Stycket

37.8.6 Svensk rätt 645 Den 19 februari 1993 konstaterade läkare att smärtorna i knät hade förvärrats samt att hon gick med kryckor och haltade intensivt. Samma dag gjordes en ar­ toskopi, som ledde till en operation eftersom läkaren fann en ruptur på menis­ ken. Ingreppet ledde till en förbättring så att hon kunde röra sig relativt obesvä­ rat. Förbättringen var dock kortvarig och den 16 februari 1996 konstaterades att hon åter hade svårigheter att gå och stå. I ett läkarutlåtande den 4 juni 1998 konstaterades att besvären, som måste anses vara bestående, var direkt kopplade till olyckan. Enligt C:s egen uppgift framfördes denna uppfattning till henne muntligen redan i maj 1996. C stämde försäkringsgivaren den 9 januari 1998 med yrkande att denne måtte förpliktas att till henne utge ersättning för sveda och värk, lyte och men samt för olägenheter i övrigt. Försäkringsgivaren gjorde preskriptionsinvändning, i huvudsak innebärande att preskriptionstiden skulle räknas från olyckstillfället. C bestred och gjorde gällande att hon först i septem­ ber 1996 fick kännedom om att hon hade en fordran på ersättning hos försäk­ ringsgivaren. I andra hand gjorde hon gällande att preskriptionstiden skulle räk­ nas från den 2 maj 1996, när hon fick ett muntligt besked om sin invaliditet eller från den 4 juni 1998, när invaliditetsintyget utfärdades. Med avseende på C:s förstahandsinvändning fann Högsta domstolen att den kännedom som av­ ses i TSL § 28 avser kännedomen om de faktiska omständigheterna som grun­ dade C:s fordran. Att C inte förstått att utnyttja sin trafikförsäkring förändrar inte denna bedömning. Avseende C:s i andra hand gjorda påstående fann HD, efter en hänvisning till rättsfallet NJA 2000 s. 285, att C:s yrkande om ersätt­ ning för sveda och värk måste ha avsett sveda och värk i samband med olycks­ fallet och möjligen även de artoskopiska undersökningarna 1992 och 1993. Kä­ randens yrkande rörande dessa omständigheter hade gjorts mer än tre år efter det att hon fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande och ansågs därför preskriberad av HD. Avseende yrkandet om ersättning för lyte och men var emellertid förhållandena annorlunda. Med tanke på att preskriptionsavbrottet enligt TSL § 28 förutsätter att en talan anhängiggörs finner HD att ”preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäk­ ringstagaren erhållit ett objektivt sett526 någorlunda säkert underlag med avseen­ de på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk.” Ef­ tersom de andra tidpunkter om C:s kännedom som angivits inte kunde styrkas, ansåg HD att kravet på ersättning för lyte och men inte hade preskriberats, inte heller ersättningen för olägenheter i övrigt, i den mån de den avser hennes be­ stående invaliditet.s. 645