Närliggande

52.Rättsfallet NJA 1999 s. 232 rörde T som den 20 april 1990 i sin bil blev på­ körd bakifrån och drabbades av whiplashskada. Han gjorde samma dag en ska­ deanmälan till sin försäkringsgivare, som den 26 april 1990 skrev ett svarsbrev med följande inledning: ”Du har rätt till trafikskadeersättning för Din person­ skada.” Försäkringsgivaren betalade juni 1991 ut ett belopp, som avsåg in­ komstförlust, utlägg för läkarbesök med mera samt ett à contobelopp för ideell skada. Skaderegleringen avslutades, enligt försäkringsgivarens uppfattning, ge­ nom brev till T den 22 november 1991, vari han underrättades om att han an­ sågs till fullo tillgodosedd med vad som utbetalats, att sveda och värk beaktats, samt att preskriptionstiden skulle löpa ut den 14 april 1993. T återkom med ersättningsyrkanden efter den 24 april 1993, vilka avböjdes eftersom försäk­ ringsgivaren ansåg kraven vara preskriberade. T väckte talan mot försäkringsgi­ varen den 3 mars 1995. Ett responsum från Sveriges försäkringsförbund gav vid handen att trafikförsäkringsgivarnas inställning till rätten att åberopa special­ preskription genomgått betydande förändringar under de år som gått sedan ytt­ randet avgavs i 1971 års rättsfall. Den praxis som tillämpades i början på 1990talet innebar att försäkringsgivaren endast erkände emottagandet av den skade­ anmälan som lämnats till denne, eftersom försäkringsgivaren önskade ha möj­ lighet att inleda skaderegleringen utan att därför avstå från rätten att åberopa preskription. Orsaken till denna förändrade inställning var, enligt ett yttrande som författats av Nordenson, att försäkringsgivarna ville avveckla ärendena inom en rimlig tid och eliminera de utredningssvårigheter som kunde uppkom­ ma när lång tid har förflutit sedan olyckstillfället. - HD refererade till försäk­ ringsförbundets responsum i NJA 1971 s. 216 samt den ovan nämnda bedöm­ ningen som gjordes i NJA 1984 s. 747 men fann att den förändrade praxis, som försäkringsförbundet pekat på, inte kommit till uttryck i den mening som var under prövning i detta mål. Tvärtom gav ordalydelsen vid handen, att försäk­ ringsgivaren erkände sin ersättningsskyldighet. Detta erkännande undanröjer 656 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal den grund på vilken T kunde anhängiggöra en fastställelsetalan, eftersom någon ovisshet om rättsförhållandet inte kan anses föreligga: ”Om bolaget hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription, hade det, mot bakgrund av den tidigare praxis som beskrivits i NJA 1971 s. 216 i förening med HD:s allmänna uttalande i NJA 1984 s. 747, kunnat förväntas att bolaget på ett eller annat sätt skulle i brevet klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan.” Förhållandet att bolaget senare meddelat T att skaderegleringen var avslutad och hänvisat till att preskription skulle inträda efter den 24 april 1993 kan inte medföra att den tre­ åriga preskriptionstiden i TSL ånyo skulle bli tillämplig. T:s rätt att föra talan om trafikskadeersättning ansågs därför inte preskriberad.s. 655