1.Avseende resultatförpliktelser i tjänsteavtal är den exekutionsrättsliga utgångspunkten följande. Enligt 16kap. 12§ 1st. utsökningsbalken kan kronofogdemyndigheten i de fall som avses där – det vill säga andra fall än kvarstad – förelägga svaranden att fullgöra vad som åligger honom eller att iaktta förbud eller annan föreskrift. Sådana förelägganden kan enligt 2kap. 15§ 1st. utsökningsbalken sanktioneras med vite; detta vite skall enligt 3§ lagen (1985:206) om viten bestämmas till ett belopp som kan antas förmå gäldenären att följa föreläggandet. Enligt 2§ 2st. samma lag får ett föreläggande inte förenas med vite om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet. Enligt förarbetena avses med faktisk omöjlighet att gäldenären är sjuk eller på annat sätt fysiskt förhindrad att följa föreläggandet.Vite skall enligt 9§ 1st. lagen om viten inte dömas ut om ändamålet med vitet förlorat sin betydelse. Om det finns särskilda skäl, får enligt samma stadgande vitet jämkas.s. 260
2.Ett fall där vitet förlorat sin betydelse var NJA 1992 s.194, där ansökan oms. 260
3.verkställighet hade återkallats efter en förlikning mellan parterna. I NJAs. 260
4.1991 s.643 kom Högsta domstolen till samma slut avseende en part soms. 260
5.förelagts vid vite att inställa sig till domstolsförhandling, när inte endasts. 260
6.han själv uteblev, utan också ett av åklagaren kallat vittne. Dessa exekutionsrättsliga lagstadganden modifieras med en allmän regel om att prestationer av konstnärlig eller eljest starkt personlig karaktär inte kan genomdrivas med vitesförelägganden.Eftersom det saknas 260 andra möjligheter att tvinga den till fullgörelse som vägrar att utföra en sådan prestation – utan i stället är beredd att betala ett eventuellt skadestånd – är alltså ett brott mot åtaganden av detta slag inte sanktionerat annat än genom ett krav på skadestånd. Kan man inte tvinga, eller försöka tvinga gäldenären att fullgöra sitt åtagande in natura kan man inte heller tala om att det finns ett krav på sådan fullgörelse. Exakt vad som menas med detta undantag är dock inte alls klart, och det är inte heller tydligt varför ett sådant undantag bör göras.s. 260
7.Vad gäller undantagets rättspolitiska bas är frågan varför ett undantag för personliga tjänster alls skall göras.De argument som brukar anföras som stöd för ett förbud mot vitesförelägganden avseende starkt personligt präglade uppdrag är dels att sådana förelägganden skulle i övermått inkräkta på den förpliktades personliga frihet, dels att resultatet av en prestation av denna karaktär som framtvingats genom ett vitesföreläggande inte kan förväntas bli särskilt bra. För immaterialrättens del tillkommer dessutom vissa speciella överväganden som dock skall lämnas utanför den fortsatta diskussionen.s. 261
8.Vad gäller argumentet avseende prestationens kvalitet innehåller detta helt uppenbart en kärna av sanning. En operasångare som sjunger för att han vill undvika vite kan nog inte förväntas sjunga särskilt bra. Mot detta står argumentet att avgörandet bör överlämnas till borgenären huruvida han vill löpa risken att få en undermålig prestation (eller åtminstone en prestation som inte håller den höga nivå som borgenären ursprungligen förväntat sig). Det kan inte gärna vara rättsordningens sak att fatta ett sådant beslut i borgenärens ställe. Kvalitetsargumentet verkar därför inte vara helt övertygande.s. 261
9.Jan Rosén har vidare ifrågasatt huruvida vid särskilt krävande intellektuella arbeten inte själva huvudförpliktelsen är så oklar att den inte kan genomdrivas ens med avtalade viten.Om huvudförpliktelsen emeller-s. 261
10.261 tid verkligen är till denna grad oklar förefaller det vara tveksamt huruvida borgenären ens kan skaffa sig en exekutionstitel. Det förefaller vara omöjligt att formulera ett tillräckligt preciserat yrkande. Exemplet med operasångaren visar dock att Roséns argument inte håller sträck. Ett åtagande att sjunga tenorpartituren i Händels The Messiahär nog så konkret att uppdragsgivaren inte torde finna det svårt att formulera ett klart och bestämt yrkande i en eventuell process. Varken den framtvingade prestationens kvalitet eller dess närmare bestämning kan därför tjäna som argument för ett förbud mot vitesförelägganden i här avsedda fall.s. 261
11.Detta leder diskussionen in på argumentet avseende gäldenärens personliga frihet. Det finns anledning att instämma i Stig Strömholms påpekande atts. 262
12.[d]et är svårt att inse varför en plåtslagare, som gripits av skräck för högas. 262
13.höjder eller en kroppsarbetare, som helt enkelt inte orkar, skulle ha mindres. 262
14.respektabla motiv än en journalist, som drar sig undan en helt rutinmässigs. 262
15.beskrivning av en offentlig högtidlighet eller en debatt. Om ”normala” tjänsteprestationer kan genomdrivas med hjälp av ett vitesföreläggande, är det svårt att motivera varför inte också tjänster av högst personlig karaktär skall kunna genomdrivas på samma sätt. Konsekvensen tycks bjuda att antingen ett exekutionsrättsligt undantag görs för alla tjänster eller inget undantag alls. Åtskillnaden mellan konstnärliga och andra tjänster tycks vara konstlad och därför föga bärkraftig.Regeln må således vara en del av den gällande rätten, men den saknar i så fall rättspolitisk motivering.s. 262
16.Undantagets tillämpningsområde, såsom det framställs i litteraturen, är inte heller så lätt att precisera. Det veterligen enda fall i praxis som skulle kunna belysa det exekutionsrättsliga undantaget är SvJT 1957 rf s.24, men det fallet bidrar snarare till förvirringen än klargör undantagets räckvidd.s. 262
17.En författare hade avtalat med ett förlag om att han skulle skriva verkets. 262
18.”Jazzen går vidare”. Ingen tid inom vilken verket skulle vara färdigt bestäm-s. 262
19.des, utan författaren lämnade kapitel för kapitel när dessa var klara. Så små-s. 262
20.ningom sinade emellertid strömmen av avlämnade kapitel, och författarens. 262
21.förelades, med hans medgivande, vite för det fall att han inte färdigställde 262s. 262
22.verket till en viss tidpunkt. Verket blev inte klart inom den utsatta tiden, ochs. 263
23.först då, som invändning mot förlagets talan om utdömande av vitet, fram-s. 263
24.förde författaren att det ”icke [kunde] vara lämpligt att under tvång fram-s. 263
25.pressa ett arbete som det här ifrågavarande, vilket måste anses ha konstnär-s. 263
26.lig karaktär”. Hovrätten godtog inte denna argumentation, utan utdömdes. 263
27.vitet. Fallet är omdiskuterat i litteraturen, och någon enighet om vad det skall anses innebära, eller vilken betydelse det skall anses ha, kan inte skönjas. Jan Rosén säger att det är ”ganska tveksamt om hovrättens dom uttrycker svensk rätts ståndpunkt”, och åberopar som stöd härför uttalanden av Seve Ljungman och Stig Strömholm.Strömholm själv har påpekat att bedömningen av huruvida vite kan föreläggas för genomdrivande av en naturaprestation är så invecklad och oklar att en förläggare nog snarare bör lita på övertalning än till lagens långa arm.Lena Olsen menar att åtminstone avtalade viten kan utdömas även avseende tjänster av starkt personlig karaktär.Från norskt håll har Viggo Hagstrøm påpekat att fallet saknar prejudikatsvärde, samt att utgången i målet enligt norsk rätt inte är hållbar.s. 263
28.Vad gäller frågan om fallets prejudikatsvärde kan konstateras att det inte finns någon annan svensk rättspraxis avseende undantaget från rätten att kräva naturafullgörelse. Även om fallet alltså förvisso må sakna prejudikatskvalitet, utgör det icke desto mindre rättspraxis’ ställningstagande i frågan. Således har fallet åtminstone en begränsad tyngd som argument i debatten, och då måste konstateras att vite utdömdes avseende en prestation som måste karakteriseras som högst personlig.s. 263
29.Inte heller vad gäller avtalade viten kan antas att det skulle finnas någon begränsning avseende de typer av tjänster vid vilka man kan komma överens om sådana. Såvida inte omständigheter föreligger som föranleder misstanken att avtalsklausulen om vite tillkommit på ett otillbörligt sätt, eller att en part utnyttjat sitt övertag utöver det skäligas gräns, finns i ljuset av SvJT 1957 rf s.24 ingen anledning att betvivla möjligheten att stadga om vite avseende högst personliga tjänster. Eftersom det i fallet var möjligt att binda författaren till ett processuellt medgivande, torde det inte finnas någon anledning att betvivla möjligheten att binda en part till ett medgivande i avtal om att vite skall utgå vid underlåten prestation.s. 263
30.263s. 263
31.Rättsläget har kanske ändrats genom införandet av 36§ avtalslagen. I litteraturen tycks frågan om denna paragrafs tillämplighet på avtalsbaserade viten avseende personliga tjänster inte ha diskuterats annat än i fråga om en jämkning av beloppet.Det förefaller inte särskilt troligt att vitesbestämmelser avseende personliga tjänster skulle förklaras oskäliga i och för sig. I synnerhet vid tjänster där gäldenärens personliga kvalifikationer står i föregrunden finns ett legitimt intresse att kunna hålla honom till den utlovade prestationen – någon annan kanske inte kan fullgöra prestationen på samma utmärkta sätt.Övervägande skäl talar för att även högst personliga prestationer åtminstone bör kunna sanktioneras genom i avtal stadgade viten.s. 264
32.I rättspraxis förekommer veterligen inga fall förutom SvJT 1957 rf s.24 där någon försökt att genomdriva ett krav på fullgörelse in natura. Det som däremot förekommer är processer om konkurrensbegränsningsklausuler, det vill säga situationer i vilka en part genom avtal åtagit sig att inte bedriva med motpartens affärer konkurrerande verksamhet. Fallen handlar typiskt sett om situationer i vilka det påståtts ett brott mot den konkurrensgränsade klausulen och där det alltså handlar om att hävda dess giltighet.Konkurrensbegränsande klausulers giltighet är numera starkt kringskuren av 38§ avtalslagen. Icke desto mindre är sådana klausuler i princip giltiga, förutsatt att de håller sig inom det skäligas gräns.Detta innebär bland annat att vitesbeloppet för en överträdelse av konkurrensklausulen inte får vara orimligt högt tilltagen. Ett genomdrivande av en konkurrensklausul genom avtalsstadgat vite utgör emellertid ett genomdrivande av en fullgörelse in natura. Förpliktelsen som genomdrivs måste dessutom betecknas som högst personlig, eftersom den utgör ett förbud mot att använda sina i en tidigare verksamhet förvärvade kunskaper. En argumentation av denna innebörd fördes av sva264 randen i AD 44/1990: argumentet löd att det enligt svensk rätt inte är möjligt att ”framtvinga fullgörelse av en naturalförpliktelse”. Arbetsdomstolen underkände argumentet:s. 264
33.Det kan även tilläggas att redan av det förhållandet att statsmakterna genoms. 265
34.lagstiftning tillhandahåller regler för säkerställande av negativa naturalför-s. 265
35.pliktelser torde följa att det enligt svensk rätt inte föreligger något principi-s. 265
36.ellt hinder mot att ålägga en part att fullgöra ett avtal som innebär en sådans. 265
37.förpliktelse. Det kan uppmärksammas att Arbetsdomstolen här inskränker sitt yttrande till negativa förpliktelser. Konkurrensklausuler hindrar emellertid käranden från att utöva en viss verksamhet och måste därför betraktas som synnerligen ingripande i den personliga friheten. Om ett ingrepp i denna frihet kan accepteras vid konkurrensklausuler saknas anledning att anta att ett ingrepp i en uppdragstagares frihet principiellt skulle vara uteslutet vad avser fullgörelse in natura av en högst personlig tjänst.s. 265
38.Givet denna analys bör frågan ställas av vilken anledning man skulle göra en skillnad mellan viten som stadgats i avtal och sådana som föreläggs av kronofogdemyndigheten som ett medel att genomdriva en fullgörelsedom avseende en naturaprestation. En skillnad mellan dessa kategorier av viten torde inte vara motiverad. Det bör inte vara beroende av borgenärens sinnesnärvaro i avtalsögonblicket huruvida vite kan användas för att genomdriva ett krav på naturaprestation eller ej. Eventuella förbiseenden från borgenärens sida vid tidpunkten för avtalets ingående bör inte kunna leda till att han står utan sanktion när ett avtalsbrott förekommer. Kronofogdemyndigheten bör därför anses ha möjlighet att föreläggagäldenären vite. Det finns således enligt den här hävdade meningen inget hinder mot att verkställa en dom på fullgörelse av en naturaförpliktelse genom att förelägga gäldenären vid vite att efterkommadomen.s. 265
39.Ytterligare stöd för denna argumentation ligger i det faktum att många verksamheter numera är organiserade som juridiska personer. Om ett åtagande av en tjänst formellt sett gjorts av den juridiska personen kan det ur ett formellt perspektiv inte anses vara högst personligt. Reellt kan det dock röra sig om en sådan tjänst, i det att den fysiska person som til syvende og sidst skall utföra tjänsten behöver kvalifikationer som ger tjänsten en starkt personlig karaktär. Kan man i sådana fall kringgå förbudet mot vitesföreläggande genom att rikta yrkandet mot den juridiska istället för den fysiska personen? Utan att ta ställning i denna fråga kan konstateras att undantaget verkar föga motiverat.s. 265
40.Ett sista argument som kan anföras är att det inte tycks finnas någon heltäckande och precis definition av vad som utgör tjänsteprestationer av högst personlig karaktär. De exempel som nämns syftar ofta på konstnär-s. 265
41.265 liga eller konstnärsliknande prestationer såsom forskning eller annat författarskap. Hur är det då med en särskilt skicklig snickare som åtagit sig att framställa en möbel efter egen design? Systematiskt tycks det i ett sådant fall röra sig om ett tillverkningsköp. Ingenstans i den köprättsliga litteraturen framgår emellertid att kravet på fullgörelse in naturavid tillverkningsköp skulle hämmas av några exekutionsrättsliga principer. Icke desto mindre utgör dock vid ett sådant uppdrag gäldenärens särskilda och konstnärsliknande kvalifikationer med stor sannolikhet grunden för avtalets ingående. Skall ”normala” exekutionsrättsliga principer tillämpas, eller handlar det om en tjänst av högst personlig karaktär?s. 265
42.Undantaget måste således anses vara dåligt motiverat och illa avgränsat. Inte heller rättspraxis tycks ha tagit entydig ställning för dess existens: tvärtom utdömde hovrätten i SvJT 1957 rf s.24 ett vite för icke-uppfyllelse av ett åtagande som klart måste betecknas som högst personligt. Om denna analys är riktig blir undantaget ohållbart: resultatförpliktelser bör kunna genomdrivas genom ett föreläggande av vite även i sådana fall där resultatets åstadkommande kräver insatser av högst personlig natur.s. 266