kunde göras gällande”?

1.Den treåriga preskriptionstiden börjar enligt SFal § 29 att löpa när, ”den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande”. Samma lokution, ”fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande”, förekommer även i TSL § 28, i KFL § 39 och i PSL § 23. Trots att åtminstone SFal varit gällande rätt sedan den 1 januari 1928 har denna formulering inte underkastats domstols prövning förrän under de senaste 10 åren. Under den senaste tiden har SFal:s preskriptionsregel till­ dragit sig ett betydande intresse, vilket också visat sig i att problemen prövats av Högsta domstolen i ett antal rättsfall.498s. 638

2.8.6 Svensk rätt 639s. 639

3.Bristen på rättsfall avseende bestämningen av utgångspunkten för den treår­s. 639

4.iga preskriptionstiden kan förklaras med att bolagen fram till de senaste 10s. 639

5.åren kan tänkas ha dragit sig för att åberopa preskription. De har då hellres. 639

6.önskat visa försäkrade och förmånstagare tillmötesgående och löst proble­s. 639

7.men genom en generös avtalstillämpning (kulans). I förarbetena till PSL § 23,499 vars förebild är SFal § 29 åtminstone såvitt avser den treåriga preskriptionstiden, kommenterades utgångspunkten för den treår­ iga preskriptionstiden i allmänna ordalag. Tre grundläggande förutsättningar måste enligt detta synsätt vara uppfyllda för att kännedom om skadan kan anses föreligga, i) För det första skall den skadade ha kännedom om skadan, den skall ha visat sig på ett sådant sätt att den skadade kan märka den eller få kunskap om den på grund av till exempel medicinska eller tekniska undersökningar, ii) För det andra skall den skadelidande ha fått klart för sig att skadan är ersättningsgill till exempel enligt trafikskadelagen eller patientskadelagen. Detta innebär att han måste ha uppmärksammat sambandet mellan en viss händelse, vars följder lagen söker mildra eller reglera, och den förhandenvarande skadan, iii) För det tredje skall den skadelidande ha kunskap mot vem han skall rikta sitt an­ språk.500s. 639

8.Eftersom anspråket kan bestå av olika fordringskategorier avseende till exem­ pel förlorad inkomst och ersättning för sveda och värk finner Gabrielsson ”vid bedömningen av treårspreskriptionen liksom vid tioårspreskriptionen en ut­ gångspunkt vara den särskilda fordran5QX på trafikskadeersättning” som görs gäl­ lande till skillnad från andra fordringar, till exempel ersättning för sveda och värk till skillnad från ersättning för framtida inkomstförlust. Ställningstagandet underbyggs av att det anses helt legitimt att dela upp sina anspråk på ersättning med anledning av en skadegörande handling i olika poster och föra fram ersätt­ ningskraven i olika steg.502 8.6.2.1.1 Doktrin Förutom en mer ingående redogörelse om innebörden av rekvisitet ”kännedom att fordringen kan göras gällande” av Nordenson,503 förekommer endast sprid­ 640 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal da uttalanden i doktrinen. Enligt Hellner504 innebär kännedomsrekvisitet att det till en början fordras ”att den berättigade kände till att skada uppstått, och han måste också ha insett att skadan var sådan att han ägde framställa krav på försäkringsersättning. Om en person som har olycksfallsförsäkring får sjukliga besvär utan att inse att de beror på ett olycksfall, börjar preskriptionstiden löpa först då han förstår detta. Å andra sidan kan preskriptionstiden börja löpa innan utredningen om skadan är så fullständig, att kravet kan preciseras.”s. 639

9.Nial505 skriver att preskriptionen enligt SFal § 29 inträder tre år efter den tid­ punkt, då den berättigade ”fick kännedom om att förutsättningarna föreligger för anhängiggörande av sådan talan - det vill säga i regel då han fått kännedom om att försäkringsfallet inträffat - och i varje fall inom 10 år från det sådant an­ hängiggörande tidigast kunnat ske.”506s. 640

10.Nial torde ha avsett en fullgörelsetalan.507 Ulf Jacobson ansluter till Nialss. 640

11.uppfattning, utom såtillvida att Jacobson skriver om fastställelsetalan.508 Enligt Lindskog innebär kännedomsrekvisitet, att den ersättningsberättigade skall ha faktisk kunskap om de omständigheter som medför att han har rätt att erhålla betalt från försäkringsbolaget. Med avseende på lokutionen att ”ford­ ringen skall kunna göras gällande” finner Lindskog att det numera är klarlagt, att preskriptionstiden börjar löpa när skada visat sig. Att den berättigade har kunskap om att han kan göra gällande en fordran mot en försäkringsgivare på grund av förekomsten av en viss försäkring torde inte krävas.509s. 640

12.I en sammanfattande redogörelse skriver Nordenson,510 ”att enbart det för­ hållandet att den skadelidande får kännedom om att han lidit en skada - och därmed kanske också om att han har en fordran på trafikskadeersättning - inte utan vidare medför att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa.”511 Saknar den ersättningsberättigade kunskap om borgenärens identitet, börjar inte pre­ skriptionstiden att löpa förrän identiteten är fastställd.512 En viktig fråga är, om någon undersökningsplikt åvilar den ersättningsberättigade och vilket omfång den i så fall har. Han synes komma till en ståndpunkt som ligger nära den tyskas. 640

13.8.6 Svensk rätt 641 rättens lösning av motsvarande problem vid tillämpningen av BGB a.E § 852, eftersom han finner att även ”om det inte kan krävas att den skadelidande gör några mer ingående undersökningar eller efterforskningar i något av de relevan­ ta hänseendena, är det inte rimligt att han i alla lägen skall förhålla sig helt pas­ siv.”513 (Frågan berördes tidigare av Nordenson i ett annat sammanhang. Där framförde han uppfattningen att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa när först när borgenären faktiskt har fått kännedom om att han lidit en trafikskada, orsakad av ett motorfordon, och om gäldenärens identitet.514)s. 641

14.Nordenson exemplifierar: en bilist som underlåter att efterforska vilken för­s. 641

15.säkringsgivare motparten har eller att ens anteckna motpartens registrerings­s. 641

16.nummer, bör inte kunna tillgodoräkna sig ovetskapen om försäkringsgiva­s. 641

17.rens identitet.515 Ett annat exempel är att en person som har del i en trafik­s. 641

18.olycka underlåter att efterkomma en läkares råd att uppsöka en specialist förs. 641

19.att få en misstänkt pisksnärtskada516 ordentligt utredd. Den okunnighet soms. 641

20.är resultatet av denna underlåtenhet, bör, enligt Nordenson, inte leda till atts. 641

21.utgångspunkten för preskriptionstiden flyttas fram i tiden till en tidpunkt dås. 641

22.den skadelidande erhållit faktisk kunskap om skadans natur.517 Dufwa518 har nyligen kommenterat två av de avgöranden519 från Högsta dom­ stolen, som utgör prejudikat i frågan om när den kännedomsberoende treåriga preskriptionstiden börjar löpa och finner att problemets lösning ligger i skadebegreppet.520s. 641

23.Den grundläggande frågan är om det föreligger en eller flera skador. Det förs. 641

24.whiplashskador (pisksnärtskador) typiska är att en person får lättare besvärs. 641

25.direkt efter trafikolyckan, om några besvär överhuvudtaget uppstår. Efter ens. 641

26.kortare tid lägger sig i förekommande fall besvären och någon diagnos kans. 641

27.inte ställas förrän lång tid därefter, då besvären återuppstår och ofta har för­s. 641

28.värrats med ibland handikappande följder. Ur preskriptionsrättslig synvin­s. 641

29.kel är frågan om det här föreligger en eller flera skador eller fordringar, det 642 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtals. 641

30.vill säga grunder för ersättningsanspråk föreligger och därmed en eller fleras. 642

31.preskriptionstider löper. Åtminstone såvitt avser trafikskadeersättning för whiplashskador finner Dufwa att om sjukdomsförloppet är det typiska, med ringa eller inga symptom i inled­ ningen av sjukdomsförloppet, vilka sedan förvärras, är utgångspunkten att det är fråga om två skador eller skadeföljder och att det alltså rör sig om skilda grun­ der för ersättningsanspråk.521 Den kunskap som låter den treåriga preskrip­ tionstiden börja löpa skall givetvis avse skadan i sig, men också orsakssambandet mellan skadehändelsen och skadan.522s. 642

32.Bedömningen får stöd i skadeståndslagen eftersom den skiljer mellan ersätt­ ning för sveda och värk respektive för lyte och men. Med en metafor kan talas om ”knippen” av fordringar, som avser olika skadeföljder. Ett observandum är dock att detta sätt att bedöma skadeföljder för närvarande bör begränsas till er­ sättningen för whiplashskador och andra sjukdomar med ett liknande händel­ seförlopp, eftersom den naturliga utgångspunkten är att alla ersättningar för skador som kan förutses vara en följd av den ursprungliga skadehändelsen och de därvid omedelbart uppkammande skadliga följderna, preskriberas i ett sam­ manhang. Den tyska rättens ställningstagande till dessa frågor avseende pre­ skriptionen av skadestånd kan vara en lämplig måttstock även för svensk rätt. Den skadeföljd som är förutsebar vid bedömningen av den först inträffade ska­ dan, måste anses ha så nära samband med den första skadan att de skall uppfat­ tas som en skada. Föreligger inte denna förutsebarhet, såsom är fallet vid whi­ plashskador, skall skadeföljderna uppfattas vara två från varandra skilda skador. 8.6.2.1.2 Rättspraxis Ett antal relativt nyligen avgjorda rättsfall har på senare tid spritt ljus över de frågor som bestämningen av utgångspunkten för den treåriga preskriptionsti­ den har givit upphov till. Många av dessa rättsfall rör följderna av en "whiplashskada” eller pisksnärtskada. I två fall har hovrätt varit högsta instans. I det ena, RH 1994:129, fann hovrätten att SFal § 29 skall tillämpas ”på sådant sätt att preskriptionstiden börjar löpa från det försäkringshavaren fått kännedom att förutsättningarna föreligger för anhängiggörande av talan, och att det därvid är tillräckligt att det föreligger förutsättningar att uppta en fastställelsetalan till prövning”.523 Det andra hovrättsavgörandet är av ett senare datum, juni 2001, se RH 2001:33. Käranden, S, som själv förde en bil, blev den 30 oktober 1988 påkörd av en annan bil och erhöll som en följd av kollisionen en whiplashskada. Dagen efter olyckan fördes hon till sjukhus eftersom hon hade svimmat på sins. 642

33.8.6 Svensk rätt 643 arbetsplats, men lämnade sjukhuset samma dag. Den 27 oktober 1992 bedöm­ de den vållande bilens försäkringsgivare, Trygg-Hansa, att hennes medicinska invaliditet borde anses vara 10 procent. Efter rehabiliteringsåtgärder samt så kallad arbetsprövning, bestämdes att hennes arbetsförmåga var nedsatt med minst 50 procent och hon beviljades den 22 augusti 1997 halv förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Skandia, som var försäkringsgivare för kol­ lektiva olycksfallsförsäkringar, stämdes av S den 10 februari 1998 med yrkande att Skandia måtte utge ersättning för hennes ekonomiska invaliditet.524 Skandia anförde invändning om preskription och hävdade att preskriptionstiden borde börja räknas den 27 oktober 1992. (Att preskriptionstiden borde anses börja löpa vid dagen för olyckshändelsen eller följande dag gjordes gällande i tingsrät­ ten, men parten frånföll ståndpunkten i hovrätten.) Skandia gjorde gällande att det inte var möjligt att fordringsrättigheterna på det sätt S gjort i sin stämnings­ ansökan: "Fordringsrätten är knuten till avtalet som sådant. Om en viss typ av ersättning kräver att en särskild förutsättning är uppfylld, till exempel att för­ tidspension beviljas, innebär detta att skadefallet får hållas öppet till dess det framgår om förutsättningen är uppfylld eller inte.” Hovrätten fann, att det ”är i försäkringsvillkoren uttryckligt angivet att man skiljer mellan medicinsk och ekonomisk invaliditet. De förutsättningar som enligt försäkringsvillkoren gäller för rätt till ersättning för medicinsk respektive ekonomisk invaliditet är också av skilda slag.” På grund härav kunde domstolen ”utgå från att skilda startpunk­ ter för preskriptionstiden kan vara att tillämpa för de båda slagen av invaliditetsersättning.” Mot denna bakgrund fann hovrätten att kärandens fordran inte hade preskriberats och hennes yrkande skulle därför bifallas.s. 643

34.Sedan 1997 har Högsta domstolen prövat frågan om utgångspunkten för den treåriga preskriptionstiden enligt SFal i tre fall, varav två avgjorts under åren 2000 och 2001. Det första fallet, NJA 1997 s. 97, avsåg en man, H, som föll från en stege den 16 maj 1990. Han uppsökte läkare den 5 juni samma år med återbesök den 10 juli och den 7 augusti. Den 7 september blev han sjukskriven under en diagnos (”postcommotionellt syndrom”525) som bekräftades av en neurologutredning. Anteckning härom gjordes i journalen den 12 december 1990. Den 25 april 1991 anmälde H skadan till försäkringsgivaren som avböjde 644 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal ersättning den 30 juli 1992. H stämde försäkringsgivaren med en ansökan som kom in till tingsrätten den 7 mars 1994, yrkande ersättning för den invaliditet han drabbats av. Försäkringsgivaren bestred ersättningsskyldigheten och invän­ de att fordringen var preskriberad, eftersom H redan vid tiden för läkarunder­ sökningarna hade den kännedom som förutsätts i § 29. H gjorde gällande att han först i april 1991 fått sådan kännedom att han kunnat göra fordran gällan­ de. HD fann att H ”efter sjukskrivningen och allra senast när resultatet av den neurologiska undersökningen förelåg anses ha haft sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringen att pre­ skriptionstiden började löpa.” Eftersom han inte bevakat sin fordringsrätt inom de tre år som stod till hans förfogande, ogillade HD H:s talan.s. 643

35.Ett annat rättsfall, som också rörde följderna av en pisksnärtskada, är NJA 2000 s. 285. B drabbades den 17 april 1989 av en trafikolycka. Hon uppsökte läkare någon vecka efter olyckan på grund av smärtor i nacken men fick beske­ det att det inte var fråga om någon allvarligare skada. Först vid en undersökning den 14 september 1994 antecknades i journalen att B sannolikt drabbats av en övergående whiplashskada efter dikeskörningen år 1990. Vid ett läkarbesök den 13 oktober 1995 antecknades i journalen ”whiplashliknande skada”. B anhängiggjorde sin talan mot försäkringsgivaren i juni 1997. - Högsta domstolen fin­ ner avseende tolkningen av TSL § 28 inledningsvis, att bestämmelsen ”får anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de fak­ tiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Kravet på sådan känne­ dom, bland annat om orsakssambandet, bör inte luckras upp, särskilt som pre­ skriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar.” Mer konkret bestämmer HD utgångspunkten för den treåri­ ga preskriptionstiden så, att denna "i vissa fall börjar löpa redan när den skadeli­ dande har kännedom om att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkrings­ bolaget. Eftersom inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, bör preskription dock inträda endast med avse­ ende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år.” Eftersom den skadelidande B redan strax efter olyckan kände värk, var hennes talan avseende ersättning för sveda och värk preskriberad. För de övriga yrkanden hon framställde hade preskriptions­ tiden inte löpt ut, eftersom försäkringsgivaren inte kunnat visa att B erhållit re­ levant kunskap före läkarbesöket i oktober 1995.s. 644

36.I fallet NJA 2001 s. 93 blev C påkörd av en bilist, som smet från olycksplat­ sen, när hon den 22 juni 1992 på sin moped var på väg till sin arbetsplats. På olycksdagen uppsökte hon läkare, som konstaterade att patienten hade smärtor i vänster hands utsida, i vänster knä samt en skråma på höger underben. I no­ vember 1992 konstaterades efter artoskopi att knäleden inte uppvisade några sjukliga förändringar utöver en lätt uppsplittring av brosket på knäskålens spets.s. 644

37.8.6 Svensk rätt 645 Den 19 februari 1993 konstaterade läkare att smärtorna i knät hade förvärrats samt att hon gick med kryckor och haltade intensivt. Samma dag gjordes en ar­ toskopi, som ledde till en operation eftersom läkaren fann en ruptur på menis­ ken. Ingreppet ledde till en förbättring så att hon kunde röra sig relativt obesvä­ rat. Förbättringen var dock kortvarig och den 16 februari 1996 konstaterades att hon åter hade svårigheter att gå och stå. I ett läkarutlåtande den 4 juni 1998 konstaterades att besvären, som måste anses vara bestående, var direkt kopplade till olyckan. Enligt C:s egen uppgift framfördes denna uppfattning till henne muntligen redan i maj 1996. C stämde försäkringsgivaren den 9 januari 1998 med yrkande att denne måtte förpliktas att till henne utge ersättning för sveda och värk, lyte och men samt för olägenheter i övrigt. Försäkringsgivaren gjorde preskriptionsinvändning, i huvudsak innebärande att preskriptionstiden skulle räknas från olyckstillfället. C bestred och gjorde gällande att hon först i septem­ ber 1996 fick kännedom om att hon hade en fordran på ersättning hos försäk­ ringsgivaren. I andra hand gjorde hon gällande att preskriptionstiden skulle räk­ nas från den 2 maj 1996, när hon fick ett muntligt besked om sin invaliditet eller från den 4 juni 1998, när invaliditetsintyget utfärdades. Med avseende på C:s förstahandsinvändning fann Högsta domstolen att den kännedom som av­ ses i TSL § 28 avser kännedomen om de faktiska omständigheterna som grun­ dade C:s fordran. Att C inte förstått att utnyttja sin trafikförsäkring förändrar inte denna bedömning. Avseende C:s i andra hand gjorda påstående fann HD, efter en hänvisning till rättsfallet NJA 2000 s. 285, att C:s yrkande om ersätt­ ning för sveda och värk måste ha avsett sveda och värk i samband med olycks­ fallet och möjligen även de artoskopiska undersökningarna 1992 och 1993. Kä­ randens yrkande rörande dessa omständigheter hade gjorts mer än tre år efter det att hon fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande och ansågs därför preskriberad av HD. Avseende yrkandet om ersättning för lyte och men var emellertid förhållandena annorlunda. Med tanke på att preskriptionsavbrottet enligt TSL § 28 förutsätter att en talan anhängiggörs finner HD att ”preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäk­ ringstagaren erhållit ett objektivt sett526 någorlunda säkert underlag med avseen­ de på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk.” Ef­ tersom de andra tidpunkter om C:s kännedom som angivits inte kunde styrkas, ansåg HD att kravet på ersättning för lyte och men inte hade preskriberats, inte heller ersättningen för olägenheter i övrigt, i den mån de den avser hennes be­ stående invaliditet.s. 645

38.Sammanfattningsvis kan rättsfallen anses bestämma utgångspunkten för den kännedomsbaserade treåriga preskriptionstiden på det sätt, att den berättigade skall ha sådan kunskap om de faktiska förhållandena att det ger ett förhållande­ vis säkert underlag för anspråket. (Anknytande till tysk och fransk rätt torde 646 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal kunna sägas, att den berättigade skall ha en sådan mängd kunskap, att det kan förväntas av honom eller henne att väcka en talan, en fastställelsetalan, mot för­ säkringsgivaren, även om talan inte har den kvaliteten att den säkert kommer att leda till att domstolens bifaller käromålet.) Implicit gäller alltså, att den för­ säkrade skall ha kännedom om skadan, om den händelse som framkallade ska­ dan samt om orsakssambandet dem emellan. Utgångspunkten för preskrip­ tionstiden är emellertid inte beroende av den berättigades kännedom om för­ säkringen eller kännedom om den försäkring han har kännedom om täcker den aktuella skadan.s. 645

39.Vem skall, ur sin subjektiva synvinkel, anses kunna avgöra när borgenärenss. 646

40.kunskapsmängd uppnått en sådan nivå att den objektivt sett, avseende dens. 646

41.juridiska bedömningen av omständigheterna, ger ett någorlunda säkert un­s. 646

42.derlag? Den enda objektiva, i meningen av oberoende, instans som förekom­s. 646

43.mer i förhållandet mellan domstolen, gäldenären och borgenären är ju dom­s. 646

44.stolen. Men för att den skall kunna avgöra frågan, måste saken ha anhängig-s. 646

45.gjorts - ! Fortsättande diskussionen rörande frågan om kännedomen måste omfatta gäl­ denärens identitet eller inte, kunde de lege ferenda följande lösning tillämpas. Härvidlag är utgångspunkten att frågan och svaret torde ha ett visst samband med frågan om borgenärens kännedom skall omfatta förekomsten av en försäk­ ring eller inte. Om gäldenärens identitet framkommer när den skadelidande får kännedom om att skadan kan ersättas av försäkring, bör inte frågan om gälde­ närens identitet skiljas från kunskapen om försäkringens förefintlighet, utan tillsammans utgöra en del av den kunskap som inte påverkar utgångspunkten för preskriptionstiden. Om en skadelidande emellertid kan ha kunskap om att en försäkring täcker ersättningsanspråken, utan att denne därför får kunskap om försäkringsgivarens identitet och det alltså krävs mer än ytliga undersök­ ningar för att förskaffa sig denna kunskap, bör okunskapen om gäldenärens identitet tillåtas påverka utgångspunkten för preskriptionstiden. Härvidlag bör beaktas att den skadelidande inte kan anhängiggöra ens en fastställelsetalan med mindre han känner svarandens namn och hemvist eller säte.s. 646

När hade fordringen tidigast kunnat göras gällande?

1.I förarbetena till SFal § 29 framhålles att parallellt med den kännedomsbaserade preskriptionstiden, en ytterligare preskriptionstid skall löpa oberoende av ford­ ringsägarens kännedom om fordringen. Ursprungligen var avsikten att den skulle vara fem år lång,527 men efter en intervention av lagutskottet fastställdes den till 10 år.528s. 646

2.8.6 Svensk rätt 647s. 647

3.Även bestämmandet av utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden har varit föremål för debatt under de senaste åren. Denna debatt har naturligtvis samband med den som rör utgångspunkten för den treåriga preskriptionstiden och även här har whiplashskadorna stått i fokus. 8.6.2.2.1 Doktrin Hellner skriver helt allmänt, att tidpunkten då fordran kan göras gällande ofta inträffar senare än tidpunkten för skadans uppkomst. För ansvarsförsäkringens del kan utgångspunkten för tioårspreskriptionen inte förläggas tidigare än till det ögonblick då den försäkrade hade att räkna med att skadeståndsanspråk kunde framställas.529 Nial, som anknyter till sin bestämning av utgångspunkten för den treåriga preskriptionstiden, skriver att den tioåriga preskriptionstiden börjar löpa, när borgenären tidigast hade kunnat anhängiggöra den talan om anspråket, som preskriberas efter tre år.530 Nordenson framhåller att den tioår­ iga preskriptionstiden enligt TSL börjar löpa när det objektivt kan fastställas, att fordringen hade kunnat göras gällande, varvid avgörande är att borgenärens kunskap saknar betydelse. (Man frågar sig vems objektivitet bedömningen skall grundas på?)s. 647

4.Uppenbarligen kan en skadelidandes fordran göras gällande när en av TSL omfattad trafikskada inträffat, vilket i allmänhet sker i samband med skadehändelsen. Om emellertid tidpunkten för den skadegörande händelsen och tid­ punkten för skadans inträde är skilda åt, är utgångspunkten för den tioåriga pre­ skriptionstiden tidpunkten för skadans inträde. Huruvida borgenären känner till försäkringsgivarens identitet är i detta fall utan relevans, eftersom det är klart att en enskild trafikförsäkringsanstalt, TFF eller staten är gäldenär; det är ju frå­ ga om en skada som är ersättningsgill enligt TSL.531s. 647

5.På ett annat ställe i samma framställning, framför Nordenson uppfattningens. 647

6.att ”en sådan fordran som avses i § 28 TSL ( eller i § 29 SFal) under alla för­s. 647

7.hållanden preskriberas efter 10 år, räknat från det fordringen uppkom, alltsås. 647

8.även om 10 år då ännu inte förflutit från det fordringen tidigast har kunnats. 647

9.göras gällande.”532 Han har emellertid senare med kraft hävdat att tioårsre-s. 647

10.geln i TSL och SFal har egna tillämpningsområden, som inte utan tvingandes. 647

11.skäl skall förminskas genom en tillämpning av den allmänna preskriptions­s. 647

12.regeln.533 648 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal Gabrielsson hävdar, med utgångspunkt i Trafikskadenämndens praxis, att den tioåriga preskriptionstiden börjar löpa vid tidpunkten för den skadegörande händelsen, om inte skadan uppträder senare. I sistnämnt fall börjar den tioåriga preskriptionstiden att löpa när skadeeffekten visar sig.534 Om skadeföljderna uppvisar den för whiplashskador typiska utvecklingen, med inledande lindriga besvär och handikappande följder som visar sig först efter några år, skall den ti­ oåriga preskriptionstiden avseende lyte och menersättningen i princip anses börja löpa vid den tidpunkt då besvären förstärks och blir invalidiserande.535 Även härvidlag gäller för Gabrielsson som en utgångspunkt, att en skadelidande får göra gällande sina ersättningsanspråk stegvis, till exempel krav på ersättning för sveda och värk för sig och ersättning för lyte och men för sig.536 8.6.2.2.2 Rättspraxis Även frågan om när den tioåriga preskriptionstiden börjar löpa har prövats av Högsta domstolen. Detta har skett i två fall som finns refererade i NJA 2001 s. 695 I och IL I) I det första fallet var omständigheterna att M den 2 februari 1977 kolliderade med en annan bil. I ett av läkare utfärdat invaliditetsintyg, som daterades den 13 mars 1995, utvecklades under tiden efter olyckan ett ”post whiplashsyndrom”. I läkarintyget antogs denna sjukdomsalstrande pro­ cess efter olyckan pågå till år 1982. Anmälan till försäkringsgivaren gjordes i början av 1995 och kravet avböjdes i brev den 2 november 1995. Försäkrings­ givaren stämdes inför domstol i januari 1996. Högsta domstolen förde ett prin­ cipiellt resonemang om utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden och konstaterade inledningsvis att för denna tre skilda tidpunkter kan väljas, näm­ ligen i) tidpunkten för den skadegörande händelsen, ii) tidpunkten när skadan uppstår eller iii) tidpunkten när den skadelidande får kunskap om sambandet mellan den skadegörande händelsen och skadan och har tillräckligt underlag för att i en rättegång göra gällande sitt ersättningsanspråk. Tidpunkten under iii) valdes omedelbart bort, eftersom den sammanfaller med utgångspunkten för den treåriga preskriptionstiden. Därefter prövade HD försöksvis det synsättet, att tidpunkten för skadehändelsen vore utgångspunkt för preskriptionstiden och fann även argument i SFal:s förarbeten till stöd för denna ståndpunkt. Vi­ dare syntes denna bestämning ha den fördelen att den är enkel och lätt konstaterbar, vilket vore betydelsefullt inte minst med hänsyn till den stora mängd ärenden trafikförsäkringsbolagen har att hantera. I Försäkringsförbundets i må­ let ingivna yttrande konstateras dessutom att trafikförsäkringsgivarna generellt sedan länge givit uttryck för uppfattningen, att tidpunkten för trafikolyckan vore utgångspunkt för den tioåriga preskriptionstiden. HD finner dock meds. 647

13.8.6 Svensk rätt 649s. 649

14.hänsyn till uttalanden i framförallt doktrin537 och med hänsyn till praxis avse­s. 649

15.ende preskriptionen av ersättningskrav på grund av den vanliga olycksfallsför­s. 649

16.säkringen, att tidpunkten för skadans inträde är utgångspunkt för den tioårigas. 649

17.preskriptionstiden enligt TSL. Domen dikterades av tre ledamöter, två var skilj­s. 649

18.aktiga. Dessa fann att olycksdagen borde anses vara utgångspunkt för den tio­s. 649

19.åriga preskriptionstiden, en uppfattning som motiverades med att denna stånd­s. 649

20.punkt bäst står i överensstämmelse det ovan angivna förarbetsuttalandet.538s. 649

21.Konsekvent med detta synsätt uttalar de dissiderande justitieråden att ”skadans. 649

22.får anses ha inträffat” vid olyckstillfället.s. 649

23.II) I detta fall var omständigheterna de, att S skadades vid en bilolycka dens. 649

24.20 februari 1980. Hon anmälde skadan till trafikförsäkringsgivaren, som ersattes. 649

25.henne för vissa utlägg samt för sveda och värk. Den 10 juli 1980 sändes ens. 649

26.skriftlig förfrågan till S om ärendet kunde avslutas. Den 19 april 1993 fick hons. 649

27.diagnosen whiplash. Den 15 april 1994 berättigades hon till halvt sjukbidrags. 649

28.och från och med juli 1997 beviljades S halv förtidspension. S väckte talan mots. 649

29.försäkringsgivaren den 18 september 1996. Högsta domstolen, som refererades. 649

30.till sin under I givna dom, fann inledningsvis att den tioåriga preskriptionstidens. 649

31.skall anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig tillkänna, varvid varjes. 649

32.skada, i enlighet med de principer som uttrycktes i NJA 2000 s. 285 och 2001s. 649

33.s. 93, skall bedömas för sig. Den skada om vilken S i målet förde talan avsågs. 649

34.inkomstförlust. Eftersom denna skada inte uppkommit för S förrän den 15s. 649

35.april 1994 var hennes talan inte preskriberad, vare sig enligt den treåriga ellers. 649

36.den tioåriga preskriptionstiden.s. 649

37.Sammanfattningsvis kan således konstateras, att den tioåriga preskriptionsti­s. 649

38.den börjar löpa när skadan uppstår, oberoende av vid vilken tidpunkt borgenä­s. 649

39.ren får kännedom om den. Utgångspunkten kan härvidlag variera, beroende pås. 649

40.den skada för vilken ersättning söks. Ståndpunkten kan synas naturlig, men gers. 649

41.ändå upphov till ett problem, som kan betecknas som ett mätproblem. Av om­s. 649

42.ständigheterna i NJA 2001 s. 695 I framgår att den skadeframkallande proces­s. 649

43.sen vid en undersökning i efterhand synes ha varit avslutad år 1982 och därförs. 649

44.borde ha varit iakttagbar vid denna tidpunkt. Emellertid gjordes då inga under­s. 649

45.sökningar, varför en betraktare inte vet vilka resultat en undersökning vid dennas. 649

46.tidpunkt hade kommit fram till. Att käranden hade ett postwhiplashsyndroms. 649

47.upptäcktes således inte förrän vid en undersökning 15 år senare, varför betrak­s. 649

48.taren kan ställa frågan om ändå inte frågan om kunskap spelar en viss roll ävens. 649

49.vid denna tidsbestämning. Om så är fallet, är det inte fråga om någon väl defi­s. 649

50.nierad kunskap,539 utan mer om den misstanke som kan motivera en person att 650 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal uppsöka läkare för att få ett besvär undersökt och kanske lindrat. Domstolarna, som har att ta ställning till den kunskap som kan bevisas föreligga, kan dock inte utan uttryckligt stöd i lagen, argumentera för en utgångspunkt, vars känneteck­ en är att en viss mängd kunskap borde ha kunnat föreligga. Utan särskilt stöd i lag och utan möjlighet att tillämpa en allmän rättslig princip, vilket eventuellt en fransk domstol hade kunnat göra, blir den bestämning ofrånkomlig som HD givit uttryck för. Det vill emellertid synas som den nämnda inkonsekvensen är av en lägre dignitet än den som blir resultatet av dissidenternas ståndpunkt. Så­ som ovan framhållits i en kommentar till den allmänna regeln om preskription av utomobligatoriskt skadestånd540 leder denna bestämning till en för den ska­ delidande - logiskt - omöjlig position, eftersom hans ”fordran” kan ha preskri­ berats innan denne ens haft en teoretisk möjlighet att förstå att han ägt den. Omständigheten framgår också av dissidenternas votum, eftersom den enda möjligheten att försvara denna position ligger i en juridisk fiktion, nämligen den att ”skadan får anses ha inträffat” vid olyckstillfället.s. 649

Omprövning av skadestånd

1.I rättsfallet NJA 2001 s. 695 II prövades också frågan om preskription av om­ prövning av skadestånd.541 Försäkringsgivaren gjorde nämligen gällande att, om S:s talan skulle anses röra omprövning av den rätt till försäkringsersättning hon utfått i samband med trafikolyckan, vore även denna preskriberad. Av kon­ staterandet att TSL § 9 ger den som är berättigad till trafikskadeersättning en självständig rätt till omprövning följer enligt HD att preskriptionsbestämmelserna i TSL § 28 skall tillämpas också på den rätt till omprövning som kan fö­ religga enligt TSL § 9. Samma principer gäller således för preskription av rätt till omprövning av trafikskadeersättning som för preskription av själva trafik­ skadeersättningen. Nordenson,542 vars uppsats HD i den nyss angivna domen hänvisar till, för ett idérikt resonemang rörande denna fråga. Han inleder med att betrakta rät­ ten till omprövning ur processuell synvinkel och finner att denna utgör en ”in­ taga”, en inskränkning i den avgivna domens rättskraft. Denna inskränkning kan, återigen ur processuell synvinkel, jämföras med den i rättegångsbalken giv­ na rätten att angripa en dom med hjälp av särskilda rättsmedel, till exempel res­ ning enligt rättegångsbalken kap 58: ”Det är tydligt att om det efter en dom på ersättning för framtida inkomstförlust inträffar en väsentlig ändring i de förhål­ landen som legat till grund för ersättningens bestämmande detta utgör en om­ ständighet som enligt 58 kap. 1 § första stycket 3. RB, jämförd med andras. 650

2.8.6 Svensk rätt 651 stycket samma paragraf, skulle kunna föranleda resning av domen till förmån för den part som lider förfång av de ändrade förhållandena.”543 På motsvarande sätt förhåller det sig med civilrättsliga avtal om ersättning till exempel för fram­ tida inkomstförlust. Här bortfaller problemet med domens rättskraft och istäl­ let måste helt enkelt konstateras att regeln i Skadeståndslagen (1972:207)544 kap 5 § 5 utgör en inskränkning ex lege i avtalets civilrättsliga giltighet.545 Lag­ stiftaren har använt sig av metoden att i lagen stadga en inskränkning i den gil­ tighet som eljest tillskrivs avtal eller domar rörande trafikskadeersättning, istäl­ let för att hänvisa den skadelidande till att begära ändring genom resning, jämk­ ning eller ogiltigförklaring av avtalet. Lagstiftarens ställningstagande grundas på skadeståndets sociala funktion och omöjligheten att förutse vad som kommer att hända i framtiden.546 Utifrån dessa synpunkter framstår det som självklart att preskriptionslagens regel om preskription inte kan tillämpas när det gäller omprövning av trafikskadeersättning. Nordenson har emellertid funnit en oba­ lans när det gäller preskriptionen av de fordringar rätten till omprövning kan upphov till. Såsom lagtexten är skriven blir endast de anspråk som avser en höj­ ning av ersättningen underkastade preskription, trafikförsäkringsgivarens an­ språk på sänkning av ersättningsansvaret är däremot inte underkastad preskrip­ tion. Orsaken härtill är att det under begreppet ”fordran” rimligen inte kan ”in­ rymmas anspråk på att bli befriad från en ålagd eller avtalad betalningsförplik­ telse”.547s. 651

3.Frågan är om Nordenson har rätt i sin sistnämnda iakttagelse. Med den vida definition av begreppet ”fordran” som förekommer i svensk rätt kan argumen­ tet framföras, att alla anspråk som avser fungibel egendom och ökar en persons tillgångar i motsvarande grad som en annan persons tillgångar minskas, skall uppfattas vara en ”fordran”, även om det stöter mot en mer normalspråklig för­ ståelse av uttrycket ”fordran”.548s. 651

Patientskadelagen

1.Enligt PSL § 23 är utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden den tid­ punkt då skadan orsakades. För en närmare bestämning av denna utgångspunkt hänvisas läsaren till beskrivningen ovan av utgångspunkten för den allmänna ti­ oåriga preskriptionstiden enligt preskriptionslagen. Det framgår inte av propo­ sitionen till patientskadelagen varför lagstiftaren valt att som utgångspunkt för den tioåriga preskriptionstiden välja tidpunkten för den skadebringande hän­ 652 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal delsen. Departementschefen finner ju att preskriptionsbestämmelsen bör utfor­ mas efter mönster av motsvarande regel i konsumentförsäkringslagen.549 Det är möjligt att försäkringsbranschens tidigare antagande,550 att den tioåriga tidsfris­ ten enligt SFal, TSL och KFL de lege lata skulle vara tidpunkten för den skade­ framkallande händelsen här slagit igenom.s. 651

Preskriptionstidernas längd

1.Genomgående för de här beskrivna preskriptionsbestämmelserna är att de be­ sitter två tidsfrister med olika längd, en på tre år och en på 10 år. Orsaken härtill är att de alla har regeln i SFal § 29 som förebild, vilket i sin tur beror på att alla här avsedda lagarna har en stark koppling till försäkringsrättsliga förhållanden. Denna koppling är uppenbar för försäkringsavtalslagen och konsumentförsäkringslagen. Att även trafikskadelagen innehåller en preskriptionsregel som har SFal § 29 som förebild synes emellertid mer ha varit ett resultat av lagstiftaren lagat efter läglighet än av djupgående överväganden. När lagstiftningen om TSL utarbetades, åren före 1975, arbetades inom justitiedepartementet med en ny preskriptionslag, som dock aldrig antogs av riksdagen.551 Departementschefen uttalade att lagstiftaren i avvaktan på den nya preskriptionslagen, inte borde ge­ nomföra några mer långtgående förändringar av preskriptionsreglerna i trafik­ skadelagen och förordade att preskriptionsregeln i SFal borde tillämpas för an­ språk på trafikskadeersättning.552s. 652

2.Regeln i den tidigare gällande bilansvarighetslagen § 9 st. 1 stadgade en pre­s. 652

3.skriptionstid på två från det att skadan timade. Konstruktionen av dennas. 652

4.preskriptionsregel överensstämde med det sätt på vilket då, i början på förras. 652

5.århundradet, frågor om preskription reglerades, se till exempel reglerna oms. 652

6.preskription i nuvarande luftansvarighetslagen eller den tidigare järnvägsan-s. 652

7.svarighetslagen. Att ersätta av denna enkla regel med den komplicerade ochs. 652

8.delvis oklara regel som finns i SFal § 29 torde förvisso kunna betecknas soms. 652

9.en långtgående förändring. Att departementschefen stannade för att nyttja SFal:s regel om preskription som en nödlösning torde emellertid ha haft goda skäl för sig, eftersom trafikför­ säkringsgivarnas verksamhet är fundamental i detta ersättningssystem som åt­ minstone delvis bygger på andra principer än de rent skadeståndsrättsliga. Förs. 652

10.8.6 Svensk rätt 653 patientskadelagens del finns också en nära koppling till försäkringsförhållan­ den, dels på det sättet att en vårdgivare är skyldig att ha en patientskadeförsäk­ ring (PSL § 12), dels på det sättet att patientskadeersättningen skall utges av för­ säkringsgivarna (§ 13), som i form av en patientskadenämnd (§ 17) också hand­ lägger anspråk på patientskadeersättning.553 Även i dessa fall finns således en stark anknytning till försäkringsbranschen, vilket också medfört att departe­ mentschefen förändrade den av utredningen föreslagna preskriptionsregeln till en annan som hade preskriptionsregeln i konsumentförsäkringslagen som före­ bild.554s. 653

11.Motivet för att sådana anspråk som handläggs av försäkringsbolag preskribe­ ras efter i stort sett samma preskriptionsregel är lätt att förstå. Redan den stora mängd ärenden försäkringsgivarna har att hantera är svår att administrera, skul­ le handläggarna dessutom ha att iaktta skilda preskriptionsregler för olika an­ språk vore risken uppenbar för överdimensionerade administrationer och felak­ tigt handlagda äranden med fördyrade försäkringar, rättsförluster och rätte­ gångar som följd.s. 653

Preskriptionsavbrytande erkännande

1.På samma sätt som i andra fordringsrelationer kan preskriptionen av försäk­ ringsersättningar avbrytas genom att gäldenären, i regel försäkringsgivaren, er­ känner borgenärens fordringsanspråk. Med detta erkännande avbryts den för­ säkringsrättsliga preskriptionen för att ersättas av ny preskriptionstid av samma eller annat slag.s. 653

2.HD har bedömt att en försäkringsgivares erkännande har den effekten att denne anses avstå från att åberopa specialpreskription. En utgångspunkt av när och hur en försäkringsgivare kan anses ha erkänt ett krav på försäkringsersätt­ ning på ett sådant sätt att preskriptionstiden avbryts är rättsfallet NJA 1971 s. 216.s. 653

3.Omständigheterna i rättsfallet var att A den 8 november 1965 reste fråns. 653

4.Stockholm till Mariehamn med båt. I samband med att fartyget lade till is. 653

5.Mariehamn föll en landgång och skadade A:s fot med krosskador på högers. 653

6.fots tår som följd. Alla tår utom stortån amputerades. Efter sjukhusvård ochs. 653

7.rehabilitering återvände hon till sitt arbete den 1 april 1966. I brev den 16 654 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtals. 653

8.december 1965 skrev ett ombud för A till rederiets försäkringsgivare, Assu-s. 654

9.ranceföreningen Skuld Aktiebolag, och anmälde att rederiet den 18 novem­s. 654

10.ber 1965 lämnat in en skadeanmälan till Skuld samt en begäran att Skulds. 654

11.måtte åta sig att utge den ersättning A vore berättigad till. I brev den 13 aprils. 654

12.1966 återkom A:s ombud till Skuld med en redogörelse för händelseförlop­s. 654

13.pet och med en förnyad begäran att Skuld måtte åta sig att utge skäligt ska­s. 654

14.destånd som ersättning. Skuld svarade den 27 april 1966 ”att vi erkänners. 654

15.skadeståndsskyldighet för vad A lagligen, enligt sjörättsbestämmelserna,s. 654

16.måtte ha skälig rätt till på grund av den inträffade olyckan”. I brev den 23s. 654

17.maj 1966 preciserades vissa ersättningsanspråk avseende förstörda kläder ochs. 654

18.andra direkta utlägg med anledning av olyckan, vilka Skuld tillmötesgicks. 654

19.med hjälp av en check som sändes till A:s ombud den 26 maj 1966. Den 15s. 654

20.juni 1966 återkom A med anspråk på ersättning för förlorad arbetsförtjänsts. 654

21.under sjukskrivningstiden. Även detta krav godkändes av Skuld och belop­s. 654

22.pet betalades, vilket skedde i brev den 20 juni 1966. Den 8 juli 1966 erhöll A ett läkarintyg, betecknat ”invaliditetsintyg”, som beskrev hennes skada ochs. 654

23.uttalade sig om liden sveda och värk. I början av mars 1968 vände sig A tills. 654

24.Skuld med en begäran om ersättning för sveda och värk samt för lyte ochs. 654

25.men. Skuld anförde att betalningsskyldigheten upphört på grund av pre­s. 654

26.skription, eftersom A inte väckt talan inom två år från den tidpunkt då ska­s. 654

27.dan uppkom.555 Stämningsansökan lämnades in till domstol den 30 majs. 654

28.1968. - I HD rörde prövningen betydelsen av den förklaring som Skuld av­s. 654

29.gav den 27 april 1966. - Enligt ett responsum från Svenska försäkringsbolagss. 654

30.riksförbud var branschpraxis den, att en försäkringsgivare inte åberopar spe­s. 654

31.cialpreskription, sedan han i princip erkänt ersättningsskyldighet. I ställets. 654

32.ansågs ersättningsanspråket vara underkastad preskription enligt den då gäl­s. 654

33.lande preskriptionsförordningen från 1862. HD fann emellertid att dennas. 654

34.branschpraxis visserligen gällde försäkringsgivarnas hantering av ersättnings­s. 654

35.anspråk ur ansvarsförsäkringar i allmänhet, men inte var tillämplig med av­s. 654

36.seende på ersättning ar den i detta målet aktuella Protection and Indemnity-s. 654

37.försäkringen. För utformningen av denna försäkring har främst sjörätten ochs. 654

38.i övrigt förhållandena inom sjöfarten varit bestämmande.556 Dessa hade i sins. 654

39.tur utvecklats under lång tid och är av internationell karaktär. Skuld kundes. 654

40.inte anses ha avstått från att tillämpa sjörättens regler genom brevet den 27s. 654

41.april 1966, snarare tyder ordalydelsen på motsatsen. Inte heller kunde de ut­s. 654

42.betalningar som förekommit anses ha utgjort något ställningstagande i pre-s. 654

43.skriptionsfrågan. Sammanfattningsvis kom fyra justitieråd till resultatet atts. 654

44.A:s ersättningsanspråk hade preskriberats. Ett justitieråd fann, att det intes. 654

45.8.6 Svensk rätt 655s. 655

46.vore rimligt att undanta en försäkring från en praxis som gällde för andra för­s. 655

47.säkringar av samma art. Ville en försäkringsgivare i ett särskilt fall vidhållas. 655

48.ett undantag från den allmänt gällande praktiken, ålåg det försäkringsgiva­s. 655

49.ren att tydligt markera detta. Inte heller kunde Skulds hänvisning till sjö­s. 655

50.rättsbestämmelserna uppfattas så att de avsåg sjölagens bestämmelser om an­s. 655

51.svarsbegränsning och inte dess preskriptionsbestämmelser. Utgångspunkten måste således vara den att, med Sveriges försäkringsbolags riksförbunds ord, en försäkringsgivare inte åberopar specialpreskription, sedan han i princip erkänt ersättningsskyldighet. I stället preskriberas ersättningsan­ språket efter 10 år enligt preskriptionslagen. I rättsfallet NJA 1984 s. 747 fann HD också att det var naturligt och välgrundat att en ansvarsförsäkringsgivare, som medger skadeståndsskyldighet, därigenom måste anses avstå från rätten att göra invändning om specialpreskription.s. 655

52.Rättsfallet NJA 1999 s. 232 rörde T som den 20 april 1990 i sin bil blev på­ körd bakifrån och drabbades av whiplashskada. Han gjorde samma dag en ska­ deanmälan till sin försäkringsgivare, som den 26 april 1990 skrev ett svarsbrev med följande inledning: ”Du har rätt till trafikskadeersättning för Din person­ skada.” Försäkringsgivaren betalade juni 1991 ut ett belopp, som avsåg in­ komstförlust, utlägg för läkarbesök med mera samt ett à contobelopp för ideell skada. Skaderegleringen avslutades, enligt försäkringsgivarens uppfattning, ge­ nom brev till T den 22 november 1991, vari han underrättades om att han an­ sågs till fullo tillgodosedd med vad som utbetalats, att sveda och värk beaktats, samt att preskriptionstiden skulle löpa ut den 14 april 1993. T återkom med ersättningsyrkanden efter den 24 april 1993, vilka avböjdes eftersom försäk­ ringsgivaren ansåg kraven vara preskriberade. T väckte talan mot försäkringsgi­ varen den 3 mars 1995. Ett responsum från Sveriges försäkringsförbund gav vid handen att trafikförsäkringsgivarnas inställning till rätten att åberopa special­ preskription genomgått betydande förändringar under de år som gått sedan ytt­ randet avgavs i 1971 års rättsfall. Den praxis som tillämpades i början på 1990talet innebar att försäkringsgivaren endast erkände emottagandet av den skade­ anmälan som lämnats till denne, eftersom försäkringsgivaren önskade ha möj­ lighet att inleda skaderegleringen utan att därför avstå från rätten att åberopa preskription. Orsaken till denna förändrade inställning var, enligt ett yttrande som författats av Nordenson, att försäkringsgivarna ville avveckla ärendena inom en rimlig tid och eliminera de utredningssvårigheter som kunde uppkom­ ma när lång tid har förflutit sedan olyckstillfället. - HD refererade till försäk­ ringsförbundets responsum i NJA 1971 s. 216 samt den ovan nämnda bedöm­ ningen som gjordes i NJA 1984 s. 747 men fann att den förändrade praxis, som försäkringsförbundet pekat på, inte kommit till uttryck i den mening som var under prövning i detta mål. Tvärtom gav ordalydelsen vid handen, att försäk­ ringsgivaren erkände sin ersättningsskyldighet. Detta erkännande undanröjer 656 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal den grund på vilken T kunde anhängiggöra en fastställelsetalan, eftersom någon ovisshet om rättsförhållandet inte kan anses föreligga: ”Om bolaget hade velat bibehålla rätten att åberopa specialpreskription, hade det, mot bakgrund av den tidigare praxis som beskrivits i NJA 1971 s. 216 i förening med HD:s allmänna uttalande i NJA 1984 s. 747, kunnat förväntas att bolaget på ett eller annat sätt skulle i brevet klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan.” Förhållandet att bolaget senare meddelat T att skaderegleringen var avslutad och hänvisat till att preskription skulle inträda efter den 24 april 1993 kan inte medföra att den tre­ åriga preskriptionstiden i TSL ånyo skulle bli tillämplig. T:s rätt att föra talan om trafikskadeersättning ansågs därför inte preskriberad.s. 655

53.Rättsfallet ger alltså upplysning om, dels att ett uttryckligt erkännande av be­ talningsskyldighet avbryter preskriptionstid enligt TSL (samt troligen även en­ ligt de övriga preskriptionsbestämmelser som har SFal:s regel som förebild), dels att effekten av ett preskriptionsavbrytande erkännande är att ersättningsansprå­ ket i fortsättningen preskriberas enligt preskriptionslagen.s. 656

54.Under år 2001 avgjorde HD ett rättsfall som bland annat rörde frågan när en konkludent handling, i detta fall utbetalning av försäkringsersättning, skall an­ ses ha preskriptionsavbrytande verkan eller, med HD:s formulering, när en för­ säkringsgivare skall anses ha avstått från att åberopa specialpreskription på grund av en konkludent handling. Rättsfallet NJA 2001 s. 486 rörde ersätt­ ningsanspråk på grund av en brand den 9 maj 1990, varigenom ett hotell eld­ härjades. - Bakgrunden till målet var att Stadshotellet i Södertälje AB drev ho­ tellrörelse i Södertälje i en fastighet som ägdes av Södertälje Stadshotells Vänner AB. De både hotellbolagen uppdrog åt försäkringsmäklaren P AB att företräda dem vid upphandling av försäkringar, vilket ledde till att avtal träffades mellan hotellbolagen och Stockholms Stads Brandförsäkringskontor (Brandkontoret) om företagsförsäkring och fastighetsförsäkring. Efter branden yrkade hotellbo­ lagen ersättning från Brandkontoret, vilket dock invände att ersättningsskyldig­ het inte åvilade dem på grund av att premierna inte hade betalats. Hotellbola­ gen väckte talan mot Brandkontoret med yrkande att Brandkontoret måtte utge skadeersättning till dem. Senare väcktes också en talan mot P AB med yrkande att P AB:s skyldighet att erlägga skadestånd till hotellbolagen måtte fastställas. Målen handlades gemensamt och avgjordes slutligen genom dom av HD den 7 december 1992 (NJA 1992 s. 782). Domen innebar att talan mot Brandkonto­ ret ogillades, medan hotellbolagens fastställelsetalan mot P AB bifölls.s. 656

55.Hotellbolagen, som försattes i konkurs i mars 1994, överlät sina fordringar till Retriva Kredit AB (Retriva), bland annat fordringen mot P AB. P AB hade en ansvarsförsäkring med Trygg-Hansa som försäkringsgivare samt ytterligare tre försäkringsbolag som co-assuradörer.557s. 656

56.8.6 Svensk rätt 657s. 657

57.Retriva väckte i oktober 1995 talan, dels mot P AB, dels mot P AB:s ansvars­s. 657

58.försäkringsgivare558 med yrkande att de måtte förpliktas att solidariskt utge er­s. 657

59.sättning för den skada hotellbolagen lidit. En månad senare, i november 1995,s. 657

60.väckte P AB talan mot de fyra försäkringsbolagen, med yrkande att domstolens. 657

61.måtte fastställa bolagens ersättningsskyldighet för det fall att Retriva skulle er­s. 657

62.hålla framgång med sin i oktober 1995 mot P AB väckta talan.559 Försäkrings­s. 657

63.bolagen bestred betalningsansvar och hävdade att kärandens talan hade preskri­s. 657

64.berats enligt SFal § 29. Grunderna för bestridandet var att försäkringsmäklar-s. 657

65.förordningen trädde i kraft den 1 januari 1990 och således något mindre än etts. 657

66.år efter att P AB tecknat sin ansvarsförsäkring. Förordningen var därför inte till­s. 657

67.lämplig på den försäkringen, varför en skadelidande inte kunde göra gällandes. 657

68.ett krav direkt mot försäkringsgivaren.s. 657

69.Bolagen gjorde också gällande att kravet var preskriberat. P AB:s krav på er­s. 657

70.sättning började enligt svarandena att preskriberas när förutsättningarna förelågs. 657

71.att anhängiggöra åtminstone en fastställelsetalan, vilket inträffat senast när talans. 657

72.anhängiggjordes den 29 oktober 1990. Preskriptionstiden löpte ut tre år däref­s. 657

73.ter. Någon talan mot försäkringsgivarna hade emellertid inte anhängiggjortss. 657

74.under tiden före den 29 oktober 1993. HD konstaterade inledningsvis att etts. 657

75.”försäkringsbolag kan emellertid också anses ha avstått från att åberopa sådans. 657

76.specialpreskription genom att bolaget erkänt sig vara ersättningsskyldigt utans. 657

77.att klargöra sin inställning i preskriptionsfrågan”. (Efter att HD gav sin doms. 657

78.den 7 december 1992 i det ovannämnda målet 1992 s. 782, hade nämligens. 657

79.Trygg-Hansa ur försäkringsmäklarens ansvarsförsäkring betalat ersättning tills. 657

80.hotellbolagen med ett sammanlagt belopp om 19,6 milj, kr under tiden decem­s. 657

81.ber 1992 - oktober 1993.) Av dessa händelser följde att försäkringsbolagen is. 657

82.och för sig ”medgett ersättningsskyldighet och har härvid inte klargjort att mans. 657

83.ville vara bibehållen vid rätten att åberopa specialpreskription enligt § 29 SFal.”s. 657

84.På grund härav förlorade bolagen rätten att göra invändning om specialpre­s. 657

85.skription både mot hotellbolagen och mot försäkringsmäklaren, varför pre-s. 657

86.skriptionsinvändningen ogillades.s. 657

87.Två justitieråd var skiljaktiga. Nyström fann att preskription hade inträtts. 657

88.både avseende hotellbolagens och försäkringsmäklarens talan. Hotellbolagen 658 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal fann uppenbarligen att försäkringsmäklaren inte var beredd att utge det yr­ kade skadeståndet redan den 29 oktober 1990, eftersom hotellbolagen lika uppenbarligen vid den tidpunkten anhängiggjort en talan om fastställelse av försäkringsmäklarens ersättningsskyldighet. Tydligt är att hotellbolagen vid denna tidpunkt hade förutsättningar att anhängiggöra en talan mot försäk­ ringsbolagen. Att försäkringsbolagen efter domen den 7 december 1992 in­ lett en skadereglering medför inte att de ”också medgett sig ha ett i förhål­ lande till sitt ansvar gentemot försäkringstagaren självständigt betalningsan­ svar gentemot hotellbolagen, ett betalningsansvar mot vilket de dessutom skulle ha förlorat rätten att göra invändning om specialpreskription”, efter­ som hotellbolagen anhängiggjort talan mer än tre år efter den 29 oktober 1990 ansågs dessas talan vara preskriberad. Med avseende på försäkrings­ mäklarens talan befanns, att försäkringsmäklaren haft anledning att väcka fastställelsetalan om betalningsskyldighet den 29 oktober 1990, när talan om fastställelse väcktes mot försäkringsmäklaren. Även detta anspråk hade såle­ des preskriberats. Den andre dissidenten, Victor, delade Nyströms bedöm­ ning av frågan om hotellbolagens anspråk hade preskriberats. Försäkrings­ mäklarens talan hade emellertid inte preskriberats. Försäkringsgivarna hade enligt villkoren ett helt avgörande inflytande över försäkringsmäklarnas age­ rande efter att kravet på skadestånd riktats mot dem. Försäkringsgivarna bi­ trädde härvidlag försäkringsmäklaren i uppfattningen att den sistnämnde inte hade gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande beteende. Med den­ na utgångspunkt kan inte försäkringsmäklaren anses ha erhållit kunskap om sin skadeståndsskyldighet förrän den 7 december 1992, när den dom gavs som etablerade försäkringsmäklarens ersättningsskyldighet. Eftersom talan anhängiggjorts inom tre år från denna tidpunkt var försäkringsmäklarens ta­ lan inte preskriberad.s. 657

Försäkringsgivaren avböjer ersättningsanspråket

1.En tilläggsfrist på sex månader löper enligt KEL § 39 st. 2 under vissa förutsätt­ ningar till förmån för den som anmält en skada inom preskriptionstiden.560 Tilläggsfristen löper med början i den tidpunkt, när bolaget tagit slutlig ställ­ ning till den berättigades anspråk. En sådan bestämmelse finns även i TSL § 28s. 658

2.8.6 Svensk rätt 659 st. 2561 och i PSL § 23 st. 2.562 (Ändringen i TSL tillkom genom lagstiftning år 1999 och syftade i denna del till att utjämna skillnaderna mellan preskriptions­ reglerna i KFL och TSL.563)s. 659

3.Ändringarna avsåg, dels förändringar i reglerna om jämkning av skadestånds. 659

4.med anledning av skada på motordrivet fordon och på egendom som trans­s. 659

5.porterats med fordonet, dels förändringar i bestämmelserna om trafikförsäk­s. 659

6.ringsavgifter och om preskription. Nilsson/Strömbäck skriver att denna möjlighet till förlängning har störst bety­ delse i fall då ärendet efter bolagets första besked prövas i Allmänna reklamationsnämnden eller någon av försäkringsbranschens nämnder, eftersom försäk­ ringsgivaren brukar ta slutlig ställning till ersättningsfrågan först sedan ärendet har avgjorts av vederbörande nämnd.564 Självständig betydelse får givetvis sexmåndersfristen, när den ordinarie preskriptionstiden går mot sitt slut och min­ dre än sex månader återstår av denna tid. Syftet är att ge borgenären rådrum för att vidta de åtgärder som krävs för att bevara sina rättigheter mot försäkringsgi­ varen.s. 659

7.Enligt ett nyligen av HD avgjort rättsfall, mål T 4309-02, fann HD att en domstol och därmed också en försäkringsgivare inte kan avgöra en preskriptionsfråga endast med hänvisning till sexmånadersfristen och utan att pröva om den treåriga eller tioåriga preskriptionstiden löpt ut. Omständigheterna var föl­ jande. I ett mål där svaranden anförde invändning om preskription enligt KFL § 39 st. 2 avgjorde hovrätten preskriptionsfrågan endast med hänsyn till regle­ ringen i § 39 st. 2. Hovrätten konstaterade helt enkelt att mer än sex månader hade gått sedan försäkringsgivaren meddelat försäkringstagaren sitt slutliga ställningstagande, varför yrkandet ansågs preskriberat. HD återförvisade målet till hovrätten, eftersom sexmånadersfristen i § 39 st. 2 är ”avsedd att förlänga den i första stycket angivna preskriptionstiden och inte kan förkorta denna. Hovrätten har därför inte kunnat avgöra frågan om preskription enligt andra 660 8 Preskription av fordringar på grund av försäkringsavtal stycket utan att först pröva huruvida preskription inträtt enligt första styck­ et.”565s. 659

8.En betydelsefull fråga, om vilken förarbetsuttalanden är motstridiga, är hur försäkringsgivaren skall informera om att bolaget tagit slutlig ställning och att en sex månader lång tilläggsfrist löper. I propositionen om ändring i TSL § 28 skriver departementschefen att ett ”skriftligt meddelande bör således inte vara en förutsättning för att sexmånadersfristen skall börja löpa, utan det bör - i lik­ het med vad som gäller enligt konsumentförsäkringslagen - stå försäkringsgiva­ ren fritt att meddela sitt ställningstagande även på annat sätt.”566 För konsu­ mentförsäkringarnas del kan då frågas om praxis inom försäkringsbranschen är lagenlig. Enligt KFL § 7 p. 2 skall bolaget erinra om risken för att försäkrings­ ersättning skall gå förlorad på grund av preskription. När detta skall ske beskrivs inte uttryckligen, men i § 7 p. 1 sägs att bolaget, i samband med att en skada regleras, skall informera om vilka möjligheter som föreligger att få en tvist om ersättningen prövad. Nilsson/Strömbäck finner att informationen bör lämnas i samband med att bolaget anger sin inställning till kravet.567 Denna tidpunkt torde vid avböjande svar vara den som också avses i den bestämmelse som rör den sexmånader långa tilläggstiden enligt § 39 st. 2. Enligt KFL § 7 p. 3 skall informationen lämnas skriftligen. Varför trafikförsäkringsgivare mot denna bakgrund inte skulle behöver ge ett skriftligt besked är inte helt klart, eftersom dessa försäkringar ofta är konsumentförsäkringar.568 Visserligen skall TSL tilllämpas om KFL reglerar en fråga på ett annat sätt än TSL. Men det finns an­ ledning att fråga sig om TSL, som tiger i frågan om hur information om pre­ skription skall ges till den berättigade, på grund av sin tystnad skall tillämpas på ett sätt som strider mot KFL. Frågan accentueras av att ändringen i TSL tillkom för att lagstiftaren ville samordna TSL:s och KFL:s regler om preskription.s. 660

9.Praxis inom försäkringsbranschen bygger på en uppdelning av informatio­ nen, vilket har betydelse för den form som informationsskyldigheten fullgörs på. Bolagen delar upp åtgärderna i samband med ställningstagandet till ersätt­ ningsanspråket. Själva ställningstagandet och informationen härom kräver en­ ligt KFL ingen särskild form, vilket däremot erinran om risken för preskription och hänvisningen till möjligheterna att pröva ställningstagandet hos till exem­ pel domstol gör. Eftersom många små skadeärenden regleras över telefon, läm­ nas ofta också besked om ersättningens storlek och avböjande besked muntli­ gen. (Små skadeärenden kan till exempel vara en påkörd brevlåda, en stulen ste­s. 660

10.8.6 Svensk rätt 661 reoanläggning eller ett vindsinbrott där inget av värde stulits och skadegörelsen varit liten.)s. 661

11.För att fullgöra sin informationsskyldighet har försäkringsgivarna tryckt bro­ schyrer i vilka preskriptionsrisker, möjligheter att överklaga och annan dylik in­ formation lämnas. En eller flera sådana broschyrer sänds efter bolagets ställ­ ningstagande till den ersättningsberättigade, varigenom försäkringsgivarnas in­ formationsskyldighet anses uppfylld. Grunden för denna från lagstiftningen avvikande praxis torde vara att lagstiftaren inte i KFL tagit hänsyn till att ska­ dereglering skulle kunna ske muntligen.s. 661

12.I tre rättsfall från 1992 har frågan prövats, hur ett slutligt ställningstagande skall vara utformat för att få den effekten att sexmånadersfristen börjar löpa. I rättsfallet NJA 1992 s. 303 var omständigheterna, att K enligt sin skadeanmälan hade inbrott i bostad den 31 december 1985. Hon gjorde anmälan till sin hem­ försäkringsgivare den 2 januari 1986. Efter en påstötning i brev den 5 mars 1987 svarade försäkringsgivaren, likaledes skriftligen. Brevet inleddes med en genomgång av utredningen varefter försäkringsgivaren anförde: "Då försäkringsfall ej är styrkt, kan vi ej betala någon ersättning till Er. - Ni har möjlighet att hos Domstol begära prövning av Era ersättningskrav. I så fall gäller försäk­ ringens rättsskyddsmoment.” K väckte talan mot försäkringsgivaren den 7 februari 1989 med yrkande att försäkringsgivaren måtte utge ett visst belopp i ersättning för den skada hon lidit genom inbrottet. Försäkringsgivaren invände att yrkandet vore preskriberat. K angav som grund för sin talan, såvitt här är av intresse, att brevet den 16 mars 1987 dels inte emottagits av K, dels att det inte gav uttryck för ett slutligt ställningstagande. Eftersom brevet var ställt till K och försett med korrekt adress och K vänt sig till en advokat en förhållandevis kort tid efter brevet, fanns det, enligt HD, skäl att tro att K också tagit del av brevet och dess innehåll.569 Avseende frågan om försäkringsgivarens formulering i bre­ vet den 16 mars 1987 fann HD att ”vad som fordras är ett klart tillkännagivan­ de att försäkringsgivaren inte är beredd att ompröva sin ståndpunkt. Ett sådant besked kan självfallet lämnas med begagnande av olika formuleringar. Det framstår dock som angeläget att försäkringsgivarna i sina handläggningsrutiner (blankettryck, ordbehandlingsprogram etc.) nyttjar formuleringar som ansluter till lagtexten.” Med hänsyn till omständigheterna vid utredningen av skadan med bland annat polisutredning och många kontakter med K eller personer som biträtt henne fann HD, att det avböjande svaret var ett klart uttryck för ett definitivt ställningstagande från försäkringsgivarens sida.s. 661

13.Referatet i NJA 1992 s. 845 avser två rättsfall. I) S hade inbrott i sin bostad natten mellan den 29 och 30 oktober 1978. En polisanmälan gjordes den 30 oktober 1978 och skadeanmälan till försäkringsgivaren den 12 februari 1979. Efter en invändning om att skadan vore anmäld för sent lämnade försäkrings­ 662 8 Preskription av fordringar pä grund av försäkringsavtal givaren i november 1979 ett förlikningsanbud till S:s ombud, advokaten G, som förkastades. Tre månader senare underrättades G om att S polisanmälts, eftersom bolagets undersökning visat att hemförsäkringen tecknats dagen efter den tidpunkt då inbrottet verkligen ägt rum, nämligen natten till den 18 sep­ tember 1978. Åklagarens beslut att avskriva ärendet överklagades till länsåklagaren, som den 22 oktober 1981 fastställde beslutet att lägga ned åtalet. Den 3 september 1982 skrev försäkringsgivaren följande brev till G: ”Åberopande går­ dagens telefonsamtal får vi härmed översända kopior av de båda kvitton som finns inlämnade i ärendet, nämligen på 8 000 kr respektive 800 kr. - Vi bilägger även faktura på 900 kr. från Musik & Radiocity AB vilket belopp vi utbetalat för den TV-apparat försäkringstagaren uttagit som ersättning efter den anmälda stöldskadan. - Då vår utredning visat att försäkringen tecknats efter att skadan inträffat får vi härmed återkräva ersättning för det sistnämnda beloppet 900 kr. - Vi får även bekräfta vårt telefonmeddelande till Er 1982-07-09 att vi avstår från att begära RÅ:s prövning av länsåklagarens beslut i ärendet.” S anhängiggjorde talan den 6 februari 1984 med yrkande att försäkringsgivaren måtte för­ pliktas utge yrkad ersättning för skada. Bolaget anförde preskription, jämte en annan invändning som senare frånfölls. HD uttalade principiellt: ”Om det, när ett försäkringsbolag avböjer att utge försäkringsersättning, är oklart om denna ståndpunkt utgör bolagets slutliga ställningstagande till ersättningsfrågan, kan denna osäkerhet undanröjas genom att bolaget samtidigt lämnar sådan infor­ mation om domstolsprövning och preskriptionsrisk som föreskrivs i 7 § konsu­ mentförsäkringslagen. Underlåter försäkringsbolaget att fullgöra denna infor­ mationsskyldighet, måste stora krav ställas på tydligheten av det meddelande som innebär att bolaget har tagit slutlig ställning till ersättningsfrågan.” HD fann att det krav på tydlighet som nyssnämnda uttalande förutsätter inte var uppfyllt i det fall HD nu hade för ögonen. Preskriptionsinvändningen ogillades därför. Två ledamöter var skiljaktiga och fann tvärtom att formuleringarna i brevet klart gav uttryck för försäkringsgivarens slutliga ståndpunkt att inte utge någon ersättning i försäkringsärendet.s. 661

14.II) J:s personbil skadades vid en trafikolycka den 4 december 1984. Efter att ha avvaktat utgången av en polisutredning meddelade trafikförsäkringsgivaren J den 12 juli 1988 att de avböjde att utge yrkad ersättning. J väckte den 17 ja­ nuari talan mot bolaget med yrkande att hans rätt till ersättning å grund av olyckan den 4 december 1984 måtte fastställas. Försäkringsgivaren anförde att J:s talan vore preskriberad. J invände, såvitt här är av intresse, att brevet den 12 juli 1988 inte gav uttryck för ett slutligt ställningstagande. I detta hänvisades dessutom till försäkringsvillkor som inte var bilagda, de sändes till J den 18 juli samma år. varför tilläggsfristen borde löpa från den tidpunkten. Brevet den 12 juli 1988 var ett svar på ett tidigare meddelande från J:s ombud, notarien U, innehållande följande avslutande mening: ”Jag avvaktar Länsförsäkringsbolagens slutliga ställningstagande i ersättningsfrågan.” Försäkringsgivarens svars­s. 662

15.8.6 Svensk rätt 663 brev den 12 juli 1988 hade denna lydelse: ”Er klient J — Med anledning av Ert brev den 8 juli får vi beklaga att vi inte tidigare återkommit i ärendet. - Vår juristavdelning har granskat ärendet och kommit till den uppfattningen att den samlade utredningen inte visar vare sig att tillgrepp av fortskaffningsmedel är styrkt eller att försäkringsvillkor 313 C (kopia bifogas) är uppfyllt. Vår uppfatt­ ning är således att skadan inte är ersättningsbar vare sig ur stöld- eller vagnska­ deförsäkringen. - Rättsskyddsförsäkringen kan, i enlighet med villkoren för denna, anlitas i detta ärende.” HD fann, åberopande det ovannämnda princi­ piella uttalandet, att bolaget måste anses klart ha tillkännagivit att det tagit slut­ lig ställning till J:s krav, inte minst med tanke på att brevet författades och sän­ des som ett svar på U:s förfrågan om ett slutligt ställningstagande från försäk­ ringsgivaren. Att försäkringsvillkoret inte bifogades brevet föranledde inte HD att göra en annan bedömning.s. 663

16.Rättsfallet NJA 1997 s. 734 rörde L som ur sin hemförsäkring yrkade ersätt­ ning för egendom som förstördes i samband med en brand den 19 september 1985. Den 3 oktober 1985 betalade försäkringsgivaren L ett förskottsbelopp om 37 000 kr. Den 1 augusti 1986 beslöt bolaget att inte betala ut någon ytter­ ligare ersättning och ett meddelande med detta innehåll sändes till L på den adress han uppgivit. Adressen var en postlåda vid den bostad som brann ned den 19 september 1985. L väckte talan mot försäkringsgivaren den 1 december 1991. HD fann inledningsvis att, även om bestämmelsen i KFL § 39 st. 2 hade tillkommit i försäkringstagarens intresse, har försäkringsgivaren intresse av att avge denna förklaring, eftersom försäkringsärendet därmed avslutas. Av denna anledning är det enligt HD rimligt att bolaget också får stå risken för att förkla­ ringen inte når försäkringstagaren. HD finner vidare: ”Bevisbördan för att för­ klaringen kommit försäkringstagaren tillhanda ligger på försäkringsbolaget. Be­ viskravet kan som regel anses uppfyllt om förklaringen avsänts till försäkrings­ tagaren under hans vanliga adress och försändelsen inte returnerats som obeställbar.” Eftersom obestridda uppgifter i målet visat att postlådan tömts även efter branden, har den således utgjort en fungerande postadress. Försän­ delsen den 1 augusti 1986 måste därför anses ha kommit L. tillhanda, varför hans talan preskriberats.s. 663

17.Sammanfattningsvis kan ur rättsfallen utläsas hur de omständigheter skall vara beskaffade för att ett meddelande skall ges den effekten att tilläggsfristen börjar löpa, i) För det första skall formuleringen ge ett tydligt uttryck för ett slutligt ställningstagande från försäkringsgivarens sida. Meddelandet behöver inte innehålla uttrycket ”slutligt ställningstagande”, men det måste med tydlig­ het framgå av sammanhanget att det är fråga om sådan ståndpunkt, ii) För det andra kan meddelandet sändas till försäkringstagarens vanliga adress och försäk­ ringsgivaren kan anta att det nått denne om det inte returneras. iii) För det tre­ dje har försäkringsgivaren bevisbördan för att förklaringen kommit försäkrings­ tagaren tillhanda. 664 8 Preskription av fordringar pä grund av försäkringsavtals. 663

18.En ytterligare anmärkning är emellertid på sin plats. Sanktionen mot att för­ säkringsgivaren överträder sin skyldighet enligt KFL § 7 till exempel att skrift­ ligen informera om risk för preskription är inte privaträttslig utan marknadsrättslig.570 Detta betyder, att preskription inträder även om försäkringsgivaren inte informerat härom. Försäkringsgivaren kan dock komma att åläggas en sanktion av marknadsrättslig art, till exempel informationsföreläggande enligt marknadsföringslagen § 21 st. 1 p. 2.s. 664

Borgenärens preskriptionsavbrytande åtgärder

1.De här studerade preskriptionsreglerna förutsätter, att borgenären avbryter pre­ skriptionstiden genom att anhängiggöra en talan. Reglerna är konstruerade så,571 att preskriptionstiden börjar löpa när den berättigade har så pass stor kän­ nedom att han kan anhängiggöra en fastställelsetalan respektive den tidpunkt när detta tidigast kan ske. Vilken kunskap borgenären alltså skall besitta för att avbryta preskriptionstiden, framgår av ovanstående anteckningar rörande ut­ gångspunkten för särskilt den treåriga preskriptionstiden.s. 664

Preskriptionsavbrottets verkan och frågan