1.Det tidigaste rättsfallet rörande preskription av utomobligatoriskt skadestånd som refererats i Nytt Juridiskt Arkiv är rättsfallet 1874 s. 419. A och B var stäm da till höstetinget 1871 med Lister härad. En väg lades ut vid enskifte 1813 som ledde till ett torp tillhörigt käranden, ett dödsbo. A tog under 1855 bort såväl stenen på körbanan som från den gärdesgård som gick längs med vägen. Med början år 1858 användes större delen av vägen till åker, så att endast en gångstig återstod. Den mark på vilken bland annat vägen låg, köptes 1866 av B. Käran den yrkade att A och B måtte förpliktas återställa vägen i det skick den var i slu tet av 1854 samt att den skada käranden lidit genom att inte kunna använda den måtte ersättas med ett visst belopp från år 1856. Hovrätten över Skåne och Blekinge, vars dom fastställdes av Högsta Domstolen, ogillade käromålet mot A, med hänvisning till att preskriptionsavbrott inte skett förrän stämning in lämnades till häradsrätten hösten 1871, vilket var mer än 10 år efter det åtgär derna vidtogs år 1855 eller 1858. Käromålet mot B ogillades på en materiell grund, nämligen att käranden inte styrkt ”att B förhindrat dem från vägens be gagnande eller eljest mot honom visat laga skäl.”s. 522
2.Frågan om rätt till väg hade varit föremål för en rättegång som föregick de nu refererade. Dom i det målet gavs år 1870. Domstolarna hade kunnat finna att denna talan borde anses ha haft preskriptionsavbrytande verkan avseende de fordringar som gjordes gällande i den senare rättegången, men så tycks de inte ha resonerat. En förklaring härtill kan vara att föremålet för den första rätte gången var frågan om rätt till väg över huvud taget, medan den andra rättegång en rörde de fordringar som skadan på själva vägen, ett ingrepp på vägens fysiska beskaffenhet, gav upphov till. Att yrkandet i den första rättegången i förläng ningen innehöll ett anspråk på att verkligen utnyttja sin rätt till väg torde ha va rit tydligt. Eftersom domstolarna lägger stor vikt vid precisionen hos en pre skriptionsavbrytande åtgärd, torde domstolen med detta avgörande ha följt den även nu gällande rättsuppfattningen. Dock ansågs inte endast skadeståndsfordringen preskriberad, utan även den förpliktelse till handling (återställande avvä gen) käranden hade yrkat på. Det finns anledning att observera, att häradsrättens. 522
3.7.7 Svensk rätt 523 som torde ha önskat ta hänsyn till att skadan kunde anses vara av perdurerande natur, räknade preskriptionstiden bakåt i tiden med utgångspunkt i den tid punkt då talan anhängiggjordes.s. 523
4.Häradsrätten förpliktade A att återställa vägen och gärdesgården. Vidare tills. 523
5.erkändes skadestånd, dock endast från och med hösten 1861, till dess vägens. 523
6.blev återställd. Att även gäldenärens erkännande kräver en viss precision för att kunna anses ha preskriptionsavbrytande effekt, torde framgå av det tidigare nämnda rättsfallet NJA 1903 s. 368.1 rättsfallet var situationen att en eldare fallit av ett lokomotiv och skadat sig med tidvis arbetsoförmåga som följd. Eldaren stannade emeller tid kvar i sin anställning och erhöll lön. Utbetalningen av lönen ansågs emeller tid inte ha avbrutit preskriptionstiden för det skadestånd som eldaren hade kun nat begära enligt den dåvarande järn vägsansvarighetslagen.s. 523
7.Av rättsfallet NJA 2001 s. 329 framgår att preskriptionsavbrott kan ske gen temot ett ombud. Omständigheterna var att E genom köpekontrakt den 27 juni 1987 förvärvade en fastighet i Spanien. Köpet förmedlades av fastighets mäklaren A, anställd vid ASAB. Inflyttning skulle enligt kontraktet ske den 1 januari 1988, men faktiskt kunde E inte börja nyttja sin fastighet förrän i sep tember 1989. Byggnationen av området dröjde, vilket medförde att E inte er höll lagfart förrän år 1996. E anmälde sin skada till A:s ansvarsförsäkringsbolag i början av år 1992. Ansvarsförsäkringsgivaren bekräftade i brev till bland annat E daterat den 15 januari 1992 emottagandet av skadeanmälan. I ett ytterligare brev av den 23 december 1993 meddelade ansvarsförsäkringsgivaren att ”samt liga innehavare av kontrakt förmedlade av A” skulle hållas skadeslösa. I sitt slut liga ställningstagande den 12 juni 1997 erbjöds alla som genom A:s förmedling köpt egendom i det aktuella området ett belopp om 10 000 kr. E väckte talan mot A den 6 april 1998 och yrkade ersättning med 100 000 kr. för den skada hon lidit. Yrkandet bestreds under påstående att fodringen vore preskriberad. Mer än 10 år hade förgått sedan den 27 juni 1987 vid vilken tidpunkt fordring en på skadestånd uppkom i preskriptionslagens mening.s. 523
8.HD konstaterar att enligt ”villkoren för A:s försäkring åtar sig försäkringsbo laget bland annat att utreda om skadeståndsskyldighet föreligger, att förhandla med den som kräver skadestånd, att föra den försäkrades talan vid rättegång samt att betala det skadestånd som den försäkrade är skyldig att utge.”s. 523
9.Eftersom A godtagit att försäkringsbolaget företrädde honom som ombud i det då förevarande skadeärendet genom att nyttja försäkringen, ansågs han av HD vara bunden av de åtgärder som företagits av eller mot bolaget såsom om de företagits av eller mot honom själv. Oavsett om preskriptionsavbrott kunde anses ha förekommit genom skadeanmälan, var ansvarsförsäkringsgivarens meddelande av den 23 december 1993 ett sådant erkännande av förpliktelsen att det avbröt preskriptionstiden avseende hela fordringen på skadestånd. 524 7Preskription av utomobligatoriska skadeståndsfordringars. 523