1.På samma sätt som i andra fordringsrelationer kan preskriptionen av försäk ringsersättningar avbrytas genom att gäldenären, i regel försäkringsgivaren, er känner borgenärens fordringsanspråk. Med detta erkännande avbryts den för säkringsrättsliga preskriptionen för att ersättas av ny preskriptionstid av samma eller annat slag.s. 653
2.HD har bedömt att en försäkringsgivares erkännande har den effekten att denne anses avstå från att åberopa specialpreskription. En utgångspunkt av när och hur en försäkringsgivare kan anses ha erkänt ett krav på försäkringsersätt ning på ett sådant sätt att preskriptionstiden avbryts är rättsfallet NJA 1971 s. 216.s. 653
3.Omständigheterna i rättsfallet var att A den 8 november 1965 reste fråns. 653
4.Stockholm till Mariehamn med båt. I samband med att fartyget lade till is. 653
5.Mariehamn föll en landgång och skadade A:s fot med krosskador på högers. 653
6.fots tår som följd. Alla tår utom stortån amputerades. Efter sjukhusvård ochs. 653
7.rehabilitering återvände hon till sitt arbete den 1 april 1966. I brev den 16 654 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtals. 653
8.december 1965 skrev ett ombud för A till rederiets försäkringsgivare, Assu-s. 654
9.ranceföreningen Skuld Aktiebolag, och anmälde att rederiet den 18 novems. 654
10.ber 1965 lämnat in en skadeanmälan till Skuld samt en begäran att Skulds. 654
11.måtte åta sig att utge den ersättning A vore berättigad till. I brev den 13 aprils. 654
12.1966 återkom A:s ombud till Skuld med en redogörelse för händelseförlops. 654
13.pet och med en förnyad begäran att Skuld måtte åta sig att utge skäligt skas. 654
14.destånd som ersättning. Skuld svarade den 27 april 1966 ”att vi erkänners. 654
15.skadeståndsskyldighet för vad A lagligen, enligt sjörättsbestämmelserna,s. 654
16.måtte ha skälig rätt till på grund av den inträffade olyckan”. I brev den 23s. 654
17.maj 1966 preciserades vissa ersättningsanspråk avseende förstörda kläder ochs. 654
18.andra direkta utlägg med anledning av olyckan, vilka Skuld tillmötesgicks. 654
19.med hjälp av en check som sändes till A:s ombud den 26 maj 1966. Den 15s. 654
20.juni 1966 återkom A med anspråk på ersättning för förlorad arbetsförtjänsts. 654
21.under sjukskrivningstiden. Även detta krav godkändes av Skuld och belops. 654
22.pet betalades, vilket skedde i brev den 20 juni 1966. Den 8 juli 1966 erhöll A ett läkarintyg, betecknat ”invaliditetsintyg”, som beskrev hennes skada ochs. 654
23.uttalade sig om liden sveda och värk. I början av mars 1968 vände sig A tills. 654
24.Skuld med en begäran om ersättning för sveda och värk samt för lyte ochs. 654
25.men. Skuld anförde att betalningsskyldigheten upphört på grund av pres. 654
26.skription, eftersom A inte väckt talan inom två år från den tidpunkt då skas. 654
27.dan uppkom.555 Stämningsansökan lämnades in till domstol den 30 majs. 654
28.1968. - I HD rörde prövningen betydelsen av den förklaring som Skuld avs. 654
29.gav den 27 april 1966. - Enligt ett responsum från Svenska försäkringsbolagss. 654
30.riksförbud var branschpraxis den, att en försäkringsgivare inte åberopar spes. 654
31.cialpreskription, sedan han i princip erkänt ersättningsskyldighet. I ställets. 654
32.ansågs ersättningsanspråket vara underkastad preskription enligt den då gäls. 654
33.lande preskriptionsförordningen från 1862. HD fann emellertid att dennas. 654
34.branschpraxis visserligen gällde försäkringsgivarnas hantering av ersättningss. 654
35.anspråk ur ansvarsförsäkringar i allmänhet, men inte var tillämplig med avs. 654
36.seende på ersättning ar den i detta målet aktuella Protection and Indemnity-s. 654
37.försäkringen. För utformningen av denna försäkring har främst sjörätten ochs. 654
38.i övrigt förhållandena inom sjöfarten varit bestämmande.556 Dessa hade i sins. 654
39.tur utvecklats under lång tid och är av internationell karaktär. Skuld kundes. 654
40.inte anses ha avstått från att tillämpa sjörättens regler genom brevet den 27s. 654
41.april 1966, snarare tyder ordalydelsen på motsatsen. Inte heller kunde de uts. 654
42.betalningar som förekommit anses ha utgjort något ställningstagande i pre-s. 654
43.skriptionsfrågan. Sammanfattningsvis kom fyra justitieråd till resultatet atts. 654
44.A:s ersättningsanspråk hade preskriberats. Ett justitieråd fann, att det intes. 654
45.8.6 Svensk rätt 655s. 655
46.vore rimligt att undanta en försäkring från en praxis som gällde för andra förs. 655
47.säkringar av samma art. Ville en försäkringsgivare i ett särskilt fall vidhållas. 655
48.ett undantag från den allmänt gällande praktiken, ålåg det försäkringsgivas. 655
49.ren att tydligt markera detta. Inte heller kunde Skulds hänvisning till sjös. 655
50.rättsbestämmelserna uppfattas så att de avsåg sjölagens bestämmelser om ans. 655
51.svarsbegränsning och inte dess preskriptionsbestämmelser. Utgångspunkten måste således vara den att, med Sveriges försäkringsbolags riksförbunds ord, en försäkringsgivare inte åberopar specialpreskription, sedan han i princip erkänt ersättningsskyldighet. I stället preskriberas ersättningsan språket efter 10 år enligt preskriptionslagen. I rättsfallet NJA 1984 s. 747 fann HD också att det var naturligt och välgrundat att en ansvarsförsäkringsgivare, som medger skadeståndsskyldighet, därigenom måste anses avstå från rätten att göra invändning om specialpreskription.s. 655
52.Rättsfallet NJA 1999 s. 232 rörde T som den 20 april 1990 i sin bil blev på körd bakifrån och drabbades av whiplashskada. Han gjorde samma dag en ska deanmälan till sin försäkringsgivare, som den 26 april 1990 skrev ett svarsbrev med följande inledning: ”Du har rätt till trafikskadeersättning för Din person skada.” Försäkringsgivaren betalade juni 1991 ut ett belopp, som avsåg in komstförlust, utlägg för läkarbesök med mera samt ett à contobelopp för ideell skada. Skaderegleringen avslutades, enligt försäkringsgivarens uppfattning, ge nom brev till T den 22 november 1991, vari han underrättades om att han an sågs till fullo tillgodosedd med vad som utbetalats, att sveda och värk beaktats, samt att preskriptionstiden skulle löpa ut den 14 april 1993. T återkom med ersättningsyrkanden efter den 24 april 1993, vilka avböjdes eftersom försäk ringsgivaren ansåg kraven vara preskriberade. T väckte talan mot försäkringsgi varen den 3 mars 1995. Ett responsum från Sveriges försäkringsförbund gav vid handen att trafikförsäkringsgivarnas inställning till rätten att åberopa special preskription genomgått betydande förändringar under de år som gått sedan ytt randet avgavs i 1971 års rättsfall. Den praxis som tillämpades i början på 1990talet innebar att försäkringsgivaren endast erkände emottagandet av den skade anmälan som lämnats till denne, eftersom försäkringsgivaren önskade ha möj lighet att inleda skaderegleringen utan att därför avstå från rätten att åberopa preskription. Orsaken till denna förändrade inställning var, enligt ett yttrande som författats av Nordenson, att försäkringsgivarna ville avveckla ärendena inom en rimlig tid och eliminera de utredningssvårigheter som kunde uppkom ma när lång tid har förflutit sedan olyckstillfället. - HD refererade till försäk ringsförbundets responsum i NJA 1971 s. 216 samt den ovan nämnda bedöm ningen som gjordes i NJA 1984 s. 747 men fann att den förändrade praxis, som försäkringsförbundet pekat på, inte kommit till uttryck i den mening som var under prövning i detta mål. Tvärtom gav ordalydelsen vid handen, att försäk ringsgivaren erkände sin ersättningsskyldighet. Detta erkännande undanröjer 656 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal den grund på vilken T kunde anhängiggöra en fastställelsetalan, eftersom någon ovisshet om rättsförhållandet inte kan anses föreligga: ”Om bolaget hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription, hade det, mot bakgrund av den tidigare praxis som beskrivits i NJA 1971 s. 216 i förening med HD:s allmänna uttalande i NJA 1984 s. 747, kunnat förväntas att bolaget på ett eller annat sätt skulle i brevet klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan.” Förhållandet att bolaget senare meddelat T att skaderegleringen var avslutad och hänvisat till att preskription skulle inträda efter den 24 april 1993 kan inte medföra att den tre åriga preskriptionstiden i TSL ånyo skulle bli tillämplig. T:s rätt att föra talan om trafikskadeersättning ansågs därför inte preskriberad.s. 655
53.Rättsfallet ger alltså upplysning om, dels att ett uttryckligt erkännande av be talningsskyldighet avbryter preskriptionstid enligt TSL (samt troligen även en ligt de övriga preskriptionsbestämmelser som har SFal:s regel som förebild), dels att effekten av ett preskriptionsavbrytande erkännande är att ersättningsansprå ket i fortsättningen preskriberas enligt preskriptionslagen.s. 656
54.Under år 2001 avgjorde HD ett rättsfall som bland annat rörde frågan när en konkludent handling, i detta fall utbetalning av försäkringsersättning, skall an ses ha preskriptionsavbrytande verkan eller, med HD:s formulering, när en för säkringsgivare skall anses ha avstått från att åberopa specialpreskription på grund av en konkludent handling. Rättsfallet NJA 2001 s. 486 rörde ersätt ningsanspråk på grund av en brand den 9 maj 1990, varigenom ett hotell eld härjades. - Bakgrunden till målet var att Stadshotellet i Södertälje AB drev ho tellrörelse i Södertälje i en fastighet som ägdes av Södertälje Stadshotells Vänner AB. De både hotellbolagen uppdrog åt försäkringsmäklaren P AB att företräda dem vid upphandling av försäkringar, vilket ledde till att avtal träffades mellan hotellbolagen och Stockholms Stads Brandförsäkringskontor (Brandkontoret) om företagsförsäkring och fastighetsförsäkring. Efter branden yrkade hotellbo lagen ersättning från Brandkontoret, vilket dock invände att ersättningsskyldig het inte åvilade dem på grund av att premierna inte hade betalats. Hotellbola gen väckte talan mot Brandkontoret med yrkande att Brandkontoret måtte utge skadeersättning till dem. Senare väcktes också en talan mot P AB med yrkande att P AB:s skyldighet att erlägga skadestånd till hotellbolagen måtte fastställas. Målen handlades gemensamt och avgjordes slutligen genom dom av HD den 7 december 1992 (NJA 1992 s. 782). Domen innebar att talan mot Brandkonto ret ogillades, medan hotellbolagens fastställelsetalan mot P AB bifölls.s. 656
55.Hotellbolagen, som försattes i konkurs i mars 1994, överlät sina fordringar till Retriva Kredit AB (Retriva), bland annat fordringen mot P AB. P AB hade en ansvarsförsäkring med Trygg-Hansa som försäkringsgivare samt ytterligare tre försäkringsbolag som co-assuradörer.557s. 656
56.8.6 Svensk rätt 657s. 657
57.Retriva väckte i oktober 1995 talan, dels mot P AB, dels mot P AB:s ansvarss. 657
58.försäkringsgivare558 med yrkande att de måtte förpliktas att solidariskt utge ers. 657
59.sättning för den skada hotellbolagen lidit. En månad senare, i november 1995,s. 657
60.väckte P AB talan mot de fyra försäkringsbolagen, med yrkande att domstolens. 657
61.måtte fastställa bolagens ersättningsskyldighet för det fall att Retriva skulle ers. 657
62.hålla framgång med sin i oktober 1995 mot P AB väckta talan.559 Försäkringss. 657
63.bolagen bestred betalningsansvar och hävdade att kärandens talan hade preskris. 657
64.berats enligt SFal § 29. Grunderna för bestridandet var att försäkringsmäklar-s. 657
65.förordningen trädde i kraft den 1 januari 1990 och således något mindre än etts. 657
66.år efter att P AB tecknat sin ansvarsförsäkring. Förordningen var därför inte tills. 657
67.lämplig på den försäkringen, varför en skadelidande inte kunde göra gällandes. 657
68.ett krav direkt mot försäkringsgivaren.s. 657
69.Bolagen gjorde också gällande att kravet var preskriberat. P AB:s krav på ers. 657
70.sättning började enligt svarandena att preskriberas när förutsättningarna förelågs. 657
71.att anhängiggöra åtminstone en fastställelsetalan, vilket inträffat senast när talans. 657
72.anhängiggjordes den 29 oktober 1990. Preskriptionstiden löpte ut tre år därefs. 657
73.ter. Någon talan mot försäkringsgivarna hade emellertid inte anhängiggjortss. 657
74.under tiden före den 29 oktober 1993. HD konstaterade inledningsvis att etts. 657
75.”försäkringsbolag kan emellertid också anses ha avstått från att åberopa sådans. 657
76.specialpreskription genom att bolaget erkänt sig vara ersättningsskyldigt utans. 657
77.att klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan”. (Efter att HD gav sin doms. 657
78.den 7 december 1992 i det ovannämnda målet 1992 s. 782, hade nämligens. 657
79.Trygg-Hansa ur försäkringsmäklarens ansvarsförsäkring betalat ersättning tills. 657
80.hotellbolagen med ett sammanlagt belopp om 19,6 milj, kr under tiden decems. 657
81.ber 1992 - oktober 1993.) Av dessa händelser följde att försäkringsbolagen is. 657
82.och för sig ”medgett ersättningsskyldighet och har härvid inte klargjort att mans. 657
83.ville vara bibehållen vid rätten att åberopa specialpreskription enligt § 29 SFal.”s. 657
84.På grund härav förlorade bolagen rätten att göra invändning om specialpres. 657
85.skription både mot hotellbolagen och mot försäkringsmäklaren, varför pre-s. 657
86.skriptionsinvändningen ogillades.s. 657
87.Två justitieråd var skiljaktiga. Nyström fann att preskription hade inträtts. 657
88.både avseende hotellbolagens och försäkringsmäklarens talan. Hotellbolagen 658 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal fann uppenbarligen att försäkringsmäklaren inte var beredd att utge det yr kade skadeståndet redan den 29 oktober 1990, eftersom hotellbolagen lika uppenbarligen vid den tidpunkten anhängiggjort en talan om fastställelse av försäkringsmäklarens ersättningsskyldighet. Tydligt är att hotellbolagen vid denna tidpunkt hade förutsättningar att anhängiggöra en talan mot försäk ringsbolagen. Att försäkringsbolagen efter domen den 7 december 1992 in lett en skadereglering medför inte att de ”också medgett sig ha ett i förhål lande till sitt ansvar gentemot försäkringstagaren självständigt betalningsan svar gentemot hotellbolagen, ett betalningsansvar mot vilket de dessutom skulle ha förlorat rätten att göra invändning om specialpreskription”, efter som hotellbolagen anhängiggjort talan mer än tre år efter den 29 oktober 1990 ansågs dessas talan vara preskriberad. Med avseende på försäkrings mäklarens talan befanns, att försäkringsmäklaren haft anledning att väcka fastställelsetalan om betalningsskyldighet den 29 oktober 1990, när talan om fastställelse väcktes mot försäkringsmäklaren. Även detta anspråk hade såle des preskriberats. Den andre dissidenten, Victor, delade Nyströms bedöm ning av frågan om hotellbolagens anspråk hade preskriberats. Försäkrings mäklarens talan hade emellertid inte preskriberats. Försäkringsgivarna hade enligt villkoren ett helt avgörande inflytande över försäkringsmäklarnas age rande efter att kravet på skadestånd riktats mot dem. Försäkringsgivarna bi trädde härvidlag försäkringsmäklaren i uppfattningen att den sistnämnde inte hade gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande beteende. Med den na utgångspunkt kan inte försäkringsmäklaren anses ha erhållit kunskap om sin skadeståndsskyldighet förrän den 7 december 1992, när den dom gavs som etablerade försäkringsmäklarens ersättningsskyldighet. Eftersom talan anhängiggjorts inom tre år från denna tidpunkt var försäkringsmäklarens ta lan inte preskriberad.s. 657