordningen, som överallt har varit förknippad med starka traditioner. Men bilden blir ensidig, om man ej betrak­ tar den också ur en annan synpunkt. Testationsfriheten har gjort, att arvets fördelning mellan de legala arvingarna kunnat korrigeras, att personer utanför de legala arvingarnas krets kunnat tillgodoses och att egendom kunnat anvisas för fullgörande av de mest varie­ rande syften. Testamentet har i successionssystemet betytt en rörlig faktor, som tillåtit anpassning efter skilda önskningar och behov.s. 2020

9.I Sverige sträckte sig t.ex. enligt 1734 års lag arvsrätten till hur avlägsna släktingar som helst. I nyare rättsutveckling märks en ten­ dens att begränsa släktarvsrätten genom borttagande av sådana led, där den faktiska sociala samhörigheten helt försvunnit. (Jfr dock nedan i avsnitt 2.2.1 om 1969 års arvsrättsreform när det gäller barn födda av ogift mor.) Samtidigt kan iakttas en tendens att stärka efterlevande makes arvsrätt. Man kan tala om en ökad koncentra­ tion kring familjen i trängre mening. I svensk rätt har efterlevande makes arvsrätt successivt stärkts. Ett viktigt steg i denna utveckling togs genom 1928 års arvslag. Genom lagstiftning år 1987 ägde så en betydande förstärkning av efterlevande makes arvsrätt rum. (Se närmare nedan i avsnitt 2.2.1 om rättsutvecklingen när det gäller efterlevande makes arvsrätt.) Av 3 kap. 1 § lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap följer att de för make gällande arvsrättsliga reglerna även gäller för registrerad partner.s. 2020

10.Tanken på införande av arvsrätt mellan sambor, dvs. ogifta per­ soner som lever samman under äktenskapsliknande förhållande, avvisades dock i 1987 års lagstiftningsärende.s. 2020

11.18 Det bör dock i detta sammanhang nämnas, att i 12 § 2 st. i den nu upphävda lagen (1987:232) om sambors gemensamma fanns en skyddsregel till förmån för efterlevande sambo, om denne begärde bodelning. Enligt denna regel hade den efterlevande sambon rätt att, som sin andel vid fördelning av sambornas bostad och bohag, alltid få ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för skulder, i den mån det räcker, att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.8 Enligt den nu också upphävda lagen (1987:813) om homosexuella sambor skulle vad som gällde om sambor enligt bl.a.s. 2020

12.19 lagen om sambors gemensamma hem och ärvdabalken även gälla homosexuella sambor. Nu nämnda 1987 års lagar har ersatts av sambolagen (2003:376), som alltså omfattar såväl hetero- som homo­ sexuella sambor. Den nu nämnda basbeloppsregeln, som behållits i den nya lagen, återfinns i lagens 18 § 2 st.s. 2021

Förhållandet mellan legal och testamentarisk succession

1.Skillnaden mellan arv och testamente ligger däri, att arv innebär en succession som sker direkt enligt den ordning som anges i lagen; testamente däremot utgör en successionsform som grundas på den dödes på visst sätt givna ensidiga förordnande. Någon ytterligare allmän successionsform finns inte i svensk rätt. Ett avtal mellan arv­ låtaren och en annan person om successionsrätt för denne (ett s.k. adkvisitivt arvsavtal) är ogiltigt enligt 17 kap. 3 § AB. Testamente är m.a.o. den enda i svensk rätt godtagna allmänna formen av ”dödsrättshandling” (förfogande över kvarlåtenskapen eller, som man också säger, disposition mortis causa) och ett testamente kan alltid fritt återkallas av den som upprättat det, dvs. testatorn. Orden arv och testamente har här använts för att beteckna succes­ sionsformer och därmed, om man ser saken ur mottagarens syn­ punkt, förvärvsarter. Termen arv kan dock också betyda den andel av kvarlåtenskapen eller den egendom som med stöd av lagens arvs­ ordning ärvs av viss person, kallad arvinge. (Som arvingar räknas arvlåtarens släktingar indelade i tre olika arvsklasser (arvlåtarens kusiner och ännu mera avlägsna släktingar ärver dock inte), efter­ levande make (och registrerad partner) samt Allmänna arvsfonden. Se närmare härom nedan under 2.2.3.) Ibland far ordet arv i stället avse hela den behållna kvarlåtenskapen. Testamente betyder givetvis i första hand själva det (vanligen skriftliga) testamentariska förordnan­ det. Om förvärvsgrunden är testamente talar man inte om arvinge utan om testamentstagare. Är en sådan av testator insatt i arvingess. 2022

2.20 Ställe genom att ha tillerkänts kvarlåtenskapen i sin helhet, viss andel i denna (t.ex. 1/2 eller 1/3) eller överskottet därå, s.k. univer­ sell testamentstagare enligt 11 kap. 10 § 2 st. ÄB, kan dock sägas att testamentstagaren har en ställning som liknar en arvinges. Den som däremot endast får en ”särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller ett visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egen­ dom eller rätt att därav njuta ränta eller avkomst” (se 11 kap. 10 § 1 st. ÄB) kallas legatarie och hans förmån legat (med en från romersk rätt ärvd term).s. 2022

3.I olika rättssystem har olika uppfattning rått beträffande förhål­ landet mellan den legala och den testamentariska successionen. I romersk rätt hade visserligen från början den närmaste arvskretsen (de till familjen hörande sui heredes) en stark ställning, men tidigt utvecklade sig en långt gående testamentsfrihet. Den testamenta­ riska successionen fick försteg framför den legala arvsföljden, vilken uppfattades som sekundär {successio ab intestatd). Rättsligt sett hade detta sitt sammanhang med den absoluta makt, patria potestas, som traditionellt tillkom familjeöverhuvudet, pater familias. Socialt och ekonomiskt torde förklaringen ligga i det romerska rikets sam­ hällsförhållanden. Den ursprungliga primitiva agrarstrukturen hade tidigt brutits sönder. För det utvecklade romerska samhällets socia­ la överskikt av politiskt mäktiga storgodsägare och rika köpmän var de nedärvda legala arvsreglerna föråldrade, medan testamentet gav möjligheter att efter förhållandena bestämma om förmögenheter­ nas öden. För den germanska rätten, som utgick från egendomens bundenhet vid familjen och ätten, var testamentet ursprungligen alldeles främmande. När "själagåvor" och testamenten sedermera kom i bruk, berodde detta väsentligen på den medeltida kyrkans inflytande, men nedärvda traditioner om den legala successionen som den primära och normala hade starkt fotfäste.s. 2023

4.I svensk rätt har av gammalt den legala successionen uppfattats som den regelmässiga och testamentet som ett undantag. Det är här fråga om ett slags traditionsmässig värdering, som för övrigt länge av doktrin och praxis hävdades även såsom en tolkningsprincip. Man menade nämligen, att man genom en strikt lagtolkning och en snäv testamentstolkning borde gynna den legala successionen och be­ gränsa området för den testamentariska. Denna tolkningsprincip har dock helt övergivits.s. 2023

5.21s. 2023

6.Att tvista om vilken av successionsarterna, som i och för sig är den ”primära”, är naturligtvis meningslöst. Ur juridisk-teknisk syn­ punkt är den legala successionen primär endast i de fall, då den inte kan åsidosättas genom testamente. Detta är i svensk rätt fallet vid den ”förtätade arvsrätt”, som kommer till uttryck i bröstarvingars och adoptivbarns rätt till laglott, dvs. den del av bröstarvinges arvs­ lott (hälften), som arvlåtaren inte får förfoga över genom testamen­ te, och även i den s.k. basbeloppsregeln sedan denna genom 1987 års lagstiftning gjorts om till en arvsrättslig garantiregel liknande laglottsreglerna (se 3 kap. 1 § 2 st. AB). I övrigt har ju ett eventuellt testamente företräde, om testamentet är giltigt. Betraktar man i stället saken med hänsyn till de motiv på vilka lagstiftningen vilar, kan man säga, att i svensk rätt tendensen alltjämt framträder att betrakta lagens arvsordning som den regelmässiga och ur samhälle­ lig synpunkt mest betydelsefulla successionsformen. Systematiskt har detta medfört, att det för lagstiftaren varit självklart att placera den legala arvsordningen före testamentsreglerna i ÄB. ”Den upp­ fattning av arvsrättens natur”, yttrade lagberedningen i motiven till testamentslagen, ”som ligger till grund för nya arvslagen och som kommit till positivt uttryck särskilt i laglottsreglernas utformning och placering, är också en helt annan än den, enligt vilken arvsord­ ningen allenast är en spegelbild av arvlåtarens förmodade vilja, en subsidiär ordning, på vilken man nödgas falla tillbaka, om arvlåta­ ren försummat att göra testamente”.9s. 2024

7.Vad angår den rent faktiska förekomsten och betydelsen av de olika successionsformerna, är det otvivelaktigt så, att den legala suc­ cessionen för den övervägande delen av svenska folket alltjämt är den viktigaste.10 Testamentsfrekvensen är visserligen inte obetydlig, men testamentet dominerar dock inte. Testamentet tjänar, när det förekommer, ofta ”syftet att genomföra en efter omständigheterna i det särskilda fallet bättre avpassad fördelning de arvsberättigade emellan än som följer av de abstrakta lagreglernas tillämpning”.11 Ett förhållande, som tidigare framdrev många testamenten, var dens. 2024

8.22 före år 1928 otillfredsställande arvsrättsliga situationen för efter­ levande make. Denna omständighets betydelse minskade efter år 1928 och bör ytterligare ha avsevärt minskat genom 1987 års lag­ stiftning. Testamentsfrekvensen är större bland välsituerade än bland personer med ringa egendom och större i städerna än på landsbyg­ den. Vidare är att märka, att den legala arvsordningen lämnas mera orubbad i sina centrala delar än i de perifera; testamenten till utom­ stående personer eller till institutioner är betydligt vanligare, när de närmaste arvingarna utgörs av avlägsna släktingar (eller enda arvinge är Allmänna arvsfonden).s. 2024

9.23 ANDRA AVDELNINGENs. 2025

Arvsrätt

Allmänna förutsättningar för arvsrätt

1.1 kap. AB, ”Om rätt att taga arv”, innehåller regler om vissa all­ männa förutsättningar för arvsrätt. Arvsrätten aktualiseras genom arvlåtarens död eller, provisoriskt, genom dödförklaring enligt lagen (2005:130) om dödförklaring (tidigare 25 kap. AB). Detta innebär att, om flera dödsfall följer efter varandra, den exakta tidpunkten för varje dödsfall blir avgörande för frågan om vilka som är de rätta arvingarna. Arvet ”faller”, som det brukar heta, i och med döds­ fallet. Vidare innebär arvfallet, att arvingarna som förut endast hade en förväntan om framtida arv, nu får en ”aktualiserad” arvs­ rätt, som i sin tur kan ärvas eller överlåtas. Detta brukar uttryckas så, att successionen sker ipso iure vid dödsfallet. En annan sak är att detta arv till en början ej är konkretiserat till bestämda föremål utan utgör en andel i en oskiftad massa (dödsboet).s. 2026

2.Vid flera på varandra följande dödsfall kan den exakta dödstidpunktens betydelse te sig irrationell. Den mekaniska regeln om arvfallet har dock stora tekniska fördelar; det skulle inte vara lätt att finna en annan enkel och otvetydig princip att följa.s. 2026

3.Mot bakgrunden av det nu sagda far man se regeln i 1 kap. 1 § AB, att arv kan tas endast av den som lever vid arvlåtarens död. Arving­ en skall sålunda ha överlevt arvlåtaren, men det är tillräckligt, att han överlevt denne en aldrig så kort stund.s. 2026

4.Stadgandet i 1 kap. 1 § AB brukar sägas innebära inte blott, att arvingen skall leva ännu vid arvlåtarens död, utan även att arvingen skall leva redan vid arvlåtarens död. Fostrets rätt beaktas dock så, att barn som före arvfallet är avlat får ta arv, om det sedermera föds med liv (även om det strax efter födelsen avlider); dödfött barn kan alltså inte härleda någon arvsrätt.s. 2026

5.Med hänsyn till de med efterlevande makes arvsrätt förknippade reglerna om rätt till efterarv eller sekundosuccession för den först avlidna makens arvingar (nämligen bröstarvingar eller arvingar is. 2026

6.24s. 2026

R

1.andra arvsklassen, se närmare nedan under 2.3.) vid den efter­ levande makens död gäller en särskild regel i 1 kap. 1 § 2 p. ÄB. I fråga om rätt till del i boet efter efterlevande make är tiden för den makens död - och alltså inte tiden för den först avlidna makens död - avgörande, något som harmonierar med reglerna om sekundo­ succession i 3 kap. AB; endast sådana släktingar till den först av­ lidna maken som lever vid den efterlevande makens död har alltså denna rätt till efterarv eller sekundosuccession.s. 2027

2.Regeln i 1 kap. 1 § AB kompletteras av den i 1 kap. 2 § som vilar på tanken att den, som gör gällande anspråk på ett arv, som påstås ha tillfallit en avliden person har att bevisa, att denne överlevt sin arvlåtare. Kan han inte detta, antas den här aktuella avlidna perso­ nen inte ha överlevt sin arvlåtare. Regeln far särskild betydelse, när flera omkommer genom en och samma olyckshändelse. A och hans son B dödas t. ex. vid samma bilolycka. Om ej annat bevisas, skall då så förfaras, som om B inte överlevt A och ej heller A överlevt B.s. 2027

3.Bortovarande arvinge, om vilken man inte vet, om han ännu är i livet eller ej, antas tills vidare leva. Man får avvakta ytterligare utredning. Den som påstår att den bortovarande dött före arvlåta­ ren har bevisbördan för detta. Emellertid sätts en gräns för den borto­ varandes rätt genom reglerna om preskription av arvsrätt (se nedan i 2.7.2 härom). I detta sammanhang kan lämpligen inskjutas något om dödförklaring varom alltså numera stadgas i lagen (2005:130) om dödförklaring, vilken lag ersatt reglerna om dödförklaring i 25 kap. ÄB.12s. 2027

4.Vid dödsfall i Sverige gäller enligt 2 § lagen (1987:269) om kri­ terier för bestämmande av människans död att läkare har att i över­ ensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet fastställa att döden inträtt. Därefter skall denne enligt 4 kap. 2 och 3 §§ be­ gravningslagen (1990:1144) utan dröjsmål utfärda dödsbevis, som sedan lämnas till Skatteverket. Efter det att Skatteverket mottagit dödsbeviset blir den avlidne avregistrerad från folkbokföringen en­ ligt 19 § i folkbokföringslagen (1991:481).Vad nu sagts förutsätter att den dödes kropp går att undersöka. Är det i stället så att en per­ son är försvunnen och det inte går att utreda om han avlidit men atts. 2027

5.25 det kan antas att så är fallet kan det bli aktuellt med dödförklaring av personen i fråga. Fram till ikraftträdandet av lagen (2005:130) om dödförklaring fanns, som ovan nämnts, i 25 kap. AB regler om att domstol under vissa i lagen angivna förutsättningar kunde på ansökan därom dödförklara en person. Dessa regler grundade sig huvudsakligen på motsvarande bestämmelser i 1933 års lag om bo­ utredning och arvskifte. Det måste dock tilläggas att även om för­ hållandena var sådana att kroppen inte gick att undersöka och läkare därför ej kunde utfärda dödsbevis så ansågs i praxis ändock undan­ tagsvis avregistrering enligt folkbokföringslagen möjlig utan att domstol dessförinnan dödförklarat personen i fråga. Detta kunde ske i sådana fall där det ändock var klarlagt att den försvunne var död, t. ex. då han eller hon befunnit sig på ett fartyg som förlist utan att kunna räddas, något som blev aktuellt vid Estoniakatastrofen i september 1994. Tilläggas bör också att reglerna i AB och folkbok­ föringslagen skilde sig åt bl.a. på det sättet att ett domstolsbeslut om dödförklaring alltid innefattade en materiell prövning medan Skatteverkets handläggning enligt folkbokföringslagen ofta endast var av registrerande karaktär.13s. 2027

6.År 1996 tillsattes en utredning, ”Ärvdabalksutredningen”, med uppgift att göra en översyn av bl.a. reglerna om dödförklaring, sär­ skilt vad avsåg det ovan nämnda förhållandet mellan reglerna i ÄB och i folkbokföringslagen. Utredningen skulle vidare överväga bl.a. om då gällande tidsfrister för dödförklaring kunde förkortas samt om reglerna om dödförklaring och avregistrering behövde samord­ nas. År 1998 överlämnade utredningen, som redan nämnts ovan, slutbetänkandet Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring (SOU 1998:110). För att anpassa utredningens förslag till natur­ katastrofer av det slag som inträffade i Sydostasien den 26 decem­ ber 2004 (Tsunami-katastrofen) kom så detta förslag att komplet­ teras. På grundval härav överlämnade så regeringen i februari 2005 till riksdagen prop. 2004/05:88 Nya regler om dödförklaring inne­ bärande förslag om en ny lag om dödförklaring. Förslaget antogs av riksdagen14 och den 1 april 2005 trädde lagen (2005:130) om död­s. 2028

7.26 förklaring i kraft. När det gäller de allmänna utgångspunkterna för en reform på det aktuella området sägs följande i propositionen:15s. 2028

8.27 Först kan om den nya lagen om dödförklaring nämnas att hand­ läggningen av ärenden rörande dödförklaring förts över från de all­ männa domstolarna till Skatteverket. I propositionen konstateras att enligt då gällande rätt behandlades ärenden om dödförklaring av de allmänna domstolarna medan beslut om direkt avregistrering ur folkbokföringsregistret av en försvunnen person enligt 19 § folkbok­ föringslagen fattades av Skatteverket. När nu en ny, samlad ordning för dödförklaring föreslogs inställde sig enligt regeringen frågan om det i framtiden borde vara Skatteverket eller domstol som skulle besluta i sådana ärenden. Bl.a. med hänsyn till den tillgång till upp­ gifter om samtliga personer med hemvist i Sverige som Skatteverket hade genom sitt ansvar för folkbokföringen, med hänsyn till den kunskap och den erfarenhet av den utredning som enligt praxis fordrades för att kunna direkt avregistrera en försvunnen person som fanns i Skatteverket och till att ärenden om dödförklaring som regel inte hade tvistekaraktär kom regeringen i likhet med Arvdabalksutredningen fram till att handläggningen av ärenden om död­ förklaring borde flyttas över från domstolarna till Skatteverket.16 (Om fråga är om dödförklaring enligt lagens 2 och 3 §§ (se nedan om dessa regler) skall Skatteverkets beslut i ärendet fattas av en särskild nämnd inom verket (10 § 1 st.17).s. 2029

9.28 Som redogörs närmare för nedan i avsnitt 2.7.2. kan arvsrätten i vissa fall förverkas enligt regler i 15 kap. eller preskriberas enligt reg­ ler i 16 kap. AB. Arvsrätt kan även saknas av det skäl, att arvingen avsagt sig sin arvsrätt i enlighet med stadgandet i 17 kap. 2 § ÄB. Ibland kan gälla att en arvinge uppburit så mycket i förskott av arv­ låtaren, att han vid dennes död inte har något mera att lyfta (se oms. 2030

10.30 förskott å arv 6 kap. ÄB och nedan i avsnitt 2.5.). I sistnämnda fall är han dock alltjämt i princip arvinge och därmed dödsbodelägare.s. 2032

11.Enligt 1 kap. 3 § ÄB har utlänning i princip samma rätt som svensk att ta arv här i riket. Medan äldre svensk rätt (före ikraft­ trädandet av 1928 års arvslag) på detta område byggde på den s.k. reciprocitetsprincipen bygger regeln i 1 kap. 3 § ÄB i stället på den s.k. retorsionsprincipen\ utlänning likställs principiellt med svensk men om utlänningens hemland inskränker svensk mans arvsrätt, kan regeringen förordna om vedergällning (retorsion).s. 2033

12.Från rätt att ta arv far skiljas rätten att ta testamente. I fråga om testamentsrätten, som inte behandlas i denna bok, hänvisas här till den tidigare nämnda boken Testamentsrätt av Anders Agell. Se också Gösta Walin ÄB I, s. 203 ff. och Viola Boström, Tolkning av testamente.s. 2033

Arv på grund av släktskap eller adoption

1.1 Några historiska anmärkningar I germansk rätt (och detsamma var för övrigt fallet i gammal­ romersk rätt) framträder en klar åtskillnad mellan en trängre och en vidare krets av släktingar eller skyldemän. Den trängre kretsen, som i stort sett omfattade åtminstone barn, föräldrar och syskon, måste antas ha haft sin grund i samboendet och den gemensamma hushåll­ ningen av storfamiljetyp. Här far man söka arvsrättens ursprung och kärna, även om gemenskapen i denna krets kanske i äldsta tid var ännu intensivare, så att kretsen var en primär enhet, som s.a.s. stod utom (eller snarare ”innanför”) släktskapsberäkningen, vilken vidtog först utanför kretsen. Detta bygger då på antagandet om ett slags samförmögenhet inom kretsen; om förhållandenas närmare karaktär råder dock delade meningar. Hur därmed än må vara, är det rimligt att utgå från att hus- och hemgemenskapen varit be­ stämmande för den s.k. trängre arvskretsen. Omkring denna sluter sig i historisk tid ätten i övrigt som en yttre arvskrets. Härvid torde från början endast män och släktskap genom män ha räknats. När­ heten i släktskap grundas i den yttre kretsen ursprungligen sanno­ likt främst på en beräkning efter led {gradualprincipen, jfr nedan). Genom ätternas faktiska sociala slutenhet, delvis också genom direkta lagregler, kan arvsrätten sägas ha varit begränsad till sins. 2033

2.31 utsträckning utåt i släkten. Tidigt ersätts dock uppdelningen i de två kretsarna av en mera enhetlig beräkning av släktskapen från arv­ låtaren och utåt, varvid parentelprincipen (jfr nedan under 2.2.3) tränger fram på gradualprincipens bekostnad. Arvsrätten utvidgar sig i de yttre släktskapsleden. I litteraturen har framhållits, att det i själva verket, med hänsyn till arvsrättens utgångspunkt i den trängre arvskretsen, inte så mycket är arvsrättens begränsning som fastmera dess utsträckning, som kräver förklaring. Utvecklingen leder emellertid av olika skäl fram till en i stort sett obegränsad släktarvsrätt med blodsbandet som bestämmande grundprincip. Kvinnans arvsrättsliga ställning förbättras successivt. Allt detta kan sägas vittna om att de gamla slutna ätterna fallit sönder. Det oaktat uppträder naturligtvis starka släktintressen. Långt fram genom år­ hundradena bibehålls t.ex. rättsinstitut, som syftar till att bevara fast egendom inom släkten, såsom det s.k. arvejordssystemet i svensk rätt med den därtill hörande bördsrätten (rätten att återlösa försåld arvejord).s. 2033

3.Den obegränsade släktarvsrättens herravälde varade i Sverige fram till 1928 års arvslag, som medförde en tämligen stark begränsning av släktarvsrätten, samtidigt som efterlevande make mera definitivt inlemmades i arvsordningen. Såsom arvinge i sista hand tillskapa­ des Allmänna arvsfonden. De flesta länder har numera begränsat släktarvsrätten men vanligen dock inte i samma grad som man gjort i Sverige.s. 2034

4.1800-talet förde med sig en viktig förändring i den svenska arvs­ ordningen, nämligen en förordning av år 1845, varigenom kvinna fick lika arvsrätt som man även på landsbygden (likaberättigandet gällde redan förut i städerna). Av vikt för arvsrätten i dess förhål­ lande till testamentsinstitutet var, att arvej ordssystemet såsom testamentsbegränsande faktor avskaffades år 1857 och ersattes med ett laglottssystem av den typ, som fortfarande gäller. Bortser man från dessa förändringar, kan man säga, att den svenska lagbestämda arvsrättens historiska utveckling före 1928 års arvslag till väsentlig del faller inom landskapslagarnas period och tiden dessförinnan. Beträffande tiden efter år 1928 är att märka det slutliga genombrot­ tet för utomäktenskapliga barns arvsrätt genom lagstiftning år års. 2034

5.1969 och 1987 års lagstiftning om införandet av arvsrätt för efter­ levande make även i fall där makarna har bröstarvingar. Här skalls. 2034

6.32 närmast redogöras något för rättsutvecklingen när det gäller utom­ äktenskapliga barns resp, efterlevande makes arvsrätt.s. 2034

7.33s. 2035

8.Genom 1987 års lagstiftning överfördes den s.k. basbeloppsregeln till AB och fick där en utformning som i flera avseenden skiljer sig från den som regeln hade i 13 kap. 12 § GB. Denna nya basbelopps­ regel behandlas närmare nedan under 2.3.2.s. 2038

9.36 Avslutningsvis skall här redogöras något för utvecklingen när det gäller arvsrätten vid adoptivförhållanden, i vilka nu sedan lång tid tillbaka gäller samma regler som i biologiska släktskapsrelationer, dvs. adoptant och adoptivbarn ärver varandra precis på samma sätt som en förälder och dess biologiska barn och enligt samma regler i ÄB (se 4 kap. 8 § föräldrabalken (FB)).s. 2038

10.37 2.2.2 Släktarvsrättens grund enligt nyare uppfattning Som tidigare nämnts, är en arvsrätt i någon form ett nödvändigt komplement till den privata äganderätten. Man skulle då kunna fråga efter de skäl, som i våra dagar kan anses tala för att denna arvs­ rätt väsentligen skall ta formen av en släktarvsrätt. För en släktarvs­ rätt talar uppenbarligen en stark tradition, och i anslutning därtill skulle det vara naturligt att ställa motfrågan, om det finns något annat och bättre system att följa (hela tiden får man förutsätta en vittgående testamentsfrihet). Nu är det å andra sidan så, att en in infinitum utsträckt eller obegränsad arvsrätt, motiverad av det rena blodsbandet och intet annat, otvivelaktigt ter sig främmande för nutida uppfattning. Vid tillkomsten av 1928 års arvslag betonade lagberedningen starkt, att grunden för skyldemäns eller släktingars arvsrätt inte borde anses vara endast blodsbandet utan närmast den å skyldskapen grundade sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge (naturligtvis inte in casu eller i det en­ skilda fallet utan genomsnittligt sett).31 Denna uppfattning kan sägass. 2039

11.38 ligga till grund för vår nuvarande lag. Den innebär, att arvsrätten inte bör bibehållas i de led, där denna samhörighet genomsnittligt sett helt försvunnit, men alltjämt upprätthållas i övriga, mera cen­ trala skyldskapsgrader, där arvsrätten i sin mån bidrar till att bevara en socialt önskvärd sammanhållning. Av liknande skäl låter man adoptivbarn och efterlevande make fa en mera framskjuten plats i arvssystemet än tidigare.s. 2040

12.Önskar man att arvsrätten skall ”främja initiativ, produktionsenergi, klok hushållning och känsla av ansvar för framtiden” (se ovan, avd. 1) och önskar man samtidigt utforma en ordning i över­ ensstämmelse med de flestas uppfattning och tillika bevara konti­ nuiteten med det förgångna, torde resultatet bli en arvsordning uppbyggd kring familjen och den närmare släktkretsen, med bröst­ arvingars arvsrätt som en kärna. Bröstarvingarnas rätt har otvivel­ aktigt en särskilt stark förankring genom barnens centrala roll i familjen och genom det naturliga i att arvet går från en äldre till en yngre generation och sålunda hjälper denna framåt i livet.s. 2041

13.Även efterlevande make måste dock ges en god arvsrättslig ställ­ ning. Genom 1987 års lagstiftning har i svensk rätt efterlevande make givits ett försteg framför gemensamma bröstarvingar, såtill­ vida att dessas arvsrätt uppskjuts till tiden efter båda föräldrarnas död. Denna reform — som bidragit till en enhetligare nordisk lag­ stiftning på det aktuella området - har motiverats med att den efter­ levande maken har ett starkt socialt intresse av att det för makarna gemensamma hemmet inte splittras.32s. 2041

14.Dessa regler måste nog sägas vara väl lämpade för den stora majo­ riteten av fall i vilka det saknas egendom av mera betydande värde. Finns det mera betydande tillgångar i boet kan det emellertid, som framhållits i litteraturen, ”otvivelaktigt ibland vara en ekonomiskt olycklig ’inlåsning’ av egendomen att låta den kvarstanna hos den efterlevande maken. Han eller hon (oftast är det hustrun) har van­ ligtvis nått 70-års åldern, och barnen skulle för sina familjer kunna ha större nytta av ett ekonomiskt tillskott”.33 I detta sammanhangs. 2041

15.39 bör dock erinras om det förhållandet att arvet av olika skäl, bl.a. p.g.a. de under 1900-talet successivt genomförda sociala reformer­ na, vanligtvis inte har samma betydelse för de efterlevandes (efter­ levande make och barn) försörjning idag som tidigare.34s. 2041

16.När det gäller frågan om vilka släktingar till den avlidne som bör tillerkännas arvsrätt kan slutligen noteras att även föräldrars, sys­ kons och dessa avkomlingars arvsrätt torde av de flesta uppfattas såsom starkt motiverad. Om arvsrätten bör sträcka sig längre kan dock vara föremål för delade meningar.35 Jfr nedan under 2.2.3. 2.2.3 Den släktskapsbestämda arvsordningens uppbyggnad Den ordning i vilken arvingarna äger rätt till den dödes kvarlåten­ skap kallas sedan gammalt arvsordning. Arvsordningen innehåller vidare regler om hur arvet skall delas mellan sådana arvingar som har samma företrädesrätt till arvet, dvs. är samarva.s. 2042

17.Bland skyldemännen eller släktingarna sägs arvlåtarens bröstarv­ ingar (se 2 kap. 1 § AB), dvs. avkomlingar (barn, barnbarn osv.), vara arvingar i rätt nedstigande linje (descendenter). Motsvarande dansk-norska term är livsarvingar. Föräldrar, farföräldrar och mor­ föräldrar är arvingar i uppstigande linje (ascendenter); de kallades förr bakarvingar eller arvingar som är ”till rygga i ätten”. Syskon, syskons barn etc. är sidoarvingar (kollateraler).s. 2042

18.I rättsfallet NJA 1997 s. 645 gällde frågan om vilka rättsverk­ ningar som skulle tilläggas en tingsrättsdom varigenom en avliden man A förklarats ej vara far till en kvinna B född i A:s äktenskap. Närmare bestämt gällde frågan om huruvida förklaringen borde överhuvudtaget ha någon inverkan på det tidigare (1987) förrät­s. 2042

19.40 tade arvskiftet efter A och som bl.a. inneburit att B, som då i enlig­ het med faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB ansågs som barn i äktenskap till A, tillskiftats en del av arvet efter denne. HD, som ogillade B:s halvsyskons talan om att B skulle förpliktigas betala tillbaka vad hon bekommit som arv, uttalade bl.a. följande: Ett system för släktarvsrätten måste bygga på någon eller några principer för beräknande av släktskapens närhet. Dessa principer är givetvis inte naturgivna utan ger uttryck åt varierande bedöm­ ningar och intresseavvägningar. Genomgående i alla länder är docks. 2042

20.41 tanken att arvlåtarens barn är de närmaste släktingarna. De två under den rättshistoriska utvecklingen konkurrerande huvudprin­ ciperna har redan nämnts, nämligen gradualprincipen och parentelprincipen. Den förra, som har sitt namn efter det latinska ordet gradus = led, betyder att släktskapens närhet beräknas efter det antal led, som uppstår när man inordnar arvlåtaren och arvingen i en släkt­ tavla. I 1 kap. 2 § ÄB i 1734 års lag angavs gradualprincipen på föl­ jande sätt: ”Ätt räknas ledvis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfver.” Lagens arvsordning behärskades dock av gradualprincipen endast såvitt angick de mera avlägsna släkting­ arna. Arvsordningens centrala delar präglades redan då av parentel­ principen. Denna innebär, att släkten indelas i grupper, parentel (av parentela (parentilla), ett ord bildat ur lat. parens, ”förälder”), varvid med en persons parentel menas denne person själv och hans samtliga avkomlingar. Parentelerna numreras så, att arvlåtaren och hans avkomlingar bildar första parentelen, hans föräldrar och deras avkomlingar (utom sådana som redan tillhör första parentelen) bil­ dar andra parentelen, far- och morföräldrarna utgör tredje parente­ len osv. En person tillhörande parentel med lägre nummer räknas vara när­ mare besläktad med arvlåtaren än en person tillhörande parentel med högre nummer. Parentelprincipens styrka kan sägas ligga däri, att egendomens delning mellan flera linjer inom samma större grupp (t.ex. bland avkomlingarna eller bland föräldrarna och deras avkomlingar) inte påverkas av den omständigheten, huruvida någon arvinge i en av linjerna dör före arvlåtaren (förutsatt att annan arvs­ berättigad person finns att tillgå i samma linje). Samma resultat nås inte med gradualprincipen, eftersom den enligt ledberäkningen närmare arvingen enligt denna princip skall ha företräde framför en arvinge besläktad i mera avlägset led (en son borde utestänga ens. 2043

21.42 avliden dotters barn, en syster borde ha företräde framför en son­ sons son osv.)37s. 2044

22.Det har förutsatts, att parentelprincipen får till konsekvens den s.k. istadarätten (representationsrätten, ius representationis), vilken betyder att i en före arvlåtaren avliden arvinges ställe inträder hans avkomlingar (i en förut avliden sons ställe inträder dennes barn, i ett förut avlidet syskons ställe inträder dess barn).s. 2045

23.Parentelgrupperingen kan schematiskt illustreras med följande figur:s. 2045

24.Tredje parentelens. 2045

25.Andra parentelens. 2045

26.Första parentelens. 2045

27.® = arvlåtaren Gällande svensk lag bygger i 2 kap. ÄB på en konsekvent genom­ förd parentelprincip med istadarätt men begränsar släktarvsrätten så, att släktingar fr.o.m. kusiner saknar arvsrätt. På grundval av parentelindelningen brukar man tala om tre arvsklasser, närmare beskrivna i 2 kap. 1-3 §§ ÄB. Härvid är att märka, att 2 kap. efter 1969 års ändring avser släktskap oavsett om den beror på äkten­ skaplig eller utomäktenskaplig härstamning. Att i adoptivförhållan­ den numera gäller samma regler som i biologiska föräldra—barnförhållanden har redan framhållits.s. 2045

28.43s. 2045

29.Första arvsklassen (ÄB 2:1) omfattar arvlåtarens egen parentel, dvs. hans avkomlingar (bröstarvingar). I första hand ärver barnen, med lika lott för var och en. Förut avlidet barns avkomlingar har istadarätt. Inom arvsklassen tar varje gren lika lott {stirpalgrundsatsen)?^ Så snart någon finns inom första arvsklassen, är de följande arvsklasserna helt uteslutna.s. 2046

30.Andra arvsklassen består av anförvanterna inom andra parentelen, dvs. föräldrar, syskon och syskons avkomlingar (2 kap. 2 § ÄB).3 398 Också inom denna arvsklass råder istadarätt, och delningen följer stirpalgrundsatsen. Lever båda föräldrarna, delar dessa arvet; endast om en av föräldrarna är död, inträder arvlåtarens syskon och tar den ledigblivna andelen. Om arvingarna utgörs av arvlåtarens moder, två bröder, en syster och en förut avliden broders fyra barn, får modern hälften, bröderna och systrarna 1/8 var samt brorsbarnen 1/32 var.40s. 2046

31.Liksom i första arvsklassen gäller tydligen även i andra arvsklas­ sen att ledberäkningen inverkar i så måtto, att arvinge i närmare led på samma ”linje” utestänger därefter följande. I första arvsklassen torde detta resultat uppfattas som självklart; så länge ett arvlåtarens barn är i livet, kan barnets avkomlingar inte komma i fråga. I andra arvsklassen är det kanske inte lika självklart på alla punkter. Man kan ju fråga sig om föräldrarna, när de båda är i livet, helt bordes. 2046

32.44 utestänga arvlåtarens syskon; ett arv från en yngre till en äldre gene­ ration kan ju på sitt sätt te sig såsom mindre starkt motiverat och därför lättare att modifiera vid en avvägning av skilda intressen. Fransk rätt t.ex. låter syskonen bli samarva med föräldrarna; om den döde efterlämnar sina båda föräldrar samt syskon, far enligt Code civil art. 748 fadern 1/4, modern 1/4 och syskonen tillsammans 1/2 av kvarlåtenskapen (syskonen räknas till de s.k. privilegierade sidoarvingarna, collatéraux privilégiés).41 Tysk rätt har däremot samma formellt konsekventa system som svensk rätt (BGB § 1925), likaså dansk och norsk rätt.s. 2046

33.Ur principerna för fördelningen inom andra arvsklassen kan man direkt härleda regeln i 2 kap. 2 § 3 st. AB om halvsyskons och deras avkomlingars arvsrätt: varje syskon tar del i den lott, som skulle ha tillfallit dess fader resp, moder.s. 2047

34.Exempel 1: Båda föräldrarna är döda. Arvlåtaren efterlämnars. 2047

35.såsom arvingar tre helsyskon och ett halvsyskon. Varje helsys­s. 2047

36.kon får 1/6 + 1/8 = 7/24 av kvarlåtenskapen. Halvsyskonet fårs. 2047

37.1/8. Förändras exemplet så, att det finns endast ett helsyskons. 2047

38.och ett halvsyskon, får helsyskonet 3/4 och halvsyskonet 1/4.s. 2047

39.Finns det tre helbröder och två halvbröder på fädernet och ens. 2047

40.halvbroder på mödernet, får varje helbroder 1/10 + 1/8 = 9/40,s. 2047

41.varje halvbroder på fädernet 1/10 och halvbrodern på möder­s. 2047

42.net 1/8. Om båda föräldrarna är döda och endast halvsyskon finns tar dessa hela arvet. Grunden härför är principen om att hela arvsklassen skall vara uttömd innan nästa arvsklass kommer i fråga (successio ordinum).s. 2047

43.Tredje arvsklassen omfattade i 1734 års lag alla återstående släk­ tingar, utan någon begränsning utåt i släkten. Blodsbandet uppfat­ tades m.a.o. som en tillräcklig motivering för arvsrätt. Härvid gällde i tredje arvsklassen en sträng gradualprincip (utan istadarätt). En överlevande mormoder (besläktad i andra led) uteslöt t.ex. samtligas. 2047

44.45 farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (på denna punkt gällde alltså inte principen paterna paternis, materna maternis). En enda moster (släkting i tredje led) uteslöt alla kusiner (släktingar i fjärde led). Ofta gynnades härigenom en äldre generation på en yngres bekostnad och genomsnittligt gynnades mödernesidan framför fädernesidan. En fördel med gradualprincipen var dock, att den söndersplittring av arvet undveks, som skulle ha blivit resultatet av parentelprincip och istadarätt.s. 2047

45.Den genom 1928 års arvslag genomförda starka begränsningen av släktarvsrätten vilar på den redan nämnda tanken, att arvsrätten inte borde grundas på blodsbandet i och för sig utan på den med blodsbandet sammanhängande sociala och ekonomiska samhörig­ het, som normalt kan beräknas råda mellan en person och hans när­ mare släktingar. Lagstiftaren ville alltså anpassa arvsrätten efter den minskade betydelse släkten fått i jämförelse med äldre tider.42 Sam­ tidigt tillgodosågs det tekniskt-processuella intresset av att inte så­ dana släktrelationer grundade arvsrätt, vid vilka bevissvårigheter lätt kunde uppstå. Var gränsen skulle dras, kunde naturligtvis bli före­ mål för tvekan. Lagberedningen föreslog den gräns, som sedermera blev lagfäst, men vid arvslagens antagande fanns i riksdagen före­ språkare såväl för en strängare som en mindre sträng begränsning.s. 2048

46.46 I överensstämmelse med vad som kom att gälla enligt 1928 års arvslag hör enligt 2 kap. 3 § AB till tredje arvsklassen farföräldrarna och morföräldrarna samt deras barn (farbröder och fastrar, mor­ bröder och mostrar). Dessa sistnämndas barn (arvlåtarens kusiner) saknar arvsrätt, liksom ännu avlägsnare släktingar. Inom den krets, som fått förbli arvsberättigad, gäller samma principer som i andra arvsklassen, dvs. istadarätt och stirpaldelning. Gradualprincipen är alltså nu helt slopad. Mellan fäderne- och mödernesidan görs en uppdelning; först om ingen arvinge finns på ena sidan, går hela arvet över till andra sidan. Halvskylda ärver efter motsvarande prin­ ciper som i andra arvsklassen. Orden ”den dödes barn” i 2 kap. 3 § 2 st. avser såväl hel- som halvsläkt till arvlåtaren.s. 2048

47.För tydlighetens skull utsägs direkt i 2 kap. 4 § AB att andra skyldemän än de i 2 kap. 1-3 §§ AB angivna inte har någon arvs­ rätt.43s. 2049

48.I direktiven år 1969 för Familjelagssakkunniga togs frågan om en begränsning av de arvsberättigades krets åter upp. Dåvarande departementschefen anförde därvid bl.a. följande:44s. 2049

49.47 Familjelagssakkunniga (majoriteten) fann dock inte tillräckliga skäl föreligga att framlägga något förslag till lagändring när det gäller den aktuella frågan och anförde därvid:45 I prop. 1986/87:1 (Äktenskapsbalk m.m.) erinrade dåvarande de­ partementschefen om att frågan om en inskränkning av kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen aktualiserats i riksdagen genom en motion till 1982/83 års riksmöte och att lagutskottet med anledning av denna motion förordat att frågan om en begränsning av arvsrätten övervägdes på nytt och därvid i nordisk samverkan.47s. 2049

50.Departementschefen fann dock — på i huvudsak samma grunder som de av Familjelagssakkunniga åberopade (se ovan) och med hänsyn till att det framkommit att det i de andra nordiska länderna inte fanns något intresse av att ändra lagstiftningen i den aktuella delen - inte anledning att då föreslå någon sådan lagändring.48s. 2050

51.48s. 2050

52.Diskuterats har dock inte endast en inskränkning av de arvsbe-s. 2051

53.rättigades krets. ”Nästan varje år brukar det”, som Agell framhåller,s. 2051

54.”motioneras i den svenska riksdagen om återinförande av den arvs­s. 2051

55.rätt för kusiner som avskaffades genom tillkomsten av 1928 lag oms. 2051

56.arv. Motionerna avslås regelbundet med en motivering, som anting­s. 2051

57.en anknyter till de skäl som på sin tid åberopades för avskaffandet,s. 2051

58.eller som innebär att ingenting nytt framkommit som föranleder ens. 2051

59... • »49s. 2051

60.omprovning, ts. 2051

61.49 I doktrinen har Agell argumenterat för ett återinförande av kusiners arvsrätt.52s. 2051

62.50s. 2052

Efterlevande makes arvsrätt

1.2.3.1 Inledning Som här tidigare framgått har nu sedan ganska lång tid tillbaka efter­ levande make i vårt land när den döde maken saknat bröstarvingar varit tillerkänd arvsrätt kombinerad med regler om rätt till eftemrv {sekundosuccession} för den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen (dvs. föräldrar och deras avkomlingar). För att ytterli­ gare förbättra efterlevande makes ekonomiska ställning har genom 1987 års lagstiftning efterlevande make dessutom tillerkänts rätt till arv även i det fallet då makarna har gemensamma bröstarvingar (3 kap. 1 § 1 st. AB).56 De gemensamma bröstarvingarna får - lik­ som den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen då bröst­ arvingar saknas - sin arvsrätt uppskjuten till tidpunkten för den efterlevande makens död (3 kap. 2 § 1 st. AB). Den efterlevande maken övertar alltså den avlidna makens kvarlåtenskap med s.V,.fri förfoganderätt, vilket innebär att den efterlevande maken kan fritt förfoga över de särskilda föremålen genom att förbruka dem, av­ yttra eller eljest genom livsrättshandling disponera över dem osv. Den efterlevande maken kan dock inte testamentariskt disponera över den först avlidna makens ideella andel (ideella kvotdel) såsom sådan i boet. Det rådde tidigare möjligen viss osäkerhet i frågan oms. 2054

2.52 begränsningen av efterlevande makes testationsrätt gällde även i fråga om bestämd egendom som tillhört den först avlidna maken. I rättsfallet NJA 1995 s. 303 konstaterade HD att då det varken av lagtext eller förarbeten framgick om begränsningen av efterlevande makes testationsrätt gällde viss bestämd egendom som tillhört den först avlidna maken eller endast viss kvotdel av behållningen i boet så fick frågan avgöras under beaktande av vad som stod i bäst över­ ensstämmelse med regleringens syften och vad som från praktiska synpunkter var mest ändamålsenligt. Efter att mot bakgrund härav diskuterat för- och nackdelarna med de båda alternativa tolkning­ arna kom HD fram till att regeln om begränsningen av efterlevande makes testationsrätt skulle tolkas så att begränsningen i fråga gäller endast viss kvotdel av behållningen i boet, dvs. inte också bestämd egendom som tillhört den först avlidna maken.s. 2054

3.53 Sekundosuccessorerna är alltså skyddade mot testamentariska förfo­ ganden från den efterlevandes sida vad gäller deras ideella andel i behållningen vid denne makes död (3 kap. 2 § 1 st. AB). Härige­ nom skiljer sig fri förfoganderätt från ” äganderätt'. Vidare är att märka att vissa benefika förfoganden från den efterlevandes sida kan medföra vederlagsanspråk från sekundosuccessorernas sida vid den efterlevande makens död, undantagsvis även återkravsrätt mot ondtroende gåvotagare (se närmare nedan under 2.3.3.d.).s. 2055

4.I förhållande till bröstarvinge på endast den avlidna makens sida, s.k. särkullbarn, gäller dock inte efterlevande makes arvsrätt. Som framhålls i förarbetena har en sådan arvinge ofta inte samma känslomässiga relation till den efterlevande maken som ett makar­ nas gemensamma barn och det är därför förståeligt om särkullbarnet inte vill vänta med att få ut sitt arv tills den efterlevande maken avlidit.58 Risk finns ju dessutom för att det vid den efterlevande makens död inte längre finns något kvar i boet att ärva efter den först avlidna maken. - Den först avlidna makens särkullbarn kan dock givetvis avstå från att göra sin arvsrätt gällande redan vid den­ nes död, vilket kan vara särskilt naturligt i fall då särkullbarnet levt eller fortfarande lever i samma familj som den efterlevande maken. (Jfr 3 kap. 1 § 1 st. 2 p. AB.) Om barnet är underårigt krävs enligt en 15 kap. 6 § 2 st. FB överförmyndarens samtycke för att förmyn­ dare eller god man skall kunna för barnets räkning göra ett sådant arvsavstående.59 - Om särkullbarnet avstår sin arvsrätt till förmån för efterlevande maken har det enligt regeln i 3 kap. 9 § AB samma rätt till efterarv som makarnas gemensamma bröstarvingar. Obser­ vera noga att arvsavståendet för att få dessa rättsverkningar skall ha skett uttryckligen till förmån för efterlevande maken. Har särkull­ barnet endast förklarat sig avstå från rätt till arv efter den avlidna maken antas nämligen arvsavståendet vara av sedvanlig beskaffen­ het och gälla till förmån för barnets egna arvingar.60s. 2058

5.56s. 2058

6.Efterlevande makes arvsrätt förutsätter, att äktenskapet består vid tiden för dödsfallet. Är äktenskapet då redan upplöst, äger någon arvsrätt ej rum. Förhållandet är dock enligt 3 kap. 10 § ÄB detsamma om det vid dödsfallet pågick mål om äktenskapsskillnad. Denna regel skall tillämpas i överensstämmelse med regeln i 9 kap. 12 § ÄktB vilket innebär att med ”den tid då mål om äktenskaps­ skillnad pågår förstås ... tiden från det att talan väckts till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avvisar eller avskriver frågan om äktenskapsskillnad, till dess att beslutet om detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskill­ nad dessförinnan har fallit ...” I sådana fall anses klart vittnesbörd föreligga om att den samhörighet mellan makarna, som lagstiftaren tänkt sig som arvsrättens grundval, inte längre är för handen.61 Lagen har dock inte utsträckt regeln till sådana fall, då makarna utan anhängiggjord talan om äktenskapsskillnad p.g.a. söndring levt åtskilda. Den rent faktiska särlevnaden utsläcker alltså inte arvs­ rätten.s. 2059

7.57 Efterlevande makes arvsrätt enligt ovan är inte " laglottsskyddad' vil­ ket innebär att den är inte skyddad mot den avlidna makens testamentsförordnanden. Denne kan alltså genom ett testamentariskt förordnande ha modifierat eller t.o.m. upphävt den efterlevande makens arvsrätt. - Det bör dock i detta sammanhang erinras om att den s.k. basbeloppsregeln — vilken behandlas närmare nedan under 2.3.2 och som genom 1987 års lagstiftning gjordes om till en arvs­ rättslig garantiregel (3 kap. 1 § 2 st. AB) — ger den efterlevande maken ett bottenskydd, som går före testamentsförordnanden. - Det kan här också vara på sin plats att påpeka, att den speciella regel om jämkning vid bodelning med anledning av makes död, som återfinns i 12 kap. 2 § 1 st. ÄktB och som innebär att den efter­ levande maken kan begära att vid bodelningen vardera sidan skall som sin andel behålla sitt giftorättsgods, kan få betydelse bl.a. i sådant fall då den avlidna maken till förmån för annan än den efter­ levande maken disponerat över sin kvarlåtenskap genom testamente.s. 2059

8.58 Den efterlevande makens rätt enligt 3 kap. 1 § 1 st. ÄB att överta den avlidna makens kvarlåtenskap med fri förfoganderätt kan alltså sättas ur spel genom ett den avlidna makens testamente till förmåns. 2060

9.60 för annan än den efterlevande maken, t.ex. en av bröstarvingarna; detta i enlighet med principen att testamente går före arv.s. 2062

10.Om den avlidna maken testamenterat kvarlåtenskapen till annan än maken och om testamentet därvid inkräktar på bröstarvingars laglotter kan ett särskilt problem uppkomma när testamentet görs gällande. Problemet gäller frågan om huruvida den egendom som motsvarar laglottsanspråket skall tillfalla efterlevande maken med fri förfoganderätt eller i stället omedelbart tillfalla den bröstarvinge, som påkallat jämkning av testamentet för utfående av laglott. Sva­ ret på frågan ges i 7 kap. 3 § 2 st. AB varav framgår att vad en bröst­ arvinge erhåller genom att påkalla jämkning av testamentet inte skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt enligt AB 3 kap. när testamentet gäller tillf örmån för annan än den efterlevande maken själv. Har testator uttryckligen föreskrivit i testamentet att egen­ domen i fråga, dvs. egendom som motsvarar bröstarvinges laglott, i stället skall tillfalla den efterlevande maken med fri förfoganderätt bör dock givetvis detta gälla.s. 2063

11.Exempel 2: (7 kap. 3 § 2 st. ÄB): A dör efterlämnande make B,s. 2063

12.två barn, C och D, som inte är barn till den efterlevande makens. 2063

13.samt två gemensamma bröstarvingar, E och F. Kvarlåtenska­s. 2063

14.pen efter A uppgår (sedan bodelning skett) till 400 000 kr. A hars. 2063

15.i testamente bestämt att hela hans kvarlåtenskap skall tillfallas. 2063

16.barnet C. - D, E och F gör sina laglottsanspråk gällande mots. 2063

17.testamentstagaren C. - Resultatet blir då att dessa (D, E och F)s. 2063

18.får ut sina laglotter, dvs. 50 000 kr var, medan C får resten avs. 2063

19.kvarlåtenskapen, dvs. 250 000 kr. Den efterlevande maken Bs. 2063

20.får i detta fall ingenting av kvarlåtenskapen efter A. Observera att det för utgången i detta fall inte spelar någon roll om testamentstagaren är ett särkullbarn eller ett gemensamt barn. Ar det emellertid i stället den efterlevande maken själv som är testa­ mentstagare gäller enligt samma lagrum (7 kap. 3 § 2 st. ÄB) mot­ satt princip, dvs. barnens arvsrätt påverkas av jämkningen men den ger inte dessa rätt att genast fa ut arvet. Det är vanligt, att den avlidna maken velat ge den efterlevande maken en starkare rätt till kvarlåtenskapen än vad arvsreglerna innebär genom att testa­s. 2063

21.61 mentera kvarlåtenskapen med full äganderätt till den efterlevande maken. Om testamentet i dylikt fall jämkas för tillgodoseende av bröstarvingars laglottsanspråk skall egendomen i fråga (dvs. egen­ dom motsvarande laglottsanspråken) ändå tillfalla den efterlevande maken, nämligen med fri förfoganderätt enligt reglerna om efter­ levande makes arvsrätt. I annat fall skulle ju testamentet - tvärtemot testators avsikt med förordnandet - ha försatt den efterlevande maken i ett sämre läge än om testamentet ej funnits. För bröst­ arvingarnas del innebär denna regel att dessa far vänta med att få ut sina laglotter tills den efterlevande maken i sin tur är död. Sett ur den efterlevande makens synpunkt innebär regeln att den egendom, som motsvarar bröstarvingars laglottsanspråk övertas av den efter­ levande med fri förfoganderätt i stället för med full äganderätt. Ge­ nom följande exempel kan den aktuella regelns innebörd närmare åskådliggöras.s. 2063

22.Exempel 3: A dör efterlämnande maken B, ett särkullbarn C, etts. 2064

23.gemensamt barn D samt en kvarlåtenskap uppgående till etts. 2064

24.värde av 200 000 kr sedan bodelning skett. A har testamenterats. 2064

25.all sin kvarlåtenskap till maken B med full äganderätt. Såväls. 2064

26.C som D gör gällande laglottsanspråk. - Resultatet blir då atts. 2064

27.B får 100 000 kr med full äganderätt och 50 000 kr (det gemen­s. 2064

28.samma barnets laglott) med fri förfoganderätt. Särkullbarnets. 2064

29.får genast ut sin laglott å 50 000 kr. - När så B en gång avliders. 2064

30.har det gemensamma barnet D rätt till hela efterarvet. Den försts. 2064

31.avlidna makens särkullbarn C har ju redan fått ut sin laglott ochs. 2064

32.har inte rätt till mer. 2.3.2 Basbeloppsregeln (3 kap. 1 § 2 st. ÄB) Innan här frågan om egendomens fördelning efter den efterlevande makens död tas upp till behandling skall här lämpligen lämnas en redogörelse för den s.k. basbeloppsregeln (numera rätteligen ”pris­ basbeloppet”), som innebär att den efterlevande maken alltid har rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlå­ tenskapen räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda egendom motsvarar fyra gång­ er det prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkrings. 2064

33.62 som gäller vid tiden för dödsfallet.68 — För rättsutvecklingen på detta område har kortfattat redogjorts ovan under 2.2.1.s. 2064

34.Eftersom - när det finns endast gemensamma bröstarvingar — den efterlevande maken övertar den döde makens hela kvarlåtenskap med fri förfoganderätt finns det egentligen inte längre något socialt behov av en basbeloppsregel i dylika fall. Annorlunda kan det givet­ vis förhålla sig då den döde maken genom testamente upphävt eller modifierat den efterlevande makens arvsrätt eller då den avlidna maken efterlämnar särkullbarn, och som ju har rätt att få ut sitt arv redan vid förälderns död. Det är främst det ekonomiska skyddet för den efterlevande maken i dessa båda fall som utgör motivet till basbeloppsregelns bibehållande i lagstiftningen. Eftersom den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln går före såväl testamentstagares anspråk grundade på av den avlidna maken gjorda testamentariska förordnanden som särkullbarns rätt att genast utfå sitt arv utgör basbeloppsregeln en arvsrättslig garanti­ regel. Då prisbasbeloppet för år 2006 fastställts till 39 700 kr utgör garantinivån detta år 158 800 kr.70s. 2065

35.63 Som klart utsägs i 3 kap. 1 § 2 st. ÄB skall man vid tillämpningen av basbeloppsregeln beakta vad den efterlevande maken på grund av sitt giftorättsanspråk far vid bodelningen liksom denne makes enskilda egendom, om sådan finns. Om den avlidna maken upprät­ tat testamente till förmån för den efterlevande maken uppkommer frågan om huruvida vad den efterlevande far genom detta också skall avräknas eller om testamente och arv enligt basbeloppsregeln kan kumuleras. I propositionen synes departementschefen ha utgått ifrån att den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln inte skulle påverkas av ett den avlidna makens testamente till förmån för den efterlevande maken.71 Uttalandet i fråga gällde dock bas­ beloppsregeln som varande en giftorättsregel. Av den lydelse basbe­ loppsregeln slutligen kom att fa - placerad i ÄB som en arvsrättslig garantiregel - skall anses framgå att förvärv p.g.a. testamente skall inräknas.72 Det talas där nämligen om att den efterlevande maken ”ur kvarlåtenskapen” så långt denna räcker skall ”fa egendom till så stort värde att den tillsammans ...”. (Det talas alltså inte i stället om att den efterlevande maken skall utfå denna egendom såsom arv.) Lagutskottet hade också den uppfattningen att testamente av den avlidna maken till förmån för den efterlevande maken skall inräk­ nas vid beräkningen av dennes rätt enligt basbeloppsregeln.73 Den reservationen måste dock göras att testator kan ha i testamentet ut­ tryckligen föreskrivit att testamentsförordnandet ej skall inkräkta på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.74 Har en sådan avsikt hos testator inte kommit till klart uttryck i testamen­ tet kan den för övrigt i vissa fall tänkas bli fastslagen genom en tolk­ ning av testamentet.75 När det gäller försäkringsbelopp som den efterlevande maken får på grund av förmånstagarförordnande fram­ går det klart av förarbetena att sådana inte skall inkräkta på dennes. 2065

36.64 makes rätt enligt basbeloppsregeln, vilket alltså innebär att den efter­ levande maken om sådan försäkringsersättning är aktuell har rätt till denna utöver vad basbeloppsregeln ger denne make.76s. 2066

37.Innan här ges några exempel på basbeloppsregelns tillämpning bör nämnas att den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som den efterlevande make förvärvar med stöd av basbeloppsregeln ärvs med fri förfoganderätt om det finns arvingar till den först avlidna maken i första eller andra arvsklassen (jfr 3 kap. 2 § 1 st. sista p. ÄB) och med rätt till efterarv för dessa när den efterlevande maken en gång dör.s. 2067

38.Exempel 4: A dog år 2001 efterlämnande änkan B samt A:s barns. 2067

39.i ett tidigare äktenskap, C. A:s giftorättsgods hade ett netto­s. 2067

40.värde av 70 000 kr och B:s ett nettovärde av 30 000 kr. B hades. 2067

41.också enskild egendom till ett värde av 48 000 kr.s. 2067

42.Utan basbeloppsregeln skulle i detta fall resultatet blivit atts. 2067

43.B fått (70 000 kr + 30 000 kr/2) 50 000 kr genom bodelningens. 2067

44.jämte sin enskilda egendom värd 48 000 kr, dvs. totalt 98 000 kr.s. 2067

45.A:s kvarlåtenskap uppgående till ett värde av 50 000 kr (hälftens. 2067

46.av giftorättsgodset) skulle - om basbeloppsregeln ej funnits -s. 2067

47.särkullbarnet C kunnat kräva att utfå som sin arvslott genasts. 2067

48.vid A:s död. Genom basbeloppsregeln hade dock B rätt att fås. 2067

49.egendom motsvarande fyra gånger basbeloppet vilket vid döds­s. 2067

50.fallet år 2001 utgjorde å 36 900 kr. För att något förenkla uträk­s. 2067

51.ningarna antar vi dock här att basbeloppet var 37 000 kr, vilkets. 2067

52.då innebär att den efterlevande maken hade rätt till egendoms. 2067

53.till ett värde av 148 000 kr. Dock skulle avräknas dels egendoms. 2067

54.65s. 2067

55.motsvarande hennes giftorättsanspråk (50 000 kr), dels ocks. 2068

56.hennes enskilda egendom (48 000 kr), dvs. totalt 98 000 kr. Hons. 2068

57.ägde därför av mannens kvarlåtenskap med stöd av basbe­s. 2068

58.loppsregeln utfå egendom till ett värde av 50 000 kr, vilkens. 2068

59.egendom hon ärvde med fri förfoganderätt och särkullbarnet Cs. 2068

60.kunde alltså vid A:s död ej få ut något av sin arvslott men hades. 2068

61.rätt till sekundosuccession vid B:s död. Vid A:s död fick Bs. 2068

62.egendom till ett värde av 148 000 kr, varav egendom till ett värdes. 2068

63.av 50 000 kr ärvdes av B med fri förfoganderätt, dvs. 50/148.s. 2068

64.Vid B:s död år 2006 har därför C rätt till 50/148 av B:s kvarlåten­s. 2068

65.skap (3 kap. 2 § 2 och 3 st. ÄB).s. 2068

66.Låt oss nu ändra detta exempel endast på det sättet att vis. 2068

67.antar att det förutom särkullbarnet C fanns en gemensam bröst­s. 2068

68.arvinge D. Jämlikt basbeloppsregeln var B berättigad att av A:ss. 2068

69.kvarlåtenskap med fri förfoganderätt ärva (148 000 kr - 98 000 kr)s. 2068

70.50 000 kr. Eftersom kvarlåtenskapen efter A hade ett behållets. 2068

71.värde av 50 000 kr uppgick vardera barnets (C och D) arvslotters. 2068

72.till 25 000 kr.s. 2068

73.Därav följer att det gemensamma barnet D:s arvslott ejs. 2068

74.räckte till för att täcka B:s krav enligt basbeloppsregeln utans. 2068

75.25 000 kr måste också tas av C:s arvslott, som alltså vid A:ss. 2068

76.död inte kunde utfå något av sin arvslott. Detta innebär att vids. 2068

77.B:s död år 2006 har, som efterarv efter A, såväl särkullbarnet Cs. 2068

78.rätt till som det gemensamma barnet D rätt till 25/148 av kvar­s. 2068

79.låtenskapen efter B. Resten av B:s kvarlåtenskap ärvs givetviss. 2068

80.av det gemensamma barnet D som arv efter B, såvida inte Bs. 2068

81.inskränkt D:s arvsrätt genom testamente.s. 2068

82.Om den avlidna maken bortsett från den efterlevande maken intes. 2068

83.efterlämnar några arvingar gäller att även det som den sistnämndas. 2068

84.maken förvärvar p.g.a. basbeloppsregeln förvärvas med full ägande­s. 2068

85.rätt. Frågan är dock om detta gäller även sådan egendom som dens. 2068

86.först avlidna maken förordnat om i testamente till förmån för någons. 2068

87.annan än den efterlevande maken och vilket testamente blivit före­s. 2068

88.mål för jämkning då det kränkt den efterlevande makens rätt enligts. 2068

89.basbeloppsregeln. I 3 kap. 1 § 2 st. sista p. ÄB heter det, att etts. 2068

90.testamente av den avlidna maken när utan verkan” i den mån dets. 2068

91.inkräktar på den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.s. 2068

92.66 Det har i doktrinen, nämligen av Anders Eriksson, hävdats att detta innebär, att testamentstagares rätt i den här aktuella situationen definitivt utsläcks och att sådan alltså inte har någon rätt att vid den efterlevande makens död fa njuta sin rätt p.g.a. testamentet.77 För denna uppfattning skulle också möjligen kunna anses tala det för­ hållandet att det i 3 kap. 2 § AB om efterarvsrätt för den först avlidna makens arvingar i första och andra arvsklassen inte sägs något om en motsvarande rätt för testamentstagare när testaments­ förordnandet jämkats för tillgodoseende av den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln.78 Emellertid har - och det med goda skäl - den uppfattningen också gjorts gällande i doktrinen, nämli­ gen av Agell, att det nu aktuella ”problemet i grunden bör ses som en fråga om testamentstolkning och respekt för testators eventuella vilja”.79 Anta att den först avlidna maken upprättat testamente just för att förhindra att hans efterarvingar får den borttestamenterade egendomen vid den efterlevande makens död eller att - om den först avlidna maken saknar efterarvingar - testamentet upprättats just för att förhindra att egendomen i fråga vid den efterlevande makens död går till dennes arvingar. Den här förstnämnda i doktri­ nen uttalade uppfattningen i den nu aktuella frågan - dvs. att testa­ mentstagares rätt utslocknar i den mån förordnandet blir föremål för jämkning för tillgodoseende av den efterlevande makens rätt enligt basbeloppsregeln - kan tydligen komma att leda till att egen­ domen vid den efterlevande makens död kommer att fördelas på ett sätt som helt strider mot testamentets syfte. Därför bör det inte endast vara möjligt för den först avlidna maken att direkt i tes­ tamentet föreskriva sekundosuccessionsrätt för testamentstagare i sådana fall då basbeloppsregeln hindrar ett verkställande av testa­ mentet vid testators död utan det bör också vara möjligt att genom testamentstolkning söka lösa frågan på det sätt som kan antas bäst överensstämma med testators, dvs. den först avlidna makens, yttersta vilja. Om därvid den individuella testatorsviljan inte kan utrönass. 2068

93.67s. 2069

94.och man därför mäste uppställa en presumtionsregel bör man enligts. 2070

95.Agell kunna utgå från en genomsnittlig testatorsvilj a innebärandes. 2070

96.rätt till sekundosuccession för testamentstagare i detta fall.80s. 2070

97.Ytterligare en fråga skall här - även om den närmast hör till testa-s. 2070

98.mentsrättens område - tas upp innan vi går in på frågan om sekun-s. 2070

99.dosuccesionen, nämligen den om all egendom vid den efterlevandes. 2070

100.makens död skall tillfalla dennes arvingar eller om sekundosucces­s. 2070

101.sionsrätt föreligger för den först avlidna makens arvingar i sådanas. 2070

102.fall då barnlösa makar upprättat inbördes testamente med innebörds. 2070

103.att kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken skall med ”fulls. 2070

104.äganderätt” tillfalla den efterlevande maken och denne i sin tur ejs. 2070

105.förfogat över egendomen genom testamente. Härom föreligger etts. 2070

106.viktigt rättsfall i NJA 1950 s. 483.s. 2070

107.I detta fall hade två makar genom inbördes testamente förordnats. 2070

108.att den som överlevde den andre skulle med full äganderätt övertas. 2070

109.den dödes kvarlåtenskap, om makarna blev barnlösa. Föreskrift is. 2070

110.testamentet om vad som skulle hända med egendomen efter dens. 2070

111.efterlevande makens död saknades. Av de barnlösa makarna dogs. 2070

112.hustrun först och kort tid därefter även mannen, varvid båda avs. 2070

113.dem efterlämnade arvingar i andra arvsklassen. HD konstaterade,s. 2070

114.att enligt fast praxis gällde att om efterlevande make genom testa­s. 2070

115.mente tillagts den avlidne makens kvarlåtenskap med Juli ägande­s. 2070

116.rätt utan föreskrift om sekundosuccession så hade den först avlidnas. 2070

117.makens arvingar ingen efterarvsrätt vid den efterlevande makenss. 2070

118.68 död.82 Detta uteslöt dock enligt HD inte ”att särskilda omständig­ heter kunna ådagalägga att i ett visst fall med ett förordnande som enligt ordalagen har angivna innehåll likväl ej avsetts att göra av­ vikelse från lagens regel om sekundosuccession”.83 Några sådana omständigheter ansågs dock inte föreligga i det aktuella fallet, var­ för alltså någon efterarvsrätt inte förelåg för hustruns arvingar. Detta rättsläge har senare bekräftats, nämligen genom rättsfallet NJA 1993 s. 145. I detta fall ansågs ett inbördes testamente enligt vilket den efterlevande maken skulle med full äganderätt erhålla den först avlidna makens kvarlåtenskap föra med sig att sistnämnda makes arvingar inte hade någon rätt till den efterlevande makens kvarlåtenskap enligt regeln i 3 kap. 8 § AB. Då detta rättsfall även åberopas på annat ställe i boken (se nedan i avsnitt 2.3.3 under g.) skall här lämnas ett ganska utförligt referat av detta.s. 2070

119.69 2.3.3 Sekundosuccessionen a. Sekundosuccessorer eller efterarvingar är endast den först avlid­ na makens bröstarvingar eller - om bröstarvingar saknas - nämnda makes arvingar i andra arvsklassen. Rätten till sekundosuccession eller efterarv har nämligen ansetts böra kräva en samhörighet mel­ lan den först avlidna makens släktingar och de avlidna makarna.84s. 2071

120.Om den först avlidna maken efterlämnar ett särkullbarn, har detta barn, som tidigare nämnts, rätt att redan vid sin förälders död få ut sin arvslott. Även ett sådant barn kan dock i vissa fall i stället också bli efterarvinge, nämligen t.ex. i det fallet då särkullbarnet enligt regeln i 3 kap. 9 § ÄB gjort ett arvsavstående till förmån för efterlevande maken.85 Av 3 kap. 2 § 1 st. ÄB framgår att den avlidna makens bröst­ arvingar eller arvingar i andra arvsklassen som har rätt att ta del i den efterlevande makens bo är de som vid tidpunkten för denna makes död har den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Av 1 kap. 1 § 2 p. ÄB framgår vidare att rätten till efterarv för en arvinge till den först avlidna maken i första eller andra arvsklassen förutsätter att arvingen lever vid den efterlevande makens död. (I denna regel heter det nämligen att om fråga är ”om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hänsyn tagas till tiden för makens död.”)s. 2073

121.Exempel 5: Anta att mannen avlidit i början av år 2000 och atts. 2073

122.hustrun avlider år 2007. Som efterarvingar eller sekundosuc­s. 2073

123.cessorer skall då inträda endast sådana mannens anförvanter,s. 2073

124.vilka är närmast till arv efter honom år 2007. Om mannen närs. 2073

125.han avled i början av år 2000 efterlämnade tre bröder men ens. 2073

126.av dessa antas ha avlidit år 2002 efterlämnande endast sins. 2073

127.hustru, får denna änka ej delta i sekundosuccessionen, ty hons. 2073

128.har ingen arvsrätt efter sin år 2000 bortgångna svåger. Hades. 2073

129.71s. 2073

130.det funnits en bröstarvinge till den broder, som vi antog ha av­s. 2074

131.lidit år 2002, skulle denne bröstarvinge däremot ha räknatss. 2074

132.som efterarvinge (sekundosuccessor) p.g.a. istadarätt enligts. 2074

133.2 kap. 2 § 2 st. ÄB. b. Den efterlevande maken förvaltar som en enda förmögenhets­ massa sin ev. enskilda egendom samt vad vederbörande förvärvat genom giftorätt och genom arv efter den först avlidna maken och kan också förfoga över hela denna förmögenhetsmassa under sin livstid, t.ex. genom försäljning eller gåva (se dock nedan om rätten till vederlag i vissa fall för efterarvingarna). Över efterarvingarnas eller sekundosuccessorernas andel eller kvotdel i denna förmögen­ hetsmassa kan den efterlevande maken dock, som tidigare framhål­ lits, inte disponera genom testamente (3 kap. 2 § 1 st. AB). (Jfr ovan under 2.3.1 samt punkt e. nedan.) Medan sålunda den efterlevande maken har full äganderätt till sin egen andel i nämnda förmögen­ hetsmassa, vilket bl.a. innebär möjlighet att testamentariskt förfoga över denna andel, har den efterlevande maken i fråga om efter­ arvingarnas kvotdel endast s.k. fri förfoganderätt, vilket alltså inne­ bär frihet att disponera över egendomen t.ex. genom konsumtion, försäljning eller gåva (se dock nedan under d: 1 om vederlag för gåvor m.m.) men inte genom testamente. c. Sekundosuccessorernas andel utgör normalt hälften av den efter­ levandes bo (3 kap. 2 § AB). Denna bestämning av andelen beror på den regelmässiga giftorättsgemenskapen. Andelen blir därför enligt 3 kap. 2 § 3 st. en annan, om andelsförhållandet vid den först av­ lidna makens död var ett annat. Det åberopade lagrummet lyder som följer: Som framgår av det citerade lagrummet synes andelsberäkningen förutsätta att bodelning ägt rum efter den först avlidna makens död. En omdiskuterad fråga är dock om det överhuvudtaget är möjligt att alltid förrätta bodelning vid denna tidpunkt. Av 9 kap. 5 § 3 p.s. 2074

134.72 ÄktB framgår att om den ena maken är död så förrättas bodelning ”av den andra maken samt den dödes arvingar och universella testa­ mentstagare”. Med den ”dödes arvingar” i detta lagrum avses såda­ na arvingar som är berättigade till arv direkt vid dennes död, vilket är fallet när det gäller den döde makens särkullbarn Barn som den döde maken har gemensamt med den efterlevande maken (liksom den dödes arvingar i andra arvsklassen) och som får sin arvsrätt upp­ skjuten till tidpunkten för den efterlevande makens död (dvs. den först avlidne makens ”efterarvingar”) är däremot inte delägare i den först avlidna makens utan i den efterlevande makens dödsbo (se 18 kap. 1 § 3 st. ÄB). Frågan gäller då närmare bestämt i vad mån bodelning alls är möjlig i sådana - i praktiken inte ovanliga fall — där efterlevande maken som ensam dödsbodelägare övertar all egen­ dom i boet p.g.a. giftorätt och arv med rätt att förvalta denna egen­ dom som en enda förmögenhetsmassa. En bodelning i sådant fall skulle ju egentligen innebära att den efterlevande maken slöt bodelningsavtal med sig själv. En fullständig bodelning i skulle dessutom i detta fall innebära en uppdelning av den egendom som den efter­ levande maken äger disponera över som en enda förmögenhets­ massa.86 Denna fråga bör vi uppehålla oss stund vid innan vi här går in närmare på frågan om andelsberäkningen vid efterarv.s. 2074

135.73 Framställningen ovan torde ha visat, att rättsläget är något oklart när det gäller den här aktuella frågan. I lagens förarbeten kommer motstridande uppfattningar till uttryck och i doktrinen råder delade meningar. Sammanfattningsvis kan knappast sägas mer än att efter­ levande make och efterarvingar kan träffa en frivillig överenskom­ melse om andelsbestämningen och att en sådan överenskommelse bör bli bindande även för eventuella vid den efterlevande makens död nytillkomna efterarvingar. Det förefaller vara ett högst rimligt krav att denna praktiskt sett mycket viktiga fråga löses av lagstiftaren.s. 2075

136.Det måste dock avslutningsvis rörande den nu diskuterade frå­ gan tilläggas att genom prop. 1987/88:61 med förslag till ändringar i den nu upphävda lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) infördes på lagrådets begäran en regel i 15 § AGL om att i ett arvsskatteärende likställdes med texten, dvs, lägg till en nolla i varje belopp!!) bodelning ett avtal mellan efterlevande make och den först avlidna makens efterarvingar om vad som skulle anses till­ falla den efterlevande maken med äganderätt resp, med endast fri förfoganderätt, ett avtal som lagrådet valt att kalla "reellt b o delande avtar .104s. 2079

137.77s. 2079

138.Efter denna utvikning återgår vi till frågan om sekundosuccessorernas andel i den efterlevande makens bo, vilken andel alltså nor­ malt utgör hälften därav. Utgjorde emellertid det som den efterle­ vande maken erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken en annan andel än hälften av summan av arvet och den efterlevande makens egendom efter bodelningen skall den först avlidna makens efterarvingar enligt regeln i 3 kap. 2 § 3 st. AB som efterarv ta samma andel i boet efter den sist avlidna maken. Av­ vikelsen från huvudregeln om hälftendelning kan bero på att det fanns enskild egendom, men den kan också t.ex. bero på vederlagsanspråk makarna emellan. Om vid den först avlidna makens död boet bestod av denne makes enskilda egendom 2 000 000 kr, samme makes gifto rättsgods 500 000 kr och den efterlevandes giftorättsgods 1 500 000 kr, så utgjorde den avlidna makens andel av boets. 2080

139.500 000 + 1 500 000s. 2080

140.2 000 000 +--------------------------= 3 000 000s. 2080

141.2 under det att den efterlevandes ”egen” andel utgjorde 1 000 000 kr. Detta innebär, att den avlidnes andel var 3/4 och den efterlevandes 1/4.s. 2080

142.Vidare är att märka, att vid andelsberäkningen skall avdrag göras för testamente av den först avlidna maken till annan än den efter­ levande maken (3 kap. 2 § 3 st. AB). Om i förra exemplet den avlid­ na maken hade testamenterat bort 1 000 000 kr, skulle hans andel utgöra 2 000 000 kr och den efterlevandes fortfarande 1 000 000 kr, dvs. andelarna skulle ha varit 2/3 resp. 1/3. Regeln vilar på tanken, att avgörande skall vara storleken av insatserna i den totala massa,s. 2080

143.78 som tillfaller den efterlevande maken; denna make får ju i sista exemplet ”endast” 3 000 000 kr, varav 2 000 000 kr härrör från den avlidne.s. 2080

144.Om den efterlevande maken vid den först avlidna makens död använder sig av möjligheten enligt regeln i 12 kap. 2 § ÄktB (se härom närmare ovan) att begära att vardera sidan skall som sin andel behålla sitt giftorättsgods skall det andelstal som denna begäran resulterar i tillämpas när fråga blir om efterarv vid den efterlevande makens död.s. 2081

145.I detta sammanhang kan lämpligen också konstateras följande vad gäller s.k. dold samäganderätt. Anta t.ex. att den först avlidna maken har som giftorättsgods en fastighet med ett nettovärde av 2 000 000 kr samt att det fastställs att den efterlevande maken har dold samäganderätt till hälften av fastighetens värde. Om den efter­ levande maken i sådant fall begär tillämpning av regeln i 12 kap. 2 § ÄktB kan detta givetvis komma att avsevärt påverka andelstalen vid kommande efterarv. Men även om giftorättsgemenskap inte rådde i makarnas äktenskap utan vardera maken alltså endast hade enskild egendom kommer givetvis en konstaterad dold samägande­ rätt att påverka andelstalen när fråga blir om efterarv vid den efter­ levande makens död.s. 2081

146.Vid andelsberäkningen skall också hänsyn tas till ev. skulder. Anta att den först avlidna makens skulder översteg värdet av samma makes giftorättsgods och att en del av den efterlevande makens giftorätts­ gods därför gick åt för att täcka bristen på den först avlidna makens sida. Som åskådliggörs av följande exempel skall då vid bestäm­ mande av efterarvet vid den efterlevande makens död hänsyn tas till det förhållandet att vid den först avlidna makens död de behållna lotterna på de båda sidorna var olika stora.s. 2081

147.Exempel 6: Vid make A:s död hade denne giftorättsgods till etts. 2081

148.värde av 3 000 000 kr och skulder uppgående till 4 000 000 krs. 2081

149.men den skuldfria efterlevande maken B giftorättsgods till etts. 2081

150.värde av 6 000 000 kr. Allt A:s giftorättsgods gick därför åt tills. 2081

151.täckning av dennes skulder och endast B:s giftorättsgods ås. 2081

152.6 000 000 kr kunde bli föremål för likadelning. Av de 3 000 000 krs. 2081

153.(6 000 000/2) som därvid A:s sida var berättigad till åtgicks. 2081

154.1 000 000 kr för att täcka resterande del av skulderna och A:s be­s. 2081

155.79s. 2081

156.hållna kvarlåtenskap uppgick därför till 2 000 000 kr medan B:ss. 2082

157.behållna egendom efter bodelningen uppgick till 3 000 000 kr.s. 2082

158.Av den behållna egendomen i boet vid A:s död (5 000 000 kr)s. 2082

159.uppgick alltså A:s andel till 2/5 (2 000 000/5 000 000) och B:s tills. 2082

160.3/5 (3 000 000/5 000 000). Samma andelstal skall då tillämpass. 2082

161.när fråga blir om efterarv vid B:s död. Om vi antar att behåll­s. 2082

162.ningen i boet vid B:s död utgör 6 000 000 kr skall alltså A:ss. 2082

163.efterarvingar ha 2/5 eller 2 400 000 kr och B:s arvingar 3/5 ellers. 2082

164.3 600 000 kr. Om på den först avlidna makens sida inte fanns någon behållen egendom vid den makens död kan det givetvis inte bli tal om något efterarv för dennes arvingar vid den efterlevande makens död.105s. 2082

165.Om jämkning av äktenskapsförord enligt regeln i 12 kap. 3 § ÄktB, av förmånstagarförordnande enligt regeln i 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) eller av gåva enligt regeln i 7 kap. 3 § ÄB skett kan detta också påverka de här aktuella andels­ talen.106 Detsamma gäller om vid det första dödsfallet egendom som gjorts till enskild genom äktenskapsförord enligt överenskommelse mellan de båda sidorna indragits i bodelning med tillämpning av regeln i 10 kap. 4 § ÄktB.s. 2082

166.Enligt regeln i 10 kap. 2 § ÄktB far vardera maken ”från bodel­ ningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga presenter”. Enligt 2 p. i den aktuella regeln gäller vid ena makens död denna rätt endast för den efterlevande maken. I doktrinen föreligger delade meningar i frågan om huruvida tillämpning av denna regel skall påverka andelsberäkningen vid efterarv eller ej. Sålunda utgår Walin från att så skall ske men han medger att denna ”påverkan ofta kan vara försumbar”.107 Om bodelning sker ”efters. 2082

167.80 den först avlidna makens död, är emellertid uppenbart”, fortsätter Walin, ”att efterlevande maken äger åberopa 10:2 ÄktB och där­ med i icke alltför stora bon påverka andelarna avsevärt. Enligt min (dvs.Walins, förf:s anm.) mening kan man inte bortse härifrån när bodelning i någon form har skett eller när andelstalen har fastställts utan bodelning med eventuellt beaktande jämväl av 10:2 ÄktB”.s. 2082

168.Utgångspunkten för Walins resonemang i denna fråga måste antas vara det faktum att det i 3 kap. 2 § 3 st. ÄB talas om ”den efter­ levandes egendom efter bodelningen”. Agell, som anser att Walins ståndpunkttagande i den nu aktuella frågan inte kan vara riktigt, framhåller att lagrådet på vars förslag orden ”efter bodelningen” av särskilda skäl sköts in i lagtexten, deklarerade att regeln i 10 kap. 2 § ÄktB inte kunde påverka andelsberäkningen.108 Agell åberopar dock också ett ändamålsskäl till varför ett hänsynstagande till nyss nämnda regel inte bör tas vid andelsbestämningen, nämligen att rätten att från bodelningen ta undan personlig egendom har sådan karaktär att den ”knappast bör kunna åberopas av en makes arv­ ingar vid en bodelning i anledning av hans död”.s. 2083

169.Ang. arvsförskott i samband med sekundosuccession se nedan under 2.5.3.s. 2083

170.Om en bröstarvinge - och då i praktiken vanligen en bröstarv­ inge enbart efter den först avlidna maken (särkullbarn) - fått helt eller delvis ut sitt arv redan vid den makens död påverkar detta givetvis också fördelningen av efterarvet. Enligt 3 kap. 2 § 2 st. ÄB skall sålunda i detta fall ”bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån”. Har emellertid en eller flera av makarnas gemensamma barn avlidit mellan de båda makar­ nas (föräldrarnas) dödsfall utan att efterlämna egna avkomlingar kan det inträffa att en bröstarvinge som fått ut hela sin arvslott vid den först avlidna makens död ändå får rätt till del i den efterlevande makens bo. I prop. 1986/87:1 lämnas följande exempel härpå.109s. 2083

171.Exempel 7: Make A dör efterlämnande änkan B, särkullbarnen Cs. 2083

172.och D samt de gemensamma barnen E och F. Kvarlåtenskapens. 2083

173.har (efter bodelning) ett värde av 2 000 000 kr, varav C och Ds. 2083

174.81s. 2083

175.har rätt att genast få ut 500 000 kr var. Resterande 1 000 000 krs. 2084

176.ärvs av B med fri förfoganderätt under B:s livstid. Om vi försts. 2084

177.antar att båda de gemensamma barnen E och F lever vid B:ss. 2084

178.död och efterarvingarnas andel i B:s bo vid hennes död utgörs. 2084

179.t.ex. 1 500 000 kr skall arvet fördelas så att E och F får varderas. 2084

180.750 000 kr. Om vi i stället antar att det gemensamma barnet Es. 2084

181.avlidit före B skall givetvis F som i det förra exemplet först has. 2084

182.750 000 kr medan den döda E:s lott å 750 000 kr ärvs (enligts. 2084

183.regeln i 1 kap. 2 § ÄB) av helsyskonet F och halvsyskonen C ochs. 2084

184.D med 250 000 kr vardera. F får alltså sammanlagt (750 000 krs. 2084

185.+ 250 000 kr) 1 000 000 kr och särkullbarnen, dvs. C och D,s. 2084

186.250 000 kr var.s. 2084

187.Om det i stället hade varit något av särkullbarnen C och Ds. 2084

188.som avlidit före B hade detta ej påverkat fördelningen vid B:ss. 2084

189.död utan i sådant fall hade de båda gemensamma barnen Es. 2084

190.och F fått dela på hela efterarvet.s. 2084

191.Om i stället båda de gemensamma barnen E och F avlidits. 2084

192.före B hade de båda särkullbarnen C och D fått dela på helas. 2084

193.efterarvet. (Hade även båda dessa avlidit utan att efterlämnas. 2084

194.egna avkomlingar hade i stället arvlåtarens släktingar i andras. 2084

195.arvsklassen fått ta hand om hela efterarvet.) d. Såsom visats ovan utgår lagen i 3 kap. 2 § 1 st. ÄB i första hand från en kvotdelsberäkning-, sekundosuccessorerna tar viss kvotdel av den efterlevandes bo, sådant detta faktiskt föreligger vid den efter­ levandes död. Boet delas alltså enligt huvudregeln s.a.s. i befintligt skick, oavsett om boets värde efter den först avlidna makens död ökat eller minskat. Förändringar drabbar sålunda båda sidorna lika. Förändringarna kan bestå i värdeförskjutningar, men de kan också bestå t.ex. i den efterlevande makens kapitalkonsumtion, utbyte av vissa föremål mot andra osv. Den efterlevande förvaltar och dispo­ nerar i princip fritt de särskilda tillgångarna såsom ägare och är ej underkastad kontroll. Detta innebär då också, att om boets värde ökat vid den efterlevande makens död för att denne varit en skick­ lig förvaltare kommer detta båda sidor tillgodo, liksom båda sidor­ na drabbas av den minskning av boets värde, som kan bero på en vårdslös eller oskicklig förmögenhetsförvaltning från den efter­ levande makens sida. I vissa undantagsfall skall dock ökning kommas. 2084

196.82 endast ena sidan tillgodo liksom minskning skall blott drabba en sida; härtill kommer att reglerna om förskott på arv ibland kan tillämpas. d: 1. Har boet minskat i värde skall detta drabba endast den efter­ levandes sida, om det kan sägas att ”efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsentlig minskning av sin egendom” (3 kap. 3 § AB). Korrigeringen sker genom vederlag till sekundosuccessorerna vid delningen efter den efterlevande makens död.s. 2084

197.Det bör noteras, att regeln inte är tillämplig endast om egen­ domen är mindre värd vid den efterlevande makens död än vad den var vid den först avlidna makens död. Har boets värde minskat på sätt som sägs i regeln men boet samtidigt förkovrats så att egen­ domens värde inte understiger värdet vid den först avlidna makens död kan alltså regeln ändock vara tillämplig och efterarvingarna vederlagsberättigade.s. 2085

198.Rätten till vederlag förutsätter dock att minskningen av egendo­ men dels är väsentlig, dels ock att den orsakats av den efterlevande maken genom ”gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar”. Även om regeln i första hand tar sikte på mot efterarvingarna illojala gåvor till den efterlevande makens egna nära släktingar eller nye make kan också gåvor till andra, t.ex. för något ideellt ändamål, vara vederlagsgrundande, om gåvan kan sägas ha lämnats utan tillbörlig hänsyn till efterarvingarna.110s. 2085

199.Exempel 8: Anta att den äkta mannen A dog år 2001 efterläm­s. 2085

200.nande änkan B, brodern C och B:s syster D. A:s giftorättsgodss. 2085

201.hade ett nettovärde av 100 000 kr och B:s ett nettovärde avs. 2085

202.150 000 kr. B hade dessutom enskild egendom med ett netto­s. 2085

203.värde av 50 000 kr. A:s andel i boet utgjorde sålunda 100 000/s. 2085

204.300 000 eller 1/3 och B:s 200 000/300 000 eller 2/3. Omkring etts. 2085

205.halvår före sin död år 2006 skänker B sin syster D 300 000 krs. 2085

206.men då en fastighet, som ägts av makarna ökat i värde meds. 2085

207.83s. 2085

208.300 000 är boet vid B:s död fortfarande värt 300 000 kr. Hades. 300

209.gåvan inte skett hade dock boet varit värt 600 000 kr. Av des. 300

210.300 000 kr, som alltså tillhörde B vid hennes bortgång är A:ss. 300

211.broder C som ende efterarvinge, berättigad att utfå 100 000/s. 300

212.300 000, dvs. 1/3 eller 100 000 kr och B:s syster D 200 000/s. 300

213.300 000, dvs. 2/3 eller 200 000 kr. C har dock dessutom rätt tills. 300

214.vederlag motsvarande 1/3 av gåvan till D på 300 000 kr, dvs.s. 300

215.100 000 kr och får därmed totalt 200 000 kr medan D endast fårs. 300

216.100 000 kr. Genom vederlaget utfår sålunda C lika mycket soms. 300

217.han skulle ha fått om gåvan ej ägt rum. Endast om vederlag inte kan utgå, kan återbäringsanspråk riktas mot gåvotagaren (3 kap. 3 § 2 st.) men för återbäring krävs ond tro hos denne. Främst av det skälet att gåvotagaren inte skall behöva leva i ovisshet på obestämd tid när det gäller frågan om gåvan kommer att respekteras eller ej stadgas en preskriptionstid för talans väck­ ande; talan om återgång måste alltså väckas senast inom fem år från det gåvan mottogs. Eftersom talan om återgång inte kan väckas innan man vet att vederlag inte kan utgå, och eftersom man inte vet detta förrän den efterlevande maken avlidit, medför preskriptions­ tiden i realiteten att det kan bli fråga om återgång endast av gåvor som givits sent under den makens livstid.111s. 300

218.Det bör noteras, att vid sidan om den här aktuella regeln om vederlag och återgång av gåva kan det bli aktuellt att tillämpa de allmänna reglerna om arvsförskott. I rättsfallet NJA 1949 s. 625 gällde frågan om huruvida återbäring skulle ske av en den efter­ levande makens gåva till sina släktingar. HD fann i detta fall att vid tidpunkten för gåvan, som var att anse som förskott å arv, hade den efterlevande maken haft grundad anledning att tro att gåvan som arvsförskott skulle kunna komma att helt avräknas på de egna arv­ ingarnas lotter i boet. Då gåvan därför antagligen ej ansågs kunna betraktas som otillbörlig, fann HD återbäringsskyldighet inte före­s. 300

219.84 ligga men värdet av gåvan skulle behandlas som arvsförskott vid delningen av boet mellan den först avlidna makens efterarvingar och den efterlevande makens egna arvingar.112 Se vidare om arvs­ förskott nedan i avsnitt 2.5. (Märk i samband med 3 kap. 3 § även 3 kap. 4 § 2 st. ÄB.) d:2. Har boet ökat i värde, skall denna ökning tillfalla den efter­ levandes egna arvingar, om det visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, gåva eller testamente, eller om det må antas, att boets förkovran härrör från den efterlevandes för­ värvsarbete (3 kap. 4 § 1 st. ÄB). Observera också andra stycket i 3 kap. 4 §, som medger viss kombination av reglerna om minskning och ökning. Samtidigt måste dock understrykas att regeln förutsät­ ter att boet ökat i värde i förhållande till värdet vid den först avlidna makens död.s. 300

220.Exempel 9: Anta att boet vid den först avlidna makens död vars. 301

221.värt 500 000 kr, att den efterlevande maken sedan genom kapi­s. 301

222.talkonsumtion minskat dess värde till 300 000 kr, men därefters. 301

223.ärvt egendom för 150 000 kr. Vid den efterlevandes död korts. 301

224.tid därefter är boet värt 450 000 kr. Boet har i detta fall såsoms. 301

225.helhet ej ökat i värde, och den efterlevandes arvingar kan intes. 301

226.åberopa regeln i 3 kap. 4 § ÄB. Bevisbördan åvilar den efterlevande makens arvingar, dvs. dessa måste visa att den efterlevande maken erhållit arv etc. men de behö­ ver inte styrka orsakssamband mellan förvärvet och boets förkovran. När det gäller förkovran p.g.a. den efterlevande makens förvärvsar­ bete kan det föreligga bevissvårigheter men det framgår av orden ”må antagas” att beviskravet inte är avsett att vara särskilt strängt.113 Anta att boet ökat i värde genom att den efterlevande maken gjort besparingar dels p.g.a. t.ex. avkastning av eller ränta på kapital eller värdepapper som inte omfattas av regeln i 4 §, dels ock p.g.a. in­ komst från förvärvsverksamhet. I sådant fall måste vid tillämpnings. 301

227.85 av den aktuella regeln räknas med att den efterlevande makens kon­ sumtion s.a.s. skall drabba de båda inkomstslagen i förhållande till resp, inkomsts storlek.114 Det sagda kan åskådliggöras med följande exempel i Walin, Kommentar AB I, s. 91 och av Walin hämtat från lagberedningen.s. 301

228.Exempel 10: Anta att i boet vid den först avlidna makens döds. 302

229.år 2001 fanns bohag värt 100 000 kr samt värdepapper värdas. 302

230.200 000 kr löpande med 5 % årlig ränta och alltså lämnandes. 302

231.en årlig inkomst av 10 000 kr. Anta vidare att vid sidan häravs. 302

232.har den efterlevande maken en arbetsinkomst å 90 000 kr/år.s. 302

233.Därest den årliga besparingen utgjort 10 000 kr, får av dennas. 302

234.besparing en tiondel eller 1 000 kr anses ha utgjort besparings. 302

235.på ränteinkomst och följaktligen nio tiondelar eller 9 000 kr pås. 302

236.arbetsinkomst. Om vid den efterlevande makens död år 2006s. 302

237.behållningen utgörs av bohaget värt 100 000 kr, ursprungligs. 302

238.förmögenhet i övrigt värd 200 000 kr och förkovran, nämligens. 302

239.besparad inkomst, å 300 000 kr, får av denna förkovran nios. 302

240.tiondelar eller 270 000 kr anses härröra från den efterlevandes. 302

241.makens förvärvsverksamhet. Detta belopp har alltså den efter­s. 302

242.levande makens arvingar enligt den aktuella regeln ensammas. 302

243.rätt till medan boet i övrigt skall delas lika mellan de bådas. 302

244.sidorna. Detta innebär, att den först avlidna makens arvingars. 302

245.får 165 000 kr och den efterlevande makens arvingar 435 000 kr. e. Sekundosuccessorerna är delägare i den sist avlidna makens bo (18 kap. 1 § 3 st. AB) men är ej arvingar efter honom. Delningen mellan sekundosuccessorerna och den efterlevandes egna arvingar är inte ett arvskifte i teknisk mening utan en delning av speciell art, närmast jämförlig med bodelning. Reglerna om bodelning skall där­ för också i tillämpliga delar användas, se 3 kap. 5 § 2 st. Om lottläggningen ges en regel i 3 kap. 5 § 1 st.: vardera makens arvingars. 302

246.86 har rätt att på sin lott få egendom, som tillhört den maken, och här­ vid får fastighet lösas, om den i värde överstiger lotten.115 - Denna i och för sig naturliga lottläggningsregel (jfr 11 kap. 7—11 §§ ÄktB) ger anledning till att återkomma till sekundosuccessorernas skydd mot testamente av den efterlevande maken. Som redan betonats, kan denne ej genom testamente beröva sekundosuccessorerna deras rätt till efterarv. Eftersom denna begränsning i den efterlevande makens testationsrätt i rättspraxis (se det ovan i avsnitt 2.3.1 refe­ rerade rättsfallet NJA 1995 s. 303) dock ansetts gälla endast med avseende på en ideell andel av behållningen och alltså inte i fråga om bestämd egendom måste den efterlevande maken antas ha rätt att genom testamente förfoga över viss bestämd egendom som till­ hört den först avlidna maken, om detta kan ske utan att minska det ekonomiska värdet av efterarvingarnas lott.116 f. Det kan tänkas, att den ejterlevande maken gijter om sig. Detta medför, som framgått ovan under I, inte någon delning av hans egendom. Trots giftermålet får sekundosuccessorerna vänta till hans död. När han avlider, måste emellertid sekundosuccessorerna först få ut sin andel av hans egendom, innan bodelning sker i det nya äktenskapet. Ordningen blir alltså: 1) sekundosuccessionsdelning av den döda makens egendom; 2) bodelning i det nya äktenskapet; 3) ev. arvskifte om den nye maken har genom testamente uteslutits från arvsrätt eller den avlidna makan har särkullbarn. (Se 3 kap. 6 § 1 st. ÄB.) (Ang. den situationen då den efterlevande maken väl inte gift om sig men blivit sambo, se 3 kap. 7 § ÄB.)s. 302

247.Exempel 11: Anta att make A dör, att make B övertar boets. 303

248.genom giftorätt och arv och sedan gifter om sig med C. Om vids. 303

249.B:s död denne äger giftorättsgods till ett behållet värde avs. 303

250.700 000 kr och C till ett värde av 300 000 kr resulterar enligts. 303

251.3 kap. 2 § och 6 § 1 st. ÄB en bodelning vid B:s död i att A:s arv­s. 303

252.87s. 303

253.ingar (om vi antar att deras andel utgjorde hälften) får 350 000 krs. 304

254.och att (350 000 + 300 000) 650 000 kr delas mellan B:s och C:ss. 304

255.arvingar. Det kan förekomma, att bodelning måste ske i det nya äktenskapet, trots att efterlevande maken är i livet (t.ex. vid äktenskapsskillnad). Ej heller då skall egendom tillfalla sekundosuccessorerna, men egendom svarande mot dessas lott skall före bodelningen uttas och tilläggas efterlevande maken (3 kap. 6§ 2 st. AB). Efterlevande maken har alltså att tillse detta. Gör hon eller han inte detta blir avståendet att betrakta som en sådan gåva på vilken regeln i 3 kap. 3 § AB kan användas.s. 304

256.Om den efterlevande maken efter omgifte överlever även den nya maken och ärver honom, kan vid dennes död två grupper av sekundosuccessorer tänkas. Förhållandena får ordnas upp genom successiva delningar enligt de grunder som angivits i det föregående. g. Vid den efterlevande makens död kan det förhålla sig så, att det finns arvsberättigade släktingar endastp å en av de döda makarnas sidor. Före genomförandet av 1987 års lagstiftning gällde därvid, att om det fanns arvsberättigade släktingar endast på den sist avlidna ma­ kens sida, så ärvde dessa hela boet men om det i stället endast var på den först avlidna makens sida det fanns arvsberättigade släkting­ ar, så ärvde dessa endast hälften av boet och Allmänna arvsfonden den andra hälften (se nedan under 2.4 om Allmänna arvsfonden). I förarbetena till 1987 års lagstiftning konstaterades att om makarna avled med kort mellanrum kunde utfallet för släktingarnas och All­ männa arvsfondens del bli helt beroende av vilken make som avled först, vilket ansågs vara en föga rationell ordning. Genom 1987 års lagstiftning infördes därför den regeln (se 3 kap. 8 § ÄB) att om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, så ärver dessa hela kvarlåtenskapen. (Jfr det ovan under 2.3.1. refererade rättsfallet NJA 1993 s. 145.) I för­ hållande till tidigare rätt innebär alltså denna regel att om det vid den efterlevande makens död finns arvingar endast på den först avlidna makens sida, så ärver dessa hela boet. Allmänna arvsfonden ärver sålunda inte längre i detta fall. (Se om övergångsbestämmel­ serna nedan under h.)s. 304

257.88s. 304

258.Även denna regel i 3 kap. 8 § ÄB har föranlett mycken diskus­ sion i doktrinen. En fråga har gällt huruvida även den först avlidna makens arvingar i tredje arvsklassen är arvsberättigade enligt denna regel. (Dessa tillhör ju som bekant inte de efterarvsberättigades krets enligt regeln i 3 kap. 2 § ÄB.) Enligt ett uttalande av departements­ chefen i propositionen kan dock på den först avlidna makens sida endast komma i fråga efterarvingar, dvs. arvingar i första eller andra arvsklassen.117 På den sist avlidna makens sida är dock givetvis även arvingar i tredje arvsklassen arvsberättigade. Fanns inga arvsberätti­ gade på den först avlidna makens sida har ju - såvida inte den först avlidna maken använt sig av sin rätt att förfoga över sin egendom genom testamente - den efterlevande maken övertagit hela boet med äganderätt. Den allmänna meningen inom doktrinen synes också överensstämma med nyss nämnda departementschefsuttalan­ de, vilket alltså innebär att den först avlidna makens arvingar i tredje arvsklassen inte är ”arvsberättigade” enligt regeln i 3 kap. 8 § ÄB.118 Walin har dock gjort gällande att en sådan tolkning av det aktuella lagrummet strider mot lagtextens ordalydelse och att det heller inte finns någon god förklaring till denna skillnad mellan den först avlidna makens resp, den sist avlidna makens arvingar i tredje arvsklassen.119 Han synes dock acceptera att rättsläget är det som kommit till uttryck i departementschefens här nämnda proposi­ tionsuttalande.s. 305

259.En annan fråga som p.g.a. lagtextens och förarbetenas bristande vägledning diskuterats livligt i doktrinen, och som varit betydligt mera kontroversiell än föregående fråga, har varit den om det krävs att en arvsrätt i det enskilda fallet (”konkret” arvsrätt) föreligger för att en efterarvinge till den först avlidna maken skall kunna få ärva enligt den här aktuella regeln i 3 kap. 8 § ÄB. Walin — enligt vilken regeln i fråga utgör en regel om arvsföljden eftersom den utesluters. 305

260.89 Allmänna arvsfonden från arv - har hävdat att något sådant krav inte kan uppställas.120 Skulle man uppställa ett krav på konkret efterarvsrätt i det enskilda fallet skulle detta enligt Walin kunna leda till mycket stötande resultat. Han tar som exempel att det i ett fall vid den först avlidna makens död inte fanns något att ärva för den efterlevande maken, varför denne inte innehaft någon egendom med fri förfoganderätt medan i ett annat fall den efterlevande maken vid den först avlidna makens död från denne, genom reglerna om efterlevande makes arvsrätt, övertog viss egendom, om än aldrig så litet sådan. I det sistnämnda fallet skulle den först avlidna makens efterarvingar jämlikt den aktuella regeln kunna överta all egendom i boet vid den efterlevande makens död, om denne saknade egna arvingar, medan de i det förstnämnda fallet inte skulle fa något.s. 305

261.Eriksson däremot har hävdat, att lagstiftaren genom att använda ordet ”arvsberättigade” och inte ”arvingar” torde ha menat att det endast är sådana den först avlidna makens efterarvingar som är ”konkret” berättigade till arv vid den efterlevande makens död som kan ärva enligt den aktuella regeln.121 Det bör tilläggas att regeln i 3 kap. 8 § AB enligt Eriksson inte skall uppfattas som en arvsföljdsregel utan som en regel om andelsbestämningen. Enligt departe­ mentschefen i propositionen skall vad arvingarna å ena eller andra sidan erhåller jämlikt regeln i 3 kap. 8 § anses utgöra en enda lott härrörande från den av makarna resp, arvingar är släkt med.122 (Detta vill för övrigt Walin beteckna som ”en fantastisk fiktion”.123)s. 306

262.Agell anser att man inte kan gå så långt som Walin föreslagit med hänsyn till att regeln i fråga enligt förarbetena skall vara en ”utväxt” av rätten till efterarv även om man med Walins tolkning skulle komma ifrån vissa slumpmässiga och stötande konsekvenser.124 Om man följer Walins rekommendation kan man nämligen enligt Agell ”tillskapa andra egendomligheter och utvidga den allmänna arvs­s. 306

263.90 ordningen utan att den frågan alls diskuterats i lagstiftningsarbetet”. Agell kommer därför liksom Eriksson fram till ett krav på ”konkret” arvsrätt men alltså med användande av andra argument än Eriks­ sons uppfattning om att regeln inte gäller arvsföljden utan utlägg­ ningen av en enda arvslott. Agell vill dock att man i ett särskilt fall skall kunna frångå kravet på ”konkret” efterarvsrätt. Det fall han tänker på är det då den först avlidna maken efterlämnat två eller flera särkullbarn och någon av dessa enligt regeln i 3 kap. 9 § gjort ett arvsavstående till förmån för efterlevande maken. Ett sådant barn har tydligen en ”konkret” efterarvsrätt vid den efterlevande makens död. I dylikt fall är det dock enligt Agell mycket orättvist att de av särkullbarnen som ej gjort sådant arvsavstående och därför saknar konkret efterarvsrätt inte far vara med och dela på arvet enligt regeln i 3 kap. 8 § och Agell menar därför att man bör i detta fall släppa på kravet på konkret efterarvsrätt. Då man dock kan fråga sig om den av honom sålunda förordade tillämpningen av regeln i 3 kap. 8 § är förenlig med regelns lydelse finner Agell att det ”blir till sist ändå ett kvarstående spörsmål om inte AB 3:8 bör ses över av lagstiftaren för åstadkommande av en mera genomtänkt utform­ ning”.125 Häri är det inte svårt att instämma!s. 306

264.Efter den här ovan berörda diskussionen i doktrinen har dock HD avgjort ett fall av intresse i den aktuella frågan, nämligen det ovan under 2.3.1. refererade fallet NJA 1993 s. 145. Utgången i det fallet torde visa, att det krävs ”konkret” efterarvsrätt för att en den först avlidna makens efterarvinge skall vara berättigad till arv jäm­ likt regeln 3 kap. 8 § AB. Arvdabalksutredningen föreslår inte någon ändring på denna punkt utan utredningen anser alltså ”att det bör krävas en rätt till efterarv i det enskilda fallet”.126 Lind, som i en uppsats på ett övertygande sätt analyserar rättsläget när det gäller regeln i 3 kap. 8 § ÄB, framhåller dock att det är viktigt att lagstif­ taren klargör ”att arvsrätt enligt ÄB 3:8 inte förutsätter någon kon­ kret efterarvsrätt i det enskilda fallet. Rättsregeln i ÄB 3:8 skulle (dvs. enligt Lind, förfis anm.) kunna ges följande lydelse: ”Har den efterlevande maken inga arvsberättigade släktingar, skall dennes andels. 307

265.91 av boet tillfalla den först avlidna makens efterarvingar, oavsett om de i det enskilda fallet har rätt till efterarv efter denne eller ej. Stadgan­ det bör även forfsättningsvis vara placerat i 3 kap. eftersom denna arvsrätt bygger på att arvlåtaren, dvs. den efterlevande maken, var gift med en släkting till arvingarna. En placering av stadgandet i 2 kap. AB vore olämplig eftersom det kapitlet handlar om ’skylde-s. 307

..35 127

1.mans arvsratt .t h. Slutligen skall här tilläggas att enligt övergångsbestämmelserna till de nya reglerna i 3 kap. AB om efterlevande makes arvsrätt skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas om arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet den 1 januari 1988 (se under 3 kap. 1 § ÄB). Efter­ som man med ”arvlåtaren” när det gäller sekundosuccession måste mena den först avlidna maken kommer äldre regler om sekundo­ succession (t.ex. den tidigare regeln i 3 kap. 7 § ÄB om att den först avlidna makens arvingar inte hade rätt till efterarv, om den efter­ levande maken med stöd av basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § GB ägt rätt att överta hela kvarlåtenskapen) att gälla under flera år till. Den ovan under g. omtalade nya regeln i 3 kap. 8 § ÄB skall dock enligt nämnda övergångsbestämmelser gälla även om den först avlidna maken avlidit före den 1 januari 1988.s. 308

.4 Allmänna arvsfondens arvsrätt

1.Såsom förut nämnts, förekommer det sedan gammalt att statskas­ san (fiscus) på olika sätt gör anspråk på kvarlåtenskap eller del därav. Ett sätt är beskattning av arv. Ett annat sätt är arvsrätt i teknisk mening, inträdande när andra arvingar (och testamentstagare) sak­ nas. Formellt sett finns också en tredje möjlighet. När staten över­ tar egendomen, vartill successorer saknas, uppfattas detta nämligen i vissa länder inte som utslag av en egentlig arvsrätt för staten utan som en rätt för staten till herrelös egendom, ”bona vacantia”, en s.k. ockupationsrätt.s. 308

2.92s. 308

3.Om inga arvingar fanns, skulle den dödes egendom enligt 1734 års lag tillfalla kronan. ”Det kallades fordom dana arv”, hette det därom i lagen (15 kap. 1 § AB). Detta uppfattades som en verklig arvsrätt. Denna arvsrätt ägde bestånd fram till 1928 års arvslag; i viss omfattning hade kronan dock avstått sin danaarvsrätt till för­ mån för vissa städer.s. 1734

4.När släktarvsrätten begränsades år 1928, fick man uppenbarli­ gen räkna med att det oftare än förut skulle inträffa, att en avliden person saknade arvingar. Det ansågs, att det allmänna fortfarande i dylika fall borde erhålla kvarlåtenskapen - förutsatt att arvlåtaren ej förfogat över den genom testamente - men det ansågs samtidigt vara riktigast, att sådan egendom ej togs i anspråk för vanliga stats­ utgifter. Lagberedningen menade att det var viktigt, att arvsrättens begränsning inte framkallade uppfattningen, att det var fråga om en konfiskation av de lediga arven till förmån för statskassan. Med­ len borde därför användas till något ändamål, som alla kunde godta. Med hänsyn härtill skapades Allmänna arvsfonden, varom bestäm­ melser nu finns i 5 kap. ÄB, som efter en lagändring år 1969 endast innehåller en paragraf. Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden m.m. stadgas närmare i en särskild lag, näm­ ligen lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden, som med upp­ hävande av lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden trädde i kraft den 1 juli 1994.128s. 1734

5.I denna lag heter det (1 § 1 st.), att ”Allmänna arvsfonden består av egendom som tillfallit fonden genom arv, gåva, testamente, för­ månstagarförordnande i försäkringsavtal eller genom domstolsbe­ slut”. Egendom som tillfallit fonden skall enligt 14 § förvaltas av Kammarkollegiet som en särskild fond.s. 1734

6.Fonden bildar en avskild förmögenhet, genom lag bunden till ett bestämt ändamål (genom lagstiftning kan ändamålet naturligtvis jämkas (jfr nedan), och ändamålsbindningen är därigenom inga­ lunda så fast som t.ex. vid en privat donationsfond). Fondens rätt är i lagen uppfattad som en verklig arvsrätt, ej blott en ”ockupa­ tionsrätt”. Fonden betecknas i flera sammanhang som ”arvinge” (ses. 1734

7.93 16 kap. 2 § ÄB, 11 kap. 3 § 2 p. FB och den här aktuella lagens 17 § (”Om det vid ett dödsfall inte finns någon annan arvinge än All­ männa arvsfonden ...”)). Detta innebär, att lagstiftaren avsett, att vanliga regler om arvsrätt skall vara tillämpliga på fonden, om ej undantag stadgas. Vid detta förhållande kan man fråga, om fonden skall betraktas som ett särskilt rättssubjekt. Detta är närmast en ter­ minologisk fråga. Inom den offentliga egendomen i vidsträckt me­ ning finns många övergångsfall, då en egendomsmassa förvaltas på sådant sätt, att de vanliga kriterierna på ett ”självständigt rättssub­ jekt” delvis är uppfyllda men delvis saknas. I fallet Allmänna arvs­ fonden är osjälvständigheten så markerad i vissa hänseenden, att det knappast är riktigt att beteckna fonden som ett eget rättssubjekt.s. 1734

8.Den sista december 2003 uppgick Allmänna arvsfondens bok­ förda värde till 926 miljoner och marknadsvärdet till 2 627 miljo­ ner kr. Under budgetåret 2003 kom det in knappt 270 miljoner kr netto till fonden och under samma budgetår fattades beslut om av­ stående från arv till ett bouppteckningsvärde av drygt 6 miljoner kr. Slutligen kan nämnas att under år 2003 delades totalt ca 248 mil­ joner kr ut till projekt efter ansökan till Arvsfondsdelegationen.129s. 16

9.Enligt den tidigare lagen hette det ang. fondens ändamål endast att fondmedlen skulle användas för ”främjande av vård och fostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade” 1 § 1 st. lagen (1928:281) med det tillägget i 2 § 2 st. att understöd inte fick läm­ nas för åtgärd vars bekostande ålåg stat eller kommun. Enligt den nu gällande lagen stadgas i 5 § att fondens ändamål är att "främja verksamhet av ideell karaktär till förmån för barn, ungdomar och per­ soner med funktionshinder" (kurs. här). (Med ”barn” avses personer i åldern 0-elva år och med ”ungdomar” personer i åldern tolv­ tjugofem år.130) Av 6 § 1 p. framgår så vidare att stöd ur fonden ”skall i första hand lämnas till verksamhet som är nyskapande och utvecklande” (kurs. här). Dock får sådant stöd också, ”om det be­ döms som särskilt angeläget, lämnas till anläggningar, lokaler och utrustning (6 § 2 p.) (kurs. här). Regeln om att stöd skall lämnas i första hand till utvecklande och nyskapande verksamhet innebär ens. 16

10.94 kodifiering av den praxis som utbildats vid tillämpningen av den tidigare lagen på området.s. 16

11.Enligt den äldre lagen fick alltså fondmedel inte användas för åtgärder som det ålåg stat eller kommun att bekosta. I förarbetena till 1994 års lagstiftning konstaterades att det i praxis dock ansetts möjligt att ge stöd ur fonden för utveckling av verksamhet eller för försöksverksamhet inom det allmännas obligatoriska ansvarsom­ råde. Av 7 § 2 p. i den nu gällande lagen framgår också att stöd enligt 6 § 1 p. (dvs. stöd till verksamhet som är nyskapande och utvecklande) kan, om det finns särskilda skäl, lämnas även till en offentlig huvudman. Stöd kan alltså lämnas såväl till frivillig som obligatorisk offentlig verksamhet men fonden far genom kravet på ”särskilda skäl” inte generellt tas i anspråk för verksamheter som det åligger det allmänna att bekosta.131s. 17

12.År 2003 genomfördes lagstiftning i syfte att renodla och stärka Arvsfondsdelegationens ställning som en egen myndighet inom Re­ geringskansliet.132 Ändringarna innebar bl.a. att Arvsfondsdelega­ tionen numera beslutar om allt stöd ur Allmänna arvsfonden oav­ sett beloppets storlek (8 § 1 st. 1 p. lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden). (Före lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 2004, gällde att regeringen beslutade om stöd som översteg 300 000 kr samt i ärenden av principiell betydelse eller annars av större vikt.) Lagändringarna innebär vidare att om det ”finns särskilda skäl far regeringen, efter förslag från Arvsfondsdelegationen, besluta att annan myndighet skall fördela visst stöd” under en bestämd tids­ period (8 § 1 st. 2 p). Ledamöterna i Arvsfondsdelegationen, som inrättades genom 1994 års lagstiftning, utses av regeringen. I dele­ gationen skall ingå såväl ledamöter från Regeringskansliet, varav en är ordförande, som andra ledamöter. Majoriteten av ledamöterna skall utgöras av personer utanför Regeringskansliet. Ledamöterna skall ha goda kunskaper om barn, ungdomar eller personer med funktionshinder (8 b §). Nämnas kan också att Arvsfondslegationen ”skall ha en samlad strategi för uppföljning och utvärdering av beviljade stöd. Vid större utvärderingar skall, om inte särskilda skäl föreligger, vetenskaplig expertis anlitas” (7a§). Slutligen kan härs. 17

13.95 nämnas att "[p]ersonal i ett särskilt kansli inom Regeringskansliet handlägger stödärenden åt, och är föredragande i, Arvsfondsdelega­ tionen” (8 a §).s. 17

14.Fondens rätt viker givetvis för ett giltigt testamente av arvlåta­ ren. Å fondens vägnar kan testamente klandras, men om ett klan­ derbart testamente dock far antas vara ett riktigt uttryck för arv­ låtarens yttersta vilja, kan det beslutas att klander ej skall ske (4 §). Vidare kan arv (eller försäkringsbelopp) som tillfallit fonden helt eller delvis avstås till annan ”om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller till andra särskilda omständigheter kan anses stämma överens med arvlåtarens yttersta vilja”. Även i annat fall får sådant avstående ske ”till arvlåtarens släkting eller någon annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses skäligt” (24 §). I det förstnämnda fallet kan avstående ske till såväl fysisk som juridisk person men i det sistnämnda fallet endast till fysisk sådan. Det kan antecknas att mottagarens ekonomiska situation i princip inte har någon betydelse i sammanhanget.s. 18

15.Fonden förvaltas, som tidigare nämnts, av Kammarkollegiet under regeringens uppsikt (14 §). Fondens rätt till egendom bevakas av kollegiet, som äger att tala och svara i mål som rör fonden (15 §)• Kollegiet skall varje år till regeringen lämna en redovisning för för­ valtningen (16 a §).s. 18

Förskott på arv

1.2.5.1 Allmänna synpunkter Om en arvlåtare, som efterlämnat flera barn, under sin livstid låtit ett av barnen få åtnjuta väsentligt större ekonomiska förmåner än de andra, kan man tycka (jfr dock nedan om resultatet av en av Arvdabalksutredningen genomförd undersökning) att det är rim­ ligt och rättvist, att man tar hänsyn härtill vid fördelningen av arvet mellan barnen, i vart fall om inte speciella grunder (särskilt utbild­ ningsbehov, sjuklighet hos mottagaren el.dyl.) låtit förmånerna framstå som motiverade. Enligt en sådan uppfattning borde man minska mottagarens arv så mycket, att slutresultatet blev lika för alla - åtminstone om inte arvlåtaren själv på ett eller annat sätt givit uttryck för motsatt önskan. Arvlåtaren kan naturligtvis själv direkt ordna likställigheten genom att lämna förmånerna endast som lån,s. 18

2.96 men så sker sällan i praktiken. Även i fråga om andra arvingar än bröstarvingar kan likställighetskravet tänkas, men det har där ett något svagare psykologiskt underlag. De nu återgivna tankegång­ arna ligger till grund för ÄB:s regler om förskott på arv. Liknande regler finns i flertalet andra rättssystem.s. 18

3.När det gäller utjämningen mellan arvingarna i syfte att åstad­ komma likställighet med hänsyn till förut lämnade gåvor o.dyl. bru­ kar man - efter romerskrättslig förebild - tala om "kollation". Man brukar skilja mellan realkollation och idealkollation. Med realkolla­ tion menas, att arvinge i princip skall till dödsboet återbära vad han under den dödes livstid fatt av denne. Av realkollationen skiljer man mellan två underarter: naturalkollation, då det mottagna återbärs in natura, och värdekollation, då endast värdet återbärs. Med idealkollation menas, att den mottagna egendomen betraktas som ett förskott på arvet och att detta förskott aldrig behöver återbäras utan endast skall avräknas på arvslotten. Inte ens om förskottet bli­ vit större än arvslotten, blir det fråga om återbäring; arvingen far behålla vad han fått för mycket, vilket betyder att en viss förlust drabbar medarvingarna. I svensk rätt tillämpas principen om ideal­ kollation. På den nu skildrade rättsutvecklingen byggde 1928 års arvslag i sina regler i 6 kap. om förskott å arv, som institutet nu kom att be­s. 19

4.97s. 19

5.nämnas. Arvslagens regler flyttades sedermera - i sak oförändrade -s. 20

6.över till 6 kap. nya AB. Institutet förskott å arv bygger alltså på idéns. 20

7.om idealkollation, dvs. förskottet behöver aldrig återbäras endasts. 20

8.avräknas, och är förskottet för stort, behöver förskottstagaren intes. 20

9.betala tillbaka något, utan förlusten får bäras av övriga arvingar, vars. 20

10.och en i proportion till hans andel i kvarlåtenskapen. 2.5.2 Gällande lags huvudprincipers. 20

11.Förskottsreglerna avser gåvor från arvlåtare till arvinge. Såsom gåvors. 20

12.far betraktas inte endast transaktioner med formell gåvokaraktärs. 20

13.utan även andra dispositioner, vid vilka den benefika karaktären ärs. 20

14.övervägande (t.ex. försäljning till uppenbart underpris, efterskänkan­s. 20

15.de av fordran, betalning av arvingens skuld).s. 20

16.Rätt p.g.a. återkalleligt förmånstagarförordnande till försäkrings. 20

17.enligt 104 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL) har i rätts­s. 20

18.praxis (se NJA 1939s. 532 Zoch ZZ) ansetts kunna medföra skyldig­s. 20

19.het till avräkning som arvsförskott enligt 6 kap. 1 § AB. Av rättsfal­s. 20

20.let NJA 1996s. 428 framgår att 1987 års ändring av regeln i 104 §s. 20

21.inte bör anses ha medfört någon ändring i principen om att belopps. 20

22.som tillfaller en bröstarvinge p.g.a. förmånstagarförordnande i ochs. 20

23.för sig kan avräknas som arvsförskott men att sådan avräknings. 20

24.endast skall ske ”om detta har föreskrivits eller med hänsyn tills. 20

25.omständigheterna måste antas ha varit försäkringstagarens avsikt”.s. 20

26.HD uttalade bl.a. följande i detta fall:s. 20

27.98 Emellertid skall inte alla gåvor från arvlåtare till arvinge betraktas som förskott. Det kan också vara fråga om ”rena gåvor” utan avräkningsskyldighet. Om arvlåtaren förordnat, att gåvan inte skall av­ räknas, skall detta respekteras. För det fall, att arvlåtaren inte direkt eller indirekt tillkännagivit sin avsikt beträffande avräkningen, gör lagen en skillnad mellan bröstarvingar och andra arvingar. Gåvor till bröstarvingar skall presumeras vara förskott, dvs. de skall avräk­ nas, ”om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omstän­ digheterna måste antas ha varit avsett”. I fråga om andra arvingar är presumtionen den motsatta, dvs. gåvorna presumeras vara givna utan avräkningsskyldighet (6 kap. 1 § 1 st. ÄB).s. 20

28.I Ärvdabalksutredningens uppdrag ingick att komma med för­ slag till förenkling av reglerna om förskott på arv. Utredningen anser dock att de aktuella reglerna inte bara behöver förenklas; dets. 21

29.99s. 21

30.är också viktigt att dessa avspeglar vad som normalt kan antas över­s. 22

31.ensstämma med den avlidnes verkliga vilja.133 Utredningen konsta­s. 22

32.terar så att enligt en av den genomförd undersökning synes de flestas. 22

33.föräldrar inte känna till att de gåvor de ger sina barn betraktas soms. 22

34.förskott som skall avräknas vid givarens död. Då alltså många intes. 22

35.känner till regeln om att avräkning skall ske, om inte annat förord­s. 22

36.nats, kan man enligt utredningen knappast säga att regeln häroms. 22

37.står i överensstämmelse med vad som normalt kan antas vara dens. 22

38.dödes vilja. Utredningen föreslår därför att man skall kasta om pre­s. 22

39.sumtionen avseende bröstarvingar så att avräkning alltså skall skes. 22

40.endast när arvlåtaren avsett att reglerna om förskott skall bli tillämp­s. 22

41.liga. En sådan lagändring skulle enligt utredningen leda till tvås. 22

42.förbättringar. ”Först och främst skulle avräkning ske endast i des. 22

43.fall när avlåtaren har kännedom om reglerna och uttryckligen hars. 22

44.bestämt att de skall tillämpas. Härtill kommer att antalet kompli­s. 22

45.cerade arvslottsberäkningar troligen skulle minska. En sådan änd­s. 22

46.ring kan också antas vara förenlig med hur regelsystemet uppfattass. 22

47.av många i dag”.134 Inte endast presumtionen för avräkning i 6 kap.s. 22

48.1 § 1 st. 1 p. AB. bör enligt utredningen tas bort utan detsammas. 22

49.bör gälla även presumtionen för avräkning i 6 kap. 7 § AB avseendes. 22

50.styvbarn och andra. Avräkning bör alltså enligt förslaget ske endasts. 22

51.i sådana fall då givaren förordnat härom i testamente eller på annats. 22

52.sätt.s. 22

53.Vill arvlåtaren att egendom överlämnad till en arvinge skall fullts. 22

54.ut tas i beräkning, så att även överskott återbärs, kan han naturligt­s. 22

55.vis föreskriva detta. I en sådan situation blir ÄB:s vanliga förskotts-s. 22

56.regler ej tillämpliga, se 6 kap. 4 § ÄB. Liknande effekt kan nås ge­s. 22

57.nom att låta arvingen exempelvis få ett penningbelopp endast soms. 22

58.försträckning.135s. 22

59.Att arvlåtaren kan ge ”rena gåvor” är en självfallen parallell tills. 22

60.hans testationsfrihet. Skyddet för övriga arvingars laglottsrätt liggers. 22

61.i regeln i 7 kap. 4 § ÄB (se 2.6 nedan). Om förskott i samband meds. 22

62.sekundosuccession se nedan.s. 22

63.100s. 22

64.När förskottsreglerna talar om gåva till arvinge, förutsätts att mot­ tagaren vid tiden för gåvan är omedelbar arvinge till givaren. Detta får huvudsakligen betydelse beträffande bröstarvingar.s. 23

65.Exempel 12: Om A har sonen B och denne har sonen C, skalls. 23

66.A:s gåva till C, medan B ännu lever, inte presumeras vara för­s. 23

67.skott, även om sedermera vid A:s bortgång B har dött förut ochs. 23

68.C nu är direkt arvinge. Ej heller skall, om B är i livet, dennes. 23

69.behöva tåla avräkning av gåvan till C på sin lott. Däremot skall,s. 23

70.om A ger en gåva till B och B sedan dör före A, denna gåva ins. 23

71.dubio avräknas på C:s lott vid A:s död (6 kap. 6 § 1 st. ÄB). (Oms. 23

72.regeln i 2 st. se nedan.) Två slag av gåvor undan tas direkt i lagen från reglerna om förskott, nämligen enligt 6 kap. 2 § ÄB a) faders eller moders kostnader för barns uppehälle och utbildning,s. 23

73.inom ramen för den legala underhållsskyldigheten; b) sedvanliga skänker, vilkas värde ej står i missförhållande till giva­s. 23

74.rens villkor. När en gift person ger förskott, är det med hänsyn till bodelningen viktigt att utreda, om förskottet givits av giftorättsgods eller enskild egendom. Har det givits av giftorättsgods, skall det inverka inte endast på arvskiftet utan även på bodelningen (11 kap. 5 § AktB).136 Härvid är att märka, att så snart som någon av makarna givit för­ skott av giftorättsgods till en gemensam bröstarvinge, skall detta för­ skott i möjligaste mån avräknas å arvet efter den av makarna, som dör först, oavsett om denne var givaren (6 kap. 1 § 2 st. ÄB). Kan inte allt avräknas vid den först avlidna makens död skall resten avräknas å arvet efter andre maken, när denne dör. I samband med införandet av 1987 års regler om efterarv för bröstarvingar har regeln i 6 kap. 1 § ÄB kompletterats med en regel om att samma avräkning skall ske ”då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har getts. 23

75.101 förskott på arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken”. Om styvbarn se 6 kap. 7 § AB. Meningen är, att förskottet inte skall för­ ändra den efterlevande makens andel i boet utan endast föranleda jämkning av arvingarnas inbördes lotter. Ar förskottet för stort, påverkas dock även efterlevande makens giftorättslott (se nedan).s. 23

76.Det är för likställigheten mellan samarvingar och även för laglottsberäkningen nödvändigt att ta hänsyn till förskott på arv. Ett förskott påverkar ej blott arvslottens utan även laglottens storlek, och förskottet skall avräknas på laglotten, 7 kap. 2 § AB. Därigenom inverkar förskottet på den disponibla kvoten, vilket är av intresse för ev. testamentstagare, även om endast en arvinge finns.s. 24

77.Avräkning av förskott skall normalt ske efter egendomens värde vid gåvotillfället (se 6 kap. 3 § AB). På denna punkt skiljer sig 6 kap. ÄB från 7 kap. 4 § ÄB, som behandlas nedan under 2.6.4. 2.5.3 Förskott i samband med sekundosuccession Av det föregående framgår, att förskottsreglerna främst avser bröst­ arvingar och att endast beträffande dessa en gåva presumeras vara förskott. En utvidgning har dock gjorts på så sätt, att efterlevande makes gåva till den först avlidna makens sekundosuccessorer (enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. 1 § ÄB, dvs. inte endast legala utan även testamentariska sekundosuccessorer) skall anses som förskott, om inte annat bestämts (se 6 kap. 7 § ÄB). Skälet till denna redan i före­ gående kapitel nämnda regel är, att den efterlevande ofta känner sekundosuccessionsrätten som ett band och att gåvan därför i de flesta fall är avsedd som en partiell utlösning av gåvotagaren. Detta antagande stödde lagberedningen även därpå, att den efterlevande ej kunde förutsättas vilja gynna sekundosuccessorerna framför sina egna arvingar.s. 24

78.Såsom påpekats ovan tillämpas förskottsreglerna enligt rättspraxis - se NJA 1949 s. 625 — också på den efterlevande makens gåvor till sina egna arvingar.s. 24

79.102 2.5.4 Närmare om avräkningens genomförande Lagen ger vissa anvisningar om lämpligaste sättet att genomföra av­ räkningen. Av olika tänkbara metoder har lagstiftaren valt den, att man fiktivt sammanlägger förskottets värde med den verkliga behåll­ ningen och sedan räknar ut arvslotten på denna sålunda ökade behållning (se 6 kap. 5 § AB). På förskottstagarens lott avräknas därefter hans förskott.s. 24

80.Exempel 13a: För att illustrera att olika beräkningsmetoder kans. 25

81.tänkas, kan man utgå från ett enkelt fall, där arvingarna har likas. 25

82.andelar och förskottet uppenbarligen är mindre än arvslotten.s. 25

83.Anta att kvarlåtenskapen uppgår till 30 000 kr och skall fördelass. 25

84.på de fyra barnen A, B, C och D; anta vidare att D fått ett för­s. 25

85.skott på 2 000 kr. Man kan då först ge A, B och C 2 000 kr var,s. 25

86.så att de fått lika mycket som D. Sedan delar man resterandes. 25

87.24 000 kr i fyra delar, A, B och C får alltså 2 000 + 6 000 = 8 000s. 25

88.kr var. D får 6 000 kr. Detta är en tänkbar metod. En annans. 25

89.metod - den som lagen alltså valt - är att öka behållningens. 25

90.30 000 kr med förskottet 2 000 kr till 32 000 kr och dela dennas. 25

91.fiktiva summa i fyra lotter, var och en på 8 000 kr. På D:s lotts. 25

92.avräknas sedan förskottet. I exemplet ovan ger båda metoderna samma resultat. Att lagen re­ kommenderar den senare metoden beror därpå, att denna ger rik­ tigt utslag även i mera komplicerade fall.s. 25

93.103s. 25

94.Med ledning av lagen kan man, om a betyder arvslotten, b be­ hållningen, f förskottet och n arvingarnas antal, i abstrakt form återge tankegången så:s. 26

95.b + fs. 26

96.a =----—s. 26

97.n Förskottstagarens lott blir tydligen a - f. Men hur skall då förfaras, om f (förskottet) är större än a (arvslotten)? Enligt idealkollationens princip skall ju ingenting återbäras. Man skall följaktligen öka be­ hållningen inte med hela förskottet utan med så mycket som maxi­ malt kan avräknas å arvet (6 kap. 5 § AB). Men detta måste ju vara lika med hela arvslotten, dvs. man måste övergå till formeln:s. 26

98.b + as. 26

99.a =------s. 26

100.n För att pröva, om förskottet är för stort, gör man en provuträkning med den första formeln. Blir då värdet på a mindre än f, har för­ skottet varit för stort, och man får övergå till den andra formeln.s. 26

101.Exempel 13b: Anta att i exemplet nyss (13 a) f hade varit =s. 26

102.12 000. Då hade b + f varit = 42 000, och a borde ha varit 10 500.s. 26

103.Detta visar att D fått för mycket. Han skall inget mera få, dvs. bs. 26

104.får delas på de tre övriga, som får 10 000 kr var. Denna enkla metod - att räkna som om förskottstagaren ej funnes - stämmer med formeln nr 2, som ju ger värdet Emellertid bör varnas mot en användning av denna senare förenk­ lade beräkningsmetod, så snart det finns arvingar med olika stora lotter i kvarlåtenskapen. I varje komplicerat fall bör man, om för­ skottet visar sig vara för stort, gå tillbaka till principen att fiktivt öka kvarlåtenskapens värde just med förskottstagarens tänkta arvs­ lott, såsom 6 kap. 5 § föreskriver. Det är då ej säkert, att f kan utby­ tas mot a. Är t. ex. förskottstagaren ett av tre barnbarn i en gren, börs. 26

105.104 f bytas mot a/3, förutsatt att a betecknar en huvudlott. I detta fall skulle alltså formeln blis. 26

+a

1.. 3 Det är viktigt att på denna punkt inte vilseledas av 6 kap. 6 § ÄB, som rätt tolkad inte rubbar det sagda.s. 27

2.Exempel 14 a: A har barnen B, C och D. D har dött före A ochs. 27

3.efterlämnat barnen E, F och G. Arvet efter A har ett värde avs. 27

4.32 000 kr. G har fått ett förskott på 15 000 kr. Det är lätt att se atts. 27

5.detta är för stort. Beräkningen blir då följande:s. 27

6.32 000 +­s. 27

-—5

1.vilket ger 3a = 32 000 + -s. 27

2.3s. 27

3.och 3a_4_32 000s. 27

4.3s. 27

5.3-1= a*s. 27

6.3/ 3s. 27

7.alltså är a = 32 000 * 3 = 12 000s. 27

8.8s. 27

9.Alltså skall B ha 12 000, C 12 000, E 4 000, F 4 000 och G ingen­s. 27

10.ting, summa 32 000 kr. Vad betyder då 6 kap. 6 § ÄB? Första stycket innebär, att om i ex­ emplet nyss förskottet hade gått till D i dennes livstid, detta för­ skott i sin helhet skall drabba E, F och G. Detta är en annan situa­ tion än den, då förskottet tillfallit ett av barnbarnen efter D:s död. Andra stycket innebär följande.s. 27

11.105s. 27

12.Exempel 14 b: Anta att i exemplet nyss G, som ju fått ett för­s. 28

13.skott av sin farfader A, avlidit före A utan att efterlämna bröst­s. 28

14.arvingar. Anta vidare först, att förskottet var endast å 1 000 kr.s. 28

15.Om stadgandet i 6 kap. 6 § 2 st. ÄB ej fanns, var man kanskes. 28

16.benägen att helt enkelt bortse från den döde G och hans för­s. 28

17.skott. I så fall skulle B och C få varderas. 28

18.32 000s. 28

19.10 666,67s. 28

20.3s. 28

21.samt E och F vardera hälften av detta belopp. Men detta skulles. 28

22.betyda, att G:s död försämrat B:s och C:s rätt. Hade förskottets. 28

23.aldrig givits, hade B och C fått 11 000 kr var, och samma hades. 28

24.resultatet blivit, om förskottstagaren G varit i livet. Därför stad­s. 28

25.gar lagen, att förskottet skall avräknas på de lotter som tillkom­s. 28

26.mer övriga arvingar inom samma gren, dvs. E och F. Alltså skalls. 28

27.B och C ha vardera 11 000 kr, samt E och F varderas. 28

28.11000- 1000 _ 000s. 28

29.2 “s. 28

30.Men hur verkar denna princip, ifall förskottet till G hade varits. 28

31.större än hans arvslott? För detta fall gör lagen reservationens. 28

32.”dock taga de ej mindre del” etc. Denna reservation bekräftars. 28

33.riktigheten av den ovan angivna huvudregeln, enligt vilken, oms. 28

34.förskottstagaren levt och förskottet varit för stort, uträkningens. 28

35.skulle ha skett enligt formelns. 28

36.32 000 +4s. 28

—-3

1.Minimum för E:s och F:s arvslotter är alltså 4000 kr.138s. 28

2.Var den döde gift, måste även 11 kap. 5 § ÄktB (jfr 6 kap. 1 §s. 28

3.ÄB) beaktas. Grundformlerna blir:s. 28

4.mg +f+ hg mg + a + hgs. 28

5.2 resp. 2 •s. 28

6.a =--------------- a ---------------s. 28

7.n ns. 28

8.106s. 28

9.Här betyder mg mannens giftorättsgods och hg hustruns gifto­s. 29

10.rättsgods. Det förutsätts att förskottet f givits av mannens gifto­s. 29

11.rättsgods. Om även enskild egendom finnes, måste observeras,s. 29

12.att endast den dödes enskilda egendom, ej den efterlevandes,s. 29

13.skall inverka på beräkningarna. Formlerna blir om vi utgår fråns. 29

14.att det är mannen som har avlidit och som hade den enskildas. 29

15.egendomen (me), följande:s. 29

16.mg + f+ hg mg + a + hgs. 29

17.---------------+ me ---------------+ mes. 29

18.2 resp. 2s. 29

19.a =--------------------- a =---------------------s. 29

20.n ns. 29

21.Den sistnämnda formeln kan omskrivas som följer:s. 29

22.mg + a + hgs. 29

23.na = —•---------— + mes. 29

24.2s. 29

25.varpå följer att 2na — a = mg + hg + 2mes. 29

26.vilket ger a{2n — 1)= mg + hg + 2mes. 29

27.o mg + hg + 2mes. 29

28.alltså är a = —----------------s. 29

29.2n- 1s. 29

Laglott

1.-2.6.1 Inledning Att en arvlåtare själv kan - genom testamente — disponera över sin kvarlåtenskap betyder, att denna inte alltid kommer att fördelas enligt arvsordningens stela regler. Testamentet innebär, som tidigare sagts, en rörlig faktor i successionssystemet, som tillåter anpassning efter skilda önskningar och behov. Sedan gammalt har lagstiftning­ en i de flesta länder dock inte velat ge arvlåtaren (testator) en full­ ständig frihet att genom testamente åsidosätta arvingarnas rätt. I den mån testationsfriheten i detta hänseende begränsats, har begräns­ ningarna ofta utsträckts till testamentsliknande dispositioner inter vivos. Sådana begränsningar kan göras på olika sätt; de kan avse visss. 29

2.107 egendom (t.ex. fast egendom) eller viss kvotdel av kvarlåtenskapen. Den sistnämnda formen av begränsning kallas laglottssystemet)^ Laglottsinstitutets syfte är dels att garantera de närmaste släkting­ arna - bröstarvingarna — en del i kvarlåtenskapen, dels ock att garantera viss rättvisa bröstarvingarna emellan. Som exempel på betydelsen av den sistnämnda funktionen brukar ibland nämnas att laglottsinstitutet kan förhindra att en förälder genom testamentes. 29

3.108 gör en bröstarvinge arvlös som påföljd för att denne i något avse­ ende inte handlat i överensstämmelse med förälderns vilja, t.ex. då det gäller val av yrke eller make. Då av Familjelagssakkunniga genomförda undersökningar visat, att det är relativt ovanligt med testamenten till förmån för en oskyld person är det tydligen så, att det är laglottsinstitutets funktion att skapa viss rättvisa bröstarving­ arna emellan, som är den idag praktiskt sett viktigaste.s. 30

4.109 2.6.2 Huvudprinciperna i det nuvarande laglottsinstitutet Laglott tillkommer endast arvlåtarens barn och, om ett barn är dött, dess barn, dvs. arvlåtarens barnbarn osv. enligt reglerna om istadarätt. Med laglott förstås den del av en arvinges arvslott, som inte kan berövas honom genom testamente. Laglottens storlek är hälften av arvslotten, 7 kap. 1 § AB. Att märka är, att begreppet laglott sålunda hänför sig till den enskilda arvingen. Summan av laglotterna blirs. 31

5.110 hälften av kvarlåtenskapen. Resten av kvarlåtenskapen brukar kallas den disponibla kvoten, eftersom arvlåtaren kan genom testamente fritt förfoga över densamma.s. 32

6.Laglotten innebär i svensk rätt inte rätt att kräva vissa bestämda föremål eller andel i alla särskilda tillgångar (fastigheter, värde­ papper osv.). Så snart arvingen trots testamente kan utfå så mycket egendom, att denna i värde uppgår till halva hans arvslott, är laglot­ ten inte kränkt.142 I så måtto är laglotten endast en värderätt. Men arvingen kan kräva att utfå laglotten i sådan egendom, över vilken han fritt kan förfoga (se 7 kap. 5 § AB). Han behöver alltså ej nöja sig med egendom belagd med förvaltningsinskränkning eller dylikt även om egendomen trots inskränkningen skulle i pengar vara värd lika mycket som laglotten.s. 33

7.En viktig fråga är, vilka egendomsvärden som skall läggas till grund för laglottsberäkningen. Bouppteckningsvärdena är inte bindande i detta avseende. De sätts sedvanemässigt ganska lågt och utgår dess­ utom från dödsfallstidpunkten, under det att laglottsberäkningen skall ske efter värdet vid den tidpunkt, då boet är utrett (samma princip ligger bakom arvskiftesreglerna i 23 kap. AB).s. 33

8.Laglottsberättigad arvinge får inte automatiskt sin laglott. Skulle ett testamente inkräkta på laglotten, måste arvingen framställa an­ språk på denna genom att begära jämkning i testamentet inom viss tid (7 kap. 3 § 1 och 3 st. ÄB). Sådan begäran om jämkning är att skilja från klander i teknisk mening (14 kap. 5 § ÄB), som avser testamentets ogiltighet enligt 13 kap. ÄB och som måste ske genom väckande av talan. Begäran om jämkning kan, förutom genom talans väckande, ske även genom ett tillkännagivande direkt till testamentstagaren. Tidsfristen är dock densamma för jämkning och klander (sex månader från testamentets delgivning på det sätt, som stadgas i 14 kap. 4§ ÄB). Begärs inte jämkning blir testamentet gällande, trots att det inkräktar på laglotten.143s. 33

9.111s. 33

10.Om jämkning skall ske och testamentstagarna är flera, tillämpas enligt 7 kap. 3 § AB en rangordning: legat utgår före universellt förordnande och saklegat, dvs. legat som avser viss egendom, före annat legat (penninglegat), men i övrigt sker proportionell nedsätt­ ning (jfr 11 kap. 2 och 3 §§ samt 10 § AB). Detta är dock endast en tolkningsregel, som sätts ur kraft, om testamentet leder till andra slutsatser. Jämknings regeln är modifierad för det fall, att en testa­ mentstagare själv är bröstarvinge (7 kap. 3 § 1 st. in fine), eftersom hänsyn måste tas till att bröstarvingen har en ovillkorlig rätt till sin egen laglott.s. 34

11.Beträffande frågan om jämkning av testamente för utfående av laglott skall slutligen erinras om regeln i 7 kap. 3 § 2 st. AB. Enligt denna skall vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla jämk­ ning av testamente inte omfattas av den efterlevande makens arvs­ rätt enligt 3 kap. AB, när testamentet gäller till förmån för annan än den efterlevande maken själv. (Se närmare härom ovan under 2.3.1 där också ett exempel på denna regels tillämpning lämnats.) 2.6.3 Inverkan av förskott på arv (och testamente) till bröstarvinge En naturlig konsekvens av förskottsreglerna i 6 kap. AB är, att arvinge skall vara skyldig att låta mottaget förskott avräknas å lag­ lotten. Härom stadgas i 7 kap. 2 § ÄB. Detta betyder, att den dis­ ponibla kvoten bestäms med hänsyn till den ökade behållning, som uppkommer om förskottet (eller den avräkningsbara delen därav) läggs till den verkliga behållna kvarlåtenskapen. En sådan beräk­ ning blir uppenbarligen av betydelse för bedömande av möjlighe­ ten att verkställa ett testamente, även om det skulle finnas endast en arvinge eller om det skulle vara fråga om flera arvingar, som fatt lika stora förskott.s. 34

12.Exempel 15: En person dör, efterlämnande sonen A. Behåll­s. 34

13.ningen är 300 000 kr. Härav har borttestamenterats 180 000 kr.s. 34

14.A har fått ett förskott på 100 000 kr. A:s laglott är 200 000 kr,s. 34

15.varav han redan fått ut 100 000 kr. Om testamentet verkställs,s. 34

16.får A likväl 220 000 kr (förskottet inberäknat), dvs. testamentets. 34

17.inkräktar ej på laglotten.s. 34

18.112s. 34

19.Det sagda innebär en tillämpning av den vanliga formelns. 35

20.b + fs. 35

21.a =----—s. 35

22.n varvid laglotten sätts lika med a/2. Detta beräkningssätt är använd­s. 35

23.bart, så länge förskottet är mindre än a/2.s. 35

24.Exempel 16: En person efterlämnar barnen A, B, C och D samts. 35

25.en behållen kvarlåtenskap av 245000 kr, varav 150 000 kr hars. 35

26.borttestamenterats. A har fått ett förskott på 35 000 kr. Läggss. 35

27.förskottet till behållningen, blir summan 280 000 kr. Arvslottens. 35

28.blir sålunda 70 000 kr och laglotten 35 000 kr. Genom förskottets. 35

29.har A fått ut exakt sin laglott. Den disponibla kvoten är 140 000 kr,s. 35

30.dvs. B, C och D kan kräva att få 35 000 kr var, och testamentets. 35

31.får jämkas till 140 000 kr.s. 35

32.Skulle förskottet vara större än a/2 enligt den nyss nämnda formeln,s. 35

33.skulle i och för sig flera olika metoder kunna försvaras. Ett sätt vores. 35

34.att fortfarande utgå från formeln .s. 35

35.b +fs. 35

36.a =----—s. 35

37.ns. 35

38.och använda denna, så länge förskottet var mindre än a. Skulle fs. 35

39.överstiga a, fick man i formeln ersätta f med a (jfr föregående av­s. 35

40.snitt). Laglotten var naturligtvis hela tiden a/2. Denna metod blevs. 35

41.emellertid under förarbetena till 1928 års arvslag kritiserad av lag­s. 35

42.rådet och övergavs därför. I stället slog en annan metod igenom,s. 35

43.som bygger på tanken, att avräkning för förskott skall, om endasts. 35

44.laglott utgår, ske endast upp till värdet av laglotten (a/2), ej upp tills. 35

45.värdet av den tänkta arvslotten (a). Vid skiftet gäller det, framhölls. 35

46.lagrådet i sin motivering, att ”dela verkliga förmögenhetsvärden”;s. 35

47.med kvarlåtenskapen borde jämställas endast den del av förskottet,s. 35

48.som kan avräknas. Detta leder till ett beräkningssätt, som ger någots. 35

49.lägre laglottsvärden och följaktligen gynnar testamentstagarna.s. 35

50.113s. 35

51.Utgångspunkten är även enligt denna metod formeln använd så som i exemplen ovan men så snart f visar sig vara större än a/2, övergår man till följande formel: Laglottens värde är alltså fortfarande a/2, men detta värde blir tyd­ ligen lägre därigenom, att behållningen i boet ökas endast med a/2 och ej med a.s. 36

52.Exempel 17: Anta att i förra exemplet förskottet hade varits. 36

53.55 000 kr. Det hade då varit större än det laglottsvärde, soms. 36

54.hade kommit fram vid en beräkning byggd på hela förskottets. 36

55.(37 500 kr). Man får alltså övergå till följande uträkning:s. 36

56.245 000 + -s. 36

57.2s. 36

58.vilket ger4^ = 245 000 + -s. 36

59.2s. 36

60.och4a - - = 245 000s. 36

61.2s. 36

62./ 1 \ 7s. 36

63.varföra 4 - - = a * - - 245 000s. 36

64.alltså ärs. 36

65.vilket ger a/2 = 35 000.s. 36

66.114s. 36

67.B, C och D kan alltså kräva laglotter med 35 000 kr var, och dens. 37

68.disponibla kvoten blirs. 37

69.4*4_ 140000 krs. 37

70.2 Det kan synas, som om denna metod ej gör rättvisa åt sådana mel­ lanlägen, då testamentet ej tar hela den disponibla kvoten i anspråk utan endast en del därav. Då far ju arvingarna mera än laglotterna, och följaktligen borde mera än laglotten bli avräkningsbart för för­ skottstagaren. Så blir också fallet. Formeln nyss anger nämligen endast den undre gränsen för arvingarnas lotter (dvs. den gräns då laglotten kränks). Se t.ex. följande fall:s. 37

71.Exempel 18: Förutsättningarna antas vara lika med föregåendes. 37

72.exempel utom såtillvida, att testamentet antas lyda på 98 000 kr.s. 37

73.Laglotten är 35 000 kr (se exempel 17) och den disponibla kvo­s. 37

74.ten är 140 000 kr, men denna kvot har här ej helt utnyttjats.s. 37

75.Alltså skall testamentstagarna ha sina 98 000 kr oavkortade. Dets. 37

76.återstår då ett belopp av 147000 kr. Kan i förhållandet arving­s. 37

77.arna emellan hela förskottet (55 000 kr) avräknas? Svaret blirs. 37

78.nej. Då bör B, C och D få dela på 147 000 kr, dvs. få 49 000 krs. 37

79.var. Vad A beträffar, skall han ingenting ha, men han har i självas. 37

80.verket av förskottet fått avräkna så mycket som 49 000 kr,s. 37

81.dvs. betydligt mera än laglotten å 35 000 kr. Laglottsvärdet ärs. 37

82.m.a.o. endast det gränsvärde, som avgör den disponibla kvo­s. 37

83.tens storlek. Den metod, som ovan utvecklats, är att tillämpa även vid bodelning enligt 11 kap. 5 § ÄktB. Laglotten far alltså vid behov (nämligen om förskottet är större än a/2) beräknas enligt formelns. 37

84.as. 37

85.mS * 2 *s. 37

86.2s. 37

87.a =-------------s. 37

88.ns. 37

89.115 eller, om den döde även har enskild egendom, enligt formelns. 37

90.a rs. 38

91.mg + — + hgs. 38

92.----------------+ mes. 38

93.2s. 38

94.a =-----------------------s. 38

95.n I den sistnämnda formeln har vi precis som tidigare (avsnitt 2.5) utgått ifrån att det är mannen som är död och som hade den en­ skilda egendomen (me).s. 38

96.Enligt 7 kap. 2 § AB är bröstarvinge också pliktig att å sin laglott avräkna även vad han mottagit på grund av testamente av arvlåta­ ren, ”såframt icke annat föranledes av detta”. Regeln är alltså endast en tolkningsregel. Skall avräkning ske, torde dess genomförande ej vålla svårigheter. Ett testamente till större belopp än laglotten är givetvis verksamt, i den mån det ryms inom den disponibla kvoten. 2.6.4 Dets.k. förstärkta laglottsskyddet År 1928 infördes ett skydd för laglotten även gentemot vissa benefika dispositioner från arvlåtarens sida i dennes livstid, nämligen gåvor som till syftet är att likställa med testamente (gåvor ”mortis causa”). Regeln finns nu i 7 kap. 4 § ÄB. För gåvor till arvinge inne­ bär ju redan förskottsreglerna ett visst skydd, men arvlåtaren kan be­ stämma, att gåvan ej skall anses som förskott. Regeln i 7 kap. 4 § ÄB verkar dock oberoende av förskottsreglerna och kan ej sättas ur kraft genom en viljeyttring av arvlåtaren. Inom sitt mera begränsade område är regeln i 7 kap. 4 § strängare än förskottsreglerna. Därtill kommer att den nu aktuella regeln avser gåvor även till andra än arvingar.s. 38

97.I vissa fall, då det föreligger endast ett gåvolöfte och inte en full­ bordad gåva, kan den benefika dispositionen sakna verkan på grund av stadgandet i 17 kap. 3 § ÄB, enligt vilket en utfästelse om gåva, som inte må göras gällande under givarens livstid, är giltig endast såvitt följer av vad om testamente är stadgat. Ett benefikt skulde­ brev, som förfaller till betalning först vid givarens död och löper utan ränta, så länge hon eller han lever, kan inte anses som en fullbordad gåva utan blott som en gåvoutfästelse, och som sådan drabbas den av regeln i 17 kap. 3 §, vilket gör att 7 kap. 4 § inte behöver tilläm­ pas på denna utfästelse.s. 38

98.116s. 38

99.Regeln i 7 kap. 4 § ÄB, som ganska ofta tillämpats i rättspraxis, förutsätter att gåva skett. Med gåva får här förstås ej blott en trans­ aktion, som formellt framträder som gåva, utan även en sådan, där p.g.a. förhållandet mellan prestation och motprestation eller lik­ nande den benefika karaktären dominerar. Vid tillämpning av 7 kap. 4 § är det i regel fråga om fullbordade gåvor, men stadgandet avser även gåvoutfästelser, i den mån dessa är bindande, se 3 st.s. 39

100.Gåvan skall vara given ” under sådana omständigheter eller på så­ dana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”. Angå­ ende innebörden härav hänvisas i motiven främst till två typer av fall. Den ena typen är den, då gåvan skett på dödsbädden eller eljest vid en tidpunkt, då givaren trodde döden var förestående. Den andra typen är den, då givaren behåller den huvudsakliga nyttan av det givna: han fortsätter att nyttja egendomen ungefär som tidigare eller t.ex. förbehåller sig dess avkastning. Härvid får inte endast de påvisbara rättsliga inskränkningarna i mottagarens ställning beak­ tas utan även de rent faktiska förhållandena, särskilt mellan makar eller andra samboende.s. 39

101.117 I NJA 1998 s. 534 hade en kvinna A - tidigare gift med en man B med vilka hon hade barnen C, D och E och senare omgift med mannen F - genom gåvobrev skänkt en egendom (”B-r”) bestående av ett antal jordbruksfastigheter till Kungliga Skogs- och Lantbruks­ akademien (AK). Gåvobrevet, i vilket syftet med gåvan angavs vara att för framtiden bevara egendomen i dess dåvarande omfattning för att möjliggöra forskning inom jordbruk, skogsbruk och husdjursskötsel, innehöll bl.a. följande villkor: Givaren och hennes make skulle under sin livstid utan särskilt vederlag ensamma inneha jaktoch fiskerätten på fastigheterna. Från en av dessa skulle undantas ett visst markområde, som skulle avstyckas och behållas av givaren. Gåvotagaren AK skulle överta betalningsansvaret för i fastigheterna intecknad gäld. — Enligt ett hyresavtal daterat samma dag som gåvobrevet hyrde (för 15 000 kr/år, senare höjt till 24 000 kr/år) givaren och hennes make F huvudbyggnaden på B-r med tillhörande tomt samt nödvändiga utrymmen i ekonomibyggnader och upp­ ställningsplatser under sin återstående livstid. AK erhöll av givaren A i anslutning till donationen av egendomen nyttjanderätten till vissa maskiner mot en viss årlig ersättning. A testamenterade senare äganderätten till maskinerna till AK samt nyttj anderätten till dessa till maken F. AK betalade en lön om 5 000 kr/mån. till givaren A och efter dennas död motsvarande belopp till maken F.s. 39

102.I ett brev till ett av sina barn (C) där A redogjorde för gåvan framgick att A inte ansåg det möjligt för barnen att vid hennes frånfälle ta över den aktuella jordbruksegendomen och lösa ut varandra samt att det var hennes förhoppning att B-r, som funnits i hennes släkts ägo sedan 1930-talet och som hon var mycket fästad vid, skulle genom donationen till AK icke behöva försäljas utan kunna leva vidare i oförändrat skick.s. 41

103.TR:n ansåg, som kärandena (A:s barn) hävdat, att A:s donation av egendomen i fråga till AK var en gåva som till syftet var att lik­ ställa med testamente. HovRm, vars dom fastställdes av HD, ansåg dock så inte vara fallet. HD anförde i sin dom:s. 41

104.119 För tillämpning av regeln i 7 kap. 4 § ÄB krävs, som framgår av rättsfallet NJA 1973 s. 687, inte att givaren/arvlåtaren avsett att söka kringgå reglerna om laglott. HD uttalade i nämnda rättsfall bl.a. följande:s. 41

105.121 Regeln om det s.k. förstärkta laglottsskyddet skall enligt 7 kap. § 4 § 1 st. inte tillämpas om ”särskilda skäl äro däremot”, vilket, som Walin framhåller, möjliggör ett beaktande av ”sådana omständig­ heter som i det särskilda fallet skulle kunna medföra ett otillfreds­ ställande materiellt resultat av regelns stränga genomförande”.144 Walin anför som exempel härpå att arvlåtaren först givit ett av sina två barn en gåva utan avräkningsskyldighet på arvet och att han därefter på sin dödsbädd, då hans ekonomiska förhållanden full­ ständigt förändrats till det sämre, som kompensation härför bort­ ger till det andra barnet allt vad han då äger och har. En tillämp­ ning av regeln i 7 kap. 4 § AB skulle kunna anses som obillig mot sistnämnda barn. I rättsfallet NJA 1942 s. 609 hade en änka med två barn mindre än ett år före sin död genom gåvobrev givit sin hushållerska som tack för hennes tjänster viss egendom. HD, som fann att det var fråga om gåva som till syftet var att likställa med testamente men som ansåg särskilda skäl mot jämkning föreligga, uttalade i sistnämnda fråga följande:s. 43

106.122 Om gåva skett till bröstarvinge måste vid sidan om regeln i 7 kap. 4 § AB beaktas förskottsreglerna i 6 kap. samt avräkningsregeln i 7 kap. 2 § AB (se exempel nedan).s. 44

107.Om en gåva faller under regeln i 7 kap. 4 § AB skall laglotten beräknas på den ökade behållning, som uppstår om värdet av gåvan läggs till kvarlåtenskapen.s. 45

108.Exempel 19: Anta att den döde A har tre barn, B, C och D ochs. 45

109.en behållen kvarlåtenskap av 150 000 kr samt att han givit ens. 45

110.utomstående en gåva av den typ som regleras i det aktuellas. 45

111.lagrummet, å 60 000 kr. Laglotterna uträknas då på en tänkts. 45

112.behållning av (150 000 + 60 000) = 210 000 kr. Laglotten blirs. 45

113.alltså 35000 kr. Gåvan kränker tydligen inte laglotterna. Mens. 45

114.om gåvan hade varit på 180 000 kr, borde laglotten bli 55000 kr,s. 45

115.dvs. laglotterna har kränkts genom gåvan.s. 45

116.Gåvan skall likställas med testamente vid tillämpning av reg­s. 45

117.lerna i 7 kap. 2 och 3 §§ ÄB. Bl.a. kan alltså jämkning av gåvans. 45

118.påkallas, varvid erforderlig del av gåvan skall återbäras ellers. 45

119.motsvarande ersättning utges. I den sist anförda exempelvari­s. 45

120.anten blir gåvotagaren återbäringsskyldig med 15 000 kr. Dettas. 45

121.motsvarar vid egentligt testamente möjligheten att jämka etts. 45

122.legat, för att laglotten skall kunna utgå. Ang. avkastning ses. 45

123.nedan! Värdet av gåvan skall beräknas vid den tidpunkt, då återbäringen blir aktuell (avgörande är alltså ej gåvotidpunkten, vilket innebär en avvikelse från förskottsreglerna). Vidare bör hänsyn tas till av­ kastningen av gåvan från dödsfallet (se härom NJA 1940 s. 54).s. 45

124.Nyss har påpekats att om gåvan skett till bröstarvinge måste vid sidan om regeln i 7 kap. 4 § AB bl.a. även förskottsreglerna i 6 kap. beaktas.s. 45

125.Exempel 20: Anta att arvlåtaren A efterlämnar barnen B, C ochs. 45

126.D samt en behållen kvarlåtenskap på 150 000 kr samt att hans. 45

127.under sin livstid givit D ett förskott på arv å 450 000 kr. Om vis. 45

128.antar att 7 kap. 4 § ÄB är tillämplig på detta förskott har B ochs. 45

129.C rätt till laglott med 100 000 kr. Eftersom kvarlåtenskapen intes. 45

130.medger större arvslott än 75 000 kr för var och en av dem hars. 45

131.123s. 45

132.deras laglotter kränkts. Kvarlåtenskapen skall därför anses has. 46

133.utgjort (150 000 + 450 000) 600 000 kr och testamente varigenoms. 46

134.A tillagt D 450 000 kr med avräkningsskyldighet skall ha ansess. 46

135.ha förelegat, varför B och C äger fordra gåvans nedsättning.s. 46

136.Resultatet blir då att D är skyldig att återbära 50 000 kr, ellers. 46

137.25 000 kr vartill B och C.146 147 Bröstarvinge som vill mot gåvomottagare göra rätt gällande enligt 7 kap. 4 § ÄB skall enligt 2 st. i denna regel väcka talan senast inom ett år från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades. Försitts denna tid är talerätten förlorad. Med bouppteckning avses huvud­ bouppteckning och inte tilläggsbouppteckning om nu också sådan förrättats i det särskilda fallet. Se härom bl.a. rättsfallet NJA 1993 s. 594N7 I detta rättsfall ställdes frågan om avsteg härifrån skall göras i ett fall då någon upplysning om verkställda gåvor inte läm­ nats i huvudbouppteckningen. HD, som inte ansåg detta, uttalade följande i denna fråga:s. 46

138.124s. 46

Förverkande och preskription av arvsrätt

1.I AB har upptagits för arv och testamente gemensamma regler om förverkande i 15 kap. och om preskription i 16 kap. Här skall i korthet endast frågan om förverkande och preskription av arvsrätt behandlas. 2.7.1 Förverkande Redan i våra gamla lagar fanns principen, att den som dräper annan inte far ärva honom. 6 kap. AB i 1734 års lag innehöll vissa närmare regler i ämnet. I 1928 års arvslag upptogs regler om förverkande i 10 kap., vilka sedan överfördes till 15 kap. ÄB. Genom lagstiftning år 1991 (SFS 1991:1547), som trädde i kraft den 1 januari 1992, fick 1 och 3 §§ ny lydelse, innebärande ett väsentligt vidgat tillämp­ ningsområde.148 Dessa bestämmelser skall enligt 12 kap. 2 § ÄktB ”också gälla i fråga om rätten för den efterlevande maken att vid bodelning fa del i den avlidnes giftorättsgods liksom beträffande rätten för den efterlevande maken att fa behålla sitt giftorättsgods”.s. 47

2.115 kap. 1 § 1 st. ÄB stadgas förverkande av arvsrätten såväl vid uppsåtligt dödande av arvlåtaren som vid sådant dödande av den vilken i egenskap av arvinge eller testamentstagare skulle stå i vägen för eller minska gärningsmannens arvsrätt. Arvsrätten förverkas enligt 2 st. även ”när någon annars har orsakat någon annans död genom en uppsåtlig gärning som innefattat våld på den dödades person och utgjort brott för vilket lindrigare straff än fängelse i ett år inte är föreskrivet”. Med våld jämställs enligt lagen att ”försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd”.s. 47

3.Före 1991 års lagändring krävdes för förverkande uppsåtligt dödande. Då det med rätta ansågs stötande att den som misshand­ lat en anhörig grovt men utan avsikt att döda fick ärva trots att misshandeln lett till döden ändrades lagstiftningen år 1991. Enligt 2 st. i gällande rätt krävs alltså för förverkande inte uppsåt att döda men väl att själva gärningen är uppsåtlig och dödsfallet en adekvat följd av denna.s. 47

4.125s. 47

5.Förverkande av arvsrätten äger dock enligt 3 st. inte rum om gär­ ningsmannen var under femton år. Ej heller äger enligt 4 st. i andra fall förverkande rum om det föreligger synnerliga skäl däremot med hänsyn till gärningens beskaffenhet. Vid bedömningen av om det föreligger sådana synnerliga skäl skall också beaktas ”1. om gärnings­ mannen begick gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, eller 2. om gärningsmannen var under arton år och hans handlande stod i samband med uppenbart bristande utveckling, er­ farenhet eller omdömesförmåga hos honom”. Av förarbetena fram­ går att det särskilt är gärningens beskaffenhet som kan medföra att arvsrätten inte förverkas. Ar det fråga om ett uppsåtligt dödande (1 st.) framgår av förarbetena att det krävs starkt förmildrande om­ ständigheter för att förverkande av arvsrätten inte skall bli följden av gärningen. Sådana omständigheter kan t.ex. tänkas föreligga i vissa fall av s.k. barmhärtighetsmord eller i fall då gärningen utgör en reaktion på långvariga och allvarliga trakasserier som gärnings­ mannen varit utsatt för. När det gäller de gärningar som beskrivs i 2 st. är möjligheterna för förverkandepåföljdens bortfallande större. Det bör noteras, att det är gärningsmannen som har att bevisa att sådana omständigheter förelegat som bör medföra att arvsrätten inte skall anses förverkad.s. 48

6.I den före år 1992 gällande lagstiftningen fanns ett absolut undan­ tag för psykiskt störda människor från reglerna om arvsrättens för­ verkande. Detta undantag kom att bli föremål för en livlig diskussion och uppmärksamhet i bl.a. massmedia. Genom 1991 års lagstiftning slopades detta undantag. I stället gäller nu, som framgår av ovan citerade lagrum, att det förhållandet att gärningen begåtts under påverkan av psykisk störning är en omständighet som skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger ”synnerliga skäl”.s. 48

7.Av 15 kap. 2 § framgår, att en arvinge kan förverka sin arvsrätt också genom vissa angrepp på testationsfriheten eller vissa åtgärder med en upprättad testamentshandling. På samma sätt som förövare av-brottslig gärning behandlas vissa delaktiga (se 15 kap. 3 §).s. 48

8.Förverkandepåföljden drabbar endast gärningsmannen själv och alltså inte hans egna arvingar (se 15 kap. 4 § ÄB). Om t.ex. en man som har barn förverkat sin rätt att ärva sin mor går arvet alltså p.g.a. representationsrätt i stället till barnen, dvs. arvlåtarens barnbarn i exemplet.s. 48

9.126s. 48

10.Slutligen skall endast tilläggas att det för förverkande av arvsrät­ ten inte krävs att gärningsmannen dömts för brottet i fråga utan förverkandepåföljden inträder automatiskt.149 2.7.2 Preskription Redan 1734 års lag innehöll regler om arvsrättspreskription (15 kap. AB). Reglerna gjordes klarare och enklare i 1928 års arvslag. Grun­ den var självfallet, att det är önskvärt med ett definitivt avgörande av arvsfrågan inom rimlig tid. Att frågan hålles svävande är till stor nackdel för intressenterna. Vid tillkomsten av arvslagen ansågs det dessutom att preskriptionsreglerna stod i god överensstämmelse med den bakom denna lag liggande uppfattningen om underlaget för själva arvsrätten, nämligen den ekonomiska och sociala samhö­ righeten mellan arvlåtare och arvinge. En arvinge bör förlora sin rätt till arv, om han blivit så främmande för arvlåtaren, att han inte inom rimlig tid skaffat sig kännedom huruvida denne lever, eller om han efter att ha fått vetskap om arvfallet inte visat intresse för arvet.s. 49

11.Preskriptionsreglerna kan ge upphov till åtskilliga praktiska detalj­ frågor, som dock inte behandlas här. De viktigaste stadgandena, 16 kap. 1 och 2 §§, avser känd arvinge på okänd ort samt okänd arv­ inge', i båda fallen kan en rättens kungörelse ske med uppmaning till vederbörande att ge sig till känna inom fem år (detta är alltså strängt taget en preklusionsfrist och ej en preskriptionstid). Arvinge som inte enligt vad nu sagts måste göra sin rätt gällande inom sär­ skilt förelagd tid, skall göra detta inom enyttersta preskriptionstid av tio år från dödsfallet (eller, om hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna dag) (se 16 kap. 4 §). För sekundosuccessorer till en tidigare avliden gift person räknas preskriptionstiden från den sist avlidna makens död. Om en arvinge inte ger tillkänna, om han vill göra anspråk på arvet eller ej, kan enligt 16 kap. 5 § rätten förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader, var­ igenom i vissa fall ett snabbare avgörande kan framtvingas än enligt de föregående reglerna.s. 49

12.127s. 49

13.Den i 16 kap. 4 § ÄB föreskrivna preskriptionstiden för arv, räk­s. 50

14.nad från dödsfallet, gäller enligt NJA 1997s. 285 även för den soms. 50

15.ärver arvlåtaren enligt 16 kap. 8 § ÄB.s. 50

16.Om preskriptionsavbrott hänvisas till stadgandet i 16 kap. 6 §.s. 50

17.Avbrott är definitivt, dvs. ny preskriptionstid börjar inte löpa. Hars. 50

18.däremot tiden löpt ut utan avbrott, har arvingen förlorat sin arvs­s. 50

19.rätt (16 kap. 7 §) och arvet tillfaller dem, som skulle ha erhållits. 50

20.arvet, om arvingen dött före arvlåtaren (16 kap. 8 §). Att märka ärs. 50

21.att preskriptionen ej hindras av laga förfall för arvingen.s. 50

22.Femårsfristen enligt 1 och 2 §§ kan undantagsvis förlängas meds. 50

23.högst fem år i sänder (sammanlagt dock högst 15 år) enligt en sär­s. 50

24.skild lag, nämligen lagen (1958:52) om förlängning av tid för pre­s. 50

25.skription av rätt till arv eller testamente (ändrad senast 1977). Dennas. 50

26.lag, som alltså tillkom redan före ÄB, inarbetades inte i ÄB utans. 50

27.bibehölls såsom en självständig lag. Orsaken härtill var att lagens. 50

28.innehåller en provisorisk reglering införd i avvaktan på resultatet avs. 50

29.det pågående nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område.150s. 50

30.Lagen, som far ses mot bakgrund av principen, att laga förfall ejs. 50

31.avbryter preskriptionen enligt de ordinarie reglerna, tillkom främsts. 50

32.för att ge skydd åt en arvinge, som på grund av händelser under ochs. 50

33.efter andra världskriget kan ha varit ur stånd att bevaka sin rätt pås. 50

34.vanligt sätt. Den har samband med fallet Raoul Wallenberg och gårs. 50

35.därför ibland under namnet Lex Wallenberg.s. 50

36.År 1976 infördes en särskild regel, 16 kap. 3 a §, om det fall atts. 50

37.vid någons död faderskapet till honom inte fastställts och fadern intes. 50

38.heller på annat sätt är känd för annan dödsbodelägare, boutred­s. 50

39.ningsman eller dem som sitter i boet. I sådant fall har den som vills. 50

40.grunda arvsrätt på faderskapet att göra sin rätt gällande inom tres. 50

41.månader från dödsfallet eller, om bouppteckning förrättas först se­s. 50

42.nare, senast vid denna.151s. 50

43.128 TREDJE AVDELNINGENs. 50

Boutredning och arvskifie

Inledande anmärkningar

1.Den succession genom vilken en avliden persons kvarlåtenskap över­ går till dödsbodelägarna brukar betecknas som universalsuccession.x=>1 Detta begrepp ställs då i motsättning till s.k. singularsuccession, dvs. en succession beträffande en viss särskild sak, viss särskild ford­ ran eller skuld osv. Typiska fall av s.k. singularsuccession är köp, byte och gåva. Ibland förekommer termen universalfång, som då bety­ der ett fang till en viss sak eller annan tillgång, vilket fång grundar sig på en universalsuccession. Som universalfång brukar utom fång på grund av dödsfall betecknas fång på grund av gifte (mest typiskt var detta i äldre äktenskap) samt p.g.a. upplösning av en samfällighet (t.ex. ett bolag). Som gemensamt drag brukar anges, att univer­ salsuccessor inte p.g.a. fånget får bättre ställning än sin företrädare (en av företrädaren upplåten nyttjanderätt till fastighet består t.ex. utan vidare vid succession, till en lös sak inträder inte godtrosförvärv)11 5532, dock får man då göra den modifikationen, att hans ställ­ ning i vissa fall kan förbättras genom senare inträdande omständig­ heter (t.ex. preklusion, hävd). Även på annat sätt torde för övrigt kriteriet inte vara fullt exakt.s. 51

2.Språkbruket är dock, när det gäller termen universalsuccession, vacklande. I en mera pregnant mening brukar termen användas för att beteckna inträde i annan persons samtliga förmögenhetsrättsliga förhållanden såsom en totalitet av rättigheter och förbindelser. Denna definition överensstämmer med den romerska rättens definition av begreppet universalsuccsession från vilken begreppet i fråga härrör.s. 51

3.129 Det före 1933 års boutredningslag (BL) gällande systemet innebar i sina allmänna drag följande. Inte bara lagtekniskt utan även sakligt ansågs våra regler om bout­ redning och arvskifte inte längre ändamålsenliga. Sakligt riktade sig kritiken främst mot de av lagen anvisade vägarna för boets avveck­ ling. Om man bortser från förvaltning genom testamentsexekutör, hade delägarna att välja mellan att själva förvalta boet eller att av­ träda det till konkurs inom viss frist. Den sista utvägen tedde sig ofta, naturligt nog, inte angenäm för delägarna, men tillgreps den inte, ådrog sig delägarna personligt ansvar för boets skulder. Vad dens. 51

4.131 gemensamma förvaltningens utövning beträffade, saknades möjlig­ het att komma till rätta med oenighet mellan delägarna.s. 53

5.Modern utländsk rätt erbjuder en provkarta på skilda sätt att an­ ordna boutredning, varvid olika typer av såväl privat som offentlig förvaltning förekommer. Även reglerna om skuld- eller gäldsansva­ ret företer i olika länder olika utformning.s. 54

6.När det gällde att reformera våra svenska regler, vars brister förut berörts, ansåg man sig av flera skäl inte kunna övergå till en offentlig dödsboförvaltning (såsom i våra grannländer Danmark och Norge) som huvudform, utan man ville bibehålla delägarnas egen förvalt­ ning som det normala. De förvaltningssvårigheter, som var förknip­ pade med den hävdvunna enhällighetsregeln, ville man dock inte lösa genom invecklade bolagsliknande regler om beslut, kontroll osv., utan lösningen söktes i en möjlighet att överlämna förvaltning­ en i någon särskilt utsedd förvaltares hand (jfr lösningen av motsva­ rande förvaltningssvårighet i tysk rätt genom Nachlassverwaltung genom Nachlassverwalter och den engelska rättens dödsboförvaltare, i någon mån också amtliche Liquidation i schweizisk rätt). På så sätt tillkom boutredningsmannainstitutet, den viktigaste nyheten i BL:s system. Man ville skapa en enkel och smidig men samtidigt betryggande subsidiär förvaltningsform, fri från tunga, byråkratiska och kostsamma former. Garantin söktes i rättens förordnande av boutredningsmannen samt i vissa eventuellt inträdande kontroll­ anordningar. - År 1958 flyttades BL:s regler praktiskt taget oför­ ändrade över i nya ÄB.s. 54

Dödsboet och dess delägare

1.Dödsboet kan naturligtvis alltid sägas ha utgjort en särskild enhet, även juridiskt sett. Före 1933 års boutredningslag (BL) ansågs dock dödsboet inte vara att betrakta som ett självständigt rättssubjekt, utan det ansågs föreligga en "samfällighet utan rättspersonlighet”. Principiellt hänfördes alltså allt direkt till de enskilda delägarna. När det gäller BL och numera ÄB framgår det dock av lagförarbe­ tena, att lagstiftaren utgått från den motsatta uppfattningen, näm­ ligen att dödsboet skall anses vara en juridisk person. I motiven betonas emellertid vikten av att inte ur det använda begreppet juri­ disk person dra mera omfattande slutsatser än som står i sakligts. 54

2.132 samband med dödsboets säregna karaktär.154 Beträffande konstruk­ tionens återspegling i själva lagtexten se t.ex. 18 kap. 1 § AB (del­ ägarna ”företräder ... dödsboet mot tredje man” etc.; även delägarna anses alltså ha ett slags representantställning), 18 kap. 3§ (rätts­ handling företas ”för dödsboet” men är ev. inte bindande ”för boet”), 19 kap. 12 § (boutredningsmannen ”företräder dödsboet mot tredje man” etc.) samt 20 kap. 1, 2 och 5 §§ Jordabalken (där det talas om lagfart för dödsbo). Formellt blir ju konsekvenserna klara: boet såsom sådant kan uppträda som part i rättegång, kan söka och få lagfart i sitt namn osv. I kvarlåtenskapen ingående fastighet kan, om flera dödsbodelägare finns, före arvskiftet endast lagfaras för döds­ boet som sådant, inte för delägarna personligen inte heller kan i dylikt fall några ideella andelar lagfaras för delägarna, då före skifte en delägare inte har någon bestämd andel i en konkret tillgång.155s. 54

3.Vilka som är delägare i dödsboet anges i 18 kap. 1 § AB, nämli­ gen i regel efterlevande make (med vilken efterlevande registrerad partner likställs), sambo hetero- eller homosexuell, se 1 § sambo­ lagen (2003:376), arvingar och universella testamentstagare. Obser­ vera att om bodelning skett efter arvlåtarens död eller om bodelning inte skall ske så är en efterlevande make eller sambo inte dödsbodel­ ägare, såvida inte maken eller sambon är arvinge eller universell tes­ tamentstagare (18 kap. 1 § 2 st. AB). När lagen talar om arvingar som dödsbodelägare avses även Allmänna arvsfonden. Legala eller testamentariska sekundosuccessorer är delägare i den första successorns dödsbo men ej i den ursprunglige arvlåtarens. Om arvingar uteslutits genom testamente men frågan om testamentets giltighet ännu är svävande anses såväl de uteslutna arvingarna som testaments­ tagare t.v. som delägare. Att överhuvud universella testamentstagare är dödsbodelägare är en regel som infördes genom BL (jfr ovan under 3.1.). Undantagsvis kan det testamentariska förordnandet även om det är universellt ha ett sådant innehåll, att testamentstagaren inte får anses som delägare i boet (t.ex. om förordnandet innebär en av villkor beroende, någon gång i framtiden ev. inträ­ dande, rätt till kvarlåtenskapen eller kvotdel därav).156 Om en uni-s. 55

4.133 verseil testamentstagare har avlidit före testator, får med ledning av testamentsrättens principer avgöras, om testamentstagarens arving­ ar träder i hans ställe (se 11 kap. 6 § jfrd med 11 kap. 1 § AB), i vil­ ket fåll de också blir delägare i testators dödsbo.s. 55

5.I förhållande till tredje man fungerar bouppteckningen som legitimationshandling beträffande vilka som är dödsbodelägare (18 kap. 4 § AB). Observera att vissa arvingar i dödsboet företräds av repre­ sentanter. Allmänna arvsfonden representeras av en god man, se 17 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Omyndig delägare företräds av förmyndaren (15 kap. 1 § FB) eller också, om förmyn­ daren eller hans make själva är delägare i boet, av särskild god man (11 kap. 2 § FB). En myndig person som p.g.a. sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande har god man (11 kap. 4 § FB) eller förvaltare (11 kap. 7 § FB) företräds av den gode mannen resp, förvaltaren (15 kap. 1 § FB). Vidare kan förekomma god man såsom representant för bortovarande arvingar eller för okända eventuella arvingar eller för testamentstagare i mot­ svarande fall eller för framtida rättsägare vid framskjutet äganderättsförvärv (11 kap. 3 § FB). En i konkurs försatt dödsbodelägare representeras av konkursförvaltaren.s. 56

6.Det kan även tänkas, att en dödsbodelägare överlåter hela sin andelsrätt i kvarlåtenskapen till en annan person och att denne andre på så sätt inträder som dödsbodelägare i den förstes ställe;157 överlåtelse kan självfallet ske också till någon, som redan tidigare är delägare, och på denna väg kan en av delägarna förvärva alla de övrigas lotter i boet.158 En delägares lott i boet kan även överföras till annan person på exekutiv väg genom utmätning och försäljning av andelsrätten. Endast hela andelsrätten eller kvotdel därav, sådan som den består med avseende å det odelade dödsboet, kan dock överlåtas eller utmätas, i princip däremot ej någon andelsrätt i vissa i kvarlåtenskapen ingående föremål.159 I rättsfallet NJA 1954 s. 177s. 56

7.134 hade en arvinge överlåtit sin rätt till arv intill ett visst angivet belopp (5 700 kr). Denna överlåtelse ansågs av HD inte utgöra hin­ der för utmätning av arvingens hela andel i dödsboet.160s. 56

8.Om en dödsbodelägare avlider, inträder hans arvingar och övriga dödsbodelägare i hans ställe och behandlas givetvis därvid som en gemenskap.s. 57

Formerna för dödsboförvaltningen

1.Vad beträffar formerna för förvaltningen har AB stadganden dels om den omedelbart vid dödsfallets inträdande, mera provisoriska förvaltningen och dels om den definitiva dödsboförvaltningen. Den provisoriska förvaltningen omhänderhas enligt 18 kap. 2 § i första hand av delägare, som finns till hands; subsidiärt gäller att medlem av det hushåll den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är när­ mast därtill skall ta hand om egendomen och tillkalla delägare eller göra anmälan till socialnämnden. Den så snart som möjligt vid­ tagande definitiva dödsboförvaltningen är naturligtvis den viktigaste. Den kan - som nämnts i inledningen - tänkas anordnad på flera olika sätt, som dock kan återföras till två huvudlinjer: privat eller offentligf örvaltning. AB utgår från den privata förvaltningen genom dödsbodelägarna själva som det normala (I), men förvaltning kan även ske genom testamentsexekutör (II), genom boutredningsman (III) eller i form av urarvakonkurs (IV). a. Normalformen — förvaltning genom delägare — fastslås i 18 kap. 1 § AB. Delägarna skall ”gemensamt förvalta den dödes egendom under boets utredning” och de ”företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet”. Huvudregeln är alltså, att de endast i förening representerar boet, och för beslut fordras liksom i äldre rätt principiellt enhällighet. Endast beträffande åtgärd, som ej tål uppskov, gäller undantag här­ ifrån. Observera, att om delägare representeras av förmyndare, god man eller förvaltare det i vissa fall fordras tillstånd av överförmyn­ daren till förvaltningsåtgärder (se 15 kap. 4 §, som hänvisar till vads. 57

2.135 som enligt 13 och 14 kap. FB gäller om överförmyndarens samtycke till vissa rättshandlingar). Liksom tidigare enligt GB gäller enligt ÄktB att efterlevande maken under boutredningen fortsätter att själv förvalta sin egendom. Den efterlevande maken är dock enligt 9 kap. 3 § ÄktB redovisningsskyldig för sin förvaltning vid bodelningen.162s. 57

3.Om ingen annan arvinge finns än Allmänna arvsfonden, eller om fonden är testamentstagare, utövas fondens förvaltningsrätt, som tidigare framgått, av en god man enligt 17 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Denne förordnas enligt samma lagrum av Kammarkollegiet.s. 58

4.Efter 1981 års lagändring medför delägarnas egen förvaltning inte deras ansvarighet för boets gäld, se nedan. Men lagen stadgar för delägarna ansvar för skadebringande åtgärder. Lagens regel härom finns i 18 kap. 6 § ÄB, som stadgar ansvar vid dolus eller culpa. Är flera delägare ansvariga, är deras ansvar solidariskt. De har givetvis regressrätt inbördes.). ÄB:s regressregel skiljer sig inte från allmän skadeståndsrätt. Skadeståndets fördelning sker enligt 18 kap. 6 § ÄB i första hand efter lotterna i boet; därutöver sker den efter huvudtalet men med möjlighet till jämkning efter skuldgraden.163 b. Förvaltning genom testamentsexekutör grundas på ett testamenta­ riskt förordnande av den döde. Det vanligaste är då en testaments-s. 58

5.136 exekutor, som helt och hållet träder i arvingarnas och de universella testamentstagarnas ställe {generalexekutor). Det kan dock även tän­ kas en exekutor med mera begränsat uppdrag (specialexekutor). Generalexekutor omtalas i 19 kap. 1 § AB, och endast denne kallas i lagtexten testamentsexekutör. Om specialexekutor - ”den som genom testamente förordnats att endast i viss del verkställa utred­ ningen efter den döde” — se 19 kap. 20 § 2 st. AB. Samma § 1 st. fastslår principen, att ett förordnande, som testamentsexekutör (generalexekutor) in dubio innebär bemyndigande att företa alla erforderliga utredningsåtgärder. Testamentsexekutörs förvaltningsrätt omfattar även bröstarvinges laglott och även beträffande denna träder alltså testamentsexekutorn i arvinges ställe (annorlunda i äldre rätt). Testamentsexekutorn utesluter dock endast arvingar och univer­ sella testamentstagare från förvaltningen, däremot inte efterlevande makes på giftorätt vilande rätt att delta i förvaltningen av den av­ lidnes egendom och ännu mindre makes eventuella ensamförvalt­ ningsrätt till viss egendom i boet. Principen är ju, att den döde genom testamente kunnat disponera endast över sin egen kvar­ låtenskap men ej över andra makens lott i boet och alltså ej över någonting, som härflyter ur dennes giftorätt.s. 58

6.I äldre rätt, som saknade alla lagbestämmelser om testaments­ exekutörers rättsställning ansågs det ofta som en brist i institutets effektivitet, att exekutorn, som ju stödde sig på testamentet, inte kunde ta förvaltningen om hand, innan testamentet vunnit laga kraft. En utväg vore att ge exekutorn möjlighet att få ett proviso­ riskt särskilt tillstånd att omedelbart överta boets förvaltning (t.ex. efter rättens prövning). En sådan lösning har dock ansetts stöta på vissa tekniska svårigheter, och lagen har istället valt att låta testa­ mentsexekutorn få påkalla förordnande av boutredningsman (se 19 kap. 1 § 1 och 3 st. AB), varvid testamentsexekutorn har före­ träde till förordnandet (se 19 kap. 3 § 3 st. AB). Denna utväg är tekniskt enklare men medför onekligen, att man tillgriper en åtgärd, som har vidsträcktare verkningar än som i och för sig påkallas av det omedelbara syftet att bereda exekutorn tillgång till förvaltning­ en, innan ännu frågan om testamentets giltighet definitivt avgjorts.s. 59

7.I sin förvaltning är en testamentsexekutör, som nyss antytts, inte bunden av andra inskränkande särskilda föreskrifter än som kan vara meddelade i testamentet. T.o.m. över fast egendom och tomträtts. 59

8.137 kan exekutorn förfoga utan att behöva inhämta någons samtycke. Dock är det naturligtvis lämpligt, att han handlar i samförstånd med delägarna. Kontroll över testamentsexekutorns förvaltning är inte särskilt anordnad, men han är ersättningsskyldig för skada genom dolus eller culpa (se 19 kap. 18 § jfrd med 19 kap. 20 § ÄB). Ett annat skyddsmedel är möjligheten för rätten att entlediga en olämp­ lig testamentsexekutör (se 19 kap. 5 § jfrd med 19 kap. 20 § ÄB). Förvaltningen övergår då på dödsbodelägarna, så vitt ej testamen­ tet är sådant, som åsyftas i 19 kap. 1 § 2 st. ÄB, då rätten har att i stället förordna boutredningsman. Är flera testamentsexekutörer utsedda, bedöms förhållandet i brist på föreskrifter i testamentet enligt 19 kap. 16 § jfrd med 19 kap. 20 § ÄB. c. Förvaltning genom boutredningsman är en utväg, som avser att lösa ett flertal svårigheter, särskilt förvaltningssvårigheterna vid oenighet mellan delägarna. Ursprungligen hade lagstiftaren i åtanke också svårigheten att finna en utväg för delägarna att befria sig från gäldsansvar utan att tillgripa urarvakonkurs. Detta motiv har efter 1981 års reform bortfallit. Boutredningsmannen utses av rätten. Noga taget skiljer lagen (se avfattningen av 19 kap. 1 § ÄB) mellan två moment i rättens beslut; beslutet om avträde till boutredningsmannaförvaltning och själva utseendet av viss person till boutred­ ningsman. I princip rör det sig ju också om två skilda saker, och undantagsvis kan de två momenten falla isär i tiden, så att själva personvalet äger rum något senare. Skillnaden framträder också, om boutredningsmannen entledigas eller dör. Boet är fortfarande avträtt till boutredningsmannaförvaltning, och ny boutredningsman utses i den förres ställe.s. 59

9.Så snart någon delägare begär det, avträds boet till förvaltning av boutredningsman.164 Även vissa andra intressenter kan emellertid enligt 19 kap. 1 § ÄB under där angivna förutsättningar framtvinga ett dylikt avträdande, nämligen testamentsexekutör (dvs. general-s. 60

10.138 exekutor, ej specialexekutor), legatarier, den som kan föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, samt borgenär och den som på ett eller annat sätt ansvarar för den dödes gäld. Sådant ansvar kan föreligga t.ex. på grund av borgen eller garantiförsäkring. Lagen kräver dock inte nödvändigt personligt ansvar för gälden. Lagrådet på vars tillskyndan denna passus infördes i 2 kap. 1 § 1933 års bo­ utredningslag, hänvisade särskilt till det ansvar för gälden, som kan åvila förmånstagare till en av den döde tagen livförsäkring (se 116 § andra stycket försäkringsavtalslagen (FAL)), och förmånstagarens därmed sammanhängande betydande intresse av boets ändamåls­ enliga förvaltning. Det ansvar, som det i dylikt fall är fråga om, är dock inte ett personligt gäldsansvar utan endast ansvar med försäk­ ringsbeloppet. Slutligen skall i vissa fall dödsboet avträdas till för­ valtning av boutredningsman, om överförmyndare begär detta och rätten finner skäl därtill (19 kap. 1 § 1 st. sista p. ÄB). - Naturligt­ vis kan delägare eller annan framtvinga tillsättande av boutrednings­ man, även om testamentsexekutör finns men ej själv begärt boutredningsmannaförordnande.s. 60

11.Även 19 kap. 1 § 2 st. ÄB bör observeras. Lagen förutsätter här en skillnad mellan testamente med ett personligt exekutorsförordnande - det må nu vara tillkommet för att ge den utsedde exeku­ torn en specialförmån eller p.g.a. särskilt förtroende till honom eller av annan orsak - och ett testamente med exekutorsförordnande av större räckvidd, där testator under alla förhållanden velat undandraga bodelägarna förvaltningen även för det fall att den av testator utsedde exekutorn ej kan fungera. Om testamentet har denna senare innebörd och testamentsexekutorn ej kan utföra uppdraget skall rätten - på ansökan eller då förhållandet varder kunnigt - meddela beslut om avträdande till boutredningsmannaförvaltning och om utseende av boutredningsman. Stadgandet öppnar även en möjlighet att i testamente helt allmänt föreskriva att delägareför­ valtning skall vare utesluten, utan att testator behöver utse någon till exekutor. Med stöd av 19 kap. 1 § 2 st. ÄB tillsätter i sådan hän­ delse rätten boutredningsman.s. 61

12.Enligt 19 kap. 4 § ÄB kan rätten, om så är lämpligt, utse flera boutredningsmän samt bestämma om, och i så fall hur, förvaltning­ en skall vara uppdelad på dessa. Till boutredningsman kan utses även juridisk person t.ex. bank, som låter sin notariatavdelning skötas. 61

13.139 saken.165 Även delägare kan utses till boutredningsman, och testa­ mentsexekutör har, som förut nämnts, företräde till befattningen (se 19 kap. 3 §). Härutöver innehåller denna regel dels den själv­ klara principen, att personvalet skall så träffas, att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt boets beskaffenhet kräver, dels ock den regeln att särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen.166 167s. 61

14.En boutredningsman kan skiljas från sitt uppdrag av rätten med stöd av 19 kap. 5 §.167 Dessutom kan boutredningsmannaförvaltningen helt upphöra och återgång ske till delägarnas egen samförvaltning enligt 19 kap. 6 § (beslut av rätten efter ansökan av samt­ liga delägare, ”såframt det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen”).168 Avträds boet till konkurs, förfaller boutredningsmannaförordnandet (se 19 kap. 7§ ÄB). I fråga om dödsbos avträdande till förvaltning av boutredningsman (och därav påkallat utseende av sådan) samt beträffande entledigande av bo­ utredningsman kan enligt 19 kap. 10 § rätten i mån av behov fatta interimistiskt beslut, som gäller till dess definitivt avgörande skett.s. 62

15.Boutredningsman övertar hela förvaltningen av kvarlåtenskapen och träder alltså i stället ej blott för arvingar och universella testa­ mentstagare utan — med avseende å egendom som eljest samför­ valtas - även i stället för efterlevande make, detta till skillnad från testamentsexekutör (makens ensamförvaltning av viss egendom, jfr ovan under I, upphävs naturligtvis inte). Emellertid är boutred­s. 62

16.140 ningsmannen i vissa fall skyldig att rådfråga delägarna. Han skall i viktigare fall inhämta deras mening (19 kap. 11 §) och får inte överlåta fast egendom eller tomträtt utan delägarnas skriftliga sam­ tycke eller i andra hand eventuellt rättens tillstånd (19 kap. 13 §). I detta avseende är han mera bunden än testamentsexekutorn. Obser­ vera, att stadgandet endast talar om överlåtelse, ej om inteckning (som dock mera sällan kan tänkas förekomma). Att boutrednings­ mannen företräder dödsboet mot tredje man och talar och svarar i mål, som rör boet, har särskilt utsagts i 19 kap. 12 § (märk dock även 12 a §). Om boutredningsmannen genom sina åtgärder vållar dödsboet eller någon intressent skada (genom dolus eller culpa), är han ansvarig härför. Flera utredningsmän svarar solidariskt med regressrätt inbördes, varvid observeras, att fördelningen i princip inte sker efter huvudtalet utan efter vars och ens skuld (19 kap. 18 §). Obligatorisk tillsyn å boutredningsmannens förvaltning finns inte, utan tillsyn genom särskild av rätten förordnad god man anordnas endast, när delägare begär det eller rätten eljest prövar det lämpligt. Dessutom kan redogörelse avfordras utredningsmannen av rätten, och likaså kan rätten besluta om tillfällig revision. (Se härom 19 kap. 17 §, som reglerar såväl den ständiga tillsynsmöjligheten som engångsgranskningen.)169 d. Dödsboet kan slutligen förvaltas i de för konkurs föreskrivna for­ merna. Konkurs kan inträda direkt på ansökan av delägarna eller på ansökan av boutredningsman (är sådan tillsatt kan inte delägarna göra konkursansökan) eller på ansökan av borgenär. Ansökan görs hos den tingsrätt där den döde hade att svara i tvistemål ang. betal­ ningsskyldighet i allmänhet, 2 kap. 1 § konkurslagen (KL). Testa­ mentsexekutör kan inte söka boet i konkurs. Rätten har att genasts. 62

17.141 pröva ansökningen men om dödsboet inte förvaltas av boutrednings­ man och inte alla, utan endast vissa, delägare söker boet i konkurs skall ansökningen prövas vid en särskild förhandling. Om de andra delägarna då begär förordnande av boutredningsman förfaller kon­ kursansökningen, 2 kap. 14 § KL. Om reglerna för konkursens gång hänvisas till KL. Konkurs kan vara motiverad av att man vill bringa återvinningsreglerna i funktion. Avträde till förvaltning av bout­ redningsman har inte sådan verkan, 3 kap. 5 § 3 st. KL jfrd med 18 kap. 5 § 2 st. AB innebär, att efterlevande make och oförsörjda barn får nödvändigt underhåll ur konkursboet under tre månader från dödsfallet.s. 63

Utrednings- och förvaltningsåtgärder. Bouppteckningen

1.Den vid dödsfallet eventuellt inträdande provisoriska förvaltning, som omtalas i 18 kap. 2 § ÄB och som redan ovan nämnts, kan naturligtvis ge upphov till en rad praktiska detaljfrågor, som dock inte kan här närmare beröras. Den provisoriska förvaltningen ålig­ ger ju i första hand delägare, som finns till hands, och denne far då omhänderta egendomen (ej sådan, som vårdas av tredje man) och söka skaffa utredning om den dödes ekonomi, underrätta övriga del­ ägare, eventuellt sköta om begravning, osv. samt utöva den absolut nödvändiga egendomsförvaltningen. Utövas den första vården om boet av medlem i den dödes hushåll, hyresvärd m.f. enligt 18 kap. 2 § 2 st. ÄB innebär detta en ännu mera begränsad vård, som går ut på omhändertagande av egendomen, tillkallande av delägare eller anmälan till socialnämnden. Vården enligt 2 st. kan dock p.g.a. regeln i 20 kap. 2 § 2 st. ÄB i undantagsfall tänkas innefatta även föranstaltande av bouppteckning.s. 64

2.Den normala dödsboförvaltningen, som ofta tar vid redan i och med dödsfallet och eljest snarast möjligt avlöser den nämnda provi­ soriska vården, går givetvis ej heller ut på vilken verksamhet som helst utan far sin prägel och sin begränsning av syftet att utreda och avveckla dödsboet. Lagstiftaren har visserligen betraktat dödsboet som ett särskilt rättssubjekt, men det får sin karaktär av detta avvecklingssyfte, som antyds redan i 18 kap. 1 § ÄB. Härom mera nedan. (Avtal om sammanlevnad i oskiftat dödsbo kommer att behandlas i ett särskilt kapitel.)s. 64

3.142s. 64

4.Den grundläggande översikten över dödsboets ställning erhålls genom bouppteckningen (20 kap. AB). Bouppteckningen utgör ett viktigt civilrättsligt dokument. Före arvsbeskattningens slopande tjänade bouppteckningen dessutom som underlag för fastställande av arvsskatt. Civilrättsligt fungerar bouppteckningen som en legitimationshandling i fråga om rätten att företräda dödsboet i olika sam­ manhang. Den utgör vidare bl.a. grund för bodelning och arvskifte och, i förekommande fall, för bestämmande av efterarvs storlek.s. 65

5.Vem som skall föranstalta om bouppteckning anges i 20 kap. 2 §. Bouppteckningsfristen är tre månader från dödsfallet, men kan med hänsyn till boets beskaffenhet eller av annan särskild orsak för­ längas av Skatteverket (se 20 kap. 1 §, jfr nedan). Före den 1 juli 2001 gällde att bouppteckningen skulle inges till rätten för inregi­ strering. Uppgiften att hantera bouppteckningar fördes därefter över till skattemyndigheten (numera Skatteverket) (se 20 kap. 8 §). Skatteverket skall tillse, att bouppteckning sker och inregistreras, och kan för detta ändamål förelägga vite och förordna någon att föranstalta om bouppteckning (se 20 kap. 9 §). Genom lagändring 1976 har det dock blivit möjligt att underlåta bouppteckning i vissa fall, då tillgångarna är mycket ringa och ersätta bouppteck­ ningen med s.k. dödsboanmälan. Dödsboanmälan, som skall vara skriftlig, görs av socialnämnden numera till Skatteverket. (Se härom närmare regler i 20 kap. 8 a §.) Antalet dödsboanmälningar uppgår årligen till ca 7 000-8 000 vilket innebär att sådan anmälan görs vid ca nio procent av alla dödsfall.170s. 65

6.Registrering av bristfällig bouppteckning skall vägras, och rät­ telse kan framtvingas genom vite (se 20 kap. 9 §). Upptäcks efter bouppteckningen ny tillgång eller skuld, skall inom en månad upp­ rättas tilläggsbouppteckning (20 kap. 10 §). Enligt en genom 1987 års lagstiftning införd regel skall tilläggsbouppteckning också för­ rättas i visst fall om efterlevande sambo begär det (se närmare 20 kap. 10 § 2 st.). Skatteverket övervakar alltså, att bouppteckning sker, när sådan erfordras, och att den är i sin ordning. Själva bouppteckningsförrättningen förutsätter dock inte medverkan av myndighet.s. 65

7.Enligt 20 kap. 10 § ÄB skall tilläggsbouppteckning upprättas inte endast då ny tillgång eller skuld blivit känd efter det att bouppteck­s. 65

8.143 ningen förrättats utan även då annan felaktighet i bouppteckning­ en upptäckts. I NJA 1997 s. 22 ansågs det förhållandet att boupp­ teckningen saknat uppgift om att bobehållningen utgjorts av andel i oskiftat dödsbo innebära en sådan felaktighet.s. 65

9.Bouppteckningen skall enligt 20 kap. 2 § förrättas av två kunniga och trovärdiga gode män, och till densamma skall kallas samtliga del­ ägare, efterlevande make (eller sambo), även om han ej är delägare, samt sekundosuccessorer.171 Att sedan alla också infunnit sig är inte nödvändigt, blott bevis finns om att alla blivit kallade (20 kap. 3 § 2 st.). Beträffande de uppgifter, som enligt lagen skall ingå i boupp­ teckningen, hänvisas till 20 kap. 3-7 §§. Uppgifterna om tillgångar och skulder skall naturligtvis referera sig till tiden för dödsfallet. Observera, att efterlevande makes egendom kan behöva uppteck­ nas, även om giftorättsgemenskap ej fanns, nämligen av hänsyn till sekundosuccession. Observera också bl.a. att om den döde efter­ lämnar en sambo och någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande denna egendom skall antecknas och värde­ ras särskilt, om den efterlevande sambon begärt bodelning (20 kap. 4 § 3 st.).s. 66

10.Enligt regeln i 20 kap. 3 a §, som trädde i kraft den 1 juli 2001, far Skatteverket till dödsboet översända en förtryckt bouppteckningsblankett med uppgifter om den dödes fullständiga namn och person- (eller samordnings)nummer enligt folkbokföringslagen (1991:481), hemvist, dödsdag, civilstånd, äktenskapsförord, fastighetsinnehav och efterlevande makes namn och fastighetsinnehav.s. 66

11.Uppteckningen och värderingen verkställs av de gode männen (bouppteckningsförrättarna) med ledning av uppgifter från de när­ varande, framför allt från den, som uppger boet (bouppgivaren), vilket naturligtvis skall vara den, som bäst känner till det (20 kap. 6§ AB). Bouppgivaren far underskriva bouppteckningen under edsförpliktelse och det kan sedan åläggas honom att gå ed på riktig­ heten av sina uppgifter.172 Ed kan åläggas även delägare och efter­ levande make; t.o.m. dessutom annan, som tagit befattning med egendomen, om särskilda skäl påkallar det. Värderingsprinciperna var före arvsbeskattningens slopande delvis fastslagna i arvs- ochs. 66

12.144 gåvoskattelagen. Nu skall i stället tillgångar och skulder antecknas uteslutande enligt 20 kap. 4 § AB. Detta torde enligt propositionen om slopad arvs- och gåvoskatt innebära att marknadsvärdet eller det verkliga värdet normalt skall antecknas.173 Enligt 20 kap. 7 § kan bouppteckning förrättas på flera orter, om detta befinns lämp­ ligt med hänsyn till att egendom finns på flera håll. Ett av bouppteckningsinstrumenten skall dock här alltid vara huvudbouppteck­ ning och sammanfatta det hela. AB anger inte i detalj principerna för egendomens uppteckning, men härvid har man att tillgå de grundsatser, som utbildat sig i bouppteckningspraxis. Observera, att utöver tillgångar och skulder i egentlig mening bör antecknas vissa andra uppgifter, t.ex. om livförsäkring, som p.g.a. förmånstagarförordnandet faller utanför kvarlåtenskapen enligt försäkrings­ avtalslagen 104 § (direkt stadgande i 20 kap. 5 § ÄB), förskott på arv, gåvor, som skall beaktas vid (bodelning och) arvskiftet (20 kap. 5 § 3 st.).s. 66

13.Vad angår själva förvaltningen av dödsboet i egentlig mening, har redan betonats, att ramen för densamma naturligtvis är given i och med syftet att avveckla boet och fördela tillgångarna, sedan den dödes skulder i normala fall betalats eller på annat sätt ordnats. Detta allmänna syfte ligger till grund för lagens ståndpunkt beträf­ fande rättshandlingar å boets vägnar under förvaltningens gång. Rätteligen skall inga andra rättshandlingar företas och inga andra skuldförbindelser ingås än sådana, som enligt uttryckssättet i 18 kap. 3 § ÄB erfordras för begravningen eller för boets uppteckning, vård eller förvaltning, vare sig boet förvaltas av delägarna själva eller på annat sätt. Ett strängt genomförande härav även gentemot tredje man skulle dock vålla väsentligt avbräck i rättssäkerheten. Regeln i 18 kap. 3 § ÄB låter därför rättshandlingar även utanför nyss an­ givna ram bli bindande för boet, därest tredje man varit i god tro. Enligt motiven förstås här liksom i allmänhet annars med god tro, att tredje man varken insett eller bort inse åtgärdens oriktighet. Samtidigt betonar motiven dock, att detta inte får leda till ett upp­s. 67

14.145 givande av huvudregeln om förvaltningens begränsade uppgift. Man bör tvärtom räkna med en viss presumtion emot nödvändigheten av förbindelser, som ytterligare belastar dödsboet, en presumtion, som är starkare för större skulder än för småförbindelser. Av den, som med ett dödsbo ingår avtal av alldaglig natur, kan det - yttrar lagberedningen - i allmänhet inte krävas, att han gör någon under­ sökning, huruvida rättshandlingen är erforderlig för dödsboutred­ ningen eller inte. Här snuddas flyktigt vid en viktig synpunkt på godtrosfrågan; bestäms den goda tron så, att därmed menas vad vederbörande insett eller bort inse, blir den goda tron inte en obero­ ende av lagtillämpningen objektivt bestämbar faktor. Vad en person bort inse betyder vad han bort undersöka och skaffa sig kunskap om, och detta åter måste - om man i lagtillämpningen vill få fram allmänna regler i möjligaste mån - bero på allmänna synpunkter, efter vilka rättspraxis skall söka att dirigera samhällsmedlemmarnas handlande i dylika situationer. Gränsen god tro - ond tro är i sådant fall inte en för domstolarna utan vidare i detalj given realitet utan någonting, som praxis till en viss grad kan påverka efter de synpunk­ ter, som må anses lämpliga.s. 67

15.Har den döde idkat handel eller näring, fortsätts ju i allmänhet verksamheten åtminstone någon tid, och detta ger givetvis anled­ ning till stiftande av åtskilliga skuldförbindelser, som då blir att anse såsom dödsboets skuld. — Inteckning av fast egendom kan endast undantagsvis vara av behovet påkallad. Att lagen vid förvaltning genom boutredningsman inte kräver samtycke av delägarna till in­ teckning, har redan förut nämnts.s. 68

16.I enlighet med utgångspunkten att dödsboet är ett särskilt rätts­ subjekt, bygger ÄB på den uppfattningen, att skuld, uppkommen under boutredningen, är en belastning på själva dödsboet och ej blir delägarnas personliga skuld. Observera att fastän man kan skilja på de båda kategorierna den dödes skulder och boets egna skulder, båda dock konkurrerar om betalningen. Boets egen skuld har alltså inte det företräde, som i konkurs åtnjuts av konkurskostnader och andra mot själva konkursboet riktade anspråk (”massafordringar”).s. 68

17.Att vid åtgärder gentemot tredje man av dödsbodelägarna boupp­ teckningen fungerar som legitimationsurkund (18 kap. 4 § ÄB) har redan nämnts. Tredje man i god tro kan m.a.o. lita på bouppteck­ ningens uppgifter om vilka som är delägare, vilket torde motsvaras. 68

18.146 uppfattningen redan före 1933 års boutredningslag.174 Regeln är emellertid viktigare nu, när även universella testamentstagare är dödsbodelägare. (Observera även regeln i 18 kap. 4 § 2 st.)s. 68

19.Utöver bestämmelserna om dödsboförvaltningens allmänna ända­ mål erfordras i stort sett inga detalj regler för det fall, att delägarna själva handhar förvaltningen, detta med hänsyn till enhällighets­ regeln. Dock har vi att märka regeln i 18 kap. 5 § att delägare som för sin försörjning varit beroende av den döde, har rätt att fa ut för­ skott på sin lott, om lotten uppenbarligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen. Observera att denna regel sålunda endast sörjer för Åelägares underhållsbehov. Skulle förskot­ tet ha blivit för stort genom felberäkning, skall återbäring ske av vad som överstiger giftorätts-, arvs- resp, testamentslotten. Längre går 18 kap. 5 § 2 st., som för efterlevande make och oförsörjda barn (varmed enligt 4 kap. 8 § ju även avses adoptivbarn) stadgar en ovillkorlig rätt till underhåll under tre månader efter dödsfallet, jfr härom ovan. Förslår inte resp, lotter, blir det här ingen återbäring. Underhållet kan här alltså inkräkta på andra delägares, legatariers och borgenärers rätt. (För underhåll vid konkurs, se 3 kap. 5 § KL; jfr ovan under 3.3.IV.) Observera att underhåll utgår till efterlevande make, även om hon eller han ej är delägare i dödsboet. Hela 18 kap. 5 § AB gäller givetvis oberoende av formerna för dödsboförvalt­ ningen.s. 69

20.Om omyndig delägares rätt vid förvaltningen se 15 kap. FB, som i vissa fall kräver tillstånd av överförmyndare till förvaltningsåtgärd (jfr ovan under 3.3.1). (Märk stadgandet i 15 kap. 1 § 3 st. FB!)s. 69

21.Att delägarna skall utlämna egendom, som tillhör annan, är givet, men om någon p.g.a. gåva gör anspråk på egendom, bör undersö­ kas, om gåvan verkligen kan anses fullbordad eller gåvolöftet gjorts på ett sådant sätt att det, oaktat gåvan inte fullbordats, måste anses bindande (härom hänvisas till 1936 års gåvolag och till 17 kap. 3 § ÄB).s. 69

22.Ofta kan det vara lämpligt att hos rätten begära kallelse å okända borgenärer i enlighet med lagen 1981:131. Vad delägarna i övrigt har att göra för att utreda och avveckla boet, skiftar naturligtvis efters. 69

23.147 omständigheterna. Har den döde drivit en rörelse kanske denna fortsätts, egendom måste kanske avyttras för att likvidera skulder osv. Hade den döde arrenderat en fastighet, gäller, om annat ej för­ behållits, arrendeavtalet fortfarande, men dödsboet har enligt sär­ skilda stadganden i jordabalken (JB) rätt att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas i vissa fall måste dock först hembud till jordägaren ske (se närmare 9 kap. 31 §, 10 kap. 7 §, och 11 kap. 7 § JB). Var den döde hyresgäst, gäller avtalet också alltjämt, men beträffande bostadslägenhet har dödsboet rätt att säga upp avtalet (12 kap. 5 § JB), som vidare stadgar att, om lägenheten förhyrts av makar (eller sambor) gemensamt och en av makarna (eller samborna) dör, nyss angiven rätt tillkommer dödsboet och efterlevande maken (eller sambon) gemensamt. Om överlåtelse av lägenheten se 12 kap. 32-37 §§ JB. Beträffande det fall att den döde haft uppdrag jfr 18 kap. 8 § handelsbalken (HB) samt om han varit legal förmyndare 13 kap. 22 § FB eller förordnad förmyndare, god man eller förvaltare 14 kap. 24 § FBs. 69

24.Om delägarnas skadeståndsansvar för sina åtgärder enligt 18 kap. 6 § AB har förut talats. Vissa sidor av förvaltningen kommer också att beröras i det följande, såsom betalning av den dödes skulder, verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser m.m.s. 70

25.Boutredningsmans och testamentsexekutörs förvaltning har sam­ ma allmänna syfte som delägarnas egen förvaltning och skall på samma sätt få sin prägel av detta syfte. Boutredningsmannen skall verkställa ”alla för boets utredning erforderliga åtgärder” (19 kap. 11 §) men inga andra. Naturligtvis fungerar dock även här skyddet för tredje man i god tro vid åtgärder utanför den av förvaltningens syfte egentligen betingade ramen. Förvaltningsåtgärderna blir i stor utsträckning av samma slag som vid delägarförvaltning. I vad mån boutredningsman och testamentsexekutör behöver för vissa rätts­ handlingar rådgöra med eller inhämta samtycke av delägarna har förut berörts (ovan under 3.3.). Om tillgångarna ej är tillräckliga till betalning av skulderna, har boutredningsmannen i 19 kap. 11 § 2 st. AB särskilt fått sig ålagt att — om uppgörelse med borgenärerna ej kan nås och delägarna ej fyller bristen och ej heller offentligt ackord kommer till stånd — avträda boet till konkurs. Penning­ medel i boet skall boutredningsmannen naturligtvis göra ränte­ bärande, och de skall vid insättning i bank insättas i boets namns. 70

26.148 och ej sammanblandas med andras medel. Förvaltningen som en avskild förmögenhetsmassa är överhuvud grundregeln (19 kap. 14 § AB). Boutredningsmannen bestämmer över vilka tillgångar som skall användas till betalning av skulderna, verkställer legat och ändamåls­ bestämmelser osv. Sedan skulderna betalats och boet överhuvud­ taget gjorts färdigt för delning, skall boutredningsmannen anmäla detta till delägarna och redovisa för sin förvaltning (19 kap. 15 § ÄB). Testamentsexekutör har inte på samma sätt som boutred­ ningsman att vid behov avträda boet till konkurs utan far låta den saken bestämmas av delägarna. Även testamentsexekutör skall an­ mäla till delägarna, när boet är färdigutrett och klart för delning, och han skall då redovisa. Anspråket från delägarna mot boutred­ ningsman eller testamentsexekutör på slutredovisning anses under­ kastat den allmänna tioårspreskriptionen. Redovisning skall natur­ ligtvis också ske, om boutredningsman eller testamentsexekutör avgår i förtid. Om talan å boutredningsmans eller testamentsexeku­ törs förvaltning se 19 kap. 19 § ÄB (jfr 19 kap. 20 §), som hänvisar till vad om syssloman är stadgat, dvs. 18 kap. 9 § HB (klandertid ett år från det sysslomannen blivit skild från uppdraget och gjort redovisning). (Ang. klanderfristen se NJA 1999 s. 52 och 5. 512.} Klandertalan kan föras av varje delägare, och om boet vinner något genom rättegången, skall boet härav betala rättegångskostnaderna (i den mån alltså det vunna räcker till). Att boutredningsman och testamentsexekutör har rätt till arvode för sin förvaltning framgår av 19 kap. 19 § 2 st. (jfr 19 kap. 20 §). Intresset med 19 kap. 19 § 2 st. är egentligen att arvodet skall betalas av dödsboet, ej av del­ ägarna. - Om testamentsexekutörs och boutredningsmans ansvar för förvaltningsåtgärder se under 3.3.s. 70

Den dödes skulder

1.Reglerna om den dödes skulder har av gammalt varit ett betydelse­ fullt inslag i reglerna om boutredning. Tänkbart vore att anordna utredningen i första hand som ett likvidationsförfarande i borgenä­ rernas intresse, handhaft av boutredningsman eller annan likvidator, och (liksom i engelsk rätt) låta dödsbodelägarna inträda först när denna likvidation avslutats. Detta system har dock aldrig god­ tagits i Sverige. Boutredningen har i stället i första hand lagts is. 71

2.149 dödsbodelägarnas egna händer, såsom visats ovan under 3.3. När boutredningslagen (BL) kom till år 1933, ansågs det att dödsbo­ delägarnas förvaltning medförde sådana risker för borgenärerna, att dessa måste skyddas genom att ett personligt skuldansvar ålades delägarna (liksom hade skett i urarvaförordningen 1862). Före BL kunde delägarna befria sig från detta ansvar endast genom att inom viss tid ”göra sig urarva”, dvs. avträda boet till konkurs. BL med­ förde för delägarna den lättnaden, att de fick möjlighet till ansvarsbefrielse även genom att avträda boet till förvaltning av boutred­ ningsman. Gäldsreglerna blev dock i BL tämligen invecklade. BL:s regler överfördes sedermera, som, tidigare nämnts, till AB år 1958 och förblev gällande till dess att en genomgripande reform av reg­ lerna om den dödes skulder skedde genom lag 1981:359, varigenom 21 kap. AB fick en helt ny lydelse och regelsystemet starkt förenk­ lades.s. 71

3.Grundtanken bakom gällande regler är, att dödsbodelägarna inte skall kunna drabbas av personligt ansvar för den dödes skulder, fastän de själva behåller förvaltningen av boet. Det gamla systemet bedömdes som alltför komplicerat och onödigt strängt. Den som har en fordran mot boet skall inte kunna ja ut mer än som svarar mot tillgångarna i boet.s. 72

4.Om dödsbodelägarna förvaltar boet, är det naturligtvis enligt lagstiftarens mening deras skyldighet att med omsorg förvalta till­ gångarna och på bästa sätt använda dessa för uppgörelse med borge­ närerna. Förvaltas boet av boutredningsman eller testamentsexeku­ tör, är det denne som har att göra upp med borgenärerna. Alltjämt gäller, att under den närmaste månaden efter bouppteckningen en skuld far betalas endast om det med fog kan antagas att betalningen inte är till skada för övriga borgenärer (21 kap. 1 § ÄB). Borgenä­ rerna far i vissa fall kräva säkerhet för sina fordringar (21 kap. 2 §), dödsboet å sin sida har under vissa betingelser rätt att till återbetal­ ning säga upp en ännu inte förfallen skuld (21 kap. 3 §).s. 72

5.Huvudregeln till borgenärernas skydd (och ersättningen för det avskaffade personliga skuldansvaret) är en återbäringsregel. Om bo­ delning eller arvskifte sker innan den dödes och boets andra skul­ der betalts eller medel till deras betalning ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter (21 kap. 4 §). Det är dock inte nödvändigt att genomföra en total återgång, om det för att tillgodo­s. 72

6.150 se borgenärerna är tillräckligt med en partiell sådan. Är läget sådant, räcker det med att delägarna till boet återbetalar så mycket som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Bidragen skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fatt för mycket vid bodelningen eller arv­ skiftet (21 kap. 4 § 2 st.). Vad angår den totala återgången, innebär den att delägarna skall återbära allt vad de mottagit. Efterlevande make, som hade mera giftorättsgods än den avlidna maken, har naturligtvis ingenting att återbära; han hade ju ej vunnit något på bodelningen utan tvärtom fått mindre än förut (här bortses från eventuella jämkningar p.g.a. basbeloppsregeln). Men om bodel­ ningen återgår, kan den nya bodelningen innebära att maken far släppa till mer än förut av sin egendom. Vad angår den partiella återgången, bör observeras att brist som uppkommer hos någon av delägarna skall täckas av de övriga ”med vad de har fått vid bodel­ ningen eller skiftet” (21 kap. 4 § 3 st. ÄB).s. 72

7.Utöver den nu omtalade återgångsregeln kan borgenärerna i före­ kommande fall också åberopa stadgandet i 18 kap. 6 § ÄB om det allmänna skadeståndsansvaret för delägarna. Dödsbodelägare är en­ ligt denna regel pliktig att ersätta skada, som han med avseende å boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillfogat någon, vars rätt är beroende av utredningen (som ordalydelsen visar, skyddar denna regel inte bara dödsboets borgenärer utan också andra intressenter). Ett liknande skadeståndsansvar åvilar boutrednings­ man och testamentsexekutör (19 kap. 18 och 20 §§).s. 73

8.Om det är nödvändigt för skuldernas betalning, kan återbäringsskyldighet drabba inte endast dödsbodelägare utan också personer, som fatt egendom såsom legat enligt ändamålsbestämmelse (21 kap. 5 §). Legat med sämre rätt återbärs före legat med bättre rätt: är de jämställda, är återbäringen proportionell, om ej allt behöver tas i anspråk (jfr 11 kap. 3 § ÄB).s. 73

9.I det föregående har huvudsakligen talats blott om den dödes skulder, och så sker ju i rubriken till 21 kap. ÄB. Vad som gäller om den dödes skulder i fråga om återgång av bodelning eller skifte m.m. måste dock tillämpas också på dödsboets egna skulder i inskränkt mening, dvs. skulder som direkt tillkommit såsom en belastning på boet (det gäller här i regel avtalsmässigt stiftade skulder men kan även gälla utomobligatoriskt ansvar som drabbat boet t.ex. p.g.a.s. 73

10.151 dess innehav av viss egendom). Detta framgår av 21 kap. 4 § 1 st. AB, som talar om ”den dödes och boets andra skulder”.s. 73

11.Från dödsboets skulder måste man hålla isär en dödsbodelägares personliga skulder. Delägares personliga borgenärer kan i princip inte fa betalning ur tillgångarna i det oskiftade boet. Några konkreta tillgångar kommer de inte åt innan boet skiftats och därigenom vissa bestämda tillgångar införlivats med delägarens egen förmögen­ het.175 Svårigheter att tillämpa principen föreligger dock, om ett dödsbo består av endast en delägare och denne själv har hand om boets förvaltning. Det bör dock observeras, att en delägares person­ liga skulder alltid kan göras gällande i hans andel i kvarlåtenskapen, dvs. i hans anspråk på viss del vid det kommande skiftet. Denna ideella andelsrätt kan ju överlåtas (jfr ovan under 3.2.) och anses då även kunna utmätas för delägarens skulder och exekutivt försäljas.176s. 74

12.Till sist skall erinras om bestämmelserna om kallelse på okända borgenärer (lag 1981:131), som gör det möjligt att trygga boet mot okända borgenärer genom ett proklamaförfarande.s. 74

Verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

1.En legatarie far enligt 11 kap. 2 § in dubio ett direkt anspråk mot oskiftade boet på sitt legat;177 den universelle testamentstagaren resp, arvingen far blott vad som blivit över. Att legatet skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott är dock endast en tolkningsregel. Testamentet kan alltså vara så skrivet, att legatet skall utgå av viss delägares lott i boet osv. Vid tolkning av innehållet i ett förord­ nande om legat far även övriga tolkningsregler i AB betydelse.178 ÄB har i 22 kap. närmare regler om verkställighet av legat och ända­ målsbestämmelser. Legat av oskifto skall enligt 22 kap. 1 § ÄB full­ göras, så snart kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende avs. 74

2.152 boutredningen. Som förberedande åtgärd kan tänkas att överlämna erforderlig egendom till särskild vård, t.ex. deposition i bank. Har varken fullgörande eller dylikt överlämnande skett men förrättas trots detta arvskifte, blir delägarna solidariskt ansvariga för legatets fullgörande, ”såsom om skifte ej ägt rum”. De citerade orden inne­ bär en viktig inskränkning i ansvaret. Ansvar, ”såsom om skifte ej ägt rum”, betyder nämligen ett ansvar, som visserligen är personligt och solidariskt men som är begränsat till den omfattning, i vilken verkställande skulle kunna ha skett före skifte. Var alltså boets egen­ dom före skifte inte tillräckligt stor för ett fullt verkställande av lega­ tet, är delägarna inte skyldiga att personligen svara för legatet till större del än som boets egendom skulle ha räckt till. — Att bodel­ ning verkställs före legatet, om den döde varit gift, gör ingenting. Legatet skall ju tas endast av den dödes lott. Om testamentet är att tolka så, att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, skall denne enligt 22 kap. 2 § fullgöra legatet, så snart han mottagit därför avsedd egendom ur boet. Även en legatarie kan naturligtvis få sig i testamentet pålagt att fullgöra legat (man talar då om huvudlegat och underlegat). I 22 kap. 3 § har legatarien fatt ett säkerhetsmedel till sitt skydd för fullgörandet; blir hans rätt äventyrad, kan han hos rätten begära ställande av säkerhet eller egendoms avskiljande under särskild vård. Enligt 19 kap. 1 § kan han också begära förordnande av boutredningsman. Däremot far han ju inte som delägare vara med i förvaltningen. Den universelle testamentstagaren anses genom sin delägareställning ha erforderligt skydd. I 22 kap. 4 och 5 §§ ges regler om legataries rätt till avkast­ ning å legatet. Ränteregeln i 22 kap. 5 § avser att ge delägarna ett visst rådrum men att efter denna tid kompensera legatarien genom en rätt till ränta, beräknad efter principerna i 1975 års räntelag. — Stadgandet i 21 kap. 5 § om legataries återbäringsskyldighet har redan tidigare berörts.s. 74

3.Bestämmelserna i 22 kap. om legat tillämpas även på s.k. ända­ målsbestämmelser (22 kap. 6 § ÄB). Ändamålsbestämmelse definie­ ras i motiven som ”en på dödsboet eller på någon av successorerna lagd förpliktelse, som ej grundar någon rätt för visst rättssubjekt”.179 Tankegången bakom definitionen är följande. Ett legat föreligger,s. 75

4.153 om viss person enligt testamente skall få t.ex. 10 000 kr. Denne kan då kräva att få beloppet. En ändamålsbestämmelse, belastande oskiftade boet, föreligger t.ex. om testamentet har föreskrift om resande av gravvård. I senare fallet finns ingen berättigad person på samma sätt som i förra fallet. Ändamålsbestämmelse behöver inte belasta oskiftade boet utan kan belasta viss lott i boet eller - vilket ej sällan förekommer - visst legat, t.ex. om ett legat å 10 000 kr skall utgå till en studentnation att användas till stipendier. Belastar ändamålsbestämmelsen viss successors rätt, kan man fråga, hur man skall skilja dylik bestämmelse från villkor i teknisk mening. Svaret blir, att villkor i teknisk mening innebär, att successorn blir av med sin rätt, om han åsidosätter testamentets föreskrift. Dylik påföljd inträder inte vid åsidosättande av ändamålsbestämmelse. Garantin för fullgörande ligger här i möjligheten att vid domstol föra talan om dylikt fullgörande. Reglerna härom återfinns i 22 kap. 7 § ÄB. Talerätt tillkommer testators arvinge, efterlevande make, arvinges avkomling, universell testamentstagare, boutredningsman eller testamentsexekutör samt beträffande allmännyttiga ändamål länsstyrelsen jfr länsstyrelsens befogenheter enligt 9 kap. stiftelse­ lagen (1994:1220). - Om vem som skall fullgöra ändamålsbestäm­ melser se 11 kap. 9 § ÄB.s. 75

Arvskifte

1.Härom handlar 23 kap. ÄB. Dödsboet är en gemenskap, som är inriktad på upplösning och egendomens fördelning på delägarna. Efterlämnar den döde make måste man först skrida till bodelning enligt reglerna i AktB för att avskilja den efterlevandes andel i det samlade giftorättsgodset. Uppdelningen av den dödes sålunda be­ stämda lott sker sedermera genom arvskifte när boutredningen fortskridit tillräckligt långt. Av gammalt har den teorin härskat, att successorernas rätt i princip inträder omedelbart vid dödsfallet. Ehuru lagberedningen i motiven till boutredningslagen förmodade att obenägenheten i äldre rätt att beteckna dödsboet som en juridisk person sammanhängde med sagda teori,180 förklarade beredningen dock, att den nya uppfattningen av boet såsom juridisk person intes. 76

2.154 syntes stå i motsättning till den historiskt givna uppfattningen, att successionen äger rum omedelbart vid dödsfallet.181 Eftersom sist­ nämnda uppfattning alltså fortfarande hävdas, är det angeläget, att den inte föranleder felaktiga slutsatser angående de regler, som tilläm­ pas. Dödsboet behandlas nu under boutredningen som särskilt rätts­ subjekt med avseende å tillgångarna och skulderna (vad detta inne­ bär har redan tidigare berörts), och de olika delägarna får i och med dödsfallet ingen omedelbar rätt till särskilda objekt utan endast en andelsrätt i den obestämda helhet, som utgörs av boets blivande behållning.s. 76

3.Fördelningen av de särskilda förmögenhetsobjekten sker först genom arvskiftet och kan ske på de mest skilda sätt, dvs. kan inte förutberäknas. Först i och med skiftet sker alltså faktiskt en succes­ sion beträffande de konkreta objekten; först då kan några sådana överlåtas av en enskild delägare eller tillgripas av hans borgenärer.182s. 77

4.Arvskiftet är ett privat avtal mellan arvingar och universella testamentstagare (jfr avfattningen av 23 kap. 1 §) men kräver enligt 23 kap. 4 § viss form: skriftlig handling, underskriven av delägar­ na.183s. 77

5.Den i lagen förutsatta huvudregeln är att varje delägare har skif­ tesvitsord men denna modifieras genom regeln i 23 kap. 2 § AB. - Angående principerna för skiftets genomförande se 23 kap. 3 § AB. Svårigheterna vid oenighet mellan delägarna söker lagen lösa genom institutet skiftesman (23 kap. 5 §).184 Denne utses av rätten; ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör, är denne utan sär­ skilt förordnande skiftesman, såvida inte någon annan redan förord­ nats som skiftesman eller testamentsexekutorn är delägare i döds­ boet (23 kap. 5 §). Skiftesmannen kan, om skäl härför föreligger, entledigas (23 kap. 5 § 1 st. jfrd med 17 kap. 4 § 1 st. ÄktB). Skiftes­ mannen skall söka åstadkomma enighet mellan delägarna. Lyckas han ej med detta, får han själv verkställa skiftet (23 kap. 5 § 1 st. jfrd med 17 kap. 6 § 2 st. ÄktB), och detta blir definitivt, om del­ ägare, som är missnöjd med skiftet, ej klandrar detta genom att inoms. 77

6.155 fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare vid den tingsrätt som förordnat skiftesmannen (23 kap. 5 § 1 st. jfrd med 17 kap. 8 § ÄktB). Skiftesmannen har givetvis rätt till arvode (ÄB 23:5 jämfört med ÄktB 17:7 första stycket). (Arvodet skall betalas av dödsboet (23 kap. 5 § 1 st. ÄB).) Förordnande att vara skiftesman medför inte någon befogenhet eller behörighet till för­ valtningsåtgärder. 185s. 77

7.Arvskifte görs ibland överflödigt genom att en delägare förvärvar de övrigas lotter i boet. Situationen bör då — exempelvis i lagfartshänseende - anses likartad med den, som inträder efter ett regelrätt skifte.186s. 78

Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo

1.Bodelnings- och arvsreglerna leder ibland till att endast en person övertar kvarlåtenskapen och att denna sålunda inte splittras. Reg­ lerna om makes arvsrätt leder till att ett dylikt resultat inträder oftare numera än förr. Samma effekt kan tänkas inträda p.g.a. den dödes testamente. Även i sådana fall, då flera delägare har lott i boet, kan detta ibland komma att ganska länge bevaras odelat, enär detta i vissa fall kan medföra praktiska fördelar. Ibland vilar ett sådant tillstånd endast därpå, att ingen bryr sig om att påkalla skifte, men ofta befinns det ändamålsenligt att sluta särskilt avtal om samman­ levnad i oskiftat bo, och för sådana fall ger 24 kap. ÄB vissa regler.s. 78

2.24 kap. ÄB innebär först och främst ett bestämt bevis för att man på ett sådant förhållande inte får tillämpa något slags allmänna bolagsregler utan har att behandla det som en från bolagsrätten självständig företeelse. Vidare ger reglerna besked på vissa eljest oklara punkter. Avtalet åstadkommer, att dödsboet såsom särskilt rättssubjekt anses fortbestå och alltjämt är i tillämpliga delar under­ kastat vissa förut i ÄB givna stadganden. Självfallet är avtalet under sin giltighetstid hinder för arvskifte, även om någon delägare skulle påyrka dylikt. Det torde även vara omöjligt att förtidsuppsäga gälds. 78

3.156 enligt 21 kap. 3 § ÄB till återbetalning under avtalets giltighetstid, eftersom detta stadgande har till syfte att möjliggöra arvskifte. Avtalet kräver inte särskild form. Det kan ingås, endast om delägar­ na själva har hand om boets förvaltning (24 kap. 1 §). Det är del­ ägarna, som sluter avtalet, ev. företrädda av t.ex. förmyndare eller gode män. Förmyndare, god man eller förvaltare behöver samtycke av överförmyndaren (se 15 kap. 7 § FB). Alla, som vid avtalets in­ gående är delägare, måste delta. Avtalets föremål är den dödes egendom. Det behöver inte nödvändigt avse all egendom i boet. Uttrycket ”sammanlevnad” i oskiftat bo får naturligtvis inte fattas så, att det fordras gemensamt hushåll, gemensam bostad eller ge­ mensam vistelseort.s. 78

4.Regeln i 24 kap. 1 § ÄB hänvisar till vissa §§ i 18 kap., som skall tillämpas. Om intet annat avtalats, skall alltså förvaltningen hand­ has av samtliga delägare med vanlig enhällighetsprincip enligt 18 kap. 1 §. Hänvisningen till 18 kap. 3 § betyder, att även vid samman­ levnad i oskiftat dödsbo skall bestå en principiell begränsning be­ träffande belastning av boet, en begränsning till vad som krävs för begravningen samt boets uppteckning, vård eller förvaltning. ”Vård eller förvaltning” far dock här en något annan innebörd. Tredje man i god tro är naturligtvis som eljest skyddad. Likaså hänvisas till 18 kap. 4 § (tredje man får lita på bouppteckningens uppgifter om delägare) och 18 kap. 6 § (skadeståndsansvaret).s. 79

5.Regeln i 24 kap. 2 § om dispositionen av boets avkastning är dis­ positiv. Om avtalets giltighetstid se 24 kap. 3 §. Vissa regler om avtalets upphörande i förtid av särskilda grunder finns i 4 och 5 §§, ytterligare kompletterade av regeln i 15 kap. 7 § 2 st. FB. (Vid av­ talsbrott av väsentlig betydelse anses hävningsrätt föreligga, fastän lagen inte uttalar sig härom.) Regeln i 24 kap. 5 § 1 st. förutsätter rättens förklaring ”på delägares talan”, dvs. efter stämning i den för tvistemål stadgade ordningen. Forum är forum hereditatis (10 kap. 9 § RB).s. 79

6.Avträds boet till boutredningsman, förfaller enligt 24 kap. 6 § avtalet om sammanlevnad i oskiftat bo, men avtalet hindrar delägare att begära sådant egendomsavträde, som alltså endast kan framkal­ las av annan behörig intressent.187s. 79

7.157s. 79

8.Många dödsbon förblir oskiftade under lång tid. Det finns inga regler om inom vilken tid ett dödsbo skall skiftas. För att förhindra att dödsbon förblir oskiftade enbart av skattetekniska skäl gäller dock särskilda beskattningsregler för dödsbon (se 4 kap. inkomst­ skattelagen (1999:1229)).s. 80

9.Vissa olägenheter kan uppkomma när en jordbruksfastighet ägs av dödsbo. Som exempel kan nämnas att den handlingsförlamning, som följer när förvaltningsbeslut på grund av delägarnas oenighet inte kan fattas, kan förorsaka problem inte endast för delägarna själva utan även för t.ex. myndigheter, som har att utöva tillsyn över hur jordbruksfastigheter sköts. I betänkandet Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m.m. (SOU 1987:2) föreslog där­ för kommittén om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m. att regler om tvångsavveckling av dödsbons innehav av jordbruks­ fastighet skulle införas i lagstiftningen. Genom lagstiftning år 1989 infördes p.g.a. detta förslag en regel i 18 kap. 7 § AB om att om i ett dödsbo ingår fast egendom, som är taxerad som lantbruksfastighet, skall boet ha avvecklat fastighetsinnehavet senast fyra år efter ut­ gången av det kalenderår då dödsfallet inträffade. Om avvecklingen inte har skett inom föreskriven tid kan tillsynsmyndigheten (läns­ styrelsen) vid vite förelägga dödsboet att fullgöra sin skyldighet. Om det föreligger särskilda skäl kan dock tillsynsmyndigheten i stället på ansökan å dödsboet medge anstånd med avvecklingen.s. 80

10.Skyldigheten för dödsbo som innehar fast egendom som är taxe­ rad som lantbruksenhet att avveckla innehavet inom viss tid gäller enligt NJA 1999 s. 220 även dödsbo med endast en delägare.s. 80

11.158s. 80

Litteratur

1.Adlercreutz, A., Verkan av felaktiga förutsättningar vid testamente.s. 81

2.SvJT 1959. Agell, A., Den nya arvsrätten och metoderna för dess tolkning.s. 81

3.SvJT 1990. - Verkan av arvskifte när faderskapspresumtionen senare blivits. 81

4.hävd. Ett av många tänkbara fall då deltagarkretsen vid arvskiftes. 81

5.inte överensstämmer med senare klarlagda förhållanden, Juridisks. 81

6.Tidskrift 1997-98. — Testamentsrätt. En lärobok om rättshandlingar för dödsfallss. 81

7.skull, 3. uppl. 2003. — Bör kusiner få ärva? (i Familj erättsliga studier. Vänbok till Åkes. 81

8.Saldeen, 2003). - Äktenskap Samboende Partnerskap. 3. uppl. 2004. Almgren, G., Sammanlevnad i oskiftat dödsbo. SvJT 1964. Almquist, J. E., Strödda bidrag till civilrättens historia. 2. omarb.s. 81

9.och utökade upplagan, 1953 (cit. Strödda bidrag). Beckman, N., Istadarätt och sekundosuccession enligt testaments­s. 81

10.lagen. SvJT 1941. Beckman, N. & Höglund, O., Svensk familjerättspraxis. 7. uppl.s. 81

11.1984 (jämte senare supplement). Benckert, K., Om testamentsexekutör enligt svensk rätt. TfR 1926. Bergman, C. G., Testamentet i 1600-talets rättsbildning, 1918. Blom, B., m.fl. (red.), KARNOW. Svensk lagsamling med kom­s. 81

12.mentarer, 2004/05.s. 81

13.Boström, V, Efterlevande makes rätt att testamentariskt förfogas. 81

14.över egendom som innehas med fri förfoganderätt - anlednings. 81

15.att se över gamla testamenten. Juridisk Tidskrift 1995-96. - Tolkning av testamente. Ak.avh. 2003. Boström, V. & Israelsson, U., Är arvsrätten föråldrad? Aktuella frå­s. 81

16.gor. SvJT 2004. Carlen-Wendels, T, Bodelning och arvskifte. 9. uppl. 1994.s. 81

17.159 Danielsen, Svend, Arveloven, 4 uds., 1997. Delin, C., Om oäkta börd samt om oäkta barns rättsställning enligts. 81

18.äldre svensk rätt, 1905. Ekeberg, B., Om verkan av urarvagörelsen sedan ny gäld sig yppats. 82

19.(i Festskrift tillägnad. E. Marks von Würtenberg, 1931). Eriksson, A., Några problem med anknytning till 1987 års familje-s. 82

20.rättsreform. SvJT 1989. — Några ytterligare synpunkter på tillämpningsfrågor med anknyt­s. 82

21.ning till 1987 års familjerättsreform. SvJT 1990. — Några frågor med anknytning till ärvdabalkens regler om efter-s. 82

22.arv (i Familjerättsliga studier. Vänbok till Åke Saldeen, 2003). Eriksson, A. & Wilhelmsson, E., Förfarandet vid boutredning ochs. 82

23.arvskifte. 3 uppl. 1943. Grauers, E, Ekonomisk familjerätt. Makars och sambors egendoms. 82

24.och bostad. 5 uppl. 2002. - Gåva. Arv, testamente och boutredning, 1997. Guldberg, H., Om bristande förutsättningar vid testamente (i Fest­s. 82

25.skrift tillägnad E. Marks von Würtenberg, 1931). — Några spörsmål rörande testamentarisk ändamålsbestämmelse.s. 82

26.SvJT 1934. — Om avtal rörande egendom i dödsbo. SvJT 1972. Hessler, H., Om stiftelser, 1952. Holmbäck, Å., Om 1686 års testamentsstadga, 1916. — Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar, 1919. Hult, Ph., Juridisk debatt, 1952. Höglund, O., Efterlevande makes testationsrätt (i Festskrift till Ber­s. 82

27.til Bengtsson, 1993). - Bodelning med efterlevande make såsom ensam arvinge - gårs. 82

28.det? (i Festskrift till Anders Agell, 1994). — Lagberedningen och 1987 års familjerättsreform (i Festskrift tills. 82

29.Gösta Walin, 2002). - Se också Beckman, N. p­ Inger, G., Grunden för arvsrätt. En delstudie av rättsutvecklingen is. 82

30.Sverige under 1900-talet på arvsrättens område (i Festskrift till­s. 82

31.ägnad Erik Anners, 1982).s. 82

32.160 Israelsson, U., se Boström, V. . Karlgren, Hj., Ändamålsbestämmelse och stiftelse, 1951. Lind, E., Om arvskiftets form (i Festskrift tillägnad E. Marks vons. 82

33.Würtenberg 1931). Lind, G., Det nya svågerskapsarvet enligt ÄB 3:8 (i Festskift tills. 83

34.Gösta Walin, 2002). Lind, J., Faderskap och arvsrätt. 2. uppl., 1975. Lodrup, P., Bör reglerna om laglott (tvangsarv, pliktdel) och form­s. 83

35.krav vid dödsrättshandlingar bevara? (i den svenska styrelsen förs. 83

36.de nordiska juristmötena utg. Förhandlingarna vid det 34:e nor­s. 83

37.diska juristmötet i Stockholm 21-23 augusti 1996, del II, 1997). - Nordisk arverett. En sammenlignende studie av dansk, finsk,s. 83

38.isländsk, norsk og svensk rett med droftelser av harmoniserings-s. 83

39.muligheder og reformkrav, TemaNord 2003:03. Lögdberg, Å., Bodelning och arv. Exempel jämte kommentarer ochs. 83

40.hänvisningar. Med lösningar utarbetade av Gunvor Wallin ochs. 83

41.Johan Hansson. 15. uppl., 1979. Malmström, Å., Successionsrättsliga studier, 1938. - Föräldrarätt, 1956. Omtryckt 1969. Nehrman, D., Föreläsningar öfwer ärfdabalken, 1752. Nial, H., Dödsrättshandlingar och livsrättshandlingar. SvJT 1937. Nordling, E.V., Föreläsningar öfver ärfdabalken. 3. uppl., 1885. — Om boskillnad och om behandlingen af död mans bo. 3. uppl.,s. 83

42.1892. Nygren, R., Arvsrätt och tom fattigvårdskassa. — En studie av hurs. 83

43.oäkta barn fick arvsrätt (i Festskrift till Anders Agell, 1994). Olivecrona, S.R.D.K., Testamentsrätten enligt svensk lagstiftning,s. 83

44.2. uppl., 1898. Regner, H., Tolkningen av 9 kap. 5 § äktenskapsbalken — en repliks. 83

45.till Anders Agell. SvJT 1990. Saldeen, Å., Barn- och föräldrarätt. 5. uppl. 2005. Schiratzki, J., Barnperspekiv på successionsrätten - särskilt om arvs. 83

46.efter barn i ombildade familjer, SvJT 2004. Sjögren, W, Arvslagstiftning. SvJT 1926.s. 83

47.161 Svensson, A. se Sverne, A.E. Sverne, A.E. & Svensson, A., Adoption, 2003 Tottie, L., Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990 (cit.s. 83

48.Tottie, Äktenskapsbalken.). Waller, E., AGL. Lärobok om, arvs- och gåvoskatt, 4. uppl., 1995s. 84

49.ombesörjd av Monika Linder. Walin, G., Kommentar till Ärvdabalken. Del I (1-17 kap.) Arv ochs. 84

50.testamente, 4. omarb. uppl., 1993 och 5. omarb. uppl., 2000s. 84

51.(cit. Kommentar ÄB I). Hänvisningarna i boken avser 5 omarb.s. 84

52.uppl. om inte annat särskilt anges. - Kommentar till Ärvdabalken. Del II (18-25 kap.) Boutrednings. 84

53.och arvskifte, 4. uppl., 2001 (cit. Kommentar ÄB II). - Några problem i den nya arvsrätten. Replik till Anders Eriksson.s. 84

54.SvJT 1989. Walin, G. & Vängby, S., Föräldrabalken. En kommentar. Del I.s. 84

55.1-13 kap., 2001. Westerhult, B., Arvsavstående — gåva eller ej?, SvJT 1998. Winroth, A. O.: Om arfvingarnes ansvarighet för arflåtarens förbin­s. 84

56.delser, 1879. , Vängby, S. se Walin, G.s. 84

57.162s. 84

Rättsfall

1.NJANJA 1977 s. 37574, 76 NJA 1894 s. 2597NJA 1978 s. 71286 NJA 1894 s. 62297NJA 1979 s. 64999 NJA 1909 s. 306152NJA 1980 s. 305124 NJA 1928 s. 540147NJA 1980 s. 49099 NJA 1930 s. 281152NJA 1983 s. 62855 NJA 1934 s. 596140NJA 1985 s. 414118 NJA 1936 s. 28140NJA 1993 s. 14569, 88, 91 NJA 1937 s. 74122NJA 1993 s. 594124 NJA 1939 s. 17198, 117NJA 1995 s. 30353, 87 NJA 1939 s. 200144NJA 1996 s. 42898 NJA 1939 s. 441140NJA 1997 s. 22144 NJA 1939 s. 532 loch II 98NJA 1997 s. 285128 NJA 1940 s. 54123NJA 1997 s. 64540 NJA 1941 s. 708156NJA 1998 s. 534119 NJA 1942 s. 609122NJA 1999 s. 52149 NJA 1945 s. 312144NJA 1999 s. 15956 NJA 1946 s. 293134NJA 1999 s. 220158 NJA 1948 s. 143118NJA 1999 s. 512149 NJA 1948 s. 232117NJA 2001 s. 59134 NJA 1948 s. 244156NJA 2001 s. 559140 NJA 1949 s. 62584, 98, 102NJA 2002 s. 136138 NJA 1949 s. 629117NJA 2002 s. 428140 NJA 1949 s. 632117NJA 2004 s. 48755, 69 NJA 1950 s. 48368, 70NJA 2004 s. 529140 NJA 1952 s. 422133, 152NJA 2005 s. 30956 NJA 1953 A 52134 NJA 1953 s. 430134SvJT 1938 rf. s. 93134 NJA 1954 s. 177134SvJT 1940 rf. s. 54133 NJA 1954 s. 315133SvJT 1940 rf. s. 430134 NJA 1954 s. 517122SvJT 1946 rf. s. 9887 NJA 1963 s. 1169 NJA 1963 s. 57135RH 1993:977 NJA 1963 s. 345118 NJA 1973 s. 687121 NJA 1976 s. 90117s. 85

2.163s. 85

Sakregister

1.Aarvskifte 16, 86, 129, adkvisitivt arvsavtal 20 154f. adoptant 37arvsklass 20, 34, 43 ff. adoption 37arvskrets 17s. 86

2.— stark 38 arvslott 12,73 adoptionsinstitutet 37 arvslottsskatt 12 adoptivbarn 37,38 arvsordning 17, 32, 39, 42 adoptivförhållande 37 ff. arvsrätt, preskription av 25, aktier 12125, 127 Allmänna arvsfonden 12,17, arvsrättsförklaring 33s. 86

3.20, 32, 40, 49, 70, 88, arvsskatt 12s. 86

4.92f., 94, 133ascendenter 40 amtliche Liquidation 132 avkastning 85 andelsberäkning 72 f, 78 avräkningsregeln 123 an delsbestämning 76 ff, 81,avtal, reellt bodelande 77s. 86

5.90 andelstal 75,79 B arrendeavtal 148barmhärtighetsmord 126 arvejord 32, 108barn, dödfött 24 arvej ordssystem 32, 108 basbelopp 19 arvinge 20basbeloppsregeln 22, 35, 58,s. 86

6.- bortovarande 2562, 92s. 86

7.- känd på okänd ort 127- lilla 19s. 86

8.-okänd 127blodsband 45 arvlåtare 16bo oskifto 34 arvsavstående 56, 59, 71 bodelning 16, 58 ff., 72 arvsavtal 11— föravtal om 75 - adkvisitivt 20 - jämkning vid 58 arvsbeskattning 12 bodelningsförrättare 74 ff. Arvsfondsdelegationen 95 bohag 19, 35, 144 arvsföljd, legal 21 bona vacantia 92 arvsföljdsregel 90 borgenärer 60, 148 arvsförskott 84, 96 ff., 112 bortovarande arvinge 25s. 86

9.164 bostad 19F bouppgivare 144fordringsrätter 55 bouppteckning 13,60,forum hereditatis 157s. 86

10.142 ff.foster 24 bouppteckningsblankett fostran av barn 94s. 87

11.144fri förfoganderätt 35, 37, 52, bouppteckningsfrist 143 56, 65, 72 bouppteckningsvärden 111full äganderätt 35, 62 boutredning 11, 135föravtal 75 boutredningsman 138 ff förkovran 85 bröstarvinge 37,63,110, förmyndare 134s. 87

12.112förmånstagarförordnande 20, bördsrätt 3264, 98s. 87

13.- återkalleligt 98 C /förskott å arv 31, 96, 97, 112s. 87

14.116ff D försäljning 72 descendenter 40 förvaltare 134 disponibla kvoten 102, 111, förvaltnings. 87

15.112-offentlig 132 dold samäganderätt 79 -privat 132 dödförklaring 24,25 förverkande 12 5 ff dödfött barn 24 förvärvsarbete 85 dödsbo 132 ff dödsboanmälan 143 G dödsbodelägare 31, 59, 77, garantiregel, arvsrättslig 22,s. 87

16.132ff33, 58, 63 dödsboförvaltare 135 ff generalexekutor 137 dödsboförvaltning 78, 141 generationsskifte 12 dödsrättshandling 20giftorätt 16,29s. 87

17.giftorättsgods 58, 101 Egiftorättsregel 64 efterarv 52, 65, 71god man 134ff efterlevande make 18, 23, godtrosförvärv 129s. 87

18.33ff,52ffgradualprincipen 31, 42 Estonia-katastrofen 28gåva 53, 55,72, 83, 97 fs. 87

19.gåva mortis causa 116s. 87

20.165 gåvolöfte 116, 147 kusinarvsrätt 20, 47, 51 gäldsansvar 131kusiner 46s. 87

21.kvarlåtenskap 16, 62, 64 H kvotdelsberäkning 82 handel 146 handikappade 94 L homosexuella sambor 19, laglott 107 ff.s. 51

22.133 laglottsinstitutet 37 huvudlottssystem 108 laglottskränkning 36 hyresgäst 148 laglottsskydd, förstärkta 116s. 51

23.laglottssystem 108s. 51

24.ledberäkning 42 I legat 21, 152ff. idealkollation 97 legatarie 21 inblankoadoption 38 lex Wallenberg 128 inbördes testamente 34, 68 ff ”lilla basbeloppsregeln” 19 intestatarvsrätt 11 livsrättshandling 20 istadarätt 43, 46, 72 lottläggning 75 ius representationis 43s. 51

25.M J mala fides superveniens 30 jordbruksfastighet 158 massafordringar 146 jämkning 58,112 materna maternis 46 jämkningsregeln 59 ff., 80 morgongåva 34 jämn sidolinje 43mortis causa 20,116 KN Kammarkollegiet 93 Nachlassverwaltung 132 klander 96, 111 naturalkollation 97 kollateraler 40 nyttjanderätt 36 kollation 97 näring 146 komputations. 51

26.— civil 43 .Os. 51

27.- kanonisk 43 ockupationsrätt 92 konkret arvsrätt 89 okända borgenärer, kallelse på konkurs 59, 131, 141 147, 152 konkursförvaltare 134 omgifte 57, 88 konsumtion 72s. 51

28.166 psekundosuccession 34, 52, parens 4271 parentel 42 sextusenkronorsregeln 33 parentelprincipen 32,42 singularsuccession 129 partner, registrerad 18, 52, sjuklighet 96s. 51

29.133själagåvor 21 partnerskapslagen 18 skadeståndsansvar 136, 141, paterfamilias 21 148 paterna paternis 46 skatteplanering 12 patria potestas 21 skiftesman 155 penninglegat 112 skiftesvitsord 155 preklusion 129 skulder 144, 149 ff. preskription 25, 125 specialexekutor 137 preskriptionsavbrott 128 stirpaldelning 47 preskriptionstid 84, 127 stirpalgrundsatsen 44 psykisk störning 126successio ab intestato 21s. 52

30.successio ordinum 45 Qsuccession, legal 20, 21 querella inofficiosi testamentisuccession, testamentarisk 20s. 52

31.108sui heredes 21s. 52

32.syssloman 149 R särkullbarn 56, 63, 65, 73, realkollation 97 91, 109 reciprocitetsprincipen 31 reellt bodelande avtal 77 T ’ registrerad partner 18,52, testamente 11, 16, 61, 63,s. 52

33.13372, 87 representationsrätt 43, 126 -jämkningav 61,112 retorsion 31 - tolkning av 67 retorsionsprincipen 31 testamentsexekutör 131, rörelse 148137 f.s. 52

34.testamentsfrekvens 22 Stestamentsgivare 16 saklegat 112 testamentstolkning 67 samarva 40testationsftihet 18 sambor 18, 133testator 16,20 sammanlevnad i oskiftat bo, testato rsvilj a 67s. 52

35.avtal om 156ff.tilläggsbouppteckning 143s. 52

36.167 trolovningsbarn 33 Tsunami-katastrofen 26,28 U underhåll 142, 147 underlegat 153 universalsuccession 129 universell testamentstagares. 52

37.16,21 urarvakonkurs 138, 150 utbildningsbehov 96 utlänning 31 utomäktenskapliga barn 33 V vederlag 59, 72, 83 värdekollation 97 värdepapper 55 Å återbäring 84 återgång, talan om 84 återkrävs rätt 56 Ä äganderätt 56s. 33

38.- full 62 äktenskapsskillnad 29, 57 ändamålsbestämmelse 152 ff. ätteförbund 17 Ö överförmyndaren 135s. 33

39.168s. 33